Mirel

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Gammalt kungarike i centrala Ereb. Känt för sin dimma, sina björnar och sina vilda klaner.

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning: Främst mireliska klanmän och joriska lågländare, också en hel del nargurer och enstaka halvlängdsmän
Huvudstad: Mirhamn (ca. 2 000)
Statsöverhuvud: Olika tronpretendenter, hästdrottningen Amasitha
Styrelseform: Konfliktartat klanstyre
Exportvaror: Vildeld, ylle, hampa, salt
Importvaror: Slavar, järn, tabak, vete
Välstånd: Fattigt
Armé: Ingen gemensam, endast klanernas egna hirdar
Religion: Björnkult, Fädernekult, Golwyndagudarna
Övrigt: Jättar härskar i nordväst och i delar av inre Mirel

Mirel1.jpg

Mirelsk muskfåraherde, spelandes lokal pipa

Vije Vidvilje om Mirel:

Insvept i ständiga bankar av kallvåt dimma ligger mirelernas rike, mellan nordhavets stormar och Mefamirs grumliga abyss. Landet höjer sig i daggfuktiga åsryggar intäckta i mörk mossa och tagelhårt gräs, med karga toppar av vulkanisk svartsten. Det är ett vargarnas och dimbestarnas land, där mänskan får ta vad som blir över, och bita sig fast med yxa och envishet.

Makten i Mirel innehas av klaner med uråldriga anor, resliga ättlingar till de mytiska varbjörnar som slog ner sina bopålar i landet redan under Bronsets Ålder. Än i dag finns det hamnskiftare bland klanmännen, stormän, yxkämpar och mystiker som kan inta björnskepnad, men de är få och blir allt färre.

Klanerna livnär sig på vallning av ullkritter och långhåriga myskfår, och lever ett halvnomadiskt liv enligt betestillgång och rådande omständigheter. De upprätthåller runda stenborgar med grästäckta spjuttorn, kummelvallar och pålverk av svart ceder. Mindre mäktiga klaner och ätter använder befästa storgårdar och nedgrävda jordhallar. Ur de vindpinade högåsarna utvinner de ypperlig bergsolja från vilken alkemisterna i Ninshiburs gille framställer en vida åtrådd och fruktad vildeld.

Mirelerna dyrkar sina förfäder och ättemödrar i en uråldrig björnkult. Mödrar tar björnungar som fostersyskon till sina egna barn, och ammar dem tillsammans för att ge styrka och mod åt barnen. Vita björnar offras till klanfädernas ära och väldiga stridsbjörnar tränas till slagfälten för att där slåss sida vid sida med yxkastande ramhirdar och vildsinta eldkastare.

Tidigare styrdes Mirel av en klanutsedd konung med säte i Am-Korum, en stad som numera ligger i ruiner och i händerna på jättar och raggiga bergabestar. I och med Am-Korums fall gick också kungastyret under och klanerna ligger nu i en förödande och invecklad inbördes fejd. Det enda som ännu håller samman klanerna och därmed hela landet är Orakelrådet i Vangvattna Häll, en samling av präster och teosofer från när och fjärran som samlats för att tyda de profetior och visdomstyngda viskningar som de Tre Systrarna frambringar. De Tre Systrarna är fragila och mytiska varelser av okänt ursprung, nedsjunkna i de vita källorna där mirelernas urfäder sägs ha fått välsignelse att bosätta sig i landet. Systrarnas kryptiska viskningar och sianden, och Orakerådets politiskt färgade tolkningar håller nödtorftigt klanerna från att slita varandra i stycken.

Vid Mefamirs utlopp till havet och de algsjuka Karlockerträsken ligger staden Mirhamn, en liten och rörig håla av sjudande nybyggarliv och spirande handel. Staden har efter kungasätets fall blossat upp till rikets centrum, men här håller en ny maktfaktor på att bildas, en som står utanför klanernas direkta kontroll, uppbyggd på guld, lönnmord och kontakter.

Historia

Jorerna invaderar Mirel ca. år 940 f.O. och därefter styrs landet av en jorisk "prefektuz maksimê" t.o.m. den Tredje Konfluxen (600 f.O.), alltså i ca. 300 år. Mirelerna bosatte sig antagligen i landet i början på Järnets Ålder, ett virrvarr av sinsemellan krigande klaner. Strax innan 940 f.O. enas klanerna under en kung och i övermod utförs attacken mot Kejsardömet Jorpagna. Efter den Tredje Konfluxen återinförs kungaväldet i.o.m. att jorerna tynar bort/drar sig tillbaka. Konungaväldet (tronhållaren väljs av de ledande klanerna och sitter livet ut) håller sig till år 550 e.O. ungefär, då Sese Hesuoni [borde detta istället vara strövnargurer?] och allierade jättar och bergsbestar krossar huvudstaden Am-Korum och landet störtas tillbaka i kaos och inre klanstridigheter. [1]

Kronologi

944 f.O.
Mirelerna allierar sig med nargurerna och invaderar Kejsardömet Jorpagna.
935 f.O.
Efter nio års strider underkuvas mirelerna. Mirel blir en jorisk provins. [Eller blir bara Unurien i dagens södra Mirel inlemmat i kejsardömet medan övriga Mirel står utanför?]
598-599 f.O.
Tredje Konfluxen inträffar och Kejsardömet Jorpagna faller. Mirelerna överlever som folk, så även en grupp jorer som bosatt sig i landet.
550 e.O.
Kungasätet och huvudstaden Am-Korum faller inför ett angrepp av nargurer och jättar.

Geografi

Var och när man än befinner sig i Mirel kan man räkna med dimma och fukt som tränger genom päls och kläder, snålblåst och en rinnande näsa. På vintern ackompanjeras detta av tung slaskvåt snö, och på våren blir marken seg och klafsig av smältvatten och folk och kreatur sliter upp marken till klibbig gyttja. På sommaren mullrar oväder fram över åsryggarna och dimman lättar allt som oftast för att ge plats åt stormbyar och jagande molnmassor. Höstens regn skiljer sig inte mycket från vårens, men dimmorna är tätare och mörkare än övrigt under året.

Landskapet i Mirel är öppet, men kuperat och oländigt. Lågland med manshögt gräs, bambudungar och skogar av prasslande mammutvass varvas med ljungsnåriga sluttningar, mosstäckta åsryggar - knöliga av tjocka grästovor och axelhöga termitstackar, massiva cederfuror som klänger längs branter och klyftor, mjukslipade flyttblock med urtida inristningar, lavövervuxna kummelfält och taggiga jättegravar samt karga högland och bergsbranter.

Över Ain-Ezehs högrygg rör sig stora mängder vilt under somrarna och företar en halsbrytande migration från Nordnacken över Karrlocherflodens sanka delta ända ner till Ormviddernas fjärran slätter. Främst rör det sig om raggpälsade kungshjortar och bergsantiloper. I låglanden finns också rikligt med piggtäckta vattensvin, myrslok och högresta ibishägrar. I Grå skogen och från Ljusnas mörka inre påträffas ibland det fruktade rotvältarsvinet, en kolossal allätare med vild förstörelse i sinnet. Lindormar och mindre s.k. kullerormar påträffas också ibland, i synnerhet i Unurien, och det antas att de lägger sina ägg i Mefamirs strandslam och Karlockerflodens osunda vattenmarker. De sanna härskarna över Mirels ödemarker är dock de uråldriga vargflockarna, vildulvarna och de ensliga dimbestarna. Dessa rovlystna bestar har hållit landet i sitt grepp sedan tidernas begynnelse. (Vad med björnarna?)

Observationer från en resa genom Mirel

Den mireliska dimman

Dimman i Mirel är ett synnerligen tongivande och ständigt närvarande element. Även på den mest klara dag kan himlen i en handvändning beslöjas av dis, och strax glider dimsjok fram över åsryggarna tills man knappt ser handen framför sig. Vanligtvis är dagarna dock inte klara i Mirel, och dimbankarna ligger väntande och ruvar i dalsänkorna, nästlar in sig bland stammar och snår, sveper över åsryggarna med vinden, och sprider sitt dis och fuktiga töcken över landet.

Det är oklart varför dimman är så påtaglig i Mirel. Boklärda utlänningar orerar gärna om mötande luftströmmar av kall fukt från havet i norr, och varm ånga från sjön i söder, men de flesta mireler är eniga om att dimman bor i själva landskapet. Från fjärran sjöar och hav lånar den endast ensliga viskningar och fuktvåta ekon och suckar.

Mirelerna har egna benämningar för dimma av olika sort: den kalla Vättadimman rullar fram från Nordhavskusten och för med sig silande regn och våta dagar; ur de gamla kalderadalarna lyfter Goddorat, ogenomträngligt askvit, torr och illavarslande; och i sydliga vindar från Mefamirs vidder dröjer det inte länge förrän Gamla Änkan breder ut sig över landskapet, varmvåt och mörk, med gastar och lyktgubbar i sitt följe.

Dimman har en speciell och viktig plats i det mireliska samhället. Dels anses den vara samlingsplats för de döda och därtill är den också direkt kopplad till hamnskiftandet. En hamnskiftare byter snabbt och smärtfritt skepnad i dimman, och ibland kan det rentav ske av sig själv utan att hamnskiftaren märker något. Det sägs att Mon-um-Nôn, den allra första skinnbytaren, fick sin gåva genom dimman. Mirelerna drar också gärna långa historier om hur hela arméer utplånats av dimsjok och hur dimman hjälpt listiga hjältar att utföra stordåd. Mireliska schamaner och visdomsmän sägs ibland föra ut sjuka i dimman och återvända med dem friska och återställda. Många trollkunniga använder sig också av dimman, och det påstås att Altors lagar är lätta att bända i dimmans skydd, och att dörrarna till andra världar lätt glider upp.

Aoma Akurak, den enda av Mirels få magiker som gjort sig känd i omvärlden, hävdade att dimman var det åttonde elementet, och han lyckades till och med frammana dimmans elementar; Nebulan. Nebulan anses vara en synnerligen opålitlig bundsförvant, nyckfull och svår att bemästra. Akurak försvann själv till följd av sina experiment, troligen vid åkallandet av en kraftig Nebula, och hans verk om dimmans uppbyggnad blev aldrig fullbordat.

Dimbesten

En annan egenhet för den mireliska dimman är dimbesten, ett fasansfullt vidunder och landets mest fruktade best.

Dimbesten sägs kunna använda sig av dimman i sin jakt och kan försvinna spårlöst eller dyka upp där man minst av allt anar. Dess blodtörst är sägenomspunnen, och den är ett ytterst prestigefyllt byte. Antalet fällda dimbestar i Mirel torde dock gå att räkna på en hand.

Den joriska bestiologen Ulon Paramarr skrev följande i sitt verk, "Den zoologiska mångfalden uti Imperiets vindlande domäner":

”Den femte legionen presenterade mig idag ett exemplar av den sägenomspunna dimbesten från det fjärran barbariska Mirel. Det torra och utmärglade lik som lades för mina fötter sades ha tagit med sig 11 män till Ereshkigals hallar, men jag tog mig friheten att bemöta det befängda påståendet med en torr kommentar om fiskehistorier. Jag blev dock synnerligen bryskt utvisad från lägret, och jag oroar mig nu för att det utlovade svinvalskadavret kommer att låta vänta på sig, på grund av min oförsiktiga tunga.
Men dimbesten uppvisar alltså inga direkt häpnadsväckande upptäckter vid ett standardzoonometriskt disekarum anatomi. Den är en vardaglig svart tigerbesläktad predator av typiskt nordröna fysionom, visserligen med ett säreget och kraftigt sågtandat käkparti. Därtill är ögonen sällsamma; ögongloberna har en kraftig kornea och är helt blekgrå och stirrigt dimmiga utan vare sig iris, pupill eller ögonlock. Allt som allt en ruskig best att åse förvisso, även som flådd och dissekerad, men knappast värd de myter som spridits kring den.”

Paramarr hade dock aldrig sett en levande dimbest. Han hade aldrig hört dess ensliga tjut över mörknande kullar, aldrig sett hur den lurar både drevhundar och jaktmän, isolerar en liten grupp jägare i dimman och dräper dem en och en i osynliga attacker. Paramarr hade aldrig sett härdade krigare gråta av lycka över att dimman lättat och jaktens mardrömmar upphört.

Vije Vidvilje

Om gränsen i syd och öst: [2]

Karta

caption

Karta över Mirel

Klimat

Platser

Flora & Fauna

Viktiga platser och fraktioner

Mefamirs sjö

Den väldiga sjön anses av Enkimunkarna vara det altoriska livets urvagga och en av portarna ner till sötvattengudens sanslösa avgrundshav, det bottenlösa Abzu. Även om det inte är många som orkar lyssna på prästernas rödkindat entusiastiska utläggningar så är det ett faktum att ytterst sällsamma fiskar ibland spolas upp på Mefamirs stränder; rangliga och bleka urmalar med hemvist i det mörkaste djup, tomma torkade romkapslar, stora som gödsvin, och glosögt stirrande djupslamsulkar med spretande gälgaddar och lysande skäggtömmar. Många av de vanliga bytesfiskarna för strändernas folk bär besynnerliga tecken på ett liv måhända ämnat för landbacken eller en amfibisk tillvaro, t.ex. benkarpen, den taggfeniga vingan och salamandermalen. Nya vattenfän hittas så gott som varje månad av sjöns Enkimunkar, och det är allmänt känt att ute i sjöns öga kan vad som helst uppenbara sig. Ibland siktas kadavret från någon väldig best flytande ute på vidderna som en bisarr ö av fjällpikar, knölhorn och ruttnande ister, omgiven av skränande stormfåglar och ashungriga havsgamar, och sjöns mitt undviks noggrant av handels- och fiskefartyg.

Vattnet i sjön är mörkt och ofta grumlat av algsjok och svarta snärjande bottenväxter, illryktade dränkarsnår som anses kunna dra ner folk i djupet och där sakta förtära sitt offer. På vissa ställen bildar undervattensväxtligheten en sådan ogenomtränglig massa av täta brunslaskiga ytblad och giftiga blomdungar i en sjuklig soppa att t.o.m. joriska timmerskepp ibland hjälplöst fastnar i det. Det näringsrika vattnet gör dock fiske och snäckodling lönsamma. Förutom de ovannämnda fiskarna odlas bleka spindelkräftor och ett tåligt algsiden som dock aldrig blir av med sin gråsjaskigt grumliga nyans och följdaktligen inte når upp till havsodlad standard.

En vanlig syn ute på sjön är Enkiprästernas flytande tempel, sammansnodda små klungor av vasstak, sävmattor och läderpontoner. Här sysselsätter sig prästerskapet med att mäta fukthalter, samla kondens, tyda fiskinälvor och odla slamväxter. De tar gärna emot besökare och härbärgerar gästvilligt resenärer, men deras pråckande entusiasm för slemmiga kallbad med alger och iglar, och diverse vass- och tångbaserade dieter håller de flesta på långt håll från sjötemplen. Många av templen har samlat till sig fiskare, pråmskeppare och snäckdraggare, och utvecklats till små flytande tempelbyar.

Ett återkommande fenomen kring Mefamirs stränder är de kraftiga översvämningarna. De kommer ofta utan förvarning och ackompanjerad av mörka moln och rykande oväder vräker sjön över sina bräddar och svämmar ut över odlingar och bebyggelse i ett gyttjebrunt flöde av virvlar och forsar. Översvämningarna kan hålla i sig i flera veckor och är till stort besvär för strandfolkets algodlingar, beten och byggnader (som ofta uppförs på kraftiga pålar och stenfundament). Men Enkiprästen gläds, mäter ytnivåer, analyserar slaggrester och njuter av gudens outgrundliga visdom.

De flesta skepp på Mefamir är lätta och smäckra vassgalärer, ofta dubbelskrovade med båda förarna elegant sammanvävda i en vid båge, med luftiga sidensegel och fåtalig besättning för snabb transport över grundbankar och algsnår. Tyngre pråmskepp av höglandsceder förekommer också för större frakt. Dessa utrustas ofta med roddarslavar och kraftiga simmarsvin som kan dra skeppen genom slammiga ställen.

Det kanske snabbaste sättet att färdas på sjön är dock de s.k. våglöparna. Denna insektliknande varelse utnyttjas främst av Enkiprästerna på sjön. Prästerskapet är också de enda som behärskar tränandet av denna flybenta best. Våglöparna har en liten hårdhudad kropp och sex mycket långa spretande ben, trådsmala och utrustade med besynnerliga fransfötter med vilka våglöparna kan utnyttja sjöns ytspänning och röra sig på vattenytan som om det vore fast mark. Våglöparna kan inte bära mycket mer än en man, men erbjuder en vindsnabb transport utan bekymmer för grund och algtrassel.

Mirhamn

Huvudartikel:Mirhamn

Mirhamn är Mirels största stad och rikets centrum efter den tidigare huvudstaden Am-Korums fall.

Ninshiburs gille

...Till de, i klanmännens ögon, mera respekterade lågländarna hör Ninshiburs prästerskap och dess heliga eldskrigare. ...

...Mirelisk vildeld är nog en eftertraktad vara i stora områden av Ereb. Visserligen är produktionsvolymen ganska liten, men kvaliteten är svårslåbar. Prästerskapet i Ninshiburs gille kan med den höga efterfrågan trissa upp priserna (och bada i lyx och rikedom)....

Orakelrådet och Vangvattna Häll

Klanerna

Am-Korums ruiner

Amasitha

Amasitha är en nargurisk stamledare och för befäl över en mäktig hord av hästkrigare och uppfödare. Horden är ett organiskt begrepp och varierar både i omfång och densitet enligt hordfamiljernas inbördes förhållanden. Trots tillfälliga fluktuationer är horden dock stadigt på växande i takt med dess makt, och det sägs att till och med svartblod från Mörkerbergens sluttningar har slutit upp under Amasithas fana.

Vanligtvis styrs tre större delar av horden av Amasithas tre älskare, alla brutala krigare och trollkunniga blodspräster.

Amasithas hord kontrollerar de vilda hedmarkerna kring Bhu-Mir och den forna Nargurervallen. Härifrån rör den sig nomadiskt i väldiga massor västerut över Kalterstrandens omarker, genom södra Mirel och ner över de bortre Ormvidderna ända ner till Kalklanden och Staden O. De för med sig hästar, slavar och elfenben från handelsplatsen i öst, och byter till sig purpur, salt och plundringsbyten nere på slätterna i väst. På vägen handlar de med mireliskt ylle och månskenshonung. Också kreaturshandeln blomstrar upp vid bosättningarna i södra Mirel när nargurerna väller in med ett myller av krumhornade pälsmulor, ullgetter, mjölkfår och hästar, allt från stickelhåriga bergsmanar till palinoriska springare. Handeln, plundrandet och den kontroll horden utövar över annan varutransport i området, har gjort Amasitha mycket förmögen och inflytelserik. På vägen upp från Ormvidderna hämtar horden ibland med sig de mest besynnerliga varor; evig is från det fjärran Orghin, sjungande giftormar, drakfågelägg eller små amforor av silversten som blir osynliga i nymånens sken.

Genom krigföring och klok diplomati har Amasitha tagit kontroll över i stort sett hela det gamla Unurien, d.v.s. södra Mirel, och kan ostört föra sitt folk därigenom. Hon besitter ett antal rundborgar och bevakar de bästa färdlederna, vaden och lågpassen genom området. Därtill har hon en elittrupp av stadfasta hästkrigare i Bohr-Ba, den gamla joriska fästningen där handelslederna från såväl det forna Jorpagna som Staden O sammanflödar.

Hon är en viktig maktfaktor i Mirel, uppehåller sig ofta flera månader i landet när horden drar igenom, och börjar alltmer uppvisa en mirelisk halvnomadisk levnadsstil. Det finns rentav mireler som menar att hon skall återinta kungasätet Am-Korum och krönas till drottning över hela Mirel. Hur det än är med den saken så har hon kuvat ett flertal av de södra klanerna, och framtvingat fred med de flesta övriga.

Ett symboliskt tecken på hennes makt och status i Mirel är det faktum att hennes livgarde lyckats med bedriften att fånga en levande dimbest. Odjuret lär lyda Amasithas order och ses alltid i hennes sällskap. I Mirel har hon i folkmun fått titeln prinsessa, och ryktena om hennes skönhet, farlighet och mod, florerar vilt.

Tillägg...

Hennes tre älskare skulle kunna vara:

1 - En mirelisk björnkrigare från trakterna kring Am-Korum med mycket anrika släktskap bakåt.
2 - En nargurisk/palinorisk schaman och formidabel hästkännare. Rig Maerföl
3 - En halvorch från klomelliska Brikho hon hittat i Staden O under okända omständigheter.

Prinsessan är av osroguhriskt blod. Hennes far var en plundrande strövnargur och hennes mor en nargurisk vinde.

Gorongal - Det svarta gapet

Gorongal är det viktigaste passet upp till Ain-Ezehs Högrygg. Nästan alla klaner från låglanden i söder använder detta pass till att ta sig över de svarta branterna till betes- och jaktmarkerna uppe på höglandet. Tvärs över passet har jättarna i tidernas begynnelse uppfört ett mäktigt byggnadsverk som sedermera övergivits, och dess ruiner används numera av klanmännen som vaktfäste över passet. Ingen, allra minst jättarna själva, minns vad byggnaden ursprungligen tjänade för syfte. Allmänt har det antagits att det rörde sig om en fästning och att mänskorna bara fortsatt dess urtida funktion, men på senare tid har man börjat misstänka att det kan ha varit någon form av tempel. Vad jättarna dyrkade här är det dock ingen som vet.

Gorongal är ett storslaget och monumentalt byggnadsverk till och med för en jätte, så i mänskoögon är proportionerna närmast gigantiska. Massiva stenpelare sträcker sig skyhögt upp i luften och försvinner bland molnsjoken som ständigt hänger tungt kring bergsväggen, flockar av cirklande stormfåglar avtecknar sig som prickar mot ett avlägset valvtak och det sägs att Kung Ibirs hela här, med både packdjur och stridsbjörnar, kunde slå läger i västra storhallen under marschen mot Itri-Itta.

Gorongal var tidigare underställt kungen i Am-Korum, men efter tronfästets fall har fästningen hållits av storman Mavramarr Skallig av Hottrus klan. Han låter fräckt kungaemblemet vaja från portkrönen, och anser sig själv vara Nordlandens mäktigaste storman. Hans klan är dock både liten, fattig och undernärd, men i.o.m. att han sitter som herre över det närmast ointagliga Gorongal har hans uppblåsta attityd en viss verklighetsförankring. Som tecken på sin värdighet bär han ett väldigt halsband av gulnade tänder från de ornamenterade jättekranier som ligger uppradade i de innersta delarna av komplexet.

Mavramarr upptar skatt av passerande klaner och erbjuder gästrum i de lägre delarna av fästningen. Hans hirdmän låter också de gamla bronstrummorna ljuda när dimman sveper ner från högryggen och dränker hela passbranten i en virvlande fors av vithet. Då blir det närmast omöjligt att orientera sig längs de rasbenägna stenfälten, och bronstrummornas ljudande är allt man har att gå efter.

Samhälle

Befolkning

Mirelier

Mireliska klanmän

Klanmännen är Mirels ryggrad och makthavare. Klanfolket kan grovt rangordnas enligt följande:

Stormän och Tronhövdingar
Ledare över sin klan, ofta med anor till Am-Korums tronhallar eller mytiska hamnskiftare. Titeln tronhövding tar de kaxigaste, som anser sig vara värdiga arvingar till den raserade tronen.
Vardbane och Dimmspinnare
Vardbane (kvinnlig = Valdröga) är erfarna krigare som rider på och strider med bärsärkstränade björnar. En grupp av Vardbanar kallas för Risthird.
Dimmspinnare är schamaner, ofta kringströvande. De håller ordning på den muntliga traditionen i landet, sprider legender, botar sjuka, håller reda på ätteandar och mirelernas mytiska andeväsen. De anses också kunna tyda dimman och dess dunkla budskap.
Herdar och hirdkrigare
Till dessa kan merparten av klanfolket räknas. Vindbitna och bistra överlevare med ramspjut, bastsärk och vargskinn.
Vindklaner
Vindklanerna är lågättade familjer utan samhörighet till en större klan. Dessa familjeklaner är oftast allierade med någon storklan.


Jorer

Huvudartikel:Jorer
Huvudartikel:Halvlängdsmän

Joriska lågländare och halvlängdsmän i byarna kring kusten

Till dessa kan man räkna all fast bosättning i städerna och längs kusten. Ofta är det fråga om jordsuttna och lågättade bybor som odlar korn och halmrova, fiskar och idkar småskalig handel över Mefamir. Till de, i klanmännens ögon, mera respekterade lågländarna hör Ninshiburs prästerskap och dess heliga eldskrigare. Alla som klart kan förknippas med Mefamirs sjö på ett eller annat sätt (sjöfarare, snäckodlare, fiskare, Enkipräster m.m.), är dock enligt klanfolkets rangordning knappt värda mer än det bruna slam som sjön spolar upp på stranden efter höstvindarna.

Klyvardamm

Klyvardamm är ett litet halvlängdsmannasamhälle inbäddat och undangömt bland manshögt tagelgräs och rörvasskogar i Unuriens norra flatland där Iribräcken ringlar sig ner mot Mefamir. Halvlängdsmännen har dämt upp Iribräcken med en långsträckt dammkonstruktion, och de har sina bohålor ingrävda i själva dammväggen. Dammen är hem för ätten Buukh, stolta och hårdförda ättlingar till de halvling-slavar som jorerna förde upp från Kullens folk till det fjärran Mirel för att arbeta på fortifikationsverk och försvarsvallar som skulle skydda den nya provinsen. Bl.a. jordborgen Bohr Ba är halvlängdsmännens verk och det är inte helt utan fog som Buukharna kallar sig själva för Erebs främsta rotborrar.

Själva Klyvardamm är också ett exempel på ypperlig byggteknik. Dammväggen är uppförd av tättpackade vassbalar, grästäckta jordvallar och bränntorkade lerblock. Den sträcker sig i en vid hästskoform, och genom ett mångfald av små vattenluckor, kvarnhjulsförsedda forsrännor och reglerande pumprör kan Buukharna odla guldhirs och horngurkor i bassängtegar nedanför. De odlar också feta oxpaddor i täckta yngelkar och slambassänger, och hela plattmarken norr om dammen är ett lapptäcke av små odlingar, genomkorsat av remsor med trädhög bambu och tagelgräs, smala bevattningskanaler och några större pråmfåror.

Buukharna är en välmående och relativt förmögen ätt och då Klyvardammen utgör det bästa stället att korsa Iribräcken upptar de tull för folk som vill ta sig över längs dammväggen. De kontrollerar också en hamn vid Mefamir där de håller paddelsvin och grövre vasspråmar. En Buukh är mycket stolt över sina rötter och familjeäldstarna upprätthåller invecklade släktträd och ätteskrifter där kopplingen till Kullens folk utreds.

Förutom att skryta med sin grävarkonst tycker Buukharna om att yvas över sitt rykte som hårdförda och tappra krigare. Det är inte många av småfolken från den joriska tiden som överlevt i björnmännens bistra land och Buukharna anser att deras krigskonst är orsaken till att de fortfarande gräver och odlar. Dammen är väl befäst med ett vidsträckt försvarstunnelverk, gömda groptorn och stridshål. Tunnelbaggarna som sköter försvaret har tumstjockt pansar av isterhärdat svinläder, snörda hjälmhuvor av vadderat paddskinn, storsköldar tätt prydda med armslånga pikar från jordkastanjens stenhårda skal, samt lätta harpunspjut, lämpade för både försvarsstrid och grodjakt. Spjuten kan också skjutas med hjälp av en s.k. fotbåge som spänns sittandes, med fötterna på bågramen och båda händerna på strängen. Halvlängdsmännen tvekar heller inte att ge sig på fienden med dragna krumdolkar i våldsam närkamp och tunnelstrid. Alla tunnelbaggar är också utmärkta simmare och tränas i vattenstrid och slamkrypning, ett måste för att kunna använda de vattenfyllda delarna av tunnelsystemet och för att kunna nå skyddsrummen djupt under dammens botten.

Mitt på dammväggen reser sig en upphöjning där några knöliga trädgamlingar sträcker sina enorma lavtäckta grenar närmast vågrätt ut över dammens vattenyta. Under den ligger Hallen, samhällets centrum och samlingsplats för ätterådet och säte för rådsäldsten, den ärevördiga Gyllenbaggen. Från Hallen nås de flesta familjehålor, både via det vindlande tunnelsystemet inne i dammen och via de små blåmålade dörrar som finns utspridda längs grästrappor, vallkrön och tistelrankor ute på dammväggens fasad.

Till fest klär sig Buukharna i en spräcklig guldgrön väst av det finaste tunna skinnet från oxpaddornas sladdriga halsblåsor.

Buukharna är den största halvlängdsmannaätten i Mirel, klart större än de storligen föraktade Tåggelbrockarna i Mirhamn och det skamliga och hatade båtfolket.

Narguriska hästnomader

Huvudartikel:Strövnargurer

Dessa klassas vanligtvis som eländiga grästjuvar och jagas likt buskharar, skoningslöst och till sista man. Vissa ryttarfolk har dock fått en viss status genom avtal, nonchalans, guld och spjutmakt och betraktas av klanfolket med stilla misstänksamhet.

Jättarna i Burunloth

Huvudartikel:Jättar

Svartblod och djuriska halvfolk

Om mirelernas nomadiskhet

Mirelerna kan sägas vara halvnomadiska och rör sig i ett oregelbundet system över landets vindvåta marker. Klanerna kontrollerar ett antal rundborgar, jordhallar och pålhus, och rör sig mellan dem enligt betestillgång och politisk situation. Oftast stannar man på ett ställe i ett halvår, men ibland upp till 3 till 4 år om tiderna är goda. De borgar och storgårdar som inte är i användning står tomma och kurar ensligt över det karga landskapet. Allt av värde har klanerna tagit med sig och kvar finns bara barskrapade stenvalv, ensamma brunnshål och bastanta cederstommar. Ibland lämnas s.k. vintervakter kvar, en eller två borgherdar som lever på sparlåga i något snöpiskat porttorn. Vanligt är också att endast förfädernas bistra andar, från tomborgens gravkamrar och ättekummel, håller oönskade inkräktare och illgörare borta.

När klanen sedan återvänder låser man upp stenportar, sveper bastmattor som tak över nakna balkar, hänger pälsar och vaggmattor mellan grånade pelare, slår låga i eldstäder, rensar slam ur vattenhål, jagar bort korpugglor och småskrymt, och hugger bort sly och mossa som rotat sig mellan golvblock och trappavsatser.

Klanerna företar sina vandringar till fots, enligt urgamla seder, och nyttjar hästar endast till draghjälp. Också vagnar används rätt sällan i det oländiga landskapet, hellre packar man direkt på djuren eller släpar på vidjeslädar och bär i bastkorgar på ryggen. Förutom hästar (den palinoriska stridshästen uppskattas mycket för sin ypperliga packförmåga...) använder man som packdjur också väldiga "orommoth", en svartraggig släkting till den ullhåriga noshörningen, med ett kraftigt käkparti belamrat av knöliga tandhorn, och platta hornutväxter längs hela pannan och nosen, upp till den hårdpansrade ryggpuckeln. Denna s.k. ragghorning är en formidabel släpare, men både trög och långsam. Björnar används aldrig till transport, annat än av högt uppsatta krigare.

Utrikespolitik

Palinor

[3]

Ljusna

Vije skrev:

Om kentaurerna inte är ursprungliga i Ljusna, utan härstammar från ett område kring Mefamir, så kan de kanske härstamma från Mirel, närmare bestämt kring Vangvattna Häll och de siande systrarna. Kanske alverna också haft något att göra här. (Systrarna kan vara alviska orakelväsen från början [Varför flyttade alverna i så fall bort?]). Kentaurerna och mirelerna kan ha levat i konstant fiendskap och att kentaurernas flytt till Ljusna anses av mirelerna vara en stor seger för den mireliska stridskonsten (och allmänna överlägsenheten). Kentaurer och mireler står än i denna dag inte på god fot med varandra.
För kentaurerna är Vangvattna Häll numera en mytomspunnen plats - fölamarken, urhemmet och de blomstrande första skritthedarna...?
Alverna kanske också uppsöker Systrarna ibland, och mörkeralver kan tänkas ha osunda gölar i Grå skogen (vid Mefamir) som offerplatser, och säkerligen umgås de med de smutsiga Klanlösa.
Kanske mireler utan skrupler handlar med både ljusna- och mörkeralver, vilket kanske gör förhållandet till de förra lite spänt?

Handel och produktion

Mirelerna handlar antagligen helst över Mefamirs sjö, och då är Bhu Mir det huvudsakliga handelscentrat i öst. Men säkert rör sig mireliska handlare längre österut också, kanske med narguriska karavaner.

Mirelisk vildeld är nog en eftertraktad vara i stora områden av Ereb. Visserligen är produktionsvolymen ganska liten, men kvaliteten är svårslåbar. Prästerskapet i Ninshiburs gille kan med den höga efterfrågan trissa upp priserna (och bada i lyx och rikedom).

Andra mireliska produkter som det kan tänkas handlas med är hampa, grovt ylle (som i sin stickiga grovhet knappt skiljer sig från hampan...), månskenshonung (egentligen en blek och rinnig sirap som utvinns från höglandsbambuns blomskott), kanske fettstinn benfisk och spindelkräftor från Mefamirs bottenslam och enstaka lass med pälsar från de smäckra höglandsgazellerna samt kanske enstaka fornfynd av ärgade bronsstycken från jättar och gamla klanhövdingar.

Varor från Trakorien som t.ex. salt kanske går ända genom Karlockerträsken via Mirhamn över Mefamir och till Bhu Mir.

[4]

Mirelernas varor och vardag

Av Aggirhal Klöste (skriftlärd, tjärrbrottare och rådgivare åt ett flertal stormän, bl.a. i tur och ordning de edsvurna fienderna Bharaglab Svulstig av Glemhordas klan och Ashta II Aidun av Vinnhymga marker och De Tolv Klanerna. Numera verksam i Arkitoriet i Karandrim):

Stapelfödan i klanfolkets vardag är det vindtorkade köttet, bulxa, helst av myskfårets lår eller gazellens bringa, men oftast får en margah* klara sig med skankbitar av busklöpare och annat beskkött. Bulxan har alltid pälsen kvar på ena sidan och gnids in med salt, ockra och stenlökens bittra sav. Pälsen utgör ett ypperligt handtag när man äter och kring kondeyan** finns alltid svajande bambuställningar och fladdrande torktyger riggade med bulxa efter bulxa.
Till bulxan dricker mirelen helst apelmäsk, en rusande guldgul dryck av vildapelträdets hårda frukter, stampade och lagrade i dubbla skinn. Klanerna vid Ylyganna och söderut blandar gärna korn och blod i sin mäsk, och offrar av den till Guolh, Uroas och anfäderna. I Mirhamn brygger låglingarna apelmäsk i trätunnor och säljer det som vore det finaste bergsolja. Men mäsk blir inte mäsk utan att jäsa i ett stengarvat lammskinn.
Varje riktig matorha*** tillreder också sin egen soppa av jäsmjölk och broskben, och det finns ingen margah som inte minns sin barndoms brosksoppa med värme.
Strandfolket slafsar kvastbenad slamfisk och spindelkräfta i stora mängder från Abyrzas rövgöl****. Så är deras joriska lekamen också ett ynk av slapphet och opålitlighet. Ingen sann klanman skulle röra vid lågländarnas sladdervita pissföda ens med ändan av sitt björnspjut.
* ) Margah är en något vardaglig tilltalsform för en klanman, oftast av inte alltför hög status.
** ) Kondeyan är ett nordmirelskt ord för den nomadiska klanen i rörelse
*** ) Matorha är benämningen på en kvinnlig klanmoder
**** ) Många nordliga klanmän hyser stor misstro till Mefamirs sjö, och refererar gärna till den på olika sätt förknippade med Abyrza, den Onda Vinden i mirelisk mytologi. De tycker om att dra lågländska jorer, och alla som har samröre med dem, över samma kam.

Religion

Björnkulten

Enki

Kultur

Utrustning och mat