Efaro

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Efaro är ett splittrat land, ett land som i sina indre deler bebos av högtstående men världsfrämmande kulturer, mystiker och filosofer som sedan efarierna blandade sig med Golwyndakulturens sombatzier, har bevarat, och även förfinat, mycket av denna tidens kunnskap. Ute vid kusten bor de som avspeglar det vilda och krigerska i efariernas kynne, de som i sina stålklädda kanoter plundrar och dödar både varandra och erebiska solfarare i en evig förödelse. Detta är Efaros förbannelse, att de individer som kunnat leda de åtta stammarna tillbaka till sin forna storhet lämnar det värdsliga livet och beger sig till mystiristernas gudastäder i landets indre, medans deras systrar och bröder vid kusten ägnar sig åt krigets konst och handel med eget blod.

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning:
Huvudstad:
Statsöverhuvud:
Styrelseform: Inget centralstyre
Exportvaror: Ädelstenar
Importvaror:
Välstånd:
Armé:
Religion: Naturtro, Efthek-dyrkan
Övrigt:

Historia

1080-1065 f.O.
Efariska hövdingar kämpar på hynernas sida i deras kamp mot Krun.
1020 f.O.
Krig mot Kejsardömet Jorpagna. Jorerna segrar.
736-734 f.O.
Efaro ockuperas av Kejsardömet Jorpagna.

...

196 e.O.
Första soltåget anländer Efaro vid Abn Haza på nordvästkusten.
198 e.O.
Den heliga staden Bylos erövras av solfarare.
199 e.O.
Första slaget om Kwoske. Solfararna erövrar staden.
204 e.O.
Malströmmen Vägen Bort uppstår plötsligt utanför nordvästkusten av Efaro. En stor efarisk flottstyrka som samlat sig för att motstå solfararna sjunker i havet.
212 e.O.
Efarierna besegras i Slaget vid Hittin. Solstaten grundas.
223 e.O.
Efter ett efarisk uppror i Bylos skickar kung Kleriomon II av Felicien legosoldater till Solstatens hjälp och dessa intar staden.
270-talet e.O.
Efarierna har lyckats återerövra flera befästningar från solfararna.
275-278 e.O.
Andra soltåget.
278 e.O.
Andra slaget om Kwoske. Efarierna erövras staden från solfararna.
307 e.O.
Bylos återerövras av dermaner.
309 e.O.
Krun erövrar Lopenta och fördriver Den Helige Odos Orden från ön.
310-343 e.O.
Dermanisk-feliciska kriget. Den mäktiga dermanerstammen enas och går till krig mot Felicien.
310 e.O.
Pärlkolonierna erövras av dermanerna.
311 e.O.
Från staden An-nahar (Caraidon) seglar en invasionsflotta mot Felicien som besegras och ockuperas. Kung Kiomolon III av Felicien tillfångatas och förs till An-nahar.
333 e.O.
Kiomolon III dör. As-Sarhadon låter sig utropas till ny kung av Felicien vilket utlöser ett uppror bland felicierna.
336 e.O.
Dermanerna drivs ut av Felicien. Pärlkolonierna återerövras av Felicien.
337 e.O.
Bylos belägras av Felicien och återtas.
343 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.
353 e.O.
Fjärde soltåget når Efaro.
368 e.O.
En undsättningsstyrka från Kardien drabbas av en storm utanför Harkarion. Deras ledare jarl Kovian Långe av Echterike och de flesta solfararna drunknar.
369 e.O.
Solstaten faller.
451 e.O.
Slaget vid Lopenta. Kruns expansion längs Efaros kopparhavskust hejdas.
499 e.O.
Sombatziska kriget bryter ut.


Utdrag ur Feliciens historia:

310-330 e.O.
De dermanska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanerna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanerna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att Kiomolon III tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern As-Sarhadon kapitulerar. De Paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.
Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.
331 e.O.
Dermanerna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätts ett stort antal dermanska veteraner.
333 e.O.
Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanerna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror där krigare vigda till Galmon/Galadon först gör sig kända. Prins Mahariolon utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.
Prins Mahariolon och Prinsessan Arishanat som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.
335 e.O.
Dermanerna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermanska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.
336 e.O.
Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.
336 e.O.
Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.
337 e.O.
Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.
338-340 e.O.
Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.
341 e.O.
Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.
342-343 e.O.
Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.
343 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon.

...

Geografi

Karta

caption

Karta över Efaro

Klimat

Flora & Fauna

Regioner

Platser

Städer

Kwoske

Huvudartikel: Kwoske

Efaros största stad och viktigaste handelscentrum. Här har Lysande Vägen sitt säte i Efaro.

Bylos

Huvudartikel: Bylos

En urgammal efarisk stad hellig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av Solstaten, dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade den som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet blev Bylos gett som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen att erövra Bylos men efter sitt nederlag vid Lopenta 451 e.O. gav de upp sina koloniseringsförsök i Kopparhavet. (Denna text återges också under Felicien)

Caraidon

Huvudartikel: Caraidon

Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i Efaro Tigranica. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung Kiomolon III hölls som gisslan i Caraidon tullskap sin död. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga Ytalizfloden och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre.(Denna text återges också under Felicien)

Övriga städer

Samhälle

Stamland

Efaro är uppdelat i åtta själständiga stamland som geografisk täcker hela nordvästra Soluna.

Aderrahaman

Huvudartikel: Aderrahaman

Al-radi

Huvudartikel: Al-radi

Ayh-Sarah

Huvudartikel: Ayh-Sarah

Dermanien

Huvudartikel: Dermanien

Eah-Sarah

Huvudartikel: Eah-Sarah

Och-Sarah

Huvudartikel: Och-Sarah

Salah

Huvudartikel: Salah

Tigranes

Huvudartikel: Tigranes

Bebott av tigraniker i Tigranastammen.

Från Felicien-Demografi:

I Tigranes skogar i Efaro har har felicierna allierat sig med några kattmänsstammar. Kattmännen används som spejare i räder mot efarerna som tidigare förtryckte dessa kattfolk. Feliciernas vördnad för och uppskattning av kattfolken grundas i deras tro att dessa stammar från de kimzonska gudarna Shahadon och Shaladon. Kattfolken låter gärna felicierna hållas i den tron då det tjänar deras egna syften.

Från Felicien-Platser:

Tigranska öarna

  • Meninx

Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldfoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.

  • Pallanx

Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Scauron.

  • Barakat

Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.

Från Felicien-Politik:

Den efariska falangen

Denna utrikespolitiska falang menar att Felicien borde expandera ytterligare i Efaro och bl.a. helt inlemma Tigranes i Felicien samt besätta Abn Haza. Falangen var tidigare dominant, men är nu akterseglad av Handelsfalangen.

Från Felicien-Historia:

604-606 e.O.
Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kithagil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år. Detta anfall är helt oppurtunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget. Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.


Ayahstammen har länge varit mäktiga genom handel i Ormsjön fast konflikter med Thelgul gör att asaruterna har sitt blick mot sydväst och inte involverar sig mer i övriga Efaro utöver vad handelsintresserna kräver. Ochastammen besitter av tradition stor tyngd i stamråden men är splittrad och lider av det. Aderrastammen däremot följer en stigande stjärnkonstelation och efter deyen av Ash’ethrakes erövring av staden Kwoske 607 eO har de fått mycket makt i norra Efaro.

Befolkning

Efarier

Efarierna tillhör alla en av åtta huvudstammar.

  • Aderriker i Aderrastammen som bebor Aderrahaman.
  • Raditer i Raditstammen som bebor Al-radi
  • Asaruter i Ayhastammen som bebor Ayh-Sarah.
  • Dermaner i Dermanerstammen som bebor Dermanien
  • Esaruter i Eahstammen som bebor Eah-Sarah.
  • Osaruter i Ochastammen som bebor Och-Sarah.
  • Salaker i Salahstammen som bebor Salah.

Ankor

Huvudartikel: Ankor

Felicien under kung Kleriomon II (198-227 e.O.) stöter på bruna ankor i västra/östra Efaro och dessa bjuder hårt muilitärt motstånd. (EA-SL s.38)

Sociala stånd

Styre

Utrikespolitik

Militärmakt

Om eventuella efariska bärsärkar: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16780#p16780

Religion

Angusiakulten

Huvudartikel: Angusia

Lysande Vägen

I Efaro finns en variant av Lysande Vägen där solguden Etin tillbes under namnet Efthek (Se Lysande Vägen)).

Efariskbontisal.jpg

En efaritisk bontisâl med en traditionell stav föreställande krigaren khes-Mekeh

När den Lysande Vägens sändebud först nådde Efaro, redan under det första och andra århundradet efter Odo, träffade de på en tro i Sonnekestammen som var förbluffande lik Odos egen lära (se ovan). Snabbt slöt man sig till att Mekehs uppenbarelse från Efthek sannolikt rörde sig om en uppenbarelse från Etin. Även de Efthektroende efarierna såg likheterna, och beslöt sig för att denne Odo (eller Wohdo, som efarierna kallar honom) predikade sanningen och fullheten om deras egen Efthek.

Odos egen följeslagare och sändebud Tyr den ljushjärtade (dalkiska Teiro, efariska Therr) var den första att sätta fot i Efaro för att sprida Odos lära och Etins ljus. Han ses därför, vid sidan av Mekeh, som det stösta av helgonen. På efariska kallas Tyr för khes-Therr (titeln khes kommer av dalksikans káso – ”gudomlig”). När Tyr avled och begravdes utanför det som idag kallas Kwoske hade en liten men växande skara troende etablerats, även utanför Sonnekestammen, och redan under slutet av 100-talet fanns det efariska bontisâler och riarker som arbetade tillsammans med erebiska solmunkar. Snart började dock de nyupplysta efarierna att lida förföljelse från stammar som fortfarande följde de gamla gudarna. Dessa andra stammar såg ”Efthekföljarnas” allians med nordmännen som ett hot, och började plundra, bränna och förgöra de byar och samhällen som välkomnade munkar och riarker från Ereb. När det första soltåget begynte år 196 e.O. välkomnade de upplysta efarierna solfararna med öppna armar som ett svar på deras böner.

Ända fram till den Stora Schismen år 278 e.O. hade de troende i Efaro bett och arbetat sida vid sida med både dalksiska och aidniska solmunkar. När Schismen väl kom ställde sig efarierna utanför hela konflikten, och vägrade välja sida. De efariska bontisâlerna såg sig som oberoende både Arno och Ekeborg, och efter gammalt efariskt manér samlade de visaste av dessa i ett eget råd som kom att vägleda den efariska kyrkan. Ännu idag står Efaro utanför både det aidniska och dalkiska exarkuret, och man välkomnar missionärer och pilgrimer både från Caddo och från det erebiska fastlandet. Många försök har gjorts för att få de upplysta efarierna att ansluta sig till antingen Arno eller Ekeborg, men än så länge utan någon framgång.

Ibland talar man om kyrkan i Efaro som ”den Lysande Vägens tredje gren”, och man kallar ofta de troende i Efaro för efariter. Den Lysande Vägen i Efaro har många särdrag som gör den annorlunda än både den dalkiska och aidniska grenen. Först och främst har man som tidigare nämnts ingen exark, utan kyrkan leds av ett råd av äldste (mekoher), vilka alla är särskilt ansedda efariska bontisâler. Man lägger stor vikt på solandar och ljusandar, och det är inte ovanligt att se statyer av någon av de tio solseraferna. Dessa andeväsen vördas högt, och man offrar ofta både mat- och dryckoffer till dessa. Eld anses heligt bland efariterna (en kvarleva från den ursprungliga Efthek-tron), och är ett ständigt inslag i efariternas ritualer och ceremonier. Efter Odo är det S:t Tyr (khes-Therr) och Mekeh (khes-Mekeh) som är de främst vördade bland människor. Även S:t Minatius (khes-Memmets), en av de tidiga missionärsmunkarna till Efaro, är högt älskad.

Mysteriekulterna

Oktagonen

Kultur

Dörrportaler

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=3149#p3149