Erebs historia

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone kring år 610 e.O. (Under Ljusa Handens kritiska ögon.)

För en mer detaljerad HISTORIA närmare sanningen se Kronologin, där en modig munk och äventyrare vågar säga sådant Ljusa Handen inte ser med blida ögon på.


Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)

Innan skapelsen regerade Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren, totalt i död och tystnad.

Den Gyllene Boken säger: "Ur intet skapade Etin det himmelska ljuset med fast hand. Ljuset fyllde tomheten och tomheten strålade med Etins kraft och härlighet." Etin skapade, i sällskap av andra skapande väsen, genom sina ord Altor.

Hemaquiel flydde till det mörka Inferno, men även efter Ljusets ankomst fanns hans skuggor kvar. Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta Altors folk att bryta Etins sex budord.

Tiden kring den första konfluxen

Skaparna med Etin i spetsen hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade Skaparna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla Höga Språket och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.

Efter katastroferna uppstod en ny värld. Den enda sanna guden Etin, som var den store skaparen, tog det som sitt ansvar att börja om på nytt. Han skapade solseraferna till sin avbild. Dessa första väsen var Honom för lika och deras uppenbarelse för ljus och vacker för den värld som fanns kvar efter Konfluxen. Han tog dem därför istället till sig i sin himmel. För att uppfylla världen gjorde Han uti sin godhet människorna att förvalta Altor och sprida Hans ljus över världen. Hemaquiel förledde solserafen Erfavel och kunde så stjäla en del av Etins skaparkraft för att själv skapa sig avbilder. Etin upptäckte stölden, men inte förrän Hemaquiel avhänt stöldgodset till lägre andar och demoner. De demoner och andra lägre väsen som fått stulen skaparkraft från Hemaquiel satte lägre varelser på jorden. De var dock okunniga och besatt inte tillräcklig kraft eller kunskap för att nå upp till Etins. Den skapande kraften är Etins och endast Han kan bruka den. De lägre väsen som försökte kunde endast modifiera och förändra den kraft Etin skapat. De flesta av deras skapelser var anskrämliga och vände sig bort från Etins ljus i skam. Etin har dock i sin barmhärtighet och visdom låtit det bli känt att alla de av Altors intelligenta varelser som väljer att följa Hans sollära skall vara välkommen till Honom för evig ro efter deras tid i världen är till ända.

Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar blev de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå. Människorna dyrkade den ende sanna guden Etin, men kontakterna med de andra varelserna fick många att glömma ljuset och visdomen som Hans budskap innebar.

Skogsanden Tevatenu skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Älvfolken ser henne som sin gudinna. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning och Etin såg med överseende på dessa tvålfagra varelser. Tevatenu frodades och även grupper av människor började dyrka henne. Andra andar och demoner saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn eller männsikorna i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Moder Jords folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva. Etin hade dock rustat människorna bättre och de lät sig inte så lätt skrämmas av mörkrets skapelser.

Dvärgarna skapades av bergsanden Terra ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen. När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.

Enligt sägnen vann för 4000 år sedan den vise och tappre hjälten Palofar en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan de hedniska gudarna till vattenguden Enkis favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt Golwyndas sötvattenshav och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningingom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.

Bronsets ålder (3500 – 1534 f.O.)

Dvärgarna lärde sig gjuta brons ca 3500 f.O.. Dvärgarna sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna om bronset av vättarna, som lyckats infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människorna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen över Ereb. Bronsets ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått och det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag.

Tack vare den mystiska metallen månsilver blomstrade under denna ålder alvernas kultur i Cereval, och till och med dvärgarna drevs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret hade behållit sina krafter utanför Cereval kunde Månalverna mycket väl ha blivit Erebs herrar. Månalverna rike förstördes av drakar och troll och nuförtiden lever det endast kvar i legender och sägner.


Under denna tid växte dock tre starka högkulturer fram bland människorna på Altors västra halva, Golwyndakulturen, Melukhakulturen och Yndarkulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer nämligen den efaritiska och sydakrogalska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.

Runt Golwyndas sötvattenshav fanns en rik jordbrukskultur i de länder som idag benäms Krun, Sombatze och Furgia. Golwyndakulturens invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.

Kulturen på Melukha var och är av det harmoniska slaget. Stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen har ingen egen gruvdriftskonst och styrs som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på Melukha. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.

Ön Yndar invaderades av margylerfolket från sydöstra Akrogal. Margylerna utvecklade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från Yndar. Denna mörka kunskap spreds med tiden via Golwyndakulturen till Ereb.


I nordligaste Nargur och södra Barbiaområdet växte barbarernas kultur fram. Denna barbarkultur var ingen högkultur, men kulturen härdades av stridigheter mellan människor och svartfolk. Bland dessa folk fick dess shamaner, volverna, kontakt med en mäktig ande som förespråkade samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter slöts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans i norr kunde stoppas och anden sågs snart av barbarerna som en gudinna, A Nhari guhr. Barbarfolken i norr enades tillslut genom eder som skulle hålla i 2000 år. Under de följande århundradena utvandrade flera stammar från Nargur. I Orghin finner vi isbarbararena eller tjugerna. Åt öster vandrade hyner och cerer till Masevabuktens stränder. Åt söder vandrade ovaterna för att bosätta sig mellan Nidabergen och Landori. De som stannade uppe på höglandet fick namnet barbier och i de norra skogarna nargurer.


Det fanns naturligtvis människor runt om i övriga Ereb, men de flesta lämnade inget bestående arv och Etins lära förvreds eller föll i glömska.

Järnets ålder (1534 f.O. – 600-talet e.O.)

Dvärgarna hade lärt sig smida järn redan ca 1700 f.O. och lyckades hålla järmsmideskonsten hemlig. Det var först när en övermodig dvärg vid namn Targald Karskfot år 1534 f.O. invaderade Krun, blev tillfångatagen och fråntvingad konsten som människorna lärde sig att smida i järn. Kriget blev känt som Järnkriget och sedan dess lever vi i Järnets Ålder. Targalddh4.jpg Grottmålning funnen i bergen nära dagens Smyrrah i Krun.

Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)

Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över Kopparhavet var möjliga. Högkulturerna som hade börjat bli överbefolkade spred sig över Ereb. Rikena vid Golwyndas tre stränder började gå skilda vägar.

Krun upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med grannarna i Sombatze och Furgia expanderade man i nordvästlig riktning. Krun grundade under denna tid kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till Aidne, Kopparhavets nordkust och några öar i södra Västerhavet. Runt om Kopparhavet där man gjorde landstigningar koloniserade man i Kruns namn. I området som idag utgörs av Jorpagna satsade krunerna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades snabbt. Krunerna tog också över dagens Nidland och gjorde det till en koloni med namnet Lasutyp. I Järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med barbarfolket hynerna från Masevabuktens strand. Som tack för hjälpen i kriget fick hynerna av krunerna till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas Hynsolge vilket betyder ”hynernas jord”. Krunerna reste flera stora byggnadsverk av vilka ett fåtal kan beskådas än idag.

Golwyndariket Furgia var hela tiden tvungna att försvara sig mot margylerna från Yndar som slutligen tog över hela södra Akrogal och därmed även Furgia som de med sin mörka trollkraft kom att behärska fram till 800 f.O.

Golwyndakulturens kärnområde Sombatze i norra Soluna levde ett fredligt liv med undantag av strider med stammar från grannen Efaro. De två kulturerna blandades under denna tid och kom att präglas av mystik och religion.


Under denna tid bosatte sig alver från Melukha i Sivoa på nordvästra Samkarna samtidigt som ett folk från regnskogarna i söder koloniserade Morëlvidyn. Folket hade fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och hade vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet dess namn.


Från högkulturerna Krun och Furgia i söder kom i nya skepp upptäcksresande och köpmän till Barbia. Bräckliga handelskontakter etablerades. Nordbarbarerna jagade bort svartfolken från höglandet för att kunna bedriva boskapsskötsel och barbarriket Barbia började ta form. Byn Babor blev en stad av sten med höga stadsmurar. Barbarerna började dra gränser för att kunna äga mark vilket ofta ledde till krig med alltför blodig utgång. Svartfolken gömde sig i Nargurs skogar för att hastigt bli uppschasade bland Nidabergen.


Dvärgriket i Grynnerbegen krympte pga. att många dvärgar flyttade till lugnare trakter undan Kruns expantion. Dvärgar grundade nya riken så långt norr över som Kardbergen och öster över i Mörkrets berg. De lyckades leva i relativ fred med svartfolken och började på nytt bedriva gruvdrift.

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Härarnas tid är den tid då uppladdade krafter gjorde upp om framtiden.

Under flera hundra år levde man i fred I Krunska väldet, men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Mindre motsättningar mellan de två folken växte från obetydliga till oåterkalleliga ärekränkningar. Det så kallade Ärekriget inledde en turbulent tid kring Kopparhavet. Ärekriget bröt ut år 1080 f.O. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och Sombatze vilket ledde till Kruns totala dominans till sjöss. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från Nargur, samt ingick en allians med Efaros stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn Grivela i Jorpagna. Hynsolge besegrade Krun och dess allierade och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela Kopparhavet i 500 år.

Efarierna fick tack vare Ärekriget i Kopparhavet möjlighet att besegra Sombatze, men då man inte hade någon disciplinerad här urartade det hela till ett skövlingståg som ledde till kaos i över 50 år.

Många av höglandets barbarer och Nargurs folk hjälpte hynsolgerna i Ärekriget. Genom kriget spred sig söderns civilisation till Nargurs skogar och barbarerna i norr. Staden Babor fick därmed en stabil handel med andra högkulturer. De exporterade boskap och hudar över hela Ereb och även andra delar av Altor. Höglandet kallades nu officiellt för det Norra Barbarriket Barbia och Babor ansågs som rikets huvudstad. Babors härskare utropades som rikets kejsare likt sin avlägsne kusin i södern.


Piratklanerna i Morëlvidyn hade 1045 f.O. enats under piratkungen Haieg-hamu, och anföll år 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i Sivoa, skövlade och drog vidare mot Melukha. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelvidynska kungen ramlat i havet under ett rus och dog. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till år 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratrikena med släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvidynernas anfall insåg de fredliga rikena på Melukha och Sivoa krigskonstens nödvändighet.

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. De nya joriska härskarna räknade år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). Etins lära var nu i det närmaste bortglömd även om hans namn i förvrängd form fanns bland Imperiets gudar. Människorna dyrkade istället en panteon av hedniska gudar där ibland även högmodiga kejsare räknade in sig som levande gudar eller gudars avkomma.

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

Hynerna hade 1065 f.O. vunnit över Krun i slaget vid Grivela. Den unge hynsolgiska kungen Aurelion hade så genom krig enat Hynsolge och Krun. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara jorer av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade Aurelion till Kejsare av Jorpagna och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt Kopparhavet. Tolanhalvön var ett lydrike under Jorpagna som erövrades och införlivades helt av nästa kejsare. På det viset bands kejsardömets östra och västra del samman landvägen. Det är nu namnet Imperium Jorpagnum myntas av den joriske poeten Tersalis. Alverna i Landori övertygades att tillåta en väg genom sitt rike, men höll noga koll på vad människorna gjorde i deras skog. Det joriska fortet Grafferburg byggdes. Landoris gränser respekteras förövrigt och jorerna höll sig till de avtalade lederna.

Åren 1020 / 45 - 1012 / 53 utkämpas det Första Efariska kriget. Efariska hövdingar krävde mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under Ärekriget. Jorerna vägrade och de efariska stammarna angrep Imperiet. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. Efaros förluster var så stora att deras mäktiga stammar splittrades och inbördeskrig utbröt. Efarerna kunde sedan enkelt besegras och joriska straffexpeditioner förde plundringsbyte tillbaks till Grivela.

Efter segrarna över Tolan och Efaro blickade kejsar Melion västerut efter nytt land och egna segrar. Under fältherren Vesions ledarskap skickade kejsaren år 998 / 67 en stor här in i Aidne för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock Aidne permanent under de kommande århundradena. Kopparhavet blev ett joriskt hav.

År 944 trängde barbarer från Mirel överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Oestro Nida, dagens Mörkrets berg. Gränsförsvaret mot barbarerna föll som korthus och barbarerna slog sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas få förstärkningar från det ockuperade Aidne och efter två dygns hårda strider vid sjön Trasimo besegras barbarerna i grunden. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och invaderade år 942 Mirel. De följande åren underkuvas Mirel, Mefamirs sjö, och Drylo söder om Ljusna. Dessa gränser bestod någorlunda under Imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan Jori och Nargur i kultur och språk i Ereb.

Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarerna plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Krigen var mycket tärande på bägge folken och tillslut liknar det mest växlande räder. De många krigen satte också igång folkvandringar bland barbarerna som sökte nya hem i nordväst bortom Imperiets intressesfär.

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

Den siste kejsaren av Aurelions ätt, Aurelion II var en duglig härskare och stor filosof som regerade åren 885-863 / 180-202. Han studerade Zenos läror och skrev boken Via Vitae, en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.

Härförarnas krig. Imperiet bröts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr såg sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehöll den officiella makten, men ute i provinserna var det fältherrarna som styrde. År 830 / 235 började Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern Zenobia. Denna gamla, men pigge magiker var en synnerligen skicklig politiker. Hon ställde sig bakom fältherren Syrahkus Markion och hjälpte honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. Alldeles innan sitt segerintåg i Grivela blev dock Markion plötsligt mentalsjuk. Hans trupper utropade då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftades av senaten. Hennes trontillträde räknas som en förnyelse inom Imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för Silveråldern.

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

Kejsarinnan Zenobia förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Aidne tyglas åter in under imperiets kontroll och de erebosiska öarna får nya joriska kolonier. Grivela blir under Zenobias tid en miljonstad!

Åren 736-730 / 329-335 utkämpas det Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Fältherren Belisarion ockuperade Efaro och upprättade handelsavtal eller gjorde lydriken av angränsande länder. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna. Efter erövrandet av Efaro sände General Belisarion en mäktig Jorisk militär expedition av en veteranlegion söderut mot Sombatze för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. År 730 / 335 mördades Belisarion av sin egen livvakt, och Domion valdes av sina mannar att bli ny ståthållare och general.

Zenobia avled år 728 / 337 efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente hade hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer. Endast sex månader efter Zenobias död mördades Elgabion av sin kejserliga livvakt. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion.

Tronföljdskriget som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Fältherren Domion intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig. Befriarnas lära fick visst fäste i Grivela och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd uträttades i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kom åter i bruk. Domion lyckas att på något decennie omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

Domion hade full kontroll över Imperiet och styrde det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion var en grym diktator som förtryckte allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och förlorade sina traditionella befogenheter. Domion beskar och konfiskerade också bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han var dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hölls i skräck, hölls andra honom trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallade honom Solkejsaren. I stora delar lyckades Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.

Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, fanns många orosmoment. På hemmaplan fanns en mindre motståndsrörelse som fortsatte De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som ville återta det de förlorat. I norr hade Nargurs barbarer åter enats under en hövding som hetsade till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som fördes i Efaro orsakade allt tätare, om ändå sporadiska, uppror. Under Domions tid bröt dvärgarna med Imperiet, övergav sitt rike i Oestro Nida och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa. Barbarkrigen trappades efter några decennier ner på grund av utmattning.

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

Även Solkejsaren dör tillslut år 680 f.O. efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur. År 661 / 461 dör kejsar Ergyr märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Ca år 660 / 462 lyckas kejsar Xerxer ordna en varaktig fred mellan barbarerna och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. Kejsar Xerxer mördas några år senare i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt.

Kejsarna som följer de kommande sextio åren regerar aldrig länge. Intriger, girighet, avundsjuka, uppror och inbördeskrig tar död på kejsare och imperiet. Vad som byggts upp under fyra århundraden föll nu sönder på några decenier. Koloniseringen i nordväst fortsätter med att Klomellien utforskas och några små kolonier grundas där. Den sena koloniseringen av de Trakoriska öarna var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Imperiets annalkande undegång skar dock av uppföljningen av den kolonisationen.

Thash Mekhar Naedar. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.

Den tredje konfluxen (600-598 f.O.)

Konfluxen kunde förutspås av mången astrolog på Altor och oron var stor även om ingen visste exakt vad som skulle hända. Sommaren 599 förmörkades sydhimlen och Konfluxens skugga föll över kejsardömet Jorpagna. Från Samkarnas inre träskmarker kom en enorm mängd Köttbitare, en armslång gräshoppsart som äter levande varelser. Centrala Erebs befolkning halverades på ett par veckor och fyra femtedelar av husdjuren gick åt. Himlakroppar föll till marken, jordbävningar klöv öar och pesten spreds i flera länder. Framförallt Imperium Jorpagnum drabbades av köttbitarna som konfluxen innebar. Imperiet gick under med dunder och brak. Efter att ha härjat Kopparhavets länder spred köttbitarna sig över centrala Ereb. De drog över bergspassen in i Narguri södra och centrala skogsland och stammarna drabbades hårt. Köttbitarna tycktes dock ha förlorat det mesta av sin kraft och flera föll döda ner från himlen. Längre norröver drabbades endast den västra delen av Barbia, men det var tillräckligt för att få även detta rike på fall. De största och starkaste köttbitarna sågs glida på sina vingar över de norra haven mot det eviga istäcket. 3konflux.jpg

Mörkertiden (599 – 1 f.O.)

Imperiet hade fallit och dess kunskap förlorades nästan helt. Metallbruk, kultur och skrivkonst glömdes bort och ersätts av barbari. Endast de joriska dialekterna bestod, men drev isär. Jorpagnas befolkning splittrades i klaner och familjer som skötte sig själva och såg med misstänksamhet på andra. Svartfolk och plundrande rövarhövdingar förpestar livet runt om i det forna imperiet. Allteftersom tiden gick, återupptäckte jorerna dock gammal kunskap och en enande kraft fanns ju trots allt kvar, det gemensamma joriska språket. Ambitiösa folk utropade sina hövdingar till kungar, kungar käbblade, folk krigade och flera riken med kända och okända namn uppstod och föll. Det skulle dröja hundratals år innan något mäktigt människorike åter växte fram i Ereb. I norr tog det av Konfluxen skonade Kard sin plats i historien. Jourduashurs sjöburna rövare härjade fritt längs Erebs västkust och grundade ett expansivt välde med flera kolonier. Med tiden klev andra riken fram, som Ransardernas och Klavykernas, vilka stod oberoende av Jorduashurs dominans.

Fördrivna från ön Garumos utanför Akrogals södra kust kom Felicierna till Tolanhalvön där de etablerade ett rike. Det folk som redan bebodde Tolanhalvön kallade dem Felicier efter guden Felis, men själva kallar de sig kimzoner eller kalameiker.

År 401 instiftas i Zorakin vår Mandelorder av den oändligt vise Haakon Mandel.

År 27 f.O föds Odo på Caddo. Etin vare lov!

Odo Uppenbarelse (år 0)

Odo får sina uppenbarelser och börjar predika den Lysande Vägens läror.

(En utförlig beskrivning av hur detta gick till och allt underbart som Lysande Vägen anser detta inneburit fanns här i originalet, men har lyfts bort och vi hänvisar istället till Lysande Vägens eget kapitel. red.)

Upplysningen och de unga kungadömena. (10-196 e.O.)

Mörkret har skingrats av Odos uppenbarelse som hans lärjungar spred över världen. Odo hade spenderat mycket tid i Arno och den gode kung Aasaa har intresserat lyssnat till Etins lära. Han låter omvända sig och hela sitt hov detta år. Innan det första seklet kommit till ända har dalkerna kastat av sig oken av sina gamla avgudar och omfamnat den sanna läran. Fastlandets unga kungadömen följer snart i dalkernas spår. År 34 förbjöd den Lysande Vägen all slavhandel vilket kraftigt förändrade Kopparhavets ekonomi.

Samtidigt inleds en ny starkare tid i Ereb. Barbari, svartfolk och allmän oreda sopas undan av nya riken med stabil grund och stärkt militär organisation. Kungariken som Caddo, Berendien, Kardien, Zorakin, Hynsolge och Jorpagna tar plats. Intressant är att den nya tron på Etin leder till organisatoriska och auktoritära system vilka cementerar och rättfärdigar rikena och dess styrande klasser.

I norr expanderar Ransard nästan obehindrat och endast klavykerna tycks kunna hålla dem stånga. På stäpperna öster om Kard växer en riddarorden fram som en lokal värdslig maktfaktor. Orden kallas Palinorden och man tillber Etin. Över århundradena skall de återkommande försöka frälsa Kard och Mirel med svärdet i hand.

Aidnes solålder (196–278 e.O.)

År 196 seglade det första soltåget från Skapen i Kardien, med Efaro som mål med syftet att sprida den sanna tron. Efter sex år var hela norra Efaro under solfararnas kontroll. Aidnes riddarnationer blev rika på sin dominans i östra och västra Kopparhavet. Man dominerade både som militärmakt och som handelsnation. Aidnisk kultur spred sig runt Kopparhavet, där riddar-legender och -värderingar blir allmängods bland Kopparhavets eliter. Även klädsel och arkitektur får sin inspiration från Kardien och Zorakin. Solsymboler och bascinetter med vicir är vanliga symboler hos rika köpmän även i områden som inte bekänner sig till den sanna läran. Det första soltåget följdes av ett andra år 275, men det var mindre framgångsrikt och efarerna återtog en del av det de förlorat.

Även Caddo kunde på allvar börja bygga upp ett handelsimperium baserat på handeln med Aidne. Felicien växte också som handelsnation i riddarnationernas kölvatten och började grunda kolonier vid den Solunksa nordkusten.

Den Stora Schismen och ordrarnas tid (278-400 e.O.)

Den Stora Schismen kallas brytningen mellan den caddiska och aidniska kyrkan som sker åren 278-281. Dispyten handlar i huvudsak om huruvida magi skall vara tillåtet eller inte. Dalkerna förbjöd all magi men fastlandsgrenen av kyrkan tillåter magi. (Här finns i originaltxten en längre utläggning om varför dalkerna har fel och därmed är kättare, vi hänvisar återigen till texten om den Lysande Vägen. red.) Vid den stora schismen splittrades också det nya Jorpagnas olika län. Denna splittring i trossats har använts som ursäkt för många krig i landet sedan dess. Ordensväsendet både bland riddare, munkar och nunnor blev mer levande och växte. (Exempel på ordnar och deras beskrivning hänvisas till Lysande Vägen texten, red.)

År 285 skickade dalkerna en invasionsstyrka under förevändning av soltåg till Morëlvidyn och lyckades ta mindre områden från piratfolken. När karderna två år senare skickade ett soltåg till Morëlvidyn gör samarbetssvårigheterna att karderna besegras av morelvidynerna. Kardiens kung stupar och hans son kan aldrig förlåta dalkerna för detta. På sin myndighetsdag förklarade han Caddo krig. Kardien segrar tack vare magi. Kriget var bara ett straff för dalkernas ogudaktighet och någon ockupation av kättarnas land är inte den kardiske kungen intresserad av. Dalkernas enorma förmåga att försvara sitt hemland innebar dessutom att kardernas erövringar på ön begränsades till ett fåtal städer. På 350-talet gick ytterligare ett soltåg till Morëlvidyn, men även detta slutade i fiasko. Innan århundradet var slut har Kardien förlorat sina sista kolonier.

Även all handel rikena emellan blev lidande och därmed även deras ekonomi. Aidnes inflytande runt Kopparhavet minskade och istället tog Caddo över som dominant i väster och Felicien i öster. Under 300-talet började Erebos växa som handelsnation när man lär sig kombinera dalkernas merkantila innovationer och feliciernas räkenskapsteorier. Caddo byggde de första katedralerna och Aidne följde efter med arkitektoniskt liknande tempel fast med än högre spiror. Dalkernas kläder och konst fick dock mindre inflytande på Kopparhavet pga av dess grälla kontraster. Endast de trendigaste köpmännen och sjöfararna tog till sig färgkontrasterna. I början av 300-talet lyckades Dermanien, en efarisk stam, att erövra hela Felicien. Först 33 år senare slog sig felicierna fria. Som en följd av de militära framgångarna anföll Felicien Berendien. Berendien besegrades inte, men dess allierade Zorakin fick sin flotta krossad och Felicien tar över Zorakins kolonier.

I öster enades Cerevals olika folkgrupper under en skiljedomstol kallad Månlagen och området fick viss enhetskänsla. Tre större städer grundades på kusten.

I Västerhavet besegrade Ransard med sina allierade det klavykiska riket. Oenighet bland segrarna gör dock att öarnas framtid inte blev ransardisk. På ön Paratorna inleds en frihetsrörelse som senare växte till riket Trakorien. Ransard fortsatte ta strid bland de trakoriska öarna men förlorade. Bättre framgång har man i Kard.

I norr uppstod åter det antika riket Barbia med sin kejsare i Babor.

Köpmän och Flottors tid.(400-610 e.O.)

Erebos. Erebos köpmän börjar under 400-talet på allvar handla med resten av världen och skaffar sig ensamrätt på flera viktiga handelsrutter, bl.a. de på Akrogal och Sombatze. Köpmännens makt ökar och stormännens makt minskar då de inte kan kontrollera köpmännens handel. En viktig del i Erebos framgång är också fynden av de unika solstenarna. Det stora inbördeskriget utbryter år 512 när köpmännen gör uppror mot stormännen. Köpmännen segrar år 514. Femhusrådet bildas samma år. Femhusrådet tar över öarnas styre. Femhusrådet förbjuder några år senare Den Lysande Vägen och dess fåtaliga anhängare fördrivs eller avrättas. Caddo, Zorakin och Kardien protesterar och förklarar Erebos krig. Formell fred sluts efter ett par år mellan Zorakin-Kardien och Erebos, efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud av Den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas som vanligt och Den Lysande Vägen växer sig starkare än någonsin på Erebos. Caddo inbegrips inte av avtalet. När Felicien kring förra sekelskiftet utfärdar ett stort antal kaparbrev och allt fler piratdåd utförs höjs röster för krig. Caddo och Erebos förblir bittra fiender men tvingas närma sig varandra för att möta det gemensamma hotet från den expansiva fienden Felicien. Erebosiska innovationer inom handel och sjöfart blir förbilder för alla Kopparhavets nationer, vare sig de erkänner det eller ej.


Aidne. Under 400-talets början börjar en oroande mängd svartfolk visa sig i Aidnebergen och hertigarna i Zorakin och Kardien har svårt att freda sig. Bakom svartfolken finns rykten om en Häxmästare som styr från ett svart torn. Svarta tornets horder härjar också i den Kardiska provinsen Goiana och Kardien skickar sina riddare, men dessa förlorar striden om skogen. Skogsalverna i Goiana bildar ett eget rike och tar strid med svartfolken. År 418 avsätts kung Beron Rik av Kardien och man vänder sig till Echterfolket. Dessa reorganiserar Kardien och flyttar huvudstaden från Faltrax till Ekeborg. Man utser sig själva till adel. En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust år 467 men genom svartkonstnären Lodekhiz insatser blir den krossad. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin år 546 det Svarta tornet. Någon riktig seger uteblir, men bergen blir säkrare pga färre svartfolk. Aidnes ekonomier baseras allt mer på handeln länderna emellan. Krämarnationerna blir ekonomiskt rikare, men riddarnationerna bibehåller ett visst välstånd. På 500-talet tar en renässans av det antikt jorpagniska sin början till följd av den forskning många lärda bedrivit. Renässansen innebär att fornjorpagnisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser. Kring sekelskiftet 600 är det istället Krun, nutida och antika, som står för inspirationen och trenderna på Aidne. Illusionism lades för ca två hundra år sedan av Exarken Pergon IV till svartkonsterna som förbjuden trollkonst.


Tolan. Felicien och Berendien sluter fred år 411 utan landavträdelser. Felicien har en etablerad stark flotta att försvara sin växande handelsflotta med. Sombatzerna iscensätter år 499 en sjöattack kombinerat med ett slavuppror mot och i Felicien. Sombatzerna är så när att lyckas men under kung Karmos ledning lyckas felicierna nätt och jämt gå segrande ur konflikten. Omfattande massavrättningar blir följden. Under 500-talets slut börjar Felicien dela ut kaparbrev till pirater runt Kopparhavet. Målet är rikets konkurrenter på handeln. Under de kommande åren ökar de feliciska övergreppen och konkurrenternas fartygen börjar färdas med eskort vilket hjälper föga. Felicisk stil, främst inom konfektion och miltär, blir idealet i Kopparhavets östra delar. I väster gör man dock bäst i att inte bära den feliciska hårpiskan öppet.


Västerhavet. På de trakoriska öarna beslutar sig Stegoserna år 440 att förekomma trinsmyrerna som närmar sig Albarunzia på Palamux östkust genom att själva plundra staden. Shamash vrede drabbade Stegos som förföll i permanent mörker. Det är sedan dess omöjligt att resa till eller från ön. Kring år 460 har Trakorierna rensat Paratorna från svartfolk och upprättat lönsam handel med omvärlden. År 497 utbryter det tredje ransarderkriget. Trakoriska trupper landsteg på Saphyna och Ransard skickade förstärkningar. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Efter ett antal förödmjukande förhandlingar där hot och mutor begagnades har också de gamla klavykiska kolonierna övergått till att vara trakoriska. Det Klavykiska riket existerar inte längre. För att utsträcka sitt rike skickar Trakorien kring år 550 en expedition västerut. Mest av misstag upptäcker man Jih-puhn och Tsun-kuo på andra sidan Västerhavet. År 595 ockuperar man ön Marjura vid istäckets rand. Trakorien leder också erebs tekniska utveckling. Endast Erebos kan mäta sig med dem.


Östra Ereb. Vicotnic ärkemagikern anländer år 468 till provinsen Lasutyp från Akrogal. Genom sin karisma och sina häxkonster skaffar han anhängare som han tar hjälp av för att grunda nationen Nidland. Bygget av den nidländska muren påbörjas år 502 och blir klart 38 år senare. År 456 bildades Jehennin i Cereval, ett råd med uppgift att samordna handel och utrikespolitik samt diskutera tvister och döma mellan olika grupperingar. Måntinget står dock fortfarande högst i landet. Under 500-talets mitt anfaller svartfolk och barbarer från Barbia i allians Cereval. Alla folken drabbas och det krävs gemensamma ansträngningar för att besegra och driva ut invasionsstyrkorna. Kriget har dock också gett upphov till nya motsättningar mellan städerna och landsbygden. Efter vissa stridigheter inom landet återupptas samarbetet inom de två instituten. Handel med Barbia och Berendien liksom handeln över Masevabukten ger sedan dess stora inkomster.


Kard. Harald Krokig dog och Jourdashurs sista fästen utomlands föll kring år 460. Endast i Hamur lever den jourdashuriska kulturen tydligt vidare. På 500-talet inleds Griparnas årtusende i Ransard i och med att Argald Omric, som vid sin födsel spåddes bli den störste vortigern någonsin, lyckas tämja en grip och han får tillnamnet ”Griptämjare”. Ett flertal av Kardbergens gripar tämjs och blir ransardernas tjänare.


Hynsolge. År 418 tvingas den hynsolgiske kungen Assan II Radomir, avstå ännu mer av sin makt. En märklig utveckling inleds i landet där kungen tidvis lierar sig med folket mot sina egna vasaller. Agila Dubbelhand leder ett mindre uppror mot länsherrarna i ett östligt län år 580. Upproret slås snart ned och Agila placeras i en djup fängelsehåla. Han hyllas som en hjälte bland folket. En fångvaktare smugglar ut en diktsamling som Agila Dubbelhand skrivit under sina år i fångenskap. Dikterna sprids främst muntligt men även genom avskrift snabbt bland folket. Många blir tonsatta. Upproret blossar snart upp igen och sprider sig över Hynsolge. Tillslut ställer sig kungen öppet på folkets sida.


610

NU!