Aidnes historia

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Före konfluxen

För länge, länge sedan levde små stammar av människor, de s.k. Ker-bosh, i spridda byar runt Aidne. Runt 2000 f.O. drog dock mänskliga barbarer närmre från områdena i nordost. Av dessa var det barbarfolket penterna som erövrade halvön. De följdes av andra människofolk.

Runt 1000 – 960 f.O. drog sig Jorpagnas härar allt närmre och stam efter stam av de barbarfolk som befolkade Aidne underkuvades av kejsaren. Endast penterna på den yttersta spetsen på Faltraxnäs klarade sig undan definitiv erövring, fast de enligt Jorpagna officiellt tillhörde kejsardömet. Penterna splittrades och flyttade dels längre ut på Aidnes västra udde, medan en del av dem tydde sig till de fria alverna i Gladaskogen. Penterna i Gladaskogen var de enda människor dessa skogsalver var i kontakt med under en längre tid.

Stora ekskogar på Faltraxnäs började avverkas för att tillgodose kejsardömets fartygsproduktion. Längst ut på Faltraxnäs grundades ett flertal fiskeläger, bland annat Sterborg.

Övriga delar av Aidne befolkades av olika joriska folkslag som sedermera kom att kallas penner, raxorer och legerdierGrindanu och Indar. Losdriver, faltrakier och nordmarkare blev de som slog sig ned på Faltraxnäs, i Inmark och på Antivins udde. Alla med undantag för nordmarkarna känns idag igen på att de är korta, har ljusbrun hy, mörkt hår och mörka ögon.

När barbarkrigen härjade som värst längs Imperiets gränser gavs penterna viss frihet och var inte sena att utnyttja denna till att expandera sina marker. För att hålla penternas framfart under kontroll gavs den pentiska klanen Divrena joriskt medborgarskap och rätt till Divras udde. Divrena jorifierades därför snabbt. De kom att kallas divrer och blev en buffert mot de mer traditionsbundna penterna.

Konfluxen

Vid midsommar år 599 f.O. invaderas kejsardömet söderifrån av ett moln av miljardtals köttätande insekter från Samkarnas inre träskmarker. På endast ett par veckor ödelägger köttbitarna, en armslång köttätande gräshoppa, stora områden av Ereb. Befolkningen halveras och fyra femtedelar av alla husdjur äts upp innan köttbitarna drar vidare norrut. Även Aidne drabbas hårt. Halva befolkningen öster om Grindanu dör och all form av organisation raseras. Faltraxnäs och Antivins udde kommer något lindrigare undan på grund av sin avlägsna placering, och penternas nomad- och fiskesamhällen klarar sig i princip oskadda. Jorpagnas kejsardöme rasar som ett korthus för att aldrig mer återuppstå.

Stabiliseringen

Överlevande från olika regioner i Aidne, framförallt Faltraxnäs, Grindanu och Indar, börjar sporadiskt samlas i mindre, primitiva samhällen. En del befolkar städer som Pendon och Faltrax, fast nu med en avsevärt mindre befolkning jämfört med innan konfluxen. Andra grupper bosätter sig i små isolerade byar på landsbygden som Bry, Gruderborg och Fil-Tofia där de bättre kan skydda sig mot angrepp av svartfolk och andra vildar.

Ett fyraårigt krig utbryter bland folken på Faltraxnäs och Divrakullarna. Främst står general Jegher och den unga advokaten Dirivin på var sin sida. Kriget omfattar endast en liten yta, men i stort sett hela befolkningen i området påverkas. 595 f.O. lyckas Valentin Echte avbryta konflikten genom att lura de båda ledarna till ett hemligt möte. De går i fällan, fängslas och deporteras till en enslig ö i Västerhavet, där de lämnas åt sitt öde. Utan befälhavare avstannar stridigheterna spontant, och de krigströtta soldaterna återvänder hemåt. Valentin Echte dör i lunginflammation bara fem år senare och hans folk byter namn till Echter. Hans anhängare som samlats omkring honom isolerar sig på Divras udde, där de konsekvent avstår från att beblanda sig med annat folk. De odlar den bördiga marken och grundar staden Ekeborg (namnet härstammar från "Echters borg"). Echterna blir goda jordbrukare, hantverkare och fiskare.

Efter konfluxen samlas legerdierna på Indar i kollektiva jordbruk för att hjälpa varandra på fötter. På 450-talet f.O. upplöses dessa kollektiva jordbruk och enskilda gårdar bildas. Inte långt från staden Luksilo på östra Indar, som ligger i ruiner sedan konfluxen, grundas år 401 f.O. Mandelorden av munken Haakon Mandel när han finner ett litet ruinlagt bibliotek. Ordens anhängare hänger sig åt historieforskning och teologi, och är en av få fungerande organisationer i området. Efterhand som lärde av olika religioner och kulturer ansluter sig till orden överges dyrkandet av Ingeril, visdomens gudinna, och övergår till att mer generellt "sprida ljus i en mörk tid".

I staden Pendon grundar Mandelorden 367 f.O. lyceet i Pendon, lett av Leon Inergryd som för tillfället är ordens stormästare. Lyceet är ordens universitet och filialer öppnas vid fler platser i det södra landområde som nu kommit att domineras av pennerna. Att studera vid dessa filialer är i stort sett kostnadsfritt och folk från hela Kopparhavet åker till lyceerna i södra Aidne.

Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och vars omkringliggande mark är bördig. Längre upp mot bergen hittas även guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med de trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ett fält utanför fiskelägret Fil-Tofia där Stirpaz mynnar ut i Kopparhavet. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, utan att alla får tillgång till det.

År 290 f.O. upptäcks guld på södra Grindanu av några munkar från Mandelorden. Under tvåhundra år grävs enorma rikedomar fram från området. Stormästaren Aquahom beslutar att skatterna ska förvaras i lyceet i Pendon tills vidare för att undvika inflation, plundring och instabilitet i området.

Från bergen i de norra delarna av Grindanu vandrar märkliga varelser ner mot slättlandskapet runt år 200 f.O. De är lindskiarnar, ett besynnerligt folk som är stora och starka till växten. De har tjock och seg hud, i princip utan kroppsbehåring, som skyddar väl mot väder och vind. Benen är tjocka och stabila och påminner något om elefantben, men detta till trots är lindskiarnar oerhört smidiga. De talar jori utomordentligt väl och är vänligt sinnade, så människorna i området har inget speciellt emot att de grundar ett litet samhälle i form av staden Pharynx. De är oerhört väldisciplinerade och hårt arbetande. Ringmuren runt Pharynx byggs på endast tre veckor!

Mitt i Indars inland grundas staden Indarsol år 154 f.O. efter krav från det näraliggande öriket Caddo. Vid detta tillfälle är Caddo den enskilt största handelspartnern med Indars jordbrukare, som är oorganiserade och spridda över ett stort område. För att dalkiska handelsmän ska slippa åka runt till många olika områden och köpa små mängder spannmål vill de istället ha en enda central handelsplats. De blir mäkta irriterade när Indarsol placeras i inlandet istället för vid kusten - en kompromiss mellan de utspridda jordbrukarna. Dalkerna vänder sig istället till luksilerna som bor längre öster ut på Indar, och gemensamt återuppbygger de ruinstaden Luksilo.

Under 100-talet f.O. bygger echterna upp ett väl fungerande men slutet samhälle på Divras udde. Ekeborg blir den centrala staden och byn Artuna bildas. Organisationen liknar en liten stat, och bygger till stor del på slavar från främst Morëlvidyn.

Lindskiarnerkrigen

Samtidigt börjar grupper av lindskiarnar anfalla människosamhällen runt staden Pharynx. De är väldigt skickliga krigare och kan till synes kommunicera sinsemellan utan att använda ord. Bondebefolkningen i byarna runtomkring bjuder inte något direkt motstånd. Lindskiarnarna blir djärvare och massakrerar de oorganiserade människostammarna en efter en. Mellan år 69 och 66 f.O. tågar lindskiarnarna förstärkta av resar på erövringsresa söder- och österut. År 68 f.O. faller Drällinge på Grindanus östkust och år 67 f.O. belägras Indarsol och Luksilo på Indar. Indarsol erövras och plundras då försvarande dalkiska och erebosiska legostyrkor inte kan samsas. Fred sluts år 66 f.O. och lindskiarnarna tillkännages Grindanu, Inberg och nästan hela Indar. Valien Valiensson, som år 67 f.O. blivit hövding över pennerna i södra Grindanu, söker hjälp hos caddiska köpmän och skickar ideliga sändebud till echterna på Divras udde.

Inte förrän år 63 f.O. då tolv penner lyckas ta sig in i Pharynx och förgifta lindskiarnarnas mest framgångsrika general B’Della sker något drastiskt i konflikten. De tolv fångas och avrättas, men ses som martyrer och föregångsbilder bland pennerna. Pennerna rustar och hyr in dalkiska legosoldater. Valiensson lovar att Pharyx ska bli caddisk koloni om Caddo hjälper pennerna till seger mot lindskiarnarna. Sent samma år avtågar en stor armé från Pendon och återerövrar Drällinge. Lindskiarnarna blir överraskade av den organiserade och välutrustade armén, samtidigt som de är något försvagade av det kalla vinterklimatet. Under sommaren 62 f.O. börjar motattacker från lindskiarnarna och under de kommande åren sluts ett flertal vapenvilor som ständigt bryts.

Efter fem år, sommaren 57 f.O., inleder pennerna under Valienssons ledning en stor offensiv mot norr. De gör planerade anfall mot flera punkter i bland annat Indarrike, Slättebo och Likermark. Lindskiarnarna bjuder på hårt motstånd och offensiven slås tillbaka med stora förluster på båda sidor. Lindskiarnarna tar in utvilade reserver och läget blir mer och mer hopplöst för Valienssons penner. Men oväntat kommer besked att echterna under ledning av Vidar Odise har marscherat genom Slättebo från Divras udde i riktning mot Pharynx. Pennerna gör ett sista desperat anfall och lyckas slå igenom de tvekande lindskiarnarnas linje och efter ytterligare några månaders hårda stridigheter faller Pharyx och lindskiarnarna har besegrats.

Ordningen börjar återvända till Grindanu och Indar och befolkningen som i och med kriget har blivit mer enad känner sig mer och mer tillhöra ett och samma rike. Med början år 56 f.O. sker organiserad jakt på lindskiarnar som fortgår i mer än 20 år. Till slut tar de sista lindskiarnarna till flykten upp i bergen för att aldrig mer synas till. Ett förbund sluts mellan pennerna och echterna och staden Fil-Tofia delas i en echtisk del, Fil, och en pennersk del, Tofia. Valiensson blir fascinerad av lindskiarnarnas oerhört vackra utsmyckningar av Pharynx, och vägrar låta den bli caddisk koloni, vilket retar de forna allierade.

Konungatiden

Konungariket Zorakin utropas vid midsommar år 55 f.O. och omfattar Grindanu, Inberg och Indar. Valien Valiensson kröns till kung Valien I. Stora Tinget hålls och kungen utser framförallt penner som var framgångsrika under linsdkiarnerkrigen till vasaller. Pendon blir rikets huvudstad och landet delas upp i tio hertigdömen, förutom ett litet område runt Pendon som faller under kungens omedelbara makt. Luksilerna som befolkade Indars östra kust, och som inte var direkt involverade i lindskiarnerkrigen blir mäkta förvånade när kungens vasaller och hertigen av Gredelmark anländer och gör anspråk på marken. Spänningen mellan folket och de styrande ökar, och kung Valien I är precis i stånd med att skicka en här till Luksilo då oväntad hjälp kommer från annat håll. Caddo har gjort en grov felberäkning av läget och stryper all handel med luksilerna, i tron att de är lojala zorakier. Dalkerna hoppas komma åt Vidar och påverka Zorakins ekonomi negativt genom avbruten handel. Istället finner sig luksilerna tvungna att underkuva sig kungen och hans utsända hertig. Luksilerna får dock större friheter än övriga folkslag i Zorakin.

Hösten 55 f.O. anfaller morëlvidynska svarta piratankor med understöd från caddiska flottan Pendon och Pharynx, i hopp om att det nya krigströtta riket ska ge vika. Det är ett gruvligt misstag och fyllda av självförtroende slår zorakierna tillbaka, men i reträtten lyckas angriparna bränna ner stora delar av Pendon. Bland de byggnader som bränns är det gamla lyceet, Mandelordens universitet. Året efter börjar man bygga det kungliga slottet på Klosterudden, där lyceet låg året innan, och samtidigt ändras namnet till Kastelludden. Caddo inleder en massiv handelsblockad mot Zorakin, men de klarar sig genom handel med echterna och barbarstammar norr om Aidnebergen i Snoarskogarna.

År 50 f.O skänker kung Valien I ett litet landområde i hertigdömena Pharynx och Inberg till pamperna, en hästuppfödande urbefolkning. De är formellt underställda hertigarna av Pharynx och Inberg, men betalar som enda skatt att kungen varje år får en av deras legendariska hästar. De gånger pirater eller svartfolk invaderar området kommer kungens trupper till undsättning.

Under byggandet av slottet i Pendon upptäcks år 46 f.O. den stora guldreserv som Mandelorden gömt i lyceet. Zorakin betalar Pharynx Lösen till Caddo, vilket innebär tre båtlaster med guld. Tvisterna om staden Pharynx löses och länderna etablerar så sakteliga diplomatiska kontakter. Handel mellan länderna återuppstår.

En grupp fanatiska lindskiarnarjägare tar sig år 35 f.O. in i den fortfarande glest befolkade staden Pharnyx och bränner ner och skövlar det sista av lindskiarnarnas kvarvarande konstskatter. Lindskiarnarna och deras kultur ses sedan detta inte till mer och antas vara utrotade. De har dock flytt upp i bergen där två stammar slagit sig ner. De skyddar sina boplatser med osviklig disciplin, och alla människor som av misstag kommer i närheten eller får vetskap om deras existens infångas och likvideras.

År 27 f.O. föds Odo i staden Arno, Caddos huvudstad. Han är en enkel krukmakarson som vid 27 års ålder får en uppenbarelse och börjar predika Etins ord. Den Lysande Vägen grundas av Odo och hans följeslagare. Echterna ser stora likheter mellan Odos och Valentin Echtes läror. En del uppfattar till och med Odo som en reinkarnation av Echte. I Zorakin får Lysande Vägen starkt fäste, framförallt hos pennerna. År 34 e.O. förbjuder Lysande Vägen slaveri och en del echter ser rörelsen och Odo som sinnrika skojare. Dessa flyttar dock från Divras udde och utvandrar till framförallt Erebos och Trakorien. Lysande Vägen får ett mycket starkt fäste bland de kvarvarande echterna och sprids allt mer bland invånarna i Faltraxnäs. I Zorakin inför kung Inegrid Lysande Vägen som statsreligion och den sprids bland alla invånare utom pamperna som inte låter sig övertygas.

I staden Faltrax utropar sig, år 60, den faltrakiska stormannen Ovar som kung Ovar I av Kardien och gör med vapenmakt anspråk på Faltraxnäs, Inmark, Goiana och Nordmark. Echterna på Divras udde påverkas inte, och bryr sig därför inte speciellt om sin nya granne men stödjer honom passivt. Ett kungligt slott och en stadsmur börjar uppföras i Faltrax. Muren står klar fyra år senare medan bygget av slottet drar ut på tiden då kung Ovar I:s kassa sinar. Kardien är fattigt, skördarna är dåliga på grund av den dåliga jorden, svartfolk från Aidnebergen terroriserar invånarna och de båda urbefolkningarna penter i väst och ker-bosh i norr låter sig inte underkuvas. Kungen sneglar på det rika echterfolket i söder med deras inkomstbringande handel med Zorakin och bördiga jord runt Ekeborg. Under 70-talet e.O. börjar kung Ovar I planera en attack mot echterna, men planen avstannar helt då kungen dör under mystiska omständigheter år 80. Det bestäms att Ovars son ska ta över tronen och i och med detta etableras den kardiska kungatitelns arvsrätt genom sedvanlighet. Echterna börjar så smått handla med Kardiens nya kung och läget stabiliseras. Av Lysande Vägens kyrka i Arno på Caddo utses en kerisgass att bilda ett kerisât i Kardien och Divras udde med säte i Ekeborg.

Mellan åren 60 – 130 e.O. attackeras Zorakins kuster ideligen av svarta piratankor från Morëlvidyn. De bränner och plundrar både kuster och handelsfartyg. Endast välbeväpnade caddiska och erebosiska handelsfartyg är säkra i Zorakins farvatten.

Vid sekelskiftet år 100 börjar Zorakins förläningar bli allt mer ärftliga. Detta ger pennerna, som utgör den största delen av vasallerna, en starkare och mer bestående makt i det zorakiska samhället. Enhälliga zorakiska mynt börjar präglas i Pendon år 107.

År 126 seglar en svartfolkshär ner mot Grindanu från bergen på Jostefloden. Kung Kruxhelm Armstarke av Zorakin hinner inte samla sin armé utan endast hertig Miskrun står beredd med ett dussintal riddare. När de första svartfolken seglar genom det kritiska Blotferpasset ner mot hertigdömet Pharynx häller Miskrun brinnande olja över svartfolken, som bränns ihjäl, drunknar eller drivs på flykt. Den brinnande oljan driver dock vidare på floden och sätter halva Grindanu i brand. Kung Kruxhelm och de övriga hertigarna blir tämligen förgrymmade över Miskruns tilltag och sitter i rådslag under ett par veckor. Under tiden kan svartfolken ta sig fram tämligen obehindrat genom Pharynx där de skövlar och bränner det mesta i sin väg. De anländer så småningom till Torilskogen där de slår sig ned. Hertik Miskrun försvinner då han i vilt raseri rusar in i skogen.

Soltågen och fredens tid

Svarta piratankor från Morëlvidyn anfaller 130 återigen Pendon, men denna gång under täckmantel som feliciska handelsmän och legosoldater. Över 300 pirater lyckas ta sig in i staden där de plundrar och festar i tre dagar tills de blir så druckna att befolkningen själva kan ta hand om dem. De flesta blir rånade på allt de bär och slängda i hamnen. Två år senare börjar ringmuren runt Pendon byggas som försvar mot framtida piratangrepp. Den står färdig år 134.

Efter en underlig spådom lägger år 137 trakoriska krigsfartyg till vid Kardiens allra nordligaste udde, och anlägger staden Torilia. Kung Kleodrik I av Kardien och hertig Ekker av Nordmark försöker resultatlöst fördriva dem från Kardiens fastland, men de har kommit för att stanna. Kung Kleodrik I, som tillträtt tronen endast tre år tidigare, är fortfarande mest en nyckfull, barnslig och relativt korkad pojke. Belägringen av Nordmarks norra udde blir hans första stora händelse som regent, ett problem han inte mäktar med. Han utvecklar dock både sina diplomatiska och militärt strategiska färdigheter. Under 150-talet utökar han samarbetet med echterna på Divras udde, och en union sluts mellan Kardien och echterna. Resultatet blir att Divras udde tillfaller Kardien, men att echterna betalar avsevärt lägre skatt än andra invånare. Deras handel med kardierna i norr ökar dock markant och båda grupperna är nöjda med resultatet. Kleodrik regerar sedan Kardien, trots ringa begåvning och utan att igen utmana Trakorien, till sin död år 162. År 168 inleder Kardiens nya kung och Kleodriks äldsta son, Ovar II, ett massivt fälttåg mot Torilia, och belägrar staden i sju år. Eftersom man inte effektivt lyckas hindra de snabba trakoriska fartygen från att proviantera staden norrifrån misslyckas belägringen. Kungen drar sig tillbaka och låter landbiten tillhöra Trakorien. Dock får hertigen av Nordmark speciellt i uppgift att övervaka så att trakorierna inte godtyckligt ökar sin landareal.

I Zorakin driver kung Karolu XI igenom att Zorakin ska vara ett arvrike från år 156 e.O. Han kör över Rådet och adeln som i fortsättningen inte har något att säga till om när ny kung ska tillsättas.

År 174 avseglar den första zorakiska expeditionen från Kra ut på Kopparhavet. Man grundar kolonier på ett stort antal bebodda öar sydväst om Felicien. Öarna visar sig vara goda källor till färskvatten och utgör baser för fortsatta expeditioner och handel med länder ännu längre från fastlandet. Ön Hakkai blir huvudbas för kolonierna och en av kungen utsedd riksmarskalk sätts som ansvarig för koloniväldet.

År 196 e.O. avseglar de första solfararna från staden Skapen i Kardien. Det är kerisgassen i Ekeborg som drivit på soltågen för att sprida Lysande Vägens lära, med vapenmakt om så behövs. En annan anledning, om än i det fördolda, är att stilla solriddarnas äventyrslusta och inbringa rikedomar till kyrkan. Exarken på Caddo motsätter sig soltågen, och menar att den Lysande Vägens lära inte ska spridas med vapenmakt, men kerisgassen i Ekeborg lyssnar inte på det örat. Under sommaren 199 når man KwoskeEfaros nordkust och intar staden efter sju månaders belägring. Vid år 212 ligger hela norra Efaro under solfararnas kontroll och den Lysande Vägen sprids till alla urinvånare och tempel och munkkloster anläggs. Caddo och Felicien passar på att inleda handel med området, bland annat med Sombatze. Under första halvan av 200-talet bygger Caddo upp en stor del av sitt handelsimperium, mycket tack vare Zorakin.

År 219 brandhärjas kungliga slottet i Faltrax av draken Tallerin, som seglat ner från Aidnebergen för att splittra det kardiska riket som hon ser som ett hot mot hennes befästning i bergen. Kronprinsen och de två andra möjliga tronarvingarna dör. En stor jakt på draken inleds och stora hjältar från när och fjärran lockas till Kardien av den enorma belöning som den gamle kung Kleodrik II utlovat den som dräper Tallerin. Draken fortsätter sin ursinniga framfart och sprider död och skräck på Faltraxnäs. Hertig Brand av Darensslätt jagar ikapp henne i Gladaskogen och lyckas dräpa henne år 221. Han får konungens välsignelse och en enormt stor belöning. Trollkarlar, alkemister och lärda män så långt ifrån som Kandra i Berendien beger sig till Kardien för att studera den dräpta besten. Året efter dör kung Kleodrik II, och hjälten Brand utses av en enig adel och befolkning till ny kung av Kardien. Den brandiska dynastin börjar.

Ett andra samlat kardiskt och zorakiskt soltåg avseglar från Pendon och Ekeborg år 275. Målet är att återta de områden från första soltåget som återfallit i efarisk kontroll, men utan någon egentlig framgång. En del menar att magi bör användas för att bryta dödläget, medan andra är starkt emot. En inbördes strid i frågan blossar upp, vilket bäddar för den Stora Schismen.

Den Stora Schismen

Brytningen mellan den Lysande Vägens kyrka på Caddo och fastlandet börjar ta fart på allvar. Läget har varit infekterat sedan det första soltåget och vid ett kyrkomöte i Arno år 278 uppstår en irreparabel meningsskiljaktighet vad gäller magin. Dalkerna menar att all magi är förbjuden medan de troende från fastlandet hävdar att den mesta magin inte alls förvränger Etins skapelse. År 281 utropar sig kerisgassen i Ekeborg till Exark av Ekeborg och splittringen är ett faktum. Denna splittring kommer att kallas den Stora Schismen.

Kardien inleder ett tredje soltåg år 287, denna gång mot Morëlvidyn. Man plundrar kusten några månader men drivs sedan på flykt av svarta piratankor. De dalkiska solfararna är ytterst passiva och skulle kunnat hjälpa kardierna att bli av med piratankorna en gång för alla, men låter bli. Kung Brand III Solfararen och hans trupper stupar då de försvarar en karavan från anfallande morëlvidyner medan, några kilometer bort, de dalkiska trupperna står och ser på.

Som hämnd förklarar den nya kungen, Brand IV, Caddo krig på sin myndighetsdag. Efter ett par mindre sjöslag skickar Caddo en armada mot Kardien. Kardierna lyckas med magikers hjälp framkalla en storm som sänker många av dalkernas skepp och skingrar resten över stora delar av Kopparhavet. Brand IV skickar efter detta sin flotta till Caddo där de lyckas inta både Sinto och Casso. Många dalker flyr till Zorakin och dalkerna måste betala ett stort krigsskadestånd till Kardien varefter fred sluts mellan länderna. Relationerna är dock fortfarande mycket spända.

På Caddo börjar s.k. solkatedraler byggas i Odos ära på 310-talet och fastlandet följer snabbt på. En tävling uppstår om vem som kan bygga de mest praktfulla byggnaderna. Solkatedralen i Ekeborg börjar byggas 318 och står färdig efter sex år. År 321 börjar även katedralen i Pendon byggas.

Den Ljusa Handen grundas år 314 av exarken Zegedorn III i Ekeborg.

På 320-talet breder både losdriverna och pennerna i Zorakin ut sig mer åt norr och landet hävdar sina gränser långt upp i Aidnebergen, utan att egentligen ha någon direkt kontroll över området.

Kardiens fjärde och sista soltåg startar år 353 och går mot Morëlvidyn för att återta de förlorade områdena från det tredje soltåget. Det hela slutar i fiasko och de troende jagas på flykt av morëlvidyner. Många flyr till Krilloan men rykten sprids att några även flytt söderut. År 369 förlorar Kardien sina sista besättningar i Efaro och har efter det inte längre några trupper söder om Kopparhavet.

Året därpå, 370, går Zorakin med i Berendiens krig mot Felicien. Detta visar sig vara ett stort misstag då kriget är väldigt kostsamt och felicierna effektivt blockerar Zorakins hamnar. Den minskade handeln blir väldigt kännbar för zorakierna och en långvarig uppgång för landets ekonomi får sitt slut. Vid sjöslaget år 392 utanför Grindanus östkust krossas den zorakiska flottan av felicierna och landets kuster ligger öppna för pirater och fiender, som ivrigt börjar plundra landskapet. År 394 sluts fred mellan Felicien och alliansen mellan Zorakin och Berendien. Zorakin tvingas avstå ögruppen Hakkai till Felicierna.

På 380-talet börjar illusister anlända till Aidne från Trakorien. De sprider sitt budskap om att världen endast är en illusion och inget är på riktigt.

Svarta tornet och Goiana

År 403 anländer ett stort antal svartfolk av olika slag till västra Aidnebergen. Hertigarna av Salamora och Inberg av Zorakin samt Inmark av Kardien håller dem med vissa svårigheter borta från låglandet. Under perioden från år 405 till 415 härjar svartfolk från området runt Svarta tornet den kardiska provinsen Goiana. Den kardiska kungen skickar trupper, framför allt kavalleri, till området som inte har någon speciellt stor chans mot svartfolken som gömt sig i den täta skogen. Skogens befolkning drivs på flykt och kungen förlorar i princip herraväldet över området. De skogsalver som bebor området kallar sina fränder. Stora mängder skogsalver och satyrer flyttar till skogen från när och fjärran. De lyckas tillslut med gemensamma krafter driva svartfolken ur skogen. Krigets mest berömda slag är slaget om Blodsgläntan år 412. Kardiska spioner upptäcker att svartfolken inte agerar på egen hand utan att en mäktig person boende i svarta tornet styr svartfolksstyrkorna. Personen blir känd som Häxmästaren i Svarta Tornet.

Älvfolken i Goiana bildar år 424 sitt eget rike, samtidigt som kung Beronrik av Kardien avsätts för att inte ha kunnat beskydda Goiana och hålla ihop riket. Befolkningen vänder sig till de välorganiserade echterna söder om Kardien. Efter en del förhandlingar tar echterna över tronen och utser som sin ledare kung Vidar II. Huvudstaden flyttas från Faltrax till Ekeborg och echterna utgör adeln. Penterna ställer sig bakom echterna som nya ledare för landet under förutsättning att de får en viss frihet. De blir inte underställda någon hertig, men tvingas betala en låg skatt direkt till kungen, samt svära ett trohetslöfte. På så vis får de kungens beskydd. Lysande Vägen införs som officiell religion även i norra landet och illusism förbjuds av exarken Zegedorn IV.

Vid en stor ceremoni år 429 i staden Golena vid Goianas norra kust sluts ett förbund mellan älvfolken och skogsanden Enlil Talannen. Skogsalven Elidina blir första autark över skogsriket Goiana.

Den lugna tiden

Tiden mellan ungefär 430 och 500 kallas den lugna tiden. Förutom en kort konflikt mellan Zorakin och Morëlvidyn är tiden lugn och harmonisk för Aidnes befolkning. Svartfolken runt svarta tornet märks inte av och de civiliserade folkslagen på de låglänta delarna av Kardien och Zorakin lever ett harmoniskt liv. En dansakademi som kommer bli vida känd grundas av älvfolken i Goiana år 457 och s.k. gråalver bosätter sig på ögruppen Achene i Faltraxbukten år 496. Tystnaden störs då och då av piratangrepp från Morëlvidyn. År 466 förklarar Zorakin Morëlvidyn krig, och kungen skickar en armada mot andra sidan Kopparhavet. Anfallet blir snabbt nedslaget på Morëlvidyns kust, mycket tack vare magikern Lodekhiz.

Vid en attack av svarta piratankor mot Kardiens kust år 498 lyckas de ta sig ända till Arntuna. Kung Vidar III anländer strax efter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare Illerest utmanar Vidar III på en envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest tar av skam för sina hederslösa undersåtar sitt eget liv med Vidars svärd.

År 511 grundar förrymda zorakiska livegna och brottslingar Fristaden, som blir stort centrum för handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.

Goianas autark Elidina avgår till förmån för satyren Kispi år 529. Han hinner inneha befattningen i sju år då stora mängder svartfolk drar ner från Aidnebergen runt svarta tornet. Befolkningsökningen i bergen rättfärdigar invasionen enligt svartfolkens mening. Kardiska soldater understöder till viss del älvfolken under kriget. Efter fem års sporadiska stridigheter drar sig svartfolken tillbaka då det kommit fram att inte bara skogens invånare, utan även skogen själv, står på motståndarnas sida. År 539 stupar Kispi i ett slag mot orcher. Han efterträds av skogsalven Silon. Svartfolken vid svarta tornet byter strategi och anfaller år 546 Zorakin, som får understöd av kardiska riddare. Kriget varar till 555 då svartfolken ger upp och drar sig tillbaka upp i bergen. Fred återuppstår på Aidne och består i över 50 år.

På våren år 591 e.O. anfaller och erövrar Zorakin under ledning av hertigen Wilfred av Salamora Fristaden. Målet är att ta över kontrollen över handeln mellan dvärgarna och Caddo, men handeln avbryts istället.