Morëlvidyn

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök


Samkarnas norra kust mot Kopparhavet kallas Morëlvidyn, och består av ett antal småriken och piratstäder, vars gränser och styre ständigt skiftar. Förutom människor finns här Kopparhavets största klaner av ankor. Sjöröveri är huvudsysslan oberoende av ras. Förutom sjöröveri livnär de sig på att sälja slavar fångade i Morginnerskogens utkanter.

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning:
Huvudstad: Ingen/flera
Statsöverhuvud: Ingen/flera
Styrelseform: Stadsstater
Exportvaror:
Importvaror:
Välstånd:
Armé:
Religion:
Övrigt:

Skrönor om Morëlvidyn

Vad den gamle legosoldaten säger:
Endast om du har sjöben och begränsad moral kan du finna jobb i Morëlvidyn. Mönstrade på ett skepp en gång när jag knappt hade pengar till mat. Hatade den grymma livsstilen, ingen ära. Blev istället karavanvakt för slavkaravanerna från djungeln, inte mycket roligare, och sämre betalt. Hörde ryktas om mer ärorika väktartjänster i mindre kuststäder, men då hade Hynsolgiska kriget brutit ut så mina tjänster behövdes annorstädes.
Vad den ärrade äventyraren säger:
Farligt land att vistas i, men visst finns det ärofulla äventyr att finna där. Har själv fritagit en djungelhövdings dotter från slavhandlare, letat piratskatt och gravplundrat i öknen. I djunglerna lär finnas urgamla städer av elfenben vaktade av kannibaler. Min benstomme kom dock inte överens med fukten där så jag kan inte svära på dess existens.
Vad den snikne köpmannen säger:
Det är livsfarligt att segla längs den kusten utan stark eskort eller skydd av piratflotta, vilket kan fås mot stora summor silver. Har man bara tagit sig förbi piraterna finns stora vinster att göra i deras städer. Salt, vapen och lyx är eftertraktat, och de har alltid slavar att sälja. Det gäller dock att inte stöta sig med de vita ankornas handelshus. En kollega i Nohstril fick sina skepp plundrade av svarta ankor samma kväll han lämnade Ankorath. Han säger det beror på att han vann i bräde över en Dluring.
Vad den skicklige magikern säger:
Landet har haft flera framstående mästare, men lite finns att hämta där nu. Möjligen skulle en Alkemist finna djungeln intressant.
Vad den vittbereste sjöfararen säger:
Morëlvidyn är synonymt med pirater och de är alldeles för många. Jag har fört handelsskepp till piratstäderna, men aldrig lockats av dess smutsiga förvärv. Värst av alla är khuniterna, då de älskar att ta andras liv på grymmast möjliga vis. Jämfört med dem kan de svarta ankorna anses vara rent ärbara. Om du inte handlar med slavar undviker du dessa kuster.
Vad den klåfingrige tjuven säger:
Ahhh, de stora piratstäderna har feta pirathövdingar med smak för lyx och plundrade skatter. Kan inte skada att det plundrade stjäls igen, kan det? Tog själv en gång en jättelik svart opal från Vitskäggs sovrum, som jag dock senare förlorade i ett korkat vad. Jag slog vad med en brun anka i Khadez att jag skulle stå för hans slag om han stod för mitt. Jag fick aldrig chansen, då han visade sig vara en kvack-fot pugilist. Kunde dock snart bygga upp en nätt förmögenhet, men är nu allt för välkänd där för att stanna där.

Historia

Den grånade Mauhimri sitter omsvept i sina vita mantlar med guldbård och ser sitt barnbarn rusa runt fäktandes med en av sin mors dolkar. Han ler stolt tills han hör pojken utropa: "Död åt köpmännen. Dramma henne och fram med äntrehakarna."


–"Pojk! Kom hit skall jag berätta om dina föfäder… Var vi kommer ifrån!? I forntiden hade vårt folk ett rike som sträckte sig kring Ormsjöns stränder. Det var ett rikt rike där jorden blomstrade och korna var feta. Vitklädda ädla krigare höll ordning från hästryggen och folket ärade dem och fick respekt i retur. En dag kom dock efarerna, den gamla sorten med hud svart som synden och hår som bländande eld. Med dem kom girigheten och hur väl de starka krigarna än kämpade mot dem var förräderiets frön redan sådda av de lömska efarerna. Offren blev de svaga, de unga och de stolta. Kungen Haiek-dramu insåg att för folkets överlevnad var de tvungna att korsa de höga bergen. Resan skulle bli farlig för redan då var vindarna i Gaerdons Gap mycket hårda och bergen var fulla med drakar. Dessutom hade kungen och hans krigare fullt upp med att få folket över bergen innan efarerna var ikapp. Kungens äldste son Terik-an-Haiek tog sina främsta krigare och stoppade de anstormande efarerna vid Zinns stoder. Efarerna var dock för många och till slut stupade Terik-an-Haiek ståendes ovanpå hundra fallna efarier. Efariernas grymma härförare återtog förföljandet, men Bergen såg med medlidande på vårt folk och samlade alla vindar som blåste längs dess sidor, nord och syd, och sände dem genom passet. Orkanen som följde efter de sista av vårt folk hade passerat var så kraftig att den lyfte den efariska hären och kastade dem ut i havet där Ormsjöns havsormar slet deras ondskefulla kroppar i stycken.


Landet som öppnade sig på andra sidan bergen var smaragdgrönt och fullt av sjöar. Det var hart när omöjligt att ta sig fram utan att korsa sjöarna. Folket som bodde vid sjöarna var hedningar, svaga och naiva, men de kunde göra stadiga vassbåtar stora nog att bära folket över sjöarna. Vårt folk slog sig ner vid sjöarna och såg att det skulle kunna vara en bördig grund att bygga ett nytt rike på. Slavar fanns det gott om och en stad i hårt ebenholtsträ stod snart klar. Innan många månår kommit och gått kom dock sjölandens förbannelse. I hundratusental kom de, svarta och bruna, skränande och med mord i blicken. Som kaktusbaggar anföll ankorna (pthui!) den nya staden och kryllade över dess murar. Våra krigare höll tappert stånd men när slavarna av feghet bytte sida var vårt folk åter tvungna att vandra vidare. Många tappra föll och ankorna döda de flesta av våra kvinnor och barn. För att rädda de kvinnor som kunde räddas tog kungen och hans främsta ädlingar folket ut i de stora träsken. Vandringen blev svår, lång och full av sjukdom och blodsugande insekter. Ödlefolk försökte sig på att ta folket som slavar, men deras primitiva stammar lämnades decimerade för deras försök. Kungen förde folket, som allt mindre hade några svaga att försvara, norrut. Likt sand i vaskarens panna allt mer sköljs bort för att avslöja guldkornen framträdde vårt folks gyllene sken. De starka hade blivit starkare och de härdade envisa och tåliga som de svarta havskrokodilerna. Till slut nådde vårt folk träskets slut och den väldiga Morginnerskogens kant. Bland träskens offer fanns dock vår kung Haiek-dramu som i paddfeber lämnade vårt folk i händerna på de sista ädlingarna ur hans livvakt. Folkets sorg varade så länge att ädlingarnas hår hann gråna.


Mörka fuktiga skogar var inte heller det som vårt folks hembyggd och folkets vandring fortsatte. I skogen mötte än fler prövningar för vårt redan prövade folk. Det visade sig omöjligt att orientera sig utan stjärnornas hjälp ovan det täta trädtaket. Varje gång man klättrat upp och funnit riktning tog det bara ett par dar att tappa den igen. Man visste ju inte det vi idag vet om trädens orkidéer och var den grönlila aran bygger sina bon. Vandringen pågick i månader och år sägs det. Under tiden fick skogens huvudjägare, de som dödar sina fångar genom att krympa deras skallar, leopardmän, den blodtörstiga Onaquin, alvfolk i behov av slavar, onda andar och inte minst djungeln själv sin beskärda del av offer. Efter många år kom så en av kungens döttrar i kontakt med en vänlig skogsande som visade folket ut till det land vi idag lever i. Här startade så de åldriga ädlingarna ett nytt rike och det växte sig starkt. Tyvärr beblandades folkets guldkorn med landets urinvånare och deras stolthet ersattes av girighet. Lättja ersatte tålamod och med undantag av de sex ädlingarnas ättlingar som hedrade de gamla gudarna och sederna, så förföll folket i sjöröveri likt svarta ankor och valde att dela smutsiga stinkande städer med folk av alla raser.


Nej pojk, minns det rika Ormsjöriket och dina förfäder, andas den friska ökenluften och sluta drömma om äventyr i stinkande hålor som Dunderin eller Karakh-Khun. Kanske är du den utvalde att bli hela rikets förutspådde kung, efter snart fyrtio mansåldrar sedan senast en konung trädde fram."

Kronologi

Ca 1550-1480 f.O.
Ett gränsfolk vid regnskogens norra gräns, Morelverna, fördrivs av efarer och sombatzer på grund av sin krigiska kultur, och hyllningar av våldet som hög konst. Morelverna fördrivs från sina hemländer och korsar Ormsjön för Samkarna. Deras 70 år långa resa över vatten och berg, sjö och land, djungel och träsk, tar dem tillsist till deras nya domän på Samkarnas nordkust. De ger snart landet sitt namn, Morelvidyn.

Eller...

1499-1100 f.O.
Morelvernas ankomst. Från djunglerna i söder kommer ett härdat folk vandrande och koloniserar den glest befolkade nordkusten. Folket har fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och andra soluner, och har vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet Morëlvidyn dess namn.
1045 f.O.
Morëlvidyn enas under piratkungen Haieg-hamu.
1038 f.O.
Haieg-Hamu anfallar och skövlar Sivoa. När piraterna når Melukha är paradisön oförbereddd och intas även den. Haieg-Hamu avlider plötsligt och "Den stora nudelhärvan" utbryter där kungens 216 söner strider om makten. Kaos råder i hela norra Samkarna.
997 f.O.
Tjugotalet pirathövdingar har konsoliderat egna riken längs kusten och ett relativt lugn lägger sig över Morëlvidyn.
973-907 f.O.
Ankkriget. Svarta ankor strömmar upp från Ankhrviken i stora mängder och etablerar sig med våldsamhet längs kusten av Morëlvidyn. Först efter nästan sjuttio år lägger sig stridigheterna och de svarta ankorna är nu en del av Morëlvidyns befolkning.
599 f.O.
Tredje Konfluxen.
598-400 f.O.
Efter köttbitarna kom i Samkarna arméer av insektoider som kryllade ut över Samkarnas yta från Juronaträsken. Få kunde stå emot Tupagons härar. Flyktingar från framförallt Krystalerna når Kopparhavsländerna via Morëlvidyns kustfort. Efter två hundra år av massakrer, insektsinvasioner och plundring återvände insektoiderna frivilligt till träsket och lämnar Samkarna förött att börja på ny kula.
266 f.O.
En jorduashurisk expedition på 20 skepp hamnar av misstag på stränderna utanför dagens San Anther. De stöter på morelerna som befolkar området och strid uppstår. Jorduakærlarna vinner, och gör ett kortare plundringståg öster ut längs kusten innan de besegras av svarta ankor. Ankorna är dock så imponerade av Jorduakærlarnas skepp och snabba överraskande anfall, att de börjar använda dessa och egna kopior av dem. Ett par decennier senare finns det få piratankor som använder andra skepp.
100 f.O.
Aidne. Echterna har lyckats bygga upp ett eget fungerande samhälle på Divras udde, Kardien, främst grundat på slavkraft från Morëlvidyn.
55 f.O.
Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. De besegras men först lyckas de plundra och bränna bland annat Pendon.
60-130 e.O.
Västra Kopparhavet. Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakin och Caddos kuster.
98 e.O.
På en plats vid Krystalernas norra gräns där området möter Kopparhavet, sedan många hundra år en ankdominerad handelsplats, byggs stenfortet Ankh-Castellum av en stor klan vita ankor. Staden får kraftigt försvar mot Morëlvidynska pirater, djungelfolk och minnet av insektoiderna från söder.
130 e.O.
Under täckmantel som feliciska handelsmän tar sig 300 morelvidynska pirater in i Pendon och härjar i tre dagar då de blivigt så pass druckna att befolkningen kan kasta dem i havet.
Ca 200 e.O.
Sextetterna grundläggs.
284-289 e.O.
Sanriternas storhövding Ranoor di Néra regerar över huvuddelen av västra Morëlvidyn och flera städer i öster. Han är inblandad i och stor del av segern över kardierna i deras soltåg år 287. År 289 dör han i en plågsam sjukdom. Anledningen tros vara att han lät avrätta sin hovmagiker Xandufaar efter att ha funnit den heliga mannen i sin sista hustrus armar. Men när bödeln lyfte upp det avhuggna huvudet fortsatte det uttala förbannelser mot Ranoor trotts att det hade skilts från kroppen. Det talas om Onaabys hämnd.
285 e.O.
Caddo/Morëlvidyn. Caddo sänder trupper till Morëlvidyn för att hålla ett brohuvud öppet mot södern. Borgen Osahiln intas och sydhandeln är säkrad. Somliga kallar detta början på det tredje soltåget.
287 e.O.
Kardien/Morëlvidyn. Kardien inleder Tredje soltåget, den här gången mot Morëlvidyn. Efter några månader blir man tillbakadrivna. Dalkerna håller sig hela tiden passiva trots att man tillsammans skulle kunna besegra morelvidynerna. Kung Brand III Solfararen och hans trupper stupar i strid med morëlvidyner samtidigt som en stor dalkisk styrka befinner sig ett endast en kort bit därifrån och bevittnar blodbadet utan att ingripa.
353 e.O.
Det under lång tid planerade Fjärde soltåget går mot Efaro. Exark Veremar I som verkat för att målet skulle bli Morëlvidyn seglar besviken ensam mot Samkarna. Exarken dör sedan av feber utanför Dunderin.
466 e.O.
Zorakin/Morëlvidyn. Efter upprepade plundringar förklarar Zorakin Morëlvidyn krig.
467 e.O.
Zorakin/Morëlvidyn. En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust men genom magikern Lodekhiz insatser blir den rejält krossad. Fred sluts utan några landavträdelser.
498 e.O.
Kardien/Morëlvidyn. Morelvidynska ankpirater anfaller Kardien och tar sig ända fram till Arntuna, brännande och plundrande. Kardiens kung Vidar III anländer med sin riddararmé och ankorna flyr i panik. Dock inte ankornas hövding Illerest av Dakai-klanen, som utmanar Vidar på envig. Striden blir hård, men tillslut lyckas Vidar slå huggaren ur Illerests händer. I samma ögonblick som Vidar skall ränna sitt bredsvärd genom ankhövdingen faller han död ner, genomborrad av en armborstpil från en dold anka. I skam över sina undersåtars hederslösa agerande spetsar sig Illerest på Vidars svärd. Piratankorna nedgörs till siste anka av de beridna riddarna, men Illerests kropp förs till Ekeborgs Lyceum, där den begravs och får en minnessten.
501 e.O.
Storhövdingen och själutnämnde piratkungen Shazmahar kontrollerar stora delar av Morëlvidyn från staden Krejkunir. Kungen fick storhetsvansinne och fick för sig att han skulle få världsherravälde. Han lät bygga en enorm armada, "de tusende rammarnas svärm". Många av dåtidens kustnära skogar jämnades med marken och en ansenlig del av Morginnerdjungeln blev plank och ramm. Han seglade ut med pompa och ståt, men försvann spårlöst med hela sin armada i en fruktansvärd orkan. Legender från Sanritra och Maminira Me Delema talar dock om en enorm vrakkyrkogård.
609 e.O.
Dodlock Grimbads havsorcher attackerar, föröder och massakrerar tre mindre ankbosättningar väster om Ankorath. Doften av grillad anka ligger kvar länge över nejden. Grimbad är sedan länge berömd för sina segrar mot svarta ankornas långskepp. Sextetten har satt ett pris på 3500 silvermynt till den som kan leverera Grimbads huvud, och lika mycket för att krossa hans kyrakh.

Geografi

Morëlvidyn är inget enat rike utan snarast en beteckning på sydkontinenten Samkarnas nordkust från den mytomspunna ön Sanritra i väster till de himmelssträvande Drakryggsbergen i öster. I norr slår Kopparhavets vågor mot den karga kusten och i söder övergår morelvernas land i de djupa djungellika regnskogarna som kallas Morginnerskogen. Kusten är vild och oftast brant. Även om det också finns ett större antal stränder av både mjuka stenar och rödgul sand är de oftast svåra att ta sig inåt land från och sandrevlar gör landstigning farlig. Vissa av dem har dock möjliggjort landstigning vilket inneburit en by, stad eller ett kastell i närheten. Lejonparten av Morëlvidyns befästa byar ligger dock en bit från kusten på något strategiskt ställe dit befolkningen kan dra sig tillbaks vid fara. Landets pirater har nämligen aldrig gjort skillnad på landsmännen eller ereberna när det gäller att plundra.

Fem floder mynnar vid Morëlvidyns kust. I väster ligger Habonez som är den längsta. Den sträcker sin bördiga dal en lång bit in i landet och har sin källa bland snöklädda toppar upp mot tretusen meter höga. Det är i denna dalgång som de flesta av Morëlvidyns jordbruk bedrivs och de största skördarna erhålls. Samma bergskedja, Tájosbergen, förser floden Almariá med vatten österut. Norr om den torra stenöknen Sasasquashöknen ligger bergskedjan Zodvokér med toppar på ett par tusen meter över ökensanden vilka utgör en barriär som fångar upp fukten som driver in från Kopparhavet och så föder floden Lardo. Längst i sydöst skär sig den djupa Ankhrviken, av många pirater kallad ”Anktarmen”, genom landets östra del. Den förses med sötvatten via floden Krystallis (Kristallfloden). Sötvattnet förblir dock inte bräckt länge då inte bara Kopparhavets vatten är salt utan viken även försaltas av drivsalt från saltslätten Carcamusa som täcker större delen den östra stranden. Väster om Drakryggens nordspets nära Anderos udde rinner floden Hiqûm ut. Genom avancerad bevattningsteknik för flodens vatten ut på halvön och gör den brukbar. Skillnaderna mellan regnig vår och resten av året är stor i flodfårorna.

Klimat

Morëlvidyns kustområden har behagligt ljummet så kallat kopparhavsklimat, men där sommartemperaturen kan nå upp emot fyrtio grader. Vid kusten dominerar nordvästliga vindar som för in svalare fuktigare luft från Ereb och Västerhavet. I landets östra delar blåser det sällan hårt och vindarna är snarare rakt västliga. I bergen är klimatet mer alpint och på ett par tusen meters höjd finns det vintertid snö. Vissa vintrar gör snön bergspassen omöjliga att ta sig igenom. Bland de högsta topparna finns några få permanenta glaciärer. Längre inåt land råder ett subtropiskt klimat med mycket heta dagar och förhållandevis klara svala nätter. Detta bälte får del av mycket lite nederbörd vilket gör huvuddelen av Morëlvidyn förhållandevis torrt. Den nederbörd som faller gör det vanligtvis i årets fjärde månad och då oftast som korta intensiva skyfall. Floddalarna har dock normalt sett kopparhavsklimat som för med sig behagligare temperaturer i deras närhet. Ytterligare söderut i höjd med Morginnerskogens utkanter blir klimatet tropiskt och mer fuktigt. Den fuktiga hettan är mindre brännande men mer påfrestande. Temperaturen är nästan konstant dygnet och året om. Drakbergen har naturligtvis ett helt eget klimat på grund av sin höga rygg vilket främst märks genom ett något svalare och fuktigare klimat trots att dess bas står i subtropiska och tropiska förhållanden. Nederbörden i Drakbergen är mycket stor vilket är anledningen till att rododendrondjungeln kan frodas upp till fyratusenmetersnivån i dess varmare delar.

Flora & Fauna

I forntiden täckte Morginnerskogen hela Morëlvidyn, men ett torrare klimat och människors avverkning har gjort att endast ett fåtal sammanhängande regnskogar kvarstår norr om dagens djungel. I väster finns några mindre ångande skogar kvar där djungelns flora och fauna ännu finns kvar. Det samma kan sägas om Drakbegens regnskogar som är rika på både djungelfolk, växter och djur. I skogarna finner man en enorm variation av växtlighet som frodas i dess fuktiga hetta. Skogarna minskar fortfarande då piraternas skepp behöver ständiga reparationer och timmer. Populärast timmer är svart ebenholts för byggnader och lätt sembonträ för fartygen. Även djungeldjuren kommer i alla former och färger. Bland de större djuren kan nämnas svart och grå gorilla, schimpans, jaguar (med kusinerna svart panter och krumbent jaguar), asdvärgtiger, jättemungo, femtåig kloutter, tapir, sengångare (även den svartstrimmiga), höghalsat bältdjur, anakonda, klippboa och simmarsnok, samt en minskande stam av skogselefant i de östra djunglerna.

Det mesta av Morëlvidyn består dock idag istället av lätt kuperad terräng samt några mindre bergskedjor. Landskapet är torrt och stenigt och endast torra busksnår, kaktus och glesa gräs växer där. Deras tjocka blad utgör dock föda nog för landsbygdsbefolkningens många getter och får. En och annan mager ko strövar också omkring i närheten av bosättningarna. Endast där floder och åar letar sig ner från bergen går det att bedriva odlingar. I de bördigaste dalgångarna odlas hirs, frukt och vitt vin, annars dominerar fikon, rött vin, oliver och dadlar. Olivträd och dadelpalmer växer även vilt runt om i landet, tillsammans med torra cypresser, kork och pinje. När de första regnen kommer på våren frodas dock slätten och blir under endast ett par månader grön och full med blommor. Ibland drar svärmar av den fruktade brandgula jättegräshoppan genom de odlade områdena. Sådana år drabbas landet av svår svält vilket brukar leda till aggressivare piraträder mot Erebs fastland. Rovdjur som utgör hot för kritterna är flockar av stäppräv och vildhundar, brunfläckig jättesjakal, jordfladdermöss, slättgorilla samt ensamjagande klippkatt. På slätten strövar också en del kungsfasaner, ploghundar och svartfältödlor. I floder och åar finns en del krokodiler, oftast den mindre sjökrokodilen, men ibland den jättelika svarta havskrokodilen som kan simma in från kusten. Ingen av krokodilerna är dock särskilt vanliga. Det förekommer även stim av flodpiraya i vattendrag nära djunglerna. I västra Morëlvidyn förekommer också gulryggig latmask och flockar av vattenapa. I den östra ändan av landet förekommer det att man på våren och ibland vintern kan se de vinröda flodhästarna, men på höst och sommar drar de sig undan till Krystalerna eller Drakbergens regnskogar.

Kusten är som sagt karg men där finns en del sjöfågel som skarvar, sulor och en del fiskande örnar. Det är gott om fisk längs kusten, men det är hårt arbete att få upp den då de för människor ätbara sorterna går djupt. Modiga fiskarhustrur dyker också efter musslor och ostron, samt krabba och langust som finns i klippskrevor en bit under ytan. Oftast sker detta endast sekunder från att de slås blodiga mot klipporna av någon illasinnad våg. Dessutom drar stim av de fruktade piratkvarnarna [1] förbi Morëlvidyns kust några gånger per år.

På högre höjd bland bergen finns Morëlvidyns största skogar, främst bestående av eukalyptus (flera olika arter), gult fjäderblomsträd, pinje och ceder. Undervegetationen är mycket gles, mest busksnår och låga ormbunkar. Det finns en del svamp och bär, men de behöver tillagas eller förvällas för att bli ätbara. Bland risen strövar samkarniska djungelsvin som de senaste tusen åren anpassat sig till livet utanför den fuktiga djungeln. I bergen finns även kungshjort och rakhornad stenbock, liksom några arter av gems och andra klippgetter. Bytesdjuren försörjer en stam av grottlejon och läppbjörn. Bland topparna seglar flera raser av kondor inklusive dvärgkondor. Bland Drakbergen kan man även finna exemplar av högbergsvildfår, klippstryparranka, silkesgorilla, sabeltandad tiger och flerskalig jättebergssnäcka.

Det finns två extremt torra områden i landet, dels den enorma Saqasha-öknen och dels saltslätten Carcamusa (ibland refererad till enbart som saltslätterna). Öknen har en del oaser där dadelpalmer och kanelbuskar kan växa. I öknen finns annars ytterst få djur. Några arter av gnagare och fåglar som tex. ormvråk eller den mer ovanliga gråvita oassvanen. Det förekommer en del insekter och spindeldjur som skorpioner och den prickiga sandspindeln, samt ödlor tex. gräddkamödla och ormar som tex. glasskallerorm och klockskallerorm. Ökenklanerna har från Soluna importerat kameler och dromedarer, men av någon anledning blir många sterila och det har visat sig mycket svårt att få dem att föröka sig. Klanfurstarna har dessutom mindre stall av vackra fullblodshästar. På Saltslätten lever varken djur eller växter med undantag för vad salthandlarna själva för med sig.

Hela Morëlvidyn har ett rikt fågelliv med papegojor, rovfåglar, starar och höns av olika slag och fågeljakt är en viktig källa till kött. Överallt finns insekter inklusive de mer ovanliga exempelaren av eldstumme, läderätare, jättegallstekel, stensamlare och ärtspottare.

Platser

Anderos Udde

Anderos Udde är en hög kalkklippa som sluttar från väster till öster. Dess västra klippor är fruktade bland sjömän för sina vassa svarta rev och berättelserna om döda mäns gastar. Sjömansskrocken förespråkar att man bör kasta en nypa sand över vänster axel när man passerar klippan, för att undvika otur och ond bråd död. Ytterst på udden i väster står ett gammalt fyrtorn utan fyrvakt. Tornet lär ha grundats av krunska upptäcksresande, men har byggts på under årtusendena vilket skapat ett osymetriskt torn. Ingen dörr finns längre sedan eldmästaren Lodekhiz förseglade tornet med två eldkarpar i evig kamp i dess inre. Somliga säger att en ensam salamander från Altors undersida är fängslad i tornet för att förse elementarfiskarna med kraft. På halvöns låga östliga delar har bildats ett bördigt lågland som uppodlas av morelvidyner. Lirbum heter den mindre piratstad som har kontroll över udden och dess odlingar. Förutom kraftiga murar skyddas man av långgrunda stränder som till och med försvårar för ankornas långskepp. Människobefolkningen hävdar att de stammar från en av Haieg-hamus söner. Staden har en mindre befolkning av svarta och vita ankor. Inåt landet finns Forta, ett fort byggt för att förstärka skyddet för omnejdens bönder och som i nödfall kan hysa befolkningen under många månader. Beridna soldater patrullerar de öppna slätterna och en serie med vårdkasar utgör ett snabbt signalsystem att varna det utsatta låglandet för räder. I sydöst slutar morelvidynernas land i en utlöpa från Drakryggen och på andra sidan dessa ligger områden som styrs av staden Kiorsham. Rododendrondjungeln som täcker bergen bebos av människoätande infödingar av samma stammar som befolkar bergen mot Krilloan.

Borgen Osahiln

Borgen byggdes på 250-talet av jordbrukare och fiskare som skydd för deras odlingar i området. Det var en liten men välbefäst borg. Områdets och borgens mäktigaste man tog dock snart steget över till pirathövding och sög ut dem han satts att skydda. Borgen erövrades av dalkiska korsfarare år 285 e.O. och de byggde ut den ytterligare. Borgen utnyttjades som brofäste av Caddo för att stävja Morëlvidyns pirater. När Caddo besegrades av Kardien år 292 e.O. återföll borgen i piraternas händer efter en händelse känd som al Férez sista slag. Sedan dess har den ständigt bytt ägare, och har ofta legat under Ankorath eller Dunderins överhöghet. Idag är borgen nergången och sliten, men en muromgärdad by har växt ihop med den. Den bebos till övervägande majoritet av människor, men har en befolkning på knappt en tredjedel ankor. Förutom sjöröveriet står piratankorna för borgens försvar, medan människorna i huvudsak sköter jordbruk och handel. Egentligen borde Osahiln frodas som piratstad med egna odlingar, men stormiga konflikter och dålig administration har hållit borgen tillbaka.

Sasasquashöknen

Sasasquash är en nästan 100 mil stor öken mitt i Morëlvidyn. Inga städer har byggts i dess torra landskap, men ändå finns en del mindre fort och borgar, befolkade av stolta nomadiska morelver. Majoriteten av öknens morelver lever dock i låga, men färggranna tält. Dessa ökenklaner ser sig och sitt folk som de främsta ättlingarna till de första morelverna som ankom till Morëlvidyn. Klanhövdingarna och dess krigare flyttar från borg till borg för att skydda sitt nomadiserande tältfolk och oaserna. För transporter används solunska dromedarer men varje klanhövding håller vackra fullblodshästar som statussymboler. Man tar ut tull av slavjägare och andra som passerar längs lederna eller utnyttjar oasernas vatten. Utan klankontakter, dromedarer och god kännedom om öknen är den nästan omöjlig att korsa. Att dricka ur oaserna utan att fråga eller lämna generös ersättning anses av morelverna vara ett grovt brott. Utspridda i de mest ödsliga delarna av öknen kan man finna Zinn-kultens konformade tempel.

Städer

Morëlvidyns Städer

Ankorath

En av Morëlvidyns "fria" ankstäder. Här styr de svarta piratankorna och två av Sextettens största klaner har sina bas här, vilket gett Sextetten stort inflytande.

Huvudartikel: Ankorath

Dunderin

Huvudartikel: Dunderin

Mubul-Ghon

Västra Morëlvidyns största stad och en viktig handelsstad för länderna i Västerhavet. Staden är känd för sina många institutioner för köttsliga njutningar, från källare av kråmdanserskor till mörka palats med demoniska perversiteter.

Huvudartikel: Mubul Ghon

Khadez

Khadez är en piratstad som också handlar mycket med frukter, dadlar, fikon och oliver. En hel del vin och spannmål odlas också i Habonez floddal som slutar i Khadez. Staden skyddas av tjocka murar och en egen piratflotta. Staden har ett intressant bibliotek och är morelverkulturens enda riktiga lärosäte. Stadens arkitektur är vacker, detaljrik och färggrann, i något som kan liknas vid morisk-stil. För närvarande styrs staden av en vis morelver, Nandu-hamu, som hävdar släktskap med Haieg-hamu. Stadens enda ankor är bruna och tillhör en klan som svurit nemesis-ed mot Sextetten. Det är ovanligt med slavar i staden och de som finns har köpts in från andra städer.

Huvudartikel: Khadez
"Han kunde inte släppa den vackra kvinnan med blicken. Hon var som ingen annan kvinna han tidigare hade sett. Hans erfarenhet av kvinnor var visserligen begränsad, men ibland levererade han frukt till hamuns palats och hade sett flera av de vackra haremsflickorna där. Den här kvinnan var dock något nytt. Hon var ung och klädde sig som en utlänning. Hon bar en kjol som de tandlösa kvinnorna från det fjärran Aidne. Ovanpå bar hon en lätt blus liknande de hans mostrar i Saqasha brukade bära, utanpå vilken hon bar en grönskimrande furmila. Hennes hår var utsläppt som en flickas och hölls undan från ansiktet med ett tunt hårband av trä. Än märkligare än kvinnan var dock sättet stadens kvinnor och män stirrade på henne. Kvinnorna drog sina kurach för ansiktet som om de kände en dålig lukt och männen stirrade på flickan med misstänksamhet i blicken. Kvinnan drog med handen undan en hårtest bakom örat och han förstod genast stadsbornas reaktioner. Det var första gången han såg en sivoi och han skulle aldrig glömma henne."

Samhälle

Sociala stånd

Styre

Självständiga stadsstater, stammar och klaner...

Utrikespolitik

Militärmakt

Lag & rätt

Folkslag

Morëlvidyner

Detta är i första hand beteckningen på landområdet Morëlvidyns invånare. Det utgörs av en mycket stor blandning av folk. Man talar ibland om Morëlvidyn som havsguden Mamcoch gryta, där folk från hela världen fallit i. Morëlvidynerna är huvudsakligen arvtagare till en blandning av morelviska fiskarpirater och landets urbefolkning, men ett stadigt inflöde av folk från Sanritra, Morginnerskogen, Ereb och t.o.m. Soluna har skapat en mycket blandad folkgrupp. Typiska morëlvidyner är kortvuxna, har ljust sandfärgad till kopparbrun hy och svart eller bourgognefärgat hår. De klär sig främst som sjömän och pirater, om de nu inte råkar tillhöra landets fåtaliga bönder. Klädstilen är likt folket mycket varierande och även om erebiska storbrättade hattar har gjort sitt inträde bland piraterna dominerar fortfarande igershi (ljust tyg virat kring huvudet men öppen ovanpå) som huvudbonad, furmila (broderad väst) oftast utan skjorta under, tarbak (läderhosor med förstärkningar på knä och bak). Fotbeklädnaderna är högst personliga och barfota är vanligast på skeppets däck eller utanför de stora städerna. Med undantag för västarna så är vitt eller ljusa färger populärast. Man klär sig som man kan och det är praktiskt för en. I dessa städer av pirater finns ingen anledning att dölja vad man sysslar med som födkrok. Favoritvapnet är huggare oftast kombinerat med en rund medelstor sköld. En krökt dirk och sköldtypen klyka är inte heller ovanlig beväpning. Hjälmar och metallrustningar är ovanliga. Morëlvidynerna har ingen större respekt för liv. De ägnar sig främst åt grymheter som sjöröveri, plundring och slavhandel. Även de svarta ankorna räknas till morëlvidynerna.

Morelverna

Dessa ättlingar till det härdade folket lever idag endast kvar i vildmarken och på landsbygden. Ibland tar någon morelverklan över styret för en hamnstad med motiveringen att de har släktskap med morelvernas kungahus. Klanerna är sex till antalet och ser sig som ättlingar till kungahusets döttrar och de ädlingar som överlevde den långa marschen. De är mycket noga med sin härkomst och barn från relationer utanför morelvernas klaner förskjuts. Man är mycket bittra över att de ”ofrälse” tagit makten och förnekar de gamla traditionerna. Klanerna träffas vart annat år på någon av klanernas område och gör upp allianser och giftermål. Klanerna lever huvudsakligen som nomader, befolkar öknen och slätterna, jagar slavar och undviker kustens dekadens. Klassiska morelver är något längre än morëlvidynerna är annars, men kortare än ereberna i genomsnitt. De har sandfärgad hy, mörkt hår och bruna ögon. De har långsmala ansikten och långa smala näsor. De bär svarta pipskägg, smäckra kroksablar och fotsida vita särkar eller kåpor. Morelvernas män bär turech (stora vita tygstycken) som huvudbonader. De hålls fast på huvudet av hårt virade ödleskinn. Med enkelhet kan tygstycket viras kring ansiktet som skydd för vind och damm. I strid bär de den traditionella spetsiga konhjälmen utan visir, tunna och smidiga ringbrynjor på kroppen. Kvinnorna klär sig i vackra dräkter av allsköns färger. Oftast bär de tunna pösiga hosor och luftiga blusar. Utanpå bär de en lång fotsid ärmlös mantelrock. På fötterna bär de mjuka sandaler av kattskinn eller vid finare tillfällen utsmyckad sandaler med guld- och silvertråd. Smycken är vanliga på kvinnor och örhängen bärs av både män och kvinnor. Ogifta giftasmogna kvinnor bär långa fjädrar kring halsen eller i öronen. Morelvernas hem, oftast låga vida tält, smyckas med djungeldjurens fällar och paradisfåglars fjädrar.

Djungelfolken

Även dessa består av ett myller av olika folk och stammar med varierat utseende. De man oftast ser i Morëlvidyn, dvs. utanför djungeln, härstammar från områdena närmast Sivoas ädelskogar. (De kallas därför ibland för sivoer.) Typiska drag för djungelfolken och deras ättlingar är att de är kortare än morëlvidynerna. De är oftast brunhåriga med grå eller gröna sneda ögon, har breda ansikten med kraftigt hakparti. De saknar skäggväxt och har små öron. De känns främst igen på sina stora öronprydnader i form av stora diskar eller cylindrar. I städerna bär de färggrann klädsel, korta byxor och de tycks alltid vara barfota. Tatueringar, ärr, näsprydnader, broderier och smycken är populära. Stammarna lever främst som jägare och samlare i skogarna. I skogarna bär de inte mycket mer än höftskynken och smycken av olika slag. Smyckena, näsbenen, örondiskarna, fjäderskrudarna, ärren och tatueringarna visar på status, bragder, släktskap och tro, m.m. Man handlar en del med Morëlvidyn och Krystalia. De är extremt envisa och får oftast sin vilja igenom, vilket gör dem till framgångsrika om än odiplomatiska köpmän. Stammarna strider oftast inbördes och en del stammar gör stora inkomster på att sälja andra stammar som slavar till morelverna. Kannibalism och huvudjakt förekommer hos några stammar.

Sanriter

Sanriterna från minotaurernas ö i väster har kopparbrun till svart, pergamentartad hud, rakt svart hår och kraftigt markerade kindknotor. De saknar helt hårväxt på kropp och ansikte, och medellängden är liksom övriga folk i den här delen av Altor något kortare än normalt. De klär sig traditionellt i färggranna hemvävda särkar och mantlar som skyddar mot öns kärva klimat. På fötterna bär de dock oftast sandaler. Jägarna bär endast höftskynken och fjäderskrudar är en statussymbol för männen. Krigare och pirater använder läderrustning, spjut och sköld. Även bågar, slungor, bola, kastyxor, träklubbor och handyxor är populära vapen. I städerna liknar sanriternas klädsel mer morëlvidynernas.

Krystiller

Är ett ljushyat och blåögt folk som i stort sett vuxit upp i båtar. Anletsdragen är fina och utslätade. De är tystlåtna och ogillar de stora bullriga städerna. De visar sällan känslor, men blir lyckliga om de på något sätt får arbeta vid vattnet och med båtar. De klär sig oftast i praktiska plagg för sjöfart. Deras skicklighet med båtar respekteras men deras tystlåtna karaktär föraktas av morëlvidynerna.

Ankor

Det kryllar av svarta piratankorna Morëlvidyn vilket också är det som Kopparhavets länder förknippar mest med landet.

Handel & ekonomi

Valuta

I Morëlvidyn godtas alla mynt och valutor bara de väger och blänker på rätt vis. I de rikare städerna slår handelshus och makthavare mynt och valutan kallas Sekti, ordet betyder också mynt.

Slavhandeln

Värmen denna dag var överväldigande. Till och med i skuggan på Mochatvillingens taverna i Bembezar var den svår att uthärda. Faktur och hennes resekamrater satt i skuggan med fuktiga bananblad på huvudet och drack utspätt vitt vin ifrån Khadez. Det var i alla fall vad krögarna påstod, men det smakade snarast som vatten med billig lotusnektar. De hade visserligen en del silver kvar i börsen, men guldet de funnit på ”gastön” i Sanritraarkipelagen hade tagit slut allt för fort. Inte längre kunde de dricka dyr dadelsprit från Almeriá eller köpa de vackra arhuaco-sivoerna som älskare. Allt de kunde göra var att sitta flämtande och suckande i skuggan och hoppas att de västliga monsunerna skulle få fart på skeppen i hamnen så att de kunde få plats på något skepp med kort om starka armar. Faktur längtade hem till svala höstar med vajande guld- och kopparbladiga björkar när hennes enda öga skuggades av någon som inte tänkte flytta på sig. Faktur vred på huvudet och såg tre kortvuxna sivoer med nästan hjärtformade ansikten, axellångt hår och ostronliknande hattar tisslandes stå någon meter framför hennes pall. Var och en av dem bar två spjut som var så tunna att hon inte kunde föreställa sig hur de skulle kunna vara verksamma ens mot en papegoja. Det var uppenbart att de samtalade om Faktur och hennes sällskap, och deras feta kinder med röda bandtatueringar guppade i kapp med fjädrarna på deras axlar. De bar tunna ponchos vilka lät en se deras muskulösa kroppar inunder. Trots sina färggranna halsband och armband av pärlemor från tortuträdet såg de simpla ut och av deras nästan unisona klädsel kunde man ana viss religiös asketism. Tillslut tog en av dem sig modet till och steg fram. På stapplande sanritranska fråga han om Faktur om hennes ”makar” hade ”bollarna” att ”skapa gott där ont begåtts”. Hon fnös åt doften av amfastugg från mannens rödfärgade tänder men förstod på hans röda ögon att de tre hade tagit amfan för att få modet att komma hit och kunde förstå det. Furie! Hon mindes själv när hon rymt hemifrån och vad som krävts för att ta sig in genom stadsporten och få ett mål mat. Med teckenspråk och sanritriskan hon hade lärt sig under seglatserna längs Morëlvidyns kust fick hon de tre sivoerna att förstå att hon var villig att lyssna. Sivoerna sade sig ha förlorat en släkting till bartern Mas Sawa, en familj Faktur endast hade hört talas om men förstått vägde tungt i Bembezar. Enligt sivoern hade släktingen tagits åt ”framtidskådare från Öppnarnas rike i norr” och slavskeppet skulle ha seglat mot ”staden där men vänder om och lågan inte slocknar”. Faktur förstod de tres sorg av att förlora en släkting, men såg inte att de skulle kunna betala hennes äventyrare för att befria släktingen från vilka nu dessa avlägsna slavköpare än var. Bara resan skulle kräva en börs med guld. Hon skakade på huvudet och undvek att titta på sivoerns besvikna ögon. De tre började nästan hulkande att babbla i sitt eget tungomål och den som tidigare talat drog fram något ur sin axelväska. Faktur kände hur hennes enda öga nästan hoppade ur sin håla och hjärtat slog volter. Hon hade hört fyllerykten om djungelns skatter men aldrig trott dem. Snabbt hoppade hon upp och tryckte ner sivoerns händer i väskan igen. Den här typen av förhandling krävde mycket mörkare skugga.

Efter sjöröveri är slavhandeln Morëlvidyns största inkomstkälla och landet är också Ereb Altors största slavhandelsnation. Att handla med slavar görs både i liten skala (några bybor finner försvarslösa äventyrare t.ex.) och i stor skala (ex. slavexpeditioner in i Morginnerskogens djup).

Slaveriet är vida utbrett på Altor. I Ereb är det sannolikt ett arv ifrån det joriska imperiet som under Solkejsarens tid hade en befolkning som till 30 % bestod av slavar. Men även de olika narguriska folken har av tradition slavar, vanligtvis tagna som krigsfångar. Kring Mefamirs sjö har det länge förekommit slavhandel. Även i Soluna dominerar kulturer med mycket lång slaverihistoria, vissa av dem har till och med haft kungadynastier med slavbakgrund eller grundats av förrymda slavar.

Den i Kopparhavet dominerande Lysande Vägens religion förbjöd tidigt användandet av slavar och dessa länder är därför inga köpare av slavar utan har ofta feodala system som i stället utnyttjar livegna bönder eller betalda tjänare för motsvarande arbetsuppgifter. De flesta andra av Erebs länder tillåter dock slavar även om det varierar hur vanligt förekommande det är. Vissa andra religioner talar dock istället öppet om slaveriets naturliga del i universum.

Med sådan efterfråga finner man slavar sålda av morëlvidyner från Marjura i norr till Porto Horyni i söder, från Pandarealia i väster till Krun i öster. Slavhandlarna tar slavar i Morginnerskogen, Krystillerna, Efaro, Thelgul, Solunas djungler, men också (mer sällan) i Ormsjöns länder, Aidne samt Morëlvidyn självt. Man handlar både i kvantitet och i kvalitet. När slavägare talar om att de har en ”Morëlvidynsk slav” är det alltså mycket sällan slaven är en morelvidyner, men hans slavhandlare var det. Slavar är inte heller ovanligt som plundergods bland landets sjörövare som på detta sätt kan få in lite silver i närmaste slavhamn.

Slavhandlare kallas barter på Morelvernas språk. Betydande morëlvidynska barter är:

Dhows – en slavhandlarfamilj som har sitt säte i Lirbum, men sin huvudsakliga marknad i Krilloan och Kiorsham. Deras jaktmarker är främst Solunas djungler och kring Ormsjön, framförallt i Efaro.

Jalbas – en slavhandlarstam morelver ifrån ökenstaden Ajdúnar som årligen organiserar flera större slavjaktsexpeditioner i Morginnerdjungeln och Krystillerna. Dessa expeditioner består av tjogtals spårare, jägare, bärare och vissa fall samkarniska elefanter för transporten till öknen där kameler och hornlösa tvåsvansoxar tar över för transporten till Santander, Goraf, Monfeetrio, Agalam och därifrån med skepp vidare till Dunderin och Ankorath.

Mas Sawa – Fruktad slavjägarätt som använder små grupper av tysta jägare som i snabba räder lyckas ta hela djungelbyar som fångar. Sannolikt används något av djungelns många gifter i jakten. Morginnerskogen och Sivoa är deras jaktmarker och slavarna skeppas från Bembezar på Morëlvidyns västkust vidare till större städers slavmarknader. Trakorierna handlar dock redan i Bembezar för att få de bästa ”varorna”.

Zeila - ytterligare en familj med Krilloan som huvudmarknad, men är även stora i Kasyr och Montagor. Har specialiserat sig på exotiska slavar för kräsna köpare från Felicien, Trakorien och Pokti. Använder inte sällan äventyrare när deras erfarna slavjägare inte vill ställa upp. Zelia är i princip de enda som kan erbjuda alvslavar, även om det händer att Mas Sawa-ätten lyckas fånga någon vid tillfälle.

Sextetten skall heller inte förglömmas i dessa sammanhang, för även om de inte kan räknas som barter är de en viktig kugge i slavtransporterna och prissättandet på Kopparhavets slavmarknader. De kategoriserar om slavar, manipulerar marknader, mutar, smugglar och gör stor profit från slavhandeln utan att direkt själva köpa eller sälja slavar.

Conibo Shipibo undrade vad han gjort för att hamna här. Han kunde inte förstå hur han måste ha förargat Wxchlactshq. Han och hans yngre bröder hade varit norr om byn och jagat flygorm. Skrattande hade han försökt lära de yngre hur de skulle bruka de slanka spjuten så att de följde ormens glidflygning mellan träden. När han hade skickat iväg de yngre för att hämta spjuten bland djungelns grönbruna matta fick han plötsligt ett orange pulver i ansiktet. Han ryggade genast bakåt då han redan som ung fått lära sig att undvika colosvampen, men det var för sent…han var förblindad och döv. Han hann skrika åt de unga att varna byn vid vattnet innan starka armar och grova händer bröt ner honom bland de fallna löven. När han nästa gång kunde se och höra fann han sig hängd som en fälld röd cheppalo över någons axlar. Personens storlek var dock lika mycket större än honom som han en cheppalo och luktade starkt likt en tapirhona som löper. När han kunde fokusera såg han att det ovanpå de kraftiga skuldrorna satt ett monstruöst huvud med stora horn och besten hade en svans bak höftskynket. När han den kvällen sattes ned fick anblicken av hans bärare honom att åter förlora minnet. Hans nästa minne, även om han vet att han var vaken långt innan dess, var att han låg ner kedjad med andra män. Det var vått och kallt och han kände doften av död kring sig. En vitskinnad man i mörk kåpa klämde på honom och kände i hans mun med salta fingrar (en ny smak för Conibo). Skeppet stannade i några hamnar och antalet medfångar minskade under resan. De sista veckorna spred man torrt träflis och halm över dem och han fruktade att väktarna skulle bränna dem alla till döds. När han åter stod upp och kände fast mark under fötterna gungade den ändå och himlen täcktes av bländande klippor. Han lärde sig först senare att stjärnskådande män bebodde dessa ”byggnader”, bla hans herre. Arbetet var inte så strävsamt som han såg vissa av hans medfångar fick utstå. Hans herre bad honom mest hämta travar av pergament, mat, dryck, vrida plåtar av koppar mot himlarna eller stödja tuber av trä med kärnor av glas. Om vintern gladdes den gamla mannen lika mycket som Conibo själv över att få elda i vägghålet då luften här uppe frös av kylan och små vita blad föll från molnen om vintern. Att som nu fläkta bort flugor och svalka den gamle stjäntydaren var annars den vanligaste sysslan så här på vår och sommar. Under en längre tid hade Conibo märkt att hans herre och dennes vänner varit oroliga. De senaste dygnen hade de t.o.m. tältat på trappstegspyramiden. Conibo hade sett en sådan pyramid hemmavid några dagars jakt ifrån byn. Den ansågs tabu medan gamla män och kvinnor tycktes kräla över den här. Han misstänkte att det var pyramiden som orsakade den onaturliga hettan vid floden som påminde honom om Juronas ruttna vatten och luft. Endast insekter, träskkatter och spågubbar kan trivas här tänkte han. Om ändå den gyllene fågeln vid pyramidens bas kunde ta honom hem, önsketänkte han. Han böjde sig fram och plockade bort en fet skalbagge som trängdes med flugorna på hans herres panna. Den där röda stenen som reflekterar eld och måne hjälpte inte direkt till att hålla insekterna borta. Han viftade bort en eldcirkada som landade på hans herres falska skägg av trä. Hans herre och de andra siarna tystnade med glasartade stirrande ögon. Den sista tiden hade Conibo lärt känna några av de andra slavarna, men i denna tröga natthettan orkade ingen av dem ens viska med varann. Då hör han det bekanta klickande ljudet och hoppar instinktivt upp. Det är ingen tvekan, ilsket röda plogbaggar klättrar över trappkanten till pyramidens topp. De tvekar i det röda ljuset och Conibo ser sin enda chans. Han sveper i luften runt sig med stavfläkten och hör två dunsar av hoppande skorpioner innan han handlöst faller mot avsatsen tio meter nedanför. (sker visserligen våren 613 eO)

Exklusiva produkter

Citrusmyrrah. En taggig buske med grönvita blad som växer främst i gränslandet mellan Morginner och Saqasha, men också odlas i landets torra landskap. Citronmyrrahn har en lättare kryddig myskig doft och en fräschör som saknas i annan myrra. Namnet har den dock fått av att man kombinerar den med citronolja vid förvällandet av kådan. Främsta utskeppningshamn är San Anther. Dessutom sägs doften av Citronmyrra vara lika imponerande på en ankkvinna som en blodig yxa. Så bra som en svart ankman kan dofta anses det.

Handelsrelationer

Handel med Felicien

Export: kaparskatt, slavar, salt, fin glaserad keramik och kakel sk. morelvika, mattor, kassiakanel, paradiskorn, marokäng, gyllenläder
Import: vin, hantverk, tyger, färgad ull, vapen, efarervaror och ormsjövaror

Religion

Kultur

Arkitektur

Typisk morëlvidynsk arkitektur är svår att generalisera kring, främst då de olika städerna och smårikena växt fram parallellt, ovanligt oberoende och oftast utan egentlig planering. Grunden för alla kastell- och piratstäderna kan ändå sägas vara bebyggelse byggd med försvar i åtanke. Husen är fyrkantiga sten- eller terrakottabyggnader i två eller flera våningar beroende på stadens storlek. Oftast har husen platta eller endast lätt sluttande tak, få och små fönster utan glas, men med bastanta träluckor. Gränderna mellan husen är oftast smala och det kan vara lätt att gå bort sig vid ett första besök. Det är mycket ovanligt med målade hus i städerna. Ett arkitektoniskt drag som går igenom bland städernas utsmyckning är morëlvidynernas gillande av geometriska former i kontrasterande färger, främst mörka/ljusa. Något annat som är typiskt är utstickande täkta balkonger av utsirat trä som inte är ovanliga hos rikare husägare i städernas centrum. I de större piratstäderna har influenser från andra sidan haven influerat till viss personlighet för staden medan de vanliga kastellbyarna kan vara svåra att skilja från varandra. Se ovan under Städer.


Inlandets invånare bor inte alla innanför en stadsmur, men ser till att inte ha allt för långt till en. De bor istället i gårdshus (hàka) där husen ligger i en fyrkant runt en innergård. Oftast omgärdas byggnaden av en yttre gård och mur, ibland flera, där djuren hålls. Byggnaden har en eller två våningar och innehåller vanligtvis flera hushåll, släktingar i flera generationer har var sin del av hàkan. Första våningen är alltid i sten och terrakotta, medan övervåningen kan vara i trä eller lera. Fönster och dörrar är inåt gården förutom några strategiska skyttegluggar och ytterdörren. På husets östligaste vägg finns dock alltid tre fönster, ibland endast ditmålade för hand. Detta är en kvarleva från tiden då folket kunde sin historia och blickad tillbaks till sitt förlorade land. Det är inte heller ovanligt att hàkan målas i rött (ockra) eller turkost (utvinns ur den vanliga lavendelns fröolja). [2]

Droger

Rökdrogen Hoshma är populär och bedövade användare son tynar i drogens gröna dimmor står att finna i källare på Hoshmahak i de flesta av piratstäderna.

Mat & dryck

Mode

Estetisk kultur

Berättandekonst

Morelverna har ett annorlunda sätt att berätta historier om sina hjältar. Säg att någon vill berätta om hjälten Abnu-darim som ensam slog tillbaks numerärt överlägsna dalkiska solriddar i ett pass i Zodvokérbergen. Han kan då börja med att berätta om en pojke som skötte stallen för klanhövdingen femtio år innan hjälten föddes. Han fortsätter med hur stallpojken möter en slavinna som alltid hämtade vatten till hjältens farbror, som handlade med saltslätterna, där en annan känd person... osv. Tillslut kommer man komma fram till hjälten, men det tar allt från timmar till flera dagars berättande. Ju mer ärad en person är destå längre och mer omständigt är berättandet fram till huvudpersonen. Metoden används ibland också för att imponera på sin värd om man vill berätta om denne eller dennes förfäder. Piraterna i städerna räknar inte med att leva länge nog för sådana här traditioner.

Typiskt värdshus

Utrustning