Echter

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök
Aspubransk beskrivning: Echter

Gammalt:

Echter är ett människofolk som härstammar från Valentin Echthe, mannen som bringade fred mellan människorna i det forna Kardien precis efter konfluxen. Efter Echthes död förflyttade de sig till Divras udde och bildade ett eget samhälle. Echterna beblandade sig inte gärna med andra folkslag och utvecklade egna talanger inom gruppen. Många blev framstående hantverkare och fiskare och de brukade den bördiga jorden med lätthet. De är ett högrest och stolt folkslag, nästan på gränsen till arroganta, fast de själva aldrig skulle beskriva sig så. De är väldigt envisa och vill i största möjliga mån klara av sina göromål själva utan yttre inblandning.

Av de människor som befolkar Aidnehalvön är echterna de längsta och kraftigaste. Jämfört med omvärlden är de dock inte speciellt stora. En normallång echtisk man är ungefär 170 cm lång och väger 65 kg och kvinnorna är något mindre. De är ljusbruna i hyn, efter att ha anpassat sig till det soliga och varma klimatet och har oftast svart eller mörkbrunt rakt hår. Kulturellt sett håller sig echterna ofta rakade i ansiktet men med långt hår uppsatt i svans, flätor eller i tjocka tovor beroende på yrke. Echterna utgör adeln i Kardien sedan de tog över makten i landet. Enligt landets lag utgör echterna och ingen annan detta stånd, oavsett vad enskilda må tycka om saken.

Nytt:

Echterna är det folk som enades av Valentin Echthe och som tog hans namn till sitt. De höll sig länge för sig själva på Divras udde i Kardien. Nominellt sett var de sedan tidig kardisk historia underställda kungen i Faltrax, men i allt väsentligt var de självstyrande. Numera har echterna lämnat sin isolering och de är idag Kardiens ohotade härskare. Echterna är ett arrogant och ignorant folk som ser ner på nästan alla andra folkslag såsom ärelösa och känslokalla. Det är en vanlig missuppfattning utomlands att alla echter är adel. Så är det inte, alla adelsmän i Kardien är däremot echter. Echtiska bönder är dock förhållandevis välmående och har en stark rättslig ställning, något som tyvärr inte kan sägas om övriga folkslag i Kardien

Historia

Efter konfluxen och i den anarki som uppstod därigenom såg flera maktfraktioner chansen att gripa makten i sydvästra Aidne. Ett inbördeskrig uppstod där två fraktioner utkristalliserade. Den ena ledd av den unga, kvinnliga advokaten Dirivin, den andra av en tidigare general i joriska armén vid namn Jegher. Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna. Det avslutades år 595 fO när den unge och nästan självlysande karismatiska Valentin Echthe stämde träff med de båda under förevändningen att han hade viktig information om motståndarens trupprörelser. Otroligt nog nappade de båda på betet. Fällan slog igen och de båda kontrahenterna deporterades till en liten ö i västerhavet. Då ledarna försvunnit dog striderna ut och folket på Divras udde enades under Valentin Echthe. Denne fick titeln Jarl och han grunda Echtherborg och också lämna outplånliga spår i folkets moral innan han avled i lungsot fem år senare. Folket kom så att ta sig namnet echther (senare förenklat till echter), isolerade sig på Divras udde och vägrade konsekvent att ha med omvärlden att göra. Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Längre upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med de trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ön Ingenmansön som förbinder Fil med Tofia via Kejsarbron. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.

Echternas samhälle tar så allt fastare form. Ekonomiskt vilar det till stor del på Morëvidynska slavar.

År 0 börjar Odo att predika sin lära. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echtes läror. Då Odo landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna är på väg att omvändas till den nya läran. Echterna har sedan kommit att bli lysande vägens starkaste anhängare samman med dalkerna på Caddo. Då slaveri inte är tillåtet enligt Lysande vägen startade massfrigivningar av slavar som återbördades till Morëlvidyn (oavsett om de var födda där eller ej). Alla echter var dock inte nöjda med utvecklingen. Vissa begav sig sålunda i landsflykt och slog sig ner på andra platser som Erebos och Trakorien där de kunde fortsätta sitt liv som slavägare.

Echterna definierade aldrig sin samhällsbildning som ett rike med bestämda gränser. Istället var det avgörande vilka som var echter och vilka som inte var det. Alla echter lydde så under echtiska sedvänjor och lagmännens domar. När så det Kardiska riket bildades kom echterna så småningom att erkänna sig som vasaller till kungen i Faltrax, men behöll i allt väsentligt sin självständighet. Man hade sina egna lagsamlingar, stormännen valde mellan sig echternas Jarl som fungerade som ledare för hären och man kom efter schismen att ha sin egen Kerîgass. Då echterna alltid har varit ett hästfolk tog man tidigt till sig sedvänjan att strida till häst med lans och svärd.

År 424 eO bröts så echternas isolering. Enligt allmän echtisk historieuppfattning gick det till ungefär så här: ”De lata faltrakierna orkade till slut inte ens styra sitt land. Skördarna stod kvar på fälten, skatter samlades inte in och svartfolken fick härja fritt. Till slut så var de dock kloka nog att vända sig till oss för att få hjälp. De sände så en kontingent att förhandla med vår ärevördige Jarl Vidar. Han accepterade så å echternas vägnar att överta styret över hela Kardien. Vidar blev så kung Vidar II och delade så upp landet mellan de echtiska stormännen som blev hertigar, grevar och baroner enligt zorakisk modell. Sedan dess har Kardien stadigt vuxit sig rikare och ärofullare.” Efter maktövertagandet har en liten echtisk elit skaffat sig en oerhörd rikedom, men även den vanlige bonden har fått det bättre. Pengarna som överförs från gods på faltraxnäs och norra Kardien till Divra har en förmåga att åtminstone till viss del sippra ner till bönderna. Man har också goda möjligheter till en karriär som t.ex. riark, fogde eller soldat. Ingen adelsman skulle anlita faltrakiska fogdar eller soldater då man (med rätta) tvivlar på deras lojalitet.

Karaktär

För echterna är begreppet heder centralt. Man lever i en hederskultur där det är oerhört viktigt att den egna eller släktens ära inte befläckas. Man har därigenom blivit ett stolt och högburet folk som ser ner på främlingar som varandes hederslösa. Detta beror till stor del på okunnighet, men då man inte är intresserad av att lära känna andra folkslag närmre kan man tryggt leva kvar i sin ignorans. Echterna är i allmänhet extremt hedersamma – de flesta skulle hellre gå i döden än att bryta ett hedersord givet under ed då detta är det mest skamliga brott en echt kan utföra. Hela det echtiska samhället bygger på eder som ges mellan vasall och herre. I strid har echtiska riddare ett välförtjänt rykte som varandes orädda och tappra, på gränsen till dumdristigt övermodiga. Man intar ofta en nonchalant och överdrivet självsäker attityd även inför allvarliga problem. Echterna är ett folk som gärna visar sina känslor öppet. Man har nära både till skratt och gråt, och gråter gärna offentligt både av glädje och sorg. Vid konflikter har man för vana att spela upp hela känsloregistret. Öppna konflikter är över huvudtaget mycket vanliga och echter brukar inte surt gå och irritera sig på sin grannes morgonpigga tupp i två år utan att säga något. Istället rensar man luften under ljudliga gräl, för att sedan nå en försoning. Försoningen är mycket viktig i echtisk kultur, det är denna som gör att man kan trots våldsamma konflikter kan återupprätta sin heder och gå därifrån med obefläckad ära. Att inte ge sin opponent möjlighet till försoning och upprättelse anses som ytterst hederslöst. Detta gäller såväl i böndernas byar som i väpnade konflikter mellan högadelns riddarhärar. Av sin omvärld betraktas echterna som patetiska och melodramatiska. Echterna i sin tur ser ner på andra folk som hederslösa och känslokalla. Undantaget här är pennerna i Zorakin som man har goda relationer med.

Echterna ser sig som Erebs bästa folk. Detta beror dock inte på att man ser sig som starkare, uthålligare eller klipskare än andra. Det är helt och hållet en moralisk överlägsenhet, nedärvd ifrån Valentin Echthe och förädlad genom Odos lära. Även om en echt per definition är född av en echtisk mor så går det alltså för utomstående att upptas i echtiskheten om man anammar echternas moral och heder. Detta är inte vanligt men det finns ändå ganska många penniska adelsmän med gods i Kardien som accepteras fullt ut och det finns även ett fåtal halvlängdsmän (alla ekenfaringar) som kommit att få benämningen ”hedersecht”.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/echter.jpg

Mode

Echterna har med rikedomen kommit att klä sig allt mer påkostat. Man syr gärna sina kläder i linne och helst då de finaste kvalitéerna vallstenalin. Echterna smyckar gärna kläderna med blomsterslingor och komplicerade geometriska mönster. I de övre samhällslagren används helst broderier i guld- och silvertråd. De mest populära färgkombinationerna är rött & guld och blått & silver. Se även kardiskt mode för en utförligare beskrivning av klädesplagg etc.

Dialekt

Echterna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Den echtiska dialekten har inte kommit att påverkas så mycket under tidens gång, kanske på grund av den självvalda isoleringen. Echtiskan är därför mer lik den kejserliga jorin och uppfattas som stel och uppstyltad av andra folk. Själva tycker echterna givetvis alla andra talar slarvigt och respektlöst utan ordentlig omsorg om orden.

Kärlek

Det första man bör veta när man diskuterar echternas syn på kärlek är att man gör en strikt åtskillnad mellan kärlek och förälskelse. Kärlek känner man till sin fru, sina barn, sin mor, sin länsherre och sina närmaste vänner. Förälskelse är något man känner för sin älskarinna, eller i sin ungdom för grannflickan. Echternas syn på förälskelse är ambivalent. Samtidigt som man är ett känslosamt folk som bejakar starka känslor så är man ständigt medveten om att förälskelsen allt som ofta går på tvärs med de lojaliteter som hedern binder en vid. Förälskelse beskrivs i echtiska ballader som något bitterljuvt som alltid slutar i att plikten kommer först och det unga förälskade paret måste gå skilda vägar. Det är sällan som dessa förälskelser leder till fysiskt umgänge då man från Valentin Echthe ärvt en ganska sträng sexualmoral där det ses som viktigt att hålla på sig till dess att man är gift. Undantag göres för högadeln som delvis står över den allmänna moralen och fattiga yngre söner som inte har något arv att se fram emot och antagligen aldrig kommer kunna bilda familj. Echterna har för vana att vänta med att bilda familj tills dess att försörjningen är tryggad. Det är inte ovanligt att man får vänta tills man har fyllt 30 innan gården går över från far till son, det sedan länge planerade giftermålet kan gå av stapeln och familjebildningen påbörjas. Detta leder till att echtiska familjer inte är så stora, tre till fyra barn är normen.

Nästan lika viktig som kärleken till familjen är den till de närmaste vännerna. Bland riddare är det vanligt att man skaffar sig blodsbröder som man sedan håller samman med under resten av livet. Dessa kan öppet uttrycka sin värme gentemot varandra på ett sätt som andra folk nästan skulle ta som uttryck för en förälskelse. ”Käraste vän, jag har saknat dig så oerhört”, ”då jag hörde det felaktiga ryktet om din bortgång kändes det som en kniv vreds om i mitt hjärta och jag ville inte leva mer”, ”älskade vän, jag har längtar så efter att få träffa dig igen” är vanliga uttryck för manlig vänskap.

Gentemot sina barn är man givetvis mycket kärleksfull. Barnen överhöljs i kramar, kindpussar och positiva utrop. Att inte öppet visa sin kärlek till sitt barn anses som mycket skadligt och riskerar att skapa känslokalla och hederslösa människor – med andra ord – inte echter. Aga förekommer, men aldrig innan 4 års ålder och bör endast ske då det verkligen är nödvändigt. Den efterföljs givetvis av försoning då både far och son (döttrar anses inte tåla aga) ger varandra förlåtelse och kramar om varandra.