Faltrakier

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök
Aspubransk beskrivning: Faltrakier

Människofolk i Kardien.

Gammalt:

Norr om glada skogen bebos Kardien av ett livsglatt folkslag som heter faltrakier. De har sedan de invandrade till Aidne i huvudsak livnärt sig på fiske och jordbruk och de befinner sig längst ned på den feodala stegen tillsammans med losdriverna. Redan under kejsardömets storhetstid var faltrakierna underkuvade och har aldrig riktigt varit ett fritt folk. Till utseende liknar de echter då de är ljusbruna till hyn, ungefär 170 centimeter långa med mörkt hår. Generellt är de dock något starkare och mer uthålliga än echterna, medan de är mindre organiserade.

Nytt:

Faltrakierna är ett folk av jorisk härkomst som främst återfinns i landskapen Darensslätt, Inmark och Videlrike. Man lever som bönder, fiskare och fåraherdar. Tidigare styrdes Kardien från Faltrax av faltrakiska konungar, men makten har glidit dem ur händerna (se Den faltrakiska förbannelsen) och man är idag ett kuvat folk.

Historia

60 eO En faltrakisk storman vid namn Ovar utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela Faltraxnäs. Efter en del stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även Inmark, Goiana och Antivins udde. Han har även lyckats förmå den echtiske Jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs ifrån kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.

80 eO Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.

Det Kardiska riket byggs så upp på feodal bas. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in skatter vid kungsgårdarna och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig. Ogderna valdes bland ett shirs stormän av hertogden, som var ansvarig för ett antal shirer. Oftast gick ämbetet i arv från far till son, men det var heller inte ovanligt att nya ätter slog sig fram och tog över ämbetet. Som storman ägde ogderna oftast stora gods som var deras huvudsakliga inkomst. Att var Ogd gav makt, men inte pengar. Men eftersom pengar är makt och makt är pengar så kunde ämbetet ändå bli nog så lönsamt.

134 eO Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.

År 137 eO grundar Trakorien staden Torilia ytterst på Antivins udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall. Drygt 30 år senare söker man återigen att erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan Trakorierna härda ut. Kardien har sedan dess gjort ett par allvarliga försök att överta staden, och räder och skärmytslingar förekommer av och till.

219 - 221 eO Den uråldriga draken Tallerin kommer krälande ut ur Gladaskogens dunkel. Kung Kleodrik II skickar våg efter våg av riddersmän mot draken, som förstrött slaktar dem alla. Draken plundrar så faltraxnäs som han vill och samlar skatter i sin håla i Gladaskogen. Riddare från Aidnes alla hörn söker upp draken i hopp om att finna evig berömmelse. Vad de istället finner är döden genom eld och drakkäftar. Kungen beordrar sina riddare att upphöra med attackerna. Ärkemagikern Ganôfryn Järneksstav träder så in i handlingen. Tillsammans med sina trollkarlar söker han, skyddad av magiska sköldar, upp draken. En våldsam kamp utbryter, för första gången möter draken på en jämbördig motståndare. Hela Gladaskogen genljuder av drakens vrål. Slutligen krossas dock Ganôfryn mellan drakens käftar. Uppretad uppsöker nu draken slottet i Faltrax, raserar vapentornet och bränner ut riddarsalen och kungstornet. I lågorna omkommer kungens hela familj och alla legala arvingar. Draken återvänder nöjd till sin håla och lugnet återvänder för en stund till Kardien. Så återkommer hjälten Brand Ulvsson från farsegels äventyr i Efaro beväpnad med det mystiska spjutet drakdrape. Kung Kleodrik utnämner honom snabbt till Hertogd av Darensslätt och skickar honom att söka upp drakens håla. Brand smyger sig på draken och utmanar honom till strid. Draken trollbinder så Brand med sin blick, men denne lyckas slita sig ur förtrollningen och skickar drakdrape djupt in i drakens buk. Detta blir nådastöten för draken. Sårad av drakens blod staplar Brand sedan ut ur skogen och slungar drakdrape i Hertilfallets brusande forsar.

222 eO Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung. Brands motståndare bland de faltrakiska stormännen framhåller Kleodriks 13 årige frilloson, Hertond Kleodriksson, som rättmätig arvinge. Ett inbördeskrig utbryter. Brands sida visar sig vara starkast, speciellt som han får stöd av den echtiske jarlen som imponerats stort av Brands hjältedåd, och går segrande ur striden. Hertond beger sig med sin mor Menedine i landsflykt till Klomellien.

230 eO Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland stormännen för ett uppror mot kungen. Oroligheter utbryter och ett tag ser det ut som om ett inbördeskrig skall bryta ut. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det tar fart. Hertond avslutar sin sejour i Kardien genom att medelst trolldom att stjäla de kardiska riksregalierna och halva statskassan innan han försvinner spårlöst.

Ogdar

Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir (oftast består ett grevskap av tre till fem shirer), men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till ”de edsvurna” har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Karaktär

Om man frågar en echt om faltrakierns karaktär så blir svaret genast ett fnysande: ”jag visste inte att de hade någon” och även för den objektive observatören kan det ibland tyckas så. Faltrakierna är idag ett kuvat folk. Livet går ut på att hanka sig fram från dag till dag, skrapa ihop nog för att mätta familjen och betala arrenden och skatter. Var dag har nog av sin egen plåga och man har inte kraft över åt tungsinta filosofiska funderingar eller råd att fundera över huruvida det är rätt att undanhålla skatt från sin herre. De flesta faltrakier hyser märkligt nog inget brinnande hat mot sina herrar, snarare känner man en uppgiven motvilja. Faltrakierna hyser en lågmäld och självironisk humor och tvekar inte att skratta åt eländet man befinner sig i, eller för den delen sina uppblåsta echtiska herrar. Att ge en echt en subtil förolämpning som denne aldrig uppfattar, eller ännu hellre begriper först långt senare är mycket populärt, men knappast helt riskfritt. Faltrakier uppför sig annars underdånigt gentemot överheten, men passar gärna på att peka finger bakom rygg. Då det lönar sig illa att söka bli rik, rikedomar tenderar bara att attrahera godsägarens intresse, så söker faltrakierna hellre njuta av sin ledighet än att arbeta till ingen nytta. Detta får echterna att se ner på dem som lata. När det verkligen gäller är faltrakiern inte latare än någon annan.

http://www.fafnir.se/bilder/doldis/bonde.jpg

Livegenskap

De flesta faltrakier är livegna, detta stadfästes vid echternas maktövertagande. De har inte rätt att flytta från sin gård, gifta bort sina döttrar utan tillstånd eller lämna sitt shir utan tillstånd från sin herre. Faltrakiern kan säljas tillsammans med marken som denne odlar, men inte som enskild person då detta skulle tolkas som slaveri av Lysande Vägen. Vidare måste den livegne arbeta omkring fem dagar varje fortdag åt sin herre, eller köpa sig fri från detta pliktarbete. Som ersättning har han dock rätt till ett rejält mål mat varje arbetsdag och ibland till och med ett stop öl. Boende i städer är inte livegna, ej heller ogdar, fiskare och herdar.

Mode

Det finns inget egentligt faltrakiskt mode att tala om längre. De flesta klär sig i enkla, naturfärgade linne- eller ylletunikor som slutar i knähöjd. På huvudet bär man en hätta i solblekt linne. De rikare faltrakierna klär sig enligt echtiskt mode. Det finns dock ogdar som håller kvar vid sina traditionella fotsida kappor, rikt utsmyckade med djurmotiv eller sobert enfärgade.

Mat

Faltrakierna äter enkelt. Bröd och gröt är stapelfödan. Man kokar även mastiga stuvningar med rotfrukter, lök och flottiga köttben som bas. Faltrakiernas främsta bidrag till det kardiska köket är annars de öl som man brygger. Vart shir har sin egen brygd, mest känt runt om Aidne är Faltrax egen Gammelbryggd. Vin har aldrig riktigt blivit populärt hos faltrakierna.

Dialekt

Faltrakierna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Dialekten varierar något mellan faltraxnäs och norra Kardien. Dialekten som talas i Faltrax uppfattas som den mest typiskt kardiska av alla landets dialekter och förstås väl av alla kardier.

Kultur

Faltrakierna sitter på en rik skatt av sånger och legender som traderas i stugorna. Sång och musik är överhuvudtaget mycket uppskattat och många är de faltrakier som spelar ett enkelt instrument som flöjt eller trumma. Om kvällarna drömmer man sig bort från vardagens bestyr och bekymmer med sång och skratt. Flerstämmig faltrakisk kyrkosång är mycket uppskattad runt om Aidne och katedralskören i Faltrax anses vara den Aidniska kyrkans främsta. Under den Brandiska dynastin kom Faltrax att utveckla en aktiv teaterscen, inspirerad av de gamla Jorpagniska och Krunska dramerna. Idag lever Faltrax teater kvar som en strykrädd skugga av sitt forna, stolta, jag.

Baron Riddar Ekker Bile av Storvreta baroni, Riddare av Handslagorden

Jo, ser du min son, faltrakierna har aldrig fått smaka på frihetens sötma, så därigenom kan de inte heller sakna den. De är ett gladlynt och godmodigt folk som är nöjda med livets enkla. De trivs bäst när det finns någon som tar hand om dem, säger åt dem vad de skall göra och ser till att spara i ladorna till nästa års skörd. Därför är det Etins vilja att vi skall styra över dem, att ge dem friheten skulle inte göra dem lyckligare.