Ekeborg

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Ekeborg är huvudstad i Kardien.

Historia

Echtherborg anlades på en höjd strax bredvid vad som idag kallas för Ekeborgsfloden. Konstruktionen skedde på Valentin Echthes initiativ, även om denne aldrig han se det färdiga resultatet. Borgen var inte av den massiva typ som är vanlig i Kardien idag, utan bestod av ett flertal pallisadförsedda vallar, vars yttersta krets omfamnade hela kullen. Syftet med borgen var inte heller att utgöra en maktbas för länsherrens rytteri. Nej, Echtherborg var en folkborg. Hit flydde echterna när svartfolken kom plundrande, pirater rädade längs kusten eller krigsherrar kom stormande från Faltraxnäs. Borgen rymde över 20 000 personer och kom att användas flitigt under mörkertiden. Med tiden kom så en handelsstation att uppföras innanför murarna, Jarlen (Vidar Odise?) tog borgen som sitt residens och staden började småningom formas. Vid tiden för Odos födelse var Ekeborg, som staden så kom att kallas, en liten välmående köping med ungefär 1 000 invånare. Själva borgen hade nu utvecklats till ett enkelt, men imponerande högt och muromgärdat stentorn. Den innersta försvarsmuren omvandlades så till en låg stadsmur som täckte sydvästra halvan av kullen. Ekeborg kom att bli ett av Lysande Vägens huvudsäten i Aidne, här byggdes en mindre solkatedral och staden växte. När Stora Schismen blev ett faktum och Ekeborg blev huvudsäte för den Aidniska kyrkan lät man uppföra en ny stadsmur som omfamnar hela den sydvästra halvan av kullen. Innanför de nya murarna uppfördes den mest storstilade katedral som någonsin skådats på Aidne. Långsamt så bebyggs hela området innanför den andra stadsmuren. När echterna tar makten över hela Kardien år 424 e.O. är Ekeborg en välmående stad med drygt 3 000 invånare. Nu inleds en mer expansiv fas i Ekeborgs historia. Echterborgen byggs ut för att utgöra en mer ståndsmässig boning för Kardiens ny konung, Vidar II. Den ökade handeln gör att Ekeborgs hamn, Linhamnen, växer rejält och även den stadsdelen får nu en egen stadsmur. Kungen samlar så alltmer resurser i Ekeborg, med Elfstan Fagerkinds meglomana slottsbygge som pricken över i. Området mellan staden och Ekeborgsfloden blir alltmer tättbebyggt och när Vidar VI tar över styret av Ekenfara (571 e.O.) och centraliserar dess ekonomi blir inflyttningen hit närmast explosionsartad. Vidar låter efter sin kröning besluta om byggandet av en fjärde stadsmur som täcker det stora området mellan Ekeborgsfloden och Ekeborg och knyter ihop staden med Linhamnen. Den fjärde stadsmuren stod färdig år 608 e.O. och lämnar Ekeborg gott om utrymme att växa. Idag är Ekeborg en mycket välmående stad med växtvärk. Bostadspriserna har skjutit i höjden och hantverkarna räcker aldrig till att bygga de hus som efterfrågas. Befolkningen är nu uppe i 13 000 och ökar för varje månad.

Översikt

Ekeborg sträcker sig från Echterborgen på toppen av Hövdehögen via den lite nedgågna Gamla stan, förbi Solstadens både religiösa och värdsliga prakt, över Nya stadens utspridda och lantliga bebyggelse för att avsluta med den myllrande Linhamnen. Staden är kunglig huvudstad, huvudsäte för den Aidniska kyrkan och en stor importhamn. Mest iögonfallande för den nyanlände besökaren är tveklöst Exarkens palatstados som oavbrutet lyses upp av skenet från en väldig solsten. Som god två kommer det kungliga slottet ett par fjärdingsväg bort som gnistrar i rödguld och marmor. Ekeborg är en ganska lugn stad, echternas som bor här är i allmänhet välmående och nöjda och den överväldigande närvaron av kungsgardister, pergoniter och riddare gör att stadens kriminella håller en låg profil. Ekeborg är en plats för intriger i maktens boningar snarare än enkelspårigt våld.

Echterborgen

På toppen av Hövdehögen tronar Echterborgen. Den är om och tillbyggd i flera omgångar, men det stentorn som restes innan Odos födelse står fortfarande högst. Brevid det finns inte mindre än fem torn och borghallar. Då Elfstan Fagerkinds nya slott stod färdigt övergavs Echterborgen och idag fungerar den som huvudsäte för Kungsgardet. Här finns de kungliga vapensmedjorna och utrustning för belägring och fälttåg och även stora spannmålsmagasin. Vissa kungliga ämbetsmän har även sin boning här.

Gamla stan

Innan andra stadsmuren byggdes han Gamla stan bli överbefolkad. Här trängs husen om utrymmet och lämnar endast smala gränder kvar för folk att ta sig fram på. Gamla stan har aldrig haft någon stadsplan och gränderna och gångarna slingrar sig fram i ett virrvarr som gör att det tar lång tid att lära sig att hitta här, trots att området inte är så värst stort (ca 20 tunnland). Bebyggelsen är varierad, husen har byggts under nästan 1 000 års tid. Här finns korsvirkesstugor, massiva stenlängor, atriumhus i tegel, marmorvillor och lerklinade backstugor. Om det är någon hustyp som kan sägas dominera stadsbilden så är det väl de för Ekeborg så typiska korstegelhusen.

Runslingan – längs runslingan flockas de lärde. Fast, snarare än lagmän och mandeliter så är det de lite mindre ansedda av de lärdes skara som återfinns här. Här finns visserligen skrivare och bokhållare, men även trollpackor, alkemister, bjäradvokater, astrologer, spåkärringar, helare och drogblandare. Runsligen är även hem för Ekeborgs bohemiska konstnärer vars verk inte röner den uppskattning de förtjänar. Dessa lever för Konsten och tycks livnära sig på sina visioner och omgivningens välvilja. Slingan upplevs av många som en oas av tolerans där även de mest vinddrivna existenser accepteras. För en billig penning finns det alltid plats i någon sovsal. Goda echter undviker helst att besöka slingan oftare än nödvändigt.

Akademin för Elementaristernas Skolning – I änden av runslingan, inklämd emot stadsmuren, ligger Akademin för Elementaristernas Skolning, Kardiens mest anrika och största magikerakademi. Akademin erhåller kungligt stöd och vaktas ständigt från utsidan av kungsgardister. Dess magiker förutsätts i gengäld understödja både kungen och Aidniska kyrkan, något som har retat gallfeber på mer än en frihetstörstande magister. För ytterligare information, se nedan.

Valentin Echtes torg – den enda öppna platsen i hela Gamla stan. Här ligger bontisâlen av Ekeborgs solkatedral, Ekeborgs rådhus och magister Himbers fontän. Himber Svartskägge var en jordmagiker vid Akademin som anlade den fontän som än idag ständigt sprutar ut sig kristallklart källvatten genom munnen på en bastant och hårlös dvärg (”surgubben” i folkmun) som ser ut att spotta ut vattnet i syfte att blöta ner folk. Vilket han också gör emellanåt, till omgivningens stora förnöjelse. Överskottsvattnet bildar en liten å som rinner ner genom Gamla stan, vidare förbi Pergons torg för att slutligen mynna ut i havet.

Solstaden

Solstaden är Ekeborgs gräddhylla. Här bor stadens förmögna borgare, kungliga riddare och långt över ett halvt tusende ulepper, klerker, riarker, bontisâler, tôts-kerîgasser och givetvis hans strålande helighet Exark Partomus II. Stadsdelen är till överväldigande del byggd i mörkrött tegel, oftast då korstegelhus. De flesta hus är tre våningar höga. Gatorna är breda och stenlagda. I Solstaden finner man hantverkare som guldsmeder, boktryckare, illuminatörer, förgyllare, instrumentmakare, glasblåsare, låssmeder, pärlstickare och pälsbrämare. Främst av de alla står guld och silverbrodöserna som förgyller högadelns klädedräkter med geometriska mönster och blomstermotiv. Deras plagg och tyger går även på export och Ekeborg har blivit Kopparhavets centrum för den här typen av broderier. Dominerar solstaden gör dock givetvis den Aidniska kyrkan. Överallt passerar riarker och imposanta bontisâler förbi och emellanåt kan man skymta den bländande närvaron av en tôts-kerîgass med sitt följe. Dagliga processioner av bedjande riarker och pilgrimer passerar genom staden och in i Exarkens palatstados. Här ser man även ständigt riddare, både kungliga och andra, passera förbi på sina kraftfulla Divrahingstar, med huvudet högt och blicken stadigt framåt. Besökare i Solstaden kan inte låta bli att imponeras av dess invånares rikedom och det gäller alla, oavsett ursprung. Solstaden är förmodligen en av Erebs rikaste stadsdelar.

Pergons torg – runt det stora stenlagda torget ligger Exarkens palatstados, Ekeborgs katedralskola, Biblioteket i Ekeborg och flera mindre kyrkliga palats. 6 alnar över torget svävar en solsten av väldiga proportioner. Omkretsen mäter nästan två famnar. Solstenen, Etins ljus kallad, är en gåva från äventyraren Riddar Stor-Vidar Halvörn och placerades svävande i luften av magikerna vid Akademin. Dess ljus är inte bländande, men gör att Palatstadosen ständigt vilar i Etins ljus, något som syns över nästan hela staden. I en värld där mörkret råder efter solnedgången är effekten slående.

Exarkens palatstados – byggt 318 – 324 e.O. I den imponerande palatstadosen residerar exarken och under pemoden vilar kungarna från den echtiska dynastin. Tadosen vaktas ständigt av ett kompani pergoniter. För ytterligare information, se nedan.

Biblioteket – Biblioteket drivs av Aidniska kyrkan och har Kopparhavets största samling av kyrklig litteratur. Det fyller på ett utmärkt vis sin funktion som kunskapskälla för troende, men i övrigt är utbudet kanske lite magert, om än inte på något vis dåligt. Biblioteket attraherar inte så många lärde män, många föredrar Pendon framför Ekeborg.

Katedralsskolan – om Biblioteket inte står så högt i kurs så är å andra sidan katedralsskolan en institution med mycket gott rykte. Man utbildar i första hand blivande riarker i teologi, men även klerker samt en hel del adelssöner som behöver allmänbildning och andlig fostran.

Riddar Halvards plats – kryllar av adelspalats. Det börjar bli alltmer vanligt att adelsmän bosätter sig i Ekeborg, eller skaffar sig åtminstone ett permanent palats här. Utvecklingen kommer sig av att den alltmer utvecklade pengaekonomin möjliggör överflyttning av inkomster från länen till Ekeborg samt att allt fler insett vikten av att komma nära inpå kungamakten. Här finns även ordenshus för bland andra Handslagsorden, Tornriddarna, De Ridderliga Bröderna och Frihetsbröderna.

I Solstaden finns även platser som Drottning Signhilds park, Stortorget, Lagmanshuset, Greve Albins torn, Drotslängan och Kungliga myntverket.

Nya staden

”Nya staden” fnös Banérriddare Mayok. ”Snarare en förvuxen bondby. Här finns fler grisar än människor, fler bönder än skomakare och fler fruktträd än gatstenar. Låt oss rida fort så kommer vi snart till mitt magnifika residens vid Riddar Halvards plats! Tag ingen notis om halvlingarna vi passerar snart, de är givetvis fullständigt hopplösa, men har åtminstone vett nog att ta efter goda echtiska seder.” Banérriddar Mayok från Edsmark sporrade så sin hingst nerför Hagmovägen så att folk och fä knappt han undan den framstormande sällskapet.

Nya staden påminner mycket riktigt om en förvuxen bondby eller, för den sentida betraktaren, ett villakvarter i en välmående förort med som mäklarna säger, "generösa trädgårdstomter". Längs de enkla gatorna ligger låga korvirkeshus av samma typ som dominerar övriga Ekenfara. Överallt finner man fruktträdgårdar, trädgårdsodlingar och örtagårdar. Ett par kvarvarande lundar med ekskog bidrar även till det lummiga intrycket. Det är svårt att tro att man kommit till Kardiens största stad för den som anländer till Ekeborg genom Arntunaporten och finner sig kryssa mellan bökande grisar och artigt hälsas välkommen av bönder på väg till fälten. Endast längs Jarl Bankes väg och Vidarvägen finns en påtaglig stadskänsla. Nya staden befolkas av ”vanligt folk”, de flesta goder echt, som livnär sig som bönder, skomakare, tunnbindare, snickare, murargesäller, stadsvakter, tjänare, skräddare, slaktare och liknande. Inga märkvärdiga sysslor, men då löneläget är högt i Ekeborg klarar man sig ganska gott. En vanlig inkomst ligger på 45 km per dag.

Kungens nytorg – centrum för handel med jordbruksprodukter. Här bjuds säsongens färska frukt och grönsaker ut av Ekenfaras bönder. Runt torget finns även slaktare, bagare, en vinstuga, några bjärhallar, ett bryggeri och ett värdshus. Mitt på torget reser sig en staty i romantisk stil av Riddar Gadaryus Stolpe som sträcker sitt svärd emot skyn. Vid hans fötter vilar den livlösa Grinfaraormen.

Vidarvägen – sträcker sig från stadsporten till Kungens nytorg. Kantas av nybyggda och påkostade korstegelhus. Det finns ännu obyggda tomter och på ett par av dessa arbetar men med att uppföra nya byggnader. Längs Vidarvägen bor nyrika borgare: åkeriägare, handelsmän, byggmästare, drotsar etc.

Lilla Ekeborg – i en idyllisk och välskött by med rosenbuskar och körsbärsträd bor omkring ett halvt tusende halvlängdsmän. Många av dem har åkrar utanför staden där man odlar frukt och grönsaker som säljs på Kungens nytorg. Det vanligaste yrket bland männen år dock finsnickare. Bland kvinnorna är det många som arbetar som barnuppassare åt det rika borgerskapet och adeln. Här finns även ett tehus där Ragnvald Fyrfinger söker lära Echterna riktig tekultur och serverar ljuvligt frasiga smörflarn. Halvlängdsmännen har kommit att bli en accepterad del av staden, även om man får stå ut med att fulla ungdomar emellanåt drar igenom Lilla Ekeborg brummandes på ”Va´ har’u har’u för’e lilla pyre?”, en för staden ny visa av okänt ursprung.

Ankeborg – någon sådan plats finns inte. Ankorna bor i Linhamnen, eller (om de är rika) i Solstaden.

Linhamnen

Närmare en ”multikulturell smältdegel” än Linhamnens myller av raser och nationaliteter kommer man inte i Kardien. Den blomstrande handeln lockar till sig köpmän från Erebs alla hörn och alltid ligger det något fartyg från fjärran hamn förtöjt vid kajen. Vidare lockar Exarken och Palatstadosen till sig skaror av pilgrimer från alla rättroende länder, under lågsäsong finns här kanske ett hundrade fromma pilgrimer, men under Vinter- och Sommarfesteveckan räknas de i tusental. De flesta anländer hur som haver med båt till Linhamnen, även om de som är starkast i tron har gått till fots längs Via Aidne. I Linhamnen har under det senaste seklet handelshusens kontor skjutit upp som svampar ur jorden. Ekeborg har kommit att bli en hamn att räkna med där det går att göra stora vinster. Här finns handelhus som Huset Sampona (Tra), Hinkare (Ere), Jisakson (Zor), Sigiõs (Cad), Calvado (Cad), Gyllenax (Kar) och Hugger (Cad/Kar). Det sistnämnda drivs som samriskbolag mellan huset Hugger på Caddo och Muggo Silkeshand, född och uppvuxen i Ekeborg. Huset Hugger har i det närmaste monopol på banktjänster i Ekeborg. Muggo Silkeshand har blivit enormt förmögen och flyttade nyligen in i ett mindre palats i Solstaden, även om kontoret fortfarande ligger kvar vid Frihetstorget.

Inte bara utlänningar har funnit fördelen i att bo i Linhamnen, även många kardier av icke-echtiskt ursprung, främst då losdriver, föredrar att slippa echternas nedlåtande blickar och bosätter sig här. Stadsdelen har en längre gående religionsfrihet än vad som är brukligt i Kardien. Regeln är att så länge man håller sig innanför hemmets fyra väggar och inte söker omvända rättroende får man tillbe vad man vill. Den som frågar runt kan hitta kapell eller underjordiska tempel för såväl Kastyke, Sholak, Shamash, Mulekh, Anxalis, Æsir, Fraschikel och Etin (dalkiska grenen). De båda sistnämnda har ett eget prästerskap och håller reguljära bönestunder.

Frihetstorget – Linhamnens stora torg döptes under stor hänryckning om från Slavtorget till Frihetstorget när Echterna anammade Lysande Vägens påbud om att förbjuda slavhandel. Idag är det fortfarande centrum för handel i Ekeborg. Runt torget ligger handelshusens ståtliga kontor vägg i vägg med varandra. Här kan man finna ett utbud av lyxvaror som endast ett fåtal städer i Ereb kan konkurrera med. Akrogaliskt helsiden, erebosiskt kläde, sombatzinsk silverlarvssiden, berendiskt grilnuytyg, finaste vallstenalin, trakoriskt algsiden, sidenrävpäls från Kejsardömet Jih, mård, mink och sobel finns alltid att köpa. Här finns även att få smalugger, oposer, diamanter, guldhalsband, silverbroscher och vitguldsarmband. För den krigiskt lagde finns dvärgsmidda sköldar och svärd, klingor i argaldiskt stål, långbågar av appogran och tillhörande pilar med fjädrar från den melukhiska Sánfågeln och ombud tar upp beställningar på helrustningar från dvärgamästarna i Aidnebergen. Det enorma överdådet kommer sig av att det är här i Ekeborg som den kardiska adeln spenderar en stor del av sin enorma förmögenhet.

Hamnen – I hamnen finns en stor vinsc kran som används för att lasta och lossa, lagerhus, ett par kungliga och en handfull kyrkliga krigsskepp, fiskmarknad, liv och rörelse.

Fröken Deldas frestelser – ”En goder echth köper ej kjärlek, ty kjärleken kan endast ges frivilligt!” Citatet härrör från Valentin Echthe och för en ansedd echt är det otänkbart att bege sig till ett simpelt horhus. Åtminstone när någon ser… Enkla soldater och bonddrängar utan möjlighet att försörja en familj anses som ursäktade. Glädjehusen finner man i allmänhet bakom en oansenlig dörr på en bakgata i de ruffiga kvarteren. Fröken Delda driver ett av dem. Hon har specialiserat sig på det exotiska: mörkhyade efarier, blåhudingar från Orghin, krunska sällskapsdamer och magilliska oskulder (hon var oskuld i över ett år) har vid tillfällen utgjort del av medarbetarna. Det mest exotiska som står att finna idag är tveklöst dvärgen Milok. Han är långt ifrån fager och har endast en kund, men denna betalar mycket bra både för Miloks tjänster och för fröken Deldas disktretion. Ett avslöjande vore förödande.

I Linhamnen finns även platser som S:t Mikkels stortempel, bjärhallarna Tvenne krus och Halle, härbärget Pilgrimen och värdshuset Aftonsol.

Ekeborgs omgivning

Begravingsplatsen – ligger på Hövdehögens västsluttning, precis norr om staden. Begravningplatsen kan nås genom Norrport eller genom en liten bakdörr i stadsmuren. Här lät Valentin Echthe uppföra sitt gravmonument då han ville ”hvila i then nedåtgående solens mijuka skien i efvigheten”, ett citat som övertolkats till leda sedan Odo ankomst till Divra. Runt Valentins grav har Ekeborgs begravningsplats vuxit fram. Här finns ständigt någon familj som håller bönevaka över en nyligen avliden familjemedlem. De rikaste av Ekeborgs invånare låter uppföra ståtliga stenmonument över sig, men de flesta låter sig nöja med en enkel stenplatta. Här ligger även ett enkelt soltempel som ständigt bemannas av en riark som stödjer de sörjande och ber för de döda.

Valentin Echthes grav – För echterna är det här en plats av oerhörd betydelse. Själva monumentet är en väldig stensarkofag, sirligt ornamenterad med scener ur Valentins liv som omsorgsfullt restaureras och ommålas så att de aldrig skall förglömmas. Här samlas echter från när och fjärran för att fira Valentin Echtes dag samman med kungen varje år. Alla echter som besöker Ekeborg för första gången besöker även Valentins grav.

Jarl Bankes bro – förbinder Ekeborg med Ekeborgsflodens väststrand. Uppförd på Jarl Bankes order på 300-talet e.O.

Kungliga slottet – Ett par fjärdingsväg nordöst om Ekeborg ligger Elfstan Fagerkinds magnifika slott som uppfördes till enorma kostnader. Här residerar kungen och hovet.

Se: Slottet i Ekeborg

Kungsängarna – Mellan Kungliga slottet och Ekeborg breder Kungsängarna ut sig. Här betar kungsriddarnas hästar och här kan riddarna även ses träna sina färdigheter varje dag. Var tredje år hålls torneringen i Ekeborg som lockar riddare från hela Kopparhavet. Då förvandlas Kungsägarna till ett myllrande hav av tält, vimplar, banér, marknadsstånd, folk och fä.

Kerîsgassens stad – Nyligen uppfördes en kyrkostad på en ö i Ekeborgsfloden en halv dagsmarsch norr om Ekeborg. Här residerar numera Kerîsgassen av Divra, Hans rättrådighet Jalkmar Skarpöga samt ett par munkordnar.

Exarkens palatstados

Bild: http://www.erebaltor.se/bilder/anders/exarktados.jpg

Vid Pergons torg breder hon ut sig i all sin prakt. Exarkens palatstados, uppförd i berendisk marmor och smaragdguld från bortre Akrogal. Ett imponerande bygge, uppfört för att imponera inte bara på echter och andra rättroende utan också får att bräcka de kätterska dalkerna. Fyra större och ett dussintal mindre torn skjuter upp mot himlen och däremellan vilar de mäktiga domer som bygger upp själva solkatedralen. Invändigt domineras tadosen av den enorma Odosalen som utan problem rymmer hela Ekeborgs befolkning. Här hålls alla större mässor och under pemoden i dess mitt vilar kungarna från den echtiska dynastin, ständigt i Etins ljus. Vid sidan av Odosalen finns andra salar och det kan pågå ett flertal ceremonier och bönestunder parallellt i tadosen. I helgonsalen förvaras reliker från storheter som S:t Botvid den dubbelt ångerfulle och S:t Eril martyren. Här finns ett flertal bönepemoder där de fromma kan tillbe sina helgon. Åtminstone en gång om dagen hålls en större bönestund som leds av en bontisâl eller högre och nästan ständigt finns det en riark att ansluta sig till i tillbedjan. Om natten lyses tadosens insida upp av otaliga vaxljus, glödande rökkar och ljuset från Pergons torg. Exarkens palatstadosen är målet för de pilgrimsfärder som de som följer läran bör bege sig på en gång i livet: för att skåda hans helighet Exarken och erhålla dennes välsignelse. De flesta anländer med båt till hamnen. Redan från Ekeborgsbukten kan man se Palatstadosen och många pilgrimer som anländer under dygnets mörka timmar har svimmat av hänförelse då de sett tadosen återspegla Etins ljus. I Linhamnen inkvarteras man gärna i härbärget Pilgrimmen. Varje morgon leds sedan de nyanlända pilgrimerna av en riark i procession till Palatstadosen. Här förättar man så den frommes bön, ber inför St:a Seved, alla pilgrimers skyddshelgon och tackar Etin för att man har klarat resan. Sedan följer minst en fortdag av bön, reningsceremonier, andlig hänförelse och turistande i Ekeborg. En fortdag är vad som krävs för att genomgå alla de ceremonier som renar sinnet så att pilgrimen är redo att erhålla Exarkens välsignelse. Dagen före Odosdagen fastar man och nästa morgon, i solupgången, sker det stora ögonblicket alla har väntat på då hans helighet Exarken personligen ger varje Pilgrim sin välsignelse och en välsignad medalj i guld med en rundsol präglad på ena sidan och Exarkens porträtt på den andra. Myntet gäller som bevis för att pilgrimen har besökt palatstadosen och Exarken, men inte som betalningsmedel. Att söka avyttra den räknas som ett budbrott mot Odos sjätte bud.

Största tillströmningen av pilgrimer sker vid sommarfesteveckan. Då svämmar Ekeborg över av tillresta, inte bara från fjärran utan också echter från hela Divras udde. Tältläger ordnas på kungsängarna och här firar man även Soldagen med ringdanser och långdanser där tiotusentals människor (och tusentals halvlängdsmän) deltar. Då solen står mitt på himlen ansluter exarken och leder sina tillbedjare i bön. Ifall Soldagen är mulen ansluter inte exarken förrän strax innan solen slutligen bryter genom molnen. Då ceremonin är över tar ett mer världsligt festande över och varar till dess att solen åter går upp på morgonen. Då ber man en kort bön till Etin och går slutligen och lägger sig.

Om Ekeborgs-

Ordningsmakt

Ekeborg patrulleras av sju tionden stadsvakter vars uppgift är att upprätthålla lugnet, släcka bränder och i viss mån bemanna stadsportarna. Dessa står dock i allmänhet obevakade, men stängs om natten. Att vara stadsvakt är ett respekterat yrke. Utöver stadsvakten finns fyra stadsfogdar, en för varje stadsdel, som ansvarar för arresteringar och brottsbekämpning. Stadsvakten lyder under stadsfogdarna.

Gatumat

Enklaste gatumaten består av en bit bröd. Om morgonen ställer bagarna ut frallor i fönstret så att förbipasserande kan greppa en i förbifarten. Pris: 1 kmk. Framemot lunchtid börjar man sälja hällkakor som tillsammans med en bit ost och lufttorkad skinka blir en hel måltid. Pris: 3 kmk för hällkakan, 7 kmk med en rejäl bit ost och skinka. Hällkakorna går även att få med en skiva nygrillad spädgris för 10 kmk. Många kompletterar helt enkelt sitt bröd med frukt, nötter eller en bit blodkorv som inhandlas vid närmsta torg. Överallt kan man även köpa honungssmulor – små bitar överblivet bröd som steks gyllenbruna i smör och doppas i honung, mycket populärt både bland barn och vuxna. I Linhamnen finns det största utbudet; i första hand fisk (naturell eller med ostronsås), men för den matintresserade så finns både erebiska, dalkiska, trakoriska och ankiska specialiteter att tillgå. (Ja, du kan få langockermos. En stor slev för 3 kmk. Men varför du skulle vilja det är det ingen som begriper, det är mest trakoriska sjömän som äter eländet. Ta en bit färskgrillad havsaborre med ett stänk citron och havssalt på istället. Komplettera sedan måltiden med en nybakad solbulle med smör, en näve kastanjer, en solmogen apelsin och avsluta med en strut honungssmulor. Till det hela dricker du med fördel ett stop salviaöl. Vi på Erebaltor.se lovar att du blir mycket nöjdare).

Arkitektur

Korstegelhus – det arketypiska huset i Ekeborg är två våningar högt och byggt med korstegelteknik. Man murar mörkrött tegel mellan ett ramverk i svarttjärat trä. En billigare variant är att bygga med traditionell korsvirkesteknik och sedan rappa det med mörkröd lera eller, för den vågade, måla det i någon annan färg.

Akademin för Elementaristernas skolning

Akademin är byggd i kalksten, prydd med tusentals skulpturer föreställandes de mest respektingivande elementarer: frostvargar, bäckahästar, glacialer, ljuminaler, gnomer, mörkerulvar och chronitrar. Ingången är en bastant, outsmyckad dörr i uråldrig järnek, fylld till sista por med magiska skyddsbesvärjelser. Utanför vaktar ett par kungsgardister, innanför står några elementarer gömda i gången, redo att mota bort ovälkomna besökare. Innanför den låga och smala gången ligger Akademins innergård, en stenlagd öppen plats som domineras av damm med en sprudlande fontän i mitten. I dammen bor en undin som emellanåt väljer att ta form i fontänens vattenstråle. Dammens vatten har vissa inneboende magiska egenskaper och används flitigt inom rituell magi och alkemi. Bottenvåningens rum står alla öppna mot innergården. De övre våningarna nås också därifrån genom sammanlänkade trappor, balkonger och balustrader. Givetvis finns även en väl tilltagen källarvåning med långa irrgångar, hålrum där elementarbestar hålls fångna, hemliga grottrum för ritualer och lönngångar som sträcker sig till en bakgata på runslingan, echterborgen och andra platser i Gamla stan.

Akademin leds av ett råd bestående av dess magistrar. Alla magistrar räknas här lika, ingen står över någon annan. I viktiga frågor kräver man koncensus. Detta leder givetvis till att inte särskilt många svåra beslut kommer att fattas, men borgar samtidigt för magistrarnas oberoende. Dessa styr sig i mångt och mycket själva, antar skolaster och samlar in terminsavgifter. Att en skolast har anslutit sig till en magister betyder dock inte att det endast är denne som kommer att sköta skolastens utbildning. Ingen magister behärskar allt, särskilt inte efter ett decennium eller så när skolasten nästan har nått magikers nivå. Det finns för närvarande sju magistrar vid akademin, nedan följer beskrivningar av några av dem.

Magister Uluban Arakk, högaktad mineraldissektor och utlärare av jordelementets magi

Spindelskör och sprödlemmad frasar den skinntorre gamla magister Uluban genom magiskolans kalkstenskorridorer. Den lilla spetsnästa mannen tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen, likt ett torrt löv som plötsligt prasslar iväg med vinden. Han har för ovana att glida genom stenväggar eller stängda dörrar, utan att knappt notera det själv, och han lämnar allt som oftast bestörta skolaster efter sig i korridorerna, försynt ropande och hoande efter "Ärevördige Magister".

Förutom en djup kunskap i jordmagins djupaste hemligheter besitter han också en förvånansvärd skicklighet i diverse trolleri- och fingertrick, och mången skolast har låtit sig luras av hans långa och bleka insektliknande fingrar och trott sig se riktig magi när han plockat fram småsten av gnejs och fältspat ur tomma luften.

Det sägs att han aldrig äter och aldrig sover, och även om detta inte är helt sant så har han utvecklat en förmåga att likt en orm smälta det lilla han förtär i en ytterst långsam process. Han har obehag för allt som på sätt eller annat är väldigt levande. Helst äter han salter och gammat hårt bröd, och det också så sällan som möjligt. Det som egentligen håller honom igång är pollen från den giftiga bergkorallens blommor, en drog och ett fruktat gift som den beniga magistern blivit kraftigt beroende av. Drogen köper han via en bulvan; glädjeflickan Ní på horhuset "Fröken Deldas frestelser" nere vid Linhamnen. Den egentliga langaren är en losdrivisk smugglare och våldsgörare med en liten lågriggad karavell för "fiske och småhandel".

Bergkorallens dyra pollendrog har försatt Uluban i ekonomiskt trångmål och pantlånaren Halmas Hålhaka har satt sina råskinn att hålla ögonen på magistern.

Drogen förtärs genom att först uppblötas i ammonium, en obehaglig vätska som Uluban använder för att konservera små bergsorganismer med. Dessa små larver och ödleliknande urdjur, prydligt inlagda i små bruna flaskor, pryder i mängder väggarna i Ulubans etudium.

Shadaris Omoru Mho, magister över mörkerelementets magi

Shadaris härstammar från Oimis glänsande glasdyner i det sydligaste Sombatze. Hon är ättling till såväl havsfarande alver som högättade glashavsfurstar och det går inte att ta miste på hennes stolta bakgrund när man ser henne. Hon är mycket lång och rör sig oändligt långsamt och sirligt. Som klädnad bär hon endast florstunna svep sydda av nattfjärilsvingar samt siden spunnet av silverlarvens blekvita ludnad. Varje kväll tvår hon sig i ett bad av tårar från de nyligen avlidnas andar och två slavar strör oupphörligt sombatzisk sand framför hennes fötter (och sopar upp bakom henne), eftersom hon avgett ett löfte att aldrig beträda annan mark än den hon fötts på. Hon tjänar hängivet det namnlösa urmörkret, och har upprättat ett litet tempel i den västra flygeln av skolbyggnaden. Detta har blivit något av ett problem för magiskolan, då den karismatiska magistern fått ett litet följe av lärjungar och vid sidan om arbetet på skolan ledsagar dem i urmörkrets tro. Givetvis ser inte den Lysande Vägen på detta med blida ögon, för fast den nog i princip är tolerant gentemot övriga religioner, går det inte att acceptera att en kungligt understödd organisation öppet flörtar med okända gudomligheter.

Skröd-Inger, magister över tidrummets magi

Skröd-Inger är en liten och energisk dam som är mycket uppskattad bland skolasterna för sin aldrig sinande entusiasm och det engagemang och den värme som hon utstrålar. Hon bemöter dem alltid med ett leende på läpparna och besvarar glatt alla frågor. Problemet är dock att Skröd-Inger är mycket svårtillgänglig. Det tycks hart när omöjligt att veta var hon befinner sig eller vart hon är på väg. Ständigt försvinner hon i tomma intet, mitt som hon var på väg att avslöja tidsmagins innersta hemligheter. Skröd-Inger äger nämligen stor kraft som tidsmagiker, men saknar delvis kontroll över sina förmågor. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans, kan när som helst dyka upp ur tomma intet och ingen utom hennes make har någonsin sett henne sitta still. Armarna viftar oupphörligt under hennes engagerade utläggningar, som dock aldrig hinner komma till punkt innan något nytt fångar hennes uppmärksamhet. Skröd-Inger har en irriterande vana att plötsligt komma med avslöjanden om andras människors framtid. Hon kan tillexempel rufsa om håret på någon av sina skolaster och utbrista ”åhh, din första dotter kommer att bli såååå vacker. Brynhilde…”. Varpå hon raskt återgår till att ingående förklara rumtidens tvillingparadox. Hitintills har hon aldrig haft fel, men skolasten som var tvungen att döpa sitt barn till Brynhilde var inte riktigt nöjd, trots att dottern sannerligen blev en riktig skönhet. Endast om morgonen, när Skröd-Inger intar sitt coffa samman med sin man Erfvin är det möjligt att med säkerhet fastställa både hennes läge (sittandes i kökssoffan) och inriktning (dricka morgon-coffa). Paret har inga barn, men Skröd-Inger har en katt. Den eländiga katten, som bor i en låda i köket, tycks lika mycket död som levande. Varje morgon hävdar Skröd-Inger att så länge man inte lyfter på lådan är katten lika mycket död som levande. Och varje morgon svarar Erfvin ”Bohr-snack!” (vad han nu menar med det) och lyfter på locket. Och mot alla odds visar det sig att katten har överlevt ännu en natt.