Felicien

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Felicien är en expansiv stat i östra Kopparhavet som bygger mycket av sin makt på sjöfart och slavar. Kungen av Felicien har nyligen börjat utfärda kaparbrev och många fruktar ett storkrig i regionen.


Innehåll

Landsfakta

Invånarantal: 4 500 000 och ca 400 000 i kolonierna.
Befolkning: Kimzoner 25%, tolaner 20%, geroner 10%, tolaniner 20%, slavar 25%
Huvudstad: Tyros
Statsöverhuvud: Kuthegil Halvskägg
Styrelseform: Monarki
Exportvaror: Vin, marmor, färgämnen, olivolja, färgad ull, hantverk, fisk, kryddor, skepp och skeppsutrustning, likör.
Importvaror: Metaller, salt, slavar, spannmål, tyger, kryddor, pälsar, hantverk, lin, timmer, hudar, hampa, tjära, hästar, nötboskap.
Välstånd: Rikt
Armé: En stark flotta bestående av Marinkåren och Havskåren. Armén är avsevärt mindre.
Religion: Kimzonska gudar. Bland tolaner är Gamla Gudarna populära medan slavarna bedriver andebesvärjning.
Övrigt: Öppen slavhandel. Stor jämlikhet mellan könen. Ökända för sina kaparbrev, där pirater får tillåtelse att bedriva piratverksamhet mot en fjärdedel av deras byte.
S felicien.jpg

Rykten & Meningar

Vad den snikne köpmannen säger:

Vad jag tycker om Felicien? Blockader, pirater och långnäsade tolaner som vädrar uppror bland hederliga köpmän. Nä det är alldeles för riskabelt att ta sig till felicien ifall du inte har rätt flagga och en katapult i fören! Och är du dalk eller erebosier bör du stanna på torra land. Felicierna sänker handelskepp som aldrig förr. Vi stackars köpmän får snart sänka oss till slavhandel om man ska göra en vinst i Felicien, tvi för det! Har du virke i lasten bör du ta dig till Sidon. Där har de fritaxering och felicierna köper virke och metall som aldrig förr. Jo nu när jag tänker på det så ligger ju felicien ganska bra till. Pärlor, vin, olja och fisk och alla dessa frukter. För att inte tala om statyer och pelare i finaste marmor. Felicierna själva är högfärdiga och tror sig vara lite bättre än andra. Ha, det gäller att ta dem på rätt sätt. Och att komma hem med en last feliciska varor är att stötta dess välfärd och göda kaparna säger dem. Men men, själv skulle jag aldrig kalla en felicisk köpman för kapare, men jag vet de som gör.

Vad den vittbereste sjöfararen säger:

Under min ungdoms syndiga tid höll man sig långt från feliciernas farvatten. I god vind kan de inte komma ifatt en, men i sämre vind kan de utnyttja både segel och åror. Då står ens enda chans till att nå hög sjö innan de hinner ikapp. Ingen besättning öster om Sobética kan mäta sig med deras havskår och många våghalsiga bukanjärer slutade hängda i nocken på en galär på den tiden. Nu är det ju andra tider. Idag kan en företagsam opportunist helt lagligt plundra i Feliciens namn. I Ankorath talas om kapare med guld, slavar och sommarhem i Darition som belöning. Det säger jag er ungdomar (viskar), om ni har ett skepp och en hyfsat erfaren besättning så segla till Darition för friseglarbrev. Även om det blir krig framöver som Erebos hotar med så kommer ni vara på den vinnande sidan. Feliciens flotta, marinkår och deras välbetalda korsarer kommer att krossa varje motståndare. Denna gamla sjöbjörn är för gammal för krig, så då kommer jag lämna havet bakom mig för gott.

Vad den berendiske riddaren säger: Felicien, denna Tolans förbannelse. Lömska och utan ära är de. De suktar efter vårt vackra land men har inte mod att stå för att de med pirater försöker knäcka vår handel. Deras arrogante kung drev för många år sedan även ner Erbulas svartfolk för att plundra våra södra län och folk. Jag patrullerade själv passen på den tiden och även om de feliciska inkräktare vi nergjorde eller tvingade tillbaks inte var oävna krigare, var de sannerligen inga riddare. Från havet i lönndom är deras strid. Förvisso är deras flotta deras styrka och det som en gång knäckte det nobla Zorakins dito...

Deras vin är inte dåligt, men jag föredrar vårt ärliga runda vin framför deras sträva saft. Faktum är att det mesta från Felicien stinker fisk. Ska jag säga något av värde att hämta i Felicien är det deras pärlor och ädelstenar. Dessa vackra smalugger sattes på svärdsfästet redan på min farfarfars tid.

Historia

Kimzonernas förhistoria

606 f.O.
Bröderna Kimzon och Farkhon låter på Paridons befallning bygga ett stort skepp, fylla det med sin släkt och djur och växter av alla sorter och lämna Kamsun.
599 f.O.
Yndar och dess imperium går under. Kimzon och Farkhon anländer till Garumos och finner välstånd där.
599-500 f.O.
Garumos folk bygger åter upp sitt örike. De handlar och krigar med Kamsun, Sombatze, Furgia och Traxilme.
499-100 f.O.
Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag. De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a Garumos. Kimzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.
99-66 f.O.
Margylen, nekromantikern och demonologen Valadun samlar flera sekter under sin spira och påbörjar systematiska attacker mot Garumos. Kimzonernas sjömakt och farkhonernas skicklighet i Animism möjliggör att Garumos överlever attackerna.
65 f.O.
Valadun sluter fred med Garumos men skickar agenter för att undergräva sin fiende från insidan.
45 f.O.
Valadun har nu infiltrerat Garumos tillräckligt djupt för att utlösa ett brödrakrig mellan farkhon och kimzon.
33 f.O.
Kimzonerna har nu besegrat farkhonerna i det grymma inbördeskriget, men Garumos är försvagat och Valadun förklarar krig.
29 f.O.
Garumos fall. Kalameikos och en spillra kimzoner flyr mot ett av Paridon utlovat land.

Mandelordens historia på södra Tolan

327 f.O.
Den lärde munken Olai Rudimon upptäcker under en forskningsresa en till synes sjunken jorisk stad i Österbukten. Under Kopparhavets klara vatten ser han gnistrande kolonner och bevarade mosaikbeläggningar. På den vita klippan ovanför finner han också ruinen av en gammal jorisk basilika omgiven av arkader. Av inskriptionerna han hittar där sluter han sig till att staden som en gång fanns här hette Marion. Rudimon återvänder till Pendon för att där få stöd för vad han kallar en "arkeomatisk" expedition.
325 f.O.
Olai återvänder med sin främste lärjunge Olai Montalion samt en grupp raska noviser för att hjälpa till med att gräva och dyka. De bosätter sig i basilikan som de börjar restaurera. För att försörja sig börjar de utbilda regionens ädla ynglingar.
301 f.O.
Olai Rudimon publicerar den första studien över det sjunkna Marion, den sk. "Marionikan", och etablerar också i den de första arkeomatisk principerna och metoderna som t.ex. relativ stratigrafisk datering och sektionsdokumentation.
291 f.O.
Rudimons studier av jorisk arkitektur, "De re architectura jorica" publiceras ett år för hans död. I denna beskrivs bland annat de olika joriska kolonntyperna. Vid denna tidpunkt har basilikan restaurerats, stora delar av den sjunkna staden utforskats och Marion blivit ett officiellt lycéum.
283 f.O.
Olai Montalion publicerar "Studia typologica ioricum" som beskriver och analyserar den joriska kulturens materiella kultur i form av keramik, vapen och metallarbeten. I detta epokgörande pergament etablerar Montalion typologimetodiken.
276 f.O.
Montalion publicerar "Historiae Tolanica" som beskriver den äldre krunisk-tolanska staden han hittat under det joriska Marion.
273 f.O.
Montalion avlider. Lycéet blir nu inriktat mest på utbildning men skickar också ut expeditioner till Krun, Efaro och det fjärran Furgia för att studera de joriska minnesmärkena där. Lycéet är det enda ljuset i ett annars kompakt tolanskt mörker - de sydtolanska hövdingarna har fallit ner i barbari och slåss ständigt inbördes och mot bergens svartfolk. Detta till trots innebär lycéets närvaro att sydtolanerna under århundradena anammar aidnisk-jorisk kultur och språk. Gudinnan Ingeril inlemmas också i det sydtolanska panteonet som dotter till Amçi, den vise guden, och Azgigal, fågelgudinnan.
27 f.O.
Kimzonerna anländer till Koalint. Mandelmunkarna tar inte ställning i kampen mellan kimzonerna och de sydtolanska hövdingarna.
18 f.O.
Den kimzonska stamprinsen Sanchuniadon anländer med en krigsflotta till bukten nedanför lycéet. En trupp tungt beväpnade kimzoner med Sanchuniadon i spetsen närmar sig lycéet och möter utanför dess portar Prior Amnon. Amnon bär en blommande mandelkvist i sin ena hand och en papyrusrulle i den andra. Han räcker över mandelkvisten och pergamentrullen till Prins Sanchuniadon och frågar "Har ni kanske några böcker med er?". Sanchuniadon, som nu är något generad över att inte ha någon gåva att ge i retur, skickar sin lille son Philon ner till skeppen och pojken återvänder med en kattunge (en traditionell kimzonsk vänskapsgåva) och en illustrerad utgåva av "Sagan om Kimzon och Farkhon" som han överräcker till Amnon. Philon blir den förste kimzonen att studera vid lycéet och hans far grundar i Marions bukt en ny stad som kimzonerna döper till Kar Mafor vilket på kimzon betyder "mandelblommornas stad".
Än idag är lycéet i Mafor den enda större lärdomsakademin i Felicien då kimzonerna inte förde med sig någon egen tradition av större organiserade lärdomsinstitutioner. Då lycéet har fortsatt utbilda såväl jorer som kimzoner har det varit avgörande i framväxten av den kimzonsk-joriska blandkultur som är sant felicisk samt i formandet av det feliciska folkspråket.

Kungariket Felicien

Jättesköldpaddans tidevarv

27 f.O.
Kimzonerna anländer efter många äventyr till Koalint och södra Tolan. Deras ledare är Kalameikos och hans hustru Elissa. Snabbt grundas städerna Elikon, Sidon och Tyros.
27 f.O. - 9 e.O.
Tolanerna är splittrade och kimzonerna erövrar större delar av Tolans kustländer. Redan under Kalameikos livstid har de nio stamsätena grundats och kungasätet Tyros blir snabbt en starkt befäst och rik handelsstad.
9 e.O.
Kalameikos avlider och kimzonerna väljer hans och Elissas yngsta son Kiolomon II till ny kung. Enbart ättlingar till både Kalameikos och Elissa kan lägga anspråk på Feliciens tron.
9-200 e.O.
Kiolomon och hans efterföljande besätter hela Tolans kustland och tvingar de flesta tolanerhövdingar i inlandet till underkastelse samt driver svartfolken upp i och in i bergen. Under denna period är kimzonerna så gott som ständigt i krig med någon tolanerhövding eller svartfolksflock. Felicierna börjar handla med framförallt berendier, hynsolger, efarier och krunier.
174 e.O.
Zorakin etablerar en koloni på ögruppen Hakkai söder om Felicien. Felicien skickar ut egna upptäcktsflottor mot Ormsjön och till västra Kopparhavet.
200-talet e.O.
Solfarare anländer till Efaro. I deras kölvatten kommer också dalkiska och erebosiska handelsmän. Kopparhavet börjar bindas samman till en helhet med täta handelskontakter. Felicierna oroas av solfararna och de efterföljande köpmännen och bestämmer sig för att inte låta dem vara de enda med fästen i Efaro.

Havsrockans tidevarv

204 e.O.
En malström uppstår mellan Samkarna och Solunas och en felicisk upptäckts- och handelsflotta fångas i Ormsjön oförmögen att ta sig åter till Kopparhavet. Kolonin Krilloan upprättas på den samkarniska kusten där felicierna och andra sjöfarare samlas i väntan på gynnsamma vindar som kan öppna ”Vägen bort”, vilket malströmmen kom att kallas.
223 e.O.
Feliciska "legosoldater" utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp for solfararna i Efaro etablerar en koloni kring staden Bylos. Staden behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar.
280-306 e.O.
Efter det Andra soltåget utökar Felicien sin jakt på slavar i norra Soluna genom regelrätta krig mot flera efariska stammar. Målet är en lika stark närvaro i Efaro som den som solfararna upprättat. Tigranes och Dermanien drabbas hårt och kriget skapar störningar i andra staters handel med Sombatze och Thelgul men ignoreras av felicierna. Felicien erövrar flera öar längs nordvästra Efaros kust, de såkallajde Pärlkolonierna.
306-309 e.O.
Från detta datum vandrar den milde Kiomolon III Den Lysande Vägen. Slitningar och stridigheter utbryter mellan Paridontrogna och Etinstrogna vilket försvagar landet.

Nätkrabbans tidevarv

310-343 e.O. Dermaniska Mellanspelet
De dermaniska stammarna samlas i en stor allians för att bekämpa felicier och solfarare. Andra stammar som tigranerna och aderrahamanerna ansluter sig, frivilligt eller motvilligt, till dermanierna som besegrerar felicierna i flera fältslag och innesluter dem i deras befästa städer. Dermanierna bygger en mäktig flotta och för kriget först till Pärlkolonierna och därefter till själva Felicien som efter att Kiomolon III tillfångatags av den briljante halvkimzonern-halvefariern As-Sarhadon kapitulerar. De paridontrogna svär evigt motstånd och en del av dem flyr till Berendien för att söka stöd där. Stödet uteblir och felicierna menar att detta är ett brott mot den vänskap som dittills rått mellan Felicien och Berendien.
Under denna feliciska svaghetsperiod återfår Amara, Idhram och flera tolanerhövdingar på Kritos i praktiken självständighet.
331 e.O.
Dermanierna grundar staden Derk i Felicien. I staden bosätter sig ett stort antal dermaniska veteraner.
333 e.O.
Feliciernas tillfångatagna kung, Kiomolon III, avlider och dermanierna tillsätter en efarisk kung av Felicien: dess erövrare As-Sarhaddon. As-Sarhaddon möts av ett massivt uppror. Prins Mahariolon utropas till kung av de kimzonska stammarna och husen.
Prins Mahariolon och Prinsessan Arishanat som bägge stammar från Kalameikos och Elissa är de första i en ny linje av feliciska monarker.
335 e.O.
Dermanierna skickar en undsättningsflotta till Felicien, men de dermaniska stålkanoterna krossas i ett stort sjöslag i Koalints mynning. Koalints vatten sägs flyta rött i tre dagar.
336 e.O.
Dermanerna har efter tre års strider slängts ut från Felicien. Undantaget är Derk som efter att ha stormats nio gånger av felicierna erbjuds samma status inom Felicien som tolanerfurstarna. Än idag är Derk en kulturellt efarisk stad vars hövding är vasall till Feliciens kung.
336 e.O.
Pärlkolonierna återtas av den feliciska flottan.
337 e.O.
Bylos läggs under felicisk belägring och återtas före årets slut.
338-340 e.O.
Felicierna belägrar Abn Haza. Den feliciska flottan plundrar Tigranes och Aderrahamans kuster, inte ens den minsta fiskeby skonas. Den efariska staden An-nahar intas i ett amfibiskt anfall som leds av huset Carais hajmän. Staden döps till detta hus ära om till Caraidon - Hajherren.
341 e.O.
Abn Haza faller och dess befolkning tas som slavar. Feliciska trupper tränger djupare in i Dermanien som begär fred.
342-343 e.O.
Fredsförhandlingar drivs under erebosisk neutral ledning. Felicierna gör sitt bästa för att förhala dessa då det ger dem mer tid att plundra. Under krigets lopp förs tiotusentals slavar norr till Felicien.
343 e.O.
Fred sluts mellan Felicien och Dermanien som tvingas erkänna Feliciens självständighet, bekräfta felicisk överhöghet över Pärlkolonierna och Bylos samt att avträda den stad som sedan dess kallas Caraidon. Perioden under främmande styre blir av de lärde känd som Dermaniska Mellanspelet.

Vithajens tidevarv

344-411 e.O. Berendiska kriget
De segerrika felicierna är rusiga över sin egen styrka och makt. Under krigets lopp har de också värvat mängder av legosoldater inför ett planerad angrepp över bergen mot Dermaniens hjärta. Istället för att avskeda dessa väljer Felicierna att ge "de falska berendierna" en näsbränna. Anfallet mot Berendien börjar med en räd och slutar i fullt krig. Kriget kommer att vara i sextiosju år men det bryts av flera längre vapenvilor.
370 e.O.
Efter en olycklig incident i Ventimiglia allierar sig Zorakin med Berendien och går i krig med Felicien. Strider utbryter också i norra Efaro men dessa är mest skärmytslingar och räder.
392 e.O. Sjöslaget vid Selim
Felicierna krossar den zorakiska flottan och påbörjar en lång och grundlig plundring av Zorakins kustland. Mycket av rikedomarna hamnar i dalkiska och erebosiska penningpungar då de ger tillstånd åt felicierna att köpa förnödenheter i Caddos och Erebos hamnar.
394 e.O.
Fredsslutet med Zorakin som avträder kolonin Montagor. Detta krig blir i Zorakin känd som Sjökriget (370-394 e.O.)
411 e.O.
Fred med Berendien utan förändrade gränser. Berendiens kustländer är utplundrade och felicierna är mätta på krig. Bland Feliciens tolaniner och slavar är krigströttheten stor och uppror är nära.

Sjöormens tidevarv

411-451 e.O.
Felicien går in i en återhämtningsperiod med enbart mindre strider i Efaro och mot Erbulas och Pelenos svartfolk. Den sista fri tolanerhövdingen svär trohet och utnämns till Furste av Amara. Mot slutet av perioden utbryter konflikt mellan Felicien och Krun om inflytande i Efaro och kruniernas höjning av tullen i Stabul till 10% för felicier medan dalker och ereboser slipper undan med 5%.
451-456 e.O. Slaget vid Lopenta och Felicisk-krunska kriget
Efter en lång tid av småstrider med det expansiva Krun som försöker styrka sin ställning i Efaro på bekostnad av Felicien, drabbar de två staterna samman i ett väldig sjöslag. Utanför ön Lopenta utkämpas östra Kopparhavets största sjöslag någonsin. Striden blir hård men efter tre dagar drar sig krunierna tillbaka. Följderna blir att Krun tvingas ge upp sina efariska planer. Dock behåller de kontrollen över Lopenta som de feliciska belägringsmaskinerna trots envetna försök inte lyckats krossa. Felicierna lyckas tidvis sätta Stabul i blockad och i fredsslutet tvingas krunierna åter sänka tullen för felicier till samma nivå som för erebosier och dalker.
499-512 e.O. Sombatziska kriget
Sombatze har efter det felicisk-krunska kriget expanderat västerut och fått fotfäste i Kopparhavet. Felicierna och östliga efarerstammar gör räder mot sombatzierna för att stävja expansionen och för att fånga slavar. Sombatzierna svarar med att uppmuntra uppror bland Feliciens slavar och skickar en stor invasionsflotta mot Felicien. Massiva slavrevolter bryter ut, men i slutändan krossas den sombatziska flottan och felicierna kan återvända hem för att kväsa revolten. I östra Efaros kustländer råder nu en bräcklig balans mellan feliciska, krunska, sombatziska och inhemska efariska intressen.
513-574 e.O.
Felicien är rikt och ohotat och välståndet växer. Strider mot svartfolk och räder mot efarerstammar avlöper oftast till felicierna fördel. Enda smolket i bägaren är ett misslyckat kolonisationsförsök på Tolokfe. Officiellt hävdar Felicien dock att de fortsatt har "legitima intressen" i Tolokfe.
574 e.O.
Inbördeskrig utbryter mellan Prins Hamilon och Prins Baros. Den äldre brodern Baros, som är sjuklig och svag, stöds av flertalet stamfurstar och storkimzoner som ser en lämplig marionett i honom. Hamilon har stöd av framförallt den kungliga flottan och dess marinkår, småkimzonerna samt Paridons prästerskap.
576 e.O.
Kung Baros den Veke säljer ögruppen Hakkai och staden Montagor till dess inbyggare. Prins Hamilon erkänner inte försäljningen utan hävdar fortsatt felicisk överhöghet
578 e.O.
Prins Hamilon segrar i det avgörande Brödraslaget. Baros halshuggs med labrys på fördäcket till Prins Hamilons flaggskepp. Stamfurstarnas makt begränsas, de förbjuds att hålla flottor i fredstid och tvingas att ha residens i Tyros (under kungens och marinkårens ömma vård) och småkimzonernas inflytande i stamaffärer stärks. Marinkåren expanderas. Felicien utvecklas till Kopparhavets kanske mest centraliserade stat.

Bläckfiskens tidevarv

578 - 610 e.O.
Erebos och Caddo tar över allt mer av den handel i östra Kopparhavet som tidigare gick på feliciska kölar. Erebosiska och berendiska tyger liksom dalkiskt hantverk börjar alltmer tränga undan de feliciska varorna. Trakoriska skepp börjar också under denna period att segla in i Kopparhavet och erbjuda silke och ylle av god kvalitet och lägre pris än vad felicierna kan erbjuda.
598 e.O.
Hamilon faller i strid mot Erbulas svartfolk och Kronprins Kuthegil tar tronen. Den hämndkampanj som Kuthegil och hans två bröder Asdrilon och Magon driver de tre följande åren många av svartfolken att fly över till den berendiska sidan av bergen (där de plundrar landsbygden men till slut görs ner till sista lorting) och de som stannar kvar gömmer sig i sina allra djupaste hålor. Flera år har gått sedan dess men Kuthegil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.
603 e.O.
Kung Kuthegil delar ut sina första kaparbrev i syfte att underminera Berendien, Caddo, och Erebos. Kuthegil och hans bröder har en plan. En stor plan som ska göra Felicien till Kopparhavets härskare och lägga grunden till ett imperium som omfattar hela Tolan och Efaro...
604-606 e.O.
Felicien anfaller det efariska hövdingadömet Tigranes från tre riktningar. En armé tågar in från Bylos under Asdrilon, en från Caraidon under Magon och Marinkåren landstiger på den norra kusten under ledning av Kuthegil själv. Efter ett kort krig tvingas Tigranes att avträda ön Girba (Skall detta ändras till öarna Meninx och Pallanx?) samt betala en årlig tribut till Felicien. Tigranes tvingas vidare att tillåta Felicien att som enda främmande makt få bedriva fiske längs landets kust samt tullfrihet i dess hamnar. Fredsfördraget gäller i 27 år.
Detta anfall är helt opportunt: Tigranes hade en svag barnkung och var diplomatiskt isolerat. Felicierna åberopar att Tigranes och Felicien inte formellt slutit fred efter det första Felicisk-Dermanska kriget.
Det snabba underkuvandet av Tigranes skrämmer Berendien, Caddo och Erebos som nu fäster blicken än mer mot Felicien.
606-610 e.O.
Kuthegil söker binda Hynsolge till Feliciens sida och förutsättningarna är goda. Prins Mahariolon, som är styvbror till Kuthegil och kusin till Hynsolges kung, reser varje sommar till Hynsolge för att slåss tillsammans med ett kompani frivilliga felicier på kungens sida. Kungliga agenter från Spindelns Sällskap infiltrerar i hemlighet de feliciska legosoldatskompanier som slåss på Sirigons sida i inbördeskriget. Samtidigt är många inom den hynsolgiska adeln positivt inställda till Felicien och ett krig mot Berendien där man hoppas kunna erövra ny mark, tankar som underhålls av deras feliciska kontakter.
Kuthegil erbjuder sig att intervenera på sin släktings sida i kriget men Kung Mefimor av Hynsolge håller emot då han vill segra i kriget på sina villkor och vill undvika att bli en bricka i Kuthegils spel. Felicien och Hynsolge sluter dock en defensiv allians och Felicien ges ett mycket fördelaktigt handels- och fiskeavtal.

Regentlängd

Felicierna räknar släktskap genom kvinnan och Elissa, Ihilendra, Imilkana, Arishana, Ylkira och Kolyssa är hustrur till den första kungen i respektive blodslinje.

Elissas blodslinje 27 f.O.-168 e.O.


Ihilendras blodslinje 168-227 e.O.


Imilkanas blodslinje 227-333 e.O.


Arishanas blodslinje 333-469 e.O.


Ylkiras blodslinje 417-469 e.O.


Kolyssas blodslinje 469-610 e.O.

Geografi

Karta

caption

Karta över Felicien

Regioner

Kritos

Denna delen av Felicien söder om Erbulas ligger i regnskugga och landskapet är kuperat och kalkrikt förutom de smala kustremsorna som är gammal havsbotten. I det kalkrika och regnfattiga Kritos odlas vinrankor på terrasserade norrsluttningar och olivträd och andra fruktträd på sydsluttningarna. Fläckvis finns bördigare jordar som ursprungligen var skogbeklädda med kritosek, äkta kastanj, valnötsträd, pinje, pelenostall och cypress, men som nu ofta är uppodlade. Där odlas vete, korn och kikärtor samt rotfrukter, grönsaker och rikligt med fruktträd.

Kustslätterna och floddalarnas ler- och slamjordar odlas intensivt och här är också befolkningstätheten som störst. Landskapet är här ett utpräglat odlings- och kulturlandskap med mycket lite "vildmark". De platta kust- och floddalsslätternas ler- och slamjordarna är de enda i Felicien som är lämpligt för storskalig odling av vete och korn.

I de inre av Kritos, där kalkklipporna ofta går i dagen, går det knappt att odla utan får och getter vallas i det buskbeklädda landskapet. Varje vår blommar busklandskapet upp med sprakande färgprakt och de tolanska herdarna bedriver här också biskötsel samt skörd av aromatiska, dekorativa och medicinska löv, frukter, blommor och örter. Bland buskar och blommor bör nämnas kritosekbuskar, terebint, en, sumak, philasbröd, myrten, felisleka, cypress, laviniros, lager, styrax, oleander, jasmin, stjärnlilja, kaprifol, järnek, farkhonemon, rosmarin, fjäderlavandula med flera.

Erbulasbergens lägre nivåer är klädda i ek-, kastanj-, valnöts- och bokskogar där tolanerna låter svinen böka och vars frukter och virke är värdefulla, i mellannivå växer rikligt med asp, cembatall, erbulasgran, cypress och terebint och över trädgränsen finns buskiga bergsängar med rikt sommarbete. Erbulas toppar, som kan sträcka sig 3500 meter över havet, är klädda i ständig snö. De tre större floder som rinner genom Kritos är alla födda ur Erbulas och vårens smältande snö då floderna forsar. Floderna heter, från väst till öst: Eleutheros, Afaka, och Arantes. Under högsommaren är floderna nästan uttorkade och när höstregnen kommer strömmar floderna åter om än inte lika starkt som om våren. Detta gör sammantaget att floderna är svårnavigerade, det finns också flera vattenfall, och flodtrafiken är inte så intensiv. Mindre flodbåtar kan ändå synas på dessa floder nära de vassrika mynningarna och i Arantes kan små båtar under goda förhållande ta sig ända upp till Amara. Timmer flottas också ner till kusten efter att ha dragits av oxar från Erbulas sluttningar till floderna. Sammantaget är dock floderna viktigare som bevattningskällor än transportleder.

Pelenos

Nordvästra Pelenos söder om Koalint är regnrikare än övriga Felicien och den mycket smala kustremsan är intensivt uppodlad och terasserad. Östra Pelenos är något torrare och den mest skogrika (kritosek, pelenostall, terpentintall, cypress, valnöt, kastanj) delen av Felicien. Här finns också flera sjöar som är rika på ål, nors, brax och barb. Pelenos sydkust är torr och tättbebodd enbart längs floddalarna där konstbevattning tillåter intensiv odling. Det finns tre viktigare floder på södra Pelenos: Kebir och Senir som mynnar i Arados bukt och Lotanan vars södra arm leder till Derk och den östra till Assabanik. På södra Pelenos finns också två större och grunda laguner vars salthalt är högre än det bräcka östra Kopparhavet och ur vilka felicierna utvinner salt i stora saliner.

I Pelenos berg växer den endemiska tempelcedern, ibland kallad kungssceder, som prisas högst av Kopparhavets skeppsbyggare. Kungsscedern är stark som ek, lätt som fur och dess kådrika virke avger en rik doft som sägs vara hälsobringande och sant är att roddare på skepp byggda av kungscedern blir sjuka mindre ofta.

Pelenos flora och fauna är är i övrigt snarlik den kritosiska, men det efariska inslaget är starkare i odlingen.

Gerdikkarkipelagen

Denna arkipelag av flera mindre öar är utlöpare av Erbulas och Pelenos berg och har vulkaniskt ursprung. De reser sig brant ur havet med smala kustremsor. Ursprungligen skogbeklädda finns nu enbart mindre bestånd kvar med resten av öarna buskbeväxta eller terasserade och uppodlade, framförallt med vin, lin och fruktträd. Busklandskapet är rikt på örter och på ön Kior odlas mastixbusken vars sav är en viktig krydda och medicin. På de minsta klippöarna i arkipelagen växer en lav från vilken det röda färgämnet orselj utvinns. Flora och fauna är i övrigt snarlik den övriga feliciska.

Klimat

Felicien har ett utpräglat kopparhavsklimat med milda vårar, heta somrar och regniga höstar och vintrar. Snö faller mycket sällan i de låglänta områden, men de högre bergstrakterna har ett mildare sommarklimat och vintrar med snö. Vindar är oftast nordliga, men flera gånger per år blåser den heta KamdoRhinn från Efaro och för med sig sand och damm från Solunas inre.

Kritos ligger i Erbulas regnskugga och är ganska torrt men detta uppvägs till viss del av dess tre floder som föds från Erbulas regn och smältvatten. Norra Pelenos kust mot Koalintviken och Gerdikkarkipelagens öar är de mest regnrika och lummiga delarna av Felicien. Södra Pelenos kust är den torraste delen och påminner mycket om norra Efaro såväl vad gäller klimat som grödor.

Flora & Fauna

Fauna

Fågelfaunan är rik i Felicien med stora stråk av flyttfåglar som passerar varje vår och höst på väg till och från Soluna. Vid dessa tider fångas mängder med kramsfågel i nät och snaror och gäss och änder jagas från båt med nät, lätta armborst och dresserade rovfåglar. Pelikan, vit stork, natthäger, bronsibis, storskrävlare (även kallad erebosiertrut) och dvärgskarv samt flera arter örnar, falkar (t.ex. tolanerfalken) och gamar återfinns året runt. Korpar finns i bergigare områden och anses vara djur vars närvaro är omen - till det goda eller onda beroende på sammanhanget. Bland mindre fåglar bör nämnas härfågel, shapidanufågel, rosentrast, blåkråka, grön och röd biätare samt alcedonen.

Bland större däggdjur kan nämnas lejon, varg, schakal, vildkatt, lo, rödräv, kronhjort, rådjur, gems, vildget, vildsvin, sjusovare och svartsvanshare. Förrymda karakaler och geparder importerade från Efaro som sällskaps- och jaktdjur till kimzoner har etablerat sig i delar av Felicien.

De vanligaste ormarna är den grodätande smaluggersnoken, som lever i floder och sjöar, och den behornade viperan som lever i klippiga och steniga landskap. Karmosinödlan är en liten röd ödla som också lever i steniga landskap men även ofta är klart synliga mot de feliciska vitkalkade husväggarna i sin jakt på insekter. Bland amfibierna bör nämnas vattensalamandern, som sägs fatta eld om man lyfter ut den ur vattnet, samt den blåa klockgrodan vars grillade lår är en delikatess.

Kimzonerna föredrar jakt på marina djur och fåglar och således är det främst tolaner som jagar. Kimzonerna har dock anammat falkenerarkonsten från tolanerna och jagar sjöfågel och fisk från båt med tämjda örnar, hökar och falkar.

Den marina faunan är rik, speciellt i Koalint där sjöormar leker och sköldpaddor lägger sina ägg längs de vita stränderna. I Koalint påträffas den variant av purpursnäckan ur vilken den djupt röda tyriska purpurn utvinns. Här växer också rikligt den stora pennmusslan som ger musselsilke, kött, pärlemor och ibland pärlor samt flera andra musslor och blötdjur som pilgrimsmusslan samt flera snäckarter, krabbtaskor och sjöborrar. I Gerdikkarkepelagen finns de rikaste purpursnäck- och sköldpaddsförekomsterna och varje senvår passerar stora tonfiskstim genom arkipelagen mot Echatiska havet. Österbukten är rik på sardiner, sardeller och framförallt bläckfisk.

Mulle, makrill, ansjovis, guldsparid, svärdfisk, muräna, sjötunga och nors är populära matfiskar. Det finns flera arter av rocka och haj (exempelvis mako, blåhaj, hammarhaj, pigghaj), men enbart pigghajen fiskas för sitt kött och sin levertranolja. Rockor och hajar fångas det dock en del av som bifångst och deras skinn är ett populärt material i framförallt svärdsskidor och hjaltbindningar. Delfiner finns rikligt och även munksäl är vanlig, men enbart den senare jagas och då mest för att den har en tendens att vittja feliciernas nät. Flygfisken är en helig fisk och att se den till sjöss anses som ett omen.

Legendariska djur

Sjöormsharpunering är en manbarhetsrit för unga kimzoner. När RhabdoRhinn blåser från syd vandrar sjöormarna från Ormsjön till Koalint för sina våldsamma parningslekar. I dessa tider bemannar unga kimzoner brigandoner och beger sig ut på sjöormsjakt. De som återvänder återvänder som män och med rikt byte då felicierna vet att utnyttja alla delar av sjöormen i olika praktiska, religiösa och magiska syften.

Bukten där staden Arados ligger är rik på hippokamper. Dessa tämjs ibland av Paridonpräster och jagas också under begränsade och rituella former. Ett annat marint djur som anses vara heligt och Paridons utsända är väduren. Dessa är dock helt otämjbara och vördas och fruktas som gudaomen av alla felicier.

I Pelenos berg är det vanligare med sphinxar än annorstädes i Ereb. Ändock är sfinxer mycket ovanliga. De anses vara knutna till Felis och vördas och fruktas av felicierna. Ytterligare två legendariska djur som är vanligare i Felicien än på andra ställen är lammasun och shedun, ett bevingat lejon och en bevingad tjur. De lever i bergstrakterna och är ytterst ovanliga och med starka associationer i den feliciska mytologin till Philas och Dagon.

I Eleutheros, Afaka, och Arantes vasstäta mynningar påträffas ibland hydror. Dessa lever normalt sett på fisk och andra sjölevande djur, men går ibland till attack mot flodbåtar. Unga feliciska män på jakt efter ära söker ibland upp hydrorna i deras nästen. Få återvänder. I flodernas vassrika deltan och i Pelenos större sjöar lever också de stymphaliska fåglarna vars vingpennor är gjorda av gyllene organisk metall. Vingpennorna är fyllda med ett organiskt gift som verkar paralyserade på offret. Stymphaliska fåglar lever i flock och är stora som kråkor. Deras vingpennor är eftersökta som pilspetsar och knivar då de dels är mycket vackra, dels mycket skarpa och också kan förtrollas.

Flora

  • Kritosek - Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg så kallad kimzonsk karmosin.
  • Krunsk ek - Urkisk ek
  • Holmek - Skogsek
  • Tempelceder - Libnonceder, kallas också Kungsceder då fällandet av dessa träd är regale
  • Erbulasgran, också kallad Omorika - Serebgran, kallas Nidagran i Torshem och norra Berendien
  • Pelenostall - Terpentintall, ur denna utvinns den skarpa cembraoljan som används i flera syften bl.a. som medicin, möbelolja och för retsinering av vin
  • Philasbröd - Ihannesbröd, kallas Odosbröd i större delen av Kopparhavsområdet
  • Felicisk tulpan - purpurfärgad tulpansort
  • Farkhonemon - Röd vallmo
  • Stjärnlilja - Krollilja
  • Fjäderlavendula - Lavendelart från söder om Erbulas som skiljer sig från den vanliga lavendeln genom en skarpare doft
  • Lavniros - Vit rossort döpt efter den tolanska mångudinnan Lavini
  • Muskatellsalvia - lokal salviaart med fyllig doft och smak
  • Felisleka - Kattmynta
  • Svartsvanshare - Hare m. svart svans
  • Svartsvanshjort - Tolansk kronhjortsras
  • Hornviperan - Behornad huggorm, tämjs ofta och används i olika feliciska kulter
  • Smaluggersnok - Grön vattensnok. Amçis följare håller den för helig.
  • Karmosinödla - liten röd ödla som finns i steniga områden och i städerna på hela Tolanhalvön.
  • Blå klockgroda - ätlig groda
  • Lökgroda - oätlig groda
  • Svart locust - liten köttbitarvariant som tämjs och släpps loss på den pelenosiska befolkningen av de illvättar som bor i de pelonsiska bergens djup.
  • Stor skräveltrut - mycket ljudlig och irriterande trut. Kallas ofta för Erebosiertrut av felicierna.
  • Alcedon - Kungsfiskare
  • Galadonufågel - Härfågel, anses av alla felicier vara ett omen för krig, kamp och strid, ett sändebud från Galmon
  • Natthäger - svart häger
  • Kritosek - Kermesek, från denna skördas löss som löses upp i vinäger och ger en dyr klarröd färg sk. kimzonsk karmosin.

Utdrag från indexet till mandelacolyten Lykarion DiUriels candidatusuppsats "En essaye till en felicisk historia naturaliae"

Städer

Felicien Städer

Tyros

Huvudartikel: Tyros

Den gyllene.

Sidon

Den drömmande

Huvudartikel: Sidon

Elikon

Den pärlskimrande

Huvudartikel: Elikon

Darition

Huvudartikel: Darition

Amara

Huvudartikel: Amara

Amara är det största tolanska furstesätet och staden är känd för sin skönhet. Byggd i vit kalksten på en klippa över den brusande floden Arantes är staden omgiven av vin, aprikos- och äppelodlingar. I stadens yttre omgivningar finns också ett blomstrande kulligt busklandskap där örter skördas, bin sköts och får och getter betar. En liten grupp halvlängdsmän har bosatt sig i Amara där de livnär sig på fruktodling, likörframställning och handel med sina tobaksodlande kusiner på den berendiska sidan av Erbulas. I Amara görs också det röda Amarantervinet vars fylliga smak är ett resultat av en blandning mellan den joriska zyrahdruvan och den kimzonska zibibbodruvan.

Perdano

I de västra delarna av det soliga och torra Kritos ligger staden Perdano. Sjömän som närmar sig staden möts av två tjocka och höga ringmurar som står ute i vattnet och skymmer stora delar av staden. Flertalet master och fanor sticker upp bakom murarna och vittnar om en stor hamn med sprudlande aktivitet.

Perdano var tidigare känt för sitt mäktiga skeppsvarv, där de främsta och flesta skeppen i den feliciska flottan byggdes. Många dromoner och celandioner pryds fortfarande av Perdanos vapenmärke - ett tjurhuvud i brons. I flera decennier fraktades timmer längst floden Eleutheros ner mot staden, och skogen Orenna söder om Erbulasbergen avverkades flitigt.

Staden blomstrade och Perdano var nu förknippad med båtbyggarkonst. Många kända yrkesmän vigde sitt liv åt detta yrke, och yrket var högt skattat och belönat. För att skydda skeppsvarvet mot eventuella anfall lät den dåvarande kungen Tiromon I år 413 e.O. uppföra två höga rundade murar som ringade in bukten och Perdano. Som Kleriomon III efterträdare behövde Tiromon I vid den tiden vinna populäritet. Perdanos muror lät bli det avtryck i historien som Tiromon I lämnade bakom sig.

Med tiden blev det dock svårare att frakta timmerstockar. Skogen Orenna glesades ut och längre norrut blev forsarna för vilda och branta för att bedriva vettig timmertransport. Korruption, odjur och närheten till Erbulasbergen medförde större faror och större kostnader för båtbyggarna. Skeppsvarvets tid var förbi och den sista galären från Perdano sattes i bruk år 513 e.O.

I flera år användes Perdanos skeppsvarv till reperation och underhåll av de fartyg som fanns i bruk i Koalintviken. Dock byggdes inga nya båtar, och de förutseende affärsmännen och handelshusen hade redan börjat ägna sig åt en annan slags handel.

I de kalkrika, torra slätterna som skogsskövlingen lämnade efter sig frodades olivträden. Jorden och sluttningen visade sig vara ypperlig för dessa, och tidigt, när Perdano var förknippat med båtbygge, pressades den första olivoljan som i skuggan av skeppsvarvet blev erkänt och hyllat. Senare men samtidigt utökade man produktionen av tångaska, som tillsammans med olivolja skapades parfym och tvål som genast blev väldigt populärt. Oliven hade blivit Perdanos nya paradvara.

Idag är Perdano något av en kulturell stad där den kimzonska eliten kan frossa i parfymeri, tvålar och delikatesser. Rika köpmän och adelsmän från Felicien strapetserar gärna mellan de olika butikerna för att sedan stoltsera med den senaste parfymen eller den mest livsgivande tvålen. Staden är kraftigt segregerad och klyftan mellan rik och fattig är mer tydlig genom de tre stora bostadsområdena som löper som en halvmåne runt staden.

Perdano är säte för Melpomenastammen, en av kimzonernas nio stammar och för närvarande räknat som en av de mäktigaste i Felicien om man skall se till vilka stamfurstar som valts ut att sitta i Kungliga Skeppsrådet. Furst Lakadon DiAlofor har dock de senaste två åren plågats av ormfeber från sin ungdoms resor längs Fuktkusten i Samkarna och hans stol i Stjärnkammaren står därför ofta tom. Melpomenastammens två domare 610 e.O. är Isenta DiTaltokemana och Poreldon DiKas.

I furstendömets bergstrakter finns ett av få åretruntöppna pass över Erbulas och redan Kejsardömet Jorpagna anlade sin härväg här och på dess grund bygger den nuvarande vägen. Längs vägen genom passet finns härbärgen av olika slag på ca en dagsmarschs avstånd från varandra. Passet är starkt befäst av såväl Felicien som Berendien framförallt som skydd mot varandra men även från Erbulas stridbara svartfolk vilka ofta attackerar de multåg som sköter handeln mellan Kritos och södra Berendien.

Derk

Denna stad styrs av en efarisk hövdingaätt som är vasaller till Feliciens kung, de s.k. Deyerna av Derk. Staden befolkas framförallt av efarer och är även arkitektoniskt mycket efarisk till sin karaktär. Derk har, tillsammans med de många efariska slavarna och efariska frigivna, varit en stark faktor i den efariska komponenten av den feliciska kulturen. I stadens omgivningar, och annorstädes på södra Pelenos, odlas typiska efariska grödor som gulris, bananer, tobak och bomull.

Arados

Arados är ett av kimzonernas nio stamsäten och ligger på en ö i floden Kebirs mynning. Staden är känd för sin täta och höga bostadshus som liksom den i Tyros och Sidon bildar sk "öar" på upp till sex våningar. I Arados ligger ett renommerat Paridontempel vars präster är specialister på att tämja de hippokamper som lever i Aradosbukten och som också leder den rituella hippokampjakt som genomförs varje vår och färgar buktens vatten röda.

Platser

Lyceet i Mafor

Mandelordens lyceum i Mafor har gett staden en rad olika tillnamn; akademiernas stad, de lärdas högsäte och feliciernas skola. Här samlas lärde av alla slag, ofta på familjen Alkymades koncession. Mandelordens lyceum innehåller Feliciens största bibliotek och främsta utbildningsanstalt av joriskt snitt.

Huvudartikel: Lyceet i Mafor

Saroniska näset

Näset mellan Kritos och Pelenos kallas Saron. Vid dess smalaste ställe, ca 4 mil, byggde tolanerna redan innan den joriska erövringen en kalkstenslagd väg där lättare skepp kunde släpas från Koalint till Österbukten. Vägen var igenväxt och obrukbar när kimzonerna anlände men återställdes till brukbart skick under 100-talet eO. Skeppsvägens mynningar är starkt befästa av kungliga fort bemannade av den feliciska marinkåren. Sarons skeppsväg är av stor strategisk betydelse för Felicien: den möjliggör snabb, ungefär fyra dagar, förflyttning av lätta galärer från Koalint till Österbukten. I fredstid används den också av kustskeppare som gladeligen betalar tullavgiften för att bespara sig hela seglatsen kring Pelenos. Tyngre galärer och stora handelsskepp kan inte förflyttas över Sarons skeppsväg. Det feliciska riksrådet diskuterar återkommande byggandet av en kanal mellan Koalint och Österbukten men har ryggat bort från de gigantiska kostnaderna.

Philas finger

Finger är på feliciska en eufemism för det erigerade manliga könsorganet. Detta torde räcka som förklaring på denna kraftiga och långsträckta halvös namn.

Kap Kalameikos

När Kalameikos och hans följare korsade det Saroniska näset för sin första kampanj mot Gerdikkarkipelagen reste de på denna höga udde ett tempel till Paridon på det att han skulle välsigna dem med det kimzonerna kallar "galärväder": lätta brisar och låga vågor. Kring templet finns idag en mindre stad och prästerna här anses vara goda väderspåmän, vågtämjare och vindmakare

Idhram

Detta tolanska furstendöme är beläget vid ett av få berg i Felicien som är rika på malm. Här utvinns silver, bly och järn. Fursten av Idhrams inflytande är kännbar tom i Tyros tack vare frukterna från sitt stora silvermyntverk.

Assabskogen

Denna skog är Feliciens största och förklaringen till Assabanikinvånarnas rykte som Feliciens skickligaste skeppsbyggare. Skeppsbyggmästare från Assabanik rekryteras ofta till Tyros kungliga varv. Assabskogen var en gång bebodd av en stam skogsalver. Dessa är dock sedan länge besegrade och förjagade även om ryktet säger att skogs- och flodandar på natten hemsöker denna skog.

Kopeossjön

Denna sjö är Feliciens största och sägs vara förbunden med Kopparhavet via underjordiska kanaler. Hur skulle annars de rikliga bestånd av ål och nors kunna fiskas i sjön? Växtligheten runt sjön är lummigare än på många andra ställen på Pelenos och sjön är mycket rik på fågelliv. Norra delen av sjöns kuster och dess omgivningar tillhör en tolansk furste som är vasall till den feliciska kungen. Han eller hon kallas "Sjöfursten" eller "Sjöfurstinnan".

Dohrisjön

Denna sjö anses vara helig för den tolanska vishetsguden Amçi, hans gemål fågelgudinnan Azgigal och deras dotter, mångudinnan Lavini. Denna triad dyrkas av den lilla tolanska tempelstat vars säte ligger vid sjöns sydöstra strand. Sjön är rik på karp, barb och en uppsjö fåglar.

Anatid

Denna den östligaste av alla klippöar i Gerdikkarkipelagen är bebodd av en sekt vita ankor. Ankprästerna här sköter om den orakelanka som lever i en svavelosande grotta på ön och uttolkar dennes extatiska tjattrande. Ett av det sista orakel som varje orakelanka levererar är att peka ut det ägg som innehåller han av gudarnas utvalda ersättaranka.

På ön finns också en mindre grupp lekankor som fiskar, plockar orselj och dyker efter purpursnäckor. De röda, violetta och lila färger som produceras används till att färga prästernas och oraklets fjäderskrudar.

Ön besöks då och då av sjöfarande i jakt på vetskap om den gudomliga viljan. Besökarna består av flera nationer och folkslag, ibland tom av svarta ankor. Vapen är förbjudna på ön och av någon oförklarlig anledning har den aldrig plundrats av vare sig pirat eller orch.

Tigranska öarna

Meninx

Denna ö ligger utanför Tigranes nordvästra spets och är helt täckt av fruktträdslundar. I mitten av ön skall enligt legenden en fallande stjärna ha slagit ner och denna skall fortfarande spridda den hetta som gör att felicierna i centrum av ön kan odla balsambusken vars kåda är mycket väldoftande. Resten av ön är nästan helt täckt av olivträds- och dadelpalmslundar. Meninx avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Ibusos.

Pallanx

Pallanx är en mindre ö väster om Meninx. På ön odlas framförallt zibibbovindruvan från vilket de feliciska kolonisterna tillverkar det söta russinvinet Passos. Längs öns vita stränder lägger sköldpaddor ägg och sköldpaddsfångst är också en viktig syssla för kolonisterna. Ön avträddes av Tigranes till Felicien som där bygger en kolonist- och garnisonshamnstad som kallas Scauron.

Barakat

Barakat är en mycket liten ö väster om Pallanx. Ön domineras av en liten men starkt befäst felicisk bosättning, Karbarakos, som varit i felicisk ägo sedan 200-talet eO. I vattnen kring Barakat dyker felicier efter en röd korall som slipas till sigill och små dekorativa smycken i form av blommor, kaméer och figuriner.

Saltleden

Saltleden kallas den väg som går mellan Jagor och Ibilo i södra Felicien. Vägen har fått sitt namn av de tusentals slavar som transporterar salt från Cherso till någon av hamnarna.

Cherso

Beläget vid en grund saltsjö ligger Cherso, ett enormt läger med fyra byggnader i sten och trä, och med några dussin tält i varierande storlek. Cherso är ett slavläger. Det är omgivet av höga träpalissader där Feliciska vakter patrullerar och svettas i värmen. Innanför palissaden är där ett myller av övervakade solunska och samkarnska slavar som silar salt i knädjupt vatten.

Hettan har alltid varit olidlig i Cherso. Huden blir torr och spricker och saltet letar sig in i såren som skapar en otrolig sveda och irritation. Många får saltchockar eller svimmar av smärtan. Omsättningen på slavar är hög. De få som försöker fly klarar sig inte länge då landskapet är torrt, kargt och öde.

Saltleden

De som inte slavar vid sjöarna får till uppgift att transportera saltet via saltleden. Oftast väljs män ut till denna uppgift då de är tåligare och kan gå längre. Saltet drages av slavar på vagnar där de ibland har djur till hjälp. Som i Cherso är hettan stark och luften är fylld av salt och grus från de öppna slätterna som letar sig in i mun, näsa, öron och ögon.

Legenden om den Vita Tigrinnan

Många slavar berättar historien om den Vita Tigrinnan. En kvinna från Efaro som vandrade saltleden fram och tillbaka under flera år och fick utstå feliciernas förtryck och det hårda livet på vägarna. Legenden talar vidare om hur hon lyckades bryta sig fri under ett uppror, och flydde norrut mot bergen.

Den vita tigrinnan, vars hår var kritvitt, hade blivit härdad av flera års arbete. Hon trotsade törst, hunger, sömn och fysiska påfrestningar och klarade till sist att ta sig till bergen. Där mötte hon en vit tigerhona som skonade hennes liv för att hon endast var skinn och ben. Istället gav tigerhonan sitt hjärta åt kvinnan, som åt upp det och fick krafter och styrka som dess like.

Den vita tigrinnan härjade sen längst saltleden och fritog flera slavar. Än idag lever många på hoppet att de en dag ska bli räddade av den vita tigrinnan.

Samhälle

Stämningsbild: Saphunianat DiKandalos seglatslogg

Mandelmunken Palien skriver i sin "Vita Rex Hamiloni" att den tillfångatagna alvfursten Kilaliar sade till Kung Hamilon att feliciernas fall står skrivet i stjärnorna varpå Hamilon replikerade att "Och ditt skall stå skrivet i ditt ansikte". Men när järntatuerarens blodiga arbete stod färdigt och Kilaliar förts till den slavsmedja han sköter till denna dag skall tysta tårar ha runnit längs Hamilons kinder. Hans unge son Prins Kithagil skall då ha frågat sin far varför han grät. Hamilon citerade då en rad ur Kalameikiden: "Den dag skall komma då det heliga Garumos skall sjunka i havet och Kiolomon och allt hans folk gå under".

Befolkning

Feliciens befolkning är ca 4 500 000 (svartfolk, alvfolk och slavrymlingar ej inräknade) med ytterligare ca 400 000 i kolonierna. Det gyllene Tyros är den största staden med ca 42 000 invånare. Sidon, Elikon, Caraidon och Bylos har kanske 20 000 invånare var. De övriga stamsätena har befolkningar på 5-10 000 invånare liksom Amara, Derk och Idhram. Utöver det finns flera kimzonerstäder och några tolanerstäder med runt 1000 invånare. Felicien är med erebiska mått mätt mycket urbant (nästan jämförbart med Caddo och Erebos) och kimzoner och tolanerädlingar med lantägor lämnar oftast skötseln av dessa till andra för att bo i städerna. Befolkningen är koncentrerad till kusterna, floddalarna och de fåtaliga sjöarna.

Befolkningen fördelas efter följande juridiska grupperingar:

  • Kimzoner, 25%
  • Tolaner, 20%
  • Geroner, 10%
  • Tolaniner, 20%
  • Slavar, 25% (huvudsakligen av efariskt, tolanskt och berendiskt ursprung med samkarniska, narguriska och sombatzinska slavar som minorititeter)

Tolaniner och slavar är alla fattiga, men inom de övriga gruppern återfinns allt från enkla daglönare, fiskare och hantverkare till mäktiga ämbetsmän, köpmän och plantageägare som förfogar över land, folk och skepp. Utseendemässigt skiljer sig de olika befolkningsgrupperna åt men inte så mycket och om man skulle se en felicier naken finns det inget säkert sätt att avgöra grupptillhörighet. Kimzoner tenderar att vara relativt slanka och långa, olivhyade med svart hår och mörka ögon. Tolaner och tolaniner är oftare något kortare och kraftigare byggda än kimzonerna och har ofta brunt hår, är ljushyllta och har ibland blå ögon. Geroner och slavar domineras av efarer, mörkhylta kvinnor och män med krylligt vitt hår som ofta flätas och rätas ut med heta järn. Många geroner och slavar har dock annan bakgrund än efarisk. t.ex. blonda eller rödlätta nargurer eller de mörkt olivhyade samkarnerna. Århundraden av samliv mellan befolkningsgrupperna har dock gjort skillnaderna mindre.

Kritos är den landsdel med störst andel tolaner då större delen av inlandet är Tolanerland. Gerdikkarkepelagen domineras helt av kimzoner då öarna var nästintill obebodda vid kimzonernas ankomst. I de efariska kolonierna finns den största andelen slavar och de kimzonska kolonisterna utgör där en utpräglad plantageägarklass som också dominerar handel och fiske.

På norra Kritos, t.ex. i Furstendömet Amara, finns små grupper av halvlängdsmän och vita ankor förekommer i litet antal i Feliciens största städer. Dessa minoriteter är dock mycket små och bildar inte ens tillsammans en procent av hela befolkningen. Juridiskt har de samma status som geroner. Många felicier känner dvärgar och alver enbart från möten i främmande hamn och om dessa två folk florerar det i Felicien många myter.

På flera avlägsna ställen i Felicien finns mindre grupper av förrymda slavar som organiserat sig i egna starkt befästa och dolda byar under ledning av efariska andebesvärjare. Förutom egen odling och djurhållning livnär de sig också ofta av att plundra plantager. Felicierna kallar dessa rymlingar för ksaramaccor och jagar dem ständigt. Trots detta verka deras antal inte minska - helt enkelt för att en del av de slavar som varje år förs till Felicien rymmer och ansluter sig till dem. Deras antal uppgår uppskattningsvis till några tiotusental.

I Erbulas berg lever orcher och ulvberidna svartalfer och i bergens djup vättar. Svartfolken utför ibland räder, men flyr snart upp i bergen och in i grottor när tolanerfurstarnas kavalleri och avdelade marinkårsförband anländer. Vid speciellt tunga räder kan de uppretade tolanerna och kimzonerna genomföra längre kampanjer i bergen och dess grottor. Detta sker ungefär en gång varje svartfolksgeneration (ung. vart 20 år) och håller svartfolksbefolkningen nere men orsakar också vanligtvis allvarliga förluster hos felicierna.

Kung Kuthegils far Kung Hamilon föll i strid mot Erbulas svartfolk i just en sådan större underjordisk kampanj. Den hämndkampanj som Kithagil och hans två bröder Asdrilon och Magon bedrev de tre följande åren drev många av svartfolken att plundrandes fly över till den berendiska sidan i bergen och de som stannade kvar gömde sig sina allra djupaste hålor. Tolv år har gått sedan dess men Kithagil är fortfarande trygg i att hans norra flank är relativt skyddad.

I de västra pelenosiska bergens djup bor de demoniska illvättarna som ibland utför nattliga räder där de sprider eld, död och demonisk förintelse. Dessa attacker är korta och intensiva - de varar oftast inte mera än en natt och liknar nästan lämmeltåg där illvättarna svärmar och bränner ner allt i sin väg. Lika plötsligt som dessa eldtåg börjar i skymningen avslutas de i gryningen. I vissa dalar har svartfolken sådan makt att vinbönderna betalar tribut för att slippa överfall.

I Assabs skog fanns fordom ett mindre alvrike. Redan under 100-talet e.O. fördrevs dess invånare till de centrala pelenosiska bergen och de har där format ett mindre antal väl dolda och befästa hövdingadömen ledda av en furste. Tidvis har detta alviska furstendöme lyckats utkräva tribut av pelenosierna, men under sista fjärdedelen av 500-talet e.O. har felicierna lyckats slå tillbaka alvernas attacker och har också helt förstört en alvisk befästning efter en brutal belägring. Dessa alver kallas ibland av felicierna för skuggalver och de är väl organiserade för gerillakrigföring och har ett mera krigiskt sinnelag än många andra alvgrupper. Feliciernas erfarenhet av skuggalverna har starkt influerat deras relationer till andra älvfolk till det negativa. Ett fåtal alver är förslavade - de är svåra att hålla fångna långa en längre tid och många tynar bort. Alvslavar fungerar ofta som smeder eller andra typer av hantverkare och lever under hård bevakning bl.a. är de alla tatuerade i ansiktet med järnoxidsbaserade färger vilket omöjliggör bruk av magi. Ofta stympas de också.

I Tigranes skogar i Efaro har har felicierna allierat sig med några kattmänsstammar. Kattmännen används som spejare i räder mot efarerna som tidigare förtryckte dessa kattfolk. Feliciernas vördnad för och uppskattning av kattfolken grundas i deras tro att dessa stammar från de kimzonska gudarna Shahadon och Shaladon. Kattfolken låter gärna felicierna hållas i den tron då det tjänar deras egna syften.

Människor

Kimzoner

Aspubransk beskrivning: Kimzoner

Den ursprungliga kimzonska kulturen företräds framförallt av ledande och mera välbärgade kimzoner sk. Storkimzoner. De lär sig tala och skriva den klassiska kimzonska som används i alla officiella skrifter, i lagtexter, i lärda verk, i inskrifter på gravar och monument, i åtegivandet av Kalameikiden och andra diktverk. Storkimzonerna klär sig också mera traditionellt kimzonskt, t.ex. är det nästan enbart storkimzonska kvinnor som till vardags bär den typiska kimzonska klänning med volangkjolar och hårt åtsittande bröstliv som lämnar brösten bara. Storkimzonerna är dock inte på något sätt opåverkade av jorisk eller efarisk kultur, även om de gärna vill tro det. Småkimzoner, fria men inte nödvändigtvis rika kimzoner, talar huvudsakligen feliciska och har i sitt vardagsliv anammat många joriska och efariska traditioner. Vid högtidliga tillfällen klär de sig dock också i traditionell kimzonsk dräkt och använder mödosamt inövade kimzonska fraser. Vissa tolanska seder har dock även småkimzoner svårt för som t.ex. varför någon skulle vilja strida sittandes på en häst, släppa in en hund i sitt hus eller undlåta sina barn att lära sig simma.

Tolaner

Aspubransk beskrivning: Tolaner

Tolanerna är ättlingar till de jorer som bodde i södra Tolan och är numera starkt påverkade av kimzonsk kultur. Generellt sett kan man säga att tolaner som lever i huvudsakligen kimzondominerade städer i dagligt liv inte skiljer sig från småkimzoner, medan tolaner som lever i de självstyrande tolanerlanden är mindre påverkade av kimzonska seder och bruk. Livegna tolaner kallas av kimzonerna för tolaniner.

Geroner

De frigivna, geroner, kommer oftast från en bakgrund som hushållslavar (slavar som arbetar på plantage eller i gruvor eller stenbrott har mindre chans till frigivning) hos kimzoner och delar oftast deras traditioner då de antingen är födda slavar eller fångats och sålts i ung ålder. Från framförallt geronerna har dock flera efariska seder kommit in i det feliciska samhället som t.ex. rikt snidade dörrar och extatisk andekult med magiska inslag. Det sistnämnda oroar många konservativa kimzoner.

Slavar

Slavarna, huvudsakligen efarer, och de livegna, tolaniner, delar på många sätt sina härskares kultur men den som sliter på plantage, stenbrott eller gruva lever ett hårt och torftigt liv. Det sägs dock att dalkiska missionärer i hemlighet lyckats konvertera en del slavar till den Lysande Vägen. Förrymda slavar kallas av kimzonerna för ksaramaccor.

Om kimzonsk och felicisk släkteräkning

Kimzonerna är unika i Kopparhavsområdet i att de räknar släktskap längs mödernet och praktiserar polyandri, matrilinearitet och matrilokalitet. Enligt Mandelordens lärde skall denna tradition ha sitt ursprung i den skeva könsfördelning som existerade under seglatsen mot Koalint (endast 1 av 3 i besättningen var kvinnor).

Polyandrin är begränsad till att en kvinna kan gifta sig med flera bröder (naturliga eller i mycket ovanliga fall blodsbröder). Juridisk status som kimzon kan enbart "man av kimzonsk kvinna född" uppnå i det feliciska samhället. I ovanliga fall kan icke-kimzoner adopteras av kimzonska kvinnor och därmed uppnå status som kimzon. Adoptionsceremonin omfattar rituellt blodsbyte.

Avkomma från kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna (läs: slavinna, geron eller tolan) är vanlig medan det omvända är starkt tabu och straffas med döden för moder och barn. Kimzonernas matrilinearitet till trots är det kimzonska samhället mansdominerat (t.ex. har enbart kimzonska män, med vissa undantag, rösträtt i stammarnas skeppsråd). Barn av kimzonsk man och icke-kimzonsk kvinna ärver moderns sociala status (slav, geron, tolanin eller tolan) och kan enbart nå status som kimzon genom adoption av kimzonsk kvinna.

Av detta skäl är dynastiska bröllop mellan kimzoner och utländska adelsmän ganska ovanliga, men undantag finns. Det finns t.ex. färska dynastiska band mellan Felicien och Hynsolge samt mellan Felicien och Jorduashur, vilket är en av anledningarna till de nuvarande goda relationerna mellan dessa länder.

Tolanerna följer joriska patrilinjära, patrilokala, monogama traditioner rörande giftermål och arv. Slavar räknas inte som juridiska subjekt i Felicien och kan inte ingå juridiskt bindande äktenskap (även om många slavpar förstås i praktiken samlever). Frigivna slavar har en speciell juridisk status kallad geron (maskulinum)/geran (femininum) som i hierarkin ligger mellan tolan och tolanin (småtolan). Halvfolksindivider som är bosatta i Felicien och är fria räknas också som geroner.

Juridisk status i Felicien
Kimzon/Kimzan: fri man/fri kvinna
Tolon/Tolan: fri tolansk man resp. kvinna
Tolanin: också kallade småtolaner. Livegna. Suffixet -in är en diminutivform som används i tilltal till barn och söta djur.
Geron/Geran: Frigivna slavar, man resp. kvinna. Den exakta innebörden på kimzon är "gäst". Även halvfolk räknas som geroner.
Slavar: Dessa har inga rättigheter alls.

I felicisk lagstiftning har individer olika rättigheter och skyldigheter baserade på denna status.

Kvinnors roll i Felicien

Kimzonska kvinnor har en särställning i Felicien. En position av inflytande och deltagande som är unik åtminstone för Kopparhavet. Den urgamla kimzonska traditionen att kvinnor inte ska utföra ansträngande kroppsarbete och det stora antalet slavar som sköter hem och barn har gjort att många kvinnor sökt sig till yrken som finhantverkare, räkenskapshållare, jurist, läkekunniga, köpmän m.m. Många har också tagit plats i politiken och inom det militära. Inom nämnda yrkesgrupper är kvinnor nästan lika vanliga som män.

Politik

Arkidamos DiLochos stod iklädd full stridsmundering på Elikons hamnplaza och viftade med sin hillebard. Harnesket av kopparhavsblå sjöormslamell blänkte ovanför den knälånga ringbrynjan och spaulderna av blåmålad stål med försilvrade kanter gjorde honom mera bredaxlad än Paridon hade skapat honom. Vid sin sida hängde hans argaldiska långsvärd i en hajskinnsklädd skida som idag var fredslindat med blåa band. Hjaltet var skyddat av parerstång och ringbygel i den nya stilen som blivit alltmer populär i Felicien efter sammanstötningar med erebosiska och dalkiska knektar i Enios sund.


Runt om Arkidamos stod andra rustade män med spjut eller åra i handen samt ett antal kvinnor som deltog i skeppsrådet då deras söner var minderåriga eller deras män i örlog. De kimzonska kvinnorna bar också spjut eller åra men deras rustning var av ett helt annat slag än männens: skeppsrådet till ära bar de den färgstarka kimzonska högtidsklänningen som lämnar brösten bara. Närmast Arkidamos stod de spjutbärande medlemmarna i hans marzonor, hans brödragillen från den första sjöormsjakten till tolvmannagruppen i Havskåren, i rustning och tittade spänt på honom. Deras hopp om ära hängde nu på Arkidamos vältalighet, respekt och kontakter i skeppsrådet.


Anledningen var att Asdriel DiMattan, av skeppsrådet utsedd domare för det 637:e året efter ankomsten till Koalint, en minut tidigare hade höjt sin ämbetstav av snidat elfenben och ropat ut en uppmaning till alla fria män och kvinnor i skeppsrådet att gå samman och rusta skepp och väpna män och kvinnor till strid mot de erebosier och dalker som vägrar att stryka flagg för Hans Majestät Konungens skepp i Enios sund. Detta sund som med all rätt var ett feliciskt sund där ingen åra skall gripa vatten eller segel fånga vind utan tillbörlig respekt mot Paridons smorde.


Domare Asdriel pekade nu på Arkidamos och ropade: "Här står en kimzon av kimzan född med spjut i hand! Vill Ni höra honom?". Hans fråga möttes av skeppsrådets unisona: "Ja!". Alla blickar vändes nu mot Arkidamos. Han tog nu av sig sin blåmålade barbut med dess vita strutsplym, tecknet att han var en Sagar i Havets Söner, och talade...


...vid sidan av hamnplazan stod de köpmannen Iorvand, son av Kiorlik, och Shahalon Dansaren och betraktade skeppsrådet. Den förste en kort, ljus tolan med bruna ögon och ett sinne för affärer och den andre en lång och kraftig geron, son av en efarisk mor och en nargurisk far. För sina trogna tjänsters skull hade de frisläppts i samma testamente som hade gjort Arkidamos till Huset Lochos manliga överhuvud.

- "Kommer de att bifalla hans förslag att upplåta ett brigandonskrov från reserven?", undrade Iorvand.

- "Oroa er icke, Herr Iorvand. Arkidamos mor och Domare Asdriels hustru är systrar i Felisophorernas procession. Deras systramarzanos möttes igår till Felis ära. Havet är stillat." replikerade Shahalon.

- "Då hoppas jag vid Sharrapis eld på att min andel av bytet skall täcka min investering i rigg, utrustning och proviant."

- "Loa Agive, Havsängeln, Snäckornas furste, kom till mig i dansen igår. Jag såg en skrattande Arkidamos i den blodbestänkta fören på en brigandon. Skeppskatten satt på hans axel. Dess ögon lyste och såg allt liksom skeppets. Inget byte skall undkomma. Sådan är Felis vilja."

Feliciens administration

Felicien är indelat i kimzonerland och tolanerland. De kimzonska stamprovinsernas huvudsäten är Sidon, Elikon, Perdano, Ingor, Mafor, Ehram, Assabanik, Arados och Ityke. Kimzonerland ägs av Hus och Stam och är självstyrande, men betalar skatt till kungen (niondet på naturalieproduktion (ca 11%) och treniondet i handelstull (ca 3,7%)) och tar också upp egen skatt för stammens räkning. Tolanerland har sina egna styren och lagar under olika former vanligtvis i grunden feodala (i vissa fall teokratiska och i ett fall en magokrati) med viss basis i den kejserliga joriska lagstiftningen såsom den tolkats av Mandelorden.

Skeppsråd

Styresformerna hos kimzonerna varierar något mellan stammarna men är i grunden baserat på Furstens skeppsråd som varje år röstar fram två Domare som leder stammens affärer och nio Äldste som reser till Tyros och för ett år blir medlemmar i Det Kungliga Skeppsrådet. I dagligt tal kallas Furstens skeppsråd för "Skeppsrådet" eller helt enkelt "Rådet" och Det Kungliga Skeppsrådet för "Kungarådet". För övrigt är feliciska politiker förtjusta i retoriska klichéer som "Alla kimzoner sitter i samma båt", "Statens skepp tarvar dugliga rorsmän" eller "Nu är det dags att vi alla ror åt samma håll!".

För att delta i skeppsrådet måste man vara "man av kimzonsk kvinna född" och bära "spjut eller åra". Mötesplatsen för skeppsrådet är ofta ett större torg eller ibland ett öppet fält utanför staden då antalet deltagare ofta är flera tusen, i exceptionella fall som årets första möte över tiotusen. Domarna och åldermännen som väljs tillhör ofta De Stora Husen (sk. "Storkimzoner") som manipulerar valen via patron-klientförhållanden till den majoritet av kimzoner som tillhör De Mindre Husen (sk. "Småkimzoner"). Utöver domarna och åldermännen väljs också flera lägre ämbetsmän och religiösa funktionärer av skeppsrådet. Alla ämbeten är tidsbegränsade till ett år och det finns lagar som säkerställer att samma person inte kan sitta på samma post konsekutiva år. Skeppsrådet stiftar också stamlag och medlemmar ur skeppsrådet sitter i jury i brottsmål mellan kimzoner eller mellan kimzoner och andra grupper. Många unga kimzoner av börd och ekonomi ger sig in i politiken och arbetar hela sitt liv på olika poster givna av skeppsrådet, ofta med ambitionen att bli domare eller äldste även om det är få förunnat.

Undantagsvis kan kvinnor delta i skeppsrådet. Dessa undantag är änkor vars söner är minderåriga och kvinnor vars män är "i krig eller segel" och som givit fullmakt till sin hustru att föra deras talan. Eftersom många kimzonska män är till sjöss under långa perioder är det relativt vanligt med kvinnor som är aktiva i den officiella politiken.

Stammarna

För varje stam finns också en ärftlig Stamfurste. Dessa var tidigare i felicisk historia långt mäktigare och självstyrande än vad de är nu därav namnet Furstens Skeppsråd. Under perioder fram till 200-talet e.O. var de i praktiken självständiga och ledde sina skeppsråd efter eget huvud och därefter var de bundna till kungen på ett feodalt vis. Gradvis har kungens och småkimzonernas makt stärkts och efter det feliciska inbördeskriget (570-578 eO) har alla stamfurstar säte i Tyros där de fungerar som en som en sorts hovadel och ofta innehar höga administrativa positioner och sitter i Det Kungliga Skeppsrådet. I praktiken innebär deras poster i Tyros utanför de starkt befästa stamsätena också att de är en sorts gisslan.

Kimzonernas nio stammar och deras stamsäten

Kungamakten

Kungen av Felicien är bunden av rikslag och inte minst av tradition. I fredstid innebär det att hans makt är begränsad, men han förfogar fritt över de kungliga skatterna och bestämmer enväldigt över Marinkåren och utser också Havskårernas generalkaptener. Skatterna används framförallt för att underhålla flottan och marinkåren. Andra ändamål som den kungliga skatten används till är tempelbygge, befästningar, större infrastruktursatsningar samt till välgörenhet. Varje Kung eller Drottning måste vara "av Kalameikos blod och Hus" och vid sitt tillträde bekräftas av Det Kungliga Skeppsrådet samt avlägga en sk. Kungaed där de bl.a. svär trohet till Feliciens rikslagar. Normalt sett ärver den äldste sonen tronen, men om inga söner finns kan dotter ärva. Om vare sig dotter eller son finns ärver systerson före systerdotter före brorson före borsdotter etc.

Det Kungliga Skeppsrådet stiftar rikslag, ansvarar för rikets civila styre och bestämmer över krig och fred. Rådet består av de nio stammarnas nio åldermän, de nio stamfurstarna samt Feliciens monark. Åldermännen har en röst var, stamfurstarna en var och monarken nio och rådet har således 99 röster (81+9+9). Monarken är rådets ordförande och är den som leder genomförandet av rådets beslut. Det Kungliga Skeppsrådet utser flera viktiga administrativa poster som kungliga koloniers guvernörer, ambassadörer till tolanerfurstarna och främmande makter, riksskattmästaren, rikshovmästaren, kungliga uppbördsmän hos stammarna, m.fl. Militära poster som Storamiraler, Marinkårens och Havskårernas regementeschefer etc. utnämns direkt av monarken. Det Kungliga Skeppsrådets magnifika rådhus upptar ett helt kvarter i Tyros och är rikt smyckat med friser och målningar som avbildar episoder ur Kalameikiden och Stammarnas och Husens hjältesagor.

Till stöd i genomförandet av Det Kungliga Skeppsrådets beslut har monarken Riksrådet i vilket rikets högsta ämbetsmän sitter. Riksrådet kallas ofta för för Stjärnkammarrådet då deras möteslokal i det kungliga palatset är en kammare vars kupoltak på insidan är täckt av en målning som avbildar stjärnhimmeln. Exakt vilka personer som sitter i Riksrådet bestämmer monarken själv men traditionen bjuder att drottningen (eller prinsgemålen om monarken är en drottning), en eller flera kungliga prinsar, en eller flera stamfurstar och de högsta militära, administrativa, religiösa och judiciella ämbetsmännen deltar. Antalet medlemmar överstiger sällan ett dussin. Riksrådsmedlemmar kan leda sk Oktetter, grupper om åtta höga ämbetsmän, som har befogenheter inom vissa områden (befästningar, ambassadörer/spionage, väghållning, religion etc.). Oktettmedlemmar väljs ofta, men inte nödvändigtvis, från Äldste från Det Kungliga Skeppsrådets medlemmar.

Nuvarande kung av Felicien är Kuthegil Halvskägg.

Jämfört med flera andra Kopparhavsstater har Felicien en stark centralmakt och relativt korruptionsfri byråkrati med goda möjligheter till effektiv skatteindrivning och mobilisering av landets resurser.

Tolanerfurstarna

Tolanerfurstar som svurit trohet till den feliciske kungen har ingen formell representation i Feliciens styre, men kan genom sin rikedom och status utöva stort informellt inflytande.

Religiösa kulter

Feliciska tempel och kulter är självstyrande och organiserar och sköter om sina egna interna angelägenheter och ekonomi, men varje kults överstepräst svär vid sitt tillträde trohet till kungen och Det Kungliga Skeppsrådet och Paridons överstepräst sitter med i Stjärnkammarrådet.

Politiska falanger

I Felicien finns ett flertal politiska falanger och fraktioner. Dessa ska dock inte på nått sätt ses som fast organiserade partier utan mera som "attityder" som vissa politiker intar, ibland dessutom helt opportunt. För närvarande är den småkimzonska falangen mycket stark i den interna politiken och handelsfalangen stark i utrikesfrågor.

Broderskaparna

Denna inrikespolitiska falang anser att tolaner och kimzoner bör likställas juridiskt. Dess företrädare menar att tolanerna är som de forna farkhonerna och att Felicien skulle bli ett starkare land med tolanerna som likvärdiga bröder och systrar till kimzonerna. Till synes paradoxalt motarbetas de av tolanerfurstarna. Det har dock sin förklaring i att dessa då helt skulle inlemmas i den centralistiska feliciska staten, deras undersåtar ges rösträtt och självstyre och de själva därmed förlora sin ställning. Broderskaparna är relativt få, men också de mest idealistiska och den enda falangen som är organiserad och har ett namn i folkmun. Vissa mycket radikala broderskapare anser att slaveriet i Felicien bör avskaffas helt.

Republikanerna

Denna lilla falang finns men är inte högljudd. Det skulle vara mycket ohälsosamt. Republikanerna anser att kimzoner kan styra sig själva utan stamfurstar eller kung.

Den storkimzonska falangen

Stamfurstarna och ledarna för de Stora Husen intrigerar och arbetar för att återställa sin tidigare makt. De önskar en svagare central kungamakt och att tillåta dem och De Stora Husen att försvaga småkimzonernas makt i stamaffärer och skeppsråd.

Den småkimzonska falangen

Denna falang önskar begränsa stamfurstarnas makt och stärka småkimzonernas ekonomiska och sociala ställning på deras och De Stora Husens bekostnad. De ser kungamakten som en garant för skydd mot stamfurstarna och De Stora Husen. Däremot har de inget intresse av att emancipera tolanerna eller slavarna.

Den tolanska falangen

Denna utrikespolitiska falang menar att då berendierna svek felicierna i Det Dermanska Kriget så har Paridon prisgivit hela Tolan till kimzonerna. Denna falang är för närvarande relativt stark i Det Kungliga Skeppsrådet.

Den efariska falangen

Denna utrikespolitiska falang menar att Felicien borde expandera ytterligare i Efaro och bl.a. helt inlemma Tigranes i Felicien samt besätta Abn Haza. Falangen var tidigare dominant, men är nu akterseglad av Handelsfalangen.

Ormsjöfalangen

Denna lilla utrikespolitiska falang menar att Felicien borde återta Kiorshamn och Krilloan och därmed åter kontrollera handeln mellan Ormsjön och Kopparhavet.

Handelsfalangen

Handelsfalangen anser att framtiden ligger i handel och inte land. De anser att Felicien med alla medel bör se till att dominera handeln i östra Kopparhavet, och således bräcka Erebos och Caddo, och politiker från denna falang står bakom feliciens kaparstrategi. Handelsfalangen är inte intresserad av territoriell expansion per se, men kan lockas av tanken att inta handelsstrategiskt avgörande städer. Denna falang är för närvarande mycket stark och understöds av Kung Kuthegil.

Utrikespolitik

Kolonier

Bylos

Huvudartikel: Bylos

En urgammal efarisk stad helig för alla landets åtta stammar. Fortfarande efter nästan femtonhundra år finns i Bylos spår av den magnifika arkitektur Efaro en gång var känt för. Solfarare från västra Kopparhavet intog staden 198 e.O. och den blev en del av Solstaten, dock med en stor efarisk befolkning. Feliciska legosoldater utskickade av sin kung Kleriomon II till hjälp för solfararna etablerade en stark närvaro i staden och efter ett efarisk uppror 223 e.O. tog de över Bylos och deklarerade den som felicisk koloni. Trots protester från ledningen i Solstaten och Lysande Vägens prästerskap började felicierna handla med slavar från östra Efaro. 307 e.O. återtogs staden av den efariska dermanerstammen som ville ena hela Efaro och fördriva alla erebier vare sig det var aidniska solfarare, dalkiska handlare eller feliciska slavjägare. Även efarier från andra stammar kastades ut, trots att Bylos inte traditionellt ansågs tillhöra någon av de åtta storstammarna. När sedan dermanerna tvingades återvända till Efaro efter sin ockupation av Felicien på andra sidan havet blev Bylos gett som koloni till felicierna i fredsfördraget som följde. Staden blev återigen en utgångspunkt för slavhandel i Efaro och övriga Soluna men framförallt blev den en viktig militärbas som kunde hålla de efariska piraternas stålklädda kanoter under kontroll. Under 400-talet e.O. försökte Krun vid flera tillfällen att erövra Bylos men efter sitt nederlag i Slaget vid Lopenta 451 e.O. gav de upp sina koloniseringsförsök i Kopparhavet. Bylos är idag den kanske viktigaste utskeppningshamnen av solunska slavar och varje sommar avgår en stor slavkonvoj till Sidon i Felicien.

Caraidon

Huvudartikel: Caraidon

Ursprungligen ett mindre efariskt kustsamhälle som under Kejsardömet Jorpagna gjordes till kolonihuvudstad i Efaro Tigranica. Blev senare en viktig stad i det dermanska stamförbundet och härifrån utgick invasionen av Felicien 311 e.O. Den tillfångatagna kung Kiomolon III hölls som gisslan i Caraidon tillatt sin död 333 e.O.. När sedan felicierna gjorde uppror och frigjorde sig från dermanerna lyckades de i fredsfördraget få kontroll över denna stad som sedan är deras viktigaste koloni i västra Efaro. Paridontemplet som restes till minne av Kiolomon är det största farsegels det feliciska kärnlandet. Staden ligger vid mynningen av den mäktiga Ytalizfloden och nerför den skeppas varje år otaliga slavar från Efaros inre.

Porto Horyni

Huvudartikel: Porto Horyni

Denna feliciska koloni ligger på Solunas sydvästra udde 74 dagars seglats från Krilloan och bevakar den enda säkra led ut ur södra Ormsjön. Den feliciska handelsflotta som 204 e.O. fångades när Vägen bort uppstod skickade iväg några galärer söderut for att om möjligt hitta en annan färdväg hem. Efter lång tids sökande i ett vindfattigt hav började de dras av starka strömmar mot det mäktiga stryk där Soluna och Samkarna nästan möts i Horyns gap. Endast tur hindrade galärerna från att sköljas nerför forsarna ut i det vindstilla och varma hav som låg nedanför. På en klippa inklämd bakom en långsmal ö räddade de sig i land och träffade här poktiska sjöfarare som regelbundet visade det sig, använde den skyddade viken som mellanstopp på sina resor ut i havet de kallade Maar Lacra - Tårarnas ocean. Inte riktig säkra på vad de skulle använda sin upptäckt till befäste felicierna viken med artilleri från en krossad galär, och medans de väntade på vidare order från huvudflottan passade de på att ta upp ”tull” av poktierna som passerade gapet. Niferländska valfångare som sedan eftervart började dyka upp för att till den säsongsbundna jakten bemanna sina enorma kokflottor ute i Maar Lackra, blev dock en mycket mer inkomstbringande källa än poktiernas småvaror då tull kunde tas på den exklusiva oljan de förde med sig hem. Platsen fick sina koloniala rättigheter samtidig som Krilloan och även om den inte kunde tävla med denna stad så blev Porto Horyni – Horynska porten, en värdefull utpost i det första feliciska imperiet.

Staden hamnade som enda feliciska koloni alldrig under Dermanien på 300-talet e.O. eftersom den låg för långt bort och ansågs som obetydlig. Det var inte mycket de fåtaliga kolonisterna kunde gora mot inkräktarna i sitt hemland, men det var ändå här som motståndet som senare förde till friheten skulle få sitt ursprung. Några Paridonpräster fick visioner om en stridsguddom vid namn Galmon, som samlar döda krigare hos sig i Ärans Salar bortom havet för att gå i krig när det verligen behövs. En Orden grundades och skickade ut sina riddare till det ockuperade hemlandet för att där tala till folket om att resa sig mot dermanerna. Eftervart gjorde felicierna uppror och ledda av Galmons riddare blev landet åter fritt. Tron på Galmon spred sig senare under de berendiska krigen till stora delar av den feliciska militären och Porto Horyni fick en särskild plats i deras stolta hjärtan. Ärans Salar sägs ligga ute i det stilla havet söder om Hyrons Gap och till de många stridsskolorna i kolonin reser många soldater för att visa upp sig inför Galmon.

Staden i dag

  • Poktiska handelshus har etablerat sig i staden och då poktierna är de enda sjöfararna som i sina muletor vågar sig ut i Maar Lacra är de mycket rika trots den feliciska tullen.
  • Niferlänningar jagar inte bara val söder om Horyns Gap utan har också fiskarskepp i södra Ormsjon, och både fångare och fiskare sätter sin prägel (och lukt) på Porto Horyni.
  • Många vallfärdande soldater besöker de för Porto Horyni så ökända glädjehusen och faller där offer for Hasitaal – den köttsliga hängivelsens furstinna.
  • Zinn-kultister finns i mängder men felicernas häxjagare har hittills lyckats hålla både ormar och sand stången.
  • På senare tid har några högresta krigare klädda i fjäderprydade rustningar synts till i staden och de har satts i samband med poktiska långfarare återvändande från länder bortom Tårarnas ocean.
  • En portal i mörkt odôkoträ från Efaro sägs finnas i staden och leda till Mastika Agga i norra Ereb. Den skall ha skapats av en efarisk portalmagiker som ville anknyta de två platser som hon ansåg vara civilisationens yttersta utposter mot söder och norr. Huruvida detta stämmer och om portalen faktisk finns är ovisst, men i den mycket omtalade händelsen for några år sedan, kallad ”Kalabaliken i Madam Memiras Hus”, sägs en Orghinsk mammut ha varit inblandat och detta har setts som ett bevis på en anknytning till Ereb. Andra tror att dyrkare av söderns salamandrar har försökt leda sin kamp mot isherrarna genom portalen.
  • De många stridsskolorna i staden drivs både av privata företagare och av Galmons Orden. For att nå de högsta graderna inom den feliciska marinen är det i praktiken ett måste att någongång ha tränat inför Galmon i Porto Horyni.
  • Maar Lacra - Tårarna Ocean är ett på många sätt vilseledande namn då havet är fullt av liv. Stora algområden ligger ute i det värma havet och ger mat åt myriader av fisk och fåglar. Enorma vitvalar besöker havet under säsongsvisa betesperioder och följs av jagande sjöormar. Dessa ormar tar sig ibland upp Horyns Gap for att vista Ormsjön och är ett mäktigt syn där de simmar mot de kraftiga strömmarna i gapet.
  • Porto Horyni styrs i dag av guvernör Ilkos DiMethil men då han totalt är i sin efariska älskarinnas händer är det i praktiken hon som råder.

Pärlkolonierna

I västra Efaro på Solunas nordkust har Felicien ett flertal mindre kolonier. Ögruppen Lengynerna och kusten av stamlandet Dereas är de viktigaste och dessa etablerades på 200-talet e.O. av kung Kleriomon II som både var ute efter slavar och efariska pärlor. Pärlor är enligt felicierna den vackraste och högst värderade ädelstenen och det kimzonska ordet för "pärla" - porelo har fått betydelsen "ädelsten" på feliciska. Den efariska ursprungsbefolkningen som först tvingades utvinna pärlorna är sedan länge utrotad men nya slavar strömmar ständigt till från inlandet. Under den dermanska ockupationen av Felicien tvingades kolonisterna byta plats med sina slavar, något de ansåg som ytters vanhedrande och aldrig har glömt. I den dereasiska staden Eygafo valde 84 felicier i stället för att länkas som slavar att kasta sig utför murarna på guvernörsfortet och möta Paridon i vågorna som fria. På Tabris, en av de mindre öarna i Lengynerna, har den aidniska S:t Willems Orden sedan soltågens tid ett av sina fästen. Felicierna har flera gånger försökt erövra borgen men aldrig lyckats. Willemiterna är dock alltför få för att utgöra ett hot men är ett ständigt irritationsmoment och kung Kuthegil planerar ett slutgiltigt angrepp inom kort. Som en inledande manöver har en ambassadör skickats till riddarna för att intyga om fredliga avsikter men den sluga Ytkila diNadikon har helt andra order.

Militärmakt

Truppindelning

Den minsta enheten består av 12 man vars ledare kallas just "Tolvman" (kimzon "Segen") och gruppen en "Tolft". Dessa tolfter kombineras till den minsta fältformationen som består av 6-12 tolfter. Sådana enheter kallas "Spheiro" och leds av en "Sagar". Spheiror rör sig som en enhet på slagfältet och har en egen fänika och egna flöjtspelare och trumslagare.

Spheiror grupperas i sin tur till en myriado som består av 6-12 spheiror. En myriado ska kunna agera som en självständig armé och har således tillgång till egen tross, administration och rättskipning. Varje myriado har också egen fana och färger. Officeren som leder en myriado kallas Generalkapten (kimzon "Aluf").

En typisk marinkårsmyriado består av en spheiro Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiro Sappörer. Till varje myriado finns ett antal skepp attacherade - flera lätta och tunga galärer samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Vid skeppstjänst används mindre grupper av tolfter - typiskt för en mindre galär är t.ex. en tolft skyttar, en tolft Löpare och en tolft Spjutbärare (av olika slag) och för tyngre galärer två till tre tolfter skyttar och fyra till sex tolfter infanteri av annat slag.

Roddarna på de feliciska galärerna grupperas också i tolfter bestående av roddarna vid tre till sex roddarbänkar. Roddarna på en galär leds av en roddmästare och en vice roddmästare med hjälp av takthållande flöjtspelare och trumslagare. I hamn eller med skeppet uppdraget på en strand grupperas roddarna i styrbordsvakt och babordsvakt för roterande vaktjänst. Det bör noteras att felicierna inte anser att slavroddare är en god idé: i en strid mellan två galärer där den ena har 80 marinsoldater som förutom att slåss mot fienden måste bevaka sina egna 150 slavroddare och där den andra galären har 80 marinsoldater och som kan lita på sina 150 fria roddare att försvara skeppet vid bordning, vem vinner? Det har dock hänt i tider av kris att felicierna har frigivit grupper slavar och livegna i syfte att använda dem som roddare - många roddare rekryteras nämligen från geroner och tolaner..

De tolanska furstar som är vasaller till den feliciska kungen organiserar sina trupper på ett snarlikt vis som beskrivet ovan. Deras lätta infanteri och slungkastare grupperas på samma sätt i tolfter, spheiror och myriador på samma sätt som kimzonskt infanteri. Det tolanska kavalleriet består också av tolfter men grupperas i sk. ilai om tre till sex tolfter som typiskt leds av en tolanerädling. Tre till sex ilai samlas i grupper som kallas maryano och vanligen leds av en tolanerfurste personligen eller en medlem av en tolansk furstlig familj. Deyen av Derk är unik i Felicien med sin ilai bestående av stridstränade solunska skogselefanter.

Flottorganisation

Varje myriado i Marinkåren och de utvalda kungliga myriadorna i Havskåren har en grupp om 27 stridsskepp till sitt förfogande. I fredstid är de flesta uppdragna i skeppshus och taridonerna är uthyrda till köpmannakonsortier. Flera brigandoner och karakorer är numera uthyrda till kaparkaptener.

Ett skepp styrs av en Kapten (kimzon "Seren"). Normalt består den typiska feliciska minsta patrullen av tre skepp under befäl av en Kommendör. Tre sådana patruller, kallad en eskader, står under befäl av en Kommendörkapten. Eskadrar grupperas i flotillor om 27 skepp vilka står under befäl av en Generalkapten (som också kommenderar en myriado). Dessa kan i sin grupperas i flottor om upp till 81 skepp under ledning av en Generalamiral. Till slut kan flera flottor formeras till armador om består av två till sex flottor under befäl av monarken själv eller en av honom utsedd Storamiral. Befälsgraderna under Kapten är fallande: Subaltern, Överskeppare, Skeppare.

  • 3 skepp - Kommendörkapten (kimzon "Rasan")
  • 9 skepp - Kommendör (kimzon "Sa´al")
  • 27 skepp - Underamiral (kimzon "Aluf")
  • 81 skepp - Amiral (kimzon "Ravaluf"
  • 81+ - Storamiral (Kimzon "Tartan") ofta en en kunglig prins men inte nödvändigtvis, eller i krigstid kungen själv

En typisk myriadosflotta kan bestå av följande skeppstyper:

  • Tre dromos och
  • Tre taridos alt.
  • Sex taridos
  • Nio celandios
  • Sex saettios
  • Tre brigandos och
  • Tre karakoros alt.
  • Sex brigandonos

I fredstid är de flesta stridsskepp uppdragna i skeppshus och taridonerna är uthyrda till köpmannakonsortier. Flera brigandoner och karakorer är numera uthyrda till kaparkaptener. Detta gör att den feliciska "fredsflottan" ibland beskrivs som 5-5-5 (fem galärer, fem eskadrar, fem flottiljer), framförallt av utländska bedömare.

Arméorganisation

Armén är organiserad i tio kårer namngivna efter de nio landsändar (samt Tyros) som försörjer dem, huvudsaklig förläggning inom parantes.

  • Tyros,
  • Erbulas (Arsos),
  • Darition,
  • Assaba (Assabanik),
  • Saroniska näset (Elikon)
  • Arenna (Ingor)
  • Orenna (Perdano)
  • Idhram (Idhram och Aidoni)
  • Pelenos (Jagor)
  • Kritos (Sidon)

Antalet kårer per landsända ska femdubblas vid krig är planen. Varje kår består av tio plutoner samt främlingsregementen/tolanerregementen/legosoldater. Varje pluton består av fyra vapenlag. Armén har inte en lika lång tradition som flottan och har även färre befälsgrader. Detta kan förklaras med att armén inte är lika attraktiv att tjänstgöra i som flottan samt i stora delar förlitar sig på tolanertrupp och legosoldater. Kungen är även arméns högsta befäl, men har som sin representant Generalen som allt som oftast sörjer för Arméns ledning.

  • Överste - för befäl över en kår var förutom Tyroskåren som leds av kungens sk. Fältamiral.
  • Brigadär - för befäl över ett främlingsregemente, tolanerregemente eller legoförband.
  • Kapten - för befäl över en pluton
  • Löjtnant - för befäl över ett vapenlag

Vapenslag

Marinkåren

Marinkåren är Feliciens stolthet och felicierna själva anser dem vara kapabla att vinner över vilka motståndare som helst, till sjöss eller på land. Den består av nio myriador alla bestående av tolv spheiror. Varje marinkårsspheiros består i fredstid av åtta tolfter och krigstid av tolv tolfter. Dessutom finns förberedelser i form av planer, utrustning och avsatta medel för att rekrytera ytterligare tre myriador i händelse av krig. Tjänsteperioden i marinkåren är 27 år där de sista 9 åren tjänas i reserven. Enbart kimzoner i åldern 16-20 års ålder rekryteras.

En typisk myriados består av en spheiros Löpare, två spheiror Skyttar, två spheiror Svärdsbärare, sex spheiror Spjutbärare, och en spheiros Sappörer. Till varje myriados finns en flotta med 27 galärer attacherade samt ett eller två mycket stora trupptransportfartyg. I fredstid är flera av dessa skepp antingen uppdragna i skeppshus eller uthyrda till köpmannakonsortier.

Generellt sett är de kungliga marinsoldaterna tungt och relativt uniformt utrustade med vapen och rustningar av god kvalitet. Disciplinen är järnhård och träningen är grundlig bl.a. tränas de intensivt i att i falang absorbera och bryta upp kavallerichocker. Många marinkårssoldater har erfarenhet från strider med svartfolk, pirater, skuggalver, fria slavgrupper samt av reguljär krigföring i Efaro.

Normalt är marinkåren och främlingsregementena stationerade på följande vis:

  • Tyros, tre myriador
  • Amara/Erbulas, en geronumyriados
  • Darition, två myriador
  • Assabanik, en myriados
  • Saroniska näset, en myriados
  • Caraidon, en myriados
  • Bylos, en myriados
  • Eygafo, en tolanumyriados

Främlingsregementena

En relativt ny företeelse i Felicien är de s.k. Främlingsregementena. Dessa två regementen är unika i att de rekryteras från icke-kimzoner och de kallas Geronumyriadon och Tolanumyriadon. Ibland räknas Geronumyriadon och Tolanumyriadon som tillhörande Feliciens armé men de sorterar egentligen under Marinkåren och organiseras, tränas och utrustas på samma sätt. Till skillnad från Marinkåren saknar de dock dedikerade skepp. Rekyteringsproven till främlingsregementena är hårda och ingen över 20 års ålder accepteras. Tjänstetiden är liksom i Marinkåren 27 år med de sista 9 åren i reserv. Den stora belöningen ligger i pensionsceremonin som innebär att soldaten adopteras in i det Kungliga Huset och således räknas som kimzon med fulla medborgerliga rättigheter.

Havskåren

De kimzonska miliser som formas av inneboende i stamområdena och i de direkt kungligt styrda områdena (ffa kolonierna men också Tyros, Darition och Saroniska näset) organiseras på liknande sätt som Marinkåren. Milisen kallas ofta för Havets söner eller Havskåren. Varje stam är i krig skyldig att ställa upp med en myriados till kungen och brukar hålla ytterligare två i reserv för skydd av det egna territoriet och hemmavattnen. Varje kimzonsk man är i fredstid skyldig att tjäna en månad av årets tolv i milisen som i fredstid fungerar som landsvakter, stadsvakter, garnisoner, och kustbevakning. Även geroner och tolaner som lever inom en stamprovins eller i kungliga områden är skyldiga att delta i uppbåden men har ej rätt att delta i skeppsråden. En typisk myriado i Havets söner består av två spheiror löpare, tre spheiror skyttar, en spheiro svärdsbärare, och sex spheiror spjutbärare.

Den havskårsmyriado som varje stamområde ställer till kungens förfogande skall enligt rikslag ha en attacherad flotta om 27 galärer med tillhörande roddare och sjömän. Utöver dessa förfogar varje stam över ett mindre antal lätta skepp för kustbevakning och har i krigstid kapacitet att bygga flera galärer.

Tolanerregementen

Tolanerfurstarna bidrar med tungt kavalleri, katafrakter, till de feliciska arméerna där de i strid oftast bildar flankskydd. Katafrakternas unga väpnare och stallknektar kan formeras till ett lätt kavalleri men deras stridsvärde är lågt. Tolanskt infanteri är oftast lätt t.ex. slungkastare eller av löpartyp. Enbart kungen kan kalla tolanerfurstarna till sina fanor.

Deyen av Derk bidrar inte med kavalleri. Om nu inte 36 stridstränade och bepansrade solunska skogselefanter kan räknas som kavalleri. I övrigt bidrar Deyen med skickliga efariska löpartrupper som även kan bemanna snabba katamarankanoter, s.k. Karakorer (se Skepp).

Legoförband

Felicierna rekryterar gärna legosoldater, framförallt i krigstid och för bruk i kolonierna. Tidigare var hynsolgiska kavallerikondottiärer vanliga i Felicien, men de flesta av dessa har återvänt hem till Hynsolge och inbördeskriget. De har dock starkt påverkat det inhemska tolanska kavallariets taktik och utrustning och hynsolgiska hästar importeras till Felicien för dyra pengar. Dalkiska bågskyttar har likaså varit vanliga men har i takt med de politiska spänningarna blivit mera ovanliga. Andra förekommande legotruppstyper i Felicien är efariska elefantryttare och löpare, jorpagniskt riddarkvalleri och krunska nomader som är skickliga beridna bågskyttar.

Felicierna har också de senaste åren börjat rekrytera grupper av jordukaerler som framförallt används som livvakter och som stormtrupper. Jordukaerlarna i Felicien leds av Aelfwine Korp och Rikissa Korp, syskonbarn till Kung Elfhelm Korp av Jorduashur. Rikissa Korp är gift med Prins Mahariolon. Detta har lett till att Felicien och Jorduashur, det långa avståndet dem emellan till trots, har utvecklat goda relationer och jordukaerlerna kallar Tyros för Hwitgaard, Den Vita Staden, och Felicien för Katlon, Kattlandet.

Det bör noteras att Felicien själv är en källa till legosoldater i andra länder. Dessa legokompanier har ingen koppling till staten, t.ex. är feliciska legosoldater i Sirigon inte tecken på feliciskt officiellt stöd till Sirigon i inbördeskriget utan helt enkelt ett tecken på att i Sirigon finns det pengar.

Trupptyper

Kimzoner i Marinkåren och Havskåren slåss uteslutande som infanteri som kommer i sex typer: Löpare, Svärdsbärare, Hillebardiärer, Spjutbärare, Armborstskyttar och Sappörer. Till dessa skall även de skickliga kimzonska roddarna och matroserna också nämnas. Tolanerfurstarna bidrar framförallt med ett tungt kavalleri, sk. katafrakter, men även med slungkastare, löpare och spjutbärare.

  • Löpare

Det lätta infanteriet, Löparna, bär enbart ett lätt bröstharnesk (brigantin eller läderlamellharnesk) över en tunika och är utrustade med flera kastspjut, lätt lädersköld av efarisk typ och khepesh eller labrys. På huvudet bär de den lätta koniska hjälmen. De är tränade för strid i lös ordning och i att springa långa sträckor. I strid är deras uppgift att störa och oroa fienden innan huvudstridlinjerna möts. De används också som budbärare och som spejare i svårare terräng. Till sjöss är de oftast först att borda fiendeskepp.

  • Svärdbärare

Svärdsbärarena är tungt rustade och beväpnade med kastspjut, medelstora sköldar och framförallt svärd, vanligtvis khepeshen. De fungerar som stormtrupper vid belägringar och när armborstskyttar och spjutbärarare har lyckats bryta upp fiendens ordning så löper svärdsbärarna igenom luckor som öppnas i de egna linjerna för att utdela dödsstöten i brutal närstrid.

  • Hillebardiärer

Underofficerare och officerare bland svärdsbärarna använder gärna den tunga hillebarden för att hindra bordningar eller döda en riddares häst och sedan riddaren själv. Underbefäl grupperas ibland i elitförband bestående enbart av hillebardiärer och sätts in där striden är som hetast. Den feliciska kungen omgärdas alltid på slagfältet av en sådan spheiro elithillebardiärer.

  • Spjutbärare

Spjutbärarna är infanteriets ryggrad och deras häckar med spjut, ormpikar och stora sköldar används defensivt för att absorbera kavallerichocker eller bordningsförsök. De är medeltungt rustade och arbetar ofta som skydd för armbortskyttarna som inleder varje strid med salvor av tunga skäktor vars stålspetsar är smidda för att bryta genom pansar. Till sjöss kan en grupp spjutbärare bakom sina stora sköldar och med sänkta ormpikar totalt haverera ett fientligt bordningsförsök.

  • Skyttare

Skyttarna är utrustade ungefär som Löparna, ibland något tyngre. Deras främsta vapen är armborstet och de är tränade i att skjuta i salvor. Vid skeppstjänst utnyttjar de större relings- och däcksmonterade arbalest och skorpioner som skjuter tunga skäktor eller svärmar av lättare skäktor.

  • Sappörer

Sappörerna är soldater tränade i att upprätta och nedkämpa befästningar. De är experter på minering och kontraminering samt i byggandet och användandet av murbräckor, belägringstorn, ballistor, katapulter och trebucheter. Sappörerna är ovanliga och marinkåren förfogar enbart över att fåtal bataljoner.

  • Roddare

Roddare och matroser rekryteras från småkimzonernas fattigaste medlemmar. Genom sin tjänst i flottan räknas de ändock som "kimzon med spjut eller åra" och har därmed en röst i Furstens skeppsråd. Då de oftast i det civila är sjömän som inte äger andel i skepp och fiskare som inte äger andel i fiskebåt är de dock mycket skickliga och tränas intensivt i samordnad rodd och i utförandet av komplexa manövrer. Geroner och tolaner rekryteras också som roddare, men äger ingen röst i skeppsråden för det.

  • Katafrakter

Katafrakterna är ett tungt tolanskt kavalleri. Ryttaren, oftast av ädel härkomst, bär tung rustning, ofta lamell över ringbrynja, från topp till tå och är beväpnad med lans, sköld, sabel eller svärd och ibland ett armborst eller båge. Även hästen bär rustning, vanligen fjällpansar eller tjockt tyg.

  • Slungskyttar

Slungsskytte är de tolanska herdarnas paradgren. Med mandelformade blykulor som ammunition har de en räckvidd på ca 400 meter och de är mycket träffsäkra på närmre avstånd. Detta sägs bero att de från barnsben inte fick bröd av sina mödrar om de inte först träffade kunde träffa brödbiten med en slungsten. Vid belägringar eller i strid från skepp använder de ofta en stavslunga med vilken de kan kasta tyngre projektiler i höga kastbanor, ofta olika former av brandprojektiler. Nackdelen med stavslungan är att den inte kan användas mot mål på närmre avstånd.

Feliciska vapen och rustningar

Vid ankomsten till Ereb var kimzonernas traditionella vapen snarlika de som de yndariska soldaterna använde i sina erövringar: pansar av fjäll- och lameller, runda sköldar av stål, kroksablar, spjut och sammansatta bågar. Vissa vapen är mera specifikt kimzonska som kepeshen och labrys. Dessa har sedan kommit att utökas med vapen och rustningstyper som utvecklats inom den joriska kultursfären framförallt från tolaner, berendier och solfarare. Även efarisk vapenkultur har påverkat den feliciska arsenalen - tyngdpunkten på spjutbeväpnat infanteri och sköldar i läder kan anses vara efariska inslag.

Spjutet är det grundläggande vapnet för de flesta feliciska soldater. Grovt sett använder felicierna spjut av tre typer: halvpik (ca 2,5-3m) för defensiva formationer, spjut använda och balanserade för såväl stöt som kast (ca 180-210cm) samt rena kastspjut. De sistnämnda är korta (ca 90-120cm) och smidda helt i stål med hullingförsedda spetsar och kallas saunion. Dessa vapen används också i många feliciers vardag i formen av de harpuner (för stöt och kast) och ljuster som används i fisket. Halvpiken kallas också ormpik då den används vid sjöormsjakt.

I strid kombineras spjut och pik med sköld. Feliciska sköldar kommer i flera former och format. Runda sköldar, små till medelstora, tillverkas av stål. Lädersköldar finns i en form som liknar ett hjärta och en form som liknar två sammanslagna ovaler. Bägge är inspirerade av efariska förebilder. Stora sköldar är droppformade (rundade ovan med spetsig botten) och görs av flera lager trä och täcks i läder. Sköldar av alla typer är ofta bemålade med emblem för stam, hus, furstendöme eller regemente. Till sist bör nämnas de stora mursköldar, paviser, som feliciska armborstskyttar använder som skydd i strid. Dessa stora sköldar är helt olämpade för strid man mot man men erbjuder gott skydd mot missiler.

De traditionellt kimzonska svärden kommer i två former. Kepeshen är ca. 65-80 cm långt, eneggad med konkav egg. Shekeleshen är en mera traditionell kroksabel ca. 90-100 cm lång. Den korta khepeshen är nästa lika tung som den längre shekeleshen. Khepeshen används framförallt av småkimzoner och meniga soldater och shekeleshen av storkimzoner och officerare. De Avskiljda, Galmons utvalda krigare, är kända för sitt bruk av två svärd, ett i var hand. Förutom dessa svärdstyper har felicierna anammat de raka joriska tveggade svärden och det ringbygelförsedda långsvärdet är numera populärt efter erebosiskt och dalkiskt mönster.

Ett sista traditionellt vapen är dubbelyxan, labrys. Labrysen kommer i två former. Den korta dubbelyxan med litet yxhuvud används för såväl hugg som kast. Den långa labrysen används enbart vid offer av djur och människor och är ett rent rituellt vapen. Däremot har hillebarden blivit ett populärt vapen bland feliciska underofficerare och de använder dem för att fälla tungt rustade ryttare till marken och sedan ta dem av daga.

Som vapen för långa avstånd använder felicierna armborst, på sina skepp också tyngre armborst som arbalest och arcuballistan. Den traditionella lätta sammansatta bågen används numera enbart av ett fåtal felicier. Pistolarmborst har blivit populärara bland feliciska ädlingar och bland kvinnor. Bland tolanska herdar är slungan ett mycket vanligt vapen och tolanerfurstarna ställer upp ett lätt och mycket rörligt slungbeväpnat infanteri.

De vanligaste rustningarna är ringbrynjor i form av jackor som ibland täcker även övre delen av låren. Fjällpansarjackor var vanliga förr, men anses numera gammalmodiga. Ringbrynjor bildar också grunden i tyngre rustningar där bröstkorg och mage skyddas av ytterligare pansar i form av lamellpansarharnesk (av stål, läder eller sjöormsfjäll) eller brigantin samt ledade axel, överarms- och underarmskydd och (under)benskenor i stål eller cuirboulli. Rustningsdelar av fjäll eller plåt är ofta bemålade i starka färger eller blånerade. Blåneringen och (lin)oljefärgen skyddar mot rost och är förstås också dekorativ.

Som hjälm används lätta koniska hjälmar smidda ur ett stycke stål och ibland försedda med nackskydd i lamell. Under hjälmen bärs ofta en ringbrynjehuva. Dessa hjälmar förses ibland också med visir i form av masker. Maskerna smids antingen till formen av uttryckslösa vackra mansansikten eller till grinande demoner. Felicerna använder även tyngre barbuter som har öppningar endast för ögon, näsa och mun. Bägge hjälmtyperna pryds ofta med en eller flera fjädrar från struts, örn, korp, gam eller större sjöfåglar. Dessa fjäderprydnader färgas och i flera regementen fungerar fjädararna och dess färger som tecken på rang.

Det ska noteras att förutom för deltagare i skepssråd, soldater, milismän och resande på landsbygden så är det ovanligt att bära tunga vapen i Felicien och mycket ovanligt att bära rustning. Om en person går omkring tungt beväpnad och rustad kommer det ofrånkomligen att leda till uppmärksamhet från milisen. Undantaget är förstås den lätta dolk eller kniv som alla felicier bär i bältet samt för överklasskvinnor också det dyra lilla pistolarmborstet.

De feliciska kaparna

Felicien har sedan 603 e.O. gett ut kaparbrev. Först gavs de ut i hemlighet, men ganska snart stod det klart att Felicien stod bakom de nya pirater som jagade byte i Enios sund, Echatiska havet, Vägen ut (när RhabdoRhinn blåser), i vattnen utanför Stabul och längs Berendiens västkust. Det har också hänt att de gjort strandhugg i Berendien, Jorpagna och på Targero. Skeppen de snappar upp är framförallt erebosiska fast flera dalkiska och några berendiska skepp faller också offer. De feliciska kaparna omfattar 610 e.O. ungefär 20-25 skepp. Till skillnad från de nästan helt kimzonska Marinkåren och Havskåren är kaparna långt mera heterogena. Felicierna är i majoritet förstås, men såväl kimzoner, tolaner som geroner finns representerade bland dem. Enstaka montagoraner, kruner, efarer, krilloaner och hynsolger återfinns också i kaparbesättningarna. Utrustning och beväpning varierar kraftigt men genrellt sett är kaparna utrustade för rörlighet snarare än tyngd. Några enstaka vindvävare och vågtämjare finns också bland kaparna.

Det kungliga skeppsrådet har gett tillstånd att skrov från havskårsreserven får, mot en avgift och med Furstens skeppsråds godkännande, hyras ut till kapare. Kaparna står sedan själva för riggen, skeppsutrustningen och förstås bemanningen. De har ofta stöd i detta av investerande köpmän. Skeppstyperna kaparna använder varierar beroende på var i Felicien de kommer från: kapare från Koalint, Österbukten eller Gerdikk föredrar brigandoner, medan de från södra Pelenos och de efariska kolonierna föredrar karakoroserna. Gemensamt är att bägge skeppstyperna är lätta och ett typiskt kaparskepp har en besättning om ca. 40-80 man. Ofta seglar kaparna i grupper om ett till tre skepp, men ibland bildas större band i försök att samordnat attackera konvojer.

Alla besättningsmän på kaparskeppen är fria män och kvinnor och den vanliga organisationsmodellen är ett andelssystem där intäkterna delas i viktade andelar där viktningen baseras på rang och roll ombord. En fast andel av alla intäkter går till kungen och kapare får enbart sälja sitt gods i Darition. I denna marinbas med dess höga säkerhet och starka befästningar kan skepp och byte säljas diskret och kaparna själva hållas under uppsikt av starka marinkårsförband.

Den oktett i Riksrådet som administrerar kaparpolitiken försöker att undvika att redan etablerade piratkaptener ges kaparbrev då dessa antas vara svårkontrollerade. Trots det har det tidvis varit problem med att kaparna ger sig på skepp från nationer som egentligen inte ingår som lagligt byte enligt kaparbreven. Detta problem förvärrades av att ereboserna ibland seglar under falsk flagg i sina försök att undvika attacker och att när kaparna uppdagade detta så började de använda det som en ursäkt för att kapa fartyg oavsett flagg.

Tre kapare

Koltaroba "Rob" DiLaak - är en tidigare kommendör i flottan som blivit friseglare. Hon tillhörde de första kaptener som av Storamiralen och Konungen först fick friseglarbrev att kapa i de hav Felicien anser sig ha rätt till. Hennes bakgrund och kontakter inom flottan har hjälpt henne att skapa en mycket skicklig och framgångsrik eskader av veteraner. Hon är en hjälte i Felicien och ett fruktat namn i Berendien och Erebos. Kapten DiLaak ges uppdrag mot Feliciens närområden och särskilt farliga rutter.

Herr Bismail Rackhe - välkänd kustseglare som med sin förmögenhet och sina tre femtiomannabesättningar gått från misslyckad köpman till smugglare till kapare. Ett typiskt exempel på lycksökare som har skepp och vilja att bidra till Feliciens framgång för egen vinnings skull. Kapten Rakckhe är kustkapare alternativt kapare mot mer avlägsna handelstrader.

Alkehii Pieera - felicisk far och montagorisk mor. Varit till sjöss sedan flykt hemifrån vid åtta års ålder. Efter att ha först tjänat och sedan gjort myteri mot kapten Morach Tegan från Zufre är han sjörövarkapten som delar sin tid mellan Ankorath och Darition. Kaparbrevet ger honom rätt att kapa i allt hav mellan Darition och Kasyr. Typiskt obunden friseglare av morëlvidynsk hamn. Föraktad av både fiender och uppdragsgivarna, men ett respekterat namn i Morëlvidyns hamnar. Har periodvis även seglat i kaparen Gorbin Blackes piratflotta.

Religion

I mandelmunken Amnons Prolegomena till den feliciska religionen återfinns många utdrag från den kimzonska mytologin. I originalets kimzon är texten ofta full av poetiska inslag som alliteration, upprepningar och rim och myterna är också avsevärt längre. Notera att i texterna används gudarnas namn på kimzon och att de i den dagliga feliciskan ibland har andra namn. Så kallas Philas på kimzonska för Philodon, Felis för Anatadan och Galmon för Galadon. Suffixen adon och adan betyder härskare resp. härskarinna.

Skapelsen



I begynnelsen var allt Hav och Havet var Allt. Det mörka Havet, Zykidos, var i ständig rörelse och i rörelsen födde hon tre tankar: Dagon, Philodon och Paridon."

"Dagon, Den Första, var stilla och mörkret samlades kring honom. Han sjönk ner i Havet och i sjunkandet föddes Underjorden och Havet fick sin första gräns."

"Philodon, Den Andra, höll sig vid ytan och dess havsdjur. Då hans skyddslingar strävade högre sökte också stilla Havet och han skapade så Land och Himmel. I skapandet av Land och Himmel så fick Hav, Land och Underjord sina gränser."

"Paridon, Den Tredje, var den snabbaste och full av rörelse men älskade djupen. Paridon blev vred att Philodon skapat sin egen sfär. Med stor fart simmade han uppåt och bröt Havets yta med ett högt rop. I hans ord föddes Människan så att Philodon inte skulle få ha sitt verk för sig själv. Människan var överlägsen alla Philodons varelser, men när Philodn försökte överglänsa sin bror lyckades han enbart skapa halvfolken."

"Zykidos blev även han vred. Där förut allt var gränslös rörelse var hon nu instängd. Tre tankar födde hon åter och den första tanken var Skorpion. Dess gadds gift fick Havet att koka, Landet att skrika, och Himlen att färgas gul. Skorpionen sjönk till botten och steg ner i Underjorden. Där mötte Skorpionen Dagon och stack honom med sin gadd. Dagon var tyst och reste sin hand och Skorpion tjänade honom, ty ingen gadd och intet gift kan döda Döden. Där giftet fläckade Underjorden föddes Guld och Guld är ständigt ett gift i människans sinne."

"Den andra tanken var en Lejoninna. Hennes ögon såg genom allt dunkel och i hennes panna fanns ett tredje öga som stirrade in i framtiden. Lejoninnans glädje låg i blod och hennes andedräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm. Lejoninnan lämnade havet och steg upp på Land. På Land hittade hon Philodon och med stort språng störtade hon mot honom. Philodon skrattade, fångade henne i svansen och lägrade henne. Tre gånger lägrade han Lejoninnan innan han dräpte henne och ur hennes kropp föddes De Lyckliga Gudarna: Anatadan, Shahadon och Shaladon."

"Den tredje tanken var den mest vreda och tog formen av en Drake. Dess vingar skuggade Land och Hav och ur dess käftar strålade Underjordens eld. Ögonen stängdes aldrig och de såg Allt. Draken sam genom Hav och flög genom Himlasfärararna och fann Paridon. I Hav och i Himmel stred Paridon med Draken. Landet brann och Underjorden skakade men Paridon dräpte Draken och hennes blod droppade i Himmel, i Hav, och på Land. Så föddes fågel och växt, liksom andar och demoner. Zykidos var nu icke mer och ändock var hon evig och det är sagt hon på den sista dagen skall komma åter och med allt sitt svarta blod söka förstöra gudabrödernas och deras Skapelse.

Om Solen, Månen och Stjärnorna

Philodon tog ett öga från den dräpta Lejoninnan och han kastade upp ögat till himlen och så föddes Månen, Yarikhadon. Paridon tog så ett öga från den fallna Draken och han kastade upp ögat i himlen och så föddes Solen, Shapadan. Men Dagon reste sin hand och Månen blev Mörk och Solen föll ner i Underjorden. Paridon sände då Shahadon och Shaladon, Morgonstjärnans och Aftonstjärnans lejon, att ledsaga Solen genom Underjorden och åter till Himlen.

I Yarikhadon, Månen, finns en stor lusta för Shapadan, Solen, och han jagar henne ständigt över himlavalvet. Sällan fångar han henne, men under de nätter av månförmörkelse har han tagit henne och ur deras möte är de otaliga stjärnorna födda då hans säd går såsom ett stråk genom stjärnhimlen.

Människan skapas

Philodon hade samlat jord från Landets alla hörn och han format en människokropp när Paridons röst andades liv i människokroppen, ty Paridons ande är det livgivande molnet. Människan kom till liv och i kropp och ande var hon stark. Dagon såg Människan och för första och enda gången talade han: "Så börjar det. Ingenting skall vara omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Det Ni nu har skapat ska vända sig mot er och förinta Er eller förintas av Er". Dagon reste så sin hand och hans gåva till Människan var Döden, ty enbart i Döden kan Människan finna evigt liv.

Om Felis giftermål med Dagon och Paridon

Anatadan, kallad Den Lyckliga, var den vackraste av alla som fötts ur Zykidos tankar och blod. Felis älskade människan och lärde Mannen att jaga jordens djur, himlens fåglar och havets fiskar. Maninnan lärde hon många ting och konster som är fördolda för Mannen och det är hon som vakar över Maninnans hem och förlossningsbädd.

Dagon såg Felis och en lust till henne väcktes i honom och han steg upp ur Underjorden för att göra henne till sin. Philodon sökte hindra Dagon och de två bröderna kämpade med varandra i formen av två bevingade lejon. Kampen var lång men Dagon var den starkare. När han hade fällt Philodon till marken och slutit sina käftar om hans hals, gick Felis dem emellan och i utbyte mot sin faders liv blev hon Dagons brud. Felis tankar blev mörka och hon tog sin moder Lejoninnans form. Den Olyckligas glädje låg i blod och hennes andredräkt och rytande var såsom öknens hetta och storm.

Philodon grät och han kallade till sin broder Paridon att om han kunde rädda Anatadan från Underjorden skulle han få Felis till brud. Paridon rördes av sin broders tårar och Anatadan, Den Lyckligas, skönhet hade länge funnits i hans sinne. Som ett moln svepte Paridon genom Himlasfärerna och över Land, men han kunde inte finna Felis. Då vandrade han över Havets vågor och i formen av en triton simmade han genom Havets djup, men han kunde inte finna Felis. Till underjorden steg han nu ner och där fann han Dagon och Den Olyckliga. Paridon och Dagon stred med varandra. De brottades som ormar och de högg varandra som lejon. Som tjurar stångades de och som drakar var deras ögons möten såsom härars och skarors möten.

Lava sköt upp ur Underjordens djup och Landet skakade och brann. Havet kokade och självaste Himlasfärerna hotade att rämna. Djuren och växterna dog och Människan hade ingenstans att undfly. Så varade Paridons och Dagons kamp en dag, men när natten kom och Solen sjönk ner i Underjorden förde hon bud till Anatadan att gudabrödernas kamp om henne hotade hela Skapelsen.

Anatadan gick då emellan de två bröderna och de besinnade sig. Hon erbjöd dem att hon halva året skulle vara Dagons brud och halva året Paridons. Dagon och Paridon accepterade. Så föddes den olyckliga Hösten och Vintern då Anatadan är Dagons brud och så föddes Våren och Sommaren då Den Lyckliga är Paridons brud.

Ur Felis, Paridons och Dagons giftermål föddes sonen Galadon. Han äger sin moders skönhet och list och sina fäders styrka. I Ärans Salar, som omfamnar Himmel och Underjord, samlar han de värdigas själar och på den sista dagen skall han leda de värdiga i kamp mot den återuppståndna Zykidos på Gudabrödernas sida.

Om det kimzonska pantheonet

Paridon

Paridon är Allhärskaren och han är Himlarnas och Havets herre som besegrade Draken och kämpar mot Döden. Han gav människan liv och hans vilja visas i drömmar. Vanliga epitet eller titlar för Paridon är Molnryttaren, Vindvävaren, Vågvandraren, Drakdräparen och Andegivaren. I konst avbildas han ofta i form av en triton eller som en bevingad majestätisk man som vandrar på vågor. Den bevingade solen följer honom och allt hon ser ser Paridon. Till Paridon offras inför varje seglats en bit jord, vilket symboliserar Philas underordning. Paridons präster anses kunna stilla och kalla vind och våg och deras välsignelser fyller fiskarens och jägarens nät med fisk och fåglar.

Philas

Philas är den Älskade härskaren och kallas på kimzonska Philodon, Den Älskade. Han är den glade fruktbarhetsguden som härskar över jordens djur och växter. Han är vis och stillsam. Philas avbildas ofta som en lite korpulent, kort karl med lejonmansliknande skägg och, inte minst, en stor erektion. I ena handen håller han en lejonnina i hennes svans och i den andra en klase vindruvor. Över hans huvud syns den liggande månskäran. Ibland visas han månkrönt ridandes en lejoninna och omgiven av vinrankor. Philas är en mycket populär och folklig gud och hans präster anses kunna göra skörden ymnig, tämja vilddjur och ge de ofruktsamma barn. Feliciska kvinnor firar ibland Philas och Lejoninnan i extatiska fester som omfattar mängder med vin, sex och rått kött. Hans präster är oftast bönder för gamla för arbete på fälten.

Dagon

Dagon är Döden, Underjordens härskare, ibland även kallad Skördemannen och Skorpionkungen. I Felicien byggs inga tempel till honom och han har inga präster. Varje grav, kista, urna och mausoleum är dock hans, ty till slut skall alla människor bli hans. Ändock åkallas han av felicierna till skydd mot giftiga djur och odöda. Det är också den bistre Dagon som låter förfäderna höra de levandes fest och glädje på Årsdagarna och De Dödas Dag. Dagon avbildas inte för att se Döden är att dö, men han symboliseras i konst av bla. ett timglas, ett kranium, en gyllene skära eller en skorpion.

Felis

Felis är det joriska namnet på kimzonernas skyddsgudinna och lyckogiverska Anatadan (namnet betyder på kimzon "Den lyckliga härskarinnan"). Speciellt är hon kvinnans, hemmets och skeppets beskyddarinna, men också mystikens och mörkrets. Felis är dotter till Philodon och en lejoninna, brud till såväl Paridon och Dagon och mor till krigaren Galmon. Som den svarta kattan är hon kvinnans, hemmets och skeppets beskyddarinna och som den vita lejonninan en blodtörstig jägare vars andedräkt är öknens hetta. I konsten avbildas hon som en lycklig svart katta, en rasande vit lejoninna eller som en sfinx. Den sistnämnda anses av Felis mystiker omfatta såväl Den Lyckliga och Den Olyckliga, Kattan och Lejoninnan och besitter därför en särskild visdom. Felis mystiker har visst utbyte med den berendiska/tolanska Zeeris/Seriskulten som också vördar de svarta kattdjuren.

Galmon

Galmon/Galadon är stridsmannen som föddes av Paridon, Dagon och Felis. På kimzonska kallas han Galadon, men hans namn betyder samma sak på feliciska och kimzon: Stridsmannen. Som son till såväl Paridon som Dagon omfattar hans välde såväl Himmel, Hav som Underjord och i Ärans salar samlar fallna krigare som dör med hans namn över sina läppar. Hans präster viger vapen, rustningar, skepp och murar till strid och De avskiljda når med meditation, avskiljdhet och extatisk svärds- och spjutdans enhet med Galmon. Galmon återupptäcktes av Sidons lärde under kriget mot Berendien precis när trupperna behövde hans kraft för att stärka moralen, men hade uppenbarat sig för sina präster i Porto Horyni redan under frihetskampen mot Dermanien. Se beskrivning av kolonin Porto Horyni för hur tron på guden uppstod.

Shahadon & Shaladon

Lejongudarna Shahadon och Shaladon är Felis bröder. Deras namn kopplar dem till gryning och skymning och de vakar över Shapadan när hon färdas genom Underjorden. De avbildas ofta i par i felicisk konst t.ex. på solskeppets lejonhövdade stävar. Då de anses kunna skydda mot intrång och ofta målas de eller står skulptur ofta på eller vid portar och dörrar. Inga tempel byggs till lejonbrödernas ära men de står ständigt staty vid templens- och tempelgårdarnas portar. Många felicier är helt övertygade om att dessa lejonstatyer kan komma till liv och slita inkräktare i stycken.

Shapadan & Yarikhadon

Shapadan är Solens gudinna och hennes älskare är Yarikhadon, Månguden. Deras miljonhövdade barnaskara är stjärnorna. Deras kult är liten, men deras präster och prästinnor är skickliga astrologer och därför eftersökta. Ofta dyrkas de i sina skapares, Paridon och Philas, tempel. Yarikhadon är också populär bland de som söker bot mot ofruktsamhet samt hos fruktodlare då den för dem viktiga daggen anses vara Yarikhadons säd.

De Lyckliga

De avlidna förfäderna, framförallt husens och stammarnas anfäder och anmödrar, äras i hemmet och i deras mausoleer och gravkammare. Dessa förfädersandar kallas Anatani (anmödrar, "De lyckliga") och Anatoni (anfädrar, "De lyckliga").

De Avskiljda

De Avskiljda är krigare som dedikerat sitt liv till Galadon och studiet av stridskonster. Avskiljda från det övriga samhället lever de asketiskt och delvis i celibat. Endast vid få tillfällen söker de sig till Galmons tempel för att på dess gårdar lära unga män spjutets- och svärdets dans. Vid dessa tillfällen kan de kalla en ung man till sig som Avskiljd. Efter att en ung man vigts som Avskiljd sörjs de av sin familj som död och han kan aldrig ärva, gifta sig eller delta i skeppsråd. De Avskiljda känns igen på sitt långa hår, ty de tror att deras styrka ligger i håret.

I övriga Ereb kallas ofta De Avskiljda för Galmons riddare, och liknas vid solriddare, men benämningen och liknelsen är bristande. Något kimzonskt ridderskap finns inte i egentlig mening. De Avskiljdas ledare kallas för Galmons smorde. Processen bakom att att någon blir Galadons smorde är förborgad men alla Avskiljda "vet" vem det är.

Under Feliciens krig har ibland mindre grupper av De Avskiljda anslutit sig till marinkåren och bildat "kommandotrupper" som utför uppdrag av närmast självmordskaraktär. Detta var speciellt vanligt under Frihetskriget mot Dermanien då De Avskiljda först visade sig.

Galadons tempeljungfrur

Galadons tempeljungfrur är unga kvinnor av kimzansk börd, oftast yngre döttrar, som vigs till Galmon snarlikt De Avskiljda. Istället för strid studerar de läkekonst och fungerar som hieroduler. Under rituella former kan de besökas årligen av ogifta marinsoldater och vart tredje år av De Avskiljda. Grupper av Galmons tempeljungfrur följer den kungen i krig och erbjuder vård och tar hand om de döda och kremerar dem.

Tolanernas gudar

I Felicien dyrkas också de Gamla Gudarna, framförallt i de tolanska furstendömena. Numera är de också populära hos kimzoner och omvänt är de många tolaner som dyrkar de kimzonska gudarna.

Gamla Gudarna

Gamla Gudar som dyrkas i Felicien är:

  • Enki (Amçi)= sötvattenkällornas visa gud. (Enki-helgonet Sankt Blottignidos diOliphanzia ligger begravd i ett mausoleum utanför sin födelsestad Exapo. I den feliciska flottan finns en galeass döpt efter henne.)
  • Ezgela (Azgigal)= skyarnas, regnets och fåglarnas gudinna, Amcis hustru. Hennes präster spår framtiden i fåglarnas flykt.
  • Ingeril= sanningens och kunskapens gudinna, dotter till Amci och Azgigal.
  • Luvena (Lavini)= mångudinnan, Amcis och Azgigals dotter, associerad med kvinnors fruktbarhet och köttets lustar. Sharrapis maka.
  • Ereshkigal (Arasçigal)= den stränga dödsgudinnan som väntar på alla.
  • Shamash (Khemosh)= solguden, rättvisans gud, Arasçigals gemål.
  • Sharrapi= elds-, pest- och krigsguden, son till Khemesh och Arascigal. Lavinis make.

Slavarnas religion

Bland slavarna i Felicien bedrivs mycken andebesvärjelse där andar nedkallas av andedoktorer och besätter sina extatiska dyrkare och uppfyller deras önskemål. Många av dessa andar, loas, påminner starkt om de kimzonska och gamla gudarna men det finns också starka inslag från efarisk folktro samt vissa samkarniska och narguriska inslag i deras andevärldar. De flesta tolaner och kimzoner ser på slavarnas andekult med en blandning av fascination och motvilja. Bland vissa feliciska unga anses de mycket spännande och "förbjudet" att inkognito besöka och delta i en av slavarnas andefester.

Andra gudar, religioner och kulter

Ett renommerat Delithatempel finns utanför Tyros. Delithaprästinnorna bjöds in till Felicien efter kriget med Berendien i tacksamhet för att prästinnorna i sin vård av slagfältens drabbade inte skiljde mellan felicier och berendier. Hon dyrkas av många felicier som den ovillkorliga barmhärtighetens gudinna.

Lysande Vägen och Fraschikelkulten har ett fåtal mindre kapell i Feliciens större städer. Dessa är byggda av dalkiska och erebosiska köpmän och betjänar dem och deras sjömän. Numera står kapellen oftast tomma. Under 200-talet vann Den Lysande Vägen en del anhängare i Felicien, men felicierna tolkade den dermanska ockupationen som Paridons straff och få felicier vandrar idag Den Lysande Vägen.

Ett fåtal Zeeriskultister existerar också Felicien. Det sägs att de står i kontakt med Erbulas svartfolk och att det är där deras underjordiska tempel finns. Oktagonen har också en del medlemmar i Felicien dit de kommit från Hynsolge och Krilloan.

Påträffas Zeeriskultister eller Oktagonens medlemmar av felicier spikas de på kors med järnnaglar och bränns därefter levande. Askan blandas med järnspån och kapslas in i en blyurna. Felicierna anser att denna metod hindrar de avrättade från att resa sig som odöda.

Kultur

Den feliciska kulturen är en säregen blandning av det kimzonska, det jorisk-tolanska och det efariska där kimzonska kultur formar ett superstrat över ett huvudsakligen tolanskt och delvis efariskt substrat. Sålunda är också feliciska ett blandspråk mellan kimzonska och jori med visst efariskt inslag.

När hoppet var ute och Garumos fall var nära nedkallade Kung Kiolomon en förbannelse över Valadun och föresatte sig att slåss till sista skepp, man, kvinna och barn. Tre dagar innan de kimzonska spejarna beräknade Valaduns invasionsflotta av spökskepp, gastar, zombiekrigare och flygande demoner att anlände kom Paridon till Kiolomon och hans son Kalamekios i en dröm. I drömmen lovade Paridon att leda en spillra av en spillra av det kimzonska folket till en lysande blå vik, Koalint, och ett lyckligt land, Anat Cruvi. Kiolomon själv kunde dock inte följa med flyktingarna utan skulle enligt Paridon överlämna flottan till sin son Kalameikos.

Kalameikos flotta organiserades hastigt och folket drog lott om vilka som skulle få följa med till det nya landet. Den flyende flottan undkom med en hårsmån Valaduns invasionsflotta som efter hårda strider besegrade kimzonerna, dödade Kiolomon i tvekamp på Koalints vita murar och intog Garumos. På avstånd kunde Kalameikos och de flyende kimzonerna från sina skepp se mörka moln samlas över Garumos berg och klädd i åskmoln nedsteg Paridon i sin vrede och förintade Valadun och hans armé. Stora delar av Garumos sjönk i kataklysmen och endast högländer och bergstoppar syns nu ovanför vattenytan. Än idag är ön öde och obebodd då Kiolomons förbannelse drabbar vem som än landstiger.

Den flyende flottan fördes söderut av starka nordliga vindar och nådde södra Traxilmes kust där folket mottog kimzonerna med vänlighet och tillät dem att införskaffa förnödenheter. Några kimzoner valde att stanna i Traxilme och gick i tjänst hos deras furstar, men flertalet valde att följa Kalameikos mot den heta södern. En hel årstid seglade och rodde kimzonerna mot söder och kusten de följde blev allt mer ofruktbara och bränd av solen. Vi de fåtal tillfällen de gick ankrade upp och gick i land sökandes efter vatten kom kimzonerna ofta i strid med vilda reptilmän.

I den djupaste södern kom flottan till länder från vars sluttningar lava föll ner i ett hav så hett att sikten var skymd av ångor. Kalameikos själv gick i land på en ö på jakt efter vatten och träffade där på en Stor Salamander och de stred i tre dagar. Salamanderns hud var hårdare än sten och vid varje hugg från Kalameikos flög glödgade skärvor från hans kropp och blev till rubiner när de föll till marken. Vid skymningen den tredje dagen var Kalameikos obesegrad men vacklade av trötthet i hettan. Salamanderna talade då till honom och sade att ingen man av kvinna född någonsin hade kämpat med sådan styrka och erbjöd honom sitt hjärtas bloddroppar i gåva och fri lejd tillbaka till skeppen, men förbjöd Kalameikos att segla längre söderut. En het vind från södern drev nu flottan för fulla segel åter mot norr förbi Traxilmes och Sombatzes kust mot Grelgefallen.

Vid ankomsten till fallen nedanför Habete Grelge ankrade flottan upp. Kimzonerna hade tre gånger under kriget skickat Prins Kalameikos till Habete Grelge för att be om undsättning i kampen mot Valadun. Tre gångar hade Ärkemagikern nekat Kalameikos och kimzonerna. begäran. Kalameikos kände därför Ärkemagikern väl och visste att han var en girig man. Men än mer väl kände Kalameikos Ärkemagikerns dotter Elissa, vars mor var en kimzan.

Nu sände Kalameikos ett meddelande till Ärkemagikern och bad om passage genom fallen. Ärkemagikern nekade. Kalameikos bad då en andra gång inte bara om om passage utan också Elissas hand i giftermål i utbyte mot en skeppslast guld och nekades igen. En tredje och sista gång bad då Kalameikos om passage och Elissas hand i utbyte mot alla skatter kimzonerna bar med sig inklusive blodsdropparna från en Stor Salamandero. Kalameikos hotade också med krig om Ärkemagikern inte accepterade. Ärkemagikern blev då vred och skickade en storm mot kimzonernas flotta. Detta var vad Kalameikos hade väntat och han hade givit order om att kraftigt ankra upp ett handelsskepp vid fallen, men också att stamfurstarna skulle låta sina galärer rida bort på vågorna framför vinden.

När den magiska vinden hade lagt sig lät Ärkemagikern levitera upp det förankrade och i vattnet tungt liggande handelsskeppet till Habete Grelge i hopp om att detta var skeppet fyllt av guld och Salamanderns blodsdroppar. Skeppet var förvisso fullt av skatter från det grusade Garumos, men i hennes kölsvin doldes också Kalameikos själv och nio av kimzonernas främsta kämpar. Var och en av dem bar Salamanderdroppar infattade i hjälm, harnesk eller svärdsknapp. Under natten smet Kalameikos och hans kamrater ut, tog sig in i ärkemagikerns palats och enleverade Elissa. Med hjälp av hennes trollkonster tog sig kimzonerna ner för fallen till de kimzonska galärerna som hade återvänt efter en hård natts rodd. I gryningen kunde Ärkemagikern bevittna Kalameikos och Elissas bröllop på fördäcket på Kalameikos flaggskepp. I sin vrede förbannade och försköt han sin dotter och öppnade upp en virvel under den kimzonska. Virveln var så djup att den ledde ända ner till alla vattens källsprång, det djup som jorerna kallar Abzu och kimzonerna Lotan.

Denna gång var de Elissa som hade förutsett sin fars reaktion och om hon än inte hade kraften att stoppa virveln vävde hon en besvärjelse som skyddade kimzonernas skepp och ledde dem intakta ner i djupet. Där fångades de upp i en uppåtströmmande källa och efter en skräckfärd kom kimzonernas flotta upp till ytan strax väster om Golwyndahavets centrum. De satte kurs mot väst och kom snart till ett grönt land, Krun. Vid Stabuls slussar vägrade nu kimzonerna att betala för passagen då de hade tvingats lämna alla sina skatter i Habete Grelge utom Salamanderns blod. Allt de hade nu var spjut, svärd och skepp och med dessa kämpade de sig i blodiga strider igenom slussarna som de lämnade skadede och tillfälligt obrukbara bakom sig.

När de seglade ut i Kopparhavet hamnade flottan i en tjock dimma och stiltje rådde. Strömmen från Raas Narram förde dem västerut och roddarna var utmattade efter segern vid Slaget om slussarna. Kimzonerna var vilse och demoraliserade. Kalameikos skickade då först ut en duva i hopp om att finna det lyckliga landet, men duvan återvände inte. Kalameikos skickade därefter ut en korp och efter tre dagar återvände korpen med blodig näbb och en pil genom vänstra vingen. Kimzonerna förstod detta tecken som att blod och strid var det pris de var tvungna att betala för det land Paridon hade visat dem vägen till. Kalameikos beordrade flottan i den riktning som korpen återvänt från och anlände till Koalint. Det lyckliga landet (Terra Felix på kejserlig jori) föll för kimzonerna genom spjut och åra. Sedan denna dag pryds den kimzonska kungakronan av blodstänkta korpfjädrar.


En sammanfattning av det feliciska nationaleposet Kalameikiden

Kimzonerna som kulturbärare

När kimzonerna anlände till Ereb i slutet av Mörkertiden kom de med nya grödor och kunskaper som när de spreds runt Kopparhavet bidrog till en ny era. Främst bland dessa är siffran 0, mousserande vin, skepp byggda spant först, kimzonerseglet (latinseglet), astrolabiet och kompassen. NB: I Trakorien hade flera av dessa teknologier redan anammats under påverkan av yndariska flyktingar och numera är trakorier, ereboser och dalker blivit skickligare än felicierna på instrumentnavigation. Bland grödor som kimzonerna förde med sig till Koppargavet kan nämnas aubergine, okra, citron och pomerans vilka alla var vanliga inom den yndariska kultursfären.

Arkitektur

De vanligaste byggmaterialen i felicisk byggnadskonst är huggen kalksten för grunder, bärande väggar och valv. Vitkalkad soltorkad eller bränt tegel används för väggar och trä för loftgångar och balkonger . Marmor, alabaster och stucco utnyttjas som dekorationsdetaljer. Den vita marmorn och andra arkitektoniska detaljer är rikt bemålade - det är egentligen så att felicierna tycker om vit marmor för att de är ett så gott underlag att måla på. Egentligen föredrar de färgad och strierad marmor.

Felicierna är i sin monumentalarkitektur förtjusta i en myckenhet av pelare, ofta i form av atlantider och karyatider, samt fristående pelare eller obelisker krönta av pyramider.

Peristylhuset

Den vanligaste hustypen är peristylhus som byggs kring en pelaromgärdad innergård. Innergården har ofta en cistern i mitten som både är dekorativ och samlar regnvatten. Huset byggs ofta i två till tre våningarna där de övre loftgångarna kring innergården är byggda av trä.

Torn

Typiska feliciska större plantager kallas för torn. Anledningen är att det centrala peristylhuset ofta har ett "hörn" kring peristylgården byggd i solid kvaderhuggen kalksten i form av ett krenelerat torn som är flera våningar högre än det omgivande huset. I detta torn kan plantagens invånare dra sig tillbaka och uthärda attacker - huset runtomkring kan plundras men felicierna överlever för att återuppbygga. Kring större plantager finns också en omkringliggande låg mur inom vilken trädgårdar, ekonomibyggnader och baracker för tolaniner och slavar är utplacerade.

Öar

I de feliciska städerna byggs ofta peristylhusen upp till hela sex våningar (de övre två våningarna är då oftast helt i trä) i vilka flera familjer bor och undervåningen är för affärslokaler. Sådana hus kallas för öar.

Mausoleer

I Felicien kremeras de döda. Anledningen till detta går tillbaka ända till Garumos och kampen mot Valadun då kimzonernas döda restes mot dem i jättelika arméer av odöda. Feliciska familjer bygger ofta mausoleer i vilka deras dödas aska urneläggs. Mausoleerna kan vara allt från enkla hus eller klippkammare till stora tornliknande monument med rik skulptural utsmyckning.

Tempel

Feliciska tempel är oftast inte alls lika stora som Den Lysande Vägens. Anledningen är att templet ses som gudens bostad och inte som en församlingslokal i vilka många bedjande ska kunna samlas. I plan är feliciska tempel ofta rektangulära med skulpterade pilastrar, ofta i karyatid eller atlantidfrom, längs sidorna och med stora rikt skulpterade och bemålade kolonner som bildar en front framför själva tempelrummet där gudastatyn står eller tronar. Taket är oftast tegelbeklätt, men kan också prydas av pyramider. Kupoler tillhör inte den "ursprungliga" kimzonska arkitekturen men har blivit vanligare under dalkisk och krunsk påverkan.

Istället för inne i templet samlas de dyrkande i den omgivande tempelgården där flera olika altare och statyer är utplacerade och där offer utförs. I större tempelanläggningar är gården omgiven av pelarförsedda arkader i vilka prästerna och lärjungarna lever och där de också sker handel med offerdjur samt ibland mottagning av skadade och sjuka. Den omgivande tempelgårdens port är ofta monumental och extremt hög och pyramidkrönt.

Ett säreget inslag i de feliciska tempelkomplexen är de sk skattkamrarna. Dessa miniatyrtempel i templen byggs av feliciska Hus och Stammar och de deponerar där delar av de byte de tar i krig, örlog och kaperi.

Paridontempel har ofta olika vattenanläggningar i form av pooler och fontäner fyllda av helig fisk.. Ibland är själva templet byggt på en ö eller som en ö i en naturlig eller konstgjord sjö. Paridontempel saknar ofta heltäckande tak och är delvis öppna för regn som samlas i öppna cisterner - molnen föds ur havet och regnet är Paridons gåva till människan.

Felis och Philastempelns gårdar är ofta fulla av katter och det sägs att de skulpterade lejoninnor som avbildar Felis katta till moder på natten kommer till liv och vakar över templens skatter.

Om talen tre och nio

Talen tre och nio är ständigt återkommande i kimzonsk mytologi, dikt, astrologi och spådomskonst. Även andra tal som bildas av att tre multipliceras av sig själv förekommer ofta.

Själva det kimzonska talsystemet och tideräkningen är dock baserat på 12 (så t.ex. 1 tyrint a 12 sm a 24 km) liksom indelningen av de feliciska stridsenheterna.

Katter och hundar

Kimzoner menar att "Ett hus utan katt är inget hem" samt "Ett skepp utan katt hittar inte till hamn". Den kimzonska fiskarkatten är en nätt och smidig katt med strimmig päls. Den "talar" mycket och räds inte vatten - de ses ofta fånga fiskar och småkrabbor i tidvattenspölarna. Denna tradition med huskatt och skeppskatt har numera anammats brett och är sant felicisk.

Hundar däremot anses av kimzoner vara ett smutsigt djur och tanken på att släppa in ett sådant djur i sitt hem är motbjudande. Tolaner däremot använder hundar såväl för jakt, vallning och som vakthundar. Flera tolanerfurstar har dock börjat använda importerade efariska geparder i den jakt där tidigare vinthundar användes och även tama karakaler används vid fågeljakt.

Heraldik

En av de många joriska sedvänjor kimzonerna anammat är heraldiken. Kimzonerna själva hade en tradition av sigillmakeri, mönstrade segel och fanor när de anlände till Ereb, men bruket av symboler har formaliserats i kontakten med tolaner och Solfarare och följer oftast den joriska heraldikens regler.

Varje stam, hus, stad, regemente och större tempel och gillen har också sina egna vapen. Populära symboler bland kimzonerna är t.ex. triton, purpursnäcka, haj, delfin, tonfisk, sköldpadda, hippokampryttare, katt, lejon, havsörn, häger, pelikan, ibis, korp, skepp, åror och stjärnor. Hos tolaner domineras motiven av de djur och växter som lever i de feliciska bergen, t.ex. lejon, lo, kejsarörn, gam, eklöv och flera bergsblomster. Feliciska vapen uppfattas ofta som enkla av aidniska heraldiker då de oftast består enbart ett centralt motiv.

Det är vanligt hos felicier att tatuera sig och motivvalen hämtas då oftast från heraldiken.

Några feliciska vapen:

Feliciens riksvapen är en kvadrerad sköld med två silverne skepp på djupröd purpur och korsad shamshir och labrys och blå vindruvsklase på guld.Skeppen är symboler för det kimzonska folket, shamshir och labrys på gudomligt sanktionerad vapenmakt och druvklasen för det förlorade brödrafolket farkhonerna. Rätten att använda detta sigill faller enbart på Det Kungliga Skeppsrådet. I större framställningar av vapnet flankeras riksvapnet ofta av framställningar av Kalameikos och Elissa samt kröns av Korphjälmen.

Kalameikos och Elissas dynastiska vapen är nio skepp i silver i en halvcirkel ovanför Korphjälmen på ett fält av tyrisk purpur. Enbart den sittande monarken har tillgång till detta sigill. Detta vapen placeras ofta som hjärtvapen i många andra feliciska vapen som ett tecken på trohet till monarken.

Huset Carais vapen är en silverne haj på ett fält av azurblått.
Huset Castrans vapen är en gyllene havsrocka på ett fält av azurblått.
Huset Alkymades vapen är en röd sjöorm på ett fält av silver.
Huset Mattans vapen är en grön havssköldpadda på ett fält av silver.
Huset Lochos vapen är en silverne rödögd lejoninnemaskaron på ett svart fält.
Huset Kandaulos vapen är en röd drake på ett gyllene fält.

Vapendansen

Ett vanligt inslag i felicisk kult är vapendanser med spjut och svärd till ljudet av dubbelflöjten. Dansarna är ofta helt nakna och inslag av självplågeri som t.e.x att snitta sig själv med svärden eller sticka spetsar genom delar av ansiktet förekommer också. Dansen, musiken och smärtan för in dansarna i ett extatiskt tillstånd där de är ett med sig själva, sitt vapen och de omgivande dansarna. Detta tillstånd kan vissa feliciska krigare, speciellt De Avskiljda, efter lång träning uppnå vid vilket tillfälle som helst.

Duellen

Dueller förekommer ofta i Felicien. Män duellerar med män och kvinnor med kvinnor. Dueller mellan män och kvinnor anses tabu, men det förekommer framförallt i feliciska myter och legender att kvinnor klär ut sig till män för att dueller med en man eller, i komiska framställningar, män som klär ut sig till kvinnor för att duellera med en kvinna. Dessa halvmytiska dueller tenderar att sluta i giftermål mellan parterna och förekommer sällan i verkligheten.

De flesta dueller sker som del av rit, lek eller träning och utförs då med träkäppar i svärdsform eller spjutform. En annan vanlig duellform ingår i vapendansen. I det extatiska tillstånd dansarna befinner sig i följer duellen vissa virvlande mönster vilket gör att det sällan är någon som kommer till skada.

Mera allvarliga dueller är ofta till första blodsdroppen. Vid sådana tillfällen är duellanterna nakna och vapnens eggar är slöa för att undvika allvarligare skador. En variant av denna duell kallas "De nio blodsdropparna" och pågår tills dess att den ene av duellanterna blöder från nio sår.

Den allvarligaste formen av duell är till döden eller kapitulation. Vid sådana dueller är duellanterna ofta tungt rustade och traditionen påbjuder att duellanterna måste godkänna varandras utrustning och svära att vare sig bruka magi eller magiska föremål. Segraren kan välja att ge förloraren nåd, men traditionen påbjuder då att förlorarens rustning och vapen tillfaller segraren.

En speciell form av duell som felicier finns högst romantisk är den mellan rivaler om en kvinnas hand. Högsta formen av sådan romantisk duell är när de blödande rivalerna är likvärdiga i strid och kvinnan intervenerar med ett löfte om att gifta sig med dem båda "då deras blod nu är blandat och de är vapenbröder, jämlika i värdighet och stolthet.".

Alla kimzoner anser sig vara av adlig börd visavi utländska adel och tvekar inte att duellera med joriska riddare. En känd sådan duell är Duellen i Ventimiglia där den feliciska amiralen Kuthoz DiMethil besegrades av den unge berendiske väpnaren Nevin.

Seglatsen

Seglatsen är en resa som många unga felicier gör efter att de nått sin myndighetsålder. En seglats måste omfatta en sjöresa om minst ett år och en dag. Destinationerna varierar men Porto Horyni, Pandarelia, Melukha, Tricilve och Halle är vanliga destinationer. De allra mest äventyrliga fortsätter från Halle eller Tricilve till Babor, Cereval och Demontungan. Seglatsen görs i åminnelse av kimzonernas seglats från Garumos och Felicien.

Klädedräkt

Traditionell kimzonsk mansklädsel är baserad på tunikan (kimzon "chiton"). Vardagstunikan för män är kortärmad och räcker ner till strax över knäna. I mer formell klädsel används en fotsid tunika med långa ärmar. Tunikorna tillverkas i många material - ofärgad vadmal, luxuöst kläde, fint linne, och skimrande siden. De kan också smyckas med figurvävda bårder och paneler eller vara rikt broderade. Under tunikan bär kimzonen ett höftskynke av linne. Vid mycket hårt arbete kan höftskynket var det enda plagget en kimzon bär. Bälten används till tunikan för att hänga kniv, börs och små väskor från. Tunikan kombineras med kort eller fotsid mantel som fästs kring halsen med fibulor av olika former. Den långa manteln anses mer formell. Även mantlar pryds ofta av vävda band och/eller broderier. Byxor används numera även av kimzoner speciellt under vintertid eller under tyngre rustningar. Tolaner klär sig numer snarlikt kimzonerna, men bär mera ofta just byxor.

Till huvudbonad används framförallt band av tyg som knyts till pannband eller till en åtsittande bandana. Det finns också mössor och hattar av olika former. Dessa används framförallt vintertid eller är rituella hattar som bärs av präster och prästinnor. Fotbeklädnaden består av snörade sandaler av läder, tygklädda skor eller låga stövlar av läder. De fattigaste har inga skor alls.

Traditionell kimzansk klädedräkt består av en klänning med volangkjolar och ett hårt åtsittande bröstliv som lämnar brösten bara. Numera täcks oftast brösten, en anpassning av kimzonsk till tolansk sensibilitet, men vid högtidliga och speciellt rituella tillfällen är den nästintill obligatorisk som kulturmarkör. Över klänningen bär kvinnor mantel, kort eller fotsid, där den fotsida är mera till dagligdags och den fotsida mera formell. Gifta kvinnor bär sjal som täcker hår och axlar Sjalarna är ofta vävda av fint linne eller tunt silke och döljer i realiteten föga. Den vanligaste fotbeklädnaden för kvinnor är sandaler som snöras upp på skenbenen. Kvinnoklädseln är ofta rikt dekorerad.

En accessoar som är populär bland feliciska kvinnor är parasollet. Anledningen är att blek hy anses vacker på kvinnor och det är även ett tecken på rikedom. Välbärgade kimzoner låter ofta slaven bära parasollet när hon lämnar bärstolen.

Barn bär enkla tunikor och sandaler som inte skiljer sig nämnvärt mellan könen. Först i de tidiga tonåren, 13-15 år, börjar felicisk klädedräkt könsdifferentieras.

Såväl män som kvinnor bär gärna smycken och sminkar sig - ringar och band i olika material och av olika värde. Män bär dock oftast enklare smycken och använder endast kohl kring ögonen. Näsring/nit, kedja mellan nässmycke och öronhänge, navelring, magkedjor och ankelkedjor är typiskt kvinnliga ornament.

Fafnirs bild

Traditionell kimzansk klädesdrakt: http://www.nmia.com/~jaybird/ThomasBakerPaintings/minoan_palace_scene.html

Gastronomi

Basen i det feliciska köket är bröd och arisah (=bulgur)/arisahin (=cous cous). Arisah och arisahin görs av durumvete och gulris. Arisah/arisahin blandas ofta med linser, bönor och kikärter, speciellt av de fattiga som inte har råd med fisk eller kött. Det är också mycket vanligt att blanda nötter (framförallt valnötter) och frukt (oftast fikon, aprikos, dadel, granatäpple) i såväl arisah som bröd.

Till denna bas äter man i kusttrakterna framförallt grillad fisk (sardin, mulle, tonfisk, pigghaj, sjötunga m.fl), bläckfisk eller pilgrimsmussla. Ångade musslor och snäckor är också mycket vanliga. I inlandet ersätts fisken oftast med kyckling, get eller lamm grillad på spett. Beroende på säsong äts mycket kramsfågel och vilt, vanligen hare eller sjöfågel. Biff och annat vilt är mycket dyrt och äts enbart av de rikaste i form av stekar eller grillat på spett. Som komplement eller ersättning till fisk eller kött äts ofta får- och getost, yoghurt och kokta ägg.

Oliver och olivolja är ett stående inslag i alla feliciska maträtter liksom citron, pomerans och torkad eller färsk frukt (kombinationen syrligt-sött är eftertraktad i felicisk matlagningskonst). Till fisken och köttet grillas också ofta olika grönsaker som aubergine, okra, lök och palsternacka. Fyllda vindolmar är vanliga liksom de också är i Berendien och Krun. Vanligt folks mat är örtkryddad medan de rika gärna använder mera exotiska kryddor, i regel peppar, ingefära, kryddnejlika, kanel, spiskummin och socker.

Såser, utöver den nästan obligatoriska olivoljan, i Felicien är oftast baserad antingen på en olivoljerik kikärtspuré, vitlöksrik yoghurt och den mustiga och örtrika fisksåsen garum.

Efterrätt kommer oftast i form av nötter och frukt inbakade i honungsdrypande bakverk sk. phyllobakelser. Vanlig är också yoghurt med honung, frukt och nötter.

I felicisk matlagning föredrar man vanligen att äta flera små olika varma och kalla rätter än ett fåtal större.

Som dryck ingår alltid vin och vatten. Feliciska viner är kända om än inte för sin kvantitet så för sin kvalitet - kända feliciska viner är det lätta och pärlande Chyros, det söta och starka gyllene Passos, den tegelröda lätt söta och mycket fylliga Amarantos, det fruktiga och purpurröda Xinomauros som jorerna kallar Culaisson och det nästan svarta bäriga Maforafos. Billiga vita viner retsineras ofta och är en vanlig bordsdryck som felicierna finner hälsosam och uppfriskande. Utlänningar finner den oftast avskyvärd. På vinterns dricks ofta glödgade och kryddade viner. Öl dricks inte, däremot i viss omfattning likör (citronlikör, mandellikör och mastixlikör) och sprit (efarisk dadelsprit och anis- eller citrus/pomeranskryddad sprit destillerad från druvor). Barn dricker get- och fårmjölk till 12-13 års ålder varpå de anses vuxna nog för vattenblandat vin.

Gillena

I Felicien är gillen, på kimzon marzonos, som samlar utövare av samma yrke, delägare i ett skepp eller en vingård, eller medlemmar i samma tolft mycket viktiga i det sociala livet. Varje gille är dedikerat till en viss gudom och bröderna och systrarna möts för att till gudens ära äta och dricka tillsammans. Ibland genomför man också processioner där en avbild av gudomen bärs eller ros på tron.

Även om gillena egentligen inte har ett ekonomiskt syfte bildar de viktiga nätverk och i samband med mötena har mången affär slutits. Fruar får följa med på sina mäns gillesmöten, men inte omvänt. Detta innebär att feliciska män hyser många fantasier och missuppfattningar om vad som försiggår på systragillena (marzanos).

Gillena är kimzonska till sitt ursprung men numera ingår de flesta felicier (tom slavar och livegna bildar gillen) i ett eller flera gillen. Det är dock ovanligt att man är medlem i flera gillen än kanske tre-fyra stycken.

Marzonos och marzanas är långt viktigare i det feliciska samhällslivet än många utomstående betraktare förstår. Kontakterna inom gillena är oerhört viktiga i affärer och politik och är dessutom en av få feliciska institutioner som är öppna för såväl tolaner, geroner som kimzoner.

Spådomskonster

Kimzonerna är skickliga astrologer, kanske en konsekvens av den likaledes väl utvecklade navigationskonsten. Även numerologin är avancerad och kopplas även ibland just till de många matematiska tabeller som används inom astrologin och navigationen.

Flera tempel i Felicien har öppna tempelgårdar där de troende sover en natt i hopp om profetiska drömmar, sk inkubation. Många sjömän och Paridonpräster säger sig se omen i fåglarnas flykt och molnens former. Specialiserade tolanerpräster kallade aruspixer spår också i fåglars flykt men även i djurlever.

Magi

Förlusten av hemlandet Garumos till en post-yndarisk här av odöda och demoniska varelser har gjort att kimzonerna förbjudit all magi som reser odöda (Nekromanti) eller åkallar demoner (Demonologi). Straffet är att järnspikas på ett kors och brännas. Askan blandas med järnfilsspån. I vissa undtagsfall, t.ex. ungdomligt oförstånd, kan felicierna visa nåd och straffet reduceras till tatuering med järnoxidsfärger.

De egna magikerna fokuserar framförallt på vädermagi och elementarmagi, med elementen vatten och luft som favoriter, och kallas därför ofta havsmagiker även om någon egentlig sådan magiskola inte finns. Sedan Elissas tid ses magi som en framförallt kvinnlig syssla och kimzonska män som studerar magi anses omanliga (även om få vågar säga det till dem). Ett undantag är det ovanliga studiet av så kallad salamanderkonst, elementarmagi med eldfokus samt sinnespåverkande mentalism, som praktiseras framförallt av manliga magiker.

De infödda tolanernas magiska traditioner var kopplade till framförallt gudakulterna och inriktade mot att bemästra naturen speciellt regn och fåglar. Då många felicier är av efarisk börd har också efariska former av Spiritism spritts i landet. Många felicier fruktar spiritismen då de anser den stå nära nekromantin, men den är inte förbjuden i lag.

Feliciska magiker bildar inte skolor eller akademier utan sprider sin tradition direkt från mästare till lärjunge. En mästare har sällan fler än en handfull lärjungar samtidigt. Däremot bildar små grupper av magiker gillen, vilka fungerar som kanaler för samarbete och kunskapsspridning. Magikergillena är dock inte alls lika fasta, prominenta eller permanenta som de joriska magikerakademierna, vilket har lett många joriska magiker att felaktigt tro att feliciernas magiska traditioner är svaga.

Språk

Kimzon

Kîmzon härstammar från det kamsunska språk som de ursprungliga kîmzonerna talade innan sin invandring till Ereb. Väldigt få utlänningar lär sig kîmzon till fulländning. Inte bara för att ljuden i språket verkar ligga fel i munnen och för att grammatiken är invecklad och främmand, utan även för att kîmzonerna ogärna lär ut sitt språk. De anser nämligen språket vara den mest framträdande delen av sitt kulturarv. Kîmzon existerar i två varianter:

1. Klassisk kîmzon, används idag nästan uteslutande som ett litterärt språk av välutbildade kîmzoner och bland överklassen. Språket har utvecklats mycket lite från det ursprungliga kamsunska språket (som brukar benämnas garumosiska) och nationaleposet kalameikiden är grunden för ordförråd och grammatik. Klassisk kîmzon har ytterst komplicerade språkregler med bland annat hundratals verbformer för olika känsloyttringar. Man uttrycker sig också på ett sätt som är helt främmande för talare av de flesta erebiska språk. I likhet med de andra kamsunska språken refererar man till exempel till framtiden som något som man har bakom sig och det förflutna som något man har framför sig. Säger kîmzonerna att de vill lägga kriget bakom sig kan man vara säker på att de snart kommer att dra ut i krig, något som flera gånger lett till missförstånd i relationerna med andra länder.

Klassisk kîmzon skrivs med en variant av det kharamotiska alfabetet och liknar i mycket det alfabete som används för ithilgroms döda tunga och vissa västkamsunska språk. Alfabetet skrivs från höger till vänster och saknar vokaler. Vokaliseringen av orden har skiftat under historien, något man kan se på tidiga joriska transkriptioner av kîmzonska ord. Det är idag svårt att avgöra exakt hur språket uttalades för några hundra år sedan.

Skriftspråket finns i två former: En kursiv form som skrivs med fjäderpenna på papyrus, papir och pergament eller med stylus på vaxanteckningsblock och en geometrisk blockform där bokstäverna målas med pensel eller graveras på sten, metall eller trä. Blockformen används i mera officiella sammanhang och kursivformen är numera i det närmaste utkonkurrerad av de joriska runorna.

2. Modern kîmzon eller nykîmzon är det normala tal och umgängesspråket bland småkîmzoner och används även av en del tolaner och geroner som har kîmzon som andraspråk. Till skillnad från det klassiska språket har nykîmzon förändrats genom århundradena. Även om ordförrådet till största del är detsamma som i klassisk kîmzon har grammatiken och i viss mån uttalet utvecklats en hel del. Bland annat har många av de komplicerade verbformer som fanns i det klassiska språket försvunnit eller förenklats samtidigt som man har lånat in vissa grammatiska regler från jori. En talare av nykîmzon kan dock fortfarande förstå på ett ungefär vad en klassisk text handlar om även om det krävs viss utbildning för att själv kunna uttrycka sig på språket. Nykîmzon skrivs normalt med en variant av den joriska runraden.

Feliciska

Felciska är ett språk som uppstått i mötet mellan tolansk jori, aidnisk jori, kimzon och efariska. Det har en blandad vokabulär (ungefär 50% jori, 30% kimzon, 20% efariska) och en enkel och regelbunden grammatik utarbetad av mandelmunkar. Det skrivs med det joriska alfabetet från vänster till höger. Språket används i dagligt tal av alla felicier och även i enklare korrespondens och räkenskap.

Inom feliciskan finns ett flertal dialekter:

Koalintfeliciska (som är mest jorifierad)
Österbuktsfeliciska
Gerdikkfeliciska (som ligger närmast kimzon)
Sydpelenosisk feliciska
Kolonialfeliciska, talas i de efariska kolonierna och har starka efariska inslag
Horyniska, talas i Porto Horyni och är en mycket säregen felicisk dialekt med inslag av pokti och niferländska

En del lärde anser att krilloanska är en felicisk dialekt, medan andra anser att det är ett eget språk. Vissa lärde anser att frågan är meningslös tills dess att en överenskommen distinktion mellan språk och dialekt kan definieras.

Om betydelsen av vissa kimzonska och feliciska ord, ortnamn och namn:

Paridon= Allhärskaren

Philodon= Den älskade härskaren som på feliciska kallas Philas= Den Älskade

Galadon= Stridens härskare, son till Felis, Paridon och Dagon. Kallad Galmon på feliciska.

Anatadan= Den lyckliga härskarinnan, kallad Felis på feliciska

Adon= Herre, Härskare. Som suffix då ordstammen slutar med vokal försvinner begynnelse A:et, så Pari(a)don.

Adan= Härskarinna. Tilltalstitel för varje vuxen och gift kimzan, speciellt om man tilltalar henne i hennes eget hem.

Lotan= Ormkvinnan, Kaos, urhavets gudinna som besegrades av Paridon och Philas.

Dagon= Döden, Paridons ständige ärkefiende, Besudlaren, Lögnaren.

Lot=Orm

Dag=Död

Galad= Strid

Anat= Lycka

Phil=Kärlek

Ko= adj. lysande, glimrande, skimrande

Porelo= ädelsten, pärla

Lint= Vik

Garum= Fisksås

Carai= Haj

On= Man (också vanligt suffix i kimzonska mansnamn t.ex. Kiolomon)

An= Kvinna (också vanligt suffix i kimzonska kvinnonamn t.ex. Arishan eller Imilkan)

In= Barn, Omyndig. Generell diminutivform

-os= suffix som indikera bestämd form singular.

-or= suffix som indikerar bestämd form pluralis.

Mea = Stadsdel

Ksar= Befästning, Borg

Porto= Port

Il/El= gud

Tyros= Klippan, Kortform för Den Gyllene Klippan

Sidon= Jägaren, Kortform för Den Drömmande Jägaren

Elikon= gudomligt skimrande, kortform för Den Gudomligt Skimrande Staden.

Kithag= Korp

Kithagil= Guds korp, namnet på Feliciens nuvarande konung, på feliciska Kuthegil.

Carai(a)don= Hajarnas herre

Koalintos= Den Lysande Blå (viken). Det slutmål som Paridon lovade kimzonerna i Kalameikos dröm.

Kimzon= Fri man

Kimzan= Fri kvinna

Tolanon/Tolanan= Tolansk man/kvinna (beteckning på Tolans fria ursprungsbefolkning)

Geron/Geran= Gäst, beteckning på frigivna slavar

Tolanin= Tolans livegna befolkning, "Småtolaner".

Joranon/Joranan= Jorisk man/kvinna (generell kimzonsk beteckning på jorer)

Namnbruk

Feliciernas namnbruk speglar befolkningens två språk. Felicier av kimzônsk härkomst har alla ett namn på kimzôn. Tolaner och geroner har namn på det joriska språket feliciska. Då feliciska är starkt påverkad av kimzôn kan feliciska namn stavas identisk eller mycket likt kimzônska men uttalet avslöjar alltid vilket språk namnet tillhör. Endast kimzôner tillåts uttala sitt namn på kimzônska och skulle någon annan ertappas i detta väntar stränga böter. Storkimzôner uttalar alltid sina namn på kimzônska även när de talar feliciska men många småkimzôner brukar använda felicisk uttal. De flesta av tolanernas namn från innan kimzônernas ankomst har tagits upp i det feliciska språket men vissa används bara av tolaner och aldrig av kimzôner. Bland de tolanska furstarna som gärna bejakar sitt joriska ursprung är det vanligt att välja namn direkt från kejserlig jori. Slavar tillåts använda sina egna namn men de ges vid behov en felicisk ändelse.

Män

Akarmeikos

Anval (t.)

Arkidamos

Asdriel

Asdrilon

Baros

Berindrok

Deminos

Eramakos

Hamilon

Ilorakhon

Ilkos

Inkalides

Iorvand (t.)

Irmos

Kalameikos

Karmos

Khutos (k. Khitos)

Kiorlik

Kleriomon

Koltarorob

Koralmon

Kuthegil (k. Kithagil)

Krilo

Lakadon

Leriomon

Lothegil (k. Lothagil)

Lykarion

Lykarmos

Magon

Maheriolon (k. Mahariolon)

Morhegil (k. Morhagil)

Olvig (t.)

Ovian (t.)

Pelmos

Syrfonak

Talagon (t.)

Tiromon

Ylhokos


Kvinnor

Alashira (k. Alashara)

Aldrosa

Amni

Arishina (k. Arishana)

Bolidhe

Barsa

Dokhasa

Elissa

Elindo

Elmiera

Felishide (k. Felishade)

Helikina (k. Helikana)

Ihilendra

Imilkina (k. Imilkana)

Ilekta

Kaloda

Kilmakosa

Kinode

Kolyssa

Lasia

Lakissa

Lida

Marhi (k. Marha)

Melari (t.)

Morele

Nelnora (t.)

Oharana

Odra (t.)

Olikina (k. Olikana)

Pereide

Porelana

Poreloda

Relinn (t.)

Sirinde

Sokhasa

Sorishina (k. Sorishana)

Valina (t.)

Volaksa

Ydossa

Ylkira (k. Ylkara)

Mått

Längder

1 finger (1.93cm) 1 hand = 4 fingrar (7.72cm) 1 halv fot = 8 fingrar/2 händer (15.44cm) 1 Fingerspann= 12 fingrar (23.16cm) 1 fot= 16 fingrar (30.88cm) 1 steg = 2,5 fot (77.2cm) 1 dubbelsteg = 5 fot (1.54m) 1 åra = 12 fot (3.7m) 1 mast = 36 fot (11.11m) 1 skeppslängd = 108 fot (33.35m) 1 dagsrodd=1580 skeppslängder (52.69km)

Åra, mast och skeppslängd är alla tre traditionella felicisika längdmått baserade på de skepp Kîmzonerna flydde på enligt Kalameikiden.

Vikt

1 silverpärla (9.1g) 1 mussla=8 silverpärlor (72.8g) 1 lod=8 musslor (0.5824kg) 1 sten=8 lod (4.6592kg) 1 ankare =8 stenar (37,2736kg) Den observante noterar att den minsta viktenheten är densamma som det feliciska silvermyntet. Vikten på myntet utgör därmed basen för det feliciska viktsystemet

Volym

1 sked (4,5ml) 1 värmare = 8 skedar (3,6cl) 1 mugg = 8 värmare (28,8cl) 1 stop = 2 muggar (57,6cl) 1 kagge = 8 stop (4,608l) 1 halvtunna = 8 kaggar (36,864l) 1 tunna = 2 halvtunnor (73,728l) En värmare är vad en felicisk flottist får i dagsranson av Oiskoi, ett starkt feliciskt brännvin.

Kalender

Felicisk (kimzônsk) tideräkning

Huvudartikel: Kimzônska kalendern

Felicierna har utvecklat en helt egen tideräkning med utgångspunkt i deras ankomst till Kopparhavet och södra Tolan år 27 f.O. Denna används parallellt med den Arcivaliska tideräkningen.

År

Indelat i tolv månader med 30 dygn vardera. Kalenderåret räknades ursprungligen från den astronomiska vårdagjämningen och den fullmåne som då inföll men orsakat av en förskjutning i tidsflödena på Altor är Lahunia som störst ungefär två dygn efter solens vågpunkt och först då räknas det kimzônska året ta sin början.

Månad

Indelat i tre påföljande niveckor med 9 dygn vardera efterföljt av en trident med 3 dygn. Tack vare förskjutningen mellan sol och måne stämmer inte den kimzônska månaden med varken den nyjoriska kalendern eller den aidniska kalendern utan ligger två dygn efter.

Nivecka
Period om nio dygn som varje månad följer tre efter varandra. Ett år om tolv månader har således 36 niveckor. De tre niveckorna i en månad kallas för sjötid och är den sammanhängande tid som är vanlig att arbeta. Sjötid kan även betyda andra perioder som en felicier tjänstgör eller är i arbete
Trident
Period om tre dygn som avslutar varje månad. Ett år om tolv månader har således 12 tridenter. En trident kallas gärna för landtid och är den tid det är vanligt att vila från arbete. Landtid kan dock även betyda andra perioder en felicier inte tjänstgör eller är i arbete.

Kimzônsk månad 30 dygn

  • 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
  • 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
  • 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (nivecka)
  • 1, 2, 3 (trident)

Dygn

Felicierna mäter tiden efter ett system de redan använde innan de ankom Kopparhavet. Deras dygn är uppdelad i sex vakter bestående av fyra soltimmar uppdelade i åtta halvtimmeslånga glas. Ursprunget till detta är de klepsyder som kimzônerna en gång använde, vattenur reglerade av tidvattnet. En tumregel även använd i dag av alla sjöfarare är den så kallade Tolvregeln, en regel som på ett ungefärligt sätt anger hur snabbt tidvattnet rör sig och hur högt det når. Förenklad så anger denna att mängden vatten som rör sig orsakad av tidvatten kan indelas i tolv delar. Tidvattensklepsydren var konstruerade utifrån detta fenomen och delade in dygnet i sex perioder med samma mängd vatten i rörelse. Dessa perioder eller vakter används i hela det feliciska samhället, men är kanske mest kända som en maritim term då sjöfarare i hela Kopparhavet har anammat systemet. Dygnet etter detta system sin början två timmar innan den astronomiska midnattspunkten.

  • 22-02 Kattvakt
  • 02-06 Morgonvakt
  • 06-10 Ebbvakt
  • 10-14 Dagvakt
  • 14-18 Flodvakt
  • 18-22 Kvällsvakt

Kattvakten anses av felicierna som lyckosammast då det är under denna mörkaste del av dygnet som deras kattgudinna Feliz bäst kan hålla ett öga på sina barn, där hos sitter ovanpå månen och viftar med svansen.

Årstider

Året indelat i tre årstider enligt gammal tradition från Garumnos:

  • 1) Tidig vår till tidig höst - ca åtta månader
  • 2) Tidig höst till sen höst - ca en månad
  • 3) Sen höst till tidig vår - ca tre månader

Om bakgrunden till denna indelning tvistas Feliciens lärde, dvs. det fåtal som ägnat frågan uppmärksamhet och inte accepterat det som en sanning att ej betvivla. Den mest troliga teorin är helt enkelt att hav och sjöfärd kring Garumnos gjorde att en lång tid till havs, följt av en kort tid för reparation och rustning av skepp avslutades med en tid för vila och förberedelse.

Tidevarv

Feliciens historiker och astrologer definierar tiden utifrån de astronomiska förhållanden och historiska skeenden som präglat varje såkallad tidevarv genom att namnge dessa efter olika havslevande djur. Betydelsefulla perioder har varit Havsrockans tidevarv då Felicien etablerade sig för allvar som kolonimakt i Ormsjön och norra Soluna samt Vithajens tidevarv som präglades av krigen mot dermaner och berendier.

Religiösa och traditionella högtider

I Felicien finns flera religioner representerade och de har alla sina egna högtider. Hos tolanerna är dyrkan av de Gamla gudarna stark och har också delvis spridit sig till kimzonerna. Deras högtider är oftast inriktade på jordbruksfester av olika slag. Det kimzonska panteonet är inte lika jordbrukscentrerat och det finns också flera högtider som är mera av nationella än religiösa högtider. Många av dessa kimzonska högtider är nu allmänfeliciska men några är nästan rent kimzonska.

I det feliciska vardagslivet är egenskaper som självbehärskning och kontroll eftersträvansvärda och de religiösa högtiderna fungerar som ventiler till denna självkontroll och många av riterna handlar om att kanalisera primala drivkrafter: våld och sex. Många av riterna omfattar också maskspel vilket innebär att de tillåter en anonymitet som upplöser de stora sociala och etniska skiljelinjerna inom Felicien.

Här tas enbart de större högtiderna upp och det finns flera högtider, många av dem regionala eller lokala till sin karaktär.


  • Felisalierna (kimzon "Aaliya Anatadanu")

Denna tredagarshögtid som firas till åminnelse av Felics uppstigande från Underjorden är Feliciens största högtid. I tid sammanfaller den med vårens första blomstring och sjöfartsäsongens början. Dess tredje dag är vårdagjämningen och räknas i den gamla kimzonska kalendern som årets första dag.

Under festens första dag fastar felicierna i sorg över när Dagons rövade bort Felis. Felisstatyer bärs runt i processioner i bärstolar. Bredvid hennes procession går vitklädda och i ansiktet vitmålade felicier som bär en tom tron. Denna symboliserar Dagon. Rituella dueller utkämpas under hela dagen där demonmaskbeklädda män, symboliserande Dagon, kämpar mot och alltid besegrar de lejonmaskförsedda män som symboliserar Philas. Dessa dueller är arrangerade, utkämpas med trävapen och ingen skadas allvarligt. Felis staty bärs till gravplatserna och ibland ner i gravkamrar och in i mausoleer. Under natten till den andra dagen har de demonmaskförsedda männen stor fördel hos de kattmaskerade kvinnorna som låter sig rövas bort.

På festens andra dag öppnas alla Paridontempels portar och Paridon bärs i procession genom städernas gator och på båtar i hamnar och floder. Kvinnorna iklär sig vita lejonmasker och drar genom gatorna i vildsinta flockar. De utför djuroffer och stänker ner sina vita dräkter och masker med blod.

På den tredje dagen duellerar män om kvinnornas gunst. Kvinnorna bär sina vita lejoninnemasker och männen antingen demonmask eller paridonmask (ett nästan perfekt, lite skrämmande, mänskligt ansikte). De flesta sådana dueller sker med trubbiga vapen och till första blodsdroppen, men ibland går duellerna överstyr och skarpa vapen används. Sent på dagen bärs Felis och Paridons statyer bärs in i Felis tempel. På kvällen och natten sker det ett ivrigt kopulerande mellan de paridonmaskförsedda männen och kvinnor som nu åter tagit på sig svarta kattmasker.

  • Philasiaden

Denna högtid firas i samband med druvskörden på sensommaren. Det är den enda kimzonska högtid som är av jordbrukskaraktär och det är också den högtid som spritt sig vidast bland alla olika felicisk befolkningsgrupper. I samband med den arbetskrävande druvskörden tappas också det första fjolårsvinet och festligheternas processioner av Philastatyer där kvinnor kastar små keramikphallosar på männen som bär gudastatyn genom vingårdarna är mycket uppsluppna.

Enligt vissa varianter av den kimzonska skapelsen lyckades Philas få den zykidosiska lejoninnan på fall genom att lura henne att dricka av vindruvans saft. Till minne av detta firar feliciska kvinnor under Philasiadens nätter genom att iklädda lejonmask försätta sig i en form av vindrucken extas och i flock rusa genom fält och skog i jakt på djur att slita i stycken och uppsluka och män att våldsamt förlusta sig med. Förlustelserna är våldsamma och det är mången felicisk mans dröm OCH mardröm att fångas av en flock av Philas lejoninnor!

  • Garumos minnesdag

Denna dag firas till det grusade Garumos och farkhonernas minne. Flagellation, gråt, tandgnissel och allmän botgörelse avslutas med sjösättningen av små modellbåtar i vilka brinnande lyktor placeras. Få icke-kimzoner deltar i denna fest.

  • Kalameikos och Elissas dag

Denna dag firas till minne av Kalameikos och Elissa - de två kimzoner som alla kimzoner strävar mot att efterlikna. På denna dag är det också populärt för feliciska par att gifta sig.

  • Ankomstdagen (även kallad Korpens dag)

Ankomsten till Felicien firas med regattor, flottparader, rituella dueller mellan kimzoner och tolaner (kimzoner vinner alltid...) och offret av nio tolanska slavar eller kriminella (medelst labrys). Få icke-kimzoner deltar frivilligt i denna fest.

  • De Lyckligas dag

Denna dag minns felicierna sina döda. Festmåltider hålls på gravplatserna och i mausoleerna då Dagon för en dag låter de dödas andar vandra på jorden. De efterkommande bär sina döda förfäders dödsmasker. De Lyckligas dag sammanfaller med höstdagjämningen.

  • Skördefesten

En tolansk högtid där spannmålsskörden firas med sång och fest. Skördefesten sammanfaller med sommarsolståndet och Khemosh tackas.

  • Stora slakten, Massakern

Under sommaren leker stor stim av tonfisk och svärdfisk i vattnen kring Kopparhavets öar. Feliciens fiskare samlas då till den Stora slakten eller Massakern där stim av dessa gigantiska fiskar vallas in i "nätborgar" och till ljudet av paridonprästernas sång harpuneras i grunt vatten som färgas rött av blod. I Arados sker hippokampjakten på samma sätt.

  • Segerfesten

Denna dag firar Paridons seger över den zykidosiska draken. Grupper av män i roddbåtar duellerar med varandra i en rodd- och rammkamp. Båtarna är dekorerade så att de på avstånd ter sig som drakar respektive moln. I de molnklädda båtarna står Paridon som galjonsfigur. Segerfesten sammanfaller med vintersolståndet.

  • Befrielsedagen

Prinsessan Arishanats förförelse och halshuggning av usurpatorn As-Sarhaddon och friheten från det dermaniska oket firas. Kvinnor klär sig i den mest förföriska högtidsdräkten och tågar i procession med "konstgjorda" (ofta preparerade aphuvuden) avhuggna huvuden i sin hand. En del aristokratiska kvínnor och högt uppsatta Felisprästinnor offrar efariska slavar och går således med äkta huvuden i hand.

  • Paridons välsignelse, Paridonsdopet, Paridons smörjelse

Kimzonsk tradition påbjuder att alla kimzoner ska överösas av havsvatten inom en vecka från födseln. Enligt en del förståsigpåare är detta anledningen till att få kimzoner bosätter sig längre än en eller två dagsresor från havet.

  • Måndagarna

I tolansk kultur är kvinnors sexualitet och fruktbarhet intimt förknippad med mångudinnan Lavini och månens faser. Vid full-, mörke- och nymåne genomförs riter förknippade med renhet, fruktbarhet och sexualitet. Beroende på månfasen kan det innebära allt från total avhållsamhet till gudomligt påbjuden samlagsplikt (för gifta kvinnor). Denna ursprungligen tolanska religiösa tradition är nu nästan helt allmänfelicisk.

  • Begravningar

I Felicien dominerar kremering av de döda framför jordbegravning. Traditionen påbjuder att en avliden bränns inom ett dygn från döden och undantag görs nästan bara vid sjöresor. De döda placeras iklädda högtidsdräkt på bål och på bålen medföljer ibland rika gåvor. Askan samlas sedan i urnor som placeras direkt i jorden eller i kalkstenen uthuggna kollektiva gravkammare. De rikaste bygger tornliknande mausoleer som fungerar som familjegravar. Innan den döde bränns görs ofta en dödsmask. Denna görs oftast i vax som sedan kan fungera som förlaga till masker i terrakotta eller ädelmetall. Maskerna förvaras oftast i hemmets husaltare.

  • Giftermål

Giftermål firas vanligen i brudens hem och är högtidliga och samtidigt uppsluppna affärer där brudköp, hemgift och morgongåva noga regleras i äktenskapskontrakt. I dagligt språk skiljer man mellan Paridonsgifte som sker i brudens hem och med hennes föräldrars samtycke och Dagonsgifte som sker i brudgummens hem och mot brudens föräldrars samtycke och ofta föregås av brudrov. Noteras bör att i Felicien är det kvinnan som förväntas fria till mannen.

  • Sjöormsjakten

Varje vår blåser drakvindarna från ormsjön och stim av sjöormar söker sig till Koalintviken för att leka. I dessa tider samlas unga män i Felicien för att bege sig på ormjakt. Ormjakten ses som en viktig manbarhetsrit och ses som en efterliknelse av Paridons kamp med den zykodiska draken.

  • Andedanser

Slavarna i Felicien samlas regelbundet och genomför andedanser. Vid dessa tillfällen kallar prästerna och prästinnorna på de mäktiga andarna, Loa/Lwa, som tar besittning i deltagare och rider dem i dansen ackompanjerade till extatisk rytmisk musik samt stora bål. Bland vissa feliciska unga anses de mycket spännande och "förbjudet" att inkognito besöka och delta i en av slavarnas andedanser.

  • Galmons uppenbarelse

För nästan 300-år sedan uppenbarade sig stridsguden Galmon för sina första utvalda krigare, De Avskiljda, i Porto Horyni. Sedan den dagen dör alla feliciska krigare med hans namn på läpparna i hopp om att återfödas i Ärans Salar. Varje sommarsolstånd firar alla stridsdugliga kimzoner och många felicier av annan börd Galmons uppenbarelse. Till ljudet av trummors rytmer och flöjters spel dansar de nakna kring stora bål med spjut och svärd och spiller sitt blod till Galmons ära. Med den rytmiska kadensen: "Vårt blod! Våra själar! För dig, O Galmon!" hänger de sig till stridsguden.

Skepp och navigation

Felicierna är arvtagare till såväl den kimzonska sjöfaratraditionen (i sig påverkad av Yndar) och den joriska då södra Tolan redan under kejsartiden var ett land med blicken mot havet. Genom sina koloniala företag har felicierna också påverkats av efariska och niferländska sjöfarartraditioner. Galärbyggen är felicernas paradgren men de bygger också rena segelfartyg och förstås en uppsjö av mindre båtar.

Skeppstyper

Galärer

Inget folk i Kopparhavet bygger bättre galärer än felicierna och ej heller snabbare. Feliciska galärer byggs spant först i ett fåtal snarlika modeller där allt timmer redan vid tillsågningen märks ut var de ska placeras i konstruktionen. Detta tillåter snabb konstruktion och även möjligheten att bryta ner en galär i sina delar, flytta dem och sätta samman dem igen. I cederträdet har felicierna ett superbt galärvirke, men cederträdet är ovanligt och dyrt och används enbart i de kungliga galärerna. Galärerna kommer i flera modeller:

  • Dromon
Dromonen är den tyngsta stridsgalären och den enda med roddarna placerade i flera (två) nivåer med två roddare vid varje åra. Antalet roddare på dromonen är sammanlagt 240. Skeppet är tungt nog att besättningen inför strid kan resa torn i trä i fören, midskepps och mot aktern och där placera armborstskyttar och arcuballister. Inför strid fälls de två till tre stora kimzonersegel (=latinsegel) som skeppet är utrustat med. Rammen i fören är skodd i stål och används myter till trots inte för att sänka fartyg utan för att krossa motståndarens åror samt som en sorts änterbrygga. Förskeppet är stort nog att vid belägringar där montera katapulter eller t.om. belägringstorn. Dromonens svaghet är att roddarkonfigurationen samt mängden roddare tillåter mycket litet utrymme för förnödenheter och den har därmed kort räckvidd. Detta innebär att den sin styrka till trots är på väg ut som tung enhet i den feliciska flottan då denna förbereds för kampanjer längre från sin hemmabaser än tidigare (läs: Erebos och Caddo). I stället används taridoner som tyngre enheter med stort antal marinsoldater. Dromonen är ett vanligt skepp i bland annat Caddo och Trakoriens flottor.
  • Celandion
Celandion, den tunga galären, är en galär med åror enbart i en nivå med tre roddare per roddarbänk och ca 25 nedställda roddarbänkar roddarbänkar per sida. En bänk på vardera sidan används för matlagning och under däck finns visst utrymme för förnödenheter, vilket ger ett typiskt totalt roddarantal på 144 man. Celandion har således bättre räckvidd och uthållighet än dromonen men är inte stabil och bred nog för större torn eller tyngre belägringsmaskiner. Dromonen och celandion är lika snabba under rodd, men celandion är mera manövrerbar.
  • Saettion
Saettion, den lätta galären, är en lätt och extremt smal galär byggd för maximal hastighet. De trettio roddarbänkarna har vardera två roddare, 120 roddare, och skeppet har oftast bara ett fåtal marinsoldater ombord. Denna skeppstyp är mycket snabb, speciellt över längre sträckor, och används i sjöslag på flankerna, som rörlig reserv och som depeche- och spaningsfartyg. Deras svaghet är att de är de minst sjövärdiga av galärtyperna (inga av dem är tåliga för hög sjö, saettion minst av alla).
  • Brigandon
Halvgalären, Brigandon, har 20 roddarbänkar med två roddare vardera och används som patrullfartyg och som eskort till segelfartyg. Den är den långsammaste av galärtyperna under åror, men den bästa seglaren. Brigandonen används också av feliciska sjörormsjägare - ett riskfyllt feliciskt mandomsprov. Att tjäna en sommar på en sjöormsjägare anses vara en viktig mandomsrit för unga kimzoner. I Krun och Morelvidyn kallas denna skeppstyp Xebec/Chebeck.
  • Taridon
Ett mellanting mellan segelfartyg och galär är Taridonen som är den lastdrygaste och sjödugligaste av galärtyperna. De har samma roddarbänkskonfiguration som celandion, men kan klämma in en fjärde roddare vid behov. De är utrustade med tre stora kimzonersegel och använder årorna framförallt vid stiltje, då de ska runda farliga uddar eller gå in i hamn. Roddarna kan vid behov beväpnas och fungerar framförallt som inbyggda vakter (få piratskepp kan borda ett fartyg med 200+ beväpnade män på försvararsidan). Felicierna använder dessa galärer framförallt vid värdefull last t.ex. i Ormsjötraden eller vid mycket långa seglatser, som till Tricilve. Lastdrygheten uppgår till ca 150-200 ton. Taridonen kallas i Trakorien för Galbalon och annorstädes Galeass.

Segelfartyg

  • Gaulos
Det typiska feliciska större handelsfartyget kallas Gaulos och är ett runt lastdrygt skepp med hög akter och för, oftast med kastell. Längd till bredd proportionen är ungefär 1:3. Skeppet bär 1-3 stora kimzonersegel på varsin mast och kan variera stort i storlek och lastdryghet. De små lastar ca 100 ton och de allra största flerdäckade bjässarna 600-800 ton. De sistnämnda används som trupptransporter i marinkåren och även i de konvojer som varje vår seglar från Felicien med sikte mot Torilia, Mercana, Moril Dilaz, och Tricilve. I Trakorien kallas denna skeppstyp Kavarell.
  • Cochon
En skeppstyp som börjat användas av felicierna i begränsad utsträckning är cochonen. Denna skeppstyp kallas kogg eller cocha bland de länder där den första började användas och är populär: Klomellien, Kardien, Zorakin, Caddo och Erebos. Det feliciska ordet har som en händelse betydelsen "gris", vilket väl beskriver feliciernas känslor för den. I Erebos och Caddo används den flitigt då den är billig att bygga, lastdryg och och kräver liten besättning, vilket sammantaget innebär kostnadseffektiv frakt. Mer kostnadseffektiv än t.ex. den feliciska gaulosen som kräver stor besättning för att hantera kimzonersegelns långa rår. Den är dock svårmanövrerad och en dålig kryssare. De flesta koggar i Felicien är sålda av kapare som tagit dem som byte i Enios sund eller utanför Berendiens västkust. Koggen är byggd med flat botten och kan vila på botten vid ebb i det starkt tidvatteninfluerade Västerhavet. I krigstid kan de relativt små kastell som koggen har byggas ut och förstärkas och då fungera som goda plattformar för bågskyttar och armborstskyttar.
  • Karack
En annan skeppstyp från västra Kopparhavet och sydvästra Västerhavet är karacken, ibland också kallad holk (i sin klinkbyggda form). Denna är en ny skeppstyp och dess mera rundade former gör den än lastdrygare och den är inte heller lika flatbottnad som koggen vilket gör den till en bättre seglare. Karacken har alltid en råriggad stormast. Ofta utrustas den med ett kimzonersegel på en mesanmast och har ofta en liten blinda som kallas artemon. Den blandade riggen förstärker ytterligare dess goda segelegenskaper och karacken är definitivt en skeppstyp som är på väg in. I krigstid utrustades den dock ofta med höga för- och aktekastell vilka påverkar seglingsegenskaperna negativt. Karacken är i Felicien, liksom koggen, oftast kaparbyte.
  • Karabos
Karabosen är det vanligaste mindre lastfartyget och har en mast, ibland två master, med kimzonersegel och lastar ca 40-80 ton. De fungerar förutom som handelsfartyg också som "moderskepp" till fiskebåtar på längre fiskeexpeditioner, till exempel sydpelenosernas fiske längs Tigranes kust eller gerdikkfiskarnas längs Hynsloges kust. Dessa skepp är smäckrare än gaulosen, ca 1:4. I västra Kopparhavet byggs en speciell tvåmastad variant av karabosen som kallas karavell.

Båtar

  • Dgaisos
Mindre skepp och båtar finns det en uppsjö av - vanligen varianter av den typ kimzoner kallar Dgaisos. Dessa är relativt smäckra (längd-breddproportion 1:4-5) och har ett eller två kimzonersegel, men kan även ros med bunkåror kortare sträckor. De är vanliga som fiskebåtar och för lokala kusttransporter. Större galärer har en eller flera dgaiasoner ombord.
  • Manalon
En specialiserad båttyp är Manalonen som från början är en fiskebåt avsedd för rodd och trålfiske. Då de är snabba oavsett vindriktning används också rikt dekorerade manaloner som lust- och passagerarfartyg i Feliciens större städer.
  • Gaiassos
Den vanligaste flodbåten i Felicien och på Ytzalifloden som mynnar vid Caraidon kallas Gaiassos. Dessa är egentligen långa, lastdryga och grundgående pråmar med ett eller två kimzonersegel. Motströms dras de ofta av oxar, mulor eller slavar.
  • Karakoros
Till sist bör nämnas att felicierna från efarerna har anammat stora segelkanoter av katamarantyp. Dessa är speciellt vanliga i Derk, övriga södra Pelenos och i de efariska kolonierna. Segelkanoterna kallas Karakoros av felicierna och de används framförallt som patrull- och kaparfartyg eftersom den är mycket snabb under segel. Karakoroser paddlas och är också utrustade med ett segel.

Skeppsutsmyckningar

Även den fattigaste fiskare i Felicien sätter stolthet i sin båts kvalitet och även dess dekoration. De flest skepp och båtar i Felicien får dekorativa målningar, åtminstone den övre bordläggningen, och alla förses med ögon. Det kan vara ögon målade direkt på bordläggningen eller de ögon som sitter på skulpterade, bemålade och förgyllda galjonsfigurer. När det gäller skulptur så är det oftast skeppets akter som är mest utsmyckat och figurerna och växtornamentiken hämtas från felicisk mytologi och heraldik. Det är också vanligt med upphängda sköldar på relingen och kastell samt vapenförsedda segel och rikt färgade flaggspel. En speciell form av dekoration är de rikligt dekorerade skeppslyktorna som pryder galärernas akterspeglar och som nattetid används för att hålla avstånd mellan skepp och för enklare ljussignalering. Marinkårens skepp är alla försedda med en akterskulpturer i vilken Feliciens riksvapen står i centrum flankerat av Kalameikos och Elissa. Havskårens skepp bär på motsvarande plats stammens vapensköld med riksvapnet som hjärtsköld.

Navigation

Felicierna är skickliga navigatörer och navigerar framförallt med sina sinnen: stjärnornas höjd och gång över himlen, molnens form, och vindens doft. De tar dock även hjälp av verktyg som lod, Karmosstaven (=Jakobsstav), astrolabier, kompass samt astronomiska tabeller, portolaner och seglingsbeskrivningar. När kimzonerna anlände till Kopparhavet var de de främsta av navigatörer, men numera är dalker och trakorier skickligare speciellt på kartering och instrumentnavigering.

Hamnar

Felicierna är goda hamnbyggare. Två specialiteter är befästa slutna hamnar, vilka kallas Cothon, och skeppshus i vilka galärer kan dras upp för vinter- eller reservförvaring, så kallade Drassanor.

Skeppsvarv

Skeppsvarv kallas på feliciska för neorion. De kungliga skeppsvarven i Tyros, Darition och Caraidon är speciellt kända och kapabla att producera galärer i rask takt. De kungliga neoriorna är kombinerade med cothoner och bildar tillsammans dedikerade befästa militära hamnar med tillhörande varv. Av stammarnas neorior är de i Sidon, Assabanik och Ehram de mest renommerade, men det finns skeppsvarv i varje kimzonskt stamsäte samt i flera mindre städer. I Derk byggs de snabba karakoroserna.

Ekonomi

Jordbruk

Vid erövringen av Felicien styckades landet mellan kimzoner och tolaner. Kimzonerland tillsammans med tolaniner fördelades mellan Hus och Stammar. De flesta kimzonhushåll äger en gård med en handfull tolaniner som brukar jorden. Mäktigare kimzoner äger mycket stora eller tom flera stora plantager och kompletterar tolaninerna med slavar. Många kimzoner äger förutom en lantgård också ett hus i närmsta befästa stad och de flesta har där också en båt och fiskar åtminstone säsongsvis. Kimzoner befattar sig inte i praktiken med odlingen som de finner förnedrande. Ofta är det frigivna slavar eller inhyrda tolaner som sköter gården och ger tolaninerna order i utbyte mot en andel av skörden. Undantaget är vinodlingen som felicierna kallar den farkhonska konsten. Tolanerland är organiserat på olika sätt, men brukas framförallt av livegna bönder och ett mindre antal fria bönder, alla i olika mån arbets- eller skattepliktiga till sina tolanerfurstar.

Grödorna som odlas är framförallt vete/durumvete, korn, vinrankor och olivträd. Linser och kikärtor är också vanliga. Fruktodlingar är mycket vanliga då Felicien lämpar sig bättre för trädodling än spannmålsodling. Feliciska viner är omtyckta i hela Ereb, framförallt de röda, men felicierna dricker främst det vita lätt pärlande Chyros. Förutom vinrankan och olivträdet odlas granatäpplen, citron, pomerans, kvitten, fikon, aprikos, valnötsträd, plommon, philasträd, körsbär och mandel. Lin och hampa odlas för segelmakeriet, tygindustrin och repslageriet. På södra Pelenos påminner jordbruket mycket om det i norra Efaro och här odlas gulris, banan, henna och bomull.

Lök, vitlök, sallad, blomkål, palsternacka, okra, aubergine, gurka, blomkål, morot, spenat och örter odlas i kålgårdarna. Den enda dyrare krydda som odlas i Felicien är saffran som dock är värd sin vikt i guld. Mycket dyrbara är också karmosinbaggarna som skördas i busklandskapen och som blandas med vinäger och torkas till ett färgpulver som ger en ljustålig och klarröd färg. Reseda och henna är viktiga färgväxter och hennan används också som kosmetika och kroppsdekoration i festliga och religiösa sammanhang. Den sistnämnda traditionen återfinns också i Efaro och enligt uppgift från Mandelordens mest beresta medlemmar i det fjärran Kamsun.

De infödda tolanerna har en stark herdekultur med får- och getskötsel som bas. I beteslandskapen frodas också örter och blommor som skördas och används som örtkryddor, mediciner/droger och som ingredienser i parfym- och kosmetika. Bin hålls för honung och vax av såväl tolaner som kimzoner. Svinskötsel är ovanlig i Felicien, men förekommer i de ek- och bokskogar som täcker Erbulas sydsluttningar. Den tolanska aristokratin föder också upp nötboskap, hästar, åsnor och mulåsnor.

Sjöbruk

Fiske och musselfångst av olika sort är en vanlig aktivitet för kimzonerna, från vår till höst. Tonfiskfångst, nattlig bläckfiskljustring, bläckfiskfångst i krukor, sardellfiske, sköldpaddsjakt, musselfiske, korallfiske, samt inte minst de rituella hippokampos och sjöormsjakterna. De sistnämnda är en mandomsrit för all kimzoner och en riskfylld verksamhet. Sist men inte minst viktig är purpursnäckefångsten och orseljskörden som ger dyrbara färger. Fisket efter den ädla pennmuslan är lika viktig som purpursnäckfisket då den producerar kött, sjösilke, pärlemor och ibland pärlor.

Felicierna har östa Kopparhavsområdets största fiskeflotta och fiskar förutom i sina egna vatten längs de efariska och hynsolgiska (här trålas den eftertraktade langusten) kusterna. På senare tid har felicierna också börjat att fånga tonfisk och svärdfisk längs Tolokfes kuster och där stött på motstånd från erebosiska fiskare. Att kunna expandera sitt fiske till Tolokfes och Jorpagnas kuster är ett av målen med Feliciens anti-erebosiska politik och det händer att feliciska kapare attackerar erebosiska fiskebåtar i dessa vatten.

Typiska bevarade fiskprodukter är vinägerinlagda sardeller, tonfisk i olivolja och citron, torkade tonfisk- och svärdfiskfiléer och den karakteristiska garumsåsen som framställs av ansjovis jäst i vinäger, salt och örter.

I Gerdikarkipelagen finns stora mängder pärlostron och det var här Feliciens pärlindustri började. Handeln med pärlor ger områdets dess största rikedomar och är anledningen till staden Ehram på ön Kea existerar.

Hantverk

Skeppsbygge, segelmakeri och repslageri är kimzonska paradgrenar. Feliciska galärer byggda av ceder har inte sin like i Kopparhavet. Till skeppsbygget närbesläktade hantverk som grovsmide, väveri, träsnideri och möbelsnickeri är felicierna också skickliga på. Vapen och rustningssmidet är också framstående framförallt vad gäller standardisering och enhetlig utformning av vapen- och rustningsdelar till marinkåren.

Möbelsnickeri är en konst i Felicen. Fint skulpterade möbler i vackra träslag dekoreras luxuöst med intarsia av pärlemor, korall, sten och sköldpadda och är viktiga statussymboler och exportprodukter. Vanliga möbelformer är fällstolar, troner, skåp, sängstommar och bord. Askar, skrin och kistor tillverkas också. Ett avancerat elfenbenssnideri har också utvecklats kopplat till möbelsnickeriet och träarbetet - statyetter, triptyker, askar, skrin, kärl, olifanter och möbelinlägg är vanliga produkter i elfenben.

Skulptörer från Felicien har mycket gott anseende och en hel del marmorskulptur exporteras. Det rör sig framförallt om arkitektoniska element som kolonner och kapitäl, men även andra typer av skulptur som sarkofager och statyer exporteras i mindre mängd. Mindre skulpturer, ofta gudafigurer, och kärl i alabaster produceras och exporteras också.

I Felicien finns skickliga glasblåsare och sigill- och oärlgravörer, men i kvalitet överträffas den förstnämnda produkten numera av det dalkiska klarglaset. Glaspärlor och amuletter i fajans eller glas tillverkas i de flesta feliciska städer och dessa handelspärlor exporteras framförallt till Soluna och Nargur.

Tvål tillverkad av tångaska och olivolja är också en stor produkt då den i doft och fräschör överträffar alla tvålar gjorda på djurfett. Parfymerade oljor produceras också - doftsatta av Feliciens örter, blommor, frukter, cederolja, storax, mastix och träoljor samt med importerad ormsjöambra och poktisk myrra konkurrerar felicerna med dalkerna på denna marknad. Även andra former av kosmetika (t.ex. kohl, rouge, henna) exporteras. Såväl parfym som kosmetika förpackas ofta i vackra kärl av glas, fajans, elfenben eller alabaster.

Felicierna är också skickliga färgare - ull, linne, bomull och musselsilke färgas med purpur, karmosin, orselj, henna och saffran och ökar sitt värde mångfalt. Tidigare producerade Felicien mycket kläde, men konkurrensen från Erebos och Caddo har slagit ut stora delar av denna industri som tidigare försörjde tusentals hantverkare. Feliciska linnetyger och musselsilkestyger (byssos) är dock fortfarande viktiga exportvaror och felicierna har försökt utveckla sina sydpelenoiska bomullsväverier liksom de i Caraidon och Bylos.

Feliciens främsta hantverksstäder är Sidon och Tyros. Den första av tradition och den andra pga av att många hantverkare lockas till staden då hovet, stamfurstarna och rådsäldstena som residerar där låter sig nöjas enbart av det bästa. En sidonsk specialitet är glashantverk och en tyrisk är purpurfärgning. Flera regionala eller lokala specialiteter finns också: linnetyger och fiskskinn från Ehram, tvål och parfymer från Perdano, pärlemorshantverk från Elikon, skulptur från Ingor, skepp och segelduk från Assabanik, tryckta bomullstyger från Derk, vapen- och rustningssmide från Darition och Idhram, elfenbenssniderier och broderier från Caraidon, pergament och mjuka getskinn från Bylos och Amara, alabasterkärl och kosmetika från Arados, graverade sigillstenar från Eygafo och korallsnideri från Barakat.

Skogsbruk

Pelenos tempelceder är endemisk och ett regale som producerar det finaste skeppsvirke som finns utanför alvskogarna. I övrigt finns också i Felicien många andra barrträd vars virke är viktiga i skeppsbygget: cembatall och pinje för plank och master, ek för spant, erbulasgran för åror, och eneträd för dymlingar. Ek och högvuxen fur importeras i mindre mängd från Hynsolge tillsammans med mängder av tjära. Viktiga kådor och oljor utvinns ur flera feliciska träd, t.ex. aromatisk olja från ceder och terpentin från pelenostall och terebint. Ceder, ek, valnöt, kastanj, och buxbom är viktiga trädslag i den feliciska möbelindustrin och i produktion av askar, kistor och skrin. Kastanj används också som vinfat för lagring (dock ej för tunnor där felicierna är konservativa och istället använder amforor).

Bergsbruk

Erbulas berg är mineralfattiga men det finns dock ett litet antal mindre järn-, bly- och silvergruvor. I djupet av Pelenos finns rika malmådror men de nås endast av de vättar som lever där. I Gerdikkarkipelagen finns en mindre guldfyndighet samt fynd av orpiment, cinnober och den vackra stenen obsidian. Det finns dock mängder av kalksten i Felicien som används vid de flesta byggen och i tillverkning av släckt kalk, bränd kalk, murbruk och puts. Det finns även rikliga mängder av vit marmor och alabaster som används som arkitekturornamen. Statuarier och marmor används också i tillverkning av stuck. På södra Pelenos finns även ett stort antal ädelstensgruvor där gula oposer och gröna smalugger utvinns. Dessa har vid flera tillfällen lockat till sig drakar och det sägs att självaste Lakilmik den Gyllene från Cereval har setts över bergen.

Handel

Felicien är en av Kopparhavets tre stora handelsnationer tillsammans med Erebos och Caddo. I östra Kopparhavet är de lika framgångsrika som ereboserna och dalkerna, kanske tack vare sin hänsynslösa men effektiva kaparpolitik och sin dominans av nordvästra Efaro. I kraft av sina kulturella kontakter med Krilloan och sin koloni Porto Horyni är de också en mycket viktig aktör i Ormsjön. Antagligen viktigare än ereboserna och dalkerna, men klart underlägsna niferlänningarna. I handeln med västra Kopparhavets länder samt med alla Västerhavsländer, framförallt Trakorien, är de dock klart distanserade av ereboserna och dalkerna.

Mynt

  • 1 kopparpärla (kp) 0,25 km
  • 1 silverpärla (sp) 20 kp / 0,5 sm
  • 1 tyrint (ty) 60 sp / 3 gm

Export

Vin, marmor, färgämnen (purpur, saffran, kermes, henna, orselj, reseda, orpiment, cinnober), olivolja, färgad ull, hantverk (linne- och musselsilkestyger, glas, möbler och fint trähantverk med elfenben-, korall- och pärlemorsintarsia, tvål, parfymerad olja, kosmetika, graverade och slipade ädelstenar, arkitekturelement i marmor, marmorstatyer, kärl och statyetter av alabaster), torkad frukt (russin, korinter, valnötter, fikon, aprikos, mandlar), fisk (garum, inlagda sardeller, inlagd tonfisk), kryddor (styrax, mastix, saffran, cederolja), skepp och skeppsutrustning (segelduk, tågvirke), likör

Import

Metaller (järn, koppar, tenn, zink, silver, guld), salt, slavar, spannmål, tyger (akrogaliskt helsiden, ormsjösiden, efarisk bomull, erebosiskt och berendiskt kläde, morelviska mattor, magilliska och berendiska gobelänger), kryddor, pälsar, hantverk (framförallt finkeramik, vapen/rustningar, metallhantverk, precisionsintrument), lin, timmer, hudar, hampa, tjära, hästar, nötboskap

Transithandel

Efarervaror (kolonialvaror, handel, tribut), en stor del re-exporteras: Slavar, ädelstenar, gulris, guld, dadlar, bomull, tryckta bomullstyger, balsam, tobak, elfenben, fisk, korall, musselsilke, pärlor, pärlemor, hudar, exotiska skinn och djur noshörningshorn, strutsplymer, järn, koppar, zink, granit, marmor, dadelsprit.

Import och kolonialvaror från Ormsjön, en del re-exporteras: Myrrha, rökelse, operculum, aloe, drakblodskåda, bdellium, gummi arabicum, spiskummin samt flera droger, mediciner och ädelträslag. Pärlor, guld, ädelstenar (gröna granater, rubin/karbunkel, zoisit). Exotiska djur, skinn och plymer. Sköldpadda. Ambra, valrav, valbarder, valolja, saltat valkött. Fjäll, tänder och horn från sjöorm. Siden och bomull. Salt tas ibland som ballast.

Felicierna i Porto Horyni importerar durra från Thelgul samt dadlar och getter från Pokti för sin försörjning.

Akrogalisk transithandel genom Stabul, en liten del re-exporteras: Kryddor som peppar, kanel, ingefära, kryddnejlikor, muskot, opoponax, m.fl. Siden och bomull. Ädelstenar (diamant, rubin, och spinell från det fjärran Kamsun) och halvädelstenar (lapis lazuli, karneol, chalcedon, iaspis, heliotroper, onyx med flera). Dvärgahantverk från Grynnerbergen.

Handeln på Stabul är rik, men i stark konkurrens med Erebos och Caddo. Det är framförallt Erebos och Caddos handel med Krun och Efaro som drabbats av de feliciska kaparna.

Handelskontakter

Hynsolge

  • Import: spannmål, socker, timmer, hästar, boskap, lin, hampa, tjära
  • Export: vin, hantverk, tyger, olivolja, fisk, marmor, kryddor, skepp

Krilloan (och övriga Ormsjön)

  • Import: kryddor, guld, ädelstenar, ädelträ, sköldpadda, pärlor
  • Export: vin, hantverk, skepp, tyger, olivolja

Kardien

  • Import: järn, koppar
  • Export: vin, hantverk, färger, tyger, kryddor, efarervaror, torkad frukt, olivolja

Trakorien (samt Jorduashur)

  • Import: salt, kläde, tenn, tennhantverk, koppar, bärnsten, dvärgahantverk
  • Export: vin, slavar, hantverk, färger, efarervaror, Ormsjövaror, olivolja, torkad frukt

Magilre

  • Import: gobelänger
  • Export: vin, hantverk, efarervaror, Ormsjövaror, torkad frukt

Klomellien

  • Import: salt, pärlor, vapen, mässingshantverk
  • Export: vin, hantverk, färger, efarervaror, akrogalervaror, torkad frukt

Krun (och övriga Akrogal)

  • Import: siden, kryddor, finkeramik, mattor, ädelstenar, papper, dvärgiska hantverk
  • Export: marmor, vin, hantverk

Jorpagna

  • Import: timmer, metaller, spannmål
  • Export: olivolja, vin, hantverk, efarervaror, ormsjövaror

Efaro

  • Import: efarervaror
  • Export: vin, hantverk, fisk

Morelvidyn

  • Import: fin glaserad keramik och kakel (morelvika), mattor, salt, kassiakanel, paradiskorn, slavar, marokäng, gyllenläder
  • Export: vin, hantverk, tyger, färgad ull, efarervaror och Ormsjövaror

Zorakin

  • Import: spannmål, järn, koppar, tenn, timmer, tjära
  • Export: kryddor, hantverk, prydnadssten, efarervaror

Caddo (ofta via Kasyr)

  • Import: banktjänster, hantverk, brokad, sammet
  • Export: guld, efarervaror

Berendien

  • Import: tyger, gobelänger, spannmål, tobak
  • Export: färgad ull, vin, olivolja, fisk

Erebos (ofta via Kasyr)

  • Import: ylletyger, brokad, sammet, solstenar
  • Export: efarervaror, färgad ull, färger, vin, prydnadssten

Nargur (inkl. Nidabergens dvärgar)

  • Import: dvärgahantverk, pälsar, slavar, bärnsten
  • Export: vin, torkad frukt, olivolja, fisk, kryddor

Handelshus

Kring Koalintviken finner man några av Erebs rikaste familjer, framförallt handelshusen Khnaa, Kenaani, Alkymades och Phinix.

Handelshuset Alkymades

Alkymades är ett småkimzonskt hus som har gjort sin förmögenhet på slavar, vin och varierande finhantverk. Huset är ett av Felciens rikaste handelshus och deras framgång ligger mycket i kontroll på kvalitén och kostnaderna. Detta har man lyckats väl med genom att sköta alla led i hanteringen av varorna. Huset har stora lönelistor som inkluderar allt från slavjägare i Efaro till vinhandlare på Caddo. Alkymades har under många generationer haft ett stort intresse för lärdom och ny teknik. Med pengar från slavhandeln har man sedan länge försörjt lärda män och sponsrat lärosätena i Mafor. På senare tid har Feliciens militär intresserat sig för husets lärde och kontrakterar Alkymades för förbättringar och innovationer.

Handelshuset Phinix

Phinix är störst avseende ädelstenar från hela riket, men även import och transit av hel- och halvädelstenar man inte finner i Felicien. Familjen har sitt huvudsäte i Elikon men familjen har även stark närvaro i Ityke och Ehram. Det senaste decenniet har man betalt furst Idhram att skydda smaluggergruvorna mot de återkommande attackerna av drakar från Cereval.

Personer

Kung Kuthegil Halvskägg

Kuthegil (k. Kithagil) är den fruktade ledaren av den kimzonska nationen. Han drillades som en jämlike bland andra storkimzonska barn och fick redan då försvara sin arvsrätt. Kuthegil var varken starkare eller större än andra, men han hade en inre glöd, en envishet och nästintill fanatisk vinnarinställning. Detta resulterade i att ett större barn under tonåren gav honom ett så kraftigt benbrott att han än idag går lätt haltande. Kuthegil tog dock sin hämnd några år senare när han i en gränd slog ihjäl den större pojken med ett vinkrus. Till sina tränares stolthet anpassade Kuthegil sig till sin skada och blev trots den en skicklig svärdsman.

Kuthegil är en mycket engagerad och aggressiv härskare som förtjänat sitt folks respekt. Tillsammans med sina bröder rensade han ut bland Erbulasbergens svartfolk och erövrade det efariska hövdingadömet Tigranes. Efter att ha bestigit tronen har han också under resor runt i riket eldat undersåtarna med tal om Feliciens överlägsenhet. Kuthegil har med sina bröder länge ansett att Felicien bör ta sin av gudarna givna plats som Kopparhavets nya imperium. Sedan ett par decennier utmanar Felicien Caddo, Berendien och Erebos till havs och delar ut kaparbrev i hopp om att det ska driva motståndarna in i ett krig Felicien oundvikligen kommer att vinna. Samtidigt har Kuthegil utnyttjat familjens band med Hynsolges kungafamilj för att se till att ha ett inflytande på de rojalistiska trupperna i inbördeskriget. Visionen är ett Felicien som omfattar hela Tolan och Efaro samt strategiska besittningar för att upprätthålla ett Pax Felicia där alla kopparhavsnationer betalar tribut till Tyros.

Kuthegil är 52 år gammal men har inte låtit sin kropp förfalla. Han ägnar sig dagligen åt svärdsdans och är inte stor i maten. Hans långa svarta hår tvättas och inoljas varannan dag samt sätts upp i tidens fashionabla långa hästsvans. Vitt har börjat synas i håret och dominerar i hans välhållna skägg. Ingen som står inför kimzonkungen kan undvika att imponeras.

Halvskägg är ett epitet han ådrog sig i samband med duell där motståndarens hugg kom så nära att det kapade halva skägget. Den segrande Kuthegil skall senare ha yttrat "Av alla sätt att ansa skägg anser jag detta som det manligaste..." Han har sedan dess behållit skägget halvt som en påminnelse av att aldrig undervärdera en fiende.


Storamiral Syrfronak DiRakhe

Syrfronak är sannolikt Kopparhavets skickligaste och mest framgångsrike amiral. Han besitter både strategisk briljans och har erfarit de flesta typer av sjöslag. Att han också för befäl över Kopparhavets mäktigaste flotta och är överståthållare över externa Felicien gör honom oerhört mäktig. Även om ingen av Kopparhavets övriga amiraler någonsin skulle erkänna det öppet, fruktar de honom så till den milda grad att de kallsvettas när de tänker på vad han kan tänkas göra. Även kung Kuthegils bröder prins Asdrilon och prins Magon fruktar honom och skulle helst se att han pensionerade sig på sin ö Inkador i Gerdikk. Kungen själv litar dock fullständigt på sin storamiral som han betraktar som en nära vän. Vad storamiralen tycker om kungen utöver att han uppskattar deras brädspelsmiddagar och en öppet visad lojalitet vet ingen.

Att Syrfronak inte saknar ambitioner utanför sitt arbete är dock riktigt. Han använder exempelvis sin privata förmögenhet till att finansiera feliciska legotrupper som han hyr ut till rojalistsidan i Hynsolge, stridslystna kustlän i Jorpagna och sedan något år även till hertigen av Indarsol. Storamiralen är nämligen gift med den zorakiska hertigen av Indarsols fjärde dotter. Svärfadern har hederstitulerat Syrfronak "Storgreve av Koalint" och gjort honom medlem – Riddare - av hans hemliga sällskap Rammarnas Orden. På zorakinska kallas han Syr Fronk Drakhe. (Medlemmarnas förhoppning är att Syrfronak ska hjälpa dem att ta kontroll över hela spannmålskedjan i området. Storamiralen skakar på huvudet åt deras planer, men är upp över öronen förälskad i sin hustru och kaos på Indar kan enbart vara till Feliciens fördel även om svärfar misslyckas.)

Det var även storamiralens idé att nyttja kaparbrev för att försvaga och provocera Feliciens motståndare. Även om han föraktar kaparna och hatar de piratdrägg som numera kapar för riket, så gjorde han sin egen förmögenhet på att köpa och sälja kaparlaster redan innan det blev policy. Kaparlasterna beskattas även av flottan och därur tar amiralen en andel.

Amiralen är 59 år och en livstid till havs har fårat hans ansikte, salta vindar blekt hans hår vitt och havssolen gett honom en mörkdjup solbrun leverfläckstäckt hud. Han har en bister uppsyn och ses enbart le eller skratta i sin hustrus eller kungs sällskap. Trots att han är fruktad för sin skeppsdisciplin och hårda straff är han också respekterad och beundrad av de män han skickar i strid. Vid hans sida till havs finns alltid hans stridsbroder Deminos Maghale - tidigare överste vid havsjägarkåren. Syrfronak har tre svagheter: sin fru, konservatism och rigorösa matrutiner. Med rätt kunskap om dessa skulle hans fiender eventuellt kunna rubba honom.

Barsa Alkymades

Äldsta dottern i yngsta generationen av huset Alkymades har Barsa fått det stora ansvaret att förvalta husets sponsring av lärdom och kunskap. Familjen har gjort ett gott val då Barsa är en mycket vidsynt felicier. Tidigare generationer har fokuserat på lärda människor från Aidne eller från rikena kring Golwynda. Barsa tog dock tidigt kontakt med dvärgen Guazzo Arathaso i Krilloan och de blev vänner. Hon har på så vis kommit i kontakt med lärde med en kanske mer tekniskt inriktad kunskap. Bland annat har huset anställt den nordjorpagniske uppfinnaren Heureka Flettner som har försetts med en välutrustad verkstad i Alkymades palats i Tyros. Även dvärgarna i de solunska Gizurbergen har Barsa börjat handla lite med och då även avseende deras kunskap. Familjen är splittrad över Barsas nymodigheter och ringaktning för traditionerna. Hon har fiender inom familjen, men hon sitter för tillfället säkert då hennes metoder gett ytterligare glans åt Alkymadesnamnet.

Barsa föredrog bläck och pergament framför svärdsdans och kappsimning. Hon har nu fått ett ordentligt hull, ständigt mörkröda läppar och retirerande tandkött av att alltid ha Kopparhavets finaste viner inom räckhåll. Hon har nyfikna bruna ögon bakom de guazziske näsglasen och tycks alltid ha ett litet leende spelande på läpparna. Hon är lätt att ha att göra med, artig och vänlig mot alla. Barsas mörka sida är dock att hon alltid har ett mål, en agenda i vilken alla andra enbart är pjäser som - om det är fördelaktigt - kan offras. Det gäller anställda såväl som släktingar. För sin fysiska säkerhet bär hon därför en mycket fin mithrilbrynja, två armborstpistoler samt en dold spikslunga kring handleden med åtta sylvassa blyspikar.

Edriv, furste av Idhram

Tolanernas mäktigaste furste med kontroll över de rikaste av Feliciens gruvor. Tillgången på järn i Idhram har gjort att ett stort antal vapen- och rustningssmeder etablerat sig där och en av landets viktigaste silvermyntverk ligger inom en dagsmarsch från silvergruvorna. Här finns flera berömda mästare både inom rustnings- och silversmide, även om det mesta av metallerna transporteras vidare. Allt detta bidrar till furstens rikedom som gör honom inflytelserik ända in i maktens korridorer i Tyros. Nuvarande fursten - Edriv av Idhram – har också genom mellanhänder investerat i den berendiska handeln på Cereval. Edriv tjänstgjorde några år i sin ungdom som livvakt till en av Lirvellas rådsherrar och har fortfarande goda kontakter inom Lirvellas överklass. Vart femte år ansluter han sig inkognito till karavanerna med hästar, feliciska handelsvaror och gåvor. Det är snart dags för en ny sådan resa, men fursten vet inte om han kan genomföra den. Det Hynsolgiska inbördeskriget gör karavanerna osäkra och hemlandets konflikt med Berendien är minst sagt inflammerad. Efter hans senaste resa hade han med sig lirvelliska experter på drakrepelation vilka han lejt ut till innehavarna av smalugger- och oposergruvorna i sydväst, då dessa stundom råkar ut för ädelstensgiriga drakar som kommer från just Cerbergen. Det ryktas också att fursten har fått sumpdrakar i gåva från sina cerevaliska vänner. De ska hållas i ett svaveldoftande torn i furstens palats i Tyros, men ingen har sett dem. Edriv är vältränad för sina 46 år och är en ytterst skicklig ryttare. Han bär den långa bruna hårpiskan i kimzonsk stil, men med band av silver, samt ett mörkt helskägg med ”silverstänk”. I strid föredrar han spjut och yxa, men har begränsad stridskapacitet sedan ett år tillbaka. Han råkade då ut för en sfinxattack vid ett besök på en av sina blygruvor. Sfinxen blev visserligen bortdriven, men Edriv förlorade höger ben en bit under knät och delar av musklerna i vänsterarmen blev allvarligt skadade. Edriv oroas nu av lystna brorsöners blickar och fruktar intriger mot honom, särskilt om han skulle fara till Cereval igen. Samtidigt misstänker Spindelns sällskap att Edriv sympatiserar med berendierna i anledning av furstens kontakter med de berendiska karavanhusen, men detta är helt fel då Edriv stöder en feliciesk expansion och gärna skulle delta i en invasion för mark i Berendien.

Äventyr

Feliciska piratkriget

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?f=8&t=331