Thelgul

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Landsfakta

Invånarantal:
Befolkning:
Huvudstad: Theon
Statsöverhuvud:
Styrelseform: Teokrati
Exportvaror:
Importvaror:
Välstånd:
Armé:
Religion:
Övrigt:


Historia

294 f.O.
Slaven Hizans uppror. De poktiska furstarna kastas ut och Hizan utropas till kung.
270 f.O.
Hizan dör och hans son Shaha bestiger tronen.
264 f.O.
Shaha sluter ett förbund med mumbiterna.
261-249 f.O.
Kriget mot jättarna. Djungeljättar från Solunas inre attackerar Thelgul eftersom de hävdar att thelgulerna stulit Mbatunga, deras drottnings magiska armring.
252 f.O.
Kung Shaha dör sedan han av misstag spetsats av jättekonungens penna när ett fredsfördrag skulle undertecknas. Thelgulerna svarar med att åter trappa upp kriget. En general vid namn Thoza Hinn tar över makten i riket.
249 f.O.
Kriget med jättarna tar äntligen slut efter att thelgulerna lyckats fördriva jättarna ända bort till andra sidan Gizurbergen.
234 f.O.
Thoza Hinn lämnar på ålderns höst över makten till Shahas sonson Zabuh.
234-183 f.O.
Zabuhs regeringstid, som fortfarande räknas som en av de mest fredliga perioderna i Thelguls historia. Under Zabuh blomstrar handeln med nordliga riken och många monument och andra byggnadsverk uppförs.
183-179 f.O.
Efter Zabuhs död bestiger Zabuhs skyddsling, efariern Gifa El-Ikrah, tronen men accepteras inte av folket. Ett fyraårigt inbördeskrig utbryter som slutar med att Gifas rike endast omfattar savannen från Theon till gränsen mot Efaro. Den södra savannen och djungeln blir självständiga riken. Hadûr i söder och Hagash i öster.
176 f.O.
Krigsherren Haza Hinn som gjort sig till konung i det södra kungariket Hadûr tågar, efter några års krigsrustande in i Gifa El-Ikrahs rike och belägrar Theon eftersom han som brorson till Thoza Hinn gör anspråk på makten i ett enat Thelgul. Ironiskt nog håller Theon stånd i 10 år på grund av de murar som Thoza Hinn låtit uppföra, samt de odlingar som vid denna tid finns inom Theons stadsgränser. Konung Haza skövlar och erövrar dock den omkringliggande landsbygden.
166 f.O.
Det enda som återstår av Gifa El-Ikrahs Thelgul är nu staden Theon, som slutligen faller för Haza Hinns trupper sedan Gifa försvunnit spårlöst ur staden. Haza Hinn utropas till konung över det enade Theon. Diplomater sänds ut till Hagashs konung Rakif Noula men försvinner mystiskt. Det ryktas att Rakif härskar från det glömda Kharazêl och har lierat sig med mumbiterna.
152 f.O.
Haza Hinn giftmördas vid 82 års ålder. Mördaren visar sig vara Gifa El-Ikrah som har återvänt för att kräva hämnd. Gifa avrättas genom att dränkas i nafta, mumifieras därefter och finns till allmänt beskådande i Theon i många år. Hazas äldste son Boghur blir därefter konung.
143 f.O.
Ett sjöslag utkämpas i närheten av ön Zadêsh mellan thelgulska och niferländska flottor sedan Boghur försökt få ökad kontroll över ormsjöhandeln. Thelgul förlorar slaget på grund av niferlänningarnas överlägsna skeppsbyggnadskonst och taktik. Thelgul drar tillbaka sina handelsflottor från Ormsjön.
131 f.O.
Konung Boghur dör barnlös av hög ålder och efterträds av sin brorsons dotter Aghêsha.
290 e.O.
Tre mystiker som kommer vandrande från djupet av Mumbazia hävdar för den thelgulske kungen att de är ättlingar till solens tre söner och att de för med sig upplysning.
294 e.O.
De tre mystikerna, som vid det här laget samlat en hel del anhängare, förutsäger framgångsrikt ett mordförsök på kungen och räddar därigenom hans liv. De blir därför upphöjda till överstepräster av kungen. Senare under året överlämnar kungen märkligt nog all makt till dem eftersom Thelgul "borde styras av gudarna och deras ombud såsom i den gamla tiden". Utländska observatörer har hävdat att magi var inblandad, enligt en del någon hittills okänd form av symbolism. De tre översteprästerna börjar nu agera gudarnas enväldiga ombud, även om kungen behåller sitt ämbete som årlig offerförrättare.
302 e.O.
Den gamle kungen dör och ett stort område i centrala Theon röjs för att ge plats åt ett spektakulärt tempelkomplex, som också innefattar det gamla kungapalatset.
342 e.O.
En hel niferländsk handelsdelegation drogas ner med rhas och delegaternas underskrifter förfalskas, vilket ger Thelgul oinskränkta handels och tullföreträden i hela norra Ormsjön. De hemvändande delegaternas blå tänder avslöjar dock ränkspelet för niferlänningarna som inleder ett krig.
342-351 e.O.
Det första niferländska kriget. Niferlands flotta belägrar Theon i tre år, men tvingas tillsist ge sig på grund av försvarsmaskiner byggda av den store uppfinnaren Arekim Edîz.
351 e.O.
Ett fredsfördrag undertecknas i vilket Thelgul får fria tullar på vissa lyxvaror som importeras från Solunas inre.
357-362 e.O.
En svårartad pestepidemi som tycks ha haft sitt ursprung i österns otämjda djungler härjar Thelgul. Handeln får svåra nergångar eftersom få utländska skepp vågar lägga till i Thelguls hamnar. Niferland får ökat inflytande i Ormsjön.

Tideräkning

Enligt thelgulerna själva kan världens historia delas in i cykler, yâlann, om 10620 år, rûn, efter i vilken av de himmelska zonerna, ala-kha en-nanoth, solen befinner sig i på årets kortaste dag. Dessa cykler delas vidare in i 36 åldrar, ann, om 295 år. När man i Thelgul anger årtal, anger man först vilken ålder det rör sig om och sedan årtalet. 610 e.O. uttrycks exempelvis en-halimann rûn 21. Månaderna börjar vid varje fullmåne när mångudinnan Mûna visar sitt ansikte och är i Thelgul precis som annorstädes tolv till antalet. Deras namn är i tur och ordning: Ahûn, Gûh, Phahav, Ahakh, Anêbir, Izanaz, Labûn, Phazath, Nogod, Noub, Anan och Yiaz. Deras namn kommer av de tolv stjärnorna i stjärnbilden Aphôlan Halay, vilken i Ereb går under namnet Charcheloch. Året börjar vid vintersolståndet. Från början handlar det om mitten av torrperioden. Det var inte förrän en-yiâmann rûn 152 (151 e.O.) som den berömde astrologen Sahi En-âvas med hjälp av komplicerade beräkningar lyckades komma fram till exakt vilken som var årets kortaste dag. Nära Altors ekvator är det nämligen knappt någon skillnad på längden på dagen mellan sommar och vinter. Man var då tvungna att flytta fram nyårsfirandet 3 dagar, till kalendermakarnas stora förtret. Astrologerna hävdar att när en ålder tar slut eller går mot sitt slut sker stora omvälvningar eller en viktig händelse någonstans i världen. Dessa viktiga händelser verkar dock oftast beröra Thelguls egen historia och av den anledningen ignoreras oftast den thelgulska astrologin av utländska astrologer. Den enda större händelse som anges som belägg för den thelgulska astrologins betydelse för omvärlden är att slutet av åldern Shûkhann 1 f.O. verkar förebåda Odos födelse. Att världsomspännande kaos utbryter när en cykel övergår i en annan verkar dock stämma. I Thelgul daterar man början av den första konfluxen till 9734 f.O., något som mycket väl kan stämma, och vissa astrologer som gjort sig bekanta med det thelgulska systemet bävar inför året 884 e.O. som i värsta fall skulle kunna innebära att världen går under.

De thelgulska åldrarna

Nanêghann 9734-9439 f.O.
Hôphann 9439-9144 f.O
De två första åldrarna kallas också för uppvaknandets tid, eftersom de intelligenta varelserna vaknade upp då.

Sivathann 9144-8849 f.O.
Ronunann 8849-8554 f.O.
Sathadann 8554-8259 f.O.
Danomann 8259-7964 f.O.
Thaluzann 7964-7669 f.O.
Hôzazann 7669-7374 f.O.
Rôgôphann 7374-7079 f.O.
Êmighann 7079-6784 f.O.
Samayann 6784-6489 f.O.
Yêhêphann 6489-6194 f.O.
De tio följande åldrarna kallas för vandringens tid. Under denna period vandrade thelgulerna runt i världen innan de slutligen bosatte sig i djungeln i västra Soluna.

Thôyann 6194-5899 f.O.
Zoldilann 5899-5604 f.O.
Arayann 5604-5319 f.O.
Ayêzann 5309-5014 f.O.
Doushann 5014-4719 f.O.
Bahathann 4719-4424 f.O.
Boghurann 4424-4129 f.O.
Hôphahann 4129-3834 f.O.
Holann 3834-3539 f.O.
Nusihann 3539-3244 f.O.
Thaluzann 3244-2949 f.O.
Zoldilann 2949-2654 f.O.
Dessa tolv åldrar kallas för gudarikets tid emedan Thelgul under denna period påstås ha regerats av gudar, en i varje ålder. Det finns inga belägg för att detta är sant även om det långt inne i djungeln finns ett område med märkliga stenformationer som av thelgulerna påstås vara resterna av Kharazêl, gudarnas glömda stad.

Uzazann 2654-2359 f.O.
Razann 2359-2064 f.O.
Zozann 2064-1769 f.O.
Khazann 1769-1474 f.O.
Bêrann 1474-1179 f.O.
Vûthann 1179-884 f.O.
Gharann 884-589 f.O.
Rashann 589-294 f.O.
Dessa åtta åldrar kallas för slaveriets tid eftersom Thelgulerna under denna tid sägs ha blivit förslavade av främmande folk.

Shûkhann 294-1 f.O.
Yiâmann 1 f.O.- 294 e.O.
Konungatiden. Under denna period styrdes Thelgul av enväldiga konungar.

Thanann 294-589 e.O.
Halimann 589-884 e.O.
Stjärnornas tidsålder. Sedan 294 e.O. har Thelgul styrts av Zahin Yahal-präster.

Geografi

Thelguls norra gräns har sedan urminnes tider varit den lilla bäcken Vash en-Ihûna (Ihûnabäcken), som heter så eftersom den thelgulsk nationalhjälten Danomanns hustru Ihûna dog stående i den, kämpande mot 100 efariska banditer som hade dräpt hennes make. Det är hennes blod, sägs det, som har gett bäcken dess rödaktiga färg. I söder gränsar Thelgul mot de poktiska stadsstaterna där x-bergen (vad ska vi kalla dem) möter havet strax söder om Aghadûr. Den östra gränsen är något flytande i norr eftersom djungeln här bebos av de tidvis vilda öst-thelgulerna som inte alltid erkänner Zahin Yahals präster som sina herrar.
I en bred dal i Gizurbergens norra utlöpare mellan Thelgul och Sombatze ligger mumbiternas rike Mumbazia. Mumbiterna var trogna anhängare av de thelgulska konungarna för länge sedan, men vägrade hårdnackat att böja sig för stjärnprästernas vilja när dessa tog över styret i Thelgul 294 e.O. Idag låter thelgulerna dem ofta hållas, så länge de håller tullarna som de tar ut av förbipasserande karavaner på en rimlig nivå. Då och då försöker man sig dock på en invasion för att återta ruinerna av Kharazêl, det forntida Thelguls förlorade och heliga gudastad, som på grund av sitt läge i det nuvarande Mumbazia orsakar gudfruktiga thelguler stor bitterhet och grämelse. Sådana krig brukar snabbt övergå i ett gerillakrig från mumbiternas sida, vilket leder till att Thelgul moloket drar tillbaka sina trupper efter ett par år.
Söder om Mumbazia följer Thelguls gräns de grönskimrande Hagashbergen 50 mil söderut genom regnskogen och sedan floden Haz’ahûn (Hazafloden) hela vägen ner till den stora grunda Adossjön och vidare mot sydväst och kusten. Hela gränsen söder om Hagashbergen hotas ständigt av fjäderbeklädda djungelbarbarer. Dessa har givit thelgulerna anledning att uppföra ett antal fort och borgar längs hela sträckan, vilka med ett namn kallas Ala-batha (befästningarna).

Savannerna

I hela västra Thelgul består landskapet till största delen av savanner. I norr är jordarna på dessa flacka slätter mindre bördiga, eftersom man i dessa områden i flera hundra år har bränt skogspartier för att få mer åkermark. Detta har lett till att matjorden på många ställen har sköljts bort av de häftiga monsunregnen och att man knappt längre kan odla jorden utan tillsats av dyra importerade traxilmska ökensalter.
Längre söderut, med början någonstans mellan Theon och Vuhaniz-hod (klippiga kusten) och vidare hela vägen ner till Aghadûr ser det annorlunda ut. Här bildar kustremsan en låg åsrygg som effektivt hindrar regnvatten från att bilda bäckar och floder och rinna ut i Ormsjön. Detta får till följd att hela savannen täcks av knädjupt vatten under regnperioden. För att trots detta kunna odla upp jorden, som här är mycket bördig, har thelgulerna överallt byggt stora, en till två meter höga thaherâzer (odlingsterasser) med ett snillrikt pump och avrinningssystem. Själva bor de i byar som är byggda som jättelika låga trappstegspyramider. På thelguliska kallas dessa byar för khazoder.
Hålen från all jord som grävts upp för att bygga thaherâzerna, khazoderna, vägar och annat som man helst inte ser översvämmat, har skapat ett bevattningssystem som tillsammans med thaherâzernas pumpar håller grödor växande även under den torraste perioden på året. Pumpsystemet uppfanns för övrigt av den store uppfinnaren Arekim Edîz och består av slav eller oxdrivna bronsskruvar med hölje som när de vrids runt effektivt lyfter upp vattnet till en högre nivå.

Regnskogen

Ungefär 20 mil från kusten höjer sig landet något från de låglänta savannerna vid kusten. Här förändras också vegetationen, först till buskar och spridda träd och sedan till den regnskog som täcker större delen av norra Solunas yta. Jorden blir här mindre bördig, varför skogen heller aldrig har avverkats och landet aldrig har odlats upp.

Endast få kulturväxter går att odla i regnskogen. En av de som trivs mycket bra är den blå vallmon, av vilken man framställer den drog som utlänningar kallar för rhas. Namnet kommer egentligen från det thelgulska ordet râsa som betyder frökapsel.

Bebyggelsen inne i regnskogen skiljer sig från den ute på savannen. Vanligtvis är husen runda och ligger i byar om cirka 30 hus. Många av byarna är omgivna av små fält där det odlas rhas. Denna växt och drogen som framställs ur den är den främsta näringen i djungeln.

Hagashbergen

Klimat

Platser

Flora & Fauna

Städer

Thelguls Städer

Stad

Samhälle

Folkslag

Mumbiter

Namnet mumbiter anses av vissa ha kommit från det fornthelgulska uttrycket mhûn-es-bît och referera till en forntida sedvänja bland de gamla thelgulerna att jaga och rituellt äta upp mumbiterna, vilka vid den tiden fortfarande var så barbariska att de sov direkt på marken och inte kände till varken eld eller kläder. Andra påstår att orden inte alls har med varandra att göra och att det hela är ren hatpropaganda som spritts ut av mumbiterna själva, eller möjligen bara är en skröna. Idag refererar uttrycket mun-es-bît till en rejäl blodig djungelbjörnfilè.
Mumbiterna är kortare än vad som är vanligt bland människor. Deras medellängd ligger någonstans runt 160 cm för män och 150 cm för kvinnor. Vidare har de ofta korta ben, långa armar, stora spetsiga hakor och näsor och till skillnad från de flesta andra folk i omgivningen något ljusare hudfärg och blåa eller gröna ögon. Både thelgulerna, sombatzinerna och efarerna anser i allmänhet att mumbiterna är fruktansvärt fula och stammar från en forntida förening med något icke-mänskligt folkslag. Denna uppfattning delas naturligtvis inte av mumbiterna själva, som anser sitt utseende vara mycket fördelaktigt om inte mer praktiskt än andra folkslags. Med sina långa kraftiga armar är de i allmänhet skickliga klättrare och med sina stora näsor kan de känna lukter betydligt bättre än de flesta.
Mumbiternas kultur ter sig ofta för den utomstående betraktaren som annorlunda. De bor inte som andra människor i hus, utan föredrar trädkronor och gamla ihåliga träd. Vidare har de ingen religion och fnyser föraktfullt åt andra folks orealistiska vanföreställningar om gudar. De flesta mumbiter är således väldigt realistiska och tror på det de ser men inte så mycket annat. Detta är den främsta anledningen till att de vägrar att låta sig styras av det thelgulska prästerskapet med sina idiotiska idéer om att solen och månen är gudar.
Eftersom de inte har någon religion inte heller någon respekt för sina döda, som de anser vara föga mer än döda köttbitar. Istället för kremeringar eller begravningar som ju är vanligt bland de flesta andra folk slänger de ner de döda i grottor eller på särskilda platser i skogen utan några särskilda ritualer. Detta anses av utlänningar vara ytterst barbariskt.
Mumbiterna har heller ingen valuta utan idkar tidvis byteshandel i den mån de överhuvudtaget är intresserade av så mycket annat än skogen och bergen kan ge. Detta förhållande kan tyckas märkligt med tanke på att tullar tas ut av förbipasserande karavaner. Mumbiternas egen inställning är att inkräktare minsann får betala för att passera genom deras land. De utländska mynten och varorna som de utkräver har de dock mycket sällan någon större användning för utan lagrar istället pengar och föremål i stora stenbyggnader i den enda ”staden” som mumbiterna har byggt. Denna stad, Achand, bebos inte av särskilt många även om mumbiterna gärna får det att verka så. Achands enda syfte är i själva verket att fungera som tullstation, vilket har fått många utlänningar att förbryllat klia sig i bakhuvudet. De äventyrliga tjuvar som försökt sig på att besöka Achand för att utföra sitt värv har mycket sällan återvänt och har de gjort det är de nästan alltid tomhänta. Vad detta beror på är det förmodligen bara mumbiterna själva som vet, men det viskas om märkliga skyddsbesvärjelser, uråldriga förbannelser och andra hemskheter.

Klasser

Styre

Prästerna

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16770#p16770

Utrikespolitik

Militärmakt

Religion

Skapelseberättelse

I begynnelsen fanns bara lera. Ayus (solen) som också kallas Lûgaz en-Idav (dagens härskare), skapade jorden genom att bränna den med sin eld. Senare utgjöt Marmûna, mångudinnornas moder, sina tårar över den livlösa jorden och haven och sjöarna skapades. Tårarna gav också näring åt frön från vilka alla växter och djur växte upp. Mûna, en av Ayus och Marmûnas 9 döttrar önskade sig fler varelser att leka med och skapade varelser av trä att bebo skogarna och varelser av sten att bebo bergen. Hon glömde dock att ge dem en själ. En natt anlände Shahokha, den mörka gudinnan från bortom stjärnorna. Shahokha spridde sitt mörka ljus över jorden och förargade Marmûna. Det blev ett krig i himlen mellan Marmûna och Shahokha. Shahokha dödade Marmûna som störtade ner på jorden, men blev bortjagad av de 7 andra mångudinnorna, Vihash, Lôrdazia, Ghasa, Ghisha, Kheva, Dulhûgia och Zêya. Men den nionde, Akhâni, vredgades så mycket av moderns död att hon blev rödfärgad och flydde bort i det yttre mörkret. Hon bär därefter namnet Rûyoh (den rasande) och återkommer fortfarande till jorden med jämna mellanrum då hon genom sin odödliga ilska skapar kaos, katastrofer och kataklysmer. Genom att Marmûna störtade till jorden skapades de intelligenta varelserna av trävarelserna och stenvarelserna genom att hon sådde själsgnistor i dem. Trämänniskorna blev alver, människor och svartfolk beroende av vilket träslag de var tillverkade av. Stenvarelserna som levde djupt nere i underjorden blev till dvärgar.


Kultur