Nostratiet

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.

Landsfakta

Nostratiet.jpg

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -












Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

caption

Karta över Nostratiet


http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

Caddisl koloni och handelsplats.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel: Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen


http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket