Losdriver

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök
Aspubransk beskrivning: Losdriver

Människofolk i Kardien.

Gammalt:

Längst ut på västra faltraxnäs lever det fiskelevande folket losdriver. När losdriverna invandrade till Aidne flyttade sig penterna från stora delar av västkusten och losdriverna bosatte sig vid kusten. De grundlade städerna Sterborg, Ispin och Bry som alla var losdriviska fiskeläger från början. Losdriver är ganska tystlåtna och lite tillbakadragna av sig. De uttrycker sig med få ord och förefaller vara lite hemlighetsfulla och gåtfulla. På grund av det stundtals blåsiga och regniga klimatet, speciellt om vintrarna, har losdriverna utvecklat ett speciellt plagg kallat kasern. Det är ett runt stort ylletyg som är ungefär tre meter i diameter. Det finns ett hål för huvudet i mitten och två hål för armarna. Nedtill kan ett snöre dras åt för att hindra vinden från att komma åt underifrån. Yttersidan smörjs regelbundet med ett tjockt lager fett så den ska förbli vattenbeständig. Alla losdriver har en egen kasern och de finns i en mängd olika varianter med vackra dekorationer i fina tyger. Losdriver är något kortare än echter och faltrakier och något mörkare i hyn. De har uteslutande mörkt kort krulligt hår och männen har ofta stort yvigt skägg. De är härdade mot väder och vind och är ytterst uthålliga och starka.

Nytt:

Faltraxnäs söder om Gladaskogen bebos av losdriverna, ett joriskt folkslag känt som duktiga sjömän och fiskare. Losdriverna har rykte om sig att vara fåordiga och sturska till karaktären. De lever liksom faltrakierna under echtiskt styre, men har aldrig kommit att bli lika kuvade.

Historia

Losdriverna samlades som folk efter konfluxen längs med faltraxnäs södra kust. Då området klarat sig lite lindrigare från köttbitarnas attacker kom många av joriska föremål och byggnader att bevaras. Under Mörkertiden krigade klaner och krigsherrar inbördes. När Ovar Förstekung kom svepande med sin riddarhär fanns ingen som kunde gör motstånd, det ena området efter det andra kuvades eller böjde frivilligt knä inför den store härföraren. Losdriverna kom så att inlemmas i det nybildade kardiska riket. Även om många stormän kom att bli faltrakier så var majoriteten av det egna folkslaget. Losdriverna kom att tillägna sig allt mer avancerade metoder att odla och bryta jord. En kolonisationsprocess inleds där losdriverna steg för steg, en glänta i taget, driver allt längre norrut. Man övertar här den pentiska ursprungsbefolkningens jakt och svedjebruksmarker. Stridigheter blossar emellanåt upp, men penterna har inte mycket att sätta emot de välrustade kardiska riddarna. Den 25:e Töe år 342 e.O. försvinner pötsligt penterna som genom ett trollslag. Till en början står alla förbluffade, men man inser så småningom att penterna har dragigt sig tillbaka till den sägenomspunna Gladaskogen.

År 424 e.O. övertar echterna makten i Kardien. Man delar in hela landet i hertigdömen och grevskap och alla gods övergår enligt lag i echtisk ägo. Många mindre stridigheter utspelar sig mellan losdriver och de nya herrarna. Losdriverna kan givetvis inte stå emot echternas beslutsamma och välorganiserade härar, men man lyckas många gånger förhandla till sig en något starkare position än faltrakierna. Livegenskapen blev aldrig lika utbredd på södra faltraxnäs som på norra och en och annan losdrivisk storman lyckades trots allt klänga sig fast vid sitt gods. Vid ett flertal tillfällen sedan maktövertagandet har det skett uppror bland losdriverna. År 507 e.O. skedde det största, lett av storbonden Holgar Pipskägg som svar på hertigens försök att belägga ullexport med nya tullar. Holgars till en början underskattade här kom att plundra inte mindre än fyra borgar och befriade efter en kort belägring Ispin. Det dröjde över ett år innan hertigen av Grinfara kunde samla ihop en här stark nog att slutligt nergöra upprorsmännen. Holgar infångades aldrig, men det antas att han avled under slaget vid Ispin. Sedan dess har echterna alltid varit på sin vakt mot nya uppror vilket lett till många summariska avrättningar av ”upprorsmän”, men även till att man lättat något på förtrycket. Losdriverna lever i allmänhet ett hårt liv, men armoden knackar inte ständigt på dörren.

Karaktär

Losdriverna uttrycker sig gärna kort och kärnfullt och har inget till övers för echternas aldrig sinande tirader. Utomstående kan finna dem tystlåtna på gränsen till det gåtfulla. De är också kända som sturska, sällan glömmer en losdriv en oförrätt och bondeuppror är inget ovanligt på södra faltraxnäs. Man är dock egentligen inte ett aggressivt folk och söker i allmänhet att lösa konflikter utan att ta till våld i första hand.

Samhälle

Många losdriver är fotfarande fiskare och längs med faltraxnäs södra kust ligger hemmanen tätt. De flesta fiskare drygar ut fångsten med lite jordbruk och fårskötsel. Majoriteten av losdriverna lever dock av spannmålsodling och fårskötsel. Då man är kända som skickliga sjömän tjänar många losdriver sitt uppehälle på handelsskepp och man utgör även majoriteten av besättningen i den svaga kardiska flottan. I Sterborg ligger Kardiens största skeppsvarv där losdriverna tillverkar välbyggda skepp som uppskattas runt om hela kopparhavet. Man står kulturellt sätt nära de gamla jorerna, den joriska badhuskulturen lever kvar i Ispin och Sterborg och lämningar i form av byggnader och konstföremål är vanligare på södra faltraxnäs än någon annanstans i Kardien.

Mat

Losdriverna skattar fisk och skaldjur högt. Man är försiktig i kryddningen då man anser att färska råvaror gör sig bäst utan att dränkas i andra smaker. Fiskarhustruns skaldjursgryta uppskattas längs med hela kusten, och de lokala variationerna är endast marginella. I grunden så fräses skaldjuren i smör eller olja tillsammans med lite rotfrukter, lök och vitlök. Avslutningsvis slås vitt vin och kanske även lite grädde över. Fårkött står även högt i kurs och losdriverna slaktar gärna ett lamm när det är dags att ställa till med fest.

Dialekt

Losdriverna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Losdriviskan kännetecknas av sina utpräglade diftonger, förmodligen en kvarleva från urjoriskan.

Mode

Kasern – ett runt stycke tjockt ylletyg, ungefär tre meter i diameter. I mitten finns hål för huvudet och framtill två öppningar där armarna kan stickas ut. Plagget bärs året om. Det kan vid behov snöras ihop nedtill. Yttersidan smörjes regelbundet in med fett och på så vis bibehåller plagget sina vattenavvisande egenskaper. Alla losdriver har en egen kaser. De välbärgade bär tjocka och täta plagg i finaste lamull, dekorerade med färgade mönster. Annars så är de flesta liksom losdrivernas får mörkgrå till svarta i färgen. Under kasern bär man en tunn tunika och vintertid hosor.