Lindskiarnar

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Föga är känt om Lindskiarna, deras ursprung, historia och eventuella forsatta existens. Inte mycket står heller att finna i historiska skrifter och det som ändock finnes nedpräntat är oerhört motstridigt. Än idag framkommer nya teser och teorier, av varierande djup och trovärdighet. Det har på senare tid blivit ett tämligen populärt ämne att fördjupa sig i av de lärda, då det är oerhört svårt att med belägg motbevisa de alltmer osannolika teorier som framlägges. Då inga säkra fakta går att framställa väljer vi därför att återge ordagrant de få historiska texter som står att finna, samt sammanfatta de nuvarande mest populära teorier.

Falfonir av Kaphalt, Lyceet i Pendon 610 e.O.


Teori...

Lindskiarna spred sig ut över Zorakiens slätter fran Aidnebergens massiv. De var ett storväxt, lågmälda och taktiskt begåvat jätte- eller resefolk som visste att använda sin stora kroppshydda och sin överlägsna räckvidd till förskräckande fördel.


Lindskiarna var ett simpelt jättefolk vars bronsålderskultur frodats i Aidnebergens dalgångar i generationer. När påträngande svartfolksräder gjorde hemtrakterna svårbebodda (De härjande bergsvättar som drev dem på flykten angrep egentligen aldrig Lindskiarne i öppen strid, utan livnärde sig på stöld och plundring, och snabba räder), emigrerade de ned på den tillförne främmande, men öppna och frodiga Pharynkslätten.


Lindskiarnas kultur baserades pa täta familjegrupper. Deras långa livslängd (150-200 ar) och monogama läggning fick dem att skapa betydelsefulla och djupa band inom sina bosättningar. Deras kyliga temperament gjorde Lindskiarna lakoniska, och eftertänksamma.


När krig till sist bröt ut med de ynkliga människorna skred Lindskiarna till verket pa ett systematiskt sätt. Med hjälp av sin storlek, sin styrka och sin inbördes koordination kunde de lätt slå fienden på flykten. På sin vanliga, systematiska fason hade Lindskiarna ordnat ett utomordentligt förråd av bronsvapen, som de själva smidit av ämnen ur deras hembergs bronssmedjor. Lindskiarna hade helt självständigt planerat den ofrånkomliga kraftmätningen i decennier. Deras självradlighet var både en fördel och en nackdel. Eftersom de inte mottagit resurser fran någon främmande makt var de helt oavhängiga. Men eftersom de själva inte tagit till sig järnsmidandets konst var de överlag begränsade till bronsbeväpning.


Lindskiarna använde sig till mycket lite utsträckning av ordergivning under pågaende fältslag. Istället förlitade de sig på en mycket ingående genomgång innan striden (där krigarna dessutom fick "prata av sig", och få utlopp för alla osäkerheter som kunnat påverka stridsmoral. Dessa pratstunder, liksom lindskiarnsk kultur överhuvudtaget, präglades av kroppskontakt och kramkalas), samt tillförlit på varandras omdöme och personligt initiativ under striden. Lindskiarnas välkoordinerade och knäpptysta stridsmetod fick de vidskepliga människorna att viska om trolldom och telepati.


Naturen har givit lindskiarna stabila klumpfötter och två tummar. Det är oklart om detta är en gudagåva till det sävliga jättefolket, eller en naturens nyck som fortplantat sig bland de trångt boende, och ofta nära besläktade bergsstammarna. De två tummarna avspeglar också Lindskiarnas händighet: flätverk, trähantverk och snideri tillhör deras specialiteter. Underverket Pharynx visar pa vilken utmärkt nivå den pharynkiska konstkulturen låg på under deras glansperiod. Utan tvekan hör deras tålmodiga och sävliga sinnelag även det till förklaringarna för denna ovanliga skicklighet.


Lindskiarna drevs från den Zorakiska landsbygden, och utrotades av hämndlystna aidnier: nu skulle människan härska i Zorakien, och ingen annan. Men vem vet om det inte ännu finns kvar små enklaver av klumpfotade resar i Aidnebergens höjder.

Teori framlagd av Jerome Monardes

...ett magiskt folk som stammar från växtriket! Deras så kallade telepati är då inget annat än ett synnerligen avancerat kemiskt signalsystem. Ett femte sinnessystem som inte människor kan uppfatta. Sådant finns bland alla växter om än i mer primitiva former. Enligt denna teori livnär de sig dessutom nästan enbart på att dricka vatten. Huvuddelen av födan får de genom fotosyntes i huden. Kanske finns det särskilt mineralhaltiga källor i Pharynx som tillgodosåg Lindiskiarnarna med de nödvändiga mineralämnena genom att dricka. Kanske är deras boplatser beroende av sådana mineralhaltiga källor...

Teori framlagt av Nelvorik Ceriern vid Lyceet i Argald:

Linskiarnarnas historia

Sedan urminnes tider låg det i västra Altor, i det senare benämda Ereb och i regionen Aidne vid Grindanuhalvöns nordöstra del, ruinarna av en stad kallad Pharynx. Ruinstaden låg där innan erdirerna kom till västra Ereb, pamperna såg den när de red forbi och då Kejsardömet Jorpagna koloniserade landet fanns den där. Den bestod endast av stora stenbyggnader som forutom att verka mycket gamla inte bjöd på så stora överraskningar. Folk hämtade ibland byggnadsmaterial i utkanterna eller jagade bland stenhusen men lämnade den annars i fred.

Under Mörkertiden som i Aidne likt andra platser var en orolig och mörk tid vandrade många folkstammar kring, nya som gamla. Eftervart hittade de dock platser att slå sig ner på och små samhällen kunde växa fram. När så under 200-talet fO ett folk vandrade in i det som skulle bli Zorakin fanns det fortfarande gott om plats även om stammar som penner och raxorer hade börjat bygga sina hem här. Pamperna var också de mycket reduserade i antall och strövade inte länger över så stora områden. Det nya folket var av jorisk härstamning och förmodades komma från någon av de forna provinserna i norr. De höll sig dock för sig själva och verkade vara ledda av en liten grupp präster eller magiker. Målmedvetet gick de mot Pharynx och valde här att sätta upp sina tält. Sen hände inte så mycket mera utan Aidnes sämhällen fortsatte att stabiliseras och Mörkertiden verkade gå mot sitt slut. Några mandelmunkar från lyceet i Pendon försökte ta kontakt med parynkierna, som folket kring ruinstaden hade börjat kallas, men dessa avvisades bestämd.

Sanningen om de såkallade parynkierna var att de som andra trodde var ett jorisk folk från norr som sökt sig en plats i kaoset efter den Tredje Konfluxen. Det som ingen visste var att en sekt magiker hade tagit kontroll över folket i avsikt att använde det i sitt heliga syfte; att återupprätta en civilation från innan Gudarnas Vrede. På något vis visste dessa magiker att ruinstaden Pharynx var från denna tid och att under den skulle varelser från den Första Skapelsen finnas. Under närmare ett helt århundrade fick de sitt folk som de styrde likt präster, att gräva sig ner i djupet under Pharynx, ner till gravvalv de visste skulle finnas där. Samtidigt byggde de en mur kring ruinerna och lät inga utomstående ta sig in. Slutligen hittades det de sökte; stensarkofager öppnades och ut lyftes stora varelser inlindade likt mumier - lindskiarnar. Varelserna var inte döda men ej heller likt de engång varit. Magikerna lyckades väcka upp dem och de kunde röra sig och tala men verkade inte ha någon egen vilja att själv leva. Magikerna såg dock detta endast som en tillfällig motgång och började den nästa delen av sin stora plan. De extraherade kunskaper från lindskiarnarnas minnen och började återuppbygga Pharynx. Förvånade över det de nu kunde åstadkomma så snabbt vid hjälp av formågorna hos sina viljelosa gudar/tjänare greps de av storhetsvansinne. De ville inte vänta tills Pharynx var helt återuppbyggd och lindskiarnarna helt återställda (några tvekade nog även på om detta någonsin skulle hända) utan ville erövra världen med en gång - de gick ut i krig.

Sektledningen av magikerpräster skickade nu ut sitt underlydande folk och med krigsutrustade lindskiarnar i sina led gick de till skoningslösa angrepp på de ikringboende stammarna. Den återuppväckta kunskapen handlade inte om bara magi, konst och framstående arkitektur utan även om krig. Magikerna följde med ut i bataljerna och kunde utnyttja förmågor hos varelserna till att göra sina numerart undelägsna styrkor segerrika. Det parynkiska folket lade snabbt under sig nästan hela Grindanu och tågade uppeggade vidare mot Indar. Inget verkade kunna stoppa dem och lika många som parynkiernas pikar och armborst dödade skrämde lindskiarnarna bort med sin blotta reseliknande skepnad.

Sen vet alla som studerat Aidnes historia hur det gick; pennernas hövding på södra Grindanu Valien Valiensson sökte hjälp hos echter och dalker, och efter ett lyckosamt mord på magikernas överstepräst inne i själva Pharynx börjar återerövringen. Lansförsedda ryttare som lyckas ta sig genom parynkiernas led och fälla de stora lindskiarnarna gjorde att sammanhållningen bröts och genom sitt mycket större antal kunde zorakierna och kardierna vinna terräng. Till sist föll själva Pharynx och lindskiarnarkrigen var över.

Några magiker lyckades dock undslippa Pharynx fall och med ett fåtal trogna underlydande fly upp i Aidnebergen. Med sig förde de ett par av lindkiarnarna och dessa räddades således under förstörelsen av parynkiernas välde. Det sägs att bortom bergen gömda i Snoarskogarna finns sekten kvar, ivrigt dyrkande sina heliga gudavarelser - de vilande lindskiarnarna.


Lindskiarn-fullbody.jpg