Kejsardömet Jorpagna

Från Ereb Altor
(Omdirigerad från Imperium Jorpagnum)
Hoppa till: navigering, sök


Här skall i sinom tid av någon föra in en beskrivning av Kejsardömet Jorpagna liknande de som finns om dagens riken. För tillfället finns endast kesardömets kronologi och regentlängd inlagd.

Om kejsardömet Jorpagnas tillblivelse och hur det blåa blodet kom att bli förknippat med ädel härkomst.

Hynerna, en nargurisk stam, ligger i krig med landet Krun. Krigets slutfas står i den krunska kolonin Jorpur och det är här avgörandet skall falla. Den hynska krigsledaren Aurelion befinner sig i ett mycket trängt läge tillsammans med sin hird inne i den lilla staden Grivela. Motståndarna består av krunska elitsoldater som i överlägsna antal har belägrat staden. Lokalbefolkningen av joriska kolonister håller sig neutrala och avvaktande då de har stor respekt för hynerna, men är trötta på de krunska tvångsutskrivningarna till hären. Det ryktas om trävande rådslag mellan hyner och kolonister men inget händer.

När så krunierna bereder det sista anfallet slås portarna till den lilla staden upp och Aurelion stormar ut i spetsen för sin hird. I bärsärksraseri, framkallat av krigsdroger från Nargur, rusar de rakt mot den krunska stridsledningen. Motståndare huggs ner i drivor. De krunska leden skakar och när deras general faller för Aurelions mäktiga hugg vänder de tvångsvärvade joriska soldaterna sig mot sina herrar. Tillsammans med den utströmmande bybefolkningen faller de krunierna i ryggen och segern är total. Aurelion stiger upp på den vältdea krunska befälsvagnen och emot honom ljuder ett mäktigt vrål från hyner och jorer tillsammans. Aurelions kropp täcks av otaliga sår där blodet rinner blåfärgat av krigsdrogerna, men han lyfter stolt sitt dvärgsmidda svärd och svarar med ett vansinnigt segerskri.

Under de följande sommarveckorna sluts en allians mellan hyner och jorer och på platsen som inom nargurisk tro redan fått enormt symbolvärde utropar de ett nytt rike, Jorpagna. Senare kommer jorerna att minnas Aurelion och hans hirds blåa blod och se det som ett kännetecken på ädel härkomst, en myt som överklassen kommer att underbygga i århundraden framöver.


Utdrag ur "De Narguriska folken" författad av mandelmunken Nelvorik Ceriern vid Lyceet i Argald

Historia

Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)

Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över Kopparhavet var möjliga. Högkulturerna som börjat bli överbefolkade började sprida sig över Ereb.

Krun och Hynsolge

Krun upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med Sombatze och Furgia expanderade man i nordvästlig riktning. Mellan åren 1500-1300 fO grundades kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till Aidne, Kopparhavets nordkust och några öar i södra Västerhavet. Runt om Kopparhavet där man gör landstigningar koloniserar man i Kruns namn. I området som idag utgörs av Jorpagna satsade krunierna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades under 1300- och 1200-talen. Krunerna tog också över dagens Nidland och gjorde det till en koloni med namnet Lasutyp. I järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med hynerna, ett barbarfolk från norr om Grynnerbergen vid Masevabuktens strand. Som tack för hjälpen i kriget fick de till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas Hynsolge vilket betyder ”hynernas jord”.


Även inom arkitekturen görs stora framsteg och det kanske största beviset på kruniernas kunskaper är den slusstrappa som kejsar Garhues av Krun lät bygga år 1413 fO på nordsidan av Raas narram fallen.

1300 – 1200 f.O.
betraktas området Jorpagna som en integrerad del av Krun då man hade flera städer på dess kust.
1359 f.O.
Som en följd av att den andra konfluxen infaller i sydligaste Soluna drabbar en mindre istid norra Ereb då eldherrarna försvagas.
1350 f.O.
I staden Hysix anordnade man en stor nationell tävling i brottning, boxning, löpning, längdhopp och spjutkastning, som kallades de hysixiska spelen. (Dessa spel genomfördes sedan vart femte år fram till och med 590 fO då de sista spelen hölls i Hysix. 595 fO års spel hindras nämligen av efterdyningarna av den tredje konfluxen.)
Ca 1300 f.O.
krunska sjöfarare upptäcker Monturerna. År 1117 f.O. bryter sig Monturerna loss från Kruns grepp.
1100-talet f.O.
Krunska kolonier börjar dyka upp i Berendien. På den plats Atrema en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.


Under flera hundra år levde man i fred men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Slutligen bröt ett krig ut år 1080 – 1065 f.O. Kriget markerar början på härarnas tid.

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Ärekriget

1100-talet f.O.
Flera hundra år av fredlig samvaro och krunifiering har inte helt utsuddat hynsolgernas barbarsinne. Mindre motsättningar mellan de två folken växer från obetydliga, till oåterkalleliga ärekränkningar.

I Ärekriget som tar sin början 1080 f.O. står högkulturen Krun mot sina inbjudna grannar hynerna. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och Sombatze och kontrollerade snart havet. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från Nargur, samt ingick en allians med Efaros stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn Grivela i Jorpagna. Krun och dess allierade besegrades och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela Kopparhavet fram till 600-talet f.O.

Imperium Iorpagnum (1065 – 600 f.O.)

Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. Man räknar år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). I kronologin tas även upp händelser utanför det jorpagniska kejsardömet.

Årtalen anges på två sätt, år före Odo/år PV.

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

1065 f.O. / 0
Segern vid Grivela. Hynerna vinner över Krun i slaget vid Grivela. Den unge hynsolgiska kungen Aurelion hade genom krig enat Hynsolge och Krun. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara jorer av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade Aurelion till Kejsare av Jorpagna och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt Kopparhavet. Tolanhalvön var ännu självstyrande, men i praktiken ett lydrike under Jorpagna.
Ca 1060 f.O. / 5 PV
Dvärgar anländer till Mörkretsberg (då kallade oestro Nida). Kejsar Aurelion upprättar goda handelskontakter med dvärgarna.
Ca 1050 f.O. / 15 PV
En grupp stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De hade under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Kasenus skogar.
1032 f.O. / 33 PV
Kejsar Aurelion dör vid den mogna åldern av 53 år. Han efterträds av sin son Tiberion.
1025 f.O. / 40 PV
Tolankriget. Kejsar Tiberion invaderar med en uppvisningsarmé Tolan, vars folk utan större motstånd låter sig införlivas i kejsardömmet. Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Endast i de södra bergen bjuder svartfolk och med dem allierade stammar motstånd. Det är nu namnet Imperum Jorpagnum myntas av den joriske poeten Tersalis. Alverna i Landori oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. De kommande hundradena jorifieras tolans svaga stammar. De annamar jorisk kultur, språk och namn.
1022 f.O. / 43 PV
Fredsavtal med skogsalverna i Landori förhandlas fram av senatorn och halvalven Nathir Nathrasch. Avtalet ger Landori självständighets- och freds-garantier mot löfte om fri genomfart för jorer längs bestämda rutter, samt neutralitet i händelse av krig. Avtalet innebär också att jorerna skall skydda skogarna från anfall. I utbyte låter alverna jorerna få en transportled genom skogen från västra delen av riket till den östra. Reglerna enligt avtalet finns på stenpelare vid ledens ändar och Alverna håller noga reda på att jorerna inte lämnar leden.
1020 f.O. / 45 PV
Första efariska kriget. Efariska hövdingar kräver mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under ärekriget. Jorerna vägrar och de efariska stammarna angriper Imperiet, men besegras. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. Efaros förluster är så stora att deras mäktiga stammar splittras och inbördes maktkamp och inbördeskrig utbryter. Härifrån kommer uttrycket ”en efaritisk seger”. Joriska straffexpeditioner för plundringsbyte tillbaks till Grivela.
1018 f.O. / 47 PV
Monturerna. All kommunikation och handel med Monturerna upphör. Senare år 996 f.O. framför gråalver en teori om en fruktansvärd farsot som skall ha drabbat ön och öarna börjar efter det undvikas mer och mer.
1017-912 f.O. / 48-153 PV
Landori. Den jorpagnska vägen mellan Hynsolge – Argaldium - Grivela börjar byggas, främst av slavar från fälttåget på södra Tolan. År 1017 fO går joriska legionärer in i södra Landori för att stenlägga leden mellan rikets östra och västra delar. Även upp vandringsleden genom Landori mot Nidapasset börjar vägen stenläggas. Alverna i Landori upplever jorernas svek när de bygger sin väg genom deras skogar och fäller deras träd, vilket tydligt bryter mot Tiberion och alvernas avtal. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna är numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. Nargurerna i Sjölandet drivs bort från Nidapasset och ett jorisk fort byggs, Grafferburg kallad av nargurerna. Nidapasset är under jorisk kontroll och vandringsleden genom Landori används som härväg mellan kejsardömet och Grafferburg. Landoris gränser respekteras förövrigt. Nargurstammen Howatherna i Sjölandet är instängda mellan Landori och Nidabergen.
1012 f.O. / 53 PV
Efaro. Vapenstillestånd sluts med Efaro i Grivela.
Tolan. Nuvarande Felicien erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.
1002 f.O. / 63 PV
Kejsar Tiberion dör och efterträds av sin äldsta son Melion.
998 f.O. / 67 PV
Aidne. Fältherren Vesion leder en stor här från Jorpagna in i Aidne för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock halvön permanent under de kommande århundradena. Imperiet kontrollerar nu den erebiska kusten från Lasutyp i öster till Faltrakernas land i väster, Kopparhavet är ett joriskt hav. Kolonierna i Aidne kan med imperiets stöd inleda större hamnbyggen och påbörja stenläggandet av den så kallade kustvägen.
I Barbia skulle en by vid namn Si-nel byggas på västkusten på samma breddgrad som Edrecht. Byggnadsexpeditionen försvann spårlöst. Svartfolken vid Edrecht gör sin första stora attack mot människorna och lyckas erövra en hel del material och förfinade verktyg. En vidskeplig skräck mot att upprätta fasta bostäder spred sig i Barbia.
994 f.O. / 71 PV
Aidne. Vesion har med sin jorpagniska här lyckats ockupera södra Aidnehalvön från vattnet vid Kopparhavets norra kust upp till Aidnebergen.
989-984 f.O. / 76-81 PV
Senatorbröderna Caius och Tiberion Valerio lyckas genomdriva radikala förslag i senaten. En lag säger att Imperiet skall tillgodose att spannmål finns till starkt subventionerade priser för jorer, vilket ger bröderna stöd från proletariatet. Handelsmännen får de med sig genom att lägga ut skatteindrivningen i provinserna på entreprenad. Bröderna inför också ett delvis nytt domstolssystem för att komma åt korruption. Kejsar Melion stödjer dessa nya lagar då han ser hur folket jublar. Konservativa senatorer jublar dock inte.
984 f.O. / 81 PV
Kejsar Melion dör och hans tredje son Vettinion tillträder. Melions förste son stupade i Aidne, och son nummer två är försvunnen sedan flera år.
Senatorn Caius försöker driva igenom en jordfördelningslag för att ge de fattiga en chans till självförsörjning. Storgodsägarna reagerar våldsamt, stadsbefolkningen blir avundsjuka och utan Kejsarens stöd blir bröderna Valerion inte omvalda, och deras jordfördelning upphävs. När bröderna försöker försvara sina lagar på forum jorpagnum, förklaras bröderna som lögnare och smutskastande förrädare. De tvingas till självmord och deras änkor och barn förbjuds bära sorgedräkt.
980 f.O. / 85 PV
Kejsar Vettion stupar under ett hjältemodigt försvar av senaten, då en grupp militärer vill mörda senatorerna och utropa kejsaren till diktator på livstid. Vettion är ihågkommen som en av de ärligaste kejsarna. I hans ställe hyllas hans son Caion. Han har dock ännu inte fullgjort sin skolning och senaten (senator Cassio) styr i hans namn tills han fyllt 20 år. Kejsar Vettions tid var kanske den fredligaste tiden i Imperiets historia. Få år stod dörrarna på krigets tempel öppna. Hans son Caion är en mer krigisk ledare.
972 f.O. / 93 PV
Senatorn Ahikan har senatorn Ceril förgiftad av vin och en kort tid av oroligheter bryter ut i Grivela.
970 f.O. / 95 PV
Ghillarim Ciryon, Ahikans son fängslas och slängs till mantikorerna strax innan senaten går till val.
960-talet f.O. / 105 PV
Tolan. Många veteraner från fälttågen på Aidne-halvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna Tremium, Entichon, Lindarium och Nemeii blomstrar. Opa-dalen odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.
964 f.O. / 101 PV
Trajans sommardans. Kejsar Caion anklagas av vissa delar av senaten. Första legionen låter döda 66 senatorer under en mörk sommarnatt. Natten omnämns senare som ”Trajans sommardans” efter legionären Trajans Ursanns grupp som brutalt mördade senatorerna. Misstankarna om en konspiration mot Caion gör så att han isolerar sig i Grivela och vägrar ta sig ut i provinserna.
952 f.O. / 113 PV
Kejsar Caion låter samla slavar som får bygga vägar. Alla huvudvägar till Grivela är stenlagda och slavarna arbetar sig västerut.
944 f.O. / 121 PV
Mirel. Barbarer från Mirel tränger år 944 överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Oestro Nida. Gränsförsvaret mot barbarerna faller som korthus och invasionen slår sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas med förstärkningar från det ockuperade Aidne besegra barbarerna vid sjön Trasimo. Två dygns hårda strider knäckte barbarerna som flyr tillbaks till Mirel.
942 f.O. / 123 PV
Mirel. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och kallar samman tio nya legioner, plus lika mycket legotrupper, som år 942 invaderar Mirel. Senator Cassio d.y. lyckas övertyga senaten om att ge kejsar Caion diktators titel och befogenheter för att besegra barbarerna. De följande åren underkuvas Mirel, Mefamirs sjö, Drylo och hela Västerhavskusten söder om Ljusna. Dessa gränser bestod någorlunda under imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan Jori och Nargur i kultur och språk i Ereb. På Aidne återfår dock dess barbarstammar viss frihet. Många gamla helgedomar plundras och skatterna förs till Grivela.
935 f.O. / 130 PV
De jorpagniska legionerna har underkuvat Mirel och Magilre. Längre norrut än så här kom aldrig de jorpagniska trupperna. Söder om denna gräns blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver. Nöjd med sitt livsverk dör kejsar Caion av hög ålder, och hans 17 åriga son Tamsolion ärver posten. Vid hans kröning är han den förste kejsare att bära de s.k. Diktatorsregalierna som tillverkats för kejsar Caions segertåg. Han har hett sinnelag och betraktas som oberäknelig och impulsiv.
915-909 f.O. / 150-156 PV
Krun. I Arkhaz i Krun upprättades arkitektoniska underverket Arena Donicus.
912-906 f.O. / 153-159 PV
Nargur. Kejsar Tamsolion (Thamsul på narguri) sammankallar Nargurs skogars barbarhövdingar till rådslag i handelstaden Grafferburg invid Nidapasset. Kejsaren hade oroats av kontinuerliga konfrontationer med nargurs och ljusnas barbarer längs rikets nordgräns, och de kostnader som detta innebar för Imperiet. Han ville därför ha fred med narguri för att få ro att kväsa Ljusna. Rådslaget urartar dock snart och när hövdingarna kallar kejsaren ”en söderns hund och kärring” kommer hans hynsolgiska barbarblod fram genom den kultiverade krunska ytan. Tamsolion fängslar hövdingarna och låter avrätta dem alla. Han skickar sedan sin närmaste man Varion Robigalia som fältherre att med sju legioner underkuva Nargurs skogar år 906 f.O. I skogarna är dock imperiets effektiva legionärer underlägsna de skogsvana narguri som nergör hären till i princip siste man. Några hundra överlevande stapplar genom Nidapasset den senhösten och kan förtälja om nederlaget. Tamsolion lär ha gråtit när han mottog beskedet. Tamsolion avsäger sig diktatorstiteln året därpå.
904 f.O. / 161 PV
Kejsar Tamsolion har tynat bort sedan nederlaget i Nargurs skogar, och dör i sitt badkar detta år. Han efterträds av sin något trögsinte son Tarquinios. Imperiet styrs under denna tid av en stark senat där olika familjer kämpar om makten.
ca 900 f.O. / 165 PV
Hynsolge. Provinsen Hynsolge stödde delvis sina barbariska kusiner och straffas nu av sina andra kusiner jorerna. En jorisk överklass placeras där att styra vilket snabbt förvandlar hynsolgerna till fattiga och förslavade undersåtar.
Panteonen Parbagerna, urgudarna, blir imperiets viktigaste religion. Den mäktige senator Nathrasch är dess överstepräst.
Nargur. Från det centrala Nargur utvandrar en stor grupp stammar och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Kejsardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.
900-681 f.O. / 165-384 PV
Barbarerna. Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarer plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Ca 700 har kriget trappats ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Nargurerstammen som befolkade skogarna direkt norr och söder om Nidabergen har drabbats hårdast, men även barbierna var utmattade. Tillslut tog nargurerna beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Barbierna hade lite förståelse för detta, och det dröjde ända till år 681 innan de la ner vapnen. Det är nu nargurerna söder om Nidabergen blir mer kända för sitt klannamn howatherna.
Vissa klaner av barbarer vandrar västerut och befolkar de framtida Ransard och Jorduashur.
899 f.O. / 166 PV
Prefekten Villius i Entichon samlar en här för att gripa makten i Grivela, medans hans fosterbror kejsar Tarquinios ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tarquinios son Camalus samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villius armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camalus män. Amalda, som ditills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camalus för förräderi inför Tarquinios. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camalus på ett självmordsuppdrag in i Nargurskogarna, där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennes kammarjungfru som hämnd. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern Urepidius i tragedin Camalus och Amalda.
Tarquinios enda son Nicomedion ärver kejsartronen. Nicomedion är dock inte trög som sin far, utan återtar snart makten från senaten och omorganiserar militären för att få kontroll på provinserna. Under sina första fem år lyckas han upprepade gånger slå tillbaks barbarinvasioner vid Nidapasset.
893 f.O. / 172 PV
Slavupproret. En barbarslav, Sprautax från Mirel leder ett lavinartat slavuppror som skakar Imperiet ordentligt. Men när slavarna marscherar mot rikets tredje stad Aurelia besegras de och alla överlevande från slaget korsfästs längs vägen mellan Aurelia och Grivela.
891 f.O. / 174 PV
Stor skandal utbryter när kejsaren skiljer sig från sin vackra hustru Papiria, med vilken han har två välartade söner. Även hans vänner tycks förebrå honom, och han lär då ha pekat på sin ena sandal och sagt: ”Denna är både ny och snygg, men ingen utom jag vet var den klämmer.” För att undvika större skandal gifter kejsaren inte om sig, och när hans ena son Pauillios dör abdikerar kejsaren till fördel för sin andre son Aurelion. Nicomedion dör år 883 f.O.

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

885-863 f.O. / 180-202 PV
Aurelion II. Den siste kejsaren av Aurelions ätt. Aurelion II var en duglig härskare och stor filosof. Han studerade Zenos läror och skrev boken Via Vitae, en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern, som egentligen kan sägas ha börjat redan efter Järnkriget. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.
Forond ”den vise” Ciramir föreläser Zenos läror vid Grivelas gymnasium. Forond utvecklar också läran i sina skrifter ”Debatterna”, där han skriver om Zernos debatter i filosofi med Dödsängeln. Senaten ogillar den intelligente filosofen och försöker förhindra föreläsningarna, men Forond hade Aurelions beskydd.
875 f.O. / 190 PV
Den smått legendariske fältherren Varion Robigalia mördas i en gränd tillsammans med sin hustru. Han lyckas dock ha ihjäl 11 av de 12 förövarna. Varion blev 67 år gammal och fick en kejserlig begravning.
868 f.O. / 197 PV
Arenans kollaps. Tragedin var ett faktum då Grivelas stora arena kollapsade och hela kejsarens familjen avled. Misstankar riktades mot olika magiker och religiösa falanger men inget kunde bevisas. Kejsaren blev märkbart försvagad av sorgen. Senaten fruktade avsaknaden av en arvinge till den beslutande makten och äregiriga härförare stod på kö för att utropas till kejsare efter Aurelion II:s död.
867 f.O. / 198 PV
Tolan. Akademin i Entichon grundas av Aurelion II som en skola i Zenos filosofi.
863 f.O. / 202 PV
Härförarnas krig. Aurelion II dör, Imperiet bryts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr ser sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehåller den officiella makten, men ute i provinserna är det fältherrarna som styr. Vid Ahels kullar drabbar sex olika härar samman, alla mot alla. Riket i sin helhet vacklar men senaten lyckas se till att det fungerar.
Forond ”den vise” Ciramir dör av en mystisk sjukdom.
850-828 f.O. / 215-237 PV
Aidne. Barbarfolket Kaserna kommer nervandrande norrifrån. Penter och Kaser kämpar om Faltraxnäs och Kaserna tvingas tillbaks norrut. Penterna tar tilfället i akt och utvidgar sitt område fram till Gridefloden. Barbarstammen Divrena ges ett stort område som buffert mot Penterna. Divrerna jorifieras snabbt.
849 f.O. / 216 PV
Tolan. En barbarhär sveper ner genom Nidapasset och plundrar och skövlar på Tolanhalvön.
836 f.O. / 229 PV
Tamsalion II, den tronlösa kejsaren. Mördades vid sin kröning av revolutionära element. Dock så hade en staty i hans likhet redan uppförts i kejsarsalarna och hans regentsnamn karvats in på Kejsardömets regentlängd av brons.
835-830 f.O. / 230-235 PV
Tolan blir krigsskådeplats mellan de självutnämnda kejsarna Huminus som behärskade Hynsolge och Lasutyp, och Umberiz som var härskare över Krun, Erebos och delar av södra Aidne.
834 f.O. / 231 PV
I Jorpagna rycker senatorn Nathir Nathrasch fram (hans förfader medlade hos alverna i Landori) och uttalar stöd för den starke fältherren Markion Varro. Markion Varro lyckas med Nathirs hjälp manipulera och besegra sina fiender. Strax innan Markion Varro når Grivela insjuknar han och dör en makaber död. Markion Varros här utropar sitt stöd för Nathir som kejsare. Då senaten ogillar Nathir sänder de trupper mot hans legioner, digra strider utbryter då legionerna kämpar för att deras nya kejsare Nathir skall kunna ta sig till Grivela. Efter år av inbördeskrig och politiska mord når Nathir tronen i huvudstaden. Kriget fortsätter dock i provinserna. Nathir var en stor sponsor av religionerna och då särskilt de naturnära religionerna.
830-828 f.O. / 235-237 PV
Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern Zenobia. Denna gamla, men pigge magiker är en synnerligen skicklig politiker. Hon ställer sig bakom fältherren Syrahkus Markion och hjälper honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. År 830 anfaller Markion och Zenobias här Umberiz och Huminus trupper och tar dem med storm. I Slaget vid Pheris (Tvärån) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge ursupatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan. Grivelas kejsare Nathir lyckas fly veckorna innan Markions här når huvudstaden. Markion blir plötsligt mentalsjuk alldeles innan sitt segerintåg i Grivela. Hans trupper utropar då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftas av senaten. Hennes trontillträde räknades som en förnyelse inom imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för silveråldern.

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

828-728 f.O. / 237-337 PV
Zenobia. Kejsarinnan förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Lasutyp inkorporeras under Hynsolge för att mer effektivt kunna styras. Grivela blir under denna tid en miljonstad!
824 f.O. / 241 PV
Nyårsnatten till år 241 färdigställs Academia Numen Magica och invigs med hissnande fyrverkerier.
800-talet f.O. / 265-365 PV
Mirel/Drylo. Joriska bosättare och fiskare i Mirel vägrar godta en skattehöjning och flyttar därför till områden på Drylohalvön ännu inte erövrade av Imperiet. I vad vi idag kallar Klomellien grundar de kuststaden Yolev.
800-750 f.O. / 265-315 PV

(Måste redigeras)

Cerlonia. Det växande imperiet Yndar och dess dödens läror skrämmer Laursiëntas örnfolk (en grupp alver som lever i harmoni med de stora Örnarna och örnmännen bland de nordliga bergen i Lasutypprovinsen). Man uppskattar därför mer och mer den joriska Golwyndaflottans närvaro. En konfrontation mellan imperierna verkade oundviklig. Örnarnas folk sände då några av de sina till de stora nomadstammarna i Kamsun, där de lärde ut konsten att tämja bevingade djur. Detta för att sätta större press på Yndar. Det skulle dock visa sig vara att skapa sig sin egen huvudvärk.
Ransard. Barbarfolk kommer västerifrån till Ransard, några forsätter norrut till Jourdashur.
Jourdashur. De första mänskliga bosättarna anländer omkring 800 f.O.
800 f.O. / 265 PV
Lasutyp. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Lasutyp görs till en underprovins till Hynsolge.
778 f.O. / 287 PV
Nathir Natrach som flydde till gamla vänner i Landoris skogar återvänder till Grivela som munk på femtioårsdagen av Zenobias tid på tronen. På tredje dagen var han åter försvunnen. Ingen visste var han tog vägen. Enligt sägnen blev han bortrövad av odöda men påståendet förblir ostyrkt. Flera av de religiösa ordnarna sörjde hans försvinnande. Tydligen fanns ett brev efterlämnat som gav Tamsolions okände ättling, Kasion Belial, rätten till tronen. Kasion hade dock begått ett misstag som senator, nämligen att försöka beskatta de religiösa ordnarna runt om i riket som kunde ha gett honom sitt stöd. Trots denna blunder lyckades Kasion med tiden bli nästan lika populär som Nathir Natrach hos naturreligionerna. Kasions personlige gladiator Aneh ”den store” stödde sin herre med många segrar.
Bristen på pengar gjorde att rikets regalier sades bli stulna av kultister för att finansiera deras obskyra verksamhet. Det gick många rykten om att regalierna försvunnit, men Zenobia visade alltid upp sig med dem när sådana rykten blev för många.
757 f.O. / 308 PV

(Måste redigeras)

Terro Oros (annat namn: Nostratiet). Det råder fred med nordens barbarer. Senaten bjuder detta år in folken från norr om Imperiet att gå i tjänst upp som legosoldater i Imperiets armé. I utbyte erbjuds de som tar värvning sold i guld vid tjänstgöringens slut, eller joriskt medborgarskap och mark inom Imperiet. Under århundradenas lopp tar tusentals barbarer värvning och ett hundratal av dem bosätter sig i Imperiet. Med bevarande av Narguri traditioner bosätter många av dem som väljer att stanna sig tillsamman. Halvön mellan Jorpagna och Aidne, del av provinsen Jorpagna, får namnet Terro Oros, ”landet av guld”, i minne av den guldsold som krigarna valt bort. Med tiden blandas bosättarna upp med den övriga befolkningen, men många traditioner lever kvar i århundraden.
750-600 f.O. /315-365 PV
Lasutyp. Med nyvunnet kunnande, och bättre organisation tack vare en religiös omvändelse, så lät Kamsuns (Ändrat till: centralakrogaliska) nomader under denna period sin ilska spilla ut över de två imperierna. (Inte kamsunska nomader utan centralakogaliska) Framförallt Yndar drabbades, då de hade en mycket längre gräns mot nomaderna. I Jorpagna drabbade räderna främst Krun, Hynsolge och Felicien. Attackerna var ofta bevingade, ridande på Hippogriffer, eftersom ”Demontungan” var hårt befäst av Jorpagnerna.
Hynsolges ledare anade vad som komma skulle och lät gömma sina skatter. Strax därefter anlände akrogalerna även till Hynsolge och drev bort jorerna från strategiskt viktiga platser. Akrogalernas terror fortgick till och från fram till Imperiets fall, och fortsatte även därefter.
743 f.O. / 322 PV
Genral Dirivin blir ståthållare över Aidne. Han är en vis krigare som återetablerar jorernas totala överhöghet, men utan att förtrycka och mörda, utan genom diplomati.
742 f.O. / 323 PV
De löst anknutna kolonierna på de Erebosiska öarna knyts hårdare till Imperiet och Targero får många nybyggare.
736-730 f.O. / 329-335 PV
Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Från Tolan seglade år 736 en invasionsarmada under befäl av fältherren Belisarion. Efaro ockuperades och angränsande länder upprättade handelsavtal eller blev lydriken. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna.
734-730 f.O. / 331-335 PV
Efaro. Begav sig en mäktig jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Den sombatzka kulturen är mycket gammal och högtstående, och i de flesta fall en fredlig och diplomatisk nation. Efaros erövrare general Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. Redan nu suktade han efter Belisarions nyvunna makt som ståthållare över Efaro. Hans intriger var spunna, men inte klara. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion och marcherade söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. Där slog han läger en tid vid Glashavets azurfärgade vatten. När de varit på platsen i två månader, med flera besök från Traxilmes ökenherrar, kom en svartklädd profet ned från en grotta i bergen. Han fick audiens hos Domion och de talades vid i dagar innan trollkarlen slutligen kom ut ur fältherrens tält och gick upp i bergen igen. Snart efter bröt Legionen upp och marscherade västerut, följde bergen och vidare genom de glesare delarna av djungeln mot Thelgul som det var planerat från början. Legionernas mäktiga trupp, samt en ny aura kring dem, skrämde även djungelfolken från att anfalla dem. Profeten hade följt med till Thelgul och under färden omvänt de flesta av legionärerna, samt utbildat präster bland dem. Via Thelgul och fler lukrativa fredsavtal, återvände Domion och hans legion till Efaro år 732 f.O. Två år senare mördas Belisarion av sin egen livvakt, och Domion väljs av sina mannar att bli ny ståthållare och general. När Domion nu uppnått detta siktade han ännu högre, mot Kejsartiteln. Men så länge Zenobia satt på tronen vågade han inget göra. Belisarion begravs av efarerna på hemlig plats i enlighet med gamla efariska traditioner.
732 f.O. / 333 PV
”Xabels svarta klippor.” Ett halvhjärtat försök att ta över en större ö söder om Aidne misslyckas. En hel legion försvinner spårlöst och Dirivin beslutar att lämna ön i fred. Händelsen blir senare omskriven i verket ”Xabels svarta klippor” som skrevs av Rufina Agnese.
731 f.O. / 334 PV

(Måste redigeras)

Cerlonia. För att möta de akrogaliska plundringarna sluter kejsarinnan en allians med örnfolket i Laursiënta år 731.
728 f.O. / 337 PV
Zenobias död. Zenobia avled efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente har hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. Men endast sex månader efter Zenobias död mördas Elgabion av sin kejserliga livvakt.
När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion. Läran får också fäste i staden och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd har uträttats i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kommer åter i bruk.
727 f.O. / 338 PV
Tronföljdskriget, som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Bland Befriarna framträdde fältherren Domion och intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig.
721-715 f.O. / 344-350 PV
Befriarnas stad, byggs en halv dag från Grivela längs floden Tiberas strand. Tack vare Maal-lärans kraft byggs staden snabbt och befolkas av Befriade av alla klasser. Detta blir lärans centrum, från vilket kardinaler och tempelsoldater tävlar om inflytande på Solkejsaren. Under kejsar Domions tid styrs Befriarna med skicklig politik från kejsarens sida. Domion har också lyckats omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.
Ca 720 f.O. / 345 PV
Belletus skriver sitt mästervärk Järnkriget, om hjälten Galerus äventyr under kriget med dvärgarna.

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

715-680 f.O. / 350-385 PV
Domion har full kontroll över Imperiet och styr det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion är en grym diktator som förtrycker allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och har förlorat sina traditionella befogenheter. Domion har också beskurit och konfiskerat bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han är dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hålls i skräck, hålls andra trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallar honom Solkejsaren. I stora delar lyckas Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.
Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, finns många orosmoment. På hemmaplan finns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr har Nargurs barbarer åter enats under en hövding, Tharakos som hetsar till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som förs i Efaro orsakar allt tätare, om än sporadiska, uppror.
Under denna period bryter dvärgarna med Imperiet, överger sitt rike i oestro Nida (Mörkerbergen?) och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa.
715 f.O. / 350 PV
Nargurs barbarer enas under Tharaksos (Tharawghos), en fältherre med stora talanger, han talade om krig med Jorpagna för att återupprätta barbarernas makt och ära. Barbarernas hot fick Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirel för att styra upp fronten mot barbarerna.
Efaro. I det ockuperade Efaro förekommer växande småuppror på grund av Domions gunstling Caracallas järnhårda politik.
712 f.O. / 353 PV
Aidne. I ett förödande slag vid bergen i nordöstra Aidne stupar generalen Dirivin och hans armé skingras förkrossade.
Den anrika familjen Atharis, en av De Trogna familjerna, försöker avsätta Domion med hjälp av sluga ränker och lönnmördare, men de upprepade försöken misslyckas och Domion låter avrätta samtliga Atharis familjemedlemmar. Kropparna låter Domion hänga till allmän beskådning under sex varma sommarveckor i Grivela.
Ca 710 f.O. / 355 PV
Cerlonia. En mäktig jorisk svartkonstnär anlände till älvfolkets Laursiënta och förförde örnfolket. Han var av det måndyrkande folket på slätten men hade lärt sig svartkonst och annan mörkrets hemlgheter i Befriarnas stad. Inom endast ett par år hade de vackra bergen i denna del av Ereb blivit en mörk och ond plats. När detta skedde blev Moder Jords sorg för stor och hon drog sig undan från sina förlorade barn. Örnfolket drabbades hårt. Då deras rike bland bergen mörknat, dog deras folk och historia. Några få godhjärtade som isolerat sig från Trollkarlens ränkor flydde till andra berg i Ereb. Trollkarlen gav inte upp och i ilska över vad som skett svor han en förtrollning som tvingade örnfolket att stanna. Till slut blev örnfolkets kung tokig och drog sitt svärd mot trollkarlen. Magikern försökte med magi hindra kungen men svärdet skar rakt igenom hans magi och dödade trollkarlen på fläcken. Kungen var dock dödligt sårad och hans folk byggde honom därför en grandios grav i en djup dal. Ett mausoleum med en vacker sarkofag. Den dalens namn är Khab-Nemi, ”Bitterhetens Kittel” (se Sinkadus nr 23). Örnarna hade flytt eller dött, så Örnfolket kunde inte längre färdas genom luften utan blev bundna till marken. De som inte dog degenererade till mörka varelser. Älvfolken hade lämnat platsen och ingen hörde någonsin från örnfolket eller deras svarta trollkarl igen.
701 f.O. / 364 PV
I Befriarnas stad öppnas en djup spricka i marken vid ett misslyckat frambesvärjande av demonfursten Astarol av smärtors krets i Inferno. Sprickan delar staden i en nordlig och en sydlig del. Stadens konflikter inom murarna ökar och Befriarnas inflytande minskar till fördel för andra religioner.
700 f.O. / 365 PV
Erebosiska öarna. Fler nybyggare anländer till Targero som var väldigt bördigt på den tiden, ön blev också populär bland magiker som sökte arbetsro långt från kejsardömets hjärta. Urinvånarna blandades med jorerna och övertog mycket av dessas kultur och språk. Deras egen kultur förpassades till sägnerna.
Nargur. Barbarkrigen trappas ner på grund av utmattning. Det var inte minst påfrestande för barbarerna att ta sig ända till Jorpagnas gränsområden för att utkämpa bataljer. Trots stor ryttarvana var krigarna uttröttade efter flera månaders ritt. Kriget slutar och till nordbarbarernas stora förskräckelse börjar howatherna handla med jorpagnierna.
699 f.O. / 366 PV
Tolan. En grupp magiker med mycket gemensamt med Stjärnläran (demonologer och nekromantiker) samlas i Belemius i södra Berendia. Deras mål var att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.
683 f.O. / 382 PV
De sju brändernas natt. Domion låter bränna sju större byar i norr för att provocera fram ett nytt krig eller i alla fall truppförflyttningar. Natten omnämns som ”sju bränders natt” eftersom attackerna genomfördes samtidigt under en och samma natt.
Oron i Grivela ökar markant. Domion har regerat starkt men den senaste tiden har varit full av lönnmordsförsök och intriger medan Domion rest runt i de norra provinserna. Flera försök avstyrs i sista sekund av första legionen. Många försök kunde härledas till en konspiration av magiker från Grivela. Domion låter fängsla och stegla ett antal magiker från Befriarnas stad.
681-676 f.O. / 384-391 PV
Barbarerna. Joriska handelsmän anländer till skogen nedom Nidabergen och börjar influera howathernas kultur. Joriska runraden modifieras och börjar användas som howathernas skriftspråk. Howatherna blir bofasta efter att ha lärt sig bättre jordbruksmetoder och svedjebruk. Howatherna börjar allt mer använda det något jorifierade namnet ovater på sig själva. Många byar växer upp varför den här tiden av ovaterna kallas Bytiden. Sedan kommer denna period att betraktas som en svaghetstid.
Efaro. Den hårda politiken i Efaro gör att folket där nästan gör uppror. Få trupper finns att tillgå så fältherren Krehst (veteran ur Domions legion som efterträdde Caracallas då denne dött en naturlig efarisk död, dvs. livaktsmord) börjar i hemlighet att lönnmörda högt uppsatta präster i aggressiva efariska falanger utan att rådfråga någon. De efariska affärerna når sin kulmen då en prästinna mördas och ett tempel raseras av Krehsts agenter. Senaten börjar ana oråd och yrkar på att spioner skall sättas in. Domion skickar sitt eget garde till Efaro.

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

680 f.O. / 442 PV
Domions död. Även Solkejsaren dör tillslut efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur.
675 f.O. / 447 PV
Kejsar Ergyr av Jorpagna grundar staden Kasyr på en ö med samma namn sydväst om Targero.
661 f.O. / 461 PV
Kejsar Ergyr dör märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Kejsar Xerxer är en stor sportsman och en väldig karl som kan krossa bägare med bara händerna, skicklig bågskytt, och så skicklig med svärdet att han själv ställer upp i flera av de gladiatorspel som är så vanliga under hans tid.
Ca 660 f.O. / 462 PV
Fred med Nargur. Kejsar Xerxer lyckas ordna en varaktig fred mellan barbarerna och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. En särdeles livaktig upprorsledare med halvjorisk bakgrund, Flavius Josephus har rönt stora framgångar mot Imperiets trupper där.
654 f.O. / 468 PV
Kejsar Xerxer mördas i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt. Han efterträds av Grivelas stadsprefekt Pertinion.
651 f.O. / 471 PV
Kejsar Pertinion är känd för sina enkla vanor och goda kontroll på statens utgifter, vilket dock får palatsvakterna, praetoriangardisterna, att ta livet av honom för hans ”snålhet”. Kejsartiteln utlyses sedan till högstbjudande, vilket den rike senatorn Didios nappar på. Gardets tilltag upprör dock många, inklusive legionerna i Mirel, Aidne och Hynsolge, som alla utropar sin general till kejsare och marscherar mot Grivela. Aidnes armé kommer först och tar Grivela utan strid, men palatsvakternas officerare och Didios avrättas. Aidnes general Septimius Severios övertygar efter ett kort krig de andra generalerna om sin rätt till tronen. Under denna oroliga period och framöver är Befriarna mycket splittrade.
636-629 f.O. / 486-493 PV
Kejsar Severios tar sina söner Caracalla och Geta till medregenter, men dör snart efter detta. Så snart fadern dött tar Caracalla död på sin medkejsare och bror. Det sägs att han jagade sin bror till deras moders kammare i palatset och nergjorde honom i hennes armar. Caracalla, som verkar ha varit en särdeles psykopatisk ledare, mördas själv snart av sin stabschef Macrinios som fruktar för sin galna herre. Innan Macrinios hunnit utropas till kejsare tar änkekejsarinnan (Severios hustru och brödernas mor) livet av sig. Hennes syster, systerdotter och systerdotterson utnyttjar änkekejsarinnan som martyr och eggar Befriarnas stad mot Macrinios stadslegion. Macrinios förlorar, och den endast 14 år gamla systerdottersonen utropas till Kejsar Domionios efter halvguden Domion, i vars tempel han tjänat sedan han lärde sig gå. Befriarna griper nu makten för första gången.
625 f.O. / 497 PV
Kejsar Domionios mördas tillsammans med sin mor detta år av sin kusin Severios Caracalla. Domionios korta tid vid makten beskrivs av historien som full av Befriarnas vulgariteter, laster, och kejsaren beskrivs som ett fruktat litet vidunder. Severios d.y. kastar ut Befriarna med stöd från flera provinsarméer. Befriarna tingas bo i sin stad och ingen mission tillåts. Severios är hyllad för sina hårda tyglar mot Befriarna, men bespottad för sitt otroliga slöseri med imperiets finanser.
622 f.O. / 500 PV
En uppsjö av nya legioner sätts samman av nyrekryterade soldater och skickas till norr för att stärka upp gränserna. Erfarna legioner sänds i stridsfartyg till Efaro.
621-620 f.O. / 501-502 PV
Drylo och Kolonisering av Klomellien. Kejsaren är nu mogen för att prova sina legioner. I Norr tar man terräng som tappades i samband med kejsar Domions död och i söder låter han legionerna härja fritt och föra ett besinningslöst krig mot Efaros upprorsmakare. Motståndet kuvas. Klomellien utforskas och joriska kolonister vågar sig genom de svartfolksrika bergen kring Klomellien i Drylo och grundar några små kolonier där. De mindre bosättningar av jorer som fanns kring staden Yolev är sedan länge assimilerade med barbarerna i området, men en del hundraårig arkitektur stod kvar i staden.
619-610 f.O. / 503-512 PV
Kolonisering av Västerhavet. Med undantag av Krunska kolonier innan Imperiet, var upprättandet av kolonierna detta år de första på öarna i Västerhavet. Koloniseringen av Lasemos och Laabne på västra Palamux var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Meningen var att kolonisationen skulle övergå i erövring, men då konfluxen drabbar Imperiet stod jorerna övergivna i det framtida Trakorien. De första jorpagniska kolonisatörerna slog sig ner på Fokalerslätten på Palamux i Trakorien. Urinvånarna huelerna,”väktarna” på barbarernas egna språk, var ett jägarfolk som redan bebodde Fokalerslätten. Huelernas religion säger att stormguden Simei (Marduk på jori) besegrade ett demoniskt rike genom att slunga ett eldklot som sedermera skapade fokalerslätten. Huelerna sattes på slätten av Simei för att se till att ingen ondska någonsin igen satte sin fot där.
618 f.O. / 504 PV
Efaro. Kejsaren har drivit Imperiet nästan i konkurs, och under ett misslyckat fälttåg i det upproriska Efaro slår Severios egna livvakter ihjäl honom. Myteriets ledare Trakion utropas till kejsare… i fem veckor innan även han slås ihjäl. Som efterträdare väljs till kejsare i Grivela Xerxer d.y., son till gamle kejsaren Xerxer. Xerxer är åldring och tillsätter sin sonson Palerik som medkejsare. Efaro blir i praktiken självständigt.
601 f.O. / 521 PV
Efaro. I ett försök att återerövra Efaro tillfångatas kejsaren och fängslas i Rassalambad. Resten av sitt ynkliga liv används Xerxer som fotpall åt olika efariska hövdingar. Inga försök att lösa ut honom görs från Imperiets sida, där en Befriarkardinal slagit klorna i Palerik.
600-599 f.O. / 522-523 PV
Barbia. Skrivkonsten når Babor från Jorpagna.
Tolan. Staden Nimeii i södra Berendia utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta som ett dåligt omen inför framtiden.
Thash Mekhar Naedar. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.
599-598 f.O. / 523-524 PV
DenTredje Konfluxen

Regentlängd

Regentlängd Imperium Jorpagnum

Kejsare / regeringstid / levnadstid

Aurelion I 1065-1032 1090-1032

Tiberion 1032-1002 ?-1002

Melion 1002-984 ?-984

Vettinion 984-980 ?-980

Caion 980-935 ?-935

Tamsolion I 935-904 952-904

Tarquinios 904-899 ?-899

Nicomedion 899-885 ?-883

Aurelion II 885-863 ?-863

Huminus 830-tal ?

Tamsolion II 830-talet ?

Umberiuz 830-tal ?

Nathrasch 830-tal ?-778-?

'828-728 Zenobia ?-728

728-727 Elgabion ?-727

727-680 Domion 761-680

680-661 Ergyr ?-661

661-654 Xerxer ?-654

654-651 Pertinion ?-651

651-650 Didios ?-650

650-636 Severios ?-636 (eftervart medregent med sina två söner)

636-634 Geta ?-634 (medregent med sin far och bror)

636-629 Caracalla I ?-630 (en tid medregent med sin far och bror)

629-625 Domionios 643-625

625-618 Caracalla II ?-618

618-618 Trakion ?-618

Xerxer II 618-600? ?-600?

Palerik 618-599 ?-599?

Religion

Joriska panteonet - Golwyndiska gudarna - Gamla Gudarna

  • Shamassuz (Shamash)
  • Luvena
  • Anksalis (Anxalis)
  • Mardukhuz (Marduk)
  • Hezgela (Ezgela)
  • Herezkigala (Ereshkigal)
  • Terra
  • Mingaruz (Mingar)

Geografi

Aidna

  • Aidna Citerius - Närmaste Aidne, dagens Zorakin.
  • Aidna Ulterius- Bortersta Aidne, dagens Kardien.

Drylo

  • Drylo Septentrionalis (Magillia)
  • Mercana - Dagens klomelliska stadsstat Mercana.
  • Drylo Meridionalis (Meridionalis)- Melashebergens sydöstra delar.
  • Drylo Iolevatica - Dagens klomelliska stadsstat Yolev

Efaro

(Kom eftervart att benämnas Dermania)

  • Efaro Tigranica
  • Efaro Proconsularis - Kärnlandet i den ursprungliga provinsen, kom senare direkt under kejsarens kontroll.
  • Efaro Saranica (Saranica)- Denna provins kom eftervart att delas i två.
  • Sarania Maritima
  • Sarania Interior

Erebosia

  • Erebosia Iacina - De erebosiska öarna Beyural och Dacilo, provinshuvudstad dagens Jachindo.
  • Erebosia Targerosa (Targerosa) - Den erebosiska ön Targero.
  • Esnunporia - De lärde är osäkra på om denna provins faktisk existerat, den skal ha inbefattat den erebosiska ön Tolokfe.

Jorpur

  • Jorpur Superior - Jorpagnisk kärnlandet.
  • Jorpur Inferior (Provincia Nostra) - Jorpagna norr om "Vit fläck Jorpur" (våran provins - den första egna provinsen).

Krunia

  • Krunia Magna - Dagens Krun.
  • Krunia Proxima (Lasutyp) - Dagens Nidland, ursprungligen en del av Krun.
  • Hynsolgia - Dagens Hynsolge.

Mirelia

  • Mirelia Cislacia - Mirellien på denna sidan sjön, områderna söder om Mefamir.
  • Mirelia Translacia - Mirellien på andra sidan sjön, dagens Mirel.

Nargur

Palamux

(Del av dagens Trakorien)

  • Palamux Lasmosia (Lasmosia) - Dagens regioner Lasemos, Laabne och Bhannavil i Trakorien.
  • Laabna
  • Lasmosia Marelde

Tolanum

  • Tolanum Ciserbulum (Tolanum Togata) - Tolan hitom Erbulasbergen (det togaklädda Tolan, första provins där invånarna bar toga).
  • Tolanum Candrensis - Norra Tolan Togata, provinshuvudstad där dagens Kandra ligger.
  • Vigintimiliae - Södra Tolan Togata, provinshuvudstad dagens Ventimiglia.
  • Tolanum Peleni (Peleni) - Tolan med Pelenoshalvön söder om Erebulasbergen.