Lysande Vägen

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök


Innehåll

Historia

Upplysningen

Få religioner har växt med sådan enorm hastighet i Ereb som den Lysande Vägen. Trosläran grundades för drygt sexhundra år sedan av en dalkisk profet vid namn Odo. Han föddes som son till en fattig krukmakare i Caddos huvudstad Arno, och det sägs att dagen då Odo föddes ”ville solen inte gå ner, utan vakade över gossebarnet även på natten”. Trots att det finns många märkliga historier kring Odos barndom och ungdomsår uppfostrades han i sin faders yrke och blev en duglig hantverkare. Odos moder dog då pojken fortfarande var ung. Odo visade sig vara en mycket besynnerlig gosse som älskade att vandra i naturen, meditera i bergen och lyssna på folks tankar och filosofier. Han visade sig vara mycket vis, och redan i sina ungdomsår sägs det att han gav råd till både hövdingar och shamanpräster på Caddo.

När Odo hade fyllt 27 år kom dock den stora vändningen vilken skulle komma att förändra inte bara Odos liv utan Erebs historia. <ref>Den Arcivaliska tideräkningen räknar år 0 som året för Odos uppenbarelse, och betecknar årtal med f.O. (före Odos uppenbarelse) och e.O (efter Odos uppenbarelse). På vissa platser förekommer dock tyvärr ett vanligt missförstånd att den Arcivaliska tideräkningen utgår från Odos födelse, vilket inte är fallet. Inte blev det bättre av att mandelmunken Humannus ville briljera med sina kunskaper och daterade alla sina texter med "e.Of" där han utgick från Odos födelse istället för, som brukligt är, hans uppenbarelse. Tilltaget har lett till många feltolkningar i historiska texter som än idag vållar stort förtret för historiker Ereb över. Humannus 10 e.Of är alltså detsamma som år 17 f.O. Detta har givit upphov till det vanliga talesättet, Errare humannus est - Det är Humannus fel! </ref> Det står skrivet i den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift:

”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’”
Målning av Odo i ungdomsåren, undervisandes den Lysande Vägen.

Solguden Etin uppmanade Odo att predika hans lära, ”den Lysande Vägen”, och sprida dennes ljus vida kring. Odo lydde, och inom kort hade en stor skara beslutat sig att följa honom. På Etins befallning valde Odo ut de trognaste bland sina följeslagare och gjorde dessa till sina lärjungar, och Etin benådade dem med stor kraft och märkliga egenskaper. Odo levde ett långt liv och reste under delar av sitt liv till bland annat dagens Erebos och Zorakin, men också till echterna i Kardien där han vann många trogna anhängare. Han talade till kungar och bönder, trälar och fria, rika och fattiga – och betonade ständigt alla varelsers lika värde inför Etin.

När Odo sedan var 83 år gammal (och några av hans lärjungar redan avlidit) var det dags för även Odo att ge upp andan. Han kallade till sig alla sina vänner och höll ett rörande tal för dem som finns nedtecknat i den Gyllene Boken. Han slöt sedan sina ögon och dog.

”Då den gudomlige Odo sagt dessa saker lade han sig ned på sin bädd och gav upp andan. Envar av profetens lärjungar sörjde och klagade, ty de var försäkrade om att de aldrig mer skulle se sin käre mästare. De gjorde en bår av ekstavar och blått lintyg och bar sedan den insomnade profeten genom Arnos gator till Adetoberget utanför staden. Fler och fler anslöt sig till sorgetåget, och när de var redo att begrava den gudomlige Odo hade över tvåtusen män och kvinnor samlat sig. Även den gode kung Ása vad bland de sörjande. Múnedi och Verido grävde en djup grav. Laro ville kasta sig i graven och begravas med sin mästare, men hans vänner hindrade honom. Efter att den gudomlige Odo lagt sig till vila sörjde hela staden i fyra dagar och alla klädde sig i svarta klädnader.”

Efter fyra dagar gav dock Etin åter liv till Odo som återvände till sina lärjungar och berättade för dem om de makalösa uppenbarelser som Etin givit honom på andra sidan döden. Han berättar om Etins ljusrike, om ljusandar och solserafer, och om vad som väntar den som troget tjänat Etin i sitt liv – men också om rening och efterräkning för den som levt orättfärdigt. Dessa uppenbarelser är samlade i den sista delen av den Gyllene Boken som kallas "Odos löfte" eller ”Odos epifania”. Efter ett par månader sade Odo till sina trogna att det var dags att ta farväl igen, och han återvände till sin grav på Adetoberget utanför Arno, lade sig ner och gav upp andan. Odos följeslagare fick då med egna ögon bevittna hur Odos ande återförenades med Etin. Kroppen begravdes i samma grav som tidigare, och ett soltempel har byggts vid gravplatsen vilken av ”de upplysta” ses som den allra heligaste platsen på Altor.

Odos följeslagare fortsatte att förkunna den Lysande Vägen land och rike över. Inom en generation hade Odos lära blivit den klart dominerande i hela Kopparhavsområdet. Vid slutet av 100-talet e.O. fick den Lysande Vägen starkt fäste på Aidne-halvön, och snart spred den sig vidare till Erebos, Berendien och Jorpagna.

Etins uppenbarelser före Odo

Många lärda har frågat sig var tron på Etin egentligen kom ifrån. Var höll Etin hus innan Odos uppenbarelse vid tideräkningens begynnelse? Detta är en fråga som stundom rört om bland den Lysande Vägens främsta teologer och resulterat i djupa studier och vilda spekulationer. De flesta har varit överens om att Etin faktiskt uppenbarat sig själv i historien långt innan han lät Odo bli upplyst av det eviga och rena ljuset. Inte minst Odosmunkarna på Caddo har kommit fram till en hel del intressanta teorier, som även Mandelorden på fastlandet anser innehåller ett stort mått sanning.

Odosmunkarna menar att Etin försökt uppenbara sig själv åtminstone tre gånger i historien innan han valde den unge krukmakarlärlingen från Arno.

1) Solkejsaren i Jorpagna (Eiron) – ca 730-680 f.O.
Genom en av Mandelmunkarnas expeditioner har Odosmunkarna lyckats få tag på en lunta mycket intressanta dokument från det gamla Jorpagniska kejsardömets dagar. Bland dessa dokument fann man bland annat utdrag ur kejsar Domions krönikor och personliga annoteringar. Många av dessa anteckningar anses gjorda av Solkejsaren själv, och är därför inte bara av historiskt intresse utan ävenledes mycket värdefulla. I anteckningarna kan man läsa hur fältherren Domion under en militärexpedition i Soluna, runt år 735-730 f.O. fick en uppenbarelse av solguden Eiron som menade att han, som folkens skapare, tröttnat på hur alla världens väsen fallit från sin storhet och blivit våldsamma, lustfyllda och maktgiriga. Eiron hade utvalt Domion till att vara en god och föredömlig härskare att leda folken på rättfärdiga vägar och som ödet förutbestämt till att bli kejsare. Eiron sade till och med att om Domion ändrade sitt leverne, var lydig i allt, och inte sökte egen ära och berömmelse, skulle han belönas med titeln "Solkejsare". Eiron gav sedan Domion maktens och talets gåva och gjorde honom mäktig att skåda. Domion, som var på diplomatuppdrag från prefekt general Belisarion, satt omskakad och förvirrad i sitt tält på den torra Traxilmiska purpurkusten.
Men historien slutar dessvärre inte där. Av senare dokument har Odosmunkarna förstått att Domion inte ärade sitt avtal med Eiron. En natt när Domion låg grubblande i sin sömnlöshet uppsöks han av en mörk budbärare från demonguden Maal. Maal erbjöd rikedom, berömmelse och självisk njutning om Domion istället gav sig till honom. Domion bröt sålunda sitt ord till Eiron och slöt en pakt med Maal, smärtans furste. Domion saknade tålamod och hans hunger för makt och rikedom segrade. Istället för att vänta på att Eiron skulle belöna honom med kejsartiteln lät han lönnmörda kejsar Elgabion och tog tronen. Titeln ”solkejsare” behöll Domion, dels som en smädelse mot Eiron, och dels för att även Maal använder solen som sin symbol – "den smärtsamt brännande solen som lämnar ens skinn rödsargat och ömt som brännt av glödgat bly". Kejsardömet började snart dyrka Domion och en utbredd kejsarkult etablerades inom ett årtionde. Som Solkejsaren ersatte Domion även Maal som lyckligtvis inte heller helt lyckats nå sina mörka syften.
Munkarna inom Andra Orden till Odos Minne menar att "Eiron" egentligen var Etin, som genom den avfällige kejsar Domion försökte sprida sitt ljus över världen. Genom Domion hade Eiron hoppats på att kejsardömet Jorpagna skulle bättra sig och börja tjäna honom, men istället valde Domion mörkrets väg och gav sig till Maal. Odosmunkarna misstänker att Maal är en mäktig demonfurste som i det här fallet gått i förbund med Hemaquiel – själamörkret och Etins motsats.
Flera likheter mellan Eiron och Etin står att finna. Båda är solgudar som utger sig för att vara alltings skapare. Båda vill "sprida sitt ljus bland folken". Båda är missnöjda med hur folken lever sina liv och vill leda dem på rätta vägar. Båda väljer av någon anledning att kalla en person bland människorna att representera honom. Namnet Eiron är också intressant då det betyder ”Upplysaren” på ålderdomlig jori, något som sannerligen också beskriver Etin.
2) Eledains brödraskap i västra Akrogal (Eledain) - ca 400-150 f.O.
I Akrogal har Odosmunkarna funnit ännu en gud som bär stora likheter med Etin. Denna gud kallade sig Eledain, men mycket är okänt om var och till vem Eledain först uppenbarade sig. Det är dock troligt att det var en grupp österländska ädlingar och krigare som först hängav sig till Eledain. Vad man vet med säkerhet är att en religion snabbt utbredde sig i delar av Akrogal under 400-talet före Odo. Liksom den Lysande Vägen hade denna tro både munkar och heliga krigare ("Eledains brödraskap"). De Eledain-troende kämpade mot en mörk entitet vid namn Sathmog och dennes tjänare. Sathmog bär stora likheter med den Lysande Vägens Hemaquiel.
Efter många turbulenta år och stora krig verkar tron på Eledain ha dött ut runt år 150 f.O., men helgedomar kan fortfarande hittas i österns länder, och även på platser i östra Ereb.
Bortsett från munkarna och "riddarna" påpekar Odosmunkarna flera likheter mellan Eledain och Etin. Båda är skapargudar som personifierar godhet, ljus och välvillighet. Det som ofta kallats "Eledains stjärna" (och var symbolen för Eledain-tron) tolkar Odosmunkarna som en stiliserad sol - vilken bär många likheter med den symbol som den Lysande Vägen nu använder sig av. Det råder delade meningar om hur stor inverkan Eledain-tron hade på Ereb under mörkertiden, men de flesta är överens om att Eledains tjänare besökte de östra delarna av Ereb vid ett flertal tillfällen - inte minst det som idag är Krun och Hynsolge. Man misstänker också att denna tro genom Krun påverkat framför allt fastlandsgrenen av den Lysande Vägen.
3) Sonekestammen i Efaro (Efthek) ca 200 f.O. - 100 e.O.
Det berättas i Efaro om en mäktig ung krigare vid namn Mekeh som var ute och jagade. Under jakten började solen skina med ovanlig styrka och Mekeh föll utmattad till marken. En röst kom ur solen och talade till Mekeh. Den presenterade sig som Efthek - solens gud och världens hövding. Mekeh undrade varför en sådan mäktig och sträng gudom (i Efaro är solen ofta associerad med torka, likväl som dagsljus och värme) skulle nedlåta sig att tala till en enkel krigare och inte till stammens präster. Efthek förklarade att prästerna var förblindade av sina avgudar och inte kunde höra hans röst, och att Mekeh visat sig vara en rättfärdig man med rent hjärta. Efthek gav sedan Mekeh fyra enkla levnadsregler som i stort stämmer överens med den Lysande Vägens sex bud. Vidare sände han Mekeh till att uppmana hela sin stam, "Sonekestammen", att lämna sina gamla gudar och istället följa Efthek och dennes keke (levnadsregler). Men den nya tron spred sig aldrig längre än till Sonekestammen. Då Efaros olika stammar ofta legat i fejd med varandra och många gånger lever isolerat var det få utanför Soneke som hörde talas om solguden Efthek.
När den Lysande Vägens munkar trehundra år senare kom resande till området med Odos lära blev de varmt mottagna av Sonekestammen, som nu i sin fullhet anammat Mekehs budskap och dyrkade Efthek. Man tog villigt emot den Lysande Vägens lära då den i praktiskt taget allt stämde överens med deras tro på Efthek. Även idag är det bland Sonekestammen som den Lysande Vägen har starkast fäste i Efaro, och många av Sonekes folk kallar fortfarande Etin för Efthek, och har blandat in många av sina gamla seder i den "nya" tron.


Odosmunkarna misstänker vidare att det finns många andra exempel från historien, och de studerar idogt ämnet för att utröna fler svar. De har till och med på senare tid skickat expeditioner till både Ereb, Samkarna och Soluna för att bekräfta rykten och undersöka legender.

Ljuset sprids

Åren 150-250 e.O var något av en guldålder för den Lysande Vägen. Odos lärjungar och deras efterföljare proklamerade den Lysande Vägen i land efter land. Överallt etablerades tempel och kloster till den store solgudens och profetens ära. I Kardien märkte echterna stora likheter mellan Odos lära och Valentin Echtes förkunnelse. Vissa echter menade till och med att Odo var en reinkarnation av deras stamfader, vilket hjälpde spridandet av den nya läran på Aidne. I Zorakin var det främst hos pennerna som den Lysande Vägen först fick fotfäste.

Samtidigt som imponerande soltempel restes runt om Kopparhavet fick också munkrörelsen liv med början på Caddo. Solmunken och sedemera helgonet S:t Dericus (d. káso Dericõ) var en av de första att etablera kloster där solmunkar bor tillsammans i bön och studier. Munkarna blev också den Lysande Vägens främsta budbärare och missionärer till fjärran hednaländer. Bland annat var det just solmunkar som först spred Etins ljus i Magilre, Berendien och Efaro.

Exarken (den Lysande Vägens andliga ledare) i Arno etablerade år 112 e.O. den så kallade Orden till Odos Minne för att påskynda och hjälpa missionen, vilket till en början fick stor framgång. Munkar och lekmän reste runt hela Kopparhavet (och bortom) för att predika Odos budskap. Samtidigt som tron på Etin spred som en eld var det många munkar och missionärer som satte livet till och blev martyrer. Alla folk var inte lika mottagliga för den Sanna Läran som echterna och pennerna på Aidne var.

Den stora schismen

Redan i slutet av Odos livstid lades grunden till den hierarki som kommit att kallas ”den Lysande Vägens kyrka”. Odo delegerade allt mer av sina uppgifter till sina lärjungar, som i sin tur insatte andra att efterträda dem i deras ämbeten. Ordet ”kyrka” började inte användas förrän runt år 180 e.O. Ordet kommer från den kejserliga jorins khirum kali. Khirum betyder helgad, benådad, som solen lysandes (det var ursprungligen en titel för den joriske kejsaren), och kali betyder ordning eller organisation. Med tiden förkortades detta till khirkali, vilket blev till khirka, och slutligen kyrka. <ref>Lägg märke till att den Lysande Vägen aldrig använder ordet kyrka för att beskriva sina helgedomar. Dessa kallas istället soltempel.</ref>

Den Lysande Vägens kyrka hade alltid varit enad under exarken i Arno, men under 200-talet började dramatiska slitningar bli uppenbara. Stora språkliga, kulturella och doktrinala skillnader ledde till högljudda och skarpa möten av kyrkans ledare. Flera ämnen skilde de dalkiska bontisâlerna från sina ämbetsbröder på fastlandet. Soltågen (se nedan) och deras lämplighet hade börjat betvivlas på Caddo, medan man på fastlandet gärna ville fortsätta med territoriell vinning å kyrkans vägnar. Etins natur var en annan tvistefråga. På Caddo menade man att Etin var den oskapade världssjälen som fyllde allt levande och gav det liv. På fastlandet betonade man istället Etin som skaparen – strikt skild från sin skapelse.

Men den största stridsfrågan handlade om huruvida magin skulle vara lovlig och sanktioneras av kyrkan. Den dalkiska inställningen var att magi var onaturlig och destruktiv i sin natur. Man hänvisade till Odos brev till ereberna där han skrev: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” På fastlandet menade man att magi i sig var neutral och kunde användas till både goda och onda syften. Aidniska bontisâler citerade ofta Stormästaren av Animisternas Orden i Kra som hade sagt: ”Magi blir alltid vad magikern gör den till.” Den enda form av magi som man även på fastlandet vände sig mot var nekromanti och demonologi (och i viss mån spiritism och häxkonst men även möjligen illusionism och drakmagi). Detta ansågs av dalkerna att vara en hycklande och högst inkonsekvent hållning.

Bontisâlen i Ekeborg, Pergon (sedemera ”S:t Pergon den helige” på Aidne) var den som drev frågan hårdast och fick starkt stöd av de flesta av fastlandets bontisâler. Det var främst i Zorakins östra delar som det fanns vissa sympatier för den dalkiska trosinriktingen bland kyrkans ämbetsmän. År 281 e.O. var schismen mellan den dalkiska och den aidniska kyrkan total, och Pergon utropade sig själv till exark och tog sitt säte i katedralen i Ekeborg. Pergons första gärning blev att utlysa det Stora Bannet mot den dalkiska exarken och de som fortsatt i trohet till honom. Dessa förklarades vara kättare och avfällingar från den Sanna Vägen. Exarken i Arno, Carsanius II (d. Kásaniõ II), svarade genom att bannlysa Pergon och hans gelikar från den lysande kyrkans gemenskap.

Splittringen av kyrkan var således ett faktum, och fungerade från tiden för den stora schismen som två separata (och i viss mån konkurrerande) organisationer. Mycket av den glöd och framåtanda som hade utmärkt den Lysande Vägen tidigare falnade nu, och båda grenarna förlorade mycket av sin kraft. Missionen gav inte längre samma resultat. Caddo och Aidne började gå två skilda vägar – och gapet mellan dem kom att växa allt större under följande århundraden. Man talar sålunda om den Lysande Vägens två grenar: den dalkiska och den aidniska.

Soltågen

Inom den Lysande Vägens ledarskap fanns redan på 100-talet e.O. de som förespråkade alla medel för att sprida Etins ljus i världen, inklusive svärdsmakt. Man drog därför ut på så kallade soltåg för att upplysa även de mest avlägsna hednafolk. Det har avgått fyra regelrätta soltåg, även om man ibland också talar om mindre religiösa militärkampanjer som soltåg.

  • Första soltåget – 196-199 e.O.
  • Andra soltåget – 275-278 e.O.
  • Tredje soltåget – 287 e.O.
  • Fjärde soltåget – 353 e.O.

Första soltåget

På slutet av 100-talet e.O. var det fred i Aidne och på Caddo. Den kardiska och zorakiska riddarklassen var undersysselsatt, de dalkiska handlarna hade börjat göra Caddo välmående vilket bådade gott för framtiden, och den Lysande Vägen hade aldrig varit starkare. Möjligheten till territoriell expansion sågs som given och med det även föresatsen att kunna leda flera själar in i Etins ljus. Zorakin grundade 174 e.O. sin första koloni på ögruppen Hakkai i östra Kopparhavet och med en etablerad stödjepunkt började de genast göra sig vidare kända med regionen. I likhet med Aidne hade området en gång varit del av det numera fallna Kejsardömet Jorpagna och trots att den politiska utvecklingen låg något efter den i västra Ereb då Mörkertiden längre dröjt sig kvar här var det joriska arvet tydligt. Solmunkar hade redan med framgång börjat sprida den Lysande Vägen i de unga staterna och andra mer behövande mål började således sökas. Ögonen föll på det mytiska Efaro. Mandelmunkarna hade i sina lycèer dokument som berättade om en gång rika joriska provinser i detta land på norra Soluna men även ännu äldre civilisationer antyddes ha funnits i regionen. Enligt vissa legender hade också själva Solkejsaren haft visioner om en solgud i det fjärran öst och Efaro började synas som mycket intressant. När så missionärer och en grupp jorpagniska upptäckare återvände med berättelser om Etinstrogna infödingar i Efaros inre var målet för vidare kolonisation givet. Nyheterna spred sig snabbt och det började genast talas om att fara ut i ett samlat tåg for att sprida solens ljus till ett land höljt i mörker. Zorakins expansiva ädlingar fick omedelbart gehör hos sina echtiska fränder och snart stödde även det övriga Kardien planerna. Vid aidniska solmötet 193 e.O. ställde de kardiska och zorakiska bontisâlerna sig bakom företaget och båda ländernas kungar samt jarlen av Echterike sade sig vilja personlign fara ut i ett sådant tåg. Rikedom och ära var dock underliggande syften bakom mångas tal om mission. På Caddo hade det enkla folket känt medlidande med sina trosfränder i det nyupptäckta landet och när ledande i handelsstäderna även de, med något mer materiella motiv, började yttra önskan till både sina egna riarker och direkt till exarken om att resa till Efaro, såg de dalkiska bontisâlerna sig bevekada att samtycka. Exarken hade av tradition alltid varit emot mission med militärt stöd men de många fördelarna med ett fäste för tron i sydöst och folkets vilja att hjälpa efarierna gjorde samman med bontisâlernas beslut, både de lågmälda dalkiska och de mer högljudda aidniska, att han slutligen gav sin välsignelse. På ett extrainkallat koncilium 195 e.O. utlyste exark Zegedorn I att en expedition skulle avgå mot Efaro. En starkt bidragande orsak som spelade in i diskussionernas slutskede var att Odos lärjunge Tyrs grav vars läge varit okänt i över hundrafemtio år upptäcktes i östra Efaro, och detta blev avgörande för exarken personligen då han var en stark beundrare av "Tyr den ljushjärtade". Det Första Soltåget inleddes 196 e.O. och från Aidne och Caddo seglade solfarare i tusental för att sprida Etins ljus, berätta Odos budskap och befria de redan trogna från förtryck. Företaget blev framgångsrikt och även om missionen till stor del kom att föras med vapen i hand vanns många nya Etinstrogna. Det militära motståndet gjorde att soltåget i praktiken blev en erövring, mycket likt de tidiga zorakiska kolonisatörernas underliggande mål när de begav sig till östra Kopparhavet, och exarken sades senare ha ångrat sitt beslut på ålderns höst. Nyckelpunkten Kahr Vosekhes fall sommaren 199 e.O. sågs som höjdpunkten under soltåget och betraktades som ett avslutande även om stridigheterna fortsatte under lång tid. Staden fick namnet Kwoske och blev huvudsäte for solfararna och centralort i ett nytt efariskt kerisât. När hela norra Efaro slutligen låg under erebiernas fulla kontroll 212 e.O. bildades Solstaten och Solfararnas Orden skapades med de aidniska kungarna och den Lysande Vägens nya exark Arcivals välsignelse för att administrera den nya statsbildningen.

Andra soltåget

Den Lysande Vägen var under 270-talet e.O. i gungning och detta skulle bl.a. komma att leda till ytterligare ett soltåg. Sedan Första Soltåget 196-199 e.O., och striderna fram till Solstatens upprättande 212 e.O., hade mycket hänt i Efaro och inom den Lysande Vägen både religiöst och politiskt. Det hade första gången varit starka icke-religiösa intressen som drev fram företaget och även om flera heliga platser som S:t Tyrs grav och S:t Minatius källa hade erövrats var det de världsliga solfararriddarna som kom att kontrollera landet. Pilgrimer och troende fick riktig nog beskydd mot hedniska efarier men missionen hade kommit i skymundan och gjorde inga större framgångar. De efariska Etinstrogna, både solfarare och infödingar, var i starkt behov av stöd för sin överlevnad i Efaro. Sedan den andliga Solorden under S:t Justin hade bildats 233-251 e.O. fanns ett mäktigt redskap att åtgärda dessa förhållanden och många verkade för att skicka ut orden i strid för Etin. När direkta vädjanden om hjälp kom från Solfararorden under 270-talet e.O. slöt de aidniska kungarna upp. Pådrivna av sina bontisâler under ledning av den mäktige Pergon av Ekeborg ville de ha exarkens välsignelse till ett nytt soltåg. Exark Benardo II i Arno hade även han mottagit önskan om bistånd men var mycket tveksam. Han var i likhet med sina företrädare och många tolkare av Odos budskap av uppfattningen att den Lysande Vägen inte skulle bedriva mission genom soltåg och våld endast var berättigat i försvarssyfte. Samtidigt hade det under den senare tiden uppstått starka spänningar mellan dalkerna och de troende i Aidne och han såg faran för en ytterligare splittring om inte något gjordes. När den zorakiske bontisâl Kerkel av Framhundra, som var en klok man vars förkunnanden om enighet var vida kända, kom till Arno för att förhandla kunde dock en kompromiss uppnås. Ett officiellt godkännande från exarken blev ett sätt att försöka jämna ut motsättningarna inom den Lysande Vägen och om än motvilligt tillät han Solorden att delta i soltåget. Med denna indirekta välsignelse avseglade 275 e.O. det Andra soltåget officiellt från Ekeborg och Pendon för att utanför Arno få sällskap av Solordens skepp. Ett stopp gjordes i den zorakiska kolonin Hakkai, solfarare från andra länder anslöt för att delta i soltåget, och representanter från Solfararorden och det efariska prästeskapet mötte upp de nyanlända. Inledningsvis var soltåget en stor framgång och efarierna kastades ut ur flera mindre besittningar. Solorden kämpade i främsta leden och vann stor ära for sig, och även enligt många också den Lysande Vägen, med erövringen av den viktiga staden Harkarion som sin största triumf. Sen hårdnade motståndet. Intärna spänningar mellan solfararna från Aidne och dalkerna gjorde sig gällande, och Solorden led ett förödande nederlag som starkt försvagade deras ställning. Den värdsliga Solfararorden försökte medla och att skapa ett samarbete kring konsolidering och försvar av de klostersamhällen, såkallade apidioler som trots alla misslyckanden i Efaro bragt mycket gott till landet, men konflikterna blev snart så tydliga att soltåget stannade upp. Under tre år hade solfararna kämpat utan att uppnå annat än dödlägen. Etinsdagen 278 e.O. stupade Stormästare Abin Edelfara av Solorden och splittringen mellan solriddarna vars delaktighet i soltåget ironiskt nog skulle förena de trogna var även den ett faktum. Hösten 278 e.O. hade den Stora Schismen brutit ut inom den Lysande Vägen, en konflikt som bland mycket annat rörde sig om magins ställning i världen, och Solorden kallades hem. Den delades i S:t Justins Orden på Caddo och Aidniska Orden i Aidne. De aidniska kungarna gjorde heller inget för att ena solfararna utan följde sina bontisâlers oförsonliga ställningstagande gentemot dalkerna och exarken i Arno. Stridigheterna fortsatte i Efaro under några år men bidrog endast till att förvärra situationen i landet och öka hatet från efarierna. År 281 e.O. hade de flesta solfararna antingen stupat eller lämnat Efaro.

Tredje soltåget

Under senare delen av 100-talet e.O. hade Lysande Vägen spridit sig bland piratfolken längs Samkarnas norra kust. Särskilt solvandrare hade varit lyckosamma i upplysningen men även flera upprättade kloster var av stor betydelse. Tyvärr så avstannade framgångarna utöver på 200-talet e.O. och Morëlvidyn blev inget annat än ett hopp för exarken och det högre prästerskapet - Hemaquiels mörker var för tät bland pirater och svartankor. Dock kom det hela tiden att finnas en liten men stark grupp etinstrogna morëlvidyner som lyssnade till Odos budskap och följde den Lysande Vägen. När den Stora Schismen 278-281 e.O. splittrade Lysande Vägen i två grenar blev både den dalkiska och den aidniska måna om att farsegels sina egna kärnområden på Caddo och i Aidne leda de trogna åt rätt håll. Morëlvidyn var inte det viktigaste området ur andlig synvinkel men för maktpolitiken i sydvästra Kopparhavet desto större. 285 e.O. skickade flera caddiska handelshus med stöd av landets Riksråd ut en militär styrka för att säkra ett brohuvud på Samkarna och borgen Osalihn i östra Morëlvidyn intogs. Propagandamynt som uppmanade till soltåg hade präglats på Caddo och då solriddarna ur S:t Justins Orden följde med i expeditionen hade företaket stort stöd hos dalkerna. I Aidnes länder sågs det dalkiska soltåget som ett stort hot, särskilt i Kardien, och efter att exark Pergon I i Ekeborg hade gett sitt samtycke utlystes 287 e.O. vad som blivit känt som Tredje soltåget. En flotta seglade ut mot Morëlvidyn för att förhindra spridandet av den dalkiska caddismen och vinna de etinstrogna för den aidniska grenen av Lysande Vägen. Militärt sätt blev soltåget ett stort misslyckande, den kardiske kungen Brand III som själv ledde expeditionen stupade tillsammans med sina riddare och inga intagna piratfästen kunde i längden hållas, soltåget var över innan året var slut. Det är en allmän syn i Aidne att dalkerna faktisk samarbetade med piraterna för att hindra det sanna soltåget att vinna framgång, en sanning som senare tiders lärde har kunnat nyansera något men som fortfarande ses som typisk exempel på caddisternas feltolkningar av Odos lära.

Fjärde soltåget

...text kommer...

De palinoriska soltågen

Gemene man och riark i södern (läs: Aidne) känner nog knappast till de palinoriska soltågen. Möjligtvis har man hört rykten om LV:s expansion i nordanlanden, och att små soltåg företas där. Däremot känner ju exarken och kerîsariet till mer av vad som pågår, och är på vippen att förklara palinismen som en kättersk heresi. Om de skulle få veta exakt hur mycket nekromanti och odöda ingår, inte bara i soltågen, utan i palinismen som tro, skulle det inte längre vara en fråga. Just nu kan man kanske kalla relationen mellan LV och Palinor som kall och avvaktande. Som ordensstat skulle jag gissa att Palinor agerar ganska oberoende, och inte ser sig som stående under exarken. Troligtvis har man genom åren inte ens en formell relation till Ordû-kerîgassen. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23841#23841)

Det furgiska äventyret

Huvudartikel: Det furgiska äventyret

214-217 e.O. (Se historien för Den Helige Odos Orden)

De Enklas soltåg

...text kommer redigeras...

Utanfor Pendon hade mangder av fattiga, fridlysta och forrymda livegna samlat sig lockade av den tidigare solvandraren och munken Estepins ord som han med fanatiska predikningar hade spridit rundt om i Aidne. Estepin tillhorde de "enkla" som forkastar prasterskapets makt och endast foljer sin egen tolkning av Gyllene Boken. Han sade att Odo sjalv hade uppenbarat sig for honnom och att det var det enkla folket som skulle visa den ratta lysande vagen genom att med Etins hjalp dra ut i soltåg. Hur detta skulle gå till hann munken alldrig avsloja då han dog i feber kort efter ankomsten till Pendon. Nar de "riktiga" solfararna hastigt drog ut mot Efaro och exarken seglade mot Morëlvidyn stod de enkla igen utan vagledning eller medel att ta sig darifrån. De hade formodligen fallit offer for svalt, sjukdom och overmakt om inte den adle kronprins Valien hade forbarmat sig over dem. Prinsen hade varit borta från huvudstaden under konciliet och var i utgångspunkten installd på att folja sin fader kung Valien Vs råd om att inte engagera sig i soltågen, men nar han såg det hjalplosa folket dar aven många barn fanns beslot han att sjalv bli deras beskyddare.** (**En vacker scen ofta avbildad i Zorakin ar den dar adle kronprins Valien leder de fattiga genom Pendon och ut genom Hamnporten for att darefter stiga ombord i vantande skepp och fara ut i soltåg. Att det var "de enklas" soltåg gloms garna bort och det framstalls som om detta var hur det Fjarde Soltåget borjade.)

Valien betalade ur egen börs för ett antal erebosiska handelsskepp att föra över de Enklas soltåg till Efaro och följde själv med för att via den zorakiska kolonin Hakkai ankomma Soluna på senhösten 353 e.O. Då var dock de officiella solfararna splittrade och något samlat soltåg återstod inte, men det var heller inte de Enklas avsikt att ansluta sig till detta och utan Estepins samlande gestalt sökte de sig egna mål. Många fann likasinnade i den efaritiska inhemska grenen av den Lysande Vägen och bosatte sig bland dem, andra slöt sig till befolkningen i Solstatens erebiska stader, men en hel del gick också hemska öden till mötes. Kronprins Valien stannade också han i Efaro och kom senare att bivåna Solstatens fall 369 e.O.

Tro

"Etin är Ljuset som upplyser våra själar. Låt ingen skugga dröja kvar, utan låt den Högste genomlysa allt, så att ni skiner med samma ljus! Då skall ni få skåda Etin i all hans härlighet, och han skall begjuta er med kraft och frid."
- Den gudomlige Odo, ur den Gyllene Boken

Läran

Odo förkunnade att Etin, världssjälen, är den ende sanne guden och att allt är skapat av honom. Även alla intelligenta varelser skapades av Etin som gav dem en själ (d. kanat) vilken genomgår ett ständigt kretslopp av födelse, död och återfödelse. Andra så kallade gudar är inte riktiga gudar på samma sätt som Etin, och inte värda att tillbes. De ses istället som lägre andeväsen (antingen ljusandar eller demoner) eller som vanbilder av Etin.

För kanat att frigöra sig från det ständiga kretsloppet, poddorno, måste man i varje liv komma närmre Etin, och avkläda sig mörkrets gärningar och tankar. Detta gör man genom att följa den Lysande Vägen som profeten Odo predikade. Etin visade Odo ”Stigen”, sex levnadsregler som för kanat närmre Etins ljusrike. Endast genom att vandra på Stigen kan man leva ett liv som hyllar och ärar den barmhärtige Etin. Men Odo predikade att detta måste ske av egen fri vilja – något som stundom har glömts bort av den Lysande Vägens ivrare. Endast genom personliga beslut kan man närma sig den strålande Etin och förenas med världssjälen.

Den Gyllene Boken

Den Gyllene Boken är den Lysande Vägens heliga skrift. Den är indelad i fem delar:


  • Begynnelsens krönikor - Avhandlar hur Etin skapade världarna, hur Hemaquiels skugga förledde alla tänkande varelser och hur andra andeväsen uppträtt som gudar för att få folks dyrkan. Begynnelsens krönikor är nedskrivna av S:t Munde, men grundar sig på Odos undervisning. Krönikorna är skrivna i berättande form. Den Gyllene Boken börjar så här: "Den gudomlige Odo sade; Ur intet skapade Etin det himmelska ljuset med fast hand. Ljuset fyllde tomheten och tomheten strålade med Etins kraft och härlighet. Och Etin svävade i tomheten och han såg tomhetens oändlighet. Och han önskade att tomheten icke vore tom och Hans tankar blev form och tid. Och Etin betänkte formen och tiden och deras varande och han såg att de var goda."
  • Den Lysande Vägen - Den andra avdelningen handlar om själva läran som Odo undervisade. Den är indelad i predikningar och anekdoter. Det är här man kan läsa om de sex buden och om hur man som vandrare på den Lysande Vägen skall förhålla sig till medmänniskor, konung och överhet. En stor del av undervisningen handlar också om hur man skall fördriva Hemaquiels mörka skugga ur sin själ och uppnå upplysning.
  • Odos liv - Denna avdelning är också nedskriven av S:t Munde och berättar om Odos liv, allt från hans födelse i Arno till hans återförening med världssjälen.
  • Odos brev - Detta är den enda del av den Gyllene Boken som är nedskriven av Odo själv. Den innehåller brev och korrespondens med personer och folk som var nyfikna på den lära som Odo undervisade. Bl.a. finner man här Odos brev till ereboserna, Odos brev till S:t Vendlock Vandraren och Odos uppmaning till hertig Inegrid.
  • Odos epifania - Den sista delen av den Gyllene Boken avhandlar Odos resa genom mörkrets och ljusets rike under de fyra dagar han var död. Här står att läsa om bl.a. mörkerrikets plågor, solserafer och ljusandar, samt människans öde efter döden. Kallas också "Odos löfte".


Den Gyllene Boken översätts av tradition inte från dess originalspråk, dalkiska. Varje riark och solmunk inom den Lysande Vägen lär sig därför dalkiska hjälpligt för att kunna undervisa ur skrifterna. Det är svårt och dyrt att göra kopior av den Gyllene Boken och varje riarkât har inte tillgång till avskrifter av hela boken.

Skapelsen

I begynnelsen svävade Etin i intet och fyllde det med sin strålglans. Från början fanns också mörkret, Etins motsats, vilken har kommit att kallas Hemaquiel (d. Hemakiõ). Då Etin skapade Altor och formade världen som ett hem för alla tänkande varelser sökte han fördriva allt mörker, men det kvarstod i skuggorna. Hemaquiels mörka inflytande fanns sålunda kvar och försökte hålla alla varelsers kanat borta från Etins ljus. Det är enligt Odos lära Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.

Andra lägre gudaväsen (ljusandar och demongudar) inverkade i skapelsen och formade olika raser (såsom älvfolk, halvlängdsmän, svartfolk och dvärgar). Framför allt på Aidne förkunnar man dock att människan är Etins främsta skapelse, och att andra raser inte reflekterar Etins ljus på samma sätt. Dock undervisar man tydligt att allt liv kommer från Etin, och att han är alltings ursprung – även om andra krafter varit involverade i skapelsen. Endast Etin kan skapa ur intet.

Liv och död

När en person dör frigörs kanat efter fyra dagar från kroppen och träder inför Etins ansikte. Där står solserafen Angarion och väger personens gärningar och tankar på en våg. Om de goda överväger de onda sänds själen tillbaka till Altor för att leva ett bättre liv och ytterligare närma sig Etins ljus. Om de onda gärningarna överväger de goda går själen först igenom en rening i eld (den så kallade "luttringen" (d. híro) och sänds sedan tillbaka till världen under svårare förhållanden för att leva dygdigare. Om det på Angarions våg knappast finns några själviska och mörka gärningar välkomnas kanat in i ljusets rike och förenas med världssjälen. Det är den ultimata upplysningen som på dalkiska kallas víllornea (på fastlandet översatt till salighet, även om en direktöversättning mer skulle vara "fullkomligt ljus"). En person som nått víllornea kallas helgon. Om det å andra sidan inte finns en enda osjälvisk gärning överlämnas kanat till Hemaquiels kyliga mörker där ständig pina och själanöd råder. Denna fruktansvärda plats kallas ofta "pinoriket", "själahålan" eller "Inferno" (d. ciogokio).

Inferno

Den Lysande Vägen har aldrig förnekat existensen av andra världar och dimensioner. Odo själv förklarade att det finns många världar, men att Etin har en speciell kärlek till Altor och dess alla folk. Däremot har den Lysande Vägen ingen dogmatisk bild av hur multiversum är uppbyggt och organiserat, även om det på Aidne funnits grupper av religiösa tänkare som diskuterat det i både katedralskolor och lycéer.

Inferno (på dalkiska kallat ciogokio) är däremot en plats som det stundom talas om. I folkmun kallas Inferno ”själahålan” eller ”pinoriket”, och är den plats där budbrytare hamnar för att sona sina försyndelser. Inferno ses som en av Hemaquiels domäner, och styrs över av Zahmet (dalkiska sahúkointo – Bestraffaren), Hemaquiels mäktigaste demonfurste. Även om Inferno kontrolleras av mörka demoner (dalkiska davallo – djävular) anses det att platsen existerar med Etins tillåtelse, och det berättas att solserafen Angarion stundom reser ner till pinoriket för att se till att allt går rätt till. Det sägs också att solserafen Gavarion har en här med skinande kerubiter (en slags stridande ljusandar) i Infernos utkant, redo att rycka in om det skulle behövas.

Vidare menas att Zahmet har med sig åtta demonfurstar som tillsammans styr över Infernos olika kretsar. Dessa nio demonfurstar kallas ibland iditerna (från det dalkiska iddea – mörk) och ses som solserafernas mörka motsvarigheter. Angarion och Zahmet beskrivs som ärkefiender. De åtta demonfurstarna under Zahmet regerar alla över sin egen krets i Inferno. Odos Epifania i den Gyllene Boken talar även om en tionde demonfurste, Meheloth, som enligt Odos uppenbarelse förgjordes av solserafen Gavarion för länge sedan.

Vissa själar sänds till Inferno för en begränsad tid, för att de under svår plåga skall luttras från sina missgärningar innan de återföds i nya kroppar på Altor. Svåra budbrytare överlämnas dock helt till Hemaquiel och stannar i Inferno för evigt. Det är Angarion som dömer ifall en själ skall skickas till Inferno eller inte, och hur länge denne skall stanna där, men det är Zahmet och hans domare som bestämmer vilket straff de skall få och hur det skall delas ut. Då en själ renats, uppfyllt sin tid i Inferno och är redo att återfödas hämtas denne av en av Etins kerubiter och sänds tillbaka till Altor.

Hemaquiels eget mörkerrike, Rodomelantos, är inte detsamma som Inferno utan är motsatsen till Etins ljusrike, en plats av mörker, död och förintelse. <ref>Enligt de bland Hemaquiels tjänare som kallar sig den Svarta Rosens Brödraskap framställs istället Rodomelantos som en ö där Hemaquiel håller fest med sina mänskliga tjänare. Flera av brödraskapets medlemmar menar sig ha besökt denna plats vid otaliga tillfällen, och talat med Hemaquiel i egen hög person. Detta avfärdas av den Lysande Vägens prästerskap som rent nonsens. Enligt dessa så är brödraskapet förledda av Själamörkrets Herre, som utan tvekan fört dem till en plats som motsvarar deras förväntningar för att ytterligare förleda dem på mörkrets väg. Han förklär sig som en livsbejakande och resonlig varelse för att snärja fler lojala tjänare. </ref>

Om rikedom och fattigdom

De fattiga

Det finns åtminstone två saker som inom den Lysande Vägen talar för att man skall visa barmhärtighet mot de fattiga och ge allmosor. För det första är det grundtesen i Odos lära att alla tänkande varelser är av lika värde. Då tiggaren enligt Odo (som själv gjorde mycket för de nödställda - och valde de flesta av sina lärjungar ur de fattigare klasserna) har lika stort värde som den förmögne handelsmannen i Etins ögon skall man också visa denne samma kärlek och respekt. För det andra har vi budet "Du skall icke begå grymma handlingar" (se nedan), och att ignorera de fattiga och lämna dem i sitt elände när man har medel för att hjälpa dem anses av många som en grym handling. Att visa barmhärtighet mot de fattiga anses leda till upplysning, och ökar chansen att lämna återfödelsens ständiga kretslopp.

Men som så ofta försöker människan åla sig ur sitt ansvar för sin nästa och har kommit upp med en rad ursäkter för att inte vara barmhärtig mot de fattiga. Bland annat tas detta med personens kanat upp, och man menar att tiggaren är i denna situation som bot för att han brutit bud i sitt tidigare liv. "Vem är jag för att hindra denne mans botgörelse? Etin vill ju ödmjuka stackarens själ, så inte ska jag ge honom silver då det bara skulle förhindra Etins frälsningsverk!" En annan ursäkt som stundom hörs på fastlandet är att människan trots allt är "mer" i Etins avbild än andra väsen - och därför besitter större värde. Om jag därför får valet att hjälpa antingen en medmänniska eller en fattig halvlängdsman blir svaret oftast människan. Ser man därför en fattig anka eller halvling är det lätt att tänka: "Vi har så många fattiga människor som först behöver hjälp - sedan kan vi kanske hjälp dessa andra arma varelser."

I stort är dock den Lysande Vägens lära tydlig - endast den som visar barmhärtighet mot andra skall ges bermhärtighet av Etin. Därför är det sed för alla tempel att ge en del av sina intäkter till att hjälpa de fattiga. De flesta uppriktigt troende försöker också dra sitt strå till stacken och förbarma sig över de lidande - framför allt för att föra sin kanat närmre Etins ljus. I städerna bedriver många tempel och kloster fattighus och härbärgen för de lidande. Vissa ordnar bedriver även hospital för att ta hand om de sjuka som inte har tillgång till en egen medicus som många av de förmögna.

Men det skall också poängteras att frivillig fattigdom av många ses som ett ideal - då det är lättare att fokusera på kanats renande och fördrivandet av Hemaquiels mörker när man inte distraheras av denna världens rikedomar. Denna form av askes praktiseras inte bara av "de Enkla", utan även av många solmunkar på Caddo och flera munkordnar och lekmän på fastlandet.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att barmhärtighet mot de fattiga är ett ideal inom den Lysande Vägen - eftersom det reflekterar Etins barmhärtighet. Detta ideal försöker både individer och hela kyrkan att leva upp till - i alla fall i teorin.

Rikedom

Den Lysande Vägens syn på rikedom är delad. Dels ses rikedom som ett tecken på Etins välsignelse och godhet - men samtidigt kan den vara ett hinder då girighet är en av Hemaquiels egenheter.

Rent allmänt ser man de rika som benådade av Etin, kanske som en belöning för ett tidigare väl levt liv. Kungar, härskare och överhet anses t.ex. vanligtvis ha fått sin position av Etin - ock därför skall man sträva efter att underordna sig sin överhet och visa lydnad och respekt. Detta predikas inte minst på Aidne där det feodala systemet fått bränsle av denna del av läran. Förmögna handelsmän och även adeln uppmuntras att ge av sin välsignelse till de behövande - men det sker inte alltid. Men orätt vinning och girighet accepteras inte av den Lysande Vägen (i princip), då dessa egenskaper inte reflekterar Etins ljus.

Att kyrkan är förmögen och har enorma medel förklaras med att allt skapat tillhör Etin, som inte lider någon brist. Lite av denna rikedom har Etin givit kyrkan - som är hans representanter under ärke-representanten, exarken. Det aidniska exarkuret är mycket rikare och pråligare än det dalkiska. På fastlandet ser man detta som ett tecken på Etins välsignande hand över fastlandsgrenen. På Caddo ser man det som ett tecken på Ekeborgs girighet och fåfänga.

Stigen - de sex buden

Profeten Odo blev det redskap som Etin använde för att befria alla varelser från Hemaquiels förledande och förtärande skugga. Etin uppenbarade den Lysande Vägen, den Sanna Läran som kan leda själen till ljusets rike. Lärans kärna är den så kallade ”Stigen”, vilken sammanfattas av sex bud:

1. Etin är störst!
2. Missbruka icke Läran!
3. Hedra din familj!
4. Begå icke grymma handlingar!
5. Stjäl icke!
6. Håll ditt ord!

Endast genom att forma sitt liv kring dessa levnadsregler kan man hoppas på upplysning och förening med Etin. Stigen är den Lysande Vägens lag och levnadsregel, och sträcker sig bortom de sex budorden även om dessa anses sammanfatta hela förordningen. Här följer en beskrivning av de sex buden och hur de vanligtvis tolkas inom den Lysande Vägen.


Etin är störst!
Detta bud innebär inte bara att Etin skall ses som den högste guden, utan också att ingen annan makt, världslig eller religiös, kan mäta sig med honom. Det är en tvistefråga i vilken utsträckning denna ”storhet” även tillkommer kyrkan och dess företrädare som Etins representanter i världen. Det finns de som hävdar att exarken i Ekeborg borde ha makt att tillsätta och avsätta kungar. Sådana förespråkare tenderar dock att tystna snabbt.
Det dalkiska ordet för ”störst” kan också ha innebörden ”allt”. Budet kan därför också översättas ”Etin är allt”, vilket poängteras i den dalkiska andligheten. Etin ses där nästan som en panteistisk gudom som besjälar världen. På fastlandet ser man snarare Etin som en rådande kung över skapelsen, och därför passar översättningen ”Etin är störst” bättre där.
Missbruka icke läran!
Man skall inte vanhelga utan hedra och vörda den Sanna Läran. Det anses vara ett brott mot detta bud att använda sin religion som en ursäkt för själviska och tvivelaktiga handlingar. Inte heller får man ändra på Läran efter eget bevåg, och sålunda skapa villoläror. Därför är det mycket viktigt att lyssna till och lyda kyrkans ämbetsmän, då dessa anses vara förvaltare av den Sanna Läran och ledsagare på Stigen. Just vad gäller riarker, munkar och solriddare anses de bryta mot detta bud om de utnyttjar sin position och sitt ämbetes rättigheter för att tillfredställa personliga önskningar. Dessvärre är det få som har befogenhet att rätta en felande gudsman.
Hedra din familj!
Det är mycket viktigt inom den Lysande Vägen att bringa ära till sin familj. Detta görs mest naturligt genom att föräldrar gör sitt bästa för att ge sina barn en god uppfostran, och för barn att lyda sina föräldrar. En familjs överhuvud hedrar sin familj genom att försörja för dem. En hustru hedrar sin man genom att tala väl om denne och visa ödmjukhet. I Kardien tolkar echterna även detta bud att mana till lojalitet för sitt folk och sin konung. Detta förhållande av omsorg och vördnad översätts även till förhållandet mellan församling och riark, och mellan baron och bönder.
Begå icke grymma handlingar!
Att vara hjärtlös och grym mot andra tänkande varelser är ett allvarligt budbrott. Odo manade sina efterföljare att tänka på andras bästa . Odo sade, ”Allt vad du vill slippa skall du inte heller göra mot andra”. Det vore till exempel grymhet att ignorera en hungrande tiggare, att inte hjälpa en nödställd eller vägra ett lån. Å andra sidan finns en del tolkningsskillnader av detta bud. Medan man på Caddo anser att soltågen är ett enormt brott mot detta bud ser man det inte så på fastlandet. Att ge någon en möjlighet till upplysning är en barmhärtighetshandling, säger man, även om det måste ske med viss blodspillan av Etins fiender. ”Av två onda ting väljes det minst onda: hellre upplysning betald i blod än ingen upplysning alls” sade exarken Veremar I (352-353 e.O.).
Odo själv kategoriserade slaveri som en grym handling, vilket är anledningen till att slaveri (i princip) avskaffats i alla länder där den Lysande Vägen dominerar.
Stjäl icke!
Man skall inte stjäla något som inte tillhör en själv. Det innebär bland annat att man ofta försöker betala av sina skulder och lån så fort som möjligt, och att man inte bedriver otukt med någon annans hustru. Vissa talesmän för kyrkan har menat att erövringar av andra länder bör räknas som ett budbrott, men denna åsikt har alltid motarbetats av världsliga regenter och härskare.
Håll ditt ord!
På dalkiska har detta bud den ungefära innebörden ”Var inte svekfull”, men översatt till de joriska språken blir det ”Håll ditt ord”. Budordet riktar sig naturligtvis mot löftesbryteri och svek, men man räknar ofta även lögn som ett brott mot detta bud. Bland echterna på Aidne tolkar man det lite annorlunda. Man håller det för oerhört viktigt att hålla sitt ord, och för en echt är det sjätte budet det viktigaste. Men det gäller endast då man har att göra med hedersamma personer. Gentemot personer som saknar ära kan man utan dåligt samvete bryta sitt ord om det anses vara nödvändigt. Alla echter och även penniska adelsmän förutsätts vara personer med ära, övriga har bevisbördan på sig. Faltrakier och dalker göre sig icke besvär.

Avsteg och budbrott

Att avträda från Stigen och ge vika för Hemaquiels frestelser är allvarliga försyndelser som utgör hinder för sann upplysning. Det är därför viktigt att regelbundet föra dessa mörka dåd och tankar ”in i ljuset” genom att berätta dem för sin riark (församlingspräst) eller en solmunk. Riarken eller munken tänder då en oljelampa och vandrar runt den bekännande, och läser böner över denne. Slutligen tvättar försyndaren sitt ansikte och sina händer i ett heligt tvagningfat i hopp om att Etin skall visa barmhärtighet och överseende.

Brott mot de sex buden anses särkilt svåra försyndelser och kallas budbrott. Det finns följaktligen sex budbrott:

1. Avgudadyrkan
2. Heresi (villolära)
3. Respektlöshet
4. Grymhet
5. Stöld
6. Svek (eller lögn)

När man brutit ett bud måste man göra bot för att förtjäna Etins benådning. Botgörelsen varierar beroende på hur allvarligt budbrottet varit. Ytterst sett är det upp till riarken att ge en lämplig botgöring. För mindre stöld kan boten t.ex. bestå i att lämna tillbaka det som stals och ge allmosor till de fattiga. För svår grymhet (t.ex. mord eller våldtäkt) kan botgöringen bestå i att man måste lämna allt och viga sitt liv i kloster. Även riarker skall regelbundet blotta sina försyndelser och budbrott inför sin bontisâl.

Även om inget av Odos bud direkt har att göra med sexuella brott har den aidniska grenen av den Lysande Vägen en mycket sträng sexualmoral. Detta beror främst på den traditionella echtiska dygdeläran vilken förkunnades av Valentin Echte. Enligt dennes regel är det förkastligt att ha något som helst sexuellt umgänge utanför äktenskapet. Fastlandskyrkan har därför kommit att betrakta sådana avsteg från Stigen lika allvarligt som budbrott. Många unga män som misslyckats med att behålla hosorna på har skickats på soltåg och andra militära kampanjer i fjärran länder.

På Caddo är det istället bruket av magi som betraktas lika allvarligt som ett budbrott. Skulle man som medlem av kyrkan upptäckas bruka besvärjelser får man först en sträng varning och tung botgörelse. Skulle man ännu en gång använda magi utesluts man utan omsvep från kyrkans gemenskap. Dessutom ställs man inför Caddos riksrätt och bannlyses från ön.

Väsen

Etin

Etin är alltings skapare – den högste guden, och den ende värdig tillbedjan. Alla andra gudaväsen har blott makt att förvränga delar av Etins skapelse. Solen har alltid varit Etins viktigaste symbol. Vissa menar till och med att solen är en manifestation av Etin i världen, eller att solen är Etins öga. Etins symbol är solen och ljuset. han är den ende guden med sann skaparkraft, upphov till allt liv och allt existerande överhuvudtaget. Han är allsmäktig, allseende, barmhärtig och god. På Caddo kallas Etin "Världssjälen", och anses vara den som besjälar allt levande. På fastlandet tenderar man att se Etin som en mäktig Konung vars kungarike är hela världen och som förväntar sig lydnad och underdånighet från sitt folk. Alltid framställs Etin dock som god, barmhärtig och förlåtande.

Solserafer

När profeten Odo hade insomnat tog Etin hans ande och visade honom sitt rike bortom världarna. Där såg Odo bland annat tio enorma flammande andeväsen som omgav Etin. Dessa änglaväsen var de högsta och renaste av alla andar, och det står skrivet i den Gyllene Boken att "de lyste med samma ljus som utstrålade från Etin själv". Dessa tio väsen kallas solserafer, även om de ibland (felaktigt) har kallats ärkeänglar. Solseraferna är Etins trogna och mäktigaste tjänare, och det händer mycket sällan att de besöker Altor.
De tio solseraferna:

Ljusandar

”De 10 000 ljusandarna” är strålande andeväsen i Etins tjänst. De står under solseraferna men över solandarna i den himmelska hierarkin. Ljusandar beblandar sig sällan i Altors affärer, utan håller som regel till i Etins ljusrike där de tillber och tjänar honom dag och natt. Det sägs att stjärnorna på himlen är ljusandar som tjänat Etin väl och som belöning förevigats på firmamentet. Den Gyllene Boken säger även att ljusandarna hjälpte Etin i skapelsen och gav form till diverse djur och växter. En speciell typ av ljusandar är kerubiterna, en slags skinande och fruktansvärda krigare som strider mot Hemaquiel och hans mörka tjänare.

Solandar

Solandar är ett slags andeväsen i Etins tjänst. Solandar anses i den Lysande Vägens teologi som den lägsta rangen av andeväsen, under ljusandar och solserafer. Solandar manifesterar sig sällan fysiskt på Altor, men det händer att de tar sin boning i materiella föremål för att tjäna en helig man eller kvinna i Etins tjänst. Det är endast på Caddo som solandar kan bindas till föremål av dalkiska riarker, solmunkar och solriddare. Varför det förhåller sig så är det ingen som riktigt vet. På fastlandet menar man att närheten till Odos grav spelar en stor roll, medan man på Caddo säger att det helt enkelt beror på att Etin välsignat den dalkiska kyrkan. På dalkiska kallas solandar tadokanei. För mer information om dessa, se Caddo.

Helgon

Ett helgon är en föredömlig och gudfruktig man eller kvinna. Inom den Lysande Vägen är ett helgon en av kyrkan gudomligförklarad person som anses ha trätt in i Etins närhet och uppnått víllornea. På Caddo belönas en sådan person med titeln káso, "den gudomlige". På fastlandet säger man i stället sankt/sankta (förkortas "S:t" och "S:ta" respektive), vilket kommer från den kejserliga jorins sanktuz - helig. Alltifrån fromma munkar till hjältemodiga solriddare har gudomligförklarats. Helgonen ligger ofta till grund för ordnar av olika slag eller fungerar som en särskild grupps skyddshelgon. I vissa delar av den Lysande Vägen är helgondyrkan mycket djupt rotad.

Hemaquiel

I den Lysande Vägen finns en mörk motsvarighet till Etin, Hemaquiel (på Caddo kallad Hemakiõ). Han är även känd som den Behornade, Mörkrets furste, Frestaren och Förgöraren. Där Etin vill liv, vill Hemaquiel död. Där Etin vill ljus vill Hemaquiel mörker. Det finns olika teorier om vem Hemaquiel är och varifrån han kommer.
Den Lysande Vägen
Enligt den Gyllene Boken och Odos lära besjälade Hemaquiel mörkret innan Etin skapat världen. Innan skapelsen regerade Hemaquiel totalt i död och tystnad, men även efter Ljusets ankomst fanns skuggor kvar. Det är Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet.
När den gudomlige Odo undervisade om den Lysande Vägen konfronterades han enligt den Gyllene Boken med Hemaquiel vid fem tillfällen. Tre gånger försökte Hemaquiel att förleda Odo från den sanna läran, och två gånger försökte han förgöra honom. Alla försök misslyckades.
Ett av målen i livet är att låta Etins ljus lysa så starkt i våra själar att Hemaquiels skuggor helt försvinner. Det är just detta som den Lysande vägens solmunkar strävar efter genom sina liv i bön, rannsakan och kontemplation. Skulle detta lyckas blir man efter döden gudomligförklarad och får ta sin plats vid Etins sida.
Svarta Rosens Brödraskap
Det finns en grupp demonologer, nekromantiker och häxor som kallar sig den Svarta Rosens Brödraskap och deras syn på Hemaquiel är en helt annan. De menar att Hemaquiel från början var en fredlig gudom vars gebit var fertilitet, vishet och glädje. Brödraskapet menar att när den Lysande Vägen började utpeka honom som Etins onda motsvarighet vredgades han. Hemaquiel tog på sig en ny roll och svor att "Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara". Det har varit sedan dess som Hemaquiel tagit på sig en ny uppgift att förleda mänskligheten och fresta dem att bryta Etins bud.
Odosmunkarna
Munkarna i 2:a Orden till Odos Minne har ytterligare en teori om Hamaquiels ursprung. De har studerat Caddos gamla tro och funnit att där fanns en djurgud vid namn Héco vilken tog formen av en gammal get. Héco beskrevs ofta som ondsint och opålitlig. Ofta lurade han både människor och andra gudar i fördärvet. Tjurguden Earõ var ofta så vred på Héco att han ville stånga honom till döds - men Héco kom alltid undan i sista minuten. Odomunkarna ser här en betydande likhet mellan Héco och "Hemakiõ". Hemaquiel kallas ibland "den Behornade", något som skulle kunna komma från beskrivningen av Héco som en getgud.
I ”Odos Epifania” står det skrivet att Hemaquiels hemvist är en mörk och kall värld vid namn Rodomelantos (på dalkiska roddomelantiõ). Denna plats beskrivs som livlös och svart, befolkad av demoner, och är själva motsatsen till Etins rike där ljus och liv frodas. Epifanian säger vidare att Etin tillät Hemaquiel att ta i besittning ”pinohålan”, det som på fastlandet kallats både Inferno och Yflasefugh. Vid en tidpunkt tog Hemaquiel över solserafen Regymiels oändliga bibliotek, där alla världars kunskap var bevarad, och förvred det till att bli en ond och mörk plats, fylld av demoner och gastar. Numera går denna dimension under namnet det Svarta Biblioteket, och är källan till mycket av Hemaquiels kunskap och list. Det är genom Bibliotekets skrifter som han vet hur han bäst skall förleda en person, då det sägs att allt som sagts, tänkts och hänt står nedtecknat i de oändliga bokraderna.

Demoner

Demoner är enligt den Lysande Vägen Hemaquiels bröder och tjänare. Hemaquiel ses som demonernas furste och härförare. Därför har vissa av kyrkans ämbetsmän välsignats med kraft att söka reda på och fördriva dessa vederstyggliga väsen. Det sägs också att de som med vilje tjänar Hemaquiel i detta livet förvrids av denne efter döden och blir hans viljelösa demoniska slavar, s.k. diaboliner.

Odöda

Enligt profeten Odo är odöda varelser en vidrig styggelse i Etins ögon. Därför fördömer den Lysande Vägen alltid nekromanti i alla dess former, även på fastlandet. Riarker, munkar och solriddare har som plikt att alltid förgöra eller fördriva odöda närhelst de kan, och på så vis ge dess fördömda själar frid. Etin har därför förlänat många av sina tjänare med övernaturliga krafter att fördriva odöda. På Caddo bär flera solriddare vapen som begjutits med solandars kraft att tillintetgöra odöda.

Symboler och artefakter

Solen
Solen är utan tvekan den Lysande Vägens största symbol. Etin själv har sagt att solen är hans främsta tecken inför världen, och de flesta liknelser i den Gyllene Boken jämför Etin med solens värmande, livgivande och upplysande natur. Ofta ses solen som endast en symbol för Etins ständiga närvaro - men vissa menar att solen faktiskt är Etins öga, eller ett kikhål mot Etins ljusrike. Ytterligare andra menar att solen är Etins form i världen, och att Etin är solen, och solen är Etin. Oavsett vilken inställning man har vördas och dyrkas solen av alla anhängare av den Lysande Vägen. När man ber vänder man sig mot solen (bön på nätterna sker alltid i knäfallande ställning med pannan mot marken). Mulet väder, och framför allt solförmörkelser, ses som ett mycket dåligt omen för Etins missnöje, och att onda krafter givits fritt spelrum i världen. Då gäller det att be, omvända sig och fasta tills Etin åter visar sitt anlete.
Det finns många olika typer av solsymboler inom den Lysande Vägen. Dessa solar återfinns på ordensklädnader, heraldiska vapen, landssköldar och som smycken. Nedan följer ett urval bland de vanligaste soltyperna.

Solar.jpg

1. Caddosolen
Denna ses av många som den "ursprungliga" solsymbolen och anses härstamma från Odos tid. Den kallas ofta "caddosolen" då den återfinns bland annat på Caddos sköldvapen. Den är utan tvekan den vanligaste och mest populära soltypen, då den även användes av den forna solorden.
2. Rundsolen
Rundsolen favoriseras som solamulett bland många munk- och nunneordnar. "Palinisterna" i Palinor använder en variant av denna solsymbol, men med en dödskalle i mitten istället för ett leende ansikte.
3. Solkorset
Denna symbol är troligtvis den mest ovanliga av de åtta. Den symboliserar Etins ljus som sprids i världens alla väderstreck. Cirkeln symboliserar evigheten och kanats ständiga återfödelse.
4. Zorakisk silversol
Denna symbol är vanlig i delar av Aidne, och tros härstamma från "Eledains stjärna". Den är omtyckt att ha som mantelspänne, kråsnål eller som halssmycke. Karlsorden använder den zorakiska silversolen som sitt heraldiska märke.
5. S:t Dericussolen
S:t Dericussolen har fått sitt namn efter den dalkiske munken och eremiten Dericõ, hela munkväsendets fader. Han hade en enkel träamulett runt halsen i form av denna symbol. Cirkeln i mitten symboliserar Världssjälen, Etin. De sex vägarna ut ur centrum föreställer Stigen, de sex buden. De arton strålarna symboliserar i sin tur alla som är Etin trogna och som för hans ljus vidare till världens mörkaste hörn.
6. Efarisk eftheksol
Detta var den symbol som Sonekestammen tog sig när de vände sig till guden Efthek (se ovan). När den Lysande Vägen nådde framgång i Efaro blev detta dessutom en symbol för Etin och den Lysande Vägen. Symbolen fördes med solfararna tillbaka till Ereb och blev för sin enkelhet populär inte bara bland solfarare, utan även bland munkar.
7. Solhjulet
De sex ekrarna på solhjulet symboliserar de sex buden, deman de tio flammorna symboliserar solseraferna. Den runda formen betecknar själens återfödelse och Etins eviga existens.
8. Odosolen
Denna symbol favoriseras bl.a. av Odosmunkarna på Caddo. Den föreställer Odo, eller den upplysta mannen, omgiven av Etins ljus - vilket lyser ner över en mörk värld, Figuren i centrum, som kan föreställa antingen Odo eller den upplysta varelsens kanat, stiger i sitt medvetande till Etins närhet och sträcker sig efter villornea (den slutgiltiga upplysningen) och befrielse från köttets fängelse och Hemaquiels själamörker.
Lûnia
Månen Lûnia har också en viss symbolik inom den Lysande Vägen. Månen symboliserar skapelsen, som är formad för att lysa likt Etins ljus och utstråla hans godhet. Därför säger man att liksom månen lyser om natten (med ett svagare ljus) skall Etins ljus aldrig överge oss, oavsett hur mörkt det ser ut i livet. Månen ses inte på något sett som solens motsats, utan som ett ofullständigt återsken av Etins strålande härlighet. På samma sätt som månens ljus inte kan vara lika starkt och värmande som solens kan inte heller människans godhet och helighet konkurrera med Etins.
Stjärnorna
Odo sade, "Se hur Etins ljusandar belönas med evig härlighet för sin trofasthet då den högste fäster dem likt stjärnor på himlavalvet. På samma sätt kommer han att förhärliga den som troget håller sig till honom i alla sina dagar, ty Etin är god och vill att alla skall stråla likt stjärnorna på natthimlen." Detta har fått många inom den Lysande Vägen att se stjärnorna som Etins ljusandar och helgon. En särskild plats intar naturligtvis stjärnbilden solen, som består av den ljusklaraste stjärnan på himlen, omgiven av tio andra. Dessa sägs symbolisera Etins vakande öga (mittenstjärnan, också kallad "Ledstjärnan") och de tio solseraferna som omgärdar den högste guden.
Svärdet
Eftersom svärdet är solriddarens främsta vapen ses det som något av en helig symbol. S:t Justin, ett av de verkligt stora helgonen hade på sin tid svärdet som vapen. Hans svärd sades dessutom vara Odos eget svärd, Gawalot, skapat av Etins eget ljus. Vidare är det så att eftersom adeln på fastlandet redan innan den Lysande Vägens ankomst såg svärdet som ett statusfyllt vapen har man behållt den seden till denna dag. Endast heliga män med välsignade vapen har dock tillåtelse att införa vapen i en kyrka. Det är en del i dubbningsceremonin till solriddarskapet att få sitt svärd välsignat av en bontisâl.
Cirkeln
Cirkeln är ytterligare en symbol som ofta återfinns i tempel och på kloster. Cirkeln symboliserar ibland solen och ibland själens ständiga återfödande. För sin enkelhet är denna symbol mycket vanlig bland medlemmar i den kätterska sekten "de Enkla".
Öst
Det östliga väderstrecket har särskild betydelse då det är därifrån som solen stiger över horisonten. Öst symboliserar sålunda begynnelsen och upplysningen. På Caddo byggs exempelvis alltid hus med ett fönster som vetter mot öst - den så kallade "ljusporten". Här ställer man sina helgon statyetter och utför hushållets morgonandakt. I hem på fastlandet är det mycket vanligt att se ett enkelt träaltare på den östra väggen, där helgonstatyer står och vaxljus brinner och man offrar som sed bön till Etin här tre gånger om dagen.
Väst
Det västra väderstrecket anses symbolisera livets slut och alla varelsers förgänglighet. Av sed begraver man därför oftast de döda på ett bergs västsida, eller (om det saknas berg) väster om ett samhälle.
Heliga källor och vigt vatten
Vatten har alltid ansetts ha renande och heliga egenskaper inom den Lysande Vägen. När en ny medlem upptas i tron skall denne bland annat rena sina händer, fötter och sitt ansikte i vatten från ett heligt tvagningskar. På Caddo är det dessutom vanligt att man i procession går och tillber Etin vid någon av öns många heliga källor åtminstone en gång om året. Dessa källor anses ha helande krafter.
Vatten används även vid ett antal andra ceremonier. En vanlig riark kan välsigna vatten så att det anses "vigt", och använder ofta detta vid böner för sjuka och sårade, fördrivandet av odöda och demoniska väsen samt vid välsignelse av vapen och föremål.
Välsignade föremål
Ett välsignat föremål hjälper bäraren att vandra i Etins ljus och ta del av hans styrka och beskydd. I samband med t.ex. fälttåg är det brukligt att riddarna samlas till bön och får sina vapen, sköldar och rustningar välsignade av en riark eller bontisâl. Vissa föremål (precis som helgedomar) kan tillägnas ett helgon då de blir välsignade.
Reliker
Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och tillbedja vid deras reliker. Även föremål i helgonets ägo anses bära vidare det outslocknande ljuset. Ett tydligt exempel på detta är svärdet Gawalot som vördas av alla dalkiska solriddare en gång om året (under S:t Justins dag).
Helgonstatyetter
Helgonstatyetter är vanliga i praktiskt taget alla former av den Lysande Vägen - både i den dalkiska och aidniska grenen. Man sätter helgonstatyetterna på sitt husaltare, eller lägger dem överst i sin väska när man är på resa. När man ber tar man ofta upp just sitt (eller sitt tempels eller stads) skyddshelgon och håller denne i åminnelse under bönen. Helgonstatyer kan vara allt ifrån enkla träsnidade figurer till fotslånga statyetter i rent guld med ädelstensinlägg. Den klassiska dalkiska helgonstatyetten är gjord i ek eller olivträ och har välsignats genom att doppas i en av Caddos heliga källor. Dessa enkla trästatyetter är eftertraktade på fastlandet då de kommer från Odos egen hemvist. I rikare religiösa familjer låter man dock innesluta en dalkisk trästatyett i guld eller silver.

Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen

Runt åren 278-281 e.O splittrades som vi redan nämnt den Lysande Vägens kyrka itu. Tron på fastlandet kom att kallas den aidniska grenen av den Lysande Vägen, medan den konservativa hållningen på Caddo kom att kallas för den dalkiska grenen. Då vi här främst beskriver den aidniska grenen är de på sin plats att beskriva några av de saker som skiljer de båda grenarna åt.

På fastlandet hänvisar man ofta till den dalkiska grenen som anhängare av caddism, vilket förklarats som en heresi av exarken i Ekeborg. Den dalkiska grenen, med dess syn på magi, är därför inte tillåten på fastlandet. Från Caddos perspektiv är det naturligtvis fastlandskyrkan som är avfällig, emedan den dalkiska grenen förvaltar den sunda tron och troget bevarat Odos lära och levnadsideal.

På Caddo är man av gammal sedvänja mer tolerant till andra trosinriktningar än man är på fastlandet. Stundom har det förekommit dalkiska seloter som velat göra den Lysande Vägen till den enda tillåtna religionen på ön, men det har aldrig varit genomförbart av både politiska och praktiska orsaker. Caddo är alldeles för beroende av sina handelskontakter med länder som inte följer den Lysande Vägen, och en minoritet av Caddos befolkning följer också andra läror.

Det finns mycket som skiljer den dalkiska grenen från den aidniska grenen, trots att kärnan i tron är densamma. För det första är den dalkiska kyrkan inte lika starkt hierarkisk som den aidniska med tiden blivit. Förvisso har den dalkiska kyrkan en exark (d. ecáricus) med ett råd (d. ateissólci) som ungefär motsvarar fastlandets tots-kerîgasser. De sex rådsmedlemmarna representerar samtliga bontisâler (d. bonotocaliõ) och deras riarker (d. riacciõ), d.v.s. församlingspräster. På Caddo fungerar kyrkans ämbetsmän mer som herdar för folket än kyrkliga regenter. Riarkens ämbete ses som en folkets helare och själavårdare. Detta innebär inte att de alla är fria från korruption och maktlystnad, men överlag är den dalkiska hierarkin mer folklig och jordnära.

På Caddo talar man ofta om Etin som ”Världssjälen”, den som genomsyrar alla ting. Etins ansikte är som mest synligt i solen, men man kan också förnimma honom i vinden, träden, klipporna, djuren och vågorna. Genom att meditera över skapelsens skönhet lär man känna skaparen. Faktum är att dalkerna inte gör speciellt stor skillnad på skaparen och skapelsen. På fastlandet är Etin skarpt skild från skapelsen. Allt skapat är enligt den aidniska skolan underställt Etin, och denne råder över skapelsen som en allsmäktig konung.

Den dalkiska grenen accepterar ingen form av magi, inte ens alkemi. Man menar att magin är farlig och destruktiv, och hänvisar till Odos brev till Ereberna där han skrev, "I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott". Detta har dock hittills aldrig orsakat någon storskalig häxbränning, även om enstaka nekromantiker och demonbesvärjare avrättats efter riksrådets dom. Om man praktiserar övrig magi på Caddo får man en sträng varning. Fortsätter man är straffet bannlysning, både från kyrkan och från Caddo. Om en magiker vill ansluta sig till den Lysande Vägen på Caddo måste denne avsvärja sig all sin besvärjelsekonst. Den teologiska orsaken till detta har mycket att göra med dalkernas och fastlänningarnas syn på Etin. På fastlandet vidhåller man att magi är en del av skapelsen och kan därför underställas Etins lagar, och således brukas rätt. På Caddo ses magi som en förvrängning av skapelsen och inte som en naturlig del av Etin – världssjälen.

Munkväsendet är inte indelat i ordnar som på fastlandet, utan munkarna är mer en integrerad del av kyrkan. Dessutom är eremiter och solvandrare vanligare på Caddo än på fastlandet. Caddiska munkar följer ofta stränga asketiska regler och är respekterade av folket som visa vägledare och mystiker. Caddos munkar är inte pacifister utan lär sig ofta att försvara sig med sin trästav i enlighet med den s.k. tanno-tekniken. Det bör också noteras att solmunkar på Caddo aldrig vigs till riarker utan förblir utanför prästerskapet.

Helgedomarnas arkitektur skiljer sig också något åt, även om det förekommer blandningar av stilar både på Caddo och på fastlandet. Dalkiska soltempel tenderar att vara låga och breda, och alltid försedda med en kupol, vilken symboliserar solen. På fastlandet är soltempel ofta mer högtsträvande omgivna av tinnar och torn, vilket förmedlar känslan av folket som sträcker sig mot Etin.

Solandar (d. tadokanei) intar också en stor plats i den dalkiska grenen. Solandar är ett slags änglaväsen i Etins tjänst, som vid varje sommarsolstånd kan åkallas av caddiska riarker, munkar och solriddare. Dessa solandar kan bindas till heliga föremål (eller i sällsynta fall manifesteras som föremål) och träda i tjänst hos solriddare och solmunkar. Av någon anledning har solandar aldrig lyckats åkallas bortom Caddo, vilket retat gallfeber på fastlandskyrkan. Vissa lärde menar att det har att göra med närheten till Odos grav, medan andra menar att de dalksika gudstjänarna sitter inne med hemlig kunskap. Ingen vet riktigt vad det beror på, men dalkerna själva är övertygade om att Etins välsignelse vilar över den dalkiska kyrkan, och inte över den aidniska. På Caddo menar man att man måste lita helt och fullt till Etin för att vara värdig en solande. Fastlandets förtröstan på magi står enligt dem helt i vägen för Etins barmhärtighetsverk.

Den Lysande Vägen och magi

Det som framför allt delade den Lysande Vägen i en aidnisk och en dalkisk gren var synen på magi. Emedan man på Caddo anser att magi är förkastligt och helt av ondo är man på fastlandet av en mer nyanserad åsikt. Magi ses där som vilken naturkraft som helst, och kan därför brukas i både goda och onda syften. Besvärjelser i sig själva är neutrala, det är magikerns avsikt som är antingen god eller ond – barmhärtig eller självisk. Undantaget till denna regel är de ”mörka” skolorna: nekromanti, demonologi, spiritism och häxkonst – vilka ses som onda av naturen. Gudomliga förmågor, givna till solmunkar och riarker, hålls dock av gammal tradition starkt skilda från magi.

Den Lysande Vägens präster är väldigt noga med att definiera vad som är magi och vad som är gudagåvor från Etin. Denna tradition går tillbaka till tiden före den Stora Schismen då speciellt dalkerna arbetade för att redogöra för skillnaderna mellan de två. Den aidniska grenen har ärvt traditionen, och upprätthåller den i stora drag, men har till skillnad från den dalkiska grenen inget emot magi så länge bruket av den är "god" och inte strider mot tron. Den Lysande Vägen har inte egna “riark-magiker” men det finns gott om trollkarlar som är Etins-trogna. Magiker anlitas också stundom för att utföra arbeten åt kyrkan och de flesta inom det högre prästerskapet besitter Kunskap om magi; inte minst wer’t-kerîgassen som ansvarar för att den rena läran upprätthålles, särskilt i det känsliga ämnet magi.

Den aidniska kyrkan är dessutom i besittning av många magiska artefakter som stundom givits dem som tempelgåvor av troende magiker, och stundom erövrats i främmande land – inte minst under soltågens tid. Solkatedralen i Framhundra har till exempel en stor och vackert ornamenterad lykta hängandes över pemoden, vilken lyser med solens starka sken även under molniga dagar. Den gavs år 277 e.O. till bontisâlen Kerkel Yrrginsson av animisternas orden i Kra.


Magi i den jorisk-aidniska traditionen

Historien bakom den aidniska hållningen till magi är intressant. Kejsardömet Jorpagna samlade på sin tid kunskap om magi från hela sitt imperium. De strukturerade den i olika skolor och utarbetade en encyklopedi för varje som skulle ligga till grund för en organiserad utbildning. Språket var Kejserlig Jori även om lånord från olika kulturer användes. Mycket av dagens magiutbildning bär fortfarande prägel av detta, särskilt i Aidne och andra regioner som ser sig som arvtagare till den joriska kulturen. "De fem goda skolorna" är de som folk allmänt accepterar och de som den Lysande Vägen ser som grunden till de ”tillåtna” skolorna.

De förbjudna skolorna är de som anses kopplade till Hemaquiel och ondskans makter. Av dessa är Nekromanti den absolut värsta då den har att göra med odöda och makabra ritualer. Odöda är som redan nämnts en styggelse enligt Odos lära, och skall fördrivas eller förgöras utan omsvep. Att störa en avlidens kropp eller ande ses som ett brott mot griftefriden, och är att våldföra sig på Etins ordning. Av samma anledning förkastar man skolan Spiritism. Trots att spiritismen har besvärjelser som kan fördriva osaliga andra menar man inom den Lysande Vägen att detta inte skall ske med hjälp av magi, utan med Etins hand. <ref>Då den Lysande Vägen undervisar att själen vandrar från kropp till kropp då den dör kan man undra hur man tolkar besvärjelser som Tala med död och Seans. Generellt menar man att man bara får tag på en del av den avlidnes kanat, det så kallade "själens hjärta" (på dalksiska kaneiro) som vanligtvis ligger kvar i kroppen. I detta själens hjärta finns bland annat den avlidnes minnen - vilka inte följer med till nästa liv. Undantaget är helgon vars innersta väsen anses lämna kroppen för att förenas med Etin.</ref> Demonologi är ytterligare en skola som den Lysande Vägens kyrka fördömt. Att frammana demoner anses inte bara farligt och oansvarigt, men som ett totalt brott mot Odos lära som säger att man skall fly mörkret och inte ha något med mörkerväsen att göra. Demoner ses som Hemaquiels fränder och avkomma – och inom Ljusa Handen finns en handfull demonjägare som med gudomlig kraft reser land och rike runt för att fördriva dessa ondskans yngel. Häxkonster har också förbjudits av exarken då det mesta av denna typ av trolldom går ut på att förbanna och förstöra – något som är svårt att använda för goda syften. Drakmagi ligger i vågskålen då man ännu inte vet tillräckligt om den för att bilda sig en uppfattning.

Övriga skolor har fått exarkens välsignelse och får brukas fritt, så länge man inte begår försyndelser eller budbrott med dem. Undantaget är Illusionism, vilken kyrkan ser med stor skepsis på. Detta beror främst på den aidniska kyrkans tolkning av Odos ord: ”I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott.” Det trakoriska kätteriet ”illusism” har också bidragit till att illusionism har fördömts av den Lysande Vägen.

Den Lysande Vägen i Efaro

När den Lysande Vägens sändebud först nådde Efaro, redan under det första och andra århundradet efter Odo, träffade de på en tro i Sonnekestammen som var förbluffande lik Odos egen lära (se ovan). Snabbt slöt man sig till att Mekehs uppenbarelse från Efthek sannolikt rörde sig om en uppenbarelse från Etin. Även de Efthektroende efarierna såg likheterna, och beslöt sig för att denne Odo (eller Wohdo, som efarierna kallar honom) predikade sanningen och fullheten om deras egen Efthek.

Odos egen följeslagare och sändebud Tyr den ljushjärtade (dalkiska Teiro, efariska Therr) var den första att sätta fot i Efaro för att sprida Odos lära och Etins ljus. Han ses därför, vid sidan av Mekeh, som det stösta av helgonen. På efariska kallas Tyr för khes-Therr (titeln khes kommer av dalkiskans káso – ”gudomlig”). När Tyr avled och begravdes utanför det som idag kallas Kwoske hade en liten men växande skara troende etablerats, även utanför Sonnekestammen, och redan under slutet av 100-talet fanns det efariska bontisâler och riarker som arbetade tillsammans med erebiska solmunkar. Snart började dock de nyupplysta efarierna att lida förföljelse från stammar som fortfarande följde de gamla gudarna. Dessa andra stammar såg ”Efthekföljarnas” allians med nordmännen som ett hot, och började plundra, bränna och förgöra de byar och samhällen som välkomnade munkar och riarker från Ereb. När det första soltåget begynte år 196 e.O. välkomnade de upplysta efarierna solfararna med öppna armar som ett svar på deras böner.

Ända fram till den Stora Schismen år 278 e.O. hade de troende i Efaro bett och arbetat sida vid sida med både dalkiska och aidniska solmunkar. När Schismen väl kom ställde sig efarierna utanför hela konflikten, och vägrade välja sida. De efariska bontisâlerna såg sig som oberoende både Arno och Ekeborg, och efter gammalt efariskt manér samlade de visaste av dessa i ett eget råd som kom att vägleda den efariska kyrkan. Ännu idag står Efaro utanför både det aidniska och dalkiska exarkuret, och man välkomnar missionärer och pilgrimer både från Caddo och från det erebiska fastlandet. Många försök har gjorts för att få de upplysta efarierna att ansluta sig till antingen Arno eller Ekeborg, men än så länge utan någon framgång.

Ibland talar man om kyrkan i Efaro som ”den Lysande Vägens tredje gren”, och man kallar ofta de troende i Efaro för efariter. Den Lysande Vägen i Efaro har många särdrag som gör den annorlunda än både den dalkiska och aidniska grenen. Först och främst har man som tidigare nämnts ingen exark, utan kyrkan leds av ett råd av äldste (mekoher), vilka alla är särskilt ansedda efariska bontisâler. Man lägger stor vikt på solandar och ljusandar, och det är inte ovanligt att se statyer av någon av de tio solseraferna. Dessa andeväsen vördas högt, och man offrar ofta både mat och dryck till dessa. Eld anses heligt bland efariterna (en kvarleva från den ursprungliga Efthek-tron), och är ett ständigt inslag i efariternas ritualer och ceremonier. Efter Odo är det S:t Tyr (khes-Therr) och Mekeh (khes-Mekeh) som är de främst vördade bland människor. Även S:t Minatius (khes-Memmets), en av de tidiga missionärsmunkarna till Efaro, är högt älskad.

Organisation

Under Odos livstid var organisationen kring den Lysande Vägen relativt lös och flytande, men under slutet av sitt liv lade Odo grunden för det som skulle komma att kallas den Lysande Vägens kyrka. Kyrkan är hierarkiskt ordnad och dess ämbetsmän innehar olika titlar och funktioner. Det som beskrivs nedan gäller främst den aidniska grenen av den Lysande Vägen. På Caddo är kyrkan något annorlunda organiserad, även om det finns stora likheter. Bland annat har den dalkiska grenen varken kerisgasser eller tots-kerîgasser. Dessutom har Caddo en egen exark som leder den dalkiska kyrkan från sitt palats i Arno. För mer information om den dalkiska hierarkin, se Caddo.

Ämbeten

Exark

Högst upp i hierarkin står exarken, kyrkans överhuvud och Etins främste representant i världen. Det är exarken som är trons främste uttolkare och försvarare. Namnet ”exark” kommer från den klassiska jorins ”eksarkuz” – den främst utkorade. Det finns tre sätt för en ny exark att tillsättas: 1) Den tidigare exarken kan under sin levnad redan ha utsett en efterföljare, 2) Om ingen given efterföljare finns kan tots-kerîgasserna rösta fram en ny efterföljare, 3) I tiden mellan två exarker tar en av tots-kerîgasserna temporärt över exarkens ansvar och det har hänt att denne sedan officiellt utropats till exark. En exark måste vara en man som åtminstone blivit vigd in i riarkens ämbete, samt som lever i celibat. I den aidniska grenen styr exarken ända sedan Pergon den Heliges dagar från solkatedralen i Ekeborg. Historiskt sett har det funnits både helgon och tyranner på exarkens tron. Den nuvarande exarken i Ekeborg heter Partomus II, och är känd för sin trotsiga attityd mot kronan och sitt stöd för den Ljusa Handen. Han tillträdde exarkens ämbete 609 e.O.

Exarklängderna

Se: Lysande Vägens exarklängd
För-schismens exarker
  • 57-66 eO - Káso Múnedi I (S:t Munde) *
  • 67-93 eO - Bediniõ I (Benardo I) *
  • 94-109 eO - Gannin I
  • 110-134 eO - Rannocei I (Ranko I)
  • 135-146 eO - Kásaniõ I (Carsanius I)
  • 147-151 eO - Orro den korte **
  • 152-175 eO - Imorollus I (Emorilus I)
  • 176-194 eO - Enric I ***
  • 193-194 eO - Káso Nónno I (S:t Nanion)
  • 195-199 eO - Segerdiõ I (Zegedorn I, på Caddo kallad "den villrådige")
  • 200-218 eO - Arcivallõ I (Arcival I, "den lärde")
  • 218-239 eO - Segerdiõ I (Zegedorn II)
  • 240-259 eO - Ítallo I
  • 260-277 eO - Benidiõ II (Benardo II)
  • 278-285 eO - Kásaniõ II (Carsanius II, på fastlandet "den styvnackade", på Caddo "den rättfärdige")

278-281 eO - Den Stora Schismen


Namn inom parentes är de aidniska namnen för ovan nämnda exarker, om annorlunda än de dalkiska.


* Dessa ses som de två första exarkerna, trots att titeln "exark" inte börjades användas förrän under Gannin I:s exarkskap.

** Orro den korte var halvlängdsman från dagens Jorpagna. Han är hittills den ende icke-människan som på Caddo hållit exarkens ämbete.

*** Enric I var från Kardien.


De caddiska exarkerna
  • 278-285 eO - Kásaniõ II
  • 286-298 eO - Eddo I (den rättrådige)
  • 299-308 eO - Múnedi II
  • 309-330 eO - Hekisei I (tempelbyggaren)
  • 331-350 eO - Kásaniõ III
  • 351-361 eO - Gannin II
  • 362-402 eO - Umóvagelio I (den vise)
  • 403-420 eO - Laro I
  • 421-441 eO - Eddo II
  • 442-449 eO - Múnedi III
  • 450-487 eO - Ento I
  • 488-498 eO - Ireagiõ I
  • 499-518 eO - Benidiõ III
  • 519-525 eO - Kásaniõ IV
  • 526-551 eO - Tonno I
  • 552-570 eO - Arcivallõ II
  • 571-598 eO - Verido I
  • 599 eO -? - Umóvagelio II


När man på Caddo talar om exarkerna lägger man alltid till prefixet "giro" före namnet. "Giro" betyder ungefär "den vördnadsfulle", eller "den äransvärde". Den nuvarande exarken heter altså i folkmun "giro Umóvagelio II". Enda undantaget är om exarken blivit gudomligförklarad, då han som helgon får prefixet "káso" (t.ex. káso Múnedi - "S:t Munde")

Exark.jpg

Nuvarande dalkiske exarken, Umóvagelio II


De aidniska exarkerna
  • 281-291 eO - S:t Pergon I ("den helige", men på Caddo känd som "Pérogonin förbrytaren")
  • 292-295 eO - Falgorius I (på Caddo känd som "Véllogorus schismatikern")
  • 296-306 eO - Enricus (Enric) II
  • 307-313 eO - Pergon II
  • 314-335 eO - Zegedorn III
  • 336-351 eO - S:t Gerigel I (den store)
  • 352-353 eO - Veremar I (martyren)
  • 354-371 eO - Lukar I
  • 372-400 eO - Pergon III
  • 401-419 eO - Pergon IV
  • 420-448 eO - Zegedorn IV
  • 449-462 eO - Falgorius II
  • 463-485 eO - Andorius I
  • 486-498 eO - Gerigel II
  • 499-519 eO - S:t Yrban I
  • 520-556 eO - Partomus I
  • 557-564 eO - Melogrim I
  • 565-576 eO - Veremar II
  • 577-593 eO - Verolex I
  • 594-608 eO - Falgorius II
  • 609 eO -? - Partomus II

Tots-kerîgass

Näst högst i hierarkin står de sex tots-kerîgasserna vilka formar kerîsariet - exarkens eget råd och kyrkans "regering". Den dalkiska kyrkan har inget direkt kerîsarium, utan har ett kyrkoråd som helt enkelt representerar de olika bontisâten. Det aidniska kerîsariet har sin bas vid exarkens palats i Ekeborg, och har till ansvar att besluta i kniviga frågor och rådslå om vem som skall bli nästa exark. Om samtliga tots-kerîgasser är överens kan kerîsariet också avsätta en exark om denne agerar mot den Lysande Vägens tro och vandel. Varje tots-kerîgass har ett eget ansvarsområde. En av dem, pûr-kerîgassen, är till exempel Ljusa Handens överhuvud.

  • Pûr-kerîgassen (från "pûruz" - ren) - Ljusa Handen
Nuvarande innehavare: Hans helighet Yvein Hevel av Krerex (kardier)
  • Takz-kerîgassen (från "taksuz" - skatt) - Finanserna
Nuvarande innehavare: Hans helighet Goffrei Lagius av Artuna (kardier)
  • Glath-kerîgassen (från "gladiuz" - svärd) - Militären
Nuvarande innehavare: Hans helighet Sendrik av Ventimiglia (berendier)
  • Ordû-kerîgassen (från "ordû" - orden) - Ordnarna
Nuvarande innehavare: Hans helighet Hugil Strang av Kastellien (kardier)
  • Kor-kerîgassen (från "korona" - krona) - Diplomat till de världsliga ledarna
Nuvarande innehavare: Hans helighet Willem Albe av Viteborg (zorakier)
  • Wer't-kerîgassen (från "weritaz" - sanning) - Teologi och lära
Nuvarande innehavare: Hans helighet Efrakim Remius av Pendon (zorakier)

Kerisgass

Varje land där den Lysande Vägens kyrka har etablerat sig bildar ett kerisât, vilket leds av en kerisgass. Det finns förvisso vissa undantag till detta - Kardien består till exempel av historiska skäl av två kerisât, Faltrax och Divra. Dessa kerisgasser svarar direkt till kerîsariet - exarkens råd. Den Lysande Vägens kerisât år 610 e.O. är:

Faltrax
Säte: Faltrax
Kerigass: Hans rättrådighet Yrban av Faltraxnäs
Divra
Säte: Ekeborg
Kerisgass: Hans rättrådighet Jalkmar Skarpöga av Ekeborg
Zorakin
Säte: Pendon
Kerisgass: Hans rättrådighet Fengald av Indarsol
Magilre
Säte: Munzga
Kerisgass: Hans rättrådighet Juniz Duolik
Jorpagna
Säte: Jorgund
Kerisgass: Hans rättrådighet Oriumnus av Krems
Berendien
Säte: Ventimiglia
Kerisgass: Hans rättrådighet Beridor Omundson
Klomellien
Säte: Addiaska
Kerisgass: Hans rättrådighet Ozymandias
Erebos
Säte: Nohstril
Kerisgass: Hans rättrådighet Baldinor Rugenstall
Efaro
Säte: Kwoske
Kerisgass: Hans rättrådighet Hamburan "Hamrek" av Greveryd (zorakier)
Västra Nargur (Palinor)
Säte: Kartotum
Kerisgass: Hans rättrådighet Rekleschau

Kres-bontisâl

När den Lysande Vägen sprids till nya områden låter exarken som regel en ämbetsman ansvara för missionen i regionen, även om det ännu inte blivit etablerat som ett kerisât. Ett sådant område kallas kres-bontisât och dess högste ämbetsman är kres-bontisâlen, som rent formellt lyder under en närliggande kerisgass. För närvarande har den Lysande Vägen fyra kres-bontisât:

Morëlvidyn (Säte i Hixani, Zorakin)
Kerisât: Zorakin
Bontisâl: Den högt äransvärde Fendrick Hoaskim av Hixani
Nordöstra Samkarna (Säte i Krilloan)
Kerisât: Efaro
Kres-bontisâl: Den högt äransvärde Laurits Huggard
Hynsolge (Säte i Orkovia)
Kerisât: Berendien
Kres-bontisâl: Den högt äransvärde Mesalkhar Krevesin
Trakorien (Säte i Tricilve)
Kerisât: Magilre
Kres-bontisâl: Den högt äransvärde Fimbilus Okvand

Bontisâl

Varje kerisât är i sin tur som regel uppdelat i ett antal bontisât under ledning av en bontisâl. I de flesta länder åtnjuter bontisâlen stort inflytande och respekt från folket, även adeln. Ingen vill komma på kant med kyrkans lokale representant, då detta kan få ödesdigra följder. Det är normalt kerisgassen som tillsätter nya bontisâler, men dessa måste tidigare ha varit antingen riarker eller solmunkar.

Riark

På gräsrotsnivån består varje bontisât av flera (ibland så många som hundra) riarkât, eller församlingar. En församling leds av en riark – ungefär motsvarande en församlingspräst. Ett riarkât består av samtliga medlemmar inom ett begränsat område, aldrig större än att man inom en dagsmarsch kan nå dess soltempel, vilket ligger beläget i riarkâtets centralort (oftast en bondby eller köping). I bytemplet håller riarken regelbundna bönestunder. Man samlas varje Odosdag (en gång per månad) för en extra pampig ceremoni, men även vid flera helgon- och högtidsdagar. I genomsnitt går befolkningen till bön i templet fem eller sex gånger varje fortdag. Därtill tillkommer också andra ceremonier som bröllop, virelior och sändningar.

På fastlandet är det endast män som kan bli riarker, medan man på Caddo tillåter kvinnliga riarker. En riark ägnar sig oftast heltid till sin prästeliga tjänst - endast om bontisâtet är mycket fattigt kan riarken också vara anställd som en kronans ämbetsman för att kunna försörja sig. De flesta riarker får sin träning vid kloster eller tempelskolor – då man bör kunna läsa och skriva, vara kunnig i teologi och tala hjälplig dalkiska för att utöva sitt yrke och bli vigd till riark. Det finns fattiga områden med brist på riarker där någon kan utkoras till riark utan att kunna läsa och skriva. Som regel har denne dock blivit tränad av en mentor genom muntlig undervisning och vägledning.

Det är dock inte alla riarker som arbetar som själasörjare för ett riarkât. Vid sidan av församlingsföreståndare kan en riark även fungera som skolast, klerk, mentor eller konsulit. En skolast (på dalkiska: ído) är en läromästare vid någon av den Lysande Vägens tempelskolor eller katedralskolor. En klerk (på dalkiska: uró) är en lärd man, oftast en skribent eller administratör för bontisâtet. En riark som fungerar som mentor (på dalkiska: cétto) är vanligen avlönad av en mycket välbärgad familj för att skola dess unga. En konsulit (från den klassiska jorins konsulikuz (rådgivare), ingen dalkisk mosvarighet) är en rådgivare hos en adelsfamilj, hertig, greve eller dylikt. En rådgivare hos kungen kallas "hovkonsulit".

Ulepp

Längst ner i hierarkin står ulepperna, tempeltjänarna. Dessa kan vara allt från läsare och sångare till rengörare av templets heliga föremål. En ulepp utses av riarken från församlingens trognaste och mest dugliga medlemmar. Även kvinnor kan bli ulepper.

Solmunkar och solnunnor

Munkar och nunnor borde kort nämnas även om de på sätt och vis står utanför den normala hierarkin. Då munkar och nunnor i den aidniska grenen alltid tillhör en särskild orden som välsignats av exarken lyder de formellt under sitt klosters överhuvud, som i sin tur lyder under ordens stormästare. Denne svarar till ordû-kerîgassen i Ekeborg, även om en orden oftast besitter en stor del självständighet.

Ämbetsdräkter

Ambetsdrakter.jpg

Tituleringar

Följande är de korrekta tituleringarna för de olika ämbetena inom den aidniska grenen:

  • Munk: “Broder NN” (om klosterföreståndare, “Fader NN”)
  • Nunna: “Syster NN” (om klosterföreståndarinna, “Moder NN”)
  • Riark: “Vördade NN”
  • Bontisâl: “Äransvärde NN”
  • Kres-bontisâl: “Högt äransvärde NN”
  • Kerisgass: "Ers/hans rättrådighet NN"
  • Tots-kerîgass: “Ers/hans helighet NN”
  • Exark: “Den högst upplyste NN av Ekeborg”, eller “Ers/hans strålande helighet”

Heliga förmågor

Då en riark, munk eller nunna invigs till sitt kall händer det ofta att de förlänas med en helig förmåga från Etin. Det kan ske i ögonblicket då personen invigs, eller senare i livet – som belöning för trogen tjänst. Då förmågan ges upplever den invigde ofta en extatiskt salighet, ofta i samband med att denne hör Etins röst i sitt inre. De flesta av den Lysande Vägens tänkare menar att det rör sig om att en solande flyttar in i kroppen och tar sin boning där tillsammans med personens kanat (själ). En sådan person kallas ibland tvillingsjäl (dalkiska: évokanat) då han anses dela sin existens med Etins väsen. Ofta kallas de också ”sändebud”, då de anses ha ett särskilt uppdrag från Etin.

Sändebudet behåller förmågan hela sitt liv, så länge denne inte bannlyses från kyrkan eller lämnar Etin. Ju mer hängiven och trogen Etin sändebudet är, desto starkare blir förmågan i honom. Undantagsvis har även solriddare förlänats med heliga förmågor, men det tillhör undantaget. Några av de mest vanliga förmågorna är:

Förbanna odöd
Sändebudet kan, genom att åkalla Etins makt, förbanna en odöd (både kroppslig och andlig) så att denne försvagas avsevärt. Effekten kan sitta i upp till en vecka, men kan aldrig helt fördriva den odöde. Istället brukar krigare och riddare efter förbannelsen är lagd leta reda på och dräpa väsendet.
Magiskydd
Etins sändebud kan inte förhäxas av någon besvärjelse. Däremot drabbar fysiska besvärjelser honom som normalt. Det händer att riktigt mäktiga sändebud lyckats minska även fysiska besvärjelsers effekter. Det berättas till och med att en viss S:t Ossio inte bara lyckades att stå oskadd i en tvekamp mot en eldmagiker från Erebos, utan att han även lyckades tysta honom så att trollkarlen aldrig mer kunde lägga en besvärjelse.
Solmakt
Ett sändebud med solmakt kan framkalla en glob av rent och heligt solljus mellan sina händer. Solljuset är verkligen äkta solljus, och kan således t.ex. förstena troll. Sändebudet kan även låta förtärande solstrålar skjuta ut från globen för att bränna och förgöra Etins fiender.
Exorcism
Sändebudet kan genom att besegra andar och gastar i en psykisk duell förvisa dem från Altor. En mycket ovanlig variant av denna förmåga kan även förvisa demoner tillbaka till kaosplanen. Ett nutida exempel på detta är ”demonjägaren” Jogund Stålkäke, som reser land och rike runt i Ljusa Handens tjänst.
Välsignelse
Sändebudet kan välsigna personer och således försäkra dem om trygga resor, segerrika strider och gudomligt beskydd. Riktigt mäktiga sändebud kan även välsigna vapen, rustningar och andra föremål permanent. Dessa föremål är inte lika mäktiga som de som på Caddo förlänas med solandar, men är i alla fall mycket kraftfulla och eftertraktade av solriddare på fastlandet.
Läkedom
Sändebudet har blivit given gåvan att kunna hela sår, skador och sjukdomar. Ett mycket gudfruktigt sändebud kan bota svåra sjukdomar och dödliga sår. S:ta Amela av Tofia, som hade denna förmåga, sades vid tre tidpunkter uppväckt döda. Då hon en gång inte lyckades med att återuppliva ett avlidet gossebarn sade hon: ”Jag kan endast väcka en själ som slumrat i dödens skugga i tio dagar. Efter det har själen helt frigjort sig från kroppen och vandrat in i Etins ljus.”
Klärvoajans
Sändebudet besitter förmågan att veta saker som för vanliga människor är dolda. Dessa sändebud kallas ofta orakel eller profeter, och är mycket ovanliga. Ett tydligt exempel är S:t Dericus som vid flera tidpunkter hjälpte människor med sin övernaturliga insikt. En gång visste han exakt var en bondfamilj skulle hitta sin bortsprungna dvärgelefant. En annan gång visste han exakt vilka budbrott en viss rådsman hade begått.
Utstrålning
Sändebudet strålar med Etins strålglans och ger ett mycket starkt intryck. Hans undervisning uppskattas, och hans ord är välformulerade och visa. Folk har svårt för att tycka illa om honom, och vill gärna vara i hans närhet. Mäktiga sändebud har med sin befallande stämma fått de vildaste rövare att lägga ner sina vapen för att istället sätta sig ner och lyssna till dennes förkunnelse.

Ljusa Handen

År 314 e.O. instiftade exark Zegedorn III en kyrklig organisation under namnet Ljusa Handen, med syfte att hålla ett vakande öga på kyrkans ämbetsmän, och de läror som förkunnades inom kyrkans domäner. Ljusa Handen leds av pûr-kerîgassen och har i princip helt fria händer i sitt ämbetsutövande vilket gör den till en både fruktad och respekterad organisation. Det är organisationens ansvar att se till att samtliga av kyrkans ämbetsmän undervisar i överensstämmelse med exarkens tolkning av den rena Läran. Ljusa Handen har ingen egen militärstyrka, men som tots-kerîgass har dock Ljusa Handens ledare tillgång till både pergonitergardet och (i viss mån) Solorden, något som den nuvarande pûr-kerîgassen utnyttjat till sin fördel. Ljusa Handen har också rätt att begära andras styrkor att ställa sig till förfogande när det behövs. Detta gäller inte bara solriddare, utan också en barons privata riddare, ett kompani stadsvakter, handelskepp eller helt enkelt byns "starka karlar". Ljusa Handen har också rätt att inom den aidniska kyrkans domäner kräva kost och logi, hästar, eller förnödenheter för sina långa resor och uppdrag. Få är de som vågar neka Ljusa Handens utsända något när de kommer bärandes på dokument med pûr-kerîgassens sigill. Att neka Ljusa Handen något vore att häda inför exarken, vilket kan leda både till bannlysning och rening i eld.

Den nuvarande pûr-kerîgassen (och sålunda överhuvudet för Ljusa Handen) är Yvein av Krerex. Han blev invald som pûr-kerîgass år 591 e.O. och har sedan dess påbörjat något av en reformation av den aidniska kyrkan. Yvein föddes som son till en echtisk riark och växte upp i ett starkt troende hem. Då han i unga år hade föga intresse för religion valde Yvein att studera vid Lyceet i Pendon. Efter ett år blev han dock utkastad på grund av osedligt leverne och en mycket uppstudsig attityd. Hans föräldrar blev ursinniga och skickade honom till en av Aidnes striktaste klosterskolor, vilket innebar en vändpunkt i den unge Yveins liv. Efter något av en personlig uppenbarelse började Yvein hänge sig helt åt teologiska studier och ägnade dagligen många timmar i bön och tyst meditation. Han blev snart invigd som riark, och började först undervisa som skolast i katedralskolan i Ekeborg. Inom några år hade han blivit vald till bontisâl, och tjänade direkt under exarken i Ekeborg. Redan som bontisâl visade han en enorm effektivitet i att få ut bekännelser ur heretiker och kättare - även om hans metoder stundom kritiserades. Exark Verolex I gjorde Yvein kerisgass över Divra kerisât en kort tid innan han blev vald tots-kerîgass några år senare. Nuvarande exark Partomus II är mycket förtjust i sin pûr-kerîgass, och det verkar som om nya resurser kommer att avsättas för Ljusa Handen inom en snar framtid.

Som ledare för Ljusa Handen är Yvein av Krerex en oerhört mäktig och skrämmande man. Han sägs vara benådad av Etin med klärvoajansens gåva, och kan särskåda människors sinnen med bara en blick. Yvein är starkt troende och mycket nitisk (fanatisk, enligt de flesta) i sin övertygelse. Den rena läran betyder allt för honom, och han har ingen som helst tolerans för slapphet i tron. Han har förklarat krig mot all korruption och lättja inom den Lysande Vägens prästerskap, och många bontisâler har dömts till botgöring och klostergång för sitt budbrytande leverne. I samverkan med världsliga makter har Yvein fått hundratals villolärare och dödsbesvärjare brända på bål. Trots att en lång väg återstår innan kyrkan är renad från korruption är en sak säker - hans helighet Yvein av Krerex kommer inte att ge upp. Ofta ger han sig ut på långa resor genom Kardien och Zorakin för att övervaka Ljusa Handens verksamhet, och i egen hög person döma i komplicerade mål - oftast med bålet som straff.

Det finns ingen motsvarighet till Ljusa Handen inom den dalkiska grenen av den Lysande Vägen.

Solorden

Huvudartikel: Solorden

Nuvarande stormästare: Riddar Oban Starke av Ellmunsberg (kardier)

Pergonitergardet

Pergonitergardet är exarken i Ekeborgs egen militärstyrka, men även tots-kerîgasserna har tillgång till deras tjänster. Gardet består till största del av legosoldater från Jorpagna, och bland unga män tillhörande den Lysande Vägen i Jorpagna ses det som en stor ära att bli utvald och få tjäna exarken som pergonit.

Namnet på gardet kommer från Pergon I som var den som grundade det. Pergon I insåg att exarken behövde en lojal vaktstyrka som var överlåten till att vakta och beskydda kyrkans högsta ämbetsmän dag och natt. Då Jorpagna länge varit känt för sina mycket lojala legosoldater och sin trohet mot Aidnes tolkning av läran blev de bästa bland de bästa anlitade att bli exarkens vakter. Det första gardet bestod till stor del av erfarna jorpagniska solfarare, som redan under Andra soltåget visat trohet mot Pergon I.

Pergonitergardet ansvarar för fyra huvudområden: vakttjänst, paradtjänst, ordningstjänst och personskydd. De flesta håller till i Ekeborg, vid exarkens palats och kerîsariets rådsal. Det händer dock ofta att en grupp pergoniter eskorterar exarken eller någon tots-kerîgass från en plats till en annan. Inte minst kor-kerîgassen brukar pergoniterna flitigt vid sina många resor. Vid behov kan naturligtvis exarken och kerîsariet kalla in solriddare till att förstärka gardet, men det är inte alltför vanligt.

Pergoniterna ansvarar inte för att vaka över kerisgasser eller bontisâler. Dessa anställer sina egna vaktstyrkor vid behov. Det är bland annat detta tempelskatten går till i bontisâten och kerisâten.

Pergonitvakterna är rustade med långa fjällpansarvästar, rektangulära sköldar och både långspjut och svärd, medan vissa istället bär armborst. Standardrustningen består också av öppna hjälmar med kindskydd, och ringbrynja på armar och ben. Av tradition känns en pergonit också igen på sina tjocka och oklippta polisonger. Pergonitergardets vapen är en sol under vilken en skriftrulle med tre sigill ligger. Rullen föreställer Pergon I:s stora bann.

I dagsläget leds pergonitergardet av jorpagniern Morius ab Amulband, en lojal och metodisk man i femtioårsåldern. Det finns runt 500 pergonitvakter i gardet.

Riddarordnar

S:t Willems Orden

Huvudartikel: S:t Willems Orden

Den Helige Odos Orden

Huvudartikel: Den Helige Odos Orden

Munk- och nunneordnar

S:t Andamis orden

Stor orden. Teologer. Traditionella.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11611#p11611

S:t Arrfols orden

Kunskap om magi (och i?)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11630#p11630

S:t Cardors orden

Teologer. Predikar för folket.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11611#p11611

S:t Dericus orden

Vigd S:t Dericus

S:ta Dolorezs orden

Asketiska. Vill sprida ljuset på de mörkaste platserna.

http://www.erebaltor.se/wiki/index.php?title=Doloritterorden

S:t Karls Orden

Huvudartikel: Karlsorden

Stridande munkar (med svärd)? Verkar i civilisationens ytterkant.

S:ta Giolderanas orden

Liten orden. http://www.erebaltor.se/wiki/index.php?title=S:ta_Giolderanas_Orden

S:ta Innedas orden

Missionerande orden. Samlar kunskap.

http://www.erebaltor.se/wiki/index.php?title=S:ta_Innedas_Orden

S:t Kefims orden

Hjälper de svagaste.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11630#p11630

S:t Mellins orden

Läkekonst

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11611#p11611

S:t Vendlocks orden

Lärda. Underviser.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11630#p11630

Finanser

Kyrkan tar upp tempelskatt över hela Aidne. Detta sker av riarkerna i riarkâten med stöd av lokala ordningsmakten (länsherren). Varje riark har ett avtal med bontîsalen om vad och hur stor andel av inkomsten som skall skickas vidare till bontîsalen. På samma vis fortsätter systemet uppåt. Bontîsalen till kerisgassen och kerisgassen till exarken. Varje avtal är personligt och tecknas om varje gång någon övertar en post. Dessutom förhandlar kyrkan med lokala makthavare när man vill höja tempelskatten, man inkräktar ju på deras beskattningsutrymme. Höjda skatter motiveras lämpligen med ståtliga katedralsbyggen eller liknande. Systemet blir ett för den utomstående lite snärjigt med lokala avtal och sedvänjor.

Vid större byggen som tempel och katedraler uppstår snabbt förhandlingar mellan olika instanser om hur kostnaderna skall fördelas. En riark kan äska om stöd för att bygga ett nytt tempel hos bontîsalen, eller begära det om han har blivit beordrad att bygga nytt. Daglig drift (egen lön, avlöning till ulepper, ljus, inventarier, ämbetsdräkter, underhåll av templet etc, allmosor till de fattiga) ingår i riarkens "budget". Här kan den gnidige snåla för att spendera pengarna på vin och annan lyx, något som bönderna givetvis gnäller över.

Det brott som riarker och bontîsaler oftast blir fällda för av ljusa handen är att de undanhåller pengar som skall gå till högre ort. Detta har tidvis varit ganska utbrett, men är i avklingande för närvarande, då ljusa handen slår ner hårt mot dylika företeelser. Att en bontîsal är rik och kan leva ett liv i lyx är däremot inte nödvändigtvis fel utan ses som en tingens ordning. För många är kyrkans rikedom och prakt en spegling av Etins storhet och inger vördnad och respekt.

Den aidniska kyrkan är enormt rik. Genom tempelskatten tar man uppemot en tiondel av skörden över hela Aidne, vilket givetvis ger enorma inkomster. Men kyrkan har också stora utgifter. Omkring hälften av inkomsterna lämnar aldrig riarkaten och används där till löpande utgifter (se ovan). Resten skickas enligt gällande avtal vidare till bontîsalen. Företrädesvis då reda pengar och värdefullare varor som ull, vaxljus, kött, smör och liknande. Bontîsalen är i allmänhet en förmögen man, men även han har utgifter. Ulepper, klerker och tempelbarn skall avlönas, stortemplet underhållas, praktfulla ceremonier genomföras och soltempel uppföras i riarkaten. Dessutom skall även bontîsalerna skicka vidare minst hälften av sina inkomster (här gäller endast klingande mynt) till kerisgassen, men också till närmaste priorâts solriddarborg och kanske till något närbeläget munkkloster. De rikaste bontîsalerna styr över flera bontîsat och lägger ut delar av sina sysslor på underlydande riarker. På så vis kan vissa bontîsaler uppnå en enorm prakt och rikedom. En kerîgass har så i sin tur inkomster från kanske hundratalet bontîsat, håller sig med en stab på över hundra ulepper, klerker, riarker och har en personlig kurirtjänst (gäller Aidnes alla tre kerîgasser). Trots det finns ofta gott om pengar över till att finansiera katedralsbyggen, investera i storpolitik och låta kerîgassen själv leva ett liv i lyx som inte står högadeln därefter.

Kyrkan är rik, men man är ingen stor godsägare. Man har en del ägor, främst koncentrerade till solriddarborgarna, men de står för mindre än en tjugondel av de totala inkomsterna. Mycket av det man tidigare innehade förlorades under Melogrim Avfälliges (557-564 e.O.) katastrofala ledning.

Ett märkbart undantag till tempelskattsbruket är Caddo, där den Lysande Vägens organisation istället finansieras av bidrag från riksrådet och frivilliggåvor från folket. Det har alltid visat sig mer än tillräckligt, och kyrkan på Caddo har aldrig lidit brist.

Helgedomar

Gemensam tillbedjan sker som regel i någon av den Lysande Vägens många helgedomar. Det finns huvudsakligen två typer av helgedomar – soltempel och kloster. Vid sidan av dessa finns även mindre kapell och ”bönepemoder”. Ett kapell är i stort sett en liten bönestuga, ofta placerad vid sidan av en handelsled för vandrare och resenärer att be vid. Ett kapell har sällan en riark, utan låter folk komma och gå som de vill. Det är också tillåtet att tillbringa natten i ett kapell när man är på resande fot. En ”bönepemod” är en upphöjd stenplattform, ofta placerad invid heliga platser (såsom heliga källor, platser där ett helgon lidit martyrdöden eller dylikt). Troende har som sed att knäböja invid dessa pemoder och säga en tyst bön innan de fortsätter sin vandring.

Soltempel

De vanligaste helgedomarna är utan tvekan soltempel (ofta kallade Etinstempel av utomstående). Det finns två typer av soltempel: bytempel och solkatedraler.

Bytempel

Ett bytempel är ett riarkâts huvudsäte, och sköts således av en riark och hans tempeltjänare. På Caddo kallas denna typ av tempel ociott. Bytemplet är församlingens mötesplats, och man firar soltimmen och middagsbön varje Odosdag (en gång i månaden) samt vid varje religiös högtid och viktiga helgondagar (ungefär fyra gånger i månaden). I städerna brukar dessa tempel kallas kvarterstempel, men fyller i princip samma funktion som på landsbygden.

Det finns flera olika typer av bytempel runtom Ereb, men de har alla vissa gemensamma drag. Utanför templet står ofta en ”skattebod”, där tempelskatt betalad i natura förvaras. Där finns också en stor gonggong, kallad ett solbäcken, vilket används för att kalla folket till bön. På Caddo används istället ett klockspel (d. ímmohelea) med tio klockor av olika storlekar. De tio klockorna symboliserar de tio solseraferna vars sång kallar folket att tillbe Etin. Bytemplets insida utgörs av fyra delar: församlingssalen, körplatsen, riarkoriet och pemoden.

Församlingssalen är platsen där de församlade står eller sitter. På Aidne är det vanligt att ha fasta stenbänkar (utan ryggstöd) för folket att sitta på, medan man på Caddo och i Berendien inte sitter, utan står under hela bönetimmen. På väggarna i salen finns bilder målade ur den Gyllene Boken och helgonens liv. Dessa bilder lyses upp av solens sken genom små luckor i taket, vilket gör att församlingssalen fungerar som ett slags enormt solur. På ena sidan av helgedomen står kören, som leder de församlade i hymner och sånger. På fastlandet används ibland enkla stränginstrument medan man på Caddo alltid sjunger utan ackompanjemang. På den östra sidan finns en dörr eller ett draperi som leder till riarkoriet, det rum där riarken klär sig och förbereder sig i bön inför soltimmen. Endast riarken och vissa ulepper är tillåtna att vistas i riarkoriet. Mitt i samlingssalen är pemoden belägen. Pemoden (pemõ på dalkiska) är en upphöjning i golvet och ses som den allra heligaste platsen i templet. Ofta är pemoden avskild från folket med ett lågt skrank, och ingen får beträda området utan riarkens välsignelse. På pemoden står ofta ett litet podium och ett rökelsekar, och det är härifrån den Gyllene Boken läses och Ljusbönen beds. Vid middagstid öppnas den stora solluckan i kupoltaket, och solen lyser rakt ner på pemoden.

Här är några av de vanligaste typerna av bytempel.

Aidniskt bytempel

Det aidniska bytemplet är den vanligaste typen av tempelarkitektur. De två halvkupolerna vetter alltid mot öster och väster, och symboliserar solens upp- och nedgång. Kupolen i mitten symboliserar naturligtvis solen i zenith, och sålunda också Etins ansikte som skådar ner över de sina. Aidniska bytempel är nästan alltid byggda i sten, med kupolen gjord i koppar eller dylik metall.

Aidnetempel wiki.jpgl Tempelkarta wiki.jpg

1. Solbäcken En solformad gonggong som kallar till bön.

2. Skattebod Här förvaras den tempelskatt som upptas i natura; torkat kött, säd, pälsar, sill och dylikt)

3. Vapenhus Inga vapen, frånsett välsignade svärd, får komma in i templet utan måste lämnas till tempelvakterna i vapenhuset.

4. Bönesalen En stor bönesal uppburen av pelare. Stenbänkar för folket att sitta på omgärdar den centrala platsen som kallas pemoden. I salens sydöstra hörn finns ofta en trappa som leder upp till övervåningen där ulepper kan reglera solluckorna under bönestunderna.

5. Pemoden Endast riarken och invigda tempeltjänare får överstiga den streckade linjen på kartan, som i templet ofta utgörs av en vacker mosaik inlagd i golvet. I mitten av denna finns en upphöjning (själva pemoden). Det är från pemoden som riarken läser ur den Gyllene Boken och ber Ljusbönen.

6. Kören Här står kören som sjunger hymner och böner till Etins ära. Få instrument brukas i bönestunderna, för det mesta bara sång.

7. Sanktoriet Här bevaras heliga kärl och föremål, såsom tvagningsfatet och rökelsekaren.

8. Riarkoriet Ett draperi ("prästeduken") skiljer detta rum från bönesalen. Det är här riarken ikläds sin ämbetsdräkt och ber förberedelseböner innan de offentliga bönesamlingarna begynner.

Kardiska rundtempel

En annan typ av försvarstempel är de så kallade kardiska rundtemplen, som började byggas i trakterna kring Artuna för ungefär 150 år sedan. Den kardiska arkitekturen på det mycket förenklade rundtemplet spreds snabbt till Zorakin, och därifrån österut till Jorpagna och Berendien. Även på Caddo har några tempel på öns sydsida byggts med inspiration från rundtemplen. Rundtemplet är av mer traditionell dalkisk arkitektur än de nordzorakiska förvarstemplen, med en typisk kupol och mer rundade drag. Fördelen med dessa tempel är att de är lätta och relativt billiga att bygga, och svåra att inta då de bara har en ingång och inga större fönster. Nackdelen är att de inta har något förvarstorn, och gör det därför något svårare att försvara med projektilvapen. Vissa rundtempel har en lönngång under pemoden som går genom katakomben och leder till en säker plats någon kilometer från templet.

Rundtempel wiki.jpg Rundtempelkarta wiki.jpg

1. Ingång och vapenhus

2. Bönesalen

3. Kören

4. Sanktoriet

5. Riarkoriet

Nordaidniskt försvarstempel

Den dalkiska arkitekturen har inspirerat det mesta av tempelbyggandet på fastlandet, men det finns även andra typer av soltempel. När den Lysande Vägen vann anhängare i de norra delarna av Aidne var templen tvungna att anpassas till de rådande omständigheterna. Det var framför allt i regionen kring Inberg i Zorakin som de så kallade försvarstemplen först började byggas. Landsortsbefolkningen levde under ett ständigt hot från Aidnebergens svartfolk, och soltemplen kom att agera både helgedom och försvarsverk. Dessa tempel har sålunda tagit mer intryck av aidniskt borgbygge än dalkisk tempelarkitektur.

De aidniska försvarstemplen byggs dock inte bara runt Aidnebergen längre, utan överallt där ett samhälle hotas av angrepp – vare sig det rör sig om rövare, pirater, rovriddare eller svartfolk. På Caddo hade man aldrig riktigt behövt oroa sig för dessa typer av attacker, då till exempel svartfolk över huvudtaget inte existerar på ön. Inte heller i södra Zorakin eller Kardien hade templen behövt fungera som skyddsvärn. Försvarstemplen har dock blivit populära då de har givit tidigare försvarslösa byar möjlighet att värja sig.

Ett försvarstempel kan variera i utseende, men det är vanligtvis omgärdat av en hög stenmur. Själva templet har ofta ett (ibland två) torn som agerar försvarsplats för armborstskyttar. Templen är robust byggda i sten eller tegel. Istället för den typiska dalkiska kupolen (som även blivit normerande på fastlandet) har de nordaidniska templen ofta ett konformat tak med solluckor. Trots att detta tak ofta är gjort i trä (för att lätt kunna manövrera de olika luckorna och gluggarna) har det en inre struktur av brons eller sten. En angripare har alltså inget att vinna på att bränna taket. Den inre helgedomen har också ett något annorlunda utförande än vanliga aidniska soltempel.

Forsvarstempel wiki.jpg Forsvarstempelkarta wiki.jpg

1. Vapenhus Här måste envar lämna sina vapen vid bönestunder, om de inte bär välsignade vapen. Även om templet skulle angripas är det ovanligt att riarken tillåter församlingen att rusta sig och ta med vapen in i bönesalen.

2. Bönesalen Trots att försvarstemplet har ett primitivt och robust yttre, är det inte ovanligt att det är oerhört vackert utsmyckat inuti. Ofta pryds innandömet av vackra tempelmålningar föreställande scener ur Odos eller något helgons liv. I salens mitt står pemoden, ofta omgärdad av ett kort skrank.

3. Kören och tornet Detta är den plats som oftast tillfaller kören. Det är också botten på försvarstornet, och trappan vid södra väggen leder upp till tornets övre våningar. Särskilda ulepper välsignas av riarken till att bära armborst och bågar när det är risk för anfall. Vapnen och rustningarna förvaras i tornet.

4. Sanktoriet Här bevaras heliga kärl och föremål, såsom tvagningsfatet och rökelsekaren.

5. Riarkoriet ”Prästeduken” skiljer som vanligt detta rum från bönesalen. Det är här riarken ikläds sin ämbetsdräkt och ber förberedelseböner innan de offentliga bönesamlingarna begynner.

Solkatedraler

Solkatedralen är ett bontisâts huvudsäte, och därmed också bontisâlens hemvist. Solkatedraler kallas även stortempel eller tadoser. Vid stora religiösa högtider är det vanligt att man reser till närmsta solkatedral för att fira med sin bontisâl, även om resan kan ta flera dagar. En solkatedral är alltid en mäktig syn. De är större och pampigare än vanliga bytempel, och ofta rikt utsmyckade med gyllene kupoler och omgärdade av tinnar och torn. På insidan påminner de om andra tempel, men mycket större och storslagnare. Ofta pryder statyer av helgon väggarna, och pemoden är högt upphöjd och vackert ornamenterad. De mest kända solkatedralerna är naturligtvis exarkernas tadoser i Arno och Ekeborg, men även katedralerna i Pallin, Ventimiglia och Pendon är kända för sin prakt.

Solkatedralen i Ekeborg: http://www.erebaltor.se/bilder/anders/exarktados.jpg

Kloster

Ett kloster (eller mer specifikt, solkloster) är det heliga tillhållet för munk- och nunnekommuniteter. Ordet kloster kommer från den kejserliga jorins klawshtrum - "avskild plats, stängd dörr". På Caddo kallas dessa helgedomar för apidioler, men detta dalksika ord används sällan på fastlandet. Man gör skillnad på munkkloster och nunnekloster då män och kvinnor aldrig delar bostad inom de religiösa ordnarna. Det var munken S:t Dericus som på 200-talet e.O. noga skrev ner hur kloster skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på de flesta håll. Först och främst skall ett kloster helst inte byggas i en stad eller by, utan en bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt klostret, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar ett bytempel, men är i regel högre. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i bytempel och solkatedraler. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta kloster har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna eller nunnorna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas eller nunnornas boplatser. De delar aldrig rum utan har sina egna i närheten av klostret. Man samlas till gemensam bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. Ett kloster styrs av en dédo (dalkiska för ”fader”) eller áma (dalkiska för ”moder”) som är ansvarig för sina bröders eller systrars andliga utveckling.

Kloster wiki.jpg

Utbildning

Att vara skolad har alltid varit av stor vikt inom den Lysande Vägen, då profeten Odo själv sade att “Vägen till upplysning är vishet, och vishet kommer genom meditation, bön och flitigt läsande.” De första läroplatserna var apidiolerna (solklostren) på Caddo, där munkarna lärde befolkningen att både läsa, skriva och räkna. Ganska snart blev det också riarkernas uppgift att utbilda personer i sina riarkât, och de s.k. tempelskolorna bildades. Högre utbildning förlades till städerna där man vid katedralerna samlade sina främsta skolaster, och bildade de prestigefyllda katedralskolorna.

Klosterskolor

Idag fungerar klosterskolorna framför allt som läroplatser för elever som vill fördjupa sig i teologi, dalkiska, historia och metafysik. Det är vanligtvis personer som planerar att initieras som solmunkar eller riarker som studerar vid klostren, då utbildningen utmärks av strikt bönedisciplin och inte så sällan viss askes. Det är relativt billigt att studera vid klostren, och det är inte ovanligt att hela utbildningen betalas av bontisâtet, om eleven verkar lovande. Däremot är klostren relativt kräsna när det gäller vilka elever som antas - endast de som tros klara av klostrets disciplin utan att knota kommer in. Klosterskolorna har producerat alltifrån milda helgon som S:t Gendro den Barmhärtige till den nitiske pûr-kerîgassen Yvein Hevel av Krerex.

Tempelskolor

På Aidnehalvön har ungefär sex av tio soltempel en tempelskola av något slag. Vissa av dessa är anspråkslösa och utbildar bara en handfull individer, medan andra har flera klasser med ett antal skolaster och vägledare. I tempelskolorna lär man sig framför allt att Läsa och Skriva (främst genom bruket av den Lysande Vägens böne- och meditationsskrifter), grundläggande Religionskunskap, Historia och i viss mån Räkning. På vissa håll kan man även lära sig andra språk, bl.a. grundläggande dalkiska, men det är ovanligt. Traditionellt undervisas pojkar och flickor i separata klasser. I städer och köpingar händer det att flera olika riarkât går samman och på så vis får flera kompetenta lärare i olika ämnen. Vissa av dessa har högre anseende än andra. Vill man gå vidare i sina studier söker man sig vanligtvis till katedralskolan i närmsta stad.

Katedralskolor

En elev vid en katedralskola kallas adept, och bland adepterna går ungefär tre fjärdedelar vidare till att bli ämbetsmän inom kyrkan. Många katedralskolor har imponerande bibliotek vilka har attraherat lärda män och kvinnor långt utanför den Lysande Vägens fålla. Både män och kvinnor utbildas vid katedralskolorna, men oftast i olika avdelningar. Katedralskolorna har högt anseende i stora delar av södra Ereb, och det ger prestige bland unga konservativa adelsmän och rika borgarsöner att bli antagna som adepter. Vanliga ämnen vid katedralskolorna är bl.a. Historia, Teologi, Religonsvetenskap, Dalkiska, Klassisk Jori, Främmande språk, Retorik, Geografi, Musik, Matematik och Heraldik. Vissa katedralskolor erbjuder också samma grundläggande utbildning som tempelskolorna vanligtvis står för, vilken är nödvändig för att bli adept. Katedralskolor är ofta uppkallade efter en företeelse eller ett helgon, t.ex. "Odo Uppenbarelseskola" eller "S:t Jeorgsskolan". Utbildningsmässigt ligger katedralskolor på samma nivå som Mandelordens lycéer.

Lag och rätt

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=20293#20293

Seder och traditioner

Den Lysande Vägen förkunnar som tidigare nämnts själavandring. En varelses själ, kanat, måste renas genom ständig återfödelse tills den till slut kan lämna den beständiga cykeln av återfödelse och uppnå Salighet – det Eviga Ljuset. Den Lysande Vägens kyrka leder därför sina trogna genom fyra ritualer, de så kallade livsriterna: solceremonin, virelian, giftermålet (eller orno, celibatlöfte) och sändningen.

Solceremoni

Detta är vanligtvis den första rit en troende går igenom. Det är genom solceremonin man blir mottagen som medlem i den Lysande Vägens gemenskap och som upplyst. Det är gammal hävd att troende familjer låter sina barn gå igenom solceremonin tio dagar efter födseln, och på landsbygden är detta förknippat med stor festlighet och gamman. Även vuxna individer, och hela familjer, går igenom solceremonin då de konverterar till den Lysande Vägen.

Själva ceremonin är inte speciellt komplicerad. Kandidaterna samlas utanför soltemplet, där en riark möter dem och leder dem in i helgedomen under församlingens fröjdefulla hymner. Väl inne i templet står de hoppfulla inför pemoden där de tvättas med heligt vatten från ett speciellt tvagningskar. Efter flera långa böner och välsignelser öppnas solluckorna i tempelkupolen, och konvertiterna stiger in i Etins ljus. Om det är ett spädbarn som initieras tar riarken det från föräldrarna och placerar det på pemoden. Det är i detta ögonblick som konvertiten eller barnet blir upplyst, och fullvärdig medlem i den heliga gemenskapen. Efter att ha stått i Etins ljus smörjs de upplysta i väldoftande oljor, får en uppgående sol målad på sina pannor och kläds i blå fotsida dräkter av dalkiskt snitt. Dessa dräkter skall enligt sed bäras i fyra dagar efter ceremonin. Spädbarn sveps likaledes i blått linnetyg.

Under dagar och på platser där solen sällan lyser används "sollyktor" till att upplysa konvertiterna. På vissa platser används heliga eller magiska artefakter som lyser med solens sken över pemoden då solen går i moln. Det ses dock som ett särskilt gott tecken när solceremonin hålls på en molnfri dag.

Virelia

Ordet virelia kommer från dalkiskans ”víllos aréllio” och betyder ljusets barn. Det är under denna rit ett barn övergår från barndom till vuxenskap. För gossar sker detta alltid under deras fjortonde år (d.v.s. efter att de fyllt 13, men innan de fyllt 14 år). Flickor går däremot igenom virelia så snart deras första menstruation skett.

Virelia firas med samma intensitet som giftermål, och är en mycket viktig övergångsrit inom de kulturer som påverkats av den Lysande Vägen. Det är genom virelia som man anses nå nästa steg i ens upplysning och förståelse av Etin. Man är inte längre ett oförstående barn, utan en vuxen – med nya ansvar och rättigheter. Under virelian tillägnas ynglingen ett eller flera helgon, och leds genom en speciell träportal, kallad en ”vandgång”, vilken symboliserar övergången till vuxenlivet. Vanliga gåvor till unga gossar denna dag är ett svärd eller en dolk, medan flickor oftast får kläder och smycken.

Trolovning och giftermål

Seden att trolova sig är väldigt utbredd, även om den har sitt ursprung i dalkisk folktradition och inte direkt i den Lysande Vägen. Trolovningen är i sig självt en stor händelse som firas av de båda inblandade familjerna och alla deras vänner och bekanta. Traditionellt är det mannen och kvinnans föräldrar som arrangerar trolovningsfesten, men på många håll är det paret själva som utlyser trolovningen. Trolovningen innebär att paret nu är bundna att ingå äktenskap, och det är ofta under själva trolovningsfesten som en tidpunkt för giftermålet bestäms. Trolovningen är bindande, och det anses mycket allvarligt att bryta trolovningen även om det ännu inte är ett äktenskap. Man lovar varandra trohet, och är inte tillåtna att ha andra romantiska eller sexuella förbindelser efter trolovningsceremonin.

Efter en tids trolovning ingår paret äktenskap genom vigsel, vilken är en mycket helig men glädjefylld rit inom den Lysande Vägen. Paret förbereder sig genom att fasta i tre dagar innan vigseln och skall enligt sed inte se varandra under denna tid. Tidigt på morgonen den dag de skall gifta sig går de båda dock ensamma till soltemplet (där en manlig och en kvinnlig ulepp väntar på dem) och tillbringar några timmar i gemensam bön. Ulepperna är bland annat där för att se till att de inte företar sig osedliga göromål på tempelgolvet. En timme före middagstid samlas anhöriga och bekanta i soltemplet. Paret knäböjer fortfarande inför pemoden tills riarken kommer ut från riarkoriet, då de ställer sig upp och vigselceremonin begynner. Just hur själva ceremonin går till varierar från region till region, men återkommande inslag är att paret stiger upp på pemoden och binder samman sina händer med ett blått tygband, att de svär eder om att vara varandra trogna samt att ett vaxljus släcks i en bägare med heligt vatten. Det sistnämnda symboliserar att mannen släcker sin lidelse i hustruns sköte, och är en bön för fruktbarhet. Vigseln avslutas med festligheter som kan vara i flera dagar, med mycket sång, dans, mat och dryck.

Giftermål som ingåtts innan ett par blivit upptagna i kyrkans gemenskap genom solceremonin anses gällande, även om det är vanligt för en riark att genom en kort ceremoni välsigna äktenskapet.

Skilsmässor förekommer, även om de anses vara något av ett misslyckande. För att skilja sig behöver man ett "brustebrev" från en riark, som godkänner skilsmässan och redogör vilka följder skilsmässan skall få angående gods och ägor. Lagarna kring detta varierar i olika länder (på Caddo tillåts inte skilsmässor under någon omständighet), men det alla har gemensamt är att skilsmässan måste sanktioneras av en riark.

Vissa heliga män och kvinnor väljer att avstå från äktenskap, och ingår istället orno, celibatlöfte, och blir munkar eller nunnor. Orno anses vara en högre väg att vandra än äktenskap, och man menar att det är de som återfötts många gånger och närmar sig víllornea som väljer ett liv i celibat. De som ingår orno blir solmunkar eller solnunnor och viger sina liv till att fokusera på bön och att fullborda fördrivandet av Hemaquiels mörker från sina själar – d.v.s. förbereda sig för att lämna poddorno, återfödelsens kretslopp, och uppnå den fullkomliga saligheten.

Sändning och begravning

Det är sed att inom den Lysande Vägen begrava sina döda – även om det händer att budbrytare och kättare kremeras som en symbol för det eviga straffet som väntar den oförsonlige försyndaren. Genom att begrava den avlidne ämnar man låta kroppen, såväl som själen, återvända i det eviga kretsloppet. De som efter sin död gudomligförklaras (dvs. blir ansedda som helgon) får ofta sina kroppar uppgrävda och förvarade som reliker, då det anses att kroppen levt så nära Etin att den utstrålar dennes kraft och ljus.

När en person dör för man genast kroppen till den avlidnes hem (eller dylikt). Under fyra dagar hålls likvaka över den döde. Det anses att den dödes kanat fortfarande är kvar i kroppen och förbereder sig på att träda inför Etin. Under likvakan (d. móco) ber man böner över den döde, och håller i åminnelse alla goda gärningar som denne utfört i sitt liv. Man bränner rökelse och sjunger melankoliska hymner.

Efter fyra dagar hålls en ritual som kallas sändning, då en riark vägleder den dödes själ till Etins ljus. Omedelbart efter sändningen begravs den avlidne. Begravningar sker traditionellt på ett bergs västsida (den sida som solen går ned över, vilket symboliserar livets slut). När inte berg finns att tillgå anordnar man en begravningsplats en bit väster om samhället. Begravningsplatsen kan sålunda ligga en bra bit från byn, och man går i procession med liket under hymn och bön till begravningsplatsen. En sådan begravningsplats har alltid välsignats av en bontisâl, och anses mycket helig.

Enligt den Lysande Vägens lära står sedan den avlidnes själ inför domarserafen Angarion i sex dagar, då hans tankar, ord och dåd vägs på den gyllene vågen. Under dessa sex dagar håller familjen normalt daglig bönevaka vid graven. Man offrar mat och dryckoffer vid graven så att den avlidne har styrka under "rättegången".

Det är också sed att man på årsdagen av en familjemedlems eller väns bortgång samlas vid graven och håller ”eromelle”, en rituell måltid vid graven där man håller den avlidne i åminnelse och ber böner. Detta har på vissa håll lett till att man håller stora festmåltider på en konungs eller exarks dödsdag, gärna i närheten av dennes grav.

Man begraver som regel inte i kistor, utan bär liket på bår till begravningsplatsen, och firar sedan ner båren och kroppen i den grävda graven. Förmultningen av kroppen sker sålunda ganska snabbt, och kroppar som begravdes för 100 år sedan finns i stort sätt inte längre - så begravningsutrymme är inget större problem. Endast helgon och folk av högt anseende begravs i stensarkofager. På Aidnehalvön är det inte sällsynt att kungar, hertigar och dylikt låter sig begravas i kryptor under pemoden i soltemplen, så att deras kroppar ständigt vilar i Etins ljus.

En vanlig gravplats, däremot, utmärks av en minnessten eller upprättstående träbricka men den avlidnes namn. Ofta placerar man också bönedukar som små vimplar vid en familjemedlems grav. Det är inte heller ovanligt att smycka graven med blommor eller hälla helig olja över den. Då det inte är ovanligt att man begraver flera kroppar i samma grav efter att de förmultnat kan det vara ganska svårt att hitta rätt bland de många minnesmärkena.

Lystring

Vid lystring (vilket är en förkortning på "ljusträning") kommer en budbrytande troende inför sin riark och ett särskilt vittne (en s.k. lystrings-ulepp) och redogör för de budbrott och försyndelser som denne, enligt sitt samvete, anser sig ha begått. Riarken ger råd om vad personen i fråga skall göra för att ställa saker och ting till rätta (t.ex. ge tillbaka det som stulits, överlåta sig till de världsliga myndigheterna), men ger också råd till botgöring för att inte förlora Etins gunst. Lystringen sker alltid inför en statyett eller staty av solserafen Angarion. Poängen med lystring är att den troende skall kunna avlasta sina budbrott så att dessa inte längre påverkar poddorno, och hur den troende kommer att återfödas i nästa liv. Enligt läran kan dock inte själva lystringen rena själen från försyndelser, men däremot kan riarken ordinera botgörelse som väger upp budbrottet.

På många håll förväntas man gå till lystring varje fortdag, vare sig man anser sig ha begått budbrott eller inte. Lystringen fungerar nämligen också som en "skola" där riarken belyser något ur den Gyllene Boken som är relevant för den troende. Nästa fortdag förväntas då den troende ha memorerat och lärt sig det utvalda stycket. Det är vanligt att barn börjar gå till lystring ett par år innan deras virelia, vilket anses förbereda dem för det vuxna livet.

Lystrings-uleppen är enbart där som ett vittne, och får absolut inte tala om det som kommit i dagern för någon, bortsett från riarken och dennes bontisâl. På vissa håll är det sed att välja en stum man eller kvinna som lystrings-ulepp. Inte heller riarken får diskutera de erkända budbrotten med någon annan än andra riarker eller bontisâler. Trots detta händer det på platser att korrupta riarker och bontisâler använder lystring för att utpressa och lura sina troende för egen vinning.

Även riarker förväntas praktisera lystring, vilket sker inför bontisâlen och en eller två andra riarker. Lysting är en aidnisk tradition, och praktiseras inte lika systematiskt på Caddo.

Pilgrimsfärder

Att företa sig pilgrimsfärder är något som varje rättroende försöker göra åtminstone en gång i livet. Det anses att man förbättrar sina chanser på ett bättre nästa liv om man beger sig på pilgrimsfärd, och på så vis bevisar sin hängivenhet till Etin och hans profet. S:t Dericus sade: “Varje steg en pilgrim tar mot en helig plats är ett steg närmre víllornea”. Det händer också att man av sin andliga överhet föreskrivs att dra ut på pilgrimsfärd som botgöring för något särskilt svårt budbrott. Det finns hundratals pilgrimsmål runtom Ereb med omnejd, men de tre största pilgrimsfärderna är Caddoleden, Via Aidne och Efarofärden.

Caddoleden

Caddoleden ses som den absolut heligaste, då den följer i den gudomlige Odos fotspår. Vandringen begynner utanför Arnos stadsmur, där en vacker ociott uppförts på den plats där Odo ska ha fötts. Man besöker sedan berömda platser där Etin utförde underverk genom sin tjänare Odo och där den store profeten höll berömda förkunnelser. Man vandrar till Odos Udde där profeten mottog sitt kall från Etin. Den svåraste delen är vandringen upp i Appobergen, vilket kräver viss klättring. Här hjälper ofta de yngre pilgrimerna de äldre. Allt som allt tar vandringen ungefär två månader att genomföra - och den avslutas vid exarkens platstados i Arno där man deltar i en lång böneceremoni och prostrerar sig inför den Gyllene Bokens originalskrifter, och ber vid Odos lärjungars gravar. Aidniska troende har full tillåtelse att delta i pilgrimsvandringen på Caddo, något som de senaste årtiondena blivit alltmer populärt. De pilgrimer som kan dalkiska får däremot öva sitt tålamod, då dalkerna ofta viskar smädesord bakom ryggen på de “fastländska kättarna”. Det händer att bråk utbryter mellan dalkiska och aidniska pilgrimer, men det slutar sällan alltför blodigt. I de flesta tadoser och ociotter längs Caddoleden finns tempelvakter och justinerriddare som är redo att snabbt avsluta slagsmål om de skulle uppstå.

Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorpagnierna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen fullständigt försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen . Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.

Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedermera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet. Många av dessa har till och med rest med båt från Aidne till Grivela för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott.

Efarofärden

Efarofärden följer i stort sett Första soltågets färdväg, men med flera betydelsefulla avstickare. Den tar sin början på ön Tabris utanför Efaros nordvästra kust där man landstiger i Dermanien och tar sig via karavan över det nordliga Eah-Sarahs enorma slättland. Man korsar Vohskefloden och fortsätter via Helige Raals Klippa, sedan [[Kwoske], och slutar vid S:t Tyrs grav i Akra. Det är en lång och strapatsrik färd som kan ta över ett år att genomföra. På vägen besöker man heliga källor, gravplatser och pilgrimstempel. Bland annat färdas man genom både aidniska, dalkiska och efaritiska områden. Det är med andra ord ingen ofarlig resa, och alla som har möjlighet reser med tungt väpnad eskort. Både den aidniska och den dalkiska kyrkan har avsatt solriddare för just detta ändamål.

Heliga platser

Det finns många heliga platser till vilka man kan företa sig pilgrimsfärder av allehanda olika skäl men det finns några som är mer välkända och frekvent besökta. Dessa behandlas här.

Odos grav

På platsen för Odos grav på Adetoberget utanför Arno byggdes till en början en enkel ociott, men år 310 e.O. uppfördes en liten men vacker tados på platsen. Man kan fortfarande gå ner under tadosen och stå på den jord under vilken den store profeten vilar.
För att få beträda tadosen vid Odos grav måste man genomgå en utdragen ceremoni av rituell rening och tvagning. För att beträda den heliga jorden under tadosen skall man ha förberett sig med fem dagars fasta. Själva rummet under tadosen är upplyst av en flamma i ett eldfat som sägs vara tänd av Etin själv. Oljan brinner inte ut och dess eld slocknar aldrig.
Odos grav anses som den allra heligaste platsen i världen av den Lysande Vägen, och är det ultimata målet för vallfärder. Utanför tadosen hålls varje sommarsolstånd den vackra solandeceremonin då dalkiska riarker, munkar och solriddare åkallar Etins solandar. Det sägs att de solandar som frammanas vid Odos grav är de starkaste och mest kraftfulla som finns.
Att företa sig en pilgrimsfärd till Odos grav brukar dock innebära mer än att bara besöka denna plats. Pilgrimen förväntas vandra mellan de olika platser på Caddo där Odo höll stora predikningar på eller där han uträttade särskilda ting. I praktiken innebär detta en fotvandring som sträcker sig runt hela Caddo samt gör en avstickare upp i bergen där man fastar och ber i en halv fortdags tid på en plats där Odo sägs ha fått många av sina uppenbarelser och slutligen avslutas färden vid gravplatsen och tadosen.

Katedralen i Ekeborg

Vid Pergons torg breder hon ut sig i all sin prakt. Exarkens palatstados, uppförd i berendisk marmor och smaragdguld från bortre Akrogal. Ett imponerande bygge, uppfört för att imponera inte bara på echter och andra rättroende utan också för att bräcka de kätterska dalkerna. Fyra större och ett dussintal mindre torn skjuter upp mot himlen och däremellan vilar de mäktiga domer som bygger upp själva solkatedralen. Invändigt domineras tadosen av den enorma Odosalen som utan problem rymmer hela Ekeborgs befolkning. Här hålls alla större ceremonier och under pemoden i dess mitt vilar kungarna från den echtiska dynastin, ständigt i Etins ljus. Vid sidan av Odosalen finns andra salar och det kan pågå ett flertal ceremonier och bönestunder parallellt i tadosen. I helgonsalen förvaras reliker från storheter som S:t Botvid den dubbelt ångerfulle och S:t Eril martyren. Här finns ett flertal bönepemoder där de fromma kan tillbe sina helgon. Åtminstone en gång om dagen hålls en större bönestund som leds av en bontisâl eller högre och nästan ständigt finns det en riark att ansluta sig till i tillbedjan. Om natten lyses tadosens insida upp av otaliga vaxljus, glödande rökkar och ljuset från Pergons torg.
Exarkens palatstados är målet för de pilgrimsfärder som de som följer läran bör bege sig på en gång i livet: för att skåda hans helighet Exarken och erhålla dennes välsignelse. De flesta anländer med båt till hamnen. Redan från Ekeborgsbukten kan man se Palatstadosen och många pilgrimer som anländer under dygnets mörka timmar har svimmat av hänförelse då de sett tadosen återspegla Etins ljus. I Linhamnen inkvarteras man gärna i härbärget Pilgrimmen. Varje morgon leds sedan de nyanlända pilgrimerna av en riark i procession till Palatstadosen. Här förättar man så den frommes bön, ber inför S:ta Seveda, alla pilgrimers skyddshelgon och tackar Etin för att man har klarat resan. Sedan följer minst en fortdag av bön, reningsceremonier, andlig hänförelse och turistande i Ekeborg. En fortdag är vad som krävs för att genomgå alla de ceremonier som renar sinnet så att pilgrimen är redo att erhålla Exarkens välsignelse. Dagen före Odosdagen fastar man och nästa morgon, i solupgången, sker det stora ögonblicket alla har väntat på då hans helighet Exarken personligen ger varje pilgrim sin välsignelse och en välsignad medalj i guld med en rundsol präglad på ena sidan och Exarkens porträtt på den andra. Myntet gäller som bevis för att pilgrimen har besökt palatstadosen och Exarken, men inte som betalningsmedel. Att söka avyttra den räknas som ett budbrott mot Odos sjätte bud.
Största tillströmningen av pilgrimer sker vid sommarfesteveckan. Då svämmar Ekeborg över av tillresta, inte bara från fjärran utan också echter från hela Divras udde. Tältläger ordnas på kungsängarna och här firar man även Soldagen med ringdanser och långdanser där tiotusentals människor (och tusentals halvlängdsmän) deltar. Då solen står mitt på himlen ansluter exarken och leder sina tillbedjare i bön. Ifall Soldagen är mulen ansluter inte exarken förrän strax innan solen slutligen bryter genom molnen. Då ceremonin är över tar ett mer världsligt festande över och varar till dess att solen åter går upp på morgonen. Då ber man en kort bön till Etin och går slutligen och lägger sig.

Helige Raals klippa

Helige Raals klippa är en avlägsen plats i de allra östligaste delarna av Kopparhavet där solriddare under soltågens tid uträttade mirakel med Etins hjälp. Det är företrädesvis ett pilgrimsmål för riddare och involverar en lång vandring mellan olika gamla solfararborgar längs med Kopparhavets östliga kuster för att slutligen nå den fjärran Heliga Raals klippa. Inte sällan är det en farofylld färd eftersom landet befolkas av hedningar med bittra minnen från soltågens tid.

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23370#p23370

Sekter och heresier

Palinism

anders skrev: Gemene man och riark i södern (läs: Aidne) känner nog knappast till de palinoriska soltågen. Möjligtvis har man hört rykten om LV:s expansion i nordanlanden, och att små soltåg företas där. Däremot känner ju exarken och kerîsariet till mer av vad som pågår, och är på vippen att förklara palinismen som en kättersk heresi. Om de skulle få veta exakt hur mycket nekromanti och odöda ingår, inte bara i soltågen, utan i palinismen som tro, skulle det inte längre vara en fråga. Just nu kan man kanske kalla relationen mellan LV och Palinor som kall och avvaktande. Som ordensstat skulle jag gissa att Palinor agerar ganska oberoende, och inte ser sig som stående under exarken. Troligtvis har man genom åren inte ens en formell relation till Ordû-kerîgassen. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23841#23841)

Peter skrev: Jag skulle lägga en lite annan tonvikt: att man inom LV har en hyfsad uppfattning om att Palinor ägnar sig åt kätterier, men ingen fullgod politisk orsak att öppet bannlysa dem (och dessutom en aktiv palinlobby). Den (oundvikliga?) kollisionen mellan Lysande Vägen och Palinor tycker jag skall vara en latent konflikt som man kan bygga äventyr på. Se f.ö. äventyr no. 2 i Palinor Wikin. Vad gäller Palinors relation till LV:s hierarki har jag även skrivit lite om den. Min tanke är att den är luddig: Palinor har vid flera tillfällen gjort yttre tecken av att inordna sig i den officiella kyrkan, och har fått kerigasser etc. tillsända sig. I praktiken svarar dock orden f.n. inte inför någon: vilket är ett andra skäl till konflikt. Vad gäller soltågen och Palinor skulle jag hellre se att folk är mer medvetna om att det bedrivs soltåg i norr än om Palinor som stat. Alltså: när man talar med Riarken på gatan så kan han nämna de nordliga soltågen, man kanske inte Palinor. Och dessa soltåg är alltså inte Soltågen (som i folkmedvetandet alltid går österut eller rent av alltid till Efaro) (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=23850#23850)

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=27205#27205

De enkla

Illusism

Sbintorsdyrkan

Monturerna dyrkas solguden Sbintor som av exarken både i Ekeborg och Arno anses som en förvanskning av Etin.

Persongalleri

Melogrim I (Melogrim avfällige, 557-564 e.O.)

Under Melogrim I:s ledning nådde den aidniska kyrkan sin absoluta botten. Melogrim visade sig vara den tveklöst uslaste av de män som har besuttit exarksstolen i Ekeborg. Han kom till makten år 557 e.O. under ett stormigt möte i kerîsariet efter Partomus I:s plötsliga död. Kor-Kerîgass Melogrim hävdade att Häxmästaren låg bakom och krävde att en stark man stod i ledningen för kyrkan under denna stormiga tid. Det visade sig dock att Melogrim var mer intresserad av att berika sig själv, sina vänner och sina släktingar än av att stärka den aidniska kyrkan. Man har vid lyceet i Pendon beräknat att mellan 10 och 20 procent av kyrkans tillgångar gled den ur händerna under Melogrims styre. Denna siffra har varken bekräftats eller förnekats av kyrkan. För att ytterligare stärka sin ekonomiska sits lät Melogrim sälja kyrkliga titlar och bontisât till högstbjudande. Utöver det så höll sig Melogrim, som var en mycket karismatisk man, med ett flertal älskarinnor som alla fick enorma gods till skänks av sin frikostige älskare. Detta tystades ner så gott det gick men kyrkan tappade mycket i anseende under den här perioden och blev helt upptagen av inre stridigheter. Det är också nu som kättare som Hidonisterna organiserades och de Enkla nådde stor spridning runt om i Aidne.

Då de enda som kan avsätta en exark är ett enat kerîsarium och Melogrim hade stöd hos både wert- och pur-kerîgassen, som också hade sina händer djupt ner i syltburken, fanns det ingen utväg för de som ville åtgärda situationen. Kardiens kung Vidar V lär till exempel ha sökt upp exarken och givit honom en utskällning så att han blev döv i en vecka. Exarken tog dock ingen notis utan fortsatte som innan. Slumpen kom dock slutligen till kyrkans räddning. Melogrim mördades 564 e.O. på öppen gata i Ekeborg av en svartsjuk äkta make vars fru exarken hade en passionerad affär med. Den svartsjuke maken dog i det efterföljande tumultet, men många menar att han handlade å Etins vägnar. Vissa vill till och med gå så långt som till att helgonförklara mannen, och inofficiellt så dyrkas han som (S:t) Edgar, alla bedragna makars helgon. Efter Melogrims död tog aidniska kyrkan avstånd från honom och han går numera under namnet Melogrim avfällige.



<references/>