Ljusna

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Landsfakta

Invånarantal: -
Befolkning: Människor (ljusgother, det röda folket), alver och kentaurer
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: Alver, människor och kentaurer styr var för sig i sina kulturer. Alver - Monarki. Ljusgother - fria familjer med viss tingssamling.
Exportvaror: Ljusniskt siden, röd obsidian, lönnsirap.
Importvaror: Glaspärlor, smycken, metallföremål.
Välstånd: Varierar
Armé: Ingen central armé.
Religion: Ljusgothisk förfäders- och förmödradyrkan. Tevatenu
Övrigt: -

Historia

Förhistoria

De lärda anser att ljusnahalvön en gång i tiden var en ö. Det som idag är Mörknaskogen och Karlochträsken skall en gång i tiden ha varit en del av ett större träsk, skogen är än idag mycket sank. Detta medförde att Ljusnas urbefolkning levde mycket isolerat och inte hade några kontakter med yttre världen förrän belgotherna uppförde sina kolonier på 200-talet f.O. Urbefolknigen kom invandrades på 4000-talet f.O. från det område som senare skulle komma kallas Mirel. Man färdades antagligen genom Karlochträsken på enkla flottar och många kom aldrig fram utan blev offer för träskens fasor.

Ljusalvernas invandring

När alverna börjar invandra till Ljusnaskogen är okänt, klart är att det finns en bosättning på 800-talet f.O. Vad som drog alverna till Ljusna är okänt men klart är att de emigrerade i allt snabbare takt efter Tredje konfluxen. Ljusnaskogen blev ett centrum för lärdom bland alver men för övriga var det en stängd värld. Alverna hade ingen kontakt med urbefolkningen och verkar inte heller ha drivit bort dem från skogen. Vad än alverna fann i Ljusnaskogen verkar det också ha hållit människor borta.

Mörkeralvernas invandring

Under 500-talet f.O. började skogslevande alver bosätta sig i mörknaskogen vilken hade blivit mindre träsklik om än en lika förrädisk sumpmark. Alverna kom som flyende rebeller och det verkar som om det som fanns i ljusnaskogen drog dem till sig, likt en mal dras till en eldsflamma. Ljusnas alver ville dock inte veta av dessa rebeller och en bitter fiendeskap uppstod mellan alverna i ljusnaskogen och alverna i mörknaskogen.

Belgothiska Ljusna

200-talet f.O.
Belgother börjar utvandra från Kard och sätter upp kolonier längs med de skyddade vikar och fjordarna på Ljusnas nordsida. Efter ett par år träffar man på halvöns urbefolkning som är mycket skygga inför de nyanlända.
89 f.O.
Ljusnas belgother är i princip självständiga och man väljer en egen jarl bland de sina – Ljusnajarlen. Man betala dock en symbolisk tribut till Belgoths kung. Många av de inflyttade belgotherna har också börjat gifta sig med urbefolkningen och vissa av dem har tagit upp deras sedvänjor med att föra en nomadisk livsföring.
2 f.O.
Ett avtal ingås mellan riket Belgoth (dagens Ransland och Nordland) och riket Ransard (dagens Sydland och ön Ranz) om en framtida union.
1 f.O.-10 e.O.
Det Stora frihetskriget utkämpas i Belgoth mellan klaner trogna den åldrige kungen och klaner som ser unionsavtalet som ett berövande av belgothernas självständighet. De ledande belgotherna i Ljusna har fortfarande starka band med sitt gamla hemland och sänder krigare att slåss emot unionen.
12 e.O.
Belgoth blir en del av Ransard. De ljusniska kolonierna står utanför men betalar fortfarande den traditionella tributen.
18-24 e.O.
De västra klanerna i Belgoth gör uppror mot Vortigern av Ransard och krigare från Ljusna sänds åter som stöd. Kriget varar i sex år och de ljusniska krigarna lider stora förluster tack vare sitt stora mod.
24 e.O.
Fred sluts mellan Vortigern och upprorsklanerna och dessa tvingas flytta. De slår sig ned på Ormkusten mellan Vintervattnet och Karrlochträsken. Mer än fyra femtedelar av alla krigare från Ljusna som deltog är döda och deras hem skyddas nu av gamla eller invalider. De måste i fredsavtalet gå med på att betala en hög tribut till Vortigern varje år.
För att ta sig dit drar de sina båtar över Ljusnas gördel. Denna rutt mellan det gamla Belgoth, Ljusna och det nya belgothiska riket i söder gör att man beslutar sig för att upprätta ett nytt belgothiskt kungadömme. Kungadömmet får namnet Arbelgoth (nya Belgoth) och tillsammans med de ljusniska belgotherna bildar man ett dubbelrike.
30 e.O.
Arbelgoth väljer sin först kung, Alvar I Knape. Tillnamnet Knape får han eftersom han vinner kungavalet med knapp majotitet. Ljusnabelgotherna erkänner honom året efter även om det är den gamla Ljusnajarlen som i princip fortfarande har makten.
45 e.O.
Alvar Knape dör och inget kungaval hålls på fem år.
50 e.O.
Lothar väljs till kung. Han sägs vara en man som inte räds något.
55 e.O.
Efter ett vad om att kunna fiska upp en sjöorm återvänder Lothar alldrig. Hans son väljs till kung endast två år gammal under namnet Alvar II. Till förmyndare väljs alven Lostari som tillsammans med Arbelgoths klanledare och Ljusnajarlen styr den lösa konfedrationen tills dess den unge kungen blir myndig.
99 e.O.
Alvar II dör efter ett försök att rensa upp bland reptilmännen i Karrloch. Ingen ny konung väljs efter Alvars död då flera klaner vill se sin kandidat på tronen. Dock lyckas vissa klaner utroppa sina kandidater till kung av och till under de följande trettio åren.

Klavykernas ockupation

130 e.O.
Belgotherna i det belgothiska ljusnariket besegras av Klavykiska rikets trupper från trakoriska öarna. Ljusnajarlen dör redan i första slaget. När klavykerna seglar in i Rahm Nakra möts de av en liten ransardisk flotta. Ransaderna har seglat runt Ljusna och gör sig redo att åka tillbaka till Ransard med en av de största tributer på flera år, med sig har de bland annat Lothars magiska spjut. Ransarder och arbelgother tar strid gemensamt och vinner första striden. På vägen hem anfalls dock flottan i en hämndaktion från klavykernas sida och merparten av den stora tributen sjunker ned i havet. Enligt hörsägen flyter än idag skatter upp på Fingrarnas otillgängliga stränder. Klavykerna kommer dock tillbaks och segrar. Arbelgoths jarl (Skall stå kung?) försöker förhandla med de klavykiska okupanterna men blir istället brutalt korsfäst. De regerande klanerna har nu båda förlorat jarl och makt, ingen kungakandidat finns, alliansriket faller samman och förloras för alltid. Många flyr tillbaka norrut mot Kard och bort från klavykerna. Ransard inser sina begränsningar när de jagas bort av klavykerna under de följande årens tributresor. Klavykerna betraktade alltid belgotherna som ransarder och bosättningarna i Ljusna som del av "kungariket Ransard".
143 e.O.
Arbelgotherna börjat tröttna allt mer på klavykernas hårda skatter och hur deras soldater behandlar bönderna. Vid tinget protesterar jarlen och lagmännen mot den behandling och hur klavykerna ständigt våldför sig på deras kvinnor och plundrar deras visthus. Klavykerna svarar med att hänga alla klanledare, lagmän och jarlen från tingsplatsens stora träd.
144 e.O.
Efter att nyheten om den arbelgothiska massakern når Ljusna leder den Ljusnajarlen sina män i ett misslyckat upprorsförsök. Då rebellerna har slagits ned beordras de klavykiska soldaterna att förstöra och bränna alla gårdar. De bofasta ljusgotherna drivs på flykt eller dödas men de som har antagit urbefolkningens livsstil drabbas inte.
148 e.O.
Klavykerna börjar intressera sig för Ljusnaskogen och de legender om de fantastiska skatter. Efter ett par skärmytslingar börjar även ljusalverna känna sig hotade. Ljusnaskogens kung samlar alla hövdingar bland de nomadiska familjerna och tillsammans kontaktar man en kentaurhjord levandes på ormvidderna. Tillsammans lyckas man driva ut klavykerna från Ljusnahalvön.

Det Ljusniska fördraget

150 e.O.
Man har äntligen har drivit bort klavykerna, görs en överenskommelse mellan alver, människor och kentaurer. Kentaurerna åtar sig att beskydda ljusna från inkräktare och i gengäld förses de med mat av människor och alver. Kentaurerna har också rätten att studera bland alverna samt att de skall stå för deras vapen. Ljusgotherna och alverna återgår till sina stilla levnad med en ny ras att dela halvön med.
176 e.O.
Flyktningar från belgothiska Ljusna bildar ett nytt helt självständigt rike i Kards inland - Timolerien.

NU!

Under de fyrahundra år som har gått har väldigt lite hänt på Ljusnahalvön. Små försök att grunda kolonier eller handelsstationer har effektivt körts iväg av kentaurerna. Då och då har tillfälliga handelsstationer tillåtits varpå handeldelegationerna blivit ofantligt rika. Ljusgotherna lever sin stilla nomadiska livsstil och vad alverna gör kan man bara spekulera om.

Geografi

Utdrag ur "Ljusnande Resa" av Salmund Krooka y Tryphé:

Den fjärde etappen tog oss till den ljusniska obygden, som mig då oförvetandes skulle bli min resas slut och kulmen. Redan på behörigt avstånd glimmar de ljusniska klipporna rödgula i det klara solskenet, och vattenbrynet pryds av de konstfärdigast krängda tallar och cypresser mitt vytrötta öga skådat. Särskilt väl minnes jag en ensligt lagd dödmannaghög av havsrundade stenar som reste sig som en fyrsten över strandlandskapet. Den lille mannen, helt höljd i en till synes enorm mantel, ville härvid intet veta, utan trugade oss på sitt säreget lakoniska sätt att sätta oss ned, låta oss värmas och låta oss smaka av hans hemkokta viltsoppa. I denna ensliga herdekoja unfägnades oss sedan andens spis: skrönor om forna hjältar, gudar och drakar och hopplös kärlek. Trots att versformen var simpel och rimmen billiga, och trots ordens enkelhet förmådde dessa grova strofer röra större djup i min diktarsjäl än någonsin Pendons främsta jambskalder. Men aftonens främsta minne är när herden lät ljuda sin dubbelflöjt: en sällsynt lockande och vacker melodi. Jarlen ville intet veta av att vi skulle stanna i landet: men då var redan min själ så rörd av den råa gudomlighet jag anade bakom stubbe och klippblock, bakom ord och visa, att jag intet gick att avstyra i min föresats. Det var på intet sätt ovilja eller missunsamhet som fick den gode herremannen att propsa vår avfart: tvärt om orolig farohåg för vår säkerhet om vintertid. "Enbart Ljusna har ni sett" kvad han högtidligt och styltat "men när Mörkna i sin dysterskap faller över landskapen kommer vinterfasorna att göra kort affär av er: kummelspöken och nattulvar stryker landet när nätterna blir långa och vindarna kalla. Ni kommer höra banegasten tjuta runt knuten, och se griftgångarna klösa sig ur rösena." Jag avfärdade vänligt jarlens varningar: jag hade lärt känna ljusnamarkens gudinna, och mot hennes godhet var min gamla gud en sniken och maktlös streber. För sent skulle jag ångra mitt misstag, långt efter att min själs frälsning badats i myrra och begrovts i ljusnisk mark som ett oåterkalleligt förbund.

Ljusna är en halvö som sträcker sig ut i Västerhavet mellan Rahm Nakra och Lerigatt. Kusterna är höga med djupa fjordar och klippiga förrädiska havsbottnar. Ljusna delas upp i flera olika geografiska zoner. Längst upp och runt den centrala halvön ligger Ljusnas fingrar. Den centrala skogen har fått namnet Ljusnaskogen och befolkas av ljusalverna i ett eget rike. Längst ned på halvön ligger den stora sumpiga och vattensjuka skogen kallad för Mörkna som i söder övergår till Karlochträsken. Mellan de två skogarna ligger Ljusnas gördel som övergår i söder till Hälen och i nordost till Tummen. Två små bergsmassiv förekommer också, det ena norr om Ljusnaskogen och det andra mellan Gördeln och Tummen.

Ljusnas fingrar

Ut i Västerhavet sträcker sig de långa uddar som kallas för Ljusnas fingrar. Kusterna runt Fingrarna är mycket förrädiska, men lyckas man ta sig till de steniga stränderna väntar hundra meter höga lodräta klippväggar ofta täckta av sjöfåglars bon. De fyra Fingrarna är högplatåer, till största del bestående av slättlandskap med större och mindre träddungar.

Bergsmassiven

På Ljusnahalvön finns två bergstrakter, ett norr om Ljusnaskogen och ett norr om Mörknaskogen. Båda bergsområdena är snarlika med sina nedslita kantiga klippor som brytts ned till fyrkantiga stenar. Båda dessa områden var ursprungligen vulkaneområden som sprang upp under en järnrik öknen långt före förkonfluxernas varelser ens hade skapats. Detta gör att klipporna har en röd ton jämfört med resten av Ljusna som är en stor kalkklippa (rostöknen spolades bort då Ljusna den tid låg under havet).

Ljusnas gördel och Hälen

Området mellan Ljusna- och Mörknaskogarna kallas för Gördeln och det landområde som ligger väster om Mörkna går under namnet Hälen. Båda områdena har ett liknande område med omväxlande gles skog och stora gläntor.

Ljusnaskogen

Ljusnaskogen är belägen mitt på halvön och gränsar i norr mot Fingrarna, i söder mot Gördeln, i öster mot Norra bergsmassivet och i väster mot Rahm Nakra. Skogen är mycket tät och de höga, lavtäckta ljusniska lönnarna blandas upp med den tjocka mossan och höga ormbunkar på marken. I skogen växer också fantastiskt vackra och färgrika blommor på de långa rankor som klättrar uppför de höga stammarna. I skogen bor ljusalverna, en av Moder Jords alvstammar, som bosatte sig här för många hundra år sedan. Skogen döljer på en hemlighet vilket ljusalverna vaktar och vårdar. Även älvor kan ses dansa mellan träden och skogen andas av en frid som är få förunnade att någonsin känna. Friden är dock förrädisk, många vandrare har strövat in i skogen för att aldrig någonsin hitta ut. De enda förutom alverna som kan komma och gå som de behagar är kentaurerna.

Mörknaskogen

Mörknaskogens sydliga våtmarker. Ett sällsynt passande namn för en skogen. Ty mörk, dyster och dunkelt grön är Mörknaskogen. En skog där ljuset sällan hittar ner till skogsgolvet annat än som smala sällsynta ljussträngar som likt juveler gnistrar i en annars kompakt skuggvärld. Där sumpcypressers rödaktiga stammar reser sig som pelare ur vattnet och där hemlockgranars mossbehängda grenar slokar som tunga draperier ner mot de spegelblanka, grönskimrande vattenytorna, alltsammans skapande förvirrande optiska illusioner så att betraktaren har svårt att veta var vattnet slutar och träden börjar. Detta är vattnets skogar. Landtungor slingrar sig fram här och där som smala gångar i en jättelik labyrint. Ur vattenspeglarna reser sig de vita blommorna av sjönöt, kalla och missne. Svärdsliljor och musselblad bidrar till ytterligare att dekorera detta dunkla vattenrike med blad och blomsterprakt. På hösten sveper dimmor in landskapet och träd. Skymmer blick och dämpar ljud. Snärjer den vandrande i en vilseledande dans längre in i fuktskogen. Många har försvunnit in i dimmorna. Den erfarne vandraren vet att säkrast är att snabbt söka sig till högre mark och hålla sig stilla där tills dimslöjorna drar sig undan.

/Ur Jerome Monardes reseskildring från Ljusna

Längst ned i öst på Ljusnahalvön ligger Mörknaskogen. Mörknaskogen upptar ungefär en tredjedel av halvön och brukar inte egentligen räknas till Ljusna. Mörkna var en gång i tiden en del av Karrlochträsken i söder, men har under flera hundra år av landhöjning blivit torrare. Torrare är dock en beskrivning man inte skall förvillas av, skogen är nämligen fortfarande mycket vattensjuk och sank. Träden i skogen är av varierande storlek men alla tycks vrida sig uppåt med knotiga grenar och täta kronor vars blad tillåter så lite sol som möjligt att sprida sig ner till de växter som lever på marken. Rötterna försöker breda ut sig så mycket som möjligt men måste samtidigt hålla sig ovanför den sumpiga marken för att inte ruttna. Bland skogen faror finns alltid en överhängande chans att gå ned sig i kvicksand eller springa ut i ett kärr. I Mörknaskogens nordliga delar där marken är sandig och sumpig, men ändå torrare än det kärr som skogens sydligare delar växer i, domineras växtligheten av mörk mangrovegran. Skogen bebos av djur och växter som är direkt farliga och ovänliga mot främlingar. Illusionsträd, stryparrankor och spindelrankor är några av de farliga växter som återfinns här. Om växtlivet är farlig är djurlivet än mer hotfullt. Svarta lodjur med röda ögon tillhör de farligare av rovdjuren liksom vildhundar och mörknademoner. I Mörkna lever även mörkeralver som inte är direkt pigga på att ta emot besökare. De är direkt fientliga mot alver och kentaurer men kan visa likgiltighet mot människor och andra folkslag. I söder lever stammar av reptilmän. Den som vandrar in här kan räkna med att bli inbjuden till middag, han själv står som huvudrätt.

Karta

Ljusna.jpg

Klimat

Platser

Flora & Fauna

Ljusnas fingrar

Flora Till största delen består slätten av högt gräs av diverseslag. Vilt spannmål såväl som kraftigare lin och det narkotiska grässlaget hilja växer och bildar på våren och sommaren en grön matta som övergår under sensommaren och hösten till en gult och brunt högvuxet gräshav. Man återfinner också taggiga björnbär och hallon liksom nyponbuskar på slätten och i de träddungar växer vilda körsbär, äpplen och päron. Övriga trädslag som växer här är rönnar, björkar, ekar och lönnar. Barrträd som förekommer är cypresser, lärkträd, ceder, alepotallar, pinje och ädelgranar.

  • Pamuväxten
Pamuväxten är en stor blomma som växer nästan till att bli två meter. Dess saftiga stjälkar innehåller vissa ämnen som gör att den smakar mycket bittert och få djur förutom akun betar av den.
  • Hilja
Hilja är ett gräs som växer på slätten. Hiljan har vissa lätta narkotiska oljor i sig och kan både tuggas och rökas. Då man tuggar hilja får man en känslan av upprymdhet och man får lättare att andas den ofta dimmiga, tungt fuktiga luften som kan driva in över fingrarna. De som röker hilja får ett tyngre rus och känner sig inte lika upprymda som de som tuggar den.

Fauna Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna och har tämjts av slättens nomader. Den förekommer dock fortfarande i vilt tillstånd men är mycket fredlig då det inte har några naturliga fiender. Andra större betande djur som förekommer är får som förvildats. Anzen, ett sebraliknande djur, finns också men är idag i det närmaste utkonkurrerade av de förvildade fåren. Det enda större rovdjur som finns är det ljusniska lodjuret. Liksom anzen är även lodjuret på tillbakagång då anzen är deras naturliga jaktbyte. Lodjuren har anfallit människor, men dett förkommer bara då de har blivit desperat på grund av dålig förekomst av bytesdjur. Andra rovdjur är rävar, vesslor och andra gnagare. Deras bytesdjur är andra gnagare och ormar, paddor och grodor. Fågellivet på fingrarna består av örnar, hökar och ugglor som sköter rovfågelarbetet. Mindre fåglar förkommer som grässångare, busktittare och andra småfåglar. Färgtäckningen är ofta i brunt, grått, vitt och gult men några raser har rött, grönt och blått, sådana färger uppskattas av befolkningen son gärna smyckar sig i sådana fjädrar. Längs med klippkusten lever sjöfåglar av olika slag. Trutar, måsar och lunnefåglar har sina bon och även en och annan albatross häckar här.

  • Solfjädersfågeln
Solfjädersfågeln är formad som en solfjäder när den slås ut. Teckningen är i halmgult och när den lyfter upp sin solfjäder (något den gör när den känner sig hotad) är fjädrarna starkt rödfärgade med en svart fläck i mitten.
  • Gräshök
Gräshöken kallas så därför att den har gröna fjädrar. Gräshöken bygger sina bon på marken och ruvar under våren då den är i det närmaste osynlig i gräset
  • Aku
Akun, den blonda kamelen, är inhemsk till ljusna. Färgen på pälsen är blond i olika nyanser. Alltifrån platina blonda kameler till rödblonda förekommer. Kamelen blir ca 1,9 – 2,3 m höga och kan leva i upp till 35 år. Under hösten och vintern växer akuns päls ut för att skydd från kylan. Pälsen tappas sedan på våren då vädret börjar bli varmt.
  • Anzen
Ett sebraliknandedjur i brun och gulbrun teckning har den mycket lätt att gömma sig i gräset. Den och akun utgör de två stora betande djuren vilka är naturligt förekommande på ljusna. Får som har smitit och förvildats har tyvärr konkurrerat ut anzen och bara ett fåtal hjordar finns idag kvar.

Bergsmassiven

Bland dessa klippor växer märkliga växter, blodväxterna. Blodväxterna har istället för att ta upp magnesium i sitt klorofyll tagit upp järnet och växternas saft tycks likna tunt blod.

Mineraler Mineraler som utvinns här är främst den röda obsidianen. Obsidian är glas skapad under högt tryck i en vulkan. Den ljusniksa obsidianen är genomskinlig och har antagit en röd färg, den kallas ibland för ljusnisk rubin av juvelhandlare. Tack vare den höga järnhalten i obsidianen lämpar den sig för att tillverka redskap av, hårt som härdat stål krävs det en mycket skicklig hantverkare för att bearbeta den. Även om man kan göra yxor och knivar av obsidianen lämpar den sig inte för stora svärd eller stridsyxor då obsidian är tyngre än stål och man kan inte heller göra dem lika tunna som krävs då man tillverkar vapen.

Fauna

  • Shadhahvar
Bland de röda klipporna skuttar shadhahvaren omkring. Shadhahvaren är en antilop och hos hanen finns ett långt ihåligt horn mitt i pannan. Hornet används som en resonanskammare och har ett flöjtliknande ljud vilka många jämför med de höga piporna hos en orgel. Varje hane har dessutom sin sång och vid parningstid kan man höra shadhahvarerna spela för att locka till sig honorna, en fantastisk konsert hörs då mellan bergsväggarna.
  • Ljusnisk panterlo
Panterlon, besläktad med det vanliga ljusniska lodjuret, är större och har en mer rödaktigare ton i pälsen. Panterlon jagar sällan shadhahvaren, även om en och annan unge och åldring kommer med, utan deras främsta byte är klippgrisen.
  • Klippgris
Klippgrisen har utvecklat långa ben med smala klövar och är inte lika fet som vildsvinet. Den lever på blodväxter och även en och annan köttbit går med

Gördeln och Hälen

Flora Området har en rik växtlighet med höga lövträd och en rik undervegetation. Ormbunkar och mossor täcker marken där inte buskar och låga träd tar plats. De träd som växer här är lärkträd, ceder, alepotallar, pinje, ädelgranar, ek, rönn, bok, asp, ask, vildapel och ljusnisk lönn. Buskar finns i många varianter från bärbuskar som björnbär, hallon, vildkrusbär och vinbär till vanliga enkla snår. På marken växer mossor och ormbunkar men även blåbärsris och den ljusniska jätteskogsmelonen.

  • Ljusnisk lönn
Den ljusniska lönen är unik för ljusna. Med sin gula bark och extra stora löv är den en också fylld med sen mycket söt sav. Saven tappas av befolkningen och kokas till en lönnsirap.
  • Jätteskogsmelon
Jätteskogsmelonen är en melon som växer på marken i ljusnas öppnare skogar. Melonen har ett grönt skal och gulblekt fruktkött med ett centralt kärnsystem. Melonen blir ca 1 m i diameter men kan under rätt förhållanden växa och bli nästan 2,5 m i diameter.
  • Akoch
Akochbusken är egentligen en ettårig växt som sträcker sig upp ur undervegetation ca 1 m. Ljusgotherna skördar buskens blad och torkar dem. Bladen kan sedan tuggas eller bryggas till ett te för att få en likande berusnings likadan som effekt från hiljan.
  • Alvkamfer
Trädet alvkamfer växer främst inne i Ljusnaskogen men kan även hittas på Gördeln. Genom att utvinna oljorna från trädet får man alvkamferolja och barken kan torkas och användas som rökelse. Både oljan och rökelsen kan användas mot sjukdomar.

Fauna Djurlivet består av vildsvin och hjortar som större växtätare. Dessa jagas av lodjur och varg som har smugit sig in från mörkna. Gnagare såsom vesslor och skogsmöss lever i undervegetationen liksom marklevande fåglar. Olika fasanfåglar förkommer rikligt liksom påfåglar, rapphöns och vaktlar. På hälen lever också lunnefåglar i stora kolonier längs med kusten.

  • Månfågel
Månfågeln lever i skogssjöarnas vassar och lever av insekter den fångar från i vattenbrynet där den vadar fram. Namnet månfågel har den fått av att den dansar i månens sken. Fjäderdräkten är vit som övergår till rosa för att avslutas i kraftigt röda spettsar. Även på huvudet har den en röd hjässa.
  • Vargsvan
Denna fågel har fått sitt namn för att dess skrik skrämmer iväg vargar. Fågel är en stor till största delen marklevande fågel men den kan också flyga. När den breder ut sina kahkifärgade vingar mäter den nästan 4 m mellan vingspettsarna. Ett slag med ena vingen är nog för att knäcka bröstkorgen hos en varg eller för den delen en vuxen man. Fågeln är dock ingen jägare utan lever av att beta sjöväxter.
  • Svalhöna
Den lilla svalhönan är en ljusblå fågel med två långa stjärtsvansar. Fågelns stjärtfjädrar är mycket uppskattade av befolkningen som använde dem för att smycka sig i. Ägen lär också vara en delikatess. Svalhönan lever i kolonier om 60 – 100 individer och bygger små hängande svalbon från ekar.
  • Ädelhöna
Brunröd och gul kan ädelhönan vara svår att få syn på i undervegetationen. Ädelhönan lägger ägg som är mycket uppskattade av befolkningen och även dess kycklingar fångas in och äts. Fågeln lever i små enehter om fem till tio hönor och en tupp samt ett antal kycklingar. Ädelhönskolonier bygger sina bon vid kanten av skogsgläntor och kan samsas brevid flera samhällen, det är inte ovanligt att hitta större gläntor med över hundra ädelhöns i.
  • Skogssolfjäderfågel
Mindre än sina släktingar på slätten har den dock en större solfjäder. Teckningen är ljusare och underkjolen är snarare orange än röd.
  • Silverörn
Silverörnen är en stor köttätande fågel som lever i de öppnare skogarna. Trotts att den är så stor jagar den inte själv utan är främst en asätare. Namnet silverörn har den fått från sina vackra silverfärgade fjädrar som bryter i stålblått.

Ljusnaskogen

Flora I Ljusnaskogen växer växter som vars like finns på få platser i Ereb. Vissa växter kan läka dem som ligger på sitt yttersta och andra har dödligt gift som kan tränga in i en människa bara genom beröring. Även varianter av de växter som finns på gördeln frodas här.

  • Agnao
En lianväxt i många varianter som slingrar sig upp för lönnarna. Bladen är små men den har stora blommor från eldrött till orange till kraftigt gula. Blomman innehåller ett mycket potent nervgift och de giftigaste sorternas gift tränger genom huden och förgiftar en intet ont anande beundrare. Svagare sorter är inte heller att leka med och samtliga sorter är dödliga även om de varierar hur man måste intaga blomman.
  • Sar´anja
Sar´anja är en markrypande fetbladig växt vars blommor är små grönvita klockor med små blå sträck. Sar´anja är en medicinalväxt som används för att få någon att vända vid dödens portar. Växten ger dock inte evigt liv men kan förlänga en människas liv mycket länge (man kan bli upp till 120 år) om den används regelbundet. Växten är mycket svår att få tag på då den både är mycket sällsynt och brukar finnas i närheten av giftkolibriekolonier. Oftast växer den i närheten av den dödligaste formen av agnolianen.
  • Fadiole
En läkeväxt vars användning används mot svåra koppsjukdommar. Växten är mycket vacker med sin stora gyllengula tätt placerade blommor på stjälken. Det är roten som används till grötomslag, vilka lägges på kopporna.

Fauna Liksom på gördeln är det dominerande djurlivet fåglar. Fåglarna är här om än vackrare och de är inte lika skygga som på övriga ljusna.

  • Ljusniska kolibrie
Små kolibrier i olika färger flyger runt skogen och samlar nektar från blommorna. Många är dem som misstagit dem för älvor eller tvärt om misstagit älvorna för kolibrier. De flest kolibrier är ofarliga men den lusniska röd och gulstrimmiga kolibrien lever på att suga nektar från agnaoblomman. De får även med sig giftet vilket de lärt sig att spotta på rovfåglar eller för den delen störande främlingar, döden är oftast inom några sekunders smärtsamma ryckningar.

Mörknaskogen

Flora Stryparrankor och illusionsträd förekommer och många andra minst lika dödliga växter har sin växtplats här. Ugonträdet växer i de kärriga mörkna men på torrare öar förekommer ljusninsk lönn, om än i en förvriden dvärgform. Mörk magrovegran och svarta tall växer i norra delarna av skogen och behängs av spindellavar som likt spindelnät växer mellan trädens grenar.

  • Ugonträd
Ugon är det mangroveträd som växer i hela mörkna och är dominerande bland trädbeståndet. Trädet har en förvriden knotig stam med gråbark och en mycket tät krona designad för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Löven är mörkt gröna och mycket saftiga. Trädens rötter ingår i ett system med utskjutande skott som reproducerar trädet som inte har några frukter eller synliga frökapslar, det har till och med spekulerats om att mörknas alla ugonträd är en och samma organism.
  • Azazi
En buske med långa mycket spetsiga taggar på. Busken växer i stora trasliga snår med stora bärliknande frukter. Den som springer genom snåren kan räkna med en otrevlig överasknig om denna inte bär helrustning. Taggarn är så vassa och smala att de kan sticka genom en ringbrynja och riva genom läder. Om man nu skulle bära helrustning kan man även då räkna med en obehaglig surpris. Azazisnåren växer oftast över ett sumpigt kvicksands hål. Trotts detta finns det varelser som lever på busken frukter. Mörkeralverna använder taggarna som pilspetsar.

Fauna Mörknas djur kan enkelt delas upp i bytesdjur och jägare. Bytesdjuren är framförallt stora gnagare som bisamråttor och kapivarer men även växtätande reptiler ingår i jägarnas diet. Insekter i all former och storlekar tillsammans med krokodiler och allt där i mellan utgör en farlig cocktail. En gång i tiden levde här farligare fiskar men dessa återfinns idag bara i de allra södraste delarna mot karlochträsken.

  • Svart lodjur
Det svarta lodjuret har invandrat från ljusna och fått en mörkare päls för att bättre smälta in i dunklet. Större än sin kusiner i ljusna jagar den det mest som finns i skogen men lever främst på bisamråttor.
  • Mörknademon
I mörkna lever ett apliknande vidunder med svarta matt päls. Tillsammans med de röda ögonen, platta nos och stora huggtänder har den ett demoniskt utseende. Apan är också mycket vildsint och deras föda består till hälften av kött vilket gör den till en jägare. Denna best sätter skräck i de som lever nära skogen och dess ylande kan få många nomader att darra av skräck.

Folkslag

Ljusgother

Ljusgotherna är den nomadiserande mänskliga befolkningen på Ljusnahalvön, främst på Ljusnas fingrar men även vid Ljusnas häl och Ljusnas gördel. Ättlingar till de belgother som inte flydde under klavykernas invasion, har de antagit en ny levnadsstil som skiljer sig stort från den ransardiska.

Ljugotherna är levnadsglada människor som tar dagen som den kommer. Fredligare människor är svårt att finna och vapen och krigare är något som inte finns inom stammarna. Uppdelade i sju klaner, som sönderfaller i ett antal familjer, strövar de fritt inom sina områden och livnär sig främst på att samla mat som finns på halvön.

Det röda folket

Bland bergsmassivens klippor lever ett småväxt folkslag kallat det röda folket. Namnet tros komma från den hemvisst de håller, men kan också komma från att deras hud har en svag rödaktig ton eftersom olika blodväxter, så som blodrödstrandpotatis, ingår i deras diet. Det röda folket antas vara släckt med urljusniern men inte direkt släkt med ljusgotherna utan har tagit en sidolinje. Det röda folket har mycket kvar av den gamla kulten där man bygger gravkummel. Liksom ljusgotherna vördar de sina förfäder men det är okänt om de håller lika hårt förmödrakulten. Det diskuteras om det röda folket är nomader eller bofasta, klart är att man aldrig har träffat på deras bosättningar på samma plats två gånger. Ljusgotherna handlar med det röda folket och byter till sig rött färgämne och rött obsidian annars är kontakterna obefintliga. Det röda folket finns inte heller med i det ljusniska fördraget men betraktas av alver och kentaurer som en del av ljusna, ljusgotherna anser att de är fränder och därför indirekt tillhör ljusgotherna.

Kentaurer

Huvudartikel: Kentaurer

Alver

Huvudartikel: Alver

Samhälle

Ljusgothernas samhälle

Ljusgothernas samhälle är ett matriarkat där varje familj styrs av den äldsta kvinnan (kallad mormor). Familjen är en storfamilj bestående av tjugo till trettio vuxna individer som lever tillsammans. Mormor och hennes döttrar och dotterdöttrar, systerdöttrar och systerdotterdöttrar utgör själva stammen därutöver kommer män från andra familjer för att slå sig samman med dem och förhoppningsvis hitta en partner. Om en kvinna väljer en man som får bo med henne i hennes tält anses de gifta. Manen knyter då ett vacker mångfärgat rep ovanför tältets öppning och bär ett rep med samma färger runt midjan för att visa att han nu tillhör detta tält, kvinnan kan ”ta ut skilsmässa” när hon vill genom att återlämna repet (kärlek är dock mycket fri och otrohet finns inte som begrepp, svartsjuka förekommer men anses inte som något sunt). Det är dock viktigt att bo ihop som man och kvinna då två par händer är bättre än ett par när det gäller att riva tält och bygga upp dem. Även när det gäller att ta hand om barnpassningen i tältet är det en fördel med flera vuxna. En man kan också vara gift med flera kvinnor om de bor i samma tält. De män som inte hittar någon kvinna att bo med kan antingen söka upp en ny familj eller bo i mormors tält. Mormors tält är det största tältet och används dels för de män som inte har någonstans att bo och dels som samlingstält, mormor har dock ett eget tält precis som alla andra kvinnor.

När en flicka födds börjar familjen att väva tyg till hennes tält. Tyget skall vara färdigt så att när hon får sin första menstruation skall man börja kunna sy tältet. När tältet är färdigt kan hon ta sin första make (hon kan dock ha partners innan). Tältet brukar ta ett antal år att sy och de brukar bli klara när den unga kvinnan är i sexton till sjutonårs ålder. Eftersom det tar tid att väva tältduk och sy tält är det inte ovanligt att det delas av två till tre systrar. Alla tre kan då vara gifta med samma man.

Män får av sin fader repet de bär runt midjan (repet lämnas ibland över av modern om fadern skulle ha lämnat den familjen eller dött). Repet berättar vilken släkt man tillhör och antalet knutar och deras täthet och sort visar hur man är släkt, detta för att motverka inavel. Ibland föds så kallade frigossar, pojkar som har avlats av främlingar. När frigossarna når puberteten får de ett bälte som den äldsta mannen i stammen (farfar) har tillverkat. Det ny bältet är i en unik färgkombination, som inte använts förut och är knutlöst (då knutar visar generationer och förgreningar).

Dagligt liv

Man livnär sig främst på att samla frukt, nötter och bär, även vilda spannmål samlas och mals till mjöl för brödbak. Olika rötter som vild potatis och morötter förkommer liksom lökar av olika slag. Kött förekommer inte dieten men däremot fisk och fågel. Mjölken från akun används för att göra yoghurt och smör. Man tillverkar den alkoholhaltiga drycken pamu av roten från pamuväxten, vilken bara växer på de öppna slätterna på ljusna.

Även om man inte äter kött så har varje familj en liten hjord med de långhåriga gulvita kameler som bara finns i ljusna, så kallade Aku. Aku klipps och deras hår används för att väva vackra mattor som pryder golv och väggar i de vackra sidentälten. Man mjölkar också kamelerna och använder dem som lastdjur (terrängen på ljusna gör att det inte går att använda vagnar). Även får förs som nyttodjur för mjölk och ull.

Förutom de vackra mattorna som knytts av aku päls, använder sig ljusgotherna av växtfibrer för att få fram det vackra ljusniska tyget kallat ljusniskt siden. Ljusniskt siden finns i över hundra varianter – alltifrån flortunna dansslöjor till tjock vindtät tältduk. Tyget färgas ofta och vävs i olika mönster med skarpa kontraster (besökare till ljusna har jämfört de enklaste fåraherdarnas rockar med dem som bärs vid hovet i Krilloan).

Metall förekommer sparsamt bland de ljusgothiska klanerna, istället använder man sig av stenverktyg tillknackade av obsidian. Dessa blir vassa nog för att använda som rakknivar . Den metall som används är främst smycken och spännen vilka man bytt till sig. Ädelstenar och halvädelstenar används som smycken men varken ben eller läder eller några andra djurdelar används för att smycka sig med ett undantag – fjädrar. Ljusgotherna använder sig av fågelfjädrar som utsmyckning, ju fler, större och färgrikare desto bättre.

Ljusgotherna handlar sparsamt. Detta beror inte på att de inte vill handla utan har dels med den svåra terrängen på halvön, vilket gör att de är svårnådda, och att de bara tillverkar för sitt eget behov. Då och då händer det dock att en och annan matta eller några rullar ljusniskt siden hittar ut från ljusna. När detta händer brukar de gå för mycket höga priser i länderna runt kopparhavet. Även om ljusgotherna inte handlar stort med omvärlden förs det en livlig handel mellan de olika familjerna och även viss handel med kentaurerna och ljusalverna (med mörkalverna förs ingen handel)

Ljusgotherna är mycket skickliga hantverkare och tillverkar förutom sina berömda handknutna mattor och fantastiska tyger en mäng produkter. Man tillverkar vackert snidade träskulpturer, både prydnadsföremål och husgeråd. Stenarbeten för att göra yxor och knivar har utvecklats till en sådan konstfullhet att de nästintill skulle kunna tas för sina motsvarigheter i metall. Plymmakeri anses som en stor konst och de familjer som kan ståta med en plymmakare har ofta betydligt fler fjädrar och plymer än andra vid stora sammankomster.

På ljusnahalvön växer halja. Halja betyder också lina eller rep något man också tillverkar av denna växt liksom tyg. Halja är också lätt narkotiskt och används som berusningsmedel genom rökning vid festliga tillfällen. Halja växer dock inte på gördeln eller hälen där klimatet är skogigare. Här använder man sig mer av akoch, en buske vars blad kan tuggas eller bryggas till te. Både halja och akoch handlas med mellan familjerna.

Religion

Ljusgotherna har ingen gud istället, hedrar man förmödrarnas och förfädernas andar. Förmödrarna och förfäderna är både alla föregångarna men det finns också några namngivna. Frömödrarna beskyddar tält och läger. Några bud eller dogmer har man inte men enligt tradition äter man inget av en moder född, fåglar däremot födds ur ägg och fisk ur rom – alltså är dessa djur inte födda av en moder. Likaså anses mjölk som helig och nyfödda barn brukar tvättas i mjölk.

Förmödrarna

De fyra beskyddarna

  • Toji är den förmoder som beskyddar tältet och förvisar sjukdom.
  • Akoji beskyddar barnen från att falla i elden och hindra bröd från att brännas.
  • Pikiji lever även hon vid elden och ser till att inga bränder startar.
  • Nikoji hjälper till vid förlossningar och beskyddar det ofödda barnet och modern.

Dessa fyra förmödrar brukar pryda fyra av tältets stänger.

Förfäderna

De fyra bevakarna

  • Ajnos beskyddare av friskt vatten och källornas renare.
  • Hakjos hjälper till att finna bortsprungna akus och får, brukar avbildas med ett aku huvud.
  • Chikijos beskyddar från att slinta med kniven.
  • Kentauros, kentaurernas förfader.

Totempålen

Mitten av varje lägerplatts brukar prydas av två totempålar, den ena med förmödrarna och den andra med förfäderna. Varje familj har sina egna totempålar med flera förmödrar förutom de fyra beskyddarna och de fyra bevakarna. Totempålarna flyttas inte utan markerar var man brukar slå läger, det finns alltså två par totempålar vid varje lägerplats (varje familj har ca 7 - 8 platser man flyttar runt till beroende på årstid). Varje tält har också en totempåle vid tältöppningen på vilka man kan läsa förmödrarna till just detta tält. Likaså pryder en totemstaty oftast varje hörnstolpe med en av de fyra beskyddarna, en i varje hörn. Vid vattenkällor brukat man sätta upp en påle eller planka avbildande Ajnos.

Ceremonier och ritualer

Hedrandet är oftast enkla ritualer där mormor eller farfar utför libationsoffer och de andra titta på.

Lägerceremonin

När man slår läger offrar mormor ett fat med mjölk framför förmödrarnas totempåle. Ritualen utförs när man har rest alla tälten och alla härdar har byggts. Efter detta kommer alla tält som reses räknas som främlingstält.

Uppbrytningsceremonin

När lägret har packats ihop och alla härdar har brutits upp (alla stenar har flyttats till ett litet röse) utför farfar uppbrytningsceremonin. Farfar häller vatten framför förfädernas totempåle och därefter är man klara att resa.

Det nya tältets ceremoni

När en ung flicka skall flytta in i sitt första tält, troligen med en yngre syster, så håller stammen det nya tältets ceremoni. Den unga flickan/flickorna måste slå upp tältet själv/själva. Därefter skall hon/de baka ett bröd och bjuda in alla i familjen samt gäster. Hon/de delar ut brödet och ber sina gäster att deltaga i hennes/deras måltid. Gästerna förväntas föra med sig olika rätter som de delar med sig av. Efter denna ceremoni har utförts hälls mjölk ut i fyra hörn i tältet. Tältet räknas dock som främlingstält fram till nästa gång man reser läger på en av de specifika lägerplatserna (de med totempålar) varför denna ceremoni oftast utför dagen innan man slår upp lägret.

Tillfälliga lägrets ceremoni

Likadan som läger ceremonin men denna utförs då man slår till fälligt läger. Då man inte har en totempåle att offra vid offrar man direkt på marken.

Begravningsritual

När en någon dör tvättas denna med en blandning av mjölk och honung. Därefter sveps de hårt i ett sidentyg av kvinnorna varpå de under stor klagolåt förs ut ur lägret. Utanför lägret har männen uppfört en plattform där den döde läggs på och surras fast. Plattformen har ofta rikt utsirade hörnpålar med de fyra förmödrarna för kvinnor och förfäder för män. En man surras fast med sitt släktrep och en kvinna har sin totempåle med sig. När man har fäst den döde på plattformen brytts alltid lägret och man vandrar vidare.