Barbia

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning: människor xx%, svartfolk xx%, vargmän xx%, sharger xx%
Huvudstad: Babor (ca 20 000)
Statsöverhuvud: Yddris Yxhammare
Styrelseform: kejsardöme
Exportvaror: päls, skinn, kött (torkad)
Importvaror: spannmål, metaller
Välstånd: fattigt
Armé: starkt kavalleri men bristande organisering
Religion: förfadersdyrkan, Nahriguhr
Övrigt: inbördeskrig råder i landet

S barbia.jpg

Historia

Kejsardömet Barbia

338 e.O.
Från det okända västern anländer ett sjöfarande folk höglandet och erbjuder höglandsnomaderna främmande varor att handla med. De kallar sig kardier och har med hjälp av jorduashurska skepp tagit sig genom Drakrännan och in i Ardibukten. Vid Glimmeråns mynning slår de läger och ryktet om det de främmande sprider sig bland nomadstammarna. Kardierna återvänder de följande åren och bygger upp en permanent handelskoloni som får namnet Sendul.
340 e.O.
Kardierna erbjuds en sorts lergods som genom sin förmåga att bevara innehållet tros kunna bli en mycket potentiell handelsvara i södern. De följer Glimmerån norrut, vidare över Glittersjön och genom Hetretzträsket, för att vid Lerån hitta den unika leras ursprung. Avtal görs med stammar i området om handel med lergods härifrån och snart byggs det lilla samhället Alder upp.
342 e.O.
Den mäktige stammen Seredhel söker sig till den gamla ruinstaden Babor på Baborska klippan. Stammens vise har sett möjligheter som kontakterna med handelsfolket från södern nu öppnat för och vill återuppbygga ett nytt barbisk rike. I Babor kan en säkrare hamn erbjudas än vid Glimmerån, och kardierna är villiga att etablera sig här. Seredhelstammens överhuvud Les utropas inspirerad av gamla myter till "Kejsare av Barbia".


357 e.O.
(Från: Cereval) Cerevallis grundas i Cereval, staden blir sedermera rik på handel med Barbia.

Habulonska kriget 363-377 e.O.

491 e.O.
Gargadaz träder fram som kung av svartfolken i Edretch. Den barbiske kejsaren Elbin skickar emissarier till svartfolksriket men dessa dödas och den nye kungen är inte likt Bröstkrossarna villiga att förhandla med människorna.
495 e.O.
Kejsar Elbin dör, och av den tidigare så mäktiga stammen Seredhel återstår nu endast en kejsarfamilj som inte kan enas om en ny kandidat till den barbiska tronen. En ung och dristig soldat vid kejsargardet, Alet av klanen Ylam-Begh, tar makten genom en kupp och kröner sig själv till ny kejsar av Barbia.

Alets tid 495-545 e.O.

Kejsar Alet visar sig bli en duktig härskare och även om de eviga småkrigen mot höglandsnomaderna som inte vill underställa sig Babor fortsätter, bygger han vidare på det Barbia som Serdelätten grundlagt.

545 e.O.
Kejsar Alet avlider och en maktkamp bryter ut mellan hans söner Relos och Ured. Konflikten hotar den politiska situationen i Babor och hela kejsarväldet. Den vise höglandsnomaden Dendor lyckas till slut skapa frid och kort tid efter väljs han till ny kejsare. De två bröderna ligger sjuka efter skador de pådragit sig i stridigheterna och dör

båda samma år.

Dendors tid 545-578 e.O.

Svartfolkskriget 561-564 e.O.

Edretch svartfolk går till öppet krig mot barbierna. De sydvästra delarna av höglandet läggs öde och många nomadstammar tvingas fly från sina marker. Gargadaz mål är Babor.

561 e.O.
Babor belägras av svartfolkens huvudstyrka. Kejsar Dendor beslutar att försöka vänta ut svartfolken då deras antal är mycket större än den kejserliga hären.
563 e.O.
Kejsar Dendor vigs till handelsdottern Hevina från staden Uttil nordöstra Barbia.
564 e.O.
Det belägrade Babor befrias av höglandsstammer som beslutat stödja kejsaren och det nya riket. Detta beslut fattades efter ett rådslag Hevinas far lyckats sammankalla i Utill där hans handelskontakter som kunde förse nomaderna med nya vapen var bidragande. Svartfolken flyr efter att Gargadaz själv stupat och i Edretch inleds en lång period av inbördes maktstridigheter. Kejsardömet Barbia går stärkta av de nya stammarnas stöd ur konflikten.
567 e.O.
Tridorförbundet ("Klan Tridor") bildas av nomadstammar som motsätter sig ett enande av höglandet. De går till krig mot kejsarmakten men deras sammanhållning är till en början dårlig och de lider stora förluster.
578 e.O.
Kejsar Dendor stupar i kriget mot Tridorförbundet och krigsledaren Gehard utropar sig själv till ny kejsare av Barbia. Kejsarinna Hevina flyr med sonen Yddris ut på höglandet.

Skräckväldet 578-591 e.O.

Kronologi

2404 f.O.
På den Baborska klippan svär narguriska stamhövdingar en ed som skall komma att hålla i årtusenden; osroguhrer och noroguhrer skall vara ett folk under Gudinnan. Alla narguriska folk har denna händelse långt tillbaka i sina legender och myter men i Barbia och Nargur hålls den friskt i minnet genom förfädernas andar.
1215 f.O.
Alverna i Silverbladsskogen utvandrar till Orghin.
1128 f.O.
En enorm pelare av blå kristall upptäcks högt uppe i Vindtoppsbergen.

Geografi

[Barbias Geografi]

Karta

caption

Karta över Barbia

Klimat

Flora & Fauna

Höglandsmammut

Platser

Kettael

Hetretz träsk

Fadarims tempel

Städer

Barbias Städer

Babor

Huvudartikel:Babor

[Förslag: Är främst kejsarrikets huvudstad och administartionsstad även om handel sker]

Ara

Huvudartikel: Ara

[Förslag: Huvudsaklig i garnisonsstad i väster.]

Sendul

Huvudartikel: Sendul

Handelsstad vid Glimmeåns mynning. Grundad av handlare från Kardien 338 e.O.

Vesse

Huvudartikel: Vesse

[Förslag: Handelsstad med bättre hamn än Babor (som blivit mer en administrationsstad).]

Nug

Huvudartikel: Nug

[Förslag: Handlar med varor nerför Glimmerån till Sendul]

Alder

Huvudartikel: Alder

[Förslag: Handlar med varor nerför Glimmerån till Sendul]

Uttil

Huvudartikel: Uttil

Barbias yngsta stad grundat xxx e.O. vid nordöstra kusten. Uttil skall vara ett stödjepunkt för kejsarmakten i östra Barbia och är därför försedd med en stark garnison. Att nå Uttil landvägen är ett farligt företagande då stora delar av det östra höglandet kontrolleras av klaner som inte svurit kejsaren trohet. Endast tungt bevakade karavaner brukar våga sig på detta. Uttils mycket goda hamn gör däremot färdsel sjövägen till ett bättre alternativ. Problemet med detta är dock att hamnen endast är isfri några månader om året. Handeln i Uttil är begränsad och består huvudsakligen av farsegels varor från Babor eller Sendul som byts i päls och skinn från de av de östra klanerna som ingått trohetsavtalet med kejsaren. Skepp från Trakorien som handlar på Demontraden gör ibland stopp i Uttil men detta sker huvudsakligen för skeppsunderhåll och inte för handel. Uttil har också ett förflutet som slavhamn då köpmän från Nidland under 530-talet e.O. behövde arbetskraft till byggandet av Stora Muren. Detta har dock gjort att handlare från Cereval undviker Uttil och heller färdas till Sendul, Vesse och Babor.

Befolkning

Barbier

Allmänt: Det narguriska folk som bebor nordöstra Erebs högland kallas barbier och deras land Barbia. Detta namn har gett upphov till ordet ”barbar” på jori men då den barbiska kulturen är en av Altors äldsta har betydningen lite med sanningen att göra. Barbierna kallas även det hästridande folket efter det djur som deras nomadliv på de karga grässlätterna är helt beroende av. Som sina förfäder och sina fränder i Nargurs skogar lever barbierna i klaner och endast i undantagsfall bildas stammar. Fostringen, där ynglingar ur en klan lever en tid hos en annan klan, är inte lika utbredt som i Nargur men förekommer i mindre omfång.

Utseende: Barbierna består av både smala, mörkhåriga och grönögda osroghurer och kraftiga, ljushåriga och blåögda noroguhrer. Båda folken är fysisk tåliga, hårdt härdade av det karga klimatet på höglandet. Kläderna görs av renskinn och myskull, samt pälsar under vintern. Barbierna smyckar sig traditionellt med halsband och armband i naturmaterial men på senare tid har silver, koppar och brons börjat förekomma, handlade från södern och östern. Båda könen låter håret växa långt och hänga fritt, männen även skägget.

Uppträdande: Barbierna är ett frihetsälskande folk där ensamheten ute på höglandet värderas högt. Ett mycket självständigt tänkande är typiskt och värderingar som stolthet och ära sätts högt, likaså vänskap och lojalitet. Traditionen är allt och förfädernas vis ändras det sällan på. En djupt rotad sed bland barbierna är blodshämden, dödas en klanmedlem av en annan klan måste detta hämnas med jämnlikt blod från dråparens klan. Det konservativa tänkandet har medfört att barbierna är skrockfulla och även rädda för magi.

Religion: Barbierna dyrkar sina förfäder och sin gudinna A Nhari Guhr. Deras röster finns alla i vinden och på höglandet är den ständigt närvarande. I Barbia finns lite skog och klanerna har således inga fasta Träd för andarna att samlas hos, shamanerna, eller vinderna, har därför en mycket viktig ställning som förmedlare av kunskap. Vattensamlingarna är också sällsynta och Tjärnen delas därför av många klaner. En närmast religiös vördnad för naturen finns hos alla barbier och alverna ses som dens heliga varelser.

Språk: Barbierna talar barbiska, ett språk avledat direkt ur narguri och nära besläktad med central-narguriska dialekter. De få skrivkunniga använder dock inte den prangiska runraden utan en egen rad baserad på det norddvärgiska kardûr och joriska tecken. Den muntliga berättarkonsten är däremot mycket väl utvecklat och historier kan bevaras oändrade gennom hundratals år.

Barbias kulturer

Höglandsnomader

Allmänt: Den stora majoriteten av barbierna utgörs av höglandsnomader. Dessa följer i sina tät sammanknutna klaner tamdjursflockarna mellan beten och vattensamlingar. De har alltid varit motståndare av ett bofast liv och ser ofta med förakt på stadsbor. Många klaner har dock sett fördelarna med handeln som städerna ger, men att underkasta sig en kejsare är något helt annat. Inga barbier ser sig som undersåtar i söderns betydelse av ordet.

Utseende: Både osroguhrer och noroghurer klär sig likt. På de långa avstånden ute på höglandet är det därför svårt att avgöra en klans identitet och ett sätt att identifiera sig genom klanmärken i form av hästburna standar har därför utvecklats. Myskullstyg används av alla barbier men skinnkläderna varierar beroende på sortens tamdjur.

Uppträdande: Tystnaden och friheten nomaderna bejakar ute på den blåsiga grässlätten beskriver även deras sätt. Klanen och djuren är det viktigaste för levernet men det är i vinden som andarna och Gudinnan finns. En klans medlemmar är jämnlika och då få specialiseringar finns utöver vinderna, och helarna som har hand om både djur och människor, är det endast ynglingar och åldringar, samt havande kvinnor som inte sitter till häst och vallar djuren. Många unga söker ära under de ständiga räderna mot andra klaners tamdjursflockar och även i de blodshämder som de flesta klaner har gående flera stycken av.

Religion: Andarna finns i vinden och det är endast vindorna som med säkerhet kan förmedla deras budskap. Dock inte sagt att den enskilde inte kan bege seg upp på en åskam eller uppsöka ett sällsynt träd för att försöka rådgöra med förfäderna eller höra Gudinnans viskningar. Naturandar finns det också gott om och dessa ges behörig respekt.

Språk: De barbiska dialekterna skiljer sig ändast marginellt från varandra. Några akrogaliska lånord finns i landets östra delar och ett fåtal havsrelaterade ord från habulonernas dialekt har spridit sig rundt Ardibukten. Skrivkunniga höglandnomader är ytterst sällsynta.

Stadsbor

Allmänt: Stadsborna finns inte bara i Barbias enda egentliga stad Babor utan även i de mindre byar som vuxit upp på höglandet. Stadsbor består nästan uteslutet av klaner som blivit av med sina tamdjur och förlorat sina markrevir, samt ättlingar till sådana. Innan städerna fanns hade nomader utan sin klans djur och mark inga andra val än att försöka bli upptagen i en annan klan de hade fostrats i eller gå samman för att bilda krigsflockar. I städerna kan de leva ett nytt liv och försörja sig med hantverk, grovarbete, enklare handel eller värver sig i den ständigt växande Kejserliga Barbiska Armén.

Utseende: Stadsbor kan vara av både noroghurisk och osroghurisk blod. En ny sedvana som kejsar Yddris Yxhammare infört är att alla stadsbor skal bära sitt hår kort, även kvinnor, och män vara slätrakade. Skinn och yllekläder är fortfarande vanligast i det kalla klimatet men sydländska tyger och moder förekommer allt oftare. Som de nargurer de fortfarande är bär alla stadsbor vapen, trots sina oftast fredliga verksamheter.

Uppträdande: Stolta och fria som alla barbier men också extra måna om sina rättigheter som stadsbor. Utan sina klaner har familjen blivit mycket viktigare och även deras nya sysselsättningar som ärsatt nomadlivet. Stadsbor är stolta över sina yrken. De flesta nargurer har ett hederligt sinne och detta har gjort att städerna är rätt fria från tjuvar och olagligheter. Söderns vanor är kända men har i liten grad påverkat de stadboende barbierna, de kan dock anses vara mera toleranta än nomaderna ute på höglandet. Magi är känd men fortfarande fruktad.

Religion: Då stadsborna oftast består av rester från utplånade klaner är andarna svåra att lyssna till. Detta är en ständig källa till oro för dessa barbier och har därför orsakat en mycket stark förlitelse till Gudinnan. Stenstatuetter, inte olika de kasenerna engång reste långt söderut, fast mindre, används i hemmet som ett sätt att vara nära henne. En liten blå kristall är ända utsmyckning.

Språk: Stadsbornas språk skiljer sig lite i uttal från övriga barbiers, men de har ett större ordförråd omkring själva livet i en stad och även eventuella hantverk de specialiserad sig på. Lånord från södern och östern är också vanligare i städerna. De skrivkunniga barbier som finns hittas nästan alla bland stadsborna.

Habuloner

Allmänt: Habulonerna är ursprungligen höglandsnomader som kände havets lockelse och utvandrade till övärlden i Ardibukten. Fiske och enklare handel gör det möjligt för folket att överleva på öarna, men även viss piratverksamhet bedrivs. Något som är oklart i habulonernas historia är hur de överlevde Mörkertiden. De lämnade sina öar och drog till annat land men vart minns ingen längre. Habulonernas nuvarande båtar och de båtar som används av folket väster om Ardibukten har många likheter men utan förfädernas minnen vet ingen säkert om detta är svaret.

Utseende: Habulonerna är alla av noroguhrisk blod men de skiljer sig från sina likar genom att ha gråa ögon. Håret hålls kort och männen bär inga skägg. De smyckar sig gärna med snäckskal och pärlor från havet.

Uppträdande: Habulonerna genomgick en förvandling under exil från Barbia och sina öar. De blev både mer krigiska och ännu mer tystlåtna än övriga barbier, och kan skifta mellan dessa humör lika snabbt som stormen överraskar på havet. När en habulon någon gång talar verkar det ligga någon djupare mening bakom och på något vis verkar de vara ständigt sorgsna, men trygga och stolta.

Religion: Då habulonerna lämnade höglandet och begav sig ut på havet följde deras förfäder med, vinden svepte lika gärna över hav som land och andarna kunde fortfarande vara hos de sina. Under Mörkertiden då habulonerna lämnade Barbias kuster kunde inte länger deras förfädersandar hitta någon ro och begav sig därför till Gudinnan som tog dem i sin famn. När habulonerna senare återvände till Ardibukten visade det sig att denna förlorade kontakt med förfäderna hade skadat dem. De förde sina döda med sig, alla de som under exilen avlidit och inte kunnat hitta någon vila. I grottor ute vid höglandets västra kuster begrovs så dessa balsamerade kroppar för att andarna kanske skulle hitta tillbaka till Barbia och sina klaner. Detta gjorde de alldrig men habulonerna fortsatte att begrava sina döda i grottorna för att åtmintonde de försvunnas minne skulle stanna hos klanen.

Språk: Habulonerna talar barbiska men deras dialekt skiljer sig ut genom att innehålla många ord relaterade till hav och sjöfart samt genom ett annorlunda uttal. Detta härstammar från tiden i exil men inga språkforskara har någonsin försökt klargöra släktskap med andra språk.


Östklanerna/Örnjagarna

Måste redigeras...

Allmänt: Klanerna som lever på de lägre slätterna bortom Edeginbergen och Cerbergens höga toppar refereras till som "de östra klanerna" eller Örnjägarna. Dessa klanerna är mycket nära besläktade med övriga höglandsnomader på Barbias högland, men har av historien kommit att utvecklas med egna traditioner. De driver inte visentflockar (ändras till ren och utoxe)likt höglandsbarbarerna. De lever som nomader men med mer varaktiga bosättningar när de väl slår upp sig tält. De får mjölk från ett fåtal stäppjakar som endast finns i dessa trakter och ägg från orm, örn och rovtrana. De har en fäbless för att jaga med stora örnar och ägnar sig till nöds också åt kustnära fiske.

Utseende: Klanerna består främst av osroguhrisk blod. De klär sig och rakar sig på liknande sätt som cerevals nomader, men föraktar "hönsryttarna" och har i tusentals år plundrat i Cereval.

Uppträdande: De föraktas av höglandets barbier och hatas av nomaderna i Cereval. Själva har de ständigt gjort uppror mot de barbiska klaner eller kejsare som försökt tygla dem. De tycks inte tveka att alliera sig med svartfolk när det är fördelaktigt. Handelsplatsen Uttil har plundrats flera gånger och kejsaren har med både stål och guld fått återställa ordningen. Fördelarna med handel har inte en chans mot tusenåriga traditioner av att plundra sig till vad stammen vill ha. Kejsaren inflytande utanför Utill är mycket litet och viss oro finns att Örnjägarna skall alliera sig med klan Tridor eller åtminstone utnyttja kejsarens försvagade närvaro i området.

Religion: Som hos höglandsnomaderna.

Språk: Här talas en barbisk dialekt med en del lånord från cerevaliskan.

Samhälle

Sociala stånd

Styre

Utrikespolitik

Handel

Militärmakt

Religion

Kultur