Historisk kronologi nedtecknad åren 603-610 e.O. av den lärde jorpagniern Hans af Lo vid Lyceet i Pendon efter en livstid av forskning och äventyr.

”När jag hänvisar till områdens olika historia använder jag för läsarens skull huvudsakligen områdets joriska namn i vårt eget århundrade.
I slutet av denna HISTORIA ges ära till dem som gått före mig på denna nedtecknarens stig och utan vars noggranna forskande och nedtecknande vi inte idag haft denna ödmjuka källa till var vi kommer ifrån.”

Förhistorien (10000-9000 f.O.)

Skaparna hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade gudarna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas den Första Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid. T.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i Trakorien är ett sådant exempel och uppstod då stormguden Marduk slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Inga lämningar efter civilisationer från denna tid har någonsin påträffats, varför Erebs historiker antar att det inte fanns några. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång, är de del av det urgamla Höga Språket och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.

Alad-Arch, en kolossal svart drake, tog sin tillflykt undan naturkatastroferna. Alad-Arch flög från Drakarnas Arkipelag till sin grotta i de nordliga bergen för att påbörja sin långa väntan. Under drakarnas, för den här tidsålderns, sista storråd, tilldelades han en uppgift, ett uppdrag inför nästa tidsera.

Efter den Första Konfluxen uppstod en ny värld. Gudarna började om. De första intelligenta varelserna tog sina första vacklande steg.

Stenars ålder (9000-3500 f.O.)

Tevatenu var först ut med att befolka det renade Altor. Hon skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla de fria folken vördade henne. Andra gudar saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. Bland annat skapades människorna av deras gud/gudar. Människan visade sig otåliga och giriga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Tevatenus folk lämnade, p.g.a. konflikterna med de nya folken, skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni. Caranor, silveralvernas flygöar|flygande ö]], skapades.

Dvärgarna skapades samtidigt som människor och alver ca. 9000 f.O. och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen (bergskedjan som markerar gränsen mellan Hynsolge och Nidland). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar var de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå.

Under denna ålder fortplantar sig svartfolken i mycket snabb takt och sprider sig med våld och eld över Altor.

Ca. 5000 f.O.: Alverna har ett välutvecklat samhälle i bl.a. i Cerbergen och den del av Silverbladskogen de kallar Månskensskogen i Barbia.

Ca. 4500 f.O.: Kopparhavets mäktigaste magiker, Ganzlin, residerade på Sanritra där han forskade i livets hemligheter. I ett försök att skapa en bättre varelse än älvfolken skapade han minotaurerna. Befolkningen betraktade honom som tjurguden Otahurs son, vilket steg honom åt huvudet. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. Minotaurerna spred sig i vilket fall över Altor. En kärngrupp lever dock kvar på Sanritra till dags datum.

Ca. 4000 f.O.: Enligt sägnen vann den vise och tappre hjälten Palofar en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan gudarna till vattenguden Enkis favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt Golwyndas sötvattenshav och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.

Människor som levde nära alverna kom att lära sig om naturen från dessa. Människorna i Ereb var även tvungna att ständigt försvara sig mot de krigiska svartfolken.

Två människofolk vandrade upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder. Det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda hade en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blev deras läromästare. Människorna lärde sig mycket om naturen och utvecklade en djup respekt för Moder Jord (som de kallade henne) och hennes varelser. Sinsemellan kämpade de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

Ca. 3800 f.O.: I norr följer svartfolken i människornas spår och sprider sig snabbt ut över höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

Ca. 3700 f.O.: Dvärgarna lär sig gjuta koppar vilket initierar en kortvarig kopparkultur inom dvärgsamhället som förhållandevis snabbt övergår i en bronsålder ca. 3500 f.O., vilket är något århundrade före övriga raser.

Bronsets ålder (3500-1534 f.O.)

Under denna tid växte tre högkulturer fram på Altors västra halva, Melukhakulturen, Golwyndakulturen och Yndarkulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer, nämligen den efariska och sydakrogaliska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.

I nordligaste Ereb växte en annan viktig kultur fram i gränslandet mellan skogarna och höglandet. En barbarkultur som förenades och härdades av stridigheter mot svartfolken. Den var dock ingen utpräglad högkultur. Schamanerna hade fått kontakt med en mäktig ande som förespråkade samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter slöts där de olika klanerna samlade sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans kunde hindras och anden kom att ses som en gudinna, Nahriguhr. Barbarfolket kom att kalla sig nargurer.

Det fanns naturligtvis människor runt om i övriga Ereb, men de flesta lämnade inget bestående arv.

Dvärgarna lärde sig gjuta brons ca. 3500 f.O. Dvärgarna sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna av vättarna, som lyckades infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människostammarna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen om bronset över Ereb. Bronsets Ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått. Det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag. Kring år 1700 f.O. lärde sig dvärgarna i Grynnerbergen gjuta järn.

Melukha

Kulturen var av det harmoniska slaget. Stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen hade ingen egen gruvdriftskonst och styrdes som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på Melukha. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.

Golwynda

Runt Golwyndas sötvattenshav fanns en rik jordbrukskultur i de länder som idag benämns Krun, Sombatze och Furgia. Golwyndakulturens invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.

Yndar

Ön invaderades av margylerfolket från sydöstra Akrogal. Margylerna startade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från Yndar. Denna kunskap spreds med tiden via Golwyndakulturen till Ereb.

Nargur/Barbia

Ca. 3000 f.O.: Alverna i Barbiaområdet isolerar sig från människorna i sin skog där de kan hålla stånd mot svartfolken.

2404 f.O.: Nargurerna i norr sluter en permanent fred. På Babors klippa svär 327 stamhövdingar en ed som skall komma att hålla i årtusenden. Två folk blir ett: Nargurierna. Dock fortsätter folken att leva i särskilda stammar och i huvudsak bebo olika delar av höglandet och skogen.

1837 f.O.: Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att gudinnan har lämnat dem men skall återfinnas i norr. (Enligt dalkernas historieskrivning är detta samma tid som deras eget folk fördrivs från sitt hem i norr och ankommer Caddo.)

1568 f.O.: Nargurierna lider ett förödande nederlag mot svartfolken och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer Baborska klippan ner i skogarna som kommer få namnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bl.a. hyner och cerer, går ner genom passen i norra Cerbergen och ut till Masevabuktens stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet kallar sig hädanefter barbier.

Ca. 1500 f.O.: Nargurierna som emigrerat i stora antal till Nargurs skogar leder till att svartfolken breder ut sig ytterligare i Barbia. En av dessa narguriska stammar, howatherna, fortsätter genom Nidapasset i söder och får av alverna i Landori tillstånd att bosätta sig i området nu känt som Torshem.

Cereval

Tack vare den mystiska metallen månsilver blomstrar alvernas kultur i Cereval. Man står över många andra folk, och till och med dvärgarna drivs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret behållit sina krafter utanför Cereval, kunde månalverna mycket väl ha blivit Erebs herrar, hade så varit deras önskan. Tragiskt nog för månalverna förstörs deras rike av drakar och troll och nuförtiden lever de endast kvar i legender och sägner.

Järnets ålder (1534 f.O. - 600-talet e.O.)

Dvärgarna hade lärt sig smida järn redan ca. 1700 f.O. och lyckades hålla järnsmideskonsten hemlig. Det är först när en övermodig dvärg vid namn Targald Karskfot år 1534 f.O. invaderar Krun, blir tillfångatagen och fråntvingad konsten, som människorna lär sig att smida i järn. Kriget blir känt som järnkriget och sedan dess lever vi i Järnets Ålder.

Kolonisationstiden (1500-1080 f.O.)

Sjöfarten har nu utvecklats så pass mycket att färder över Kopparhavet är möjliga. Högkulturerna som börjat bli överbefolkade börjar sprida sig över Ereb. Rikena vid Golwyndas tre stränder börjar gå skilda vägar.

Furgia och Yndar

Furgia är hela tiden tvungna att försvara sig mot margylerna från Yndar som slutligen tar över hela södra Akrogal och därmed även Furgia som de kommer att behärska fram till 800 f.O. Furgia är den akrogaliska delen av Golwyndakulturens områden.

Sombatze och Efaro

Golwyndakulturens kärnområde Sombatze i norra Soluna levde ett fredligt liv med undantag av strider med stammar från grannen Efaro. De två kulturerna blandades och kom att präglas av mystik och religion.

Krun och Hynsolge

Krun upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med Sombatze och Furgia expanderade man i nordvästlig riktning. Mellan åren 1500-1300 fO grundades kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till Aidne, Kopparhavets nordkust och några öar i södra Västerhavet. Runt om Kopparhavet där man gör landstigningar koloniserar man i Kruns namn. I området som idag utgörs av Jorpagna satsade krunierna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades under 1300- och 1200-talen. Krunerna tog också över dagens Nidland och gjorde det till en koloni med namnet Lasutyp. I Järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med hynerna, ett barbarfolk från norr om Grynnerbergen vid Masevabuktens strand. Som tack för hjälpen i kriget fick de till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas Hynsolge vilket betyder ”hynernas jord”.

Även inom arkitekturen görs stora framsteg och det kanske största beviset på kruniernas kunskaper är den slusstrappa som kejsar Garhues av Krun lät bygga år 1413 f.O. på nordsidan av Raas narram fallen.

1300 – 1200 f.O.: Området Jorpur, dagens Jorpagna, betraktas som en integrerad del av Krun då man har etablerat flera städer längs dess kust.

1359 f.O.: Som en följd av att den andra konfluxen infaller i sydligaste Soluna drabbar en mindre istid norra Ereb då eldherrarna försvagas.

1350 f.O.: I staden Hysix anordnade man en stor nationell tävling i brottning, boxning, löpning, längdhopp och spjutkastning, som kallades de hysixiska spelen. (Dessa spel genomfördes sedan vart femte år fram till och med 590 f.O. då de sista spelen hölls i Hysix. 595 f.O. års spel hindras nämligen av efterdyningarna av Den Tredje Konfluxen.)

Ca 1300 f.O.: Krunska sjöfarare upptäcker ögruppen Monturerna. År 1117 f.O. bryter sig Monturerna loss från Kruns grepp.

1100-talet f.O.: Krunska kolonier börjar dyka upp i norra Tolan, dagens Berendien. På den plats Atrema en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.

Under flera hundra år levde man i fred men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Slutligen bröt ett krig ut år 1080 – 1065 f.O. Kriget markerar början på Härarnas tid.

Melukha och Samkarna

Ca år 1500-1000 f.O. bosatte sig alver från Melukha i Sivoa på nordvästra Samkarna samtidigt som ett folk från regnskogarna i söder koloniserade Morëlvidyn. Från djunglerna i söder kom de vandrande, ett härdat folk, och koloniserar det glest befolkade Morëlvidyn. Folket hade fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och andra soluner, och hade vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet dess namn.

Nida/Landori

1500 f.O.: En stor stam tillhörande nargurierna bosatter sig med alverna i Landoris valsignelse söder om Nidapasset. De kallar sig howather och sitt land Sjölandet (dagens Torshem).

Kard

Ca 1500 f.O.: Dvärgar bosätter sig i Kardbergen. De lyckas leva i relativ fred med svartfolken och börjar bedriva gruvdrift. Det får här påpekas att dvärgriket i Grynnerbegen krympt pga att många dvärgar liksom Karddvärgarna flyttat till lugnare trakter undan Kruns expantion.

Barbia

Sjöfart utvecklades och kolonister utvandrade från högkulturerna Krun och Furgia i söder till Barbia. Bräckliga handelskontakter etablerades. Nordbarbarerna jagade bort svartfolken från höglandet för att kunna bedriva boskapsskötsel, barbarriket Barbia började ta form. Byn Babor blev en stad av sten med höga stadsmurar. Barbarerna började dra gränser för att kunna äga mark vilket ofta ledde till krig med alltför blodig utgång. Svartfolken gömde sig i Nargurs skogar för att hastigt bli uppschasade bland Nidabergen. En stor mängd svartfolk flydde in i Silverbladskogens yttre delar. Några gömde sig i Edretchbergens allra mörkaste grottor.

1300 f.O.: Alad-Arch vaknar men draken höll sig mest i sin grotta.

1215 f.O.: Alverna emigrerar från Månskensskogen norrut över det frusna havet och blev frostalver. Svartfolken är dock än idag rädda för skogen.

1280 f.O.: I Vindtoppsbergen upptäcks en blå kristallpelare.

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Härarnas krig är den tid då uppladdade krafter gjorde upp om framtiden.

Krun

1100-talet f.O.: Flera hundra år av fredlig samvaro och krunifiering har inte helt utsuddat hynsolgernas barbarsinne. Mindre motsättningar mellan de två folken växer från obetydliga, till oåterkalleliga ärekränkningar.

Ärekriget

I kriget som tar sin början 1080 f.O. står högkulturen Krun mot sina inbjudna grannar hynerna. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och Sombatze och kontrollerade snart havet. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från Nargur, samt ingick en allians med Efaros stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn Grivela i Jorpagna. Krun och dess allierade besegrades och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela Kopparhavet fram till 600-talet f.O.

Sombatze

Efarierna fick tack vare ärekriget i Kopparhavet möjlighet att besegra Sombatze, men då man inte hade någon disciplinerad här urartade det hela till ett skövlingståg som ledde till kaos fram till år 1000 f.O.

Barbia

Många av höglandets barbarer och Nargurs folk hjälpte hynsolgerna i det krunska kriget. Genom kriget spred sig söderns civilisationer till Nargurs skogar och även till barbarerna i norr. Babor fick därmed en stabil handel med andra högkulturer. De exporterade boskap och hudar över hela Ereb och även andra delar av Altor. Höglandet kallades nu officiellt för det Norra Barbarriket Barbia och Babor ansågs som rikets huvudstad. Babors härskare utropades som rikets kejsare. Kejsarens makt var dock begränsad Babor och de angränsande trakterna. Övärlden i Ardibukten befolkas av barbier och nybyggarna kallade sig för habuloner och öarna fick namn efter dessa. Viss piratverksamhet utvecklades i bukten. Edretchs svartfolk började utveckla ett samhälle.

Melukha och Morëlvidyn

Piratklanerna i Morëlvidyn hade 1045 f.O. enats under piratkungen Haieg-hamu, och anföll år 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i Sivoa, skövlade och drog vidare mot Melukha. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelvidynska kungen ramlat i havet under ett rus och dog. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till år 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratrikena med släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvidynernas anfall insåg de fredliga rikena på Melukha och Sivoa krigskonstens nödvändighet.

Kard

Efter Melukhas fall år 1040 begav sig en grupp alver upp till trakterna kring Kardskogen i Jorduashur. Något lockade alverna till platsen och trots att svartfolk försökte köra iväg dem bet de sig fast.

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. Man räknar år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). I kronologin tas även upp händelser utanför det jorpagniska kejsardömet.

Årtalen anges på två sätt, år före Odo/år PV.

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

1065 f.O./ 0: Segern vid Grivela. Hynerna vinner över Krun i slaget vid Grivela. Den unge hynsolgiska kungen Aurelion hade genom krig enat Hynsolge och Krun. Han svor att upprätthålla det krunska stadsskicket och låta dess senats lagstiftande makt förbli oinskränkt, men senaten flyttades till Grivela. Han svor att hynsolger och kruner skulle behandlas som jämlikar och att i det nya kejsardömmet skulle alla vara jorer av lika värde. Senaten och folket jublade, och utropade Aurelion till Kejsare av Jorpagna och dess domäner. Aurelion var en skicklig politiker och samlade stor makt i sina händer, men visade ödmjukhet och tog säte i senaten som en jämlike. Kejsardömmet bestod nu av Krun, Hynsolge, Jorpagna och spridda kolonier runt Kopparhavet. Tolanhalvön var ännu självstyrande, men i praktiken ett lydrike under Jorpagna.
Ca 1060 f.O./ 5 PV: Dvärgar anländer till Mörkretsberg (då kallade oestro Nida). Kejsar Aurelion upprättar goda handelskontakter med dvärgarna.
Ca 1050/15: En grupp stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De hade under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Kasenus skogar.
1032 / 33: Kejsar Aurelion dör vid den mogna åldern av 53 år. Han efterträds av sin son Tiberion.
1025 / 40: Tolankriget. Kejsar Tiberion invaderar med en uppvisningsarmé Tolan, vars folk utan större motstånd låter sig införlivas i kejsardömmet. Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Endast i de södra bergen bjuder svartfolk och med dem allierade stammar motstånd. Det är nu namnet Imperium Jorpagnum myntas av den joriske poeten Tersalis. Alverna i Landori oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. De kommande hundradena jorifieras tolans svaga stammar. De annamar jorisk kultur, språk och namn.
1022 / 43: Fredsavtal med skogsalverna i Landori förhandlas fram av senatorn och halvalven Nathir Nathrasch. Avtalet ger Landori självständighets- och freds-garantier mot löfte om fri genomfart för jorer längs bestämda rutter, samt neutralitet i händelse av krig. Avtalet innebär också att jorerna skall skydda skogarna från anfall. I utbyte låter alverna jorerna få en transportled genom skogen från västra delen av riket till den östra. Reglerna enligt avtalet finns på stenpelare vid ledens ändar och Alverna håller noga reda på att jorerna inte lämnar leden.
1020 / 45: Första efariska kriget. Efariska hövdingar kräver mer betalt för stammarnas hjälp till Hynsolge under ärekriget. Jorerna vägrar och de efariska stammarna angriper Imperiet, men besegras. Efter inledande framgångar såg det ut som om efariterna höll på att vinna, men slutligen krossades flertalet av deras större fartyg. Efaros förluster är så stora att deras mäktiga stammar splittras och inbördes maktkamp och inbördeskrig utbryter. Härifrån kommer uttrycket ”en efaritisk seger”. Joriska straffexpeditioner för plundringsbyte tillbaks till Grivela.
1018 f.O.: Monturerna. All kommunikation och handel med Monturerna upphör. Senare år 996 f.O. framför gråalver en teori om en fruktansvärd farsot som skall ha drabbat ön och öarna börjar efter det undvikas mer och mer. Sanningen tycks dock vara att Monturernas drottning Karaleia VII år 1022 f.O. fick en vision i vilken hon omedvetet sålde sin själ till en halvgud fjättrad på Monturerna. Halvguden lyckades med Karaleias hjälp förvandla Monturerna till ett rike av odöda, det var detta som gjorde att kommunikationen bröts med resten av världen. Halvguden Imâria och hennes odöda härskade på ön fram till den tredje konfluxen.
1017-912 / 48-153: Landori. Den jorpagnska vägen mellan Hynsolge – Argaldium - Grivela börjar byggas, främst av slavar från fälttåget på södra Tolan. År 1017 fO går joriska legionärer in i södra Landori för att stenlägga leden mellan rikets östra och västra delar. Även upp vandringsleden genom Landori mot Nidapasset börjar vägen stenläggas. Alverna i Landori upplever jorernas svek när de bygger sin väg genom deras skogar och fäller deras träd, vilket tydligt bryter mot Tiberion och alvernas avtal. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna är numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. Nargurerna i Sjölandet drivs bort från Nidapasset och ett jorisk fort byggs, Grafferburg kallad av nargurerna. Nidapasset är under jorisk kontroll och vandringsleden genom Landori används som härväg mellan kejsardömet och Grafferburg. Landoris gränser respekteras förövrigt. Nargurstammen Howatherna i Sjölandet är instängda mellan Landori och Nidabergen.
1012 / 53: Efaro. Vapenstillestånd sluts med Efaro i Grivela.; Tolan. Nuvarande Felicien erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.
1002 / 63: Kejsar Tiberion dör och efterträds av sin äldsta son Melion.
998 / 67: Aidne. Fältherren Vesion leder en stor här från Jorpagna in i Aidne för att underkuva dess barbarbefolkning. Erövringen gick förhållandevis smidigt, men absolut kontroll kan Imperiet endast sägas ha fått längs kusten. Jorifieringen erövrar dock halvön permanent under de kommande århundradena. Imperiet kontrollerar nu den erebiska kusten från Lasutyp i öster till Faltrakernas land i väster, Kopparhavet är ett joriskt hav. Kolonierna i Aidne kan med imperiets stöd inleda större hamnbyggen och påbörja stenläggandet av den så kallade kustvägen.; I Barbia skulle en by vid namn Si-nel byggas på västkusten på samma breddgrad som Edrecht. Byggnadsexpeditionen försvann spårlöst. Svartfolken vid Edrecht gör sin första stora attack mot människorna och lyckas erövra en hel del material och förfinade verktyg. En vidskeplig skräck mot att upprätta fasta bostäder spred sig i Barbia.
994 / 71: Aidne. Vesion har med sin jorpagniska här lyckats ockupera södra Aidnehalvön från vattnet vid Kopparhavets norra kust upp till Aidnebergen.
989-984 / 76-81: Senatorbröderna Caius och Tiberion Valerio lyckas genomdriva radikala förslag i senaten. En lag säger att Imperiet skall tillgodose att spannmål finns till starkt subventionerade priser för jorer, vilket ger bröderna stöd från proletariatet. Handelsmännen får de med sig genom att lägga ut skatteindrivningen i provinserna på entreprenad. Bröderna inför också ett delvis nytt domstolssystem för att komma åt korruption. Kejsar Melion stödjer dessa nya lagar då han ser hur folket jublar. Konservativa senatorer jublar dock inte.
984 / 81: Kejsar Melion dör och hans tredje son Vettinion tillträder. Melions förste son stupade i Aidne, och son nummer två är försvunnen sedan flera år.; Senatorn Caius försöker driva igenom en jordfördelningslag för att ge de fattiga en chans till självförsörjning. Storgodsägarna reagerar våldsamt, stadsbefolkningen blir avundsjuka och utan Kejsarens stöd blir bröderna Valerion inte omvalda, och deras jordfördelning upphävs. När bröderna försöker försvara sina lagar på forum jorpagnum, förklaras bröderna som lögnare och smutskastande förrädare. De tvingas till självmord och deras änkor och barn förbjuds bära sorgedräkt.
980 / 85: Kejsar Vettion stupar under ett hjältemodigt försvar av senaten, då en grupp militärer vill mörda senatorerna och utropa kejsaren till diktator på livstid. Vettion är ihågkommen som en av de ärligaste kejsarna. I hans ställe hyllas hans son Caion. Han har dock ännu inte fullgjort sin skolning och senaten (senator Cassio) styr i hans namn tills han fyllt 20 år. Kejsar Vettions tid var kanske den fredligaste tiden i Imperiets historia. Få år stod dörrarna på krigets tempel öppna. Hans son Caion är en mer krigisk ledare.
973-907 / 92-166: Morëlvidyn. Utanför Imperiets inflytande i det inre av Samkarna blev ankorna för många och de Svarta (rövarhövdingarna Yaggamuk) utsatte de Bruna förden Stora Oförrätten. Ankkriget. Efter den Stora Oförrätten, utvandrade majoriteten av de svarta ankorna från Krystalerna under sin ledare Dafid. Först som nyfikna skräniga upptäcktsresande, men då de genast blev illa omtyckta och behandlade illa, övergick deras utvandring snart till erövring. Orädda svarta ankor bara hälften så stora som morelvidynernas folk tog kustområdena med storm, och under de följande 70 åren gav de tillbaka mycket lite av vad de lyckades erövra. Tillslut slöts fred och ankorna tog upp lokalbefolkningens vana i sjöröveri. Mindre krig och stridigheter har fortsatt ända fram till idag, men de svarta ankorna hade kommit för att stanna. Även de vita och bruna ankorna prövade sina omvandlade vingar, och spred sig längs Erebs alla kuster.
972 / 93: Senatorn Ahikan har senatorn Ceril förgiftad av vin och en kort tid av oroligheter bryter ut i Grivela.
970 / 95: Ghillarim Ciryon, Ahikans son fängslas och slängs till mantikororna strax innan senaten går till val.
960-talet: Tolan. Många veteraner från fälttågen på Aidne-halvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna Tremium, Entichon, Lindarium och Nemeii blomstrar. Opa-dalen odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.
964 / 101: Trajans sommardans. Kejsar Caion anklagas av vissa delar av senaten. Första legionen låter döda 66 senatorer under en mörk sommarnatt. Natten omnämns senare som ”Trajans sommardans” efter legionären Trajans Ursanns grupp som brutalt mördade senatorerna. Misstankarna om en konspiration mot Caion gör så att han isolerar sig i Grivela och vägrar ta sig ut i provinserna.
952 / 113: Kejsar Caion låter samla slavar som får bygga vägar. Alla huvudvägar till Grivela är stenlagda och slavarna arbetar sig västerut.
944 / 121: Mirel. Barbarer från Mirel tränger år 944 överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Mörkerbergen. Gränsförsvaret mot barbarerna faller som korthus och invasionen slår sig plundrande fram mot Grivela. Kejsar Caion lyckas med förstärkningar från det ockuperade Aidne besegra barbarerna vid sjön Trasimo. Två dygns hårda strider knäckte barbarerna som flyr tillbaks till Mirel.
942 / 123: Mirel. Kejsaren beslutar att detta aldrig får upprepas och kallar samman tio nya legioner, plus lika mycket legotrupper, som år 942 invaderar Mirel. Senator Cassio d.y. lyckas övertyga senaten om att ge kejsar Caion diktators titel och befogenheter för att besegra barbarerna. De följande åren underkuvas Mirel, Mefamirs sjö, Drylo och hela Västerhavskusten söder om Ljusna. Dessa gränser bestod någorlunda under imperiets tidevarv och har givit arv i gränsen mellan Jori och Nargur i kultur och språk i Ereb. På Aidne återfår dock dess barbarstammar viss frihet. Många gamla helgedomar plundras och skatterna förs till Grivela.
935 / 130: De jorpagniska legionerna har underkuvat Mirel och Magilre. Längre norrut än så här kom aldrig de jorpagniska trupperna. Söder om denna gräns blev jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talades norröver. Nöjd med sitt livsverk dör kejsar Caion av hög ålder, och hans 17 åriga son Tamsolion ärver posten. Vid hans kröning är han den förste kejsare att bära de s.k. Diktatorsregalierna som tillverkats för kejsar Caions segertåg. Han har hett sinnelag och betraktas som oberäknelig och impulsiv.
915-909/150-156: Krun. I Arkhaz i Krun upprättades arkitektoniska underverket Arena Donicus.
912-906 / 153-159: Nargur. Kejsar Tamsolion (Thamsul på narguri) sammankallar Nargurs skogars barbarhövdingar till rådslag i handelstaden Grafferburg invid Nidapasset. Kejsaren hade oroats av kontinuerliga konfrontationer med nargurs och ljusnas barbarer längs rikets nordgräns, och de kostnader som detta innebar för Imperiet. Han ville därför ha fred med narguri för att få ro att kväsa Ljusna. Rådslaget urartar dock snart och när hövdingarna kallar kejsaren ”en söderns hund och kärring” kommer hans hynsolgiska barbarblod fram genom den kultiverade krunska ytan. Tamsolion fängslar hövdingarna och låter avrätta dem alla. Han skickar sedan sin närmaste man Varion Robigalia som fältherre att med sju legioner underkuva Nargurs skogar år 906 f.O. I skogarna är dock imperiets effektiva legionärer underlägsna de skogsvana narguri som nergör hären till i princip siste man. Några hundra överlevande stapplar genom Nidapasset den senhösten och kan förtälja om nederlaget. Tamsolion lär ha gråtit när han mottog beskedet. Tamsolion avsäger sig diktatorstiteln året därpå.; Barbia. I Babor kände man av ett klart försämrat handelsklimat och svartfolken gjorde mer och mer våghalsiga räder. Kejsaren i Babor försökte hindra konflikten men hans makt sträckte sig inte till höglandets nomader.
904 / 161: Kejsar Tamsolion har tynat bort sedan nederlaget i Nargurs skogar, och dör i sitt badkar detta år. Han efterträds av sin något trögsinte son Tarkinioz. Imperiet styrs under denna tid av en stark senat där olika familjer kämpar om makten.
ca 900 / 165: Hynsolge. Provinsen Hynsolge stödde delvis sina barbariska kusiner och straffas nu av sina andra kusiner jorerna. En jorisk överklass placeras där att styra vilket snabbt förvandlar hynsolgerna till fattiga och förslavade undersåtar.; Panteonen Parbagerna, urgudarna, blir imperiets viktigaste religion. Den mäktige senator Nathrasch är dess överstepräst.; Nargur. Från det centrala Nargur utvandrar en stor grupp stammar och går mot väster över slätterna. Ett nytt sätt att se på andarna har utvecklas, orsakat till stor del av Kejsardömmet Jorpagnas expantion. Grunden till Aesirkulten uppstår och förfäderna trängs något tillbaka till fördel för vissa upphöjda andar.
900-681 / 165-384: Barbarerna. Krig råder till och från under minst tvåhundra år längs hela Imperiets nordgräns. Barbarer plundrade och jorerna slog tillbaks. Det förekom dock perioder av tiotals år då fred rådde mellan folken, barbarer tog tjänst i Imperiet, spelades ut mot andra barbarfolk, och fann god vinning av att samarbeta med jorerna. Ca 700 har kriget trappats ner på grund av utmattning, främst hos barbarerna. Nargurerstammen som befolkade skogarna direkt norr och söder om Nidabergen har drabbats hårdast, men även barbierna var utmattade. Tillslut tog nargurerna beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Barbierna hade lite förståelse för detta, och det dröjde ända till år 681 innan de la ner vapnen. Det är nu nargurerna söder om Nidabergen blir mer kända för sitt klannamn howatherna.; Vissa klaner av barbarer vandrar västerut och befolkar de framtida Ransard och Jorduashur.
899 / 166: Prefekten Villiuz i Entichon samlar en här för att gripa makten i Grivela, medan hans fosterbror kejsar Tarkinioz ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tarkinioz son Camaluz samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villiuz armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camaluz män. Amalda, som ditills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camaluz för förräderi inför Tarkinioz. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camaluz på ett självmordsuppdrag in i Nargurskogarna, där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennas kammarjungfru som hämnd. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern Urepidiuz i tragedin Camaluz och Amalda.; Tarkinioz enda son Nikomedion ärver kejsartronen. Nikomedion är dock inte trög som sin far, utan återtar snart makten från senaten och omorganiserar militären för att få kontroll på provinserna. Under sina första fem år lyckas han upprepade gånger slå tillbaks barbarinvasioner vid Nidapasset.
893 / 172: Slavupproret. En barbarslav, Sprautax från Mirel leder ett lavinartat slavuppror som skakar Imperiet ordentligt. Men när slavarna marscherar mot rikets tredje stad Aurelia besegras de och alla överlevande från slaget korsfästs längs vägen mellan Aurelia och Grivela.
891 / 174: Stor skandal utbryter när kejsaren skiljer sig från sin vackra hustru Papiria, med vilken han har två välartade söner. Även hans vänner tycks förebrå honom, och han lär då ha pekat på sin ena sandal och sagt: ”Denna är både ny och snygg, men ingen utom jag vet var den klämmer.” För att undvika större skandal gifter kejsaren inte om sig, och när hans ena son Pauillios dör abdikerar kejsaren till fördel för sin andre son Aurelion. Nikomedion dör år 883 f.O.

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

885-863 / 180-202: Aurelion II. Den siste kejsaren av Aurelions ätt. Aurelion II var en duglig härskare och stor filosof. Han studerade Zenos läror och skrev boken Via Vitae, en vägledning i konsten att leva. Kejsaren var berömd för sin medmänsklighet, att han hade fred med barbarerna, mildrade situationen för samhällets sämst ställda och att han förbjöd nekromantin (och annan svartkonst) i Imperiet. Aurelion II’s död anses vara slutet på Guldåldern, som egentligen kan sägas ha börjat redan efter Järnkriget. Utan arvinge att självklart tillträda tronen, fick många att känna sig kallade och inbördeskriget var efter hans död ett faktum.; Forond ”den vise” Ciramir föreläser Zenos läror vid Grivelas gymnasium. Forond utvecklar också läran i sina skrifter ”debatterna”, där han skriver om Zernos debatter i filosofi med dödens lieman. Senaten ogillar den intelligente filosofen och försöker förhindra föreläsningarna, men Forond hade Aurelions beskydd.
875 / 190: Den smått legendariske fältherren Varion Robigalia mördas i en gränd tillsammans med sin hustru. Han lyckas dock ha ihjäl 11 av de 12 förövarna. Varion blev 67 år gammal och fick en kejserlig begravning.
868 / 197: Arenans kollaps. Tragedin var ett faktum då Grivelas stora arena kollapsade och hela kejsarens familjen avled. Misstankar riktades mot olika magiker och religiösa falanger men inget kunde bevisas. Kejsaren blev märkbart försvagad av sorgen. Senaten fruktade avsaknaden av en arvinge till den beslutande makten och äregiriga härförare stod på kö för att utropas till kejsare efter Aurelion II:s död.
867 / 198: Tolan. Akademin i Entichon grundas av Aurelion II som en skola i Zenos filosofi.
863 / 202: Härförarnas krig. Aurelion II dör, Imperiet bryts i mindre delar där olika härförare och prefekter utropar sig till kejsare eller kungar. Långa förvirrande krig utkämpas med växlande allianser, segrare, men mest förlorare. Barbarfolken i norr ser sin chans och flödade in i Imperiets alla delar. Krig, plundring, förödelse, missväxt och sjukdomar ledde folk till att tro att Altors undergång var nära förestående. Senaten bibehåller den officiella makten, men ute i provinserna är det fältherrarna som styr. Vid Ahels kullar drabbar sex olika härar samman, alla mot alla. Riket i sin helhet vacklar men senaten lyckas se till att det fungerar.

Forond ”den vise” Ciramir dör av en mystisk sjukdom.
850-828 / 215-237: Aidne. Barbarfolket Kaserna kommer nervandrande norrifrån. Penter och Kaser kämpar om Faltraxnäs och Kaserna tvingas tillbaks norrut. Penterna tar tilfället i akt och utvidgar sitt område fram till Gridefloden. Barbarstammen Divrerna ges ett stort område som buffert mot Penterna. Divrerna jorifieras snabbt.
849 / 216: Tolan. En barbarhär sveper ner genom Nidapasset och plundrar och skövlar på Tolanhalvön.
835-830 / 230-235: Tolan blir krigsskådeplats mellan de självutnämnda kejsarna Huminuz som behärskade Hynsolge och Lasutyp, och Umberiz som var härskare över Krun, Erebos och delar av södra Aidne.
834 / 231: I Jorpagna rycker senatorn Nathir Nathrasch fram (hans förfader medlade hos alverna i Landori) och uttalar stöd för den starke fältherren Markion Varro. Markion Varro lyckas med Nathirs hjälp manipulera och besegra sina fiender. Strax innan Markion Varro når Grivela insjuknar han och dör en makaber död. Markion Varros här utropar sitt stöd för Nathir som kejsare. Då senaten ogillar Nathir sänder de trupper mot hans legioner, digra strider utbryter då legionerna kämpar för att deras nya kejsare Nathir skall kunna ta sig till Grivela. Efter år av inbördeskrig och politiska mord når Nathir tronen i huvudstaden. Kriget fortsätter dock i provinserna. Nathir var en stor sponsor av religionerna och då särskilt de naturnära religionerna.
830-828 / 235-237: Härförarnas krig mattas ut. Ur krigens kaos steg en enande gestalt fram, ärkemagikern Zenobia. Denna gamla, men pigge magiker är en synnerligen skicklig politiker. Hon ställer sig bakom fältherren Syrahkus Markion och hjälper honom att ena Imperiet genom en serie erövringar. År 830 anfaller Markion och Zenobias här Umberiz och Huminuz trupper och tar dem med storm. I slaget vid Pheris (Tvärån) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge ursupatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan. Grivelas kejsare Nathir lyckas fly veckorna innan Markions här når huvudstaden. Markion blir plötsligt mentalsjuk alldeles innan sitt segerintåg i Grivela. Hans trupper utropar då Zenobia till Kejsarinna, vilket snabbt bekräftas av senaten. Hennes trontillträde räknades som en förnyelse inom imperiet. Under många år härskade hon vist och den era som inleddes kallades för silveråldern.

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

828-728 / 237-337: Zenobia. Kejsarinnan förnyar Imperiet och effektiviserar dess styre. Under hennes tid utvidgades riket ytterligare och kulturen utvecklades. I folkmun kallades hennes tid för Imperiets silverålder. Zenobia oroas av de växande stammarna i Akrogal och deras hot mot Imperiets östra gränser. Lasutyp inkorporeras under Hynsolge för att mer effektivt kunna styras. Grivela blir under denna tid en miljonstad!
824 / 241: Nyårsnatten till år 241 färdigställs Academia Numen Magica och invigs med hissnande fyrverkerier.
800-talet: Mirel/Drylo. Joriska bosättare och fiskare i Mirel vägrar godta en skattehöjning och flyttar därför till områden på Drylohalvön ännu inte erövrade av Imperiet. I vad vi idag kallar Klomellien grundar de kuststaden Yolev. Det dröjer hundra år innan Kejsaren åter har kontroll över fiskarnas ättlingar.
800-750 / 265-315: Ransard. Barbarfolk kommer västerifrån till Ransard, några forsätter norrut till Jourdashur.; Jourdashur. De första mänskliga bosättarna anländer omkring 800 f.O.
800 / 265: Lasutyp. Jorpagnas arméer tågar åter österut och lägger under sig provinsen Lasutyp ända till Demontungan som befästs för att stoppa de Akrogaliska ryttarnas plundringar. Lasutyp görs till en underprovins till Hynsolge.
778 / 287: Nathir Nathrasch som flydde till gamla vänner i Landoris skogar återvänder till Grivela som munk på femtioårsdagen av Zenobias tid på tronen. På tredje dagen var han åter försvunnen. Ingen visste var han tog vägen. Enligt sägnen blev han bortrövad av odöda men påståendet förblir ostyrkt. Flera av de religiösa ordnarna sörjde hans försvinnande. Tydligen fanns ett brev efterlämnat som gav Tamsolions ättling, senator Kasion Belial, rätten till tronen. Kasion hade dock begått ett misstag som senator, nämligen att försöka beskatta de religiösa ordnarna runt om i riket som kunde ha gett honom sitt stöd. Trots denna blunder lyckades Kasion med tiden bli nästan lika populär som Nathir Natrach hos naturreligionerna. Kasions personlige gladiator Aneh ”den store” stödde sin herre med många segrar.; Bristen på pengar gjorde att rikets regalier sades bli stulna av kultister för att finansiera deras obskyra verksamhet. Det gick många rykten om att regalierna försvunnit, men Zenobia visade alltid upp sig med dem när sådana rykten blev för många.
750-600 /315-365: Lasutyp. Med nyvunnet kunnande, och bättre organisation tack vare en religiös omvändelse, så lät Kamsuns nomader (Ändras till centralakrogaliska nomader) under denna period sin ilska spilla ut över de två imperierna. Framförallt Yndar drabbades, då de hade en mycket längre gräns mot nomaderna. I Jorpagna drabbade räderna främst Krun, Hynsolge och Felicien. Attackerna var ofta bevingade, ridande på Hippogriffer, eftersom ”Demontungan” var hårt befäst av Jorpagnerna.; Hynsolges ledare anade vad som komma skulle och lät gömma sina skatter. Strax därefter anlände akrogalerna även till Hynsolge och drev bort jorerna från strategiskt viktiga platser. Akrogalernas terror fortgick till och från fram till Imperiets fall, och fortsatte även därefter.
743 / 322: Genral Dirivin blir ståthållare över Aidne. Han är en vis krigare som återetablerar jorernas totala överhöghet, men utan att förtrycka och mörda, utan genom diplomati.
742 / 323: De löst anknutna kolonierna på de Erebosiska öarna knyts hårdare till Imperiet och Targero får många nybyggare.
736-730 / 329-335: Andra efariska kriget. Motsättningarna mellan Efaro och Imperiet gick långt tillbaks, och rörde i huvudsak de många efariska piraterna som härjade Imperiets kuster. Från Tolan seglade år 736 en invasionsarmada under befäl av fältherren Belisarion. Efaro ockuperades och angränsande länder upprättade handelsavtal eller blev lydriken. De gamla piratborgarna raserades och Belisarion blev prefekt i Efaro där hans visa ledarskap med tiden accepterades av efarerna.
734-730 / 331-335: Efaro. Begav sig en mäktig Jorisk militär expedition, en av de två legioner som de senaste tre åren kuvat och krossat Efaros krigiska stammar, till Sombatze. Den Sombatzka kulturen är mycket gammal och högtstående, och i de flesta fall en fredlig och diplomatisk nation. Efaros erövrare General Belisarion hade sänt denna del av sin armé för att etablera fredliga avtal med omkringliggande länder. Expeditionen leddes av fältherren Domion, en maktlysten och äregirig krigare, men en mycket skicklig sådan. Redan nu suktade han efter Belisarions nyvunna makt som ståthållare över Efaro. Hans intriger var spunna, men inte klara. När Domion hade fått de lukrativa gäld- och handels-avtal som jorerna kom för, tog han sin legion till lands och havs söderut till bergen och gränsen mot Traxilme. Där på Traxilmes torra purpurstränder invid Glashavets azurfärgade vatten slog han läger en tid. När de varit på platsen i två månader, med flera besök från Traxilmes ökenherrar, kom en svartklädd profet ned från en grotta i bergen. Han fick audiens hos Domion och de talades vid i dagar innan trollkarlen slutligen kom ut ur fältherrens tält och gick upp i bergen igen. Snart efter bröt Legionen upp och marscherade västerut, följde bergen och vidare genom de glesare delarna av djungeln mot Thelgul som det var planerat från början. Legionernas mäktiga trupp, samt en ny aura kring dem, skrämde även djungelfolken från att anfalla dem. Profeten hade följt med till Thelgul och under färden omvänt de flesta av legionärerna, samt utbildat präster bland dem. Via Thelgul och fler lukrativa fredsavtal, återvände Domion och hans legion till Efaro år 732. Två år senare mördas Belisarion av sin egen livvakt, och Domion väljs av sina mannar att bli ny ståthållare och general. När Domion nu uppnått detta siktade han ännu högre, mot Kejsartiteln. Men så länge Zenobia satt på tronen vågade han inget göra. Belisarion begravs av efarerna på hemlig plats i enlighet med gamla efariska traditioner.
732 / 333: ”Xabels svarta klippor.” Ett halvhjärtat försök att ta över en större ö söder om Aidne misslyckas. En hel legion försvinner spårlöst och Dirivin beslutar att lämna ön i fred. Händelsen blir senare omskriven i verket ”Xabels svarta klippor” som skrevs av Rufina Agnese.
728 / 337: Zenobias död. Zenobia avled efter 100 år på tronen. Hon efterlämnade ett starkt och välmående rike. Somliga påstår att hon tog sitt eget liv tillfreds med sig själv och vad hon åstadkommit. I sitt testamente har hon utnämnt sin unge adoptivson Elgabion till sin efterträdare. Men endast sex månader efter Zenobias död mördas Elgabion av sin kejserliga livvakt.; När Zenobia gick hädan reste Domion med sin hängivna legion till Grivela. Där konspirerade han och flera andra ståthållare, fältherrar och generaler mot den nye Kejsaren, de kallade sig Befriarna precis som Domions legionärer. Elgabions mord var på order av Befriarna och Domion. Läran får också fäste i staden och andra delar av riket där Domions legion marscherat fram på vägen till Grivela. Många grymma dåd har uträttats i deras nya gud Maals namn. Svartkonst förbjuden sedan kejsar Aurelion II’s tid kommer åter i bruk.
727 / 338: Tronföljdskriget, som följde på Elgabions mord utkämpades mellan först två fraktioner, De Trogna som hade stött Elgabion, och Befriarna som ansett honom för svag. Befriarna hade fler och mer fanatiska soldater. Tronföljden var avgjord redan inom ett år, även om vissa av De Trognas generaler fortsatte kampen ytterligare några år. Aidnes general Dirivin höll ut i 15 år mot Befriarnas anstormningar. Bland Befriarna framträdde fältherren Domion och intog kejsartronen. Han rensade ut konkurrerande Befriarfältherrar och knöt lojala närmare sig.
721-715 / 344-350: Befriarnas stad, byggs en halv dag från Grivela längs floden Tiberas strand. Tack vare Maal-lärans kraft byggs staden snabbt och befolkas av Befriade av alla klasser. Detta blir lärans centrum, från vilket kardinaler och tempelsoldater tävlar om inflytande på Solkejsaren. Under kejsar Domions tid styrs Befriarna med skicklig politik från kejsarens sida. Domion har också lyckats omvandla läran till en dyrkan av honom som gudson till Maal.
Ca 720/345: Belletus skriver sitt mästervärk Järnkriget, om hjälten Galerus äventyr under kriget med dvärgarna.

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

715-680 / 350-385: Domion har full kontroll över Imperiet och styr det med järnhand. Till sin hjälp har han Befriarnas kult som dyrkar honom som en halvgud. Domion är en grym diktator som förtrycker allt motstånd med våld. Senaten respekteras inte och har förlorat sina traditionella befogenheter. Domion har också beskurit och konfiskerat bland illojala senatorers och adelsmannafamiljers rikedomar. Han är dock en skicklig manipulator och medan vissa delar av folket hålls i skräck, hålls andra trogna med gåvor, spel och Befriarnas predikningar. Dessa skaror kallar honom Solkejsaren. I stora delar lyckas Kejsar Domion väl under sin tid vid makten fram till sin död i sängen hos en av sina älskarinnor vid den extremt höga åldern av 81 år.; Även om denna tid är en stark period för Imperiet som världsmakt, finns många orosmoment. På hemmaplan finns en mindre motståndsrörelse som fortsätter De Trognas kamp, samt konspiratoriska senatorer som vill återta det de förlorat. I norr har Nargurs barbarer åter enats under en hövding, Tharakos som hetsar till krig med Imperiet. Den järnhårda politiken som förs i Efaro orsakar allt tätare, om än sporadiska, uppror.; Under denna period bryter dvärgarna med Imperiet, överger sitt rike i oestro Nida och flyttar i hemlighet västerut till Aidnebergens östra utlöpa.
715 / 350: Nargurs barbarer enas under Tharaksos(Tharawghos), en fältherre med stora talanger, han talade om krig med Jorpagna för att återupprätta barbarernas makt och ära. Barbarernas hot fick Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirel för att styra upp fronten mot barbarerna.; Efaro. I det ockuperade Efaro förekommer växande småuppror på grund av Domions gunstling Caracallas järnhårda politik.
712 / 353: Aidne. I ett förödande slag vid bergen i nordöstra Aidne stupar generalen Dirivin och hans armé skingras förkrossade.; Den anrika familjen Atharis, en av De Trogna familjerna, försöker avsätta Domion med hjälp av sluga ränker och lönnmördare, men de upprepade försöken misslyckas och Domion låter avrätta samtliga Atharis familjemedlemmar. Kropparna låter Domion hänga till allmän beskådning under sex varma sommarveckor i Grivela.
701 / 364: I Befriarnas stad öppnas en djup spricka i marken vid ett misslyckat frambesvärjande av demonfursten Astarol av smärtors krets i Inferno. Sprickan delar staden i en nordlig och en sydlig del. Stadens konflikter inom murarna ökar och Befriarnas inflytande minskar till fördel för andra religioner.
700 / 365: Erebosiska öarna. Fler nybyggare anländer till Targero som var väldigt bördigt på den tiden, ön blev också populär bland magiker som sökte arbetsro långt från kejsardömets hjärta. Urinvånarna blandades med jorerna och övertog mycket av dessas kultur och språk. Deras egen kultur förpassades till sägnerna.; Nargur. Barbarkrigen trappas ner på grund av utmattning. Det var inte minst påfrestande för barbarerna att ta sig ända till Jorpagnas gränsområden för att utkämpa bataljer. Trots stor ryttarvana var krigarna uttröttade efter flera månaders ritt. Kriget slutar och till nordbarbarernas stora förskräckelse börjar howatherna handla med jorpagnierna.
600-talet: Ultima Thule. Under 600-talet fO (under den tid som kallas Sanithsids upphöjelse) vandrade dvärgar över isen från norra Akrogal och försåg de lokala isbarbarerna med metallföremål.
699 / 366: Tolan. En grupp magiker med mycket gemensamt med Stjärnläran (demonologer och nekromantiker) samlas i Belemius i södra Berendia. Deras mål var att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.
683 / 382: De sju brändernas natt. Domion låter bränna sju större byar i norr för att provocera fram ett nytt krig eller i alla fall truppförflyttningar. Natten omnämns som ”sju bränders natt” eftersom attackerna genomfördes samtidigt under en och samma natt.; Oron i Grivela ökar markant. Domion har regerat starkt men den senaste tiden har varit full av lönnmordsförsök och intriger medan Domion rest runt i de norra provinserna. Flera försök avstyrs i sista sekund av första legionen. Många försök kunde härledas till en konspiration av magiker från Grivela. Domion låter fängsla och stegla ett antal magiker från Befriarnas stad.
681-676 / 384-391: Barbarerna. Jorpagniska handelsmän anländer till skogen nedom Nidabergen och börjar influera Howathernas kultur. Jorpagniska runraden modifieras och börjar användas som Howathernas skriftspråk. Howatherna blir bofasta efter att ha lärt sig bättre jordbruksmetoder och svedjebruk. Howatherna börjar allt mer använda det något jorifierade namnet Ovater på sig själva. Många byar växer upp varför den här tiden av ovaterna kallas bytiden. Numera betraktas gamla bytiden som en svaghetstid.; Efter ett möte med Barbias härförare och ovaternas hövdingar där barbierna anklagade ovaterna för deras handel med Jorpagna, fienden, och ovaterna svarat att de med hjälp av handeln skulle kunna resa sig ur krigsstoftet och bad barbierna att förena sig med, vilket barbierna av stolthet vägrade, har Barbia, Nargur och Ovaterna gått skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isolerades från omvärlden. Babors handelsmän drog sig tillbaka och därmed förlorade barbarkejsaren sin makt.; Efaro. Den hårda politiken i Efaro gör att folket där nästan gör uppror. Få trupper finns att tillgå så fältherren Krehst (veteran ur Domions legion som efterträdde Caracallas då denne dött en naturlig efarisk död, dvs. livaktsmord) börjar i hemlighet att lönnmörda högt uppsatta präster i aggressiva efariska falanger utan att rådfråga någon. De efariska affärerna når sin kulmen då en prästinna mördas och ett tempel raseras av Krehsts agenter. Senaten börjar ana oråd och yrkar på att spioner skall sättas in. Domion skickar sitt eget garde till Efaro.

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

680 / 442: Domions död. Även Solkejsaren dör tillslut efter en lång regeringstid. Han efterträds av en av sina Befriarnas generaler som blir kejsar Ergyr (680-661 f.O.). Hans regeringstid domineras av fortsatta uppror i Efaro och Mirel, samt en försvagande maktkamp inom Befriarnas maktstruktur.
675: Kejsar Ergyr av Jorpagna grundar staden Kasyr på en ö med samma namn sydväst om Targero.
661 / 461: Kejsar Ergyr dör märkligt nog under en simtur i sin privata bassäng. Kejsar Xerxer tar tronen. Kejsar Xerxer är en stor sportsman och en väldig karl som kan krossa bägare med bara händerna, skicklig bågskytt, och så skicklig med svärdet att han själv ställer upp i flera av de gladiatorspel som är så vanliga under hans tid.
Ca 660 / 462: Fred med Nargur. Kejsar Xerxer lyckas ordna en varaktig fred mellan barbarerna (nargurierna) och Imperiet. Han kan därmed på allvar ta itu med Akrogalernas plundringar och Efaros splittring. En särdeles livaktig upprorsledare med halvjorisk bakgrund, Flavius Josephus har rönt stora framgångar mot Imperiets trupper där.
654 / 468: Kejsar Xerxer mördas i en konspiration ledd av hans älskarinna, hovkansler och chefen för hans livvakt. Han efterträds av Grivelas stadsprefekt Pertinion.
651 / 471: Kejsar Pertinion är känd för sina enkla vanor och goda kontroll på statens utgifter, vilket dock får palatsvakterna, praetoriangardisterna, att ta livet av honom för hans ”snålhet”. Kejsartiteln utlyses sedan till högstbjudande, vilket den rike senatorn Didios nappar på. Gardets tilltag upprör dock många, inklusive legionerna i Mirel, Aidne och Hynsolge, som alla utropar sin general till kejsare och marscherar mot Grivela. Aidnes armé kommer först och tar Grivela utan strid, men palatsvakternas officerare och Didios avrättas. Aidnes general Septimius Severios övertygar efter ett kort krig de andra generalerna om sin rätt till tronen. Under denna oroliga period och framöver är Befriarna mycket splittrade.
636-629 /486-493: Kejsar Severios tar sina söner Caracalla och Geta till medregenter, men dör snart efter detta. Så snart fadern dött tar Caracalla död på sin medkejsare och bror. Det sägs att han jagade sin bror till deras moders kammare i palatset och nergjorde honom i hennes armar. Caracalla, som verkar ha varit en särdeles psykopatisk ledare, mördas själv snart av sin stabschef Macrinios som fruktar för sin galna herre. Innan Macrinios hunnit utropas till kejsare tar änkekejsarinnan (Severios hustru och brödernas mor) livet av sig. Hennes syster, systerdotter och systerdotterson utnyttjar änkekejsarinnan som martyr och eggar Befriarnas stad mot Macrinios stadslegion. Macrinios förlorar, och den endast 14 år gamla systerdottersonen utropas till Kejsar Domionios efter halvguden Domion, i vars tempel han tjänat sedan han lärde sig gå. Befriarna griper nu makten för första gången.
625 / 497: Kejsar Domionios mördas tillsammans med sin mor detta år av sin kusin Severios Caracalla. Domionios korta tid vid makten beskrivs av historien som full av Befriarnas vulgariteter, laster, och kejsaren beskrivs som ett fruktat litet vidunder. Severios d.y. kastar ut Befriarna med stöd från flera provinsarméer. Befriarna tingas bo i sin stad och ingen mission tillåts. Severios är hyllad för sina hårda tyglar mot Befriarna, men bespottad för sitt otroliga slöseri med imperiets finanser.
622 / 500: En uppsjö av nya legioner sätts samman av nyrekryterade soldater och skickas till norr för att stärka upp gränserna. Erfarna legioner sänds i stridsfartyg till Efaro.
621-620 / 501-502: Drylo och Kolonisering av Klomellien. Kejsaren är nu mogen för att prova sina legioner. I Norr tar man terräng som tappades i samband med kejsar Domions död och i söder låter han legionerna härja fritt och föra ett besinningslöst krig mot Efaros upprorsmakare. Motståndet kuvas. Klomellien utforskas och joriska kolonister vågar sig genom de svartfolksrika bergen kring Klomellien i Drylo och grundar några små kolonier där. De mindre bosättningar av jorer som fanns kring staden Yolev är sedan länge assimilerade med barbarerna i området, men en del hundraårig arkitektur stod kvar i staden.
619-610 / 503-512: Kolonisering av Västerhavet. Med undantag av Krunska kolonier innan Imperiet, var upprättandet av kolonierna detta år de första på öarna i Västerhavet. Koloniseringen av Lasemos och Laabne på västra Palamux var väl planerade, med tusentals kolonister och en hel legion för land och till sjöss. Meningen var att kolonisationen skulle övergå i erövring, men då konfluxen drabbar Imperiet stod jorerna övergivna i det framtida Trakorien.
618 / 504: Efaro. Kejsaren har drivit Imperiet nästan i konkurs, och under ett misslyckat fälttåg i det upproriska Efaro slår Severios egna livvakter ihjäl honom. Myteriets ledare Trakion utropas till kejsare… i fem veckor innan även han slås ihjäl. Som efterträdare väljs till kejsare i Grivela Xerxer d.y., son till gamle kejsaren Xerxer. Xerxer är åldring och tillsätter sin sonson Palerik som medkejsare. Efaro blir i praktiken självständigt.
601 / 521: Efaro. I ett försök att återerövra Efaro tillfångatas kejsaren och fängslas i Rassalambad. Resten av sitt ynkliga liv används Xerxer som fotpall åt olika efariska hövdingar. Inga försök att lösa ut honom görs från Imperiets sida, där en Befriarkardinal slagit klorna i Palerik.
600-599 / 522-523: Barbia. Skrivkonsten når Babor från Jorpagna.; Tolan. Staden Nemeii i södra Berendia utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta som ett dåligt omen inför framtiden.

Thash Mekhar Naedar. En stjärnklar natt syns plötsligt en röd stjärna lysa intensivt. Den tredje konfluxen skulle snart stunda. I Efaro kallades natten ”Thash Mekhar Naedar” – ”Den röda eldens skymning”.

Den tredje konfluxen (598-600 f.O.)

Konfluxen kunde förutspås av mången astrolog på Altor och oron var stor även om ingen visste exakt vad som skulle hända. Sommaren 599 f.O. förmörkades sydhimlen mitt på dagen över öarna i Kopparhavet. Konfluxens skugga föll över Kejsardömet Jorpagna. Från Samkarnas inre träskmarker kom en enorm mängd köttbitare, en armslång gräshoppsart som äter levande varelser. Man räknar med att centrala Erebs befolkning halverades på ett par veckor och att fyra femtedelar av husdjuren gick åt. Sent på sensommaren samma år slog dessutom en tresvansad komet ner i Hynsolge. Senare har krunska astrologer spekulerat i att den kunnat härstamma från den röda månen Raukhra som vid denna tidpunkt var mycket nära Altor. Centrala Hynsolge drabbades också av pest vilket man skyller på ”Helvetesstjärnan” som damp ner under konfluxen. En femtedel av den kvarvarande befolkningen dog i denna pest och lika många flydde. Två år senare försvann sjukdomen lika plötsligt som den uppstod. Framförallt Kejsardömet Jorpagna drabbades av köttbitarna som konfluxen innebar. Kejsardömet gick under med dunder och brak. Köttbitarna hade alla en blå sten på kroppen som av somliga sägs ha samband med himlakroppen Azuria. Efter att ha härjat Kopparhavets länder spred köttbitarna sig över centrala Ereb. De drog över bergspassen in i Nargurs södra och centrala skogsland och stammarna drabbades hårt. Köttbitarna tycks dock förlora det mesta av sin kraft och flera föll döda ner från himlen. Längre norröver drabbades endast den västra delen av Barbia, men det var tillräckligt för att få även detta rike på fall. Babor övergavs och förföll. Erebs väst- och östkust klarade sig nästan oskadda. De största och starkaste köttbitarna sågs glida på sina vingar över de norra haven mot det eviga istäcket. Ytterligare ett antal katastrofer drabbase kontinenterna kring Kopparhavet. Bland annat delades Monturernas huvudö av en kraftig jordbävning i tu delar och Imârias rike gick under. Yndar drabbades inte direkt av konfluxen, men ådrog sig gudarnas vrede genom att gå för långt i sitt magiska forskande. Stora delar av ön lades i mörker. Staden Krau-ki som befolkades av nekromantiker flyttades av gudarna till ön Marjura där ett nytt rike, Cruri, grundades. Resten av Yndarimperiet krossades av en invasion av mystiska varelser från Slimpaku.

Mörkertiden (599 – 1 f.O.)

Imperiet hade fallit och dess kunskap förlorades nästan helt. Metallbruk, kultur och skrivkonst glöms bort och ersätts av barbari. Endast de joriska dialekterna bestod, men drev isär. Jorpagnas befolkning splittras i klaner och familjer som skötte sig själva och ser med misstänksamhet på andra. Längs kusterna finns ett antal mindre handelsstäder kvar. Svartfolk och plundrande rövarhövdingar förpestar livet runt om i det forna imperiet. Det är under denna tid som Mörkerbergen (även kända som Mörkrets berg) och skogen västerut, snart kallad Mörka skogen, fylls av svartfolk för all framtid. Allteftersom tiden gick, återupptäckte jorerna dock gammal kunskap och en enande kraft fanns ju trots allt kvar, det gemensamma joriska språket.

Nargur

Svartfolk kommer ner från bergen och brer ut sig. Stammarna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva ett bofast liv. Stammarna faller tillbaka till stenåldersteknik. Alla nargurer lever åter på urgammalt sätt.

Nida/Landori

Ovaterna föll tillbaka till stenåldersteknik då man svor att aldrig mer leva bofast som man tidigare gjort runt Sjölandet. Skrivkonsten lyckades man dock bevara.

Kard

Jourdashurs sjöburna rövare, som klarat sig väldigt lindrigt undan konfluxen härjade fritt i framförallt Klomellien och Magilre. Jorduashur upplevde en oerhört rik period under mörkertiden.

Härifrån följer en noggrannare genomgång av händelser i olika länder baserad på de källor som nedtecknats av lärda män runt hela Ereb.

599-500 f.O.: Jorpagna. Befriarnas stad blir en otäck spökstad när köttbitarna gör slut på de flesta av dess invånare. Då kan de överlevande inte längre hålla instängda de odjur, monster, demoner och sjukdomar som skapats i dess laboratorier och magiska skolor. Dessa väller ut ur staden, och de flesta dras av blodtörst till det svårt sargade Grivela. Grivela töms effektivt på de resterande överlevande när odjur och sjukdom tar de sista. De två städerna överges och blir tabu bland folk. Utan sina skapare dör de flesta monster och sjukdomar ut, men vissa överlever i vildmarken. Alverna ser det onda sår som Befriarna lämnat vid Grivela, och minns Laursiënta. Grupper av budbärare, Moder Jords körer och representanter av de äldre stammarna samlas gemensamt vid ruinerna efter Befriarnas stad. De kom från Landoris och Melukhas skogar, Kardbergens grottor, Silveralvernas flygande öar, och Gråalver från det vida havet. Det första de gör är att utrota det sista av den förrymda ondskan kring och i Grivela. De närmaste hundra åren river, begraver, rensar ut och renar de den plats där Befriarnas stad låg. Grottalverna begraver och stänger inne stadens ruiner djupt i jorden, elementarmagiker stänger och förseglar Sprickan, medan budbärare välsignar och renar platsen, tills inga spår syns och naturen med Moder Jord till fullo har återvänt. Under de sista 20-30 åren återvänder jorer till sin gamla huvudstad, och återför mycket av det som spriddes under diasporan efter konfluxen. Grivela blir dock aldrig den stad det en gång var.
Ca 599-100: Krun. I och med att kejsardömet Jorpagna föll samman till följd av den tredje konfluxen, avbefolkades de försvarsanläggningar som byggts för att skydda mot akrogals nomader. Dessa såg då sin chans att plundra det sargade Krun på dess stora rikedomar. Nomaderna kunde nu också ta sig över Demontungan vilket gjorde att en mer massiv invasion kunde genomföras. Från att först bara ha ägnat sig åt plundring kom nomaderna senare att slå sig ner på slätterna i det vidsträckta och för tillfället glesbefolkade landet mellan 500-400 fO. Det krunska samhällets sammanbrott och etableringen av olika akrogaliska nomadstammar i landet kom att ledat till år av stridigheter mellan nomadstammar, mellan nomaderna och krunier och mellan krunska krigsherrar om det sargade landets kvarvarande resurser. Under dessa mörka år kom många av de krunska kulturskatterna att gå förlorade i de oräkneliga skärmytslingar som utkämpades om makten i området.
599: Inbördeskrig i Aidne mellan den joriske generalen Jegher och den unga kvinnliga advokaten Dirivin. Slutligen lyckade Valentin Echte avbryta striderna.; Lasutyp blev självstyrande och en man vid namn Gren I försöker organisera landet. Han misslyckas dock och landet förblir barbariskt.
598-400: Efter köttbitarna kom i Samkarna arméer av insektoider som kryllade ut över Samkarnas yta från Juronaträsken. Få kunde stå emot Tupagons härar. Flyktingar från framförallt Krystalerna når Kopparhavsländerna via Morëlvidyns kustfort. Efter två hundra år av massakrer, insektsinvasioner och plundring återvände insektoiderna frivilligt till träsket och lämnar Samkarna förött att börja på ny kula.
598: På Marjura förslavades snabbt infödingarna av de nyalända trollmännen från Yndar. Krau-ki kom med tiden att kallas Kru-Hri och senare Cruri.
590: Aidne. Valentin Echte dör och hans anhängare isolerar sig på Divras udde, den östraste delen av Kardien.
550: Trakorien. Joriska kolonisatörerna i Lasemos och Laabne, Palamux, försöker reorganisera sig i konfluxens efterdyningar. Konflikter uppstår om vem som skall styra. Konflikterna kommer att vara i flera hundra år.
525: Tolan. Provinshuvudstaden Entichon brinner ned till grunden, endast några av jorernas byggnader klarar sig undan förintelsen.
412: Hynsolge. Gordil Mauroc, en framgångsrik krigare, träder fram och försöker ena riket.
409: Hynsolge. Gordil Mauroc har lyckats ena Hynsolge till en stark monarki, mycket tack vare hans retoriska förmåga. Själv blir han en mycket populär kung.
407: Hynsolge. Kung Gordil Mauroc grundar huvudstaden Fervidun.
402: Hynsolge. Kung Gordil blir mördad av konspiratörer inkluderande hans yngre bror Pirow Mauroc. Hynsolge blir en oligarki som dock upplöses efter splittringar mellan makthavarna.
401: Aidne. I Zorakin instiftas Mandelorden av Haakon Mandel.
400: Kard. Svartfolk kommer till Kardbergen österifrån.; Hynsolge. Den hynsolgiska civilisationen faller sönder allt mer och mer, flera andedyrkande stamsamhällen utvecklas. På flera håll råder mindre stamkrig och fejder. Endast trakten kring Fervidun kan betraktas som civiliserad.; Marjura/Trakorien. Crurerna byggde staden Esachrha (nuvarande Isakra) på Trinsmyra men kom genast i krig med milacker och rungler. De två kulturerna kom att blandas samman.; Lasutyp. I dagens Nidland utbryter ett krig mellan sex stammar (sexstammarskriget). Kriget slutar med att provinsen fullständigt faller samman, resultatet blir anarki och barbari.
380: Trakorien. En falang magiker tog makten i Laabne på Palamux och uppförde Trakoriens första akademi i staden Voag Aspede. Magikerna isolerade sin stad för att få studiero medan striderna om herraväldet på Palamux fortsatte. Magikerna kom att kallas de Grå eminenserna. På grund av dem och deras trolldom kom Laabne så småningom att förvandlas till grå ödemark. Baskimer Brushane störtade de Grå Eminenserna och härskade sedan över Lasemos där all magi förbjöds.
375: Cereval. I Cereval försöker dvärgar från Grynnerbergen öppna en bosättning norr om Grynnerpasset och utvidga sitt välde till att omfatta Cerbergen. De gav upp 23 år senare.
367: Aidne. Mandelorderns Lyceum grundades i Pendon av Leon Inergryd, Mandelorderns stormästare.
360-talet: Jorpagna. Mandelordenmunkar börjar dyka upp i Grivelas ruiner och kan gräva fram en massa förlorad kunskap och historia.
352: Cereval. Dvärgarna som försökte etablera sig i Cerbergen slås slutgiltigt tillbaka av svartfolk vid vad som kallas ”Dvärgastupan”.
340: Aidne. Gränsfejder startar mellan echter och penner kring floden Stirpaz.
312: Caddo. På Caddo lyckas den joriske ättlingen Vasker Bruushane ena de splittrade dalkerstammarna och ena Caddo till ett kungarike med sig själv som konung.
300: Marjura/Trakorien. Cruri grundar livskraftiga kolonier på Chrachz och i Kargom på norra Palamux.
290: Aidne. Guld upptäcks på södra Grindanu, Zorakin, av Mandelorderns munkar.; Trakorien. Folken i östra Lasemos knyter kontakter med älvfolken i Gwondel Leigu under gemensamma strider mot svartfolken från Klagga. Alverna berättade för människorna om rika slätter österut och började odla marken på den Moskoriska slätten. De kallade sig Klavyker av ”klavys” som betyder nyckel ty de hade låst upp ettförlovat land.
200-talet: Aidne. Ett nytt underligt tyst folk kommer ner genom berspassen. Då de inte är krigiska, men heller inte lätta att besegra tillåts de slå sig ner. Folket kallas Lindskiarnar och grundar sin egna stad Pharynx. Deras fredliga inställning ändras snart till arrogans, trakaserier och expansionslusta.
222-218: Trakorien. Den milackiske fursten Ctagon inleder uppförandet av Rakmakolonnaden vid Etemenankitemplet utanför Isakra på norra Trinsmyra. Fyra år senare fullbordas verket.
200: Marjura. Ön täcks av is och svavelvintern inleds som sägs skola vara i 800 år.
178: Aidne. De trettio tappras slag i Kardien, echterna och pennerna skickar ut sina tappraste kämpar för att göra up om rätten till Stirpazfloden. Alla dör och floden förklaras vara neutral mark.
157: Tolan. Hjälten Gabrandus genomför en rad stordåd och äventyr på Tolan med hjälp av sina vänner filuren Fipus, stavmagikern Tychon och alvkvinnan Auliania och som ger upphov till många sägner, sagor och sånger. Exempelvis räddar han krigsherren i Entikas dotter undan en häxmästare i Kungaskogen, och stjäl trollhövdingen Rutasch krona i Erbulasbergen. Med Gabrandus i spetsen rensas nordvästra Tolan från svartfolk. Dessa går dock till motangrepp och ett långt krig mot orcherna börjar.
150
Behöver diskuteras Tolan. Ett avtal sluts mellan Ninnaves och Delithas prästinnor och alverna i Landori om hjälp, mycket tack vare att Ninnave och Moder Jord har så mycket gemensamt. I det tysta knyts Berendien ihop av De Unga Gudarnas religion.
149: Tolan. Hövdingen i Entika, Tebarchus lyckas med Gabrandus hjälp att ena alla hövdingarna i norra Tolan, och blir själv vald till kung. Man är egentligen djupt oense, men man inser att man måste enas om man skall kunna motstå svartfolken.
135: Trakorien. Lasemos drabbas av den otäcka skallspräckarsoten, en dödlig sjukdom. För att skona Moskorien stänger alverna i Gwondel Leigu vägen genom skogen. Moskorerna missförstår det hela och försöker med vapenmakt undsätta sina fränder. Sjukdomen dör så småningom ut men förtroendet mellan alver och människor är för evigt brutet liksom Lasemosi makt.
130: Trakorien. I Moskorien spreds vatten ut över slätten från floden Quafacha så att den blomstrade. På Fokalerslätten byggdes slott och trädgårdar. Träden gav tredubbel skörd. Med sådant överflöd kunde klavykerna bygga en högkultur på slätten mellan städerna Yoh och Albarunzia. Jägarfolk blev avundsjuka och ville ha tillbaka markerna varför krig utbröt. Krigen kom att kallas Klavykiska krigen. Klavykerna allierade sig med tolgulderna och de har sedan dess varit allierade. Urinvånarna å sin sida allierade sig med bergsfolken från Nastrôl och Kargom.
124: Tolan. Kusteruz stupar i ett bakhåll och Entika blir återigen residensstad genom Bermond som väljs till kung. Året därpå anfaller orcherna i en massiv offensiv som tränger tillbaka berendierna till sina befästa städer och borgar. Endast Atrema i norr är fritt.; Bermond I kröns till kung mycket ung, hans regering leds av den numera legendariske stavmagikern Tychon, rådgivare till alla Berendias tidigare kungar.
120: Tolan. Hovmagikern Tychon mördas av sin lärjunge Zedufar. Han sörjs av den unge kung Bermond. Zedufar blir dennes ärkefiende.
100: Aidne. Echterna har lyckats bygga upp ett eget fungerande samhälle på Divras udde, Kardien, främst grundat på slavkraft från Morëlvidyn.; Cereval. Cerevaliska nomader lyckas köra ut övriga folkslag och svartfolken ur Cereval.; Kard. En lång period av lugn och ro inleds i Jorduashur som fram tills nu varit ett krigiskt folk som ägnat sig åt att plundra länderna i Västerhavet.
Ca 90: Marjura. Dvärgar och isjättar vandrar över polarisen och bosätter sig på Marjura. Dvärgarna etablerade staden Bethra Zur ca 90 f.O. och de delade ön med isjättarna och de överlevande urinnevånarna, Kvurerna.
73-55: Aidne. Lindskiarnakrigen där lindskiarnerna har stora framgångar och nästan lyckas besegra de andra zorakiska folken innan tillslut pennerna med echternas stöd kan besegra och fördriva lindskiarnerna från Zorakin. Penters och echters kungar upprättar ett förbund mellan Zorakin och Kardien för gemensamt försvar.
68: Trakorien. Klavykerna vinner kriget mot jägarfolken och Klavykiska riket föds bestående av Moskorien, Fokale, Nastrôl och nuvarande Kishatet. Kriget slutade med festivalen i HOXOH.
62: Trakorien. Eniaken, svampen som numera utgör mur mot Kargom på norra Palamux, flöt iland i Lasemos. Astrologer förutspådde att den skulle utgöra skydd mot kargomiterna och svampen började odlas i norra Nastrôl. Kargomiterna fattade ingenting men anföll för säkerhets skull. Efter bittra strider bildades ordern Hypherernas munkordern med uppgift att vaka över Eniaken.
56: Aidne. Den kardiske echterhövdingen Vidar Odise och den zorakiske Valien Valiensson, som senare kom att kallas Valien Riksbyggare slöt ett förbund som framförallt gynnade handeln nationerna emellan.
55: Aidne. Konungariket Zorakin utropas i Pendon, Valien Valiensson blir kung IValien I. Beslutet att göra Zorakin till arvsrike fattas av ett storting, Stora Tinget, som bestod av framstående zorakiska krigsherrar. Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. De besegras men först lyckas de plundra och bränna bland annat Pendon.
54: Caddo. Caddo inleder en massiv handelsblockad mot Zorakin som får hjälp av Kardien och barbarerna i Snoarskogarna norr om Aidnebergen.
ca 50-25: Akrogal/Tolan. Två förödande inbördeskrig bland kimzonerna och en illvillig svartkonstnär ödelägger ön Garumnos. Några få skepp med flyktingar lyckas efter en lång resa finna nytt land på södra Tolanhalvön. Vi känner dem som felicier.
50: Trakorien. Klavykerna börjar göra upprepade och ständigt misslyckade försök att rensa Kargom från måndyrkare, nekromanti och svartfolk. Man håller på i tvåhundra år utan att nå framgång. Dessa tvåhundra år kallas på Palamux Kristallens sekler.
46: Zorakin/Caddo. Skatten i Pendons Lycée upptäcks och man betalar Caddo Pharynx lösen. Caddo avbryter därmed sin blockad.
37: Erebosiska öarna. Stormannen Hjullgar Blånäsa, som länge kunnat kräva tribut av de andra stormännen utropar sig till konung över Erebos som endast bestod av Beyural och Targero. Hjullgar försöker bli populär genom ett krigståg mot Dakkilo, men det misslyckas och Hjullgar störtas. Ingen ny kung utses eftersom de andra stormännen är jämnstarka och inte kan enas om en ledare.
35: Zorakin. En grupp fanatiker tar sig in i Pharynx och bränner och skövlar de konstskatter som fanns i staden.
27: Den Lysande Vägen. Odo föds i Arno, Caddo.; Kard. Konungariket Ransard enas under Omric den Store.; Tolan Felicierna, som ursprungligen kommer från ön Garumos utanför Akrogals södra kust men drivits därifrån av nekromantikern Valadun. Felicierna leddes av konungen Kiolomon Sjöfararen och han ledde dem på en sjöresa till Tolanhalvön där de sedermera etablerade sitt rike. Om detta står att läsa i texten ”Kalameikiden”. Felicierna kallade sig Kalameikos barn och grundade tre städer på Tolanhalvön, Tyros, Sidon och Elikon. Det folk som redan bebodde Tolanhalvön kallade dem Felicier efter guden Felis, men själva kallar de sig ännu kimzoner och kalameiker.
2: Ransard. Hanric Silvertunga äktar prinsessan Timrin av Belgoth, som omfattar Ransland och Nordland. I enlighet med den belgothiske kungens vilja upprättas ett avtal om att den belgothiska kronan skall tillfalla Hanric av Ransard om konungen av Belgoth skulle dö utan arvingar.
1: Ransard. Det stora frihetskriget. Klanhövdingar i Belgoth gör uppror mot sin kung. Upproret slås ned. Frihetskriget vara dock i elva år.

Odo Uppenbarelse (år 0)

0: Den Lysande Vägen. Odo får sina uppenbarelser och börjar predika den Lysande Vägens läror.; Tolan. Året markerar vändpunkten i Berendiens krig mot orcherna, efter att Bermonds yngste son Ilmond lyckas få med sig alverna i kriget. Med Landoris hjälp hävs belägringarna av Entika och Lindaros.
7: Tolan. Slaget vid Sankmas Klint. Orchernas huvudhär besegras i ett väldigt slag av Bermond och hans söners alvunderstödda armé. Även halvlängdsmän, vargmän, kentaurer, satyrer och dvärgar uppges ha bidragit med trupper för att rensa Tolan från svarterna. Kung Bermond ger sina närmaste kämpar olika delar av Berendien som belöning – feodalsystemet införs. Även de icke-mänskliga raserna belönas, Bermond lovar att inte röra alvernas skogar och evig fred med Landori, samt att ingen icke-mänsklig varelse (förutom svartfolk) skall nekas att bo i Berendien och skall inte förföljas där. Kung Bermond utropar därmed konungariket Berendien från Landoris gräns i norr till Erbulasbergen i söder. Från den här tiden härstammar också berendiernas öppna sinne för andra folk och kulturer. Bermond kallas i historieskrifterna för Berendiens Riksfader.

Upplysningen och de unga kungadömena. (10-196 e.O.)

10 e.O.: Ransard. Frihetskriget når sitt slut.; Caddo/Lysande Vägen. Odo har spenderat mycket tid i Arno och den gode kung Aasaa har intresserat lyssnat till Etins lära. Han låter omvända sig och hela sitt hov detta år. Innan det första seklet kommit till ända har dalkerna kastat av sig oken av sina gamla avgudar och omfamnat den sanna läran.
12: Lysande vägen. Dalkiska sjöfararen Palin omvänds av Odo, och rörd av dennes visdomsord bosätter han sig på en enslig klippa utanför Erebos kust.; Ransard. Konungariket Belgoth införlivas med Ransard.
18: Ransard. De västra klanerna i Belgoth gör uppror. Fred sluts sex år senare.
24: Ransard. Hanric Silvertunga, kungen av Ransard möter den belgothiska revoltens ledare och fred sluts. Ett lydrike till Ransard, Ljusnahalvön, upprättas.
34: Den Lysande Vägen förbjuder all slavhandel vilket får vissa echter att flytta till Erebosiska öarna eller Trakorien.; Drylo. Kabrinzisekten bildas i Magilre av ett tjugotal intellektuella i staden Kaibab, nuvarande Kabiona. Kabrinzi betyder ”tankens storhet”. Från början var det inte meningen att starta en religion utan en intellektuell diskussionsklubb.
44: Den Lysande Vägen. Den vise mannen Palin är vid det här laget en välkänd helig man, och omges av en liten skara sanningssökare och troende.
47: Den Lysande Vägen. Palin dör, men beordrar sina lärljungar att bege sig till ”världens vrångaste, mörkaste och farligaste hörn på det att ni skall prövas till kropp och sinne, och att Odo’s tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup”.
50-150: Den Lysande Vägen / Nargur. Palinbröderna deltar i missionsarbetet i Jorpagna, och därefter allt längre och längre bort. År 150 har de redan en viktig missionstation i Palinor, staden Khartotum.
50: Ransard/Trakorien. Ransarderna grundar en koloni på den trakoriska ön Saphyna.; Hynsolge. Svartfolksstammar börjar terrorisera norra Hynsolge.
51: Berendien. Det stora Sholaktemplet börjar byggas i Entika.
56: Odo dör 83 år gammal och återförenas med världssjälen.
60-130: Västra Kopparhavet. Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakin och Caddos kuster.
60: Aidne. I Faltrax utropar en faltrakisk storman sig själv till konung Ovar I av Kardien. Med vapenmakt bygger han upp ett rike bestående av Faltraxnäs, Inmark, Goiana och Antivins udde.
67: Barbia. Edrechts portar öppnas. Efter att ha tillbringat mörkertiden i sina hålor öppnade svartfolken sina portar och började lurka omkring. Svartfolken bestod mest av troll och resar.
79: Zorakin. Zygosunds bro byggs av dvärgar från Aidnebergen norr om nuvarande Fristaden. Bron utgör handelsplats och gränsbefästning för dvärgarna.
80: Kardien. Då kung Ovar av Kardien dör under mystiska omständigheter bestäms det att hans son skall ta över riket. Kungatitelns arvsrätt motiveras sedan med sedvanerätten.
89-95: Erebosiska öarna. Under dessa åren utropar sig inte mindre än 38 stormän till kung av Erebos, 36 av dem dör för sin efterträdares hamn, en drunknar och en äter ihjäl sig.
90: Hynsolge. En större orcharme ledd av blodsalven Korumil Gormowac marscherar in i Hynsolge.
95: Erebos. Striderna om kungatiteln upphör och man beslutar att var och en hädanefter skall sköta sitt. Under lång tid framåt lyckas ingen befästa sig som kung och man påminner sig ofta om kungakarusellen mellan 89 och 95.
98: Samkarna. På en plats vid Krystalernas norra gräns där området möter Kopparhavet, sedan många hundra år en ankdominerad handelsplats, byggs stenfortet Ankh-Castellum av en stor klan vita ankor. Staden får kraftigt försvar mot Morëlvidynska pirater, djungelfolk och minnet av insektoiderna från söder.
100: Zorakin. Zorakins förläningar börjar bli alltmer ärftliga.; Trakorien/Magilre. Klavykerna bestämmer sig för att anlägga en flottbas i Bzegusta, Magilre, och lyckas med detta efter ett femtiotal år. Magilerna gör efter bästa förmåga motstånd. Klavykiska kolonister far till Stegos och Paratorna där städerna Zaroflas, Siola och Melse grundas.
102-111: Caddo. Ätten Bruushane som gjorde Caddo till kungadöme på trehundratalet före Odo dör ut. Ett bråk om hur makten skulle fördelas inleddes vilket två år senare skulle komma att leda till att ett blodigt inbördeskrig, ”ödesfejden” skulle inledas. Först 111 lyckas man enas om en lösning. I samband med detta skrivs Lysande Vägen in som som landets enda lagliga tro, och detta utan något egentligt motstånd då den folkliga omvändningen sakta men säkert pågått sedan Odos dagar.
102: Trakorien/Melukha. Från polarisen norr om Trakorien lossade ett stort isblock som flöt söderut rakt mot Melukha. Shamanfurstinnan skickade som tack till köldgudarna en stor guldhäst på ett norrgående fartyg men fartyget förliste tragiskt nog vid Ferrofagerna.
107: Zorakin. Mynt börjar präglas i Pendon.
107-115: 12 dalkiska klaner från Caddo, på flykt undan Ödesfejden, koloniserar ögruppen Pandarealia.
110-talet: Den Lysande Vägen. Odos lära får med missionärer och munkar fäste i det forna Jorpagna. Religionen har sedan snabb framgång och får mängder av troende inom några år.
111: Caddo. Den dalkiske fältherren Gerlo den Långe framlägger ett förslag om nytt styrelseskick på Caddo. Många av de stridande parternas ledare försvann ”mystiskt” innan de han anlända till vad som kom att kallas ”de långa näsornas råd” där man beslöt att införa ett slags folkstyre. Samtliga närvarande svor Arnoeden vilken innebar att man aldrig mer skulle ta till vapen mot landsmän.
112: Den Lysande Vägen. Orden till Odos minne grundas på Caddo. Orderns var ursprungligen en missionsordern men fungerar numera som en lärd order under namnet "2:a Orden till Odos minne" och har inte längre Exarkens beskydd.
114: Berendien. Sommarspelen i Entika hålls för första gången till Ninnaves och Vishas ära.
124: Hynsolge. Svartfolksarmen som på 90-talet tågade in i Hynsolge krossas till slut fullständigt av ädlingen Fingal Gorrond och hans krigare från södra Hynsolge. Det sägs att blodalven Korumil Gormowac själv lyckades undkomma och fly till en stor skog mitt i Hynsolge. Skogen kom senare att kallas Gormowacs skog. Fingal Gorrond får tillnamnet Orchnackare. Han hyllas som rikets största hjälte och utses till kung. I sin tur väljer han efter zorakisk modell tolv vasaller som tilldelas varsin förläning.
126: Zorakin. En stor här av svartfolk tar sig ner från Aidnebergen via Jostefloden genom Blotferpasset mot hertigdömet Pharynx. Hertig Miskrun som har väldigt få män beslutar att i stället hälla brinnande olja på svartfolken. Oljan rinner nedströms och sätter halva Grindanu i brand. Övriga hertigar och kungen håller rådslag i tre veckor medan svartfolken skövlar i Pharynx och sedan slår sig ner i Torilskogen. Torilskogen, den en gång så ljusa och lummiga, växer igen och blir mörk och snårig.
127: Hynsolge/Lasutyp. Provinsen Lasutyp som varit självstyrande sedan Jorpagnas fall (egentligen har det inte funnits något styre alls.), införlivas på egen begäran med Hynsolge. Provinsen behåller dock självstyre i stor utsträckning.
128: Barbia/Nargur. Svartfolk som jagades bort från Nargur och Nidabergen fann Edrecht och förenade sig med svartfolken där. De nykomna orcherna och svartalferna ogillade trollens dumma styrelseskick, ett blodigt inbördeskrig bröt ut där orchhövdingen Sallank besegrade trollen och deras allierade.
129: Ransard. Brödrakriget i Ransard.
130: Zorakin. Under täckmantel som feliciska handelsmän tar sig 300 morelvidynska pirater in i Pendon och härjar i tre dagar då de blivigt så pass druckna att befolkningen kan kasta dem i havet.; Ransard/Ljusna/Trakorien. De belgothiska klanerna i Ljusna besegras av en klavykisk här ledd av Kornella Byxlös. Den regerande klanen faller samman och området förloras för alltid. Kornella grundar efter att ha besegrat de belghotiska klanerna staden O. Staden O förloras dock snabbt och Kornella fick en uppenbarelse från gudinnan Anxalis som innebar att klavykerna skulle hålla sig på öarna.; Drylo. Zumlit Zaar, en alkemist som predikade läran om Kabrinzi i Magilre, försvann spårlöst efter en missionsresa. Han ersätts av en kuria av präster som bildar en riddarordern för att sprida Kabrinzis läror. Riddarna ägnar sig dock istället åt röveri och gav Kabrinzi ett mycket dåligt rykte.
134: Kardien. Kleodrik I är blott en pojke då han tillträder Kardiens tron. Barnslig och nyckfull som han är blir han en riktig tyrann.
135: Kungariket Berendien enas under kung Bermond II Riksfadern.
137: Trakorien/Kardien. Efter en märklig spådom anländer klavykiska fartyg från de trakoriska öarna till Kardien och grundar kolonin Torilia. Kung Kleodrik och hertig Ekker från Nordmark försöker förgäves driva iväg klavykerna.
138: Barbia. Alad-Arch vaknar till och ses flyga över norden.
139: Hynsolge/Lasutyp. Lasutyp ansluter sig till Hynsolge i enlighet med ett beslut tidigare fattat av Lasutyps råd. Man behåller dock självstyret i stor utsträckning. De klassystem som senare kommer att råda i Nidland grundläggs vid den här tiden. Vid Golwyndas sötvattenshav byggs staden Besphoro upp och blir regionens huvudstad.
142: Hynsolge. En senhöstnatt dör den barnlöse kung Fingal Orchnackare av lunginflammation. Elias den vidreste, en astrolog från norra Hynsolge upptäcker en ny stjärna på himlavalvet. Efter ett par års livlig diskussion mellan rikets teologer, deifieras Fingal och blir Hynsolges skyddsgud. En kusinson till Fingal utses till kung.
150-176: Palinor. Palinordens storhetstid. Handeln blomstrar. Det strategiskt placerade Khartotum blir huvudstad, och de första riddarbröderna dubbas som karavanvakter.
150: Trakorien. På Trinsmyra växer en mördarsekt som uppkallas efter RhabdoRana, en strimmig groda som sägs vara moder till alla giftiga varelser. Sekten känner sig kallad att bistå demonen Ghumgakk i dennes uppdrag från Inashtar att ta hämnd på mänskligheten. Under århundradena blir sekten utnyttjad till allehanda lömska göromål av andra krafter och dess metoder förfinas över åren.; Lysande vägen. Lysande vägen börjar få ordentligt fäste i Zorakin och Kardien.
151: Magillre. Capaz Ry´caril kröntes till Capaz I efter att ha visat prov på hjältemod i striderna om Bzegusta trots att man förlorade ön till klavykerna.
153: Barbia. Orchkungen Sallank i Edretch dödas när en tillfångatagen barbisk hövdingadotter befrias. Kungens död orsakar inbördeskrig i svartfolksriket och svartfolkens makt över länderna kring Edretch.
156: Zorakin. Karolu XI driver igenom att Zorakin skall vara ett arvrike och att kungen ensam kan fatta beslut rörande riket.
166: Palinor. Staden Khartotum blir en självständig ordensstat och huvudsäte för Palinorden.; Magillre/Den Lysande Vägen. Den dalkiske missionären Vendlock kanoniseras ca 100 år efter sin död i Magillre och i Moril Dilaz upprättas ett tempel till hans ära. Han betraktas som missionärernas och resandes skyddshelgon.
168: Kardien. Kardien inleder ett fälttåg och belägrar Torilia i sju år. Man lyckas dock inte blockera havsvägarna och misslyckas därför att ta staden.
174-185: Berendien. Den unge ädlingen Limondas, släkting till Ilmond Alvvige, vinner torneringen vid sommarspelen i Entika och förälskar sig i Zedufars unga konkubin Verelda. Efter att ha fängslats och flytt och förklarats fredlös börjar Limondas ett gerillakrig med bas i skogarna norr om Entika. Limondas av Skogen inbjuds i en konspiration bestående av framstående ädlingar i Berendien. Hertigarna Månevit, Aftonfalk och Björnestam ser en samlande kraft i Limondas och med honom som tronpretendent startar man inbördeskrig mot Zedufar. Denne tar hjälp av jorpagnska och morëlvidynska legotrupper, medan Limondas får folkets stöd. Efter svåra strider mot Zedufars trupper och magi segrar Limondas i slaget vid Aro år 184. Entika belägras och genom list lyckas man ta sig in i borgen via en lönngång. Enligt legenden besegras Zedufar av Tychons ande, och Limondas kan krönas. Han är dock mycket svag efter att blivit förgiftad under kriget och utnämner sin page Nevin till tronföljare. Denne är dock en utklädd kvinna och Nevinanda I blir Berendiens första drottning.
174: Zorakin. Den första zorakiska kolonialexpeditionen lämnar Kra. Man grundar kolonier på öarna sydväst om Felicien. Här finns gott om färsktvatten och ögruppen Hakkais huvudö Rihadon blir huvudbas. Hakkai och senare staden Montagor blev en viktig bas för soltågen.
176: Ransard/Timolerien. Kungariket Timolerien grundas öster om Ransard av flyktingar söderifrån.; Palinor. Timoleriens grundande skär av handelsrutterna för Palinor. Det expansiva Ransard kommer närmre de oroade palinbröderna.
177: Nida. Dvärgklanen Kvizur anländer till Nidapasset där de startar gruvdrift i större skala och jagar bort svartfolken. Dvärgar kommer till Nidabergen ledda av rykten om malm. De startar också en handelsförbindelse med ovaterna, man utbyter metall och vapen mot mat. En del av dessa svartfolk tar sin tillflykt till Barbias högland och Edrecht. Handelsförbindelser mellan ovaterna och dvärgarna fungerade bra då dvärgarna behövde mat och ovaterna järnvapen för att kunna slå hårdare mot svartfolken.
181: Ransard/Trakorien. Det första ransarderkriget. Klavykerna anfaller de ransardiska kolonin på Saphyna och strider uppstår på Guidienerslätten. Ransarderna vinner vissa framgångar men tvingas retirera till Frimbolinerslätten där man förskansar sig.
187: Trakorien. Den Ransardiska flottan förstörs i Rubakins vik.; Ransard. Den härskande klanen Omric störtas och Amron tar istället över makten.
189: Nida. Torsborg byggs söder om Nidapasset och Nargurs skogar. Handel mellan dvärgar och jorer utvecklas då Torsborg blir en länk mellan Nidabergens dvärgar och Kopparhavets länder. Torsborg uppkallades efter Tor Sagbon, staden i sin tur skänker med tiden namnet Torshem åt hela regionen. Nybyggarna kom huvudsakligen från Berendien och Erebos.
191: Trakorien. Den siste ransarden körs iväg från Saphyna av de klavykiska härarna.

Aidnes solålder (196–278 e.O.)

196: Den Lysande Vägen. Det första soltåget avgår från Skapen, Kardien, med Efaro som mål. Det officiella syftet är att sprida den lysande Vägen men även ekonomiska intressen spelar in. Den dåvarande exarken Zegedorn I ger sin välsignelse, något som senare caddiska exarker sett som ett misstag.
199: Den Lysande Vägen/Efaro. Soltåget når nyckelpunkten Kwoske och erövrar staden efter sju månaders belägring.; Den Lysande Vägen/Caddo. Exarken tar sin välsignande hand från Ordern till Odos minne och bannlyser munkarna från kyrkans gemenskap. Orden tar namnet 2:a Orden till Odos minne".
200-250: Caddo. Caddo börjar på allvar bygga upp ett handelsimperium mycket tack vare Zorakin som man handlar mycket med.; Trakorien. Fokalerslätten på Palamux är nu försaltad och inga grödor kan längre odlas. Detta är en av anledningarna till palamoxernas dystra sinnelag. Anledningen till försaltningen är den konstbevattnig med salt vatten som bedrivits i flera hundra år.; Palinor. Timoleriska och ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.
203: Den Lysande Vägen/Kardien. Cardor, solvandrare och munk, dör 54 år gammal. Senare kanoniserades han och en munkorden upprättades efter honom. Orden ägnar sig åt teologisk debatt och vill översätta den Gyllene Boken.
204: Samkarna/Soluna. En malström uppstår mellan Samkarnas och Solunas yttersta spetsar och omöjliggör all sjöfart från Ormsjön till Kopparhavet. En felicisk handelsflotta med eskort ledd av amiralen Krillo DiCastran instängd i Ormsjön grundar staden Krilloan på Samkarnas östkust. Krilloan var från början ett dvärgisk gruvsamhälle som så småningom övertagigts av samkarnisk fiskebefolkning. Krilloan växer explosionsartat de närmsta förtio åren eftersom det är den enda hamn från vilken man hinner segla upp till Kopparhavet när Rabdho Rhinn blåser upp.; Palinor. Staten Palinor grundas av S:t Palins Orden och hävdar överhöghet över slätterna söder och öster om Kardbergen. Av sina grannar i Ransard beskrivs Palinorden som den fanatiske Ghaerîlsekten. Enligt ransarderna låtsas palinorerna tillbedja den ”gode” guden Hjallbrand men att de i själva verket dyrkar den ”onde” Ghaerîl.
210: Felicien/Soluna. Kung Klerimon II har lett felicierna till att expandera sitt rike från Erbulasbergen i norr till kolonier i östra Soluna i söder.; Kard. Palinor startar krig mot ”det onda Timolerien” och trots att man får hjälp från Ljusets förkämpar, solfarare från lite varstans, så slås man tillbaka av Timolerien som har stöd av ransardiska trupper. Efter en del lyckade plundringsräder finner palinorerna sig blottlagd för en ransardisk straffexpedition. FramförKhartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Ransardernas uppfattning att Palinor är ett ondskans fäste förstärks. I Palinor utropas vart hundrade år till jubelår, och firas med ett korståg mot Ransard.
212: Den Lysande Vägen/ Efaro. Hela norra Efaro under solfararnas kontroll. Caddo och Felicien drar nytta av den nya marknaden och börjar handla med bland annat Sombatze.; Den Lysande Vägen/Kardien. Ekirs Orden (den första riddarorden) bildas under ledning av soltågets befälhavare Johan Ekir, hertogd av Nordmark.; Den Lysande Vägen. Exark Arcival den Lärde instiftar den Arcivaliska tideräkningen vilken baseras på Odos uppenbarelsedag, vilken benämns år 0.; Torshem. Ovaterna anfaller jorerna kring Torsborg. Kriget är framgångsrikt men dvärgarna i Nidabergen tvingar fram en fred genom att hota med att avbryta handeln med de stridande parterna.
213: Torshem. Fredsavtal träffas mellan jorer och ovater under årets första månad. Når våren kommer börjar Torsborgs innevånare att uppföra en stadsmur.
219: Kardien. Det kungliga slottet i Faltrax, Kardien, eldhärjas av draken Tallerin. Kronprinsen och de två andra möjliga arvtagarna omkommer.
220-420: Den Lysande Vägen/Jorpagna. Den Helige Odos Orden, är en riddarorden för den Lysande Vägen i framförallt västra Jorpagna. De växer sakta men säkert fram som en stormakt i Jorpagna. De svär endast trohet till Etin och Exarken i Pendon, och roterar som kejsarens livvakter, vilket i sin tur gett dem speciellt inflytande över kejsarna.
220: Trakorien. Palamuxiska nybyggare gör flera försök att kolonisera Trinsmyra men slås tillbaka. Under striderna enas milackerna mot den gemensamma fienden.
221: Kardien. Hertogd Brand Ulvsson av Darensslätt dräper draken Tallerin som den senaste månaden härjat Gladaskogen, Kardien.
222: Kardien. Den senile kung Kleodrik II dör utan laglig tronarvinge, hjälten Brand Tallerinsbane sätts på tronen och den Brandiska dynastin tar sin början.
248: Krilloan. RhabdinRhaluk, giftgrodans magknip. En jordbävning river Krilloans murar och dödar halva befolkningen. Landet höjer sig 25 meter. Det tar tre år att bygga upp staden igen och den här gången håller man sig lite längre från kusten.
250-talet: Ankor. Den legendariska ankhjälten och äventyraren Kvalbak lär ha levat under denna tid. Legenderna säger att han delade sina många äventyr med Coprostomba (lärd människa), Prolzo (halvlängdsman) och Okrof (vargman). Deras många resor och underhållande äventyr roar ankor Ereb runt än idag.
250: Palinor/den Lysande Vägen. Stormästaren av Palins Orden utropar sig till ”Kerigass av Palinor, Nargur och Kard”, och utnämner sina egna Bontisâler. Exarken i Ekeborg, som saknar representanter och troende i norr, agerar inte.
268: Trakorien. Den segerrika klavykiska flottan besegras av en underlägsen fiende från Trinsmyra. De snabba katremasserna seglade runt de klavykiska fartygen och satte eld på dem. Innan man visste ordet av hade horder av milacker, rungler och karker som i förbund med isbarbarer från norr landstigit vid HOXOH för att marschera mot huvudstaden. Inom en vecka hade Fontra Cilor plundrats då rikets huvudstyrka fortfarande vaktade Saphyna mot ransarder.
275: Den Lysande Vägen/Aidne. Det andra soltåget avgår från Pendon och Ekeborg. Man riktar in sig på att återta de landområden man förlorat till efarerna men når bara dödlägen. Delvis beror efarernas framgångar på inre splittringar bland solfararna. En tvist uppstår om huruvida man skall begagna sig av magi eller inte. Detta bäddar för Den stora schismen.
276: Erebosiska öarna. I staden Kasyr beslutar stadens äldste att staden skall bli en omlastningshamn. Det kom att handlas mest med slavar och köpmän tog över styret av staden och ön med samma namn.
277: Ransard/Trakorien. Ransard sluter en allians med Magilre och Milacke i syfte att krossa klavykerna på Trakorien. Milackerna leddes av Hiatus Neffro (”Den galne milacken”) som i hemlighet lovat bort Saphyna till Ransard och Magilre.
278: Den Lysande Vägen/Aidne/CaddoSom en av följderna av den Stora Schismen inom den Lysande Vägen splittras solriddarna. I Aidne behåller riddarna namnet Solorden, medan de dalkiska riddarna tar namnet S:t Justins Orden. Båda de nya ordnarna ser sig som de sanna solriddarna och konflikten dem emellan bidrar starkt till att vidga schismen.

Den Stora Schismen och ordrarnas tid (278-400 e.O.)

278: Den Lysande Vägen. Den stora schismen, brytningen mellan den caddiska och aidniska kyrkan, tar sin början. Dispyten handlar om huruvida magi skall vara tillåtet eller inte. Dalkerna förbjuder all magi man i Aidne tillåter den. Även all handel rikena emellan blir lidande.; Jorpagna. Vid den stora schismen splittras Jorpagnas olika furstendömen ytterligare. Denna splittring i trossats har använts som ursäkt för många krig i landet sedan dess.
280: Den Lysande Vägen/Efaro. S:t Willems Orden grundas. Willem var riddare och hertigson av Likermark som i Det andra soltåget uträttat storverk med Etns hjälp. Orden håller än idag befästningar i Efaro.
281: Den Lysande Vägen. En slutgiltig brytning mellan de dalkiska och aidniska grenarna av den Lysande Vägen sker när exarkerna i Arno och Ekeborg fördömer och bannlyser varandra. Solorden splittras upp på grund av att riddarna tar olika sidor i konflikten. I Aidne lägger solriddarna beslag på ordens gamla namn medens de på Caddo tar namnet S:t Justins Orden efter ordens grundare S:t Justin.
282: Den Lysande Vägen. Andami dör 70 år gammal. Under sin livstid var han känd som sin tids främste uttolkare av [[Gyllene Boken. Andami var ursprungligen jorpagnier. S:t Andamis Orden är numera den största munkorden och står väldigt när exarken.
285: Caddo/Morëlvidyn. Caddo sänder trupper till Morëlvidyn för att hålla ett brohuvud öppet mot södern. Borgen Osahiln intas och sydhandeln är säkrad. Somliga kallar detta början på det tredje soltåget.
287: Kardien/Morëlvidyn. Kardien inleder Tredje soltåget, den här gången mot Morëlvidyn. Efter några månader blir man tillbakadrivna. Dalkerna håller sig hela tiden passiva trots att man tillsammans skulle kunna besegra morelvidynerna. Kung Brand Solfararen och hans trupper stupar i strid med morëlvidyner samtidigt som en stor dalkisk styrka befinner sig ett endast en kort bit därifrån och bevittnar blodbadet utan att ingripa.; Cereval. I Cereval ansluter sig den sista människogruppen till "Månlagen” och den cerevaliska skiljedomstolen. Cereval liknar mer och mer en enhetlig nation.; Trakorien. När de tre allierade Ransard, Magilre och Milacke vunnit en seger över klavykerna på Saphyna, kan man inte enas om vem som skall få ön. Blodiga strider utbryter och när Milacke byter sida tvingas både Ransard och Magillre att dra sig tillbaka till fastlandet. Trakoriska lärda menar att Milackes härförare tillika Trinsmyras diktator Hatus Neffro ”den galne milacken” bytte sida bara för att få fortsätta striderna vilka han sades älska över allt annat.
288: Kardien. Vid Gruderborg står ett enormt slag mot en massiv svartfolksoffensiv. Till minne av slaget bildas den Gruderska Ordern. Bragden att vinna slaget förstärktes ytterligare av att de flesta solriddarna vid den här tiden befann sig i Morëlvidyn på soltåg.
292: Kardien/Caddo. På sin myndighetsdag förklar kung Brand IV av Kardien Caddo krig. Efter några små skärmytslingar till sjöss lyckas Kardien med magi förstör den dalkiska flottan. Kardierna lyckas sedan inta Sinto och Casso. Många dalker flyr till Zorakin.
294: Cereval. Den cerevaliska staden Drakonia grundlägges.
299: Den Lysande Vägen. Arrfol dog 79 år gammal. Arrfol var elementarmagiker och riark. Han dog vid en självmordsattack som räddade Zorakin från en svartfolksoffensiv. Ordern menar att magin är en förlängning av Etin. Att tjäna pengar på magi anses av ordern vara mycket fult. Ordenn har numera även ett säte i Mirel, Ewenvin kloster.
300-talet: Torshem. En grupp alver kommer till Torshem under trehundratalet. De leds av Eloaner, en animist. Alverna söker efter en särskild sorts skog för animistisk forskning och finner vad de söker i Torshem. De bygger en by vid namn Santono i södra Torshem.
303: Jorpagna. Imperiets Söners Orden grundas. Syftet är att återuppväcka det jorpagniska kejsardömet i all sin forna glans.
304: Trakorien. I skuggorna av krigen mellan klavyker och trinsmyrer vaknar på Paratorna en önskan till oberoende. Man förklarar sig fritt från det uttröttade klavykiska riket. Händelsen kallas den Kastykiska omvändelsen eftersom gudinnan Kastyke instiftas som Paratornas officiella skyddsväsen. Den nybilda de nationen bestående av Paratornas sydliga områden Bralorge och Karramak, kallade sig Trakorien, av orden traekor som betyder att andas fritt.
309: Jorpagna/Krun. Lopenta anfalls av Krun och [[Den Helige Odos Orden] tvingas lämna ön. Nytt huvudsäte för orden blir Furstendömet Margind i Jorpagna.
310: Den Lysande Vägen. På Caddo börjar man bygga tadoser/katedraler till Odos ära. Fastlandet följer strax efter och tävling inleds om vem som kan bygga ståtligast tado.; Felicien/Efaro. Dermanien, en efarisk stam, anfaller feliciens kolonier i Soluna och går segerrika ur striden efter att ha lyckats ena 77 dermanska klaner, den feliciska flottan försöker tappert hindra dermanierna från att ockupera Felicien men konungen, Kiomolon III tvingas till slut ge sig och Felicien blir ett dermanskt lydrike. 33 år senare slår sig felicierna fria. Krilloan bombades med eldprojektiler från en dermansk flotta och staden lades i ruiner.; Palinor/Ransard. Palinor startar, på hundraårsdagen av det förra krigståget, ett nytt, fast den här gången mot Ransard. Timolerien lyckas dock hålla Kardbergens pass och slå tillbaka de numerärt överlägsna Palinorerna.; Caddo/Erebos. De två nationerna övertar rollen som Kopparhavets dominanter.
311: Trakorien. På Palamux märktes efter de misslyckade krigen en väckelse för att frigöra sig från sitt tragiska klavykiska förflutna. I staden Frand uppstod Shamashkulten som snart spred sig som en löpeld, flera sekter och ordnar bildades och snart väcktes krav på en religiös stat. Det heliga Kishatet grundades.; Krilloan. Kejsar Kain. Vore det inte för den morelvidynske kaparen Kain Urtus som slogs på dermanernas sida mot Felicien skulle förmodligen Krilloan förblivigt en ruin men Kain förvandlade Krilloan till det största kaparnästet i hela Ormsjön och Kopparhanvet. Kain upptäckte dock att det fanns mer pengar att tjäna som hederlig och kopierade således feliciernas gamla affärside. Det var under den här tiden som Krilloan förvandlades till en kulturell smältdegel.
312: Cereval. Det drakoniska universitetet färdigställs i Drakonia, Cereval, efter åtta års bygge.; Hynsolge. Den oduglige kung Tanbul, som även han är av Fingals släkt, om än ej i nedstigande led, förlorar, bland annat på grund av korrumperade rådgivare, en stor del av sin makt till adeln. Detta missgynnar även de övriga stånden. Folket dignar under skatter, orättvisor och grymt förtryck.; Angusias Orden grundas efter att hynsolgiska adelsmän har lyckats infiltrera och korrumpera den religiösa och annars rojalistiska Angusiasekten. Orderns syfte är att verka för adeln mot kungen.
314: Den Lysande Vägen. Ljusa Handen instiftas av Exarken Zegedorn III i Ekeborg.; Magilre. Halvguden Pigi låter bygga Finngaoth den Klara Vindens Tempel för att trygga sina tillbedjares fortbestånd. Under Pigis tempel skall dock enligt legender från Imperiets dagar ett antikt tempel helgat till de fyra vindarna ligga.
317: Zorakin. En drake börjar terrorisera Zorakin men den zorakiske hjälten riddar Fabian från Arntuna besegrar den och syns sedan aldrig mera till.
318-324: Den Lysande Vägen/Kardien. Katedralen i Ekeborg byggs och står fullbordad efter endast sex år.
321-329: Den Lysande Vägen/Zorakin. Katedralen i Pendon börjar byggas och står fullbordad efter åtta år. Även detta är fantastiskt snabbt, med tanke på att katedralen strävar än högre än den i Ekeborg.
323: Den Lysande Vägen. Wilekhs Orden upphör att existera. Istället bildar ledarna med de kvarvarande skatterna handelshuset ”Vita Vinden” efter ordens gamla flaggskepp.
327: Torshem. Ett tempel för att ära Wegil, stadens skyddsgud, uppförs i Torsborg. Detta blir stadens första stenbyggnad.
335: Torshem. Barbierna (en stam som kallar sig Karsakkerstammen) var avundsjuka på de rikedomar ovaterna ansamlat genom sin handel i Torsborg och iscensätter ett fälttåg genom Nidapasset. Dvärgarna gömmer sig i bergen och ovaterna förskansar sig tillsammans med jorerna i Torsborg. Barbierna som inte är vana vid annat än öppen strid klarar inte av att belägra en stad och beger sig istället tomhänta tillbaka när dvärgarna kommer till Torsborgs undsättning. De insåg dock att ovaterna var på jorernas sida och sedan dess har alla band mellan Barbia och Nargur klippts av. Torsborg och ovaterna inleder ett allt närmare samarbete.
338: Barbia. Civilisationen når åter Barbia. Ett tidigare okänt sjöfarande folk kom till Ardibukten för att utforska och starta handel. Köpmännen kom från länder väster om Ardebukten de hade snabba och smidiga båtar och de förde med sig långväga varor som de erbjöd barbarerna i Barbia.
339: Torhem. Ovaterhövdingen Awalsuthes gifter sig med Torsborgs stadsmästare Rodars son Svodryk vilket blev en stor symbol för förbindelserna och samarbetet mellan Torsborg och ovaterna.
340: Klomellien. Ett dalkiskt handelsskepp förliser vid dagens Klomellien. Besättningen bosätter sig och upprättar stadsstaten Nya Arno. Idag har Caddo och Nya Arno] mycket god kontakt både vad gäller handel, politik och religion.
342: Barbia. En klok och mäktig barbarstam vid namn Serdel tog sig till Babor, bland stadens ruiner påbörjades återbyggandet av det forna och stolta riket Barbia under ledning av ättens överhuvud Les Serdel. Babor låg bra till för handel och Les Serdel tog även kontakt med länder söder om Nargur och Torshem. Byn Alder som grundats några år tidigare nådde ut över hela riket och snart hela Ereb med sina keramikvaror. En ringa och hemlig handel med dvärgarna i Nidabergen tog sin början.
343: Felicien/Efaro. Den feliciske kungen Kiomolon III avlider och i hans ställe placerar dermanierna en dermansk general, As-Sarhadon. Detta blir för mycket för felicierna som gör uppror och besegrar dermanerna. Bylos och Caraidon, två kolonier i Soluna, tillerkänns vid freden Felicien. En fast betald felicisk yrkesarme upprättas.; Barbia. Kvinnliga astrologer vid Kopparhavet hade länge sökt tolka vindarna, vindarna berättade om vindarnas tempel i Barbia och de ordnade en expedition. Väl framme återstartade Vindarnas Tempel.
344-411: Tolan. Felicien förklarar krig mot Berendien, ett krig som pågår med varierande intensitet fram till år 411, på land misslyckas felicierna göra framsteg då man inte lyckas ta sig över Erbulasbergen som skiljer Felicien från Berendien men till havs gör man stora framsteg. Mest känt är sjöslaget vid Selim år 392 då den zorakiska flottan besegrades.
345: Barbia. Slaget vid El Glamor. Barbiernas ledare Les trodde sig ha dödat häxan Siratsia som prästinnorna från vindarnas tempel berättat om.
350: Trakorien. Klastobrest Dimvett börjar predika guden Remuntras läror. Först på Saphyna och senare Palamux. Han seglade sedermera västerut med halva Palamux flotta för att aldrig återvända.
351: Barbia. Det nya Babor tog form och befolkades av barbier från höglandet.
353: Den Lysande Vägen/Morëlvidyn. Det fjärde soltåget går mot Morëlvidyn och blir ett fiasko, främst på grund av dålig organisation och inre konflikter.; Barbia. Habulonernas återkomst. Som väckta ur graven började habulonerna anfalla handelsfartyg för att bygga upp sitt eget rike. Intill den här tiden var det sjöfarande habulonfolket bortglömt. De flesta trodde att de inte överlevt mörkertiden. Under ledning av Namik, en storkrigare och skicklig sjöfarare lyckades habulonerna ställa till med störningar i Ardebukten.; Den Lysande Vägen. Munken Mellin av St: Andamis ordern dör 54 år gammal. Han var en framstående helare och sades ha gudomliga krafter. Han brändes dock på bål på Caddo men kanoniserades av fastlandets kyrka. Ordern ägnar sig åt helandets konst.
354: Den Lysand Vägen. Karl Svärd instiftar Karlsordern.
357: Cereval. Cerevallis grundas i Cereval, staden blir sedermera rik på handel med Barbia.
363: Barbia. Habulonska kriget. Länge försökte Les Serdel från Barbia förhandla med Namik som var ovillig att kompromissa och istället fortsatte sina plundringar. Les tvingas inleda ett krig mot piraterna. Efter att ha vunnit stora framgångar hyllades Namik som Ardebuktens herre. Västerlandets båtfolk visade stor skicklighet men habulonernas gerillakrig till havs visade sig framgångsrikt. De hundratals habulonöarna användes som effektiva gömställen.
366: Krilloan. Tannatopols uppstigande. På vintern började återigen havet bubbla och man fruktade ytterligare en jordbävning. Det som hänt var dock att en underjordisk vulkan haft utbrott och spytt upp en svart ö som kom att kallas Tannatopol, den svarta skärselden. Några veckor senare kom en gammal vän till Kain, Vlad Kamantur, till ön och tog den i sin besittning.
367: Den Lysande Vägen/Krilloan. S:t Kleus Orden. En mindre kardisk munkordern bosätter sig i ett bergskloster. Enligt den fundamentalistiska orderns tro bör alla syndare dödas. Deras mål är att för detta ändamål frambesvärja solserafen Angarion för att döda alla syndare.
369: Efaro. Kardien förlorar sina sista besittningar i Efaro.; Erebos. Efter flera stora missväxtår på Dakkilo ser Sagrin Erövraren chansen att erövra ön och gör det med några hundra man, mestadels legosoldater. Sagrin undanröjs och en ordning liknande den som gäller på övriga Erebos införs även på Dakkilo.
370: Tolan. Zorakin går med i Berendiens krig mot Felicien vilket visar sig vara ödesdigert då kriget blir väldigt dyrt och felicierna lyckas blockera Zorakins hamnar. Zorakins ekonomiska framgångar ändas därmed.; Ransard/Trakorien. Andra ransarderkriget. Det klavykiska riket är mattat efter inre stridigheter så Edorl den unge beslutar sig för att det är dags för Ransard att återta sina forna kolonier. Hade man inte gjort misstaget att dela sina styrkor hade man mycket väl kunnat krossa Trakoriska riket innan det ens hunnit bildas. Man försökte ta både Saphyna och Paratorna vilket var ödesdigert. Edorl den Unge stupade och Margon Rådvis organiserade återtåget. Trakorierna slöt sig samman med det heliga Kishatet och detta gjorde att man blev starka nog att driva iväg ransarderna.; Monturerna. Mauritz Bergenswäärd , en ung kardisk adelsman beger sig iväg på upptäcksfärd, 3 år senare finner han och koloniserar Monturerna.
373-400: Monturerna. Mauritz Bergenswäärd och 500 kardiska familjer slår sig ner på och Monturerna. Mauritz skaffar sig hertigtitel. Mauritz instiftar grundlag om ärftlig tronföljd på Monturerna.
374: Barbia. Efter elva år kom kriget om Ardivikens krig till ett slut. Såväl habulonernas som barbiernas ledare dog men Barbia och dess allierade gick segrande ur striden under ledning av prins Tyle från västerlandet och den barbiske Les Serdel. Namik, habulonernas ledare dödade Les men blev själv dödad av Tyle. Striderna kom efter detta att bli etter värre. Les unge son Vian Serdel blev Barbias nye härförare.; Krilloan. Ordo Magica. För att stärka banden mellan olika magiskolor bildade Vlad Kammantur nekromantikern, Shaza Sahivann elementarmagikern, Toalpios T´tahhah illusionisten, magikerorden Ordo Magica i Krilloan. Orden har sedermera blivit en av Altors största akademier.
375: Hynsolge. Med hjälp av dvärgar från Grynnerbergen sätter folket i östlänen Ansorvia och Mergilia igång ett uppror. Till en början blir upproret framgångsrikt. Ansorvias länsherre fördrivs.
377: Barbia. Innan habulonerna och de tre allierade slagit ihjäl varandra enades man om att habulonerna inte skulle överfalla handelsfartyg mot att de skulle få del av Barbias import. Ett fredsfördrag ingås.; Krilloan. Magokratins början. Kejsarn Kain dör 92 år gammal och det beslutades att staden skulle styras av ett råd bestående av de 19 visaste magikerna. Ordo Magica sade sig stå utanför och köpmännen protesterade men fick märkligt nog inget gehör.
378: Cereval. Staden Lirvella grundas i södra Cereval och börjar konkurrera med Cerevallis på Masevabuktens handel.; Ransard. Förlusten på Trakorien åtta år tidigare leder till att Margon Rådvis störtas och klanen Omric utnämns till ledare. Teldoric blir Vortiger av Ransard.; Krilloan. S:t Kleus Ordern. Orden gör sitt första och sista försök att nedkalla en solseraf. Av någon anledning slog en blixt ned från himmeln och dödade alla munkar i klostret.
380: Trakorien/Klomellien. Av misstag råkade man i bråk med en dvärgklan på Klomelliens kust när man förföljde ransarderna under andra ransarderkriget. Dvärgarna återfördes till Palamux för att arbeta som slavar i kopparbergen men gjorde sig snart fria och grundade ett rike som finns än idag.; Monturerna. Ett råd instiftas som bland annat fungerar som förmyndarregering i den händelse tronarvingen är under 16 år.
381: Aidne. Illusionister börjar anlända till Kardien och Zorakin från Trakorien.; Hynsolge. Mergilias länsherre, som ansätts hårt av det sex år gamla upproret befinner sig i ett prekärt läge, när han på hösten får hjälp av grannlänens vasaller. Folkets uppror slås ner, upprorsledarna avrättas och hundratals döms till livstids straffarbete. Mergilias, Ansorvias och Brangorias bönder är nu mer eller mindre livegna.; Krilloan. Ordo Corporem startas. En nekromantisk ordern på Tannatopol. Senare tillkommer Ordo Demonicum och Svarta Rosens Syskonskap.
385: Trakorien. Trakoriska riket grundas. Man förklarar sig som arvtagare till Klavykiska riket och övertar dess styrelseform. Man har efter det andra ransarderkriget en koloni på Palamux, staden Soblak.
387: Kard. Konungen av Timolerien avlider utan att utnämna någon av sina två söner till arvingar, adeln ser sin chans till ökat inflytande och hetsar sönerna mot varandra.
392: Zorakin/Felicien. Vid Sjöslaget vid Selim krossas den Zorakiska flottan av Felicien vilket får till följd att pirater börjar plundra Zorakins kuster.; Timolerien (Timoria, Alerien). Timolerien splittras i två länder, Timora och Alerien, förhållandet mellan länderna är mycket spänt.
393: Den Lysande Vägen/Efaro. Harias Orden upphör att existera då dess sista befästningar intas och plundras av efarier.
394: Zorakin/Felicien. Fred sluts mellan Felicien och Zorakin. Zorakin tvingas avträda sin koloni Hakkai.
395: Den Lysande Vägen/Efaro. Heliga Raals Orden grundas till minnet av försvaret av den heliga klippan Raal i Efaro. Nuförtiden ägnar sig orden åt att försvara rättroende nationer från militära hot.

Köpmän och Flottors tid.(400-610 e.O.)

400-talet: Erebos. Erebos köpmän börjar under 400-talet på allvar handla med resten av världen och skaffar sig ensamrätt på flera viktiga handelsrutter, bl.a. de på Akrogal och Sombatze. Köpmännens makt ökar och stormännens makt minskar då de inte kan kontrollera köpmännens handel. De försöker dock behålla kontrollen med hjälp av krigsfartyg men situationen är ohållbar. Beybergen är det enda ställe på Ereb där man funnit solstenar och dessa lade grunden till den erebosiska rikedomen.; Trakorien. Huelerna var nu återigen ensamma på den förr så bördiga men nu försaltade och ofruktbara Fokalerslätten eftersom de sista klavykerna dragit sig tillbaka från slätten.
403: Zorakin. En oroande mängd svartfolk visar sig i Aidnebergen och hertigarna av Salamora och Inberg i Zorakin och hertigen av Inmark i Kardien har svårt att freda sig. Svarta tornet nämns för första gången i historien.; Den Lysande Vägen/Aidne. Illusionism förbjuds av Exarken Pergon IV.
405: Kardien. Svarta tornets horder härjar i den Kardiska provinsen Goiana. Kardien skickar sina riddare men dessa förlorar striden om skogen.; Trakorien/Marjura. På Trinsmyra hade grupper börjat plädera för alla människors lika värde men dessa åsikter förbjöds av Ganfryd Åålskalle och grupperna flydde till Marjura där de grundade Arhem och andra kolonier. Namnet Marjura stammar från denna tid. Nybyggarna livnärde sig på fiske och fårskötsel. Även innan kolonisterna kom till ön fanns där dvärgar, jättar och kvurer (människor).
408: Cereval. Slaget i Trollfjärden, Cereval, en flotta från Cerevallis upptäcks av staden Lirvella som sänker fartygen med hjälp av legosoldater, kort därefter härjas de bägge städerna av drakar. Till följd av händelsen förbjuds alla legoknektar som inte lyder under månlagen.
410: Aidne. Skogsalverna i Goiana kallar på hjälp för att försvara sig mot Svarta Tornets svartfolk och skogsalver från när och fjärran anländer till skogen för att hjälpa till att försvara den. Satyrer anländer också och gör sig kända som skickliga krigare.; Kard. Palinor startar ännu ett krigståg, denna gång stött av dvärgarna i Kûldkres norr om Palinor. Anfallet kommer överraskande och man lyckas besegra Timora. En stor ransardisk här samlas och besegrar palinorerna i slaget vid Herikols vad.; Den Lysande Vägen. I samband med Palinors tredje korståg har Lysande Vägen expanderat och berikats. Exarken är mindre villig att se genom fingrarna med maktfullkomliga stormästare, men har ingen möjlighet att kontrollera det avlägsna Palinor. I ett försök att befästa sin auktoritet utnämner han Stormästaren till ”Hederskerigass av Palinor”. Bonîtsalerna tillsätts fortfarande av Stormästaren, men bekräftas av Exarken.; Kardien. Draken Kreurm slår sig ner i Marsklandet, Kardien, efter att ha förstört den piratborg som han gjorde till sitt eget näste.
411: Felicien/Berendien. Fred sluts mellan de två rikena.; Alerien. Fyrkorsets brödraskap bildas som skydd mot framtida invasioner.
415: Kardien/Goiana. Kardien tappar kontrollen över Goiana.
416

(måste redigeras)

Den Lysande Vägen/Jorpagna. Kurfursten Henrich von Hjertz konfiskerar ett mindre län från Helige Odos orden, och förvisar dess riddare. Flera furstar, både arnoer och pendoner, gör samma sak. Snart har orden förlorat nästan all sin mark, trots vasst motstånd, och det mesta av sitt inflytande. År 420 har orden endast tre län kvar: Karinenstaad med öar, det lilla länet Touln i närheten av Argald, och det större nordlänet Öfver-Münst.
418: Hynsolge. Den hynsolgiske kungen Assan II Radomir, tvingas avstå ännu mer av sin makt. En märklig utveckling inleds där kungen tidvis lierar sig med folket mot sina egna vasaller.
419: Cerlonia. Dvärgarnas Marsch. Många dvärgar från Grynnerbergen vandrar norr ut mot Cereval lockade av månsilver. Efter cerevaliska påtryckningar tvingas hynsolgerna stoppa dvärgarnas framryckning. Mindre stridigheter uppstår vilket leder till protester från hynsolgiska handelsmän som inte vill göra sig till ovänner med dvärgarna. Den hynsolgiske kungens ställning försvagas ytterligare. Den del av Hynsolge som senare kom att bli Nidland avskures ytterligare från kungamakten.
421: Hynsolge. Mustansir Omurtaag, rådgivare till baron Aurolf Järnnäve av Brangoria får en vision och börjar predika en ny gudsfilosofi. Den nya religionen kom att kallas Stjärnläran. Dess anhängare, främst adelsmän, lägger stor vikt vid astronomisk och astrologisk forskning.
424: Aidne. Skogsalverna i Goiana bildar ett eget rike.; Kardien. Kung Beronrik av Kardien avsätts och man vänder sig till Echterna. Dessa reorganiserar Kardien och flyttar huvudstaden från Faltrax till Ekeborg. Man utser sig själva till adel. Den Lysande Vägen införs i norra Kardien.
425: Hynsolge. Flera unga adelsmän från centrala Hynsolge rapporteras ha försvunnit. Stjärnlärans inre krets begav sig till kometkratern och tömde den på vatten. De använde den röda stenen de fann där för att frammana demonen Onaabys och lät den befrukta ostjärnlärans ledares hustru. Större delen av deltagande kultister avled strax därefter i en märklig sjukdom förorsakad av den röda stenen. Senare dör kvinnan i samband med att hon föder en son, Tervel, som kom att korrumpera baronatet Brangoria efter att han dödat sin styvfar och tagit hans plats som rådgivare åt baronen. Tervel bytte senare namn till Parikila.
426: Hynsolge. En otäck feberepidemi utbryter i Brangoria.
429: Goiana. Vid meditationen i Goiana sluts ett förbund mellan skogsanden Enlil Talannen och Goianas folk.
430: Hynsolge. Den feodala adelns maktutövande börjar närma sig terror. Missnöjet ökar, men man vågar inte ge sig i kast med överheten. Innehav av vapen är strängeligen förbjudet. Rykten går att adeln ägnar sig åt häxkonst. De närmaste tjugo åren försvinner folk regelbundet från centrala Hynsolge.
440: Trakorien. Stegoserna beslutar sig att förekomma trinsmyrerna som närmar sig Albarunzia på Palamux östkust genom att själva plundra staden. Man var trots allt de närmast sörjande och som det heter i ett gammalt moskoriskt talesätt ”Det är inte borta, det som rinner ur näsa till mun.” Shamash vrede drabbade Stegos som förföll i permanent mörker. Det blev också omöjligt att resa till eller från ön.
444: Den Lysande Vägen/Kardien. Till minne av Valentino Echte bildas Valentinerordern.
450-talet: Ereb/Soluna. Den solunska handels- och upptäcksresande Ibram Shahalat gör en kontinental "omsegling" från Raas Narram till Demontungan. Hans resa finns nedtecknad i Codex Ereb Altoria skriven på kejserlig jori, men som översatts till flera språk.
456: Cereval. Jehennin bildas i Cereval, ett råd med uppgift att samordna handel och utrikespolitik samt diskutera tvister och döma mellan olika grupperingar. Måntinget står dock fortfarande högst i landet.; Jourdashur. Harald Krokig dör och Jourdashurs sista fästen utomlands faller. Endast i Hamur lever den jourdashuriska kulturen tydligt vidare.
457: Goiana. Dansakademien i Goiana bildas.
458: Ransard/Trakorien. Ransard skickar i hemlighet ”diplomater” till Saphyna vars styrelseskick infiltreras.
460: Trakorien. Trakorierna har rensat Paratorna från svartfolk och upprättat lönsam handel med omvärlden. Man erövrar Ilibaurien på norra Paratorna, Ilibaurierna har länge varit en nagel i ögat för trakorierna. Den onde alkemikern Astrumal diFolt anlitades för att lansera opianderkryddan bland ilibaurierna och när dessa gått ner sig i drogträsket kunde de besegras utan strid. Än idag lider områdets befolkning av svårt drogmissbruk och är Trakorien till liten nytta.
462: Trakorien. Saphyna står nästan helt under ransardisk kontroll.
466: Zorakin/Morëlvidyn. Efter upprepade plundringar förklarar Zorakin Morëlvidyn krig.
467: Zorakin/Morëlvidyn. En stor Zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust men genom magikern Lodekhiz insatser blir den rejält krossad. Fred sluts utan några landavträdelser.
468: Lasutyp. Vicotnic ärkemagikern anländer till provinsen Lasutyp via Demontungan. Genom sin karisma och sina häxkonster skaffar han anhängare som han tar hjälp av för att grunda nationen Nidland. Namnet Nidland kommer från de adelsmän som flydde från området och även om det är föga smickrande har landet fått heta så sedan dess. Vicotnik inför religionen Kuzherism i Nidland.
470: Krilloan. Draken Morriart. För första gången kommer draken ner från Drakryggen och terroriserade staden. När det såg som mörkast ut kom en hjälte från Kardien, Arneval, och dräpte draken i dess egna håla. På något sätt lyckades vägvisarna döda hjälten och lurade honom på så vis på skatten. Vägvisarna blev dömda till döden och skatten har aldrig synts till. Vägvisarna hade med sig några märkliga mynt som kom att stå modell för krilloans mynt fram till denna dag.
478: Berendien. Berendiska Triumforden, grundad femtio år tidigare, åtalas på 311 punkter varpå en rad hemliga rättegångar hölls. 29 huvuden föll och orden upphörde. Kvar lever dock Berendiska Triumfordens systerorden Triumforden kvar. En orden som fungerar som politisk plattform för mäktiga berendiska kvinnor, det finns gott om sådana.
479: Aidne Häxmästaren inbjuder Brända Jordens klan till en allians men avvisas. Stridigheter bryter ut.
484-486: Aidne Brända Jordens klan belägrar Svarta Tornet men tvingas eftervart dra sig tillbaka. Troligen är det dessa svartfolk som under belägringen invaderar Philmark i Kardien och Slättebo i Zorakin.
484: Magilre. Stefans Orden grundas kring romanfiguren riddar Stefan Imalas. Orden arrangerar allehanda ridderliga spektakel.
484-485: Aidne Svartfolk härjar hertigdömet Philmark i Kardien och belägrar det zorakiska hertigdömet Slättebos huvudstad (Fil)Tofia.
486: Krilloan. Den stora branden och storvesirens tillträde. Efter en extremt het sommar utbyter en häftig brand. Branden sprider sig via brinnande råttor och staden blir snabbt övertänd. Nio tiondelar av staden brann ner. Då magikerna försökte släcka elden med all sin kraft skapades otroliga magiska urladdningar som ytterligare spred elden vidare. Befolkningen tappade förtroendet för magikerna och staden byggdes upp med hjälp av hovarkitekter från hela kopparhavet. Numera finns gott om vatten och breda avenyer för att förhindra en upprepning av den fasansfulla brandkatastrofen. Magokratin avskaffades och en poktisk underfurste vid namn Ragrozukh Kiramilion, en välkänd ledargestalt installeras som storvesir av Krilloan.
487: Torshem. Resekriget. Krig utbröt mot resarna vid Torsborg. Efter kriget började ovaterna bli bofasta. En hord av orcher, svartalfer och resar under ledning av den duglige Kaursch. Torsborg belägras men ovaterna utkämpar ett ständigt gerillakrig mot belägringsarmen. Belägringen bryts ett år senare.
488: Ransard. Argald Omric, son till Gorm den Gamle, föds och förutspås bli den störste vortigern någonsin.; Torshem. På våren bryts belägringen av Torsborg med hjälp av legoknektar hyrda av erebosen Dan Vedorth.; Barbia. Reseledaren Gargadaz lyckas fly till Edrecht efter krigen vid Torsborg där han sätter punkt för släkten Bröstkross makt och själv tar över ruljansen.
491: Barbia. Reseledaren Gargadaz inleder ett erövrande av regionerna kring Edrecht och för vart år som går krymper han avståndet till Babor.
493: Krilloan. Storvesiren drar sig tillbaka och blir en politisk marionett som lever i lyx medan rådet styr staden. Den här ordningen har hållit i sig till dags datum.
495: Barbia. Genom en kupp tar en ny barbarstam makten i Babor. Serdelätten dör ut och den nya dynastin går under namnet Alet.
496: Kardien. Gråalver bosätter sig på Achene i Faltraxbukten, Kardien.
497: Ransard/Trakorien. Det tredje ransarderkriget utbryter. Trakoriska trupper landstiger på Saphyna och Ransard skickar förstärkningar. Vortigern själv och hans elvaårige son Argald medföljer. Trakoriens numerära överlägsenhet fäller avgörandet och ransarderna besegras slutgiltigt tio år senare. Trakorien införlivar Gudienerslätten med sitt rike för att få brohuvud på Saphyna. Efter ett antal förödmjukande förhandlingar där hot och mutor begagnades har också de gamla klavykiska kolonierna övergått till att vara trakoriska. Det Klavykiska riket existerar inte längre.; Hynsolge. En feberepidemi utbryter i Brangoria. För att förhindra att epidemin sprider sig isolerar man området.
498: Kardien/Morëlvidyn. Morëlvidynska ankpirater anfaller Kardien och tar sig ända fram till Arntuna, brännande och plundrande. Kardiens kung Vidar III anländer med sin riddararmé och ankorna flyr i panik. Dock inte ankornas hövding Illerest av Dakai-klanen, som utmanar Vidar på envig. Striden blir hård, men tillslut lyckas Vidar slå huggaren ur Illerests händer. I samma ögonblick som Vidar skall ränna sitt bredsvärd genom ankhövdingen faller han död ner, genomborrad av en armborstpil från en dold anka. I skam över sina undersåtars hederslösa agerande spetsar sig Illerest på Vidars svärd. Piratankorna nedgörs till siste anka av de beridna riddarna, men Illerests kropp förs till Ekeborgs Lyceum, där den begravs och får en minnessten.; Hynsolge. När sjukdomen som bröt ut 497 fortsätter att sprida sig i Brangoria beslutar sig länsherren för rening genom eld. Ryktet om den radikala åtgärden sprider sig långväga.
499: Felicien/Sombatze. Sombatzerna iscensätter en sjöattack kombinerat med ett slavuppror mot och i Felicien. Sombatzerna är så när att lyckas men under kung Karmos ledning lyckas felicierna nätt och jämt gå segrande ur konflikten. Omfattande massavrättningar blir följden. De flesta deltagare i upproret kastades i havet som offer till havsguden Paridon.
500: Zorakin. En jorpagnisk renässans tar sin början till följd av den forskning många lärda och munkordnar bedrivit. Renässansen innebär att fornjorpagnisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser.; Barbia. Sporadiska inbördeskrig i Barbia försvagar riket. Kejsar Alet inser att handeln med omvärlden måste återupptas. Man inleder trots att man känner viss fiendskap åter handel med jorerna och ovaterna. Tack vare detta överlever Barbia. Under den här tiden byggs byarna Uttil, Nug och Ara i Barbia.; Torshem. Ovaterna börjar bilda halvpermanenta bosättningar i Torshem. I Torsborg får den erebiska köpmannasläkten Vedort allt större makt på bekostnad av Sagbonsläktens inflytande.
502: Nidland. Bygget av den nidländska muren påbörjas och blir klart 38 år senare.
507: Ransard/Trakorien. Gorm den Gamle av klanen Omric inser att slaget om Saphyna är förlorat och drar tillbaka de ransardiska trupperna. Halva flottan blir upphunnen och sänks.
508: Ransard. Griparnas årtusende i och med att Argald Omric, som vid sin födsel spåddes bli den störste vortigern någonsin, lyckas tämja en grip och får tillnamnet ”Griptämjare”. Ett flertal av Kardbergens gripar tämjs och blir ransardernas tjänare. Argald gifter sig med prinsessan Eowen av Narim (Gauland) och blir krönt till vortiger.
510: Kard. Palinor startar det fjärde krigståget på hundraårsdagen av de andra. Denna gång är det Ransard som anfalls. Ransarderna med sina nytämjda gripar avstyr lätt anfallet och vortigern Argald Griptämjare besegrar personligen palinorernas härförare magikern Krarr.; Trakorien/Marjura. Från Trinsmyra fördrevs allehanda sekter i en av Åålskallarna ledd utrensning, däribland shaguliterna som flydde till Marjura från den transmyriska staden Vumbra. Shaguliterna bygger ett järntorn i norra Marjuras Dymrabergen med hjälp av dvärgar.; Den Lysande Vägen/Magillre. Riddar Lucian dör då han fritar den magillriske Kerisgassen från dylisk fångenskap. 20 år senare kanoniseras han och en order grundas till hans ära.
511: Zorakin. Förrymda zorakiska brottslingar och livegna grundar Fristaden, på den tiden öster om Zorakin. Staden blir ett nytt centrum för handel mellan Aidnebergens dvärgar och Caddo.
512: Erebos. Det stora inbördeskriget. Köpmännen gör uppror mot stormännen vars makt nu endast är mycket liten.
513: Ransard. Ransard expanderar i alla riktningar. Vintern blir oerhört kall och Ransard ansätts hårt av barbarer från norr och svartfolk. Mången ransard stupar.
514: Erebos. Femhusrådet bildas efter att köpmännen gått segrande ur konflikten med stormännen. Femhusrådet blir Erebos regering och riksdag.
515: Kard. Narim införlivas med Ransard efter beslut från den narimske kungen.
518: Den Lysande Vägen/Erebos. Femhusrådet förbjuder Den Lysande Vägen och dess fåtaliga anhängare fördrivs eller avrättas. Caddo, Zorakin och Kardien protesterar och förklarar Erebos krig, men blir tacksamma för de hantverkare som flyr till deras länder, främst Caddo och Zorakin, all handel upphör.
520: Erebos/Aidne. Formell fred sluts mellan Zorakin-Kardien och Erebos efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud av Den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas som vanligt, Den Lysande Vägen växer sig starkare än någonsin på Erebos. Caddo inbegrips inte av avtalet.; Trakorien. Saphyna startar ett uppror mot den trakoriska överheten. Upproret slås ner fem år senare.; Zorakin. Hadarins Order grundas i Zorakin av erebosiska adelsmän i exil. Syftet är att återupprätta den erebosiska monarkin. Man har även ett säte i Tyros, Felicien.
522: Zorakin. Zygosunds bro som utgör gränsbefästning för dvärgarna norr om Fristaden är ombyggd. Ombyggnationen har tagit två år. Ett avtal sluts som säger att hälften av brons bemanning skall komma från Fristaden och hälften från dvärgarna.
523: Trakorien/Mereld. Trakorien försöker invadera Mereld men misslyckas på grund av mereldernas kraftfulla magiker. Merelderna bad om att få missionera på Trakorien och trakorierna vågade inte säga nej. Sedan dess sköter Kafrilersekten fattig och sjukvård inom trakoriska riket vilket alla är nöjda med.
525: Trakorien. Ylarnas afton. Nationalister på Saphyna uppviglar en här av kriminella och slavar som drogats med zombin. Zombinet fick kämparna att lyda alla order blint, tyvärr också fiendens. Slaget kallas ylarnas afton eftersom bägge härförare skrek ikapp för att få kontroll över hären. Den högröstade trakoriske härolden Skrynk avgjorde till trakorernas favör.
530: Cereval. Dird Ligamester väljs till borgmästare i Cerevallis. Detta brukar betecknas som början på det moderna Cereval. Dird låter bygga upp en ansenlig handelsflotta.; Trakorien. Trakorien invaderar Trinsmyra och införlivar ön med sitt rike. Åålskallarna, som regerade över Trinsmyra, flydde upp till de otillgängliga bergen i Rung. Landsdelen Kark gjordes till en del av Trakorien men Milacke fick behålla sin självständighet.; Felicien. Darition, en ung felicisk stad, anpassas till att vara militär flottbas.; Den Lysande Vägen/Magillre. Magillres största religiösa ordern S:t Lucians Orden bildas i samband med att riddar Lucian kanoniseras.
531: Nargur. Silveralver och skogsalver besegrar en ondskefull blodsalv-nekromantiker som börjat sprida sin förtärande ondska i skogarna. I processen befriar de en råttmansstam kallad Idrit som sedan dess har fått bo på den flygande ön Caranor.
532: Ransard. Vortigern Argald Gripryttar mördas av trakoriska spioner, hans son Joran Gyllene kröns till ny vortiger.
536: Goiana. Ett krig startas mellan Goianas alver och Aidnebergens svartfolk. Orsaken är den stora folkökningen bland bergsstammarna.; Barbia. Si-nel återuppbyggs av handelsstrategiska skäl trots den stora vidskepelse som omgärdar platsen.
538: Cereval. Cerevallis belägras av en svartfolkshär. Hedbönderna vid kusten och Dûnslätten angrips också.; Hynsolge. Brangorias länsherre, Djauruc Riikov, lider av pengabrist och går med på att låta en liten stad, Gråborg, köpa sig fri. Staden växer dock med åren. Enligt köpekontraktet, som gäller i hundraår, får inte några av länsherrens tjänare på något sätt störa ordningen i Gråborg. Därmed blir Gråborg på gott och ont en fristad för politiska flyktingar från hela Brangoria och även andra län och länder.
539: Goiana. Goianas autark satyren Kispi stupar i krigen mot av svartfolk och efterträds av alvmannen Silon.
540: Goiana. Efter fem års sporadiskt krig drar sig svartfolken tillbaka från Goiana.; Cereval. Svartfolk från nordväst anländer för att hjälpa till att erövra hela Cereval. Cerevallis uthärdar ytterligare en belägring, även Drakonia belägras.; Nidland. Muren kring riket färdigställes.; Ransard/Timora. Timora invaderas av Ransard.; Zorakin. På sensommaren anfaller en svartfolksarme Zygosunds bro norr om Fristaden. Anfallet slås tillbaka när förstärkningar anländer från Fristaden.
541: Cereval. Maten är slut i Drakonia och staden är nära att falla. Dird Ligamester driver igenom ett beslut att undsätta staden sjövägen och belägringen bryts.; Barbia/Cereval. Cerisborgen faller för ett kombinerat anfall av svartfolk och barbarer från Barbia. Vadstället över Cerfloden är i svartfolkens händer. Stora svartfolksstyrkor strömmar in i Cereval. Endast större samhällen längs kusten håller.; Jorpagna. Efter lång tid av eftersatthet i Jorpagna ber Kejsar Guten III Mandelorden i Pendon att skicka lärare till hans åldriga land, så lovar han att bygga dem universitet. De kommande tjugo åren grundas lyceér och universitet i Argald, Jorgund och Friborg. Även det gamla biblioteket i Grivela lever upp.
542: Cereval. Hårda strider mellan svartfolk och troll i norra Cerskogen, trollsamhällen faller för svartfolken och barbarerna, drakar härjar på bägge sidor. En gemensam här från Cerevallis, Drakonia och Lirvella besegrar en svartfolksarme på Trollfjärdsnäset.
543: Cereval/Barbia. Svartfolk och barbarer jagas ut ur Cereval, tusentals dränks i Cerfloden. Svartfolken som undkommer gör det med skatter och slavar till Barbia. Städerna i Cereval anklagar trollen för förräderi och spända förbindelser råder lång tid därefter.; Hynsolge/Efaro. Brangorias adelsmän börjar handla med slavar. Speciellt män och kvinnor från Efaro och utländska krigsfångar förs på hemliga vägar till länet. Ingen vet vad slavarna används till.
545: Cereval. Dird Ligamester äras för sin insats och blir talman i Jehennin, kuststäderna lägger tvisterna åt sidan och ingår ett förbund, nomader och hedbönder återuppbygger sina samhällen. Drakar härjar i landet.; Barbia. Kejsar Alet avlider av hög ålder och hans två söner Relos och Ured tvistar om tronen. Det slutar med öppet bråk. En vis nomad, Dendor, förstod att riket hotades genom sönernas kamp och tog själv makten. Dendor blev en populär och lyckosam kejsare.
546: Zorakin. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin Svarta Tornet.; Cereval. Nomaderna och hedbönderna utträder ur Jehennin då de inte fått del av städernas krigsbyten från krigen med svartfolken och barbarerna och vänder sig till måntinget. Äventyrare och annat löst folk bryter mot månlagen i trollens trakter.
547: Cereval. Måntinget dömer att hedbönder och nomader skall få del av städernas rikedomar, Lirvella vägrar betala men Dird Ligamester betalar. Lirvella lämnar städernas förbund.
549: Cereval. Havstroll överfaller hamnen i Lirvella och förstör den, beridna drakar cirkulerar över staden, stadens skepp sänks och dess sädesfält bränns.; Ransard/Timora. Nerol Nomrik, nykrönt vortiger, avslutar det timoriska riket.
550: Cereval. Lirvella ger upp och betalar sina böter i enlighet med måntingets beslut. Staden förbjuder trollen.; Aidne. Kardiens och Zorakins handelsförbindelser utökas ytterligare och förblir goda.; Trakorien. För att utsträcka sitt rike skickar Trakorien en expedition västerut, mest av misstag upptäcker man Kejsardömet Jih (Jih-puh)n och Tsun-kuo på andra sidan Västerhavet.
555: Zorakin. Kriget mot Svarta Tornet upphör utan att några resultat uppnåtts.
561: Barbia. Reseledaren Gargadaz når Babor med sina svartfolkshorder. Dendor belägrade sig i staden, Gargadaz horder var brutala och skövlade och brände.
563: Barbia. Dendor gifter sig med Hevina, dotter till en mäktig köpman, medan Babor fortfarande är belägrat. En hård vinter följer som skördar många liv på bägge sidor.
564: Barbia. Babors befrielse. Tidigt på våren anföll en väldig hästburen armé reseledaren Gargadaz och dödar denne varpå svartfolken flyr i panik. Anfallarna var barbarer från Barbias vildmark. De menade att Dendor var en god kejsare och förtjänade hjälp. Ånyo inleddes ett långt krig i Eldrechts grottor om herraväldet över svartfolken.
565: Cereval/Landori. Alver från Landori invaderar Cerskogen. Alverna anser att Tevatenu återvänt då gamla lindar åter skjutit skott. Trollen ogillar tilltaget och det hela resulterar i krig i skogen. Lirvella stödjer alverna medan nomaderna däremot bekämpar alverna.; Ransard. Svartfolksstammen Röda Månen inleder en serie plundringståg mot Ransard som pågår i sju år.
567: Barbia. Fyra nomadstammar som ansåg sig ha äganderätten till stäpperna norr om Vindtoppsbergen bildar klan Tridor. De allierar sig för att kunna skydda sin frihet och sitt land mot kejsarmakten. De drog ut i fälttåg mot kejsar Dendor och ådrog sig inledningsvis svåra förluster.
570: Cereval. De första trollrepresentanterna i form av bortbytingar vinner inträde vid Drakoniauniversitetet.; Krilloan. Revolution för transporter. Transportörernas Gille startas i Krilloan samt på fem andra platser i regionerna nära Ormsjön. Kiorsham, Nifaria i Niferland, Theon i Thelgul, Vestaria i norra Pokti samt Abn Haza på Efaros nordkust.
573: Ransard. Vortigern Nerols söner dör en efter en och han börjar bli paranoid. Caorm, som senare blir vortiger, lämnar Ransard i sällskap med en gråalv för att lära sig om andra kulturers stridskonster. Han kallas Caorm Alvvän.; Barbia. Urban Stenskägge gör sig känd som ytterst skicklig äventyrare i Barbia.
576: Kopparhavet. Hakkai köps loss från Felicien och bildar en själständig stat.
577: Cereval/Landori. Alverna ger upp planerna på att bosätta sig i Cereval. Lirvella sluter fred med övriga stadsstater.; Palinor/Den Lysande Vägen. Stormästare Iahim de Kluuga avlider. Hans efterträdare avreser till Ekeborg för att upphöjas till Hederskerigass, men återvänder förtretad med den nyutnämnde ”Kerigass Rekleschau av Västra Nargurien”. Från detta datum har Exarken en representant i Palinor, och en katt och råtta lek runt ordens hemligheter börjar. Kerigassens uppdrag är alls inte att lysa orden i bann, men att samla så mycket information om ordens uppenbara kätterier att Exarken kan kontrollera och utpressa dem.
578: Barbia. Dendor stupar i inbördeskriget mot klan Tridors. Hans baneman var en man vid namn Relian. Gehard Blodsgjute bestiger tronen. Hevina, Dendors hustru, gömmer sonen Yddris undan Gehards hejdukar. Gehard var en tyrannisk och elak kejsare som lyckades överleva alla mordförsök på sin slemma person blott genom grym tur och en del bedrägerier.
579: Erebos. Femhundra tungt rustade riddare och legosoldater från Erebos, Zorakin och Felicien landstiger på Tolokfe. Ingen återvänder levande. Några sargade kroppar kastas ut till flottan som väntar.
580: Cereval. Nomader börjar delta i Jehennins rådslag på nytt. Handel med Barbia och Berendien liksom handeln över Masevabukten ger stora inkomster.; Hynsolge. Agila Dubbelhand, en av historiens största frihetskämpar, leder ett mindre uppror mot länsherrarna i ett östligt län, Mergilia. Upproret slås snart ned och Agila placeras i en djup fängelsehåla. Han hyllas som en hjälte bland folket.; Felicien. Kaparbrev delas ut och Darition blir en frihamn för pirater, norra hamnen kallas Kaparnäst.
582: Ransard. Nerol störtas av uppretade klanhövdingar och efter ett kort men blodigt inbördeskrig kväser Caorm upproret.
583: Ransard. Trevande kontakter tas med alverna i Kardskogen.
585: Felicien. Efter ett stort militärpolitiskt beslut blir Darition till södra Feliciens viktigaste flottbas. En sinnrik försvarsanläggning konstrueras.
587: Hynsolge. En fångvaktare smugglar ut en diktsamling som Agila Dubbelhand, den Hynsolgiske frihetskämpen, skrivit under sina år i fångenskap. Dikterna sprids främst muntligt men även genom avskrift snabbt bland folket. Många blir tonsatta. Ur dikten ”Enhörningens flykt” kommer parollen: ”Det vridna hornet följer vi, slaveriets tid är förbi.” Originalet göms undan.
588: Erebos. Ett av handelshuset Hypons kaptener, Kapten Fontani tar över skeppet och blir en ökänd pirat och ledare för ”De Fria Bröderna” en mindre piratflotta.
590: Kopparhavet. Första eskadern anfaller Montagor och flera fartyg och en pir sätts i brand. Man jagar dock bort dem utan större förluster i män.
591: Zorakin. Styrkor under den zorakiske hertigen Wilfred av Salamora intar Fristaden. Målet är att överta den rika handeln mellan Aidnebergens dvärgar och Caddo men handeln avbryts istället. Detta innebär också att Zygosunds bro nu enbart bemannas av dvärgar.; Barbia. Den nu tjugoåriga Yddris kliver fram och kräver i sin fars namn kejsartronen. Gehard tvingas till tvekamp. Den usle svärdskämpen Gehard föll som en ynklig fegis ner på bara knän och bad om nåd. Yddris lät landsförvisa honom. Yddris blev populär även om klan Tridor och en del andra ihärdade i sin ovilja att ge ifrån sig sina marker. Områdena öster om Lerån och byn Nug kontrollerades av en nomadstam ledd av krigaren Medos. Medos allierade sig med Yddris.
594: Den Lysande Vägen/Jorpagna. Jorpagniska Etinsorden grundas av Alexus Viritus, sedermera Bontisal, ursprungligen ordinär vasall i furstendömet Jorgund.
595: Trakorien. Svavelhandeln har länge varit en eftertraktad handelsvara. Arhem på Marjura ockuperas och man tar kontroll över svavelgruvorna.
596: Hynsolge. Översvämning i sydvästra Hynsolge. Många dör och många fler lider ekonomisk skada. Många flyr norrut mot Mergilia och sätts där på hårt, lågavlönat grovarbete i arbetsläger. ”För att förtjäna sitt levebröd”, som Boris Guldstenck, länsherren, uttrycker det. Nu börjar även folken i de annars så fogliga länen i norr visa missnöje.
597-607: Med dvärgarnas hjälp uppför Caddo ett nytt handelssamhälle norr om Fristaden som de kallar Ereno. Hoppet är att handeln mellan dvärgarna och dalkerna ska kunna flyta fritt igen.
598: Erebos. Föreskrifterna, ett dokument som säger att all handel måste dokumenteras och kopior sändas till Femhusrådet så att detta kan kontrollera verksamheten, upprättas.; Torshem. Nêkhi-flocken, en grupp vargmän, svär evig vänskap med ovaterna i Torshem i utbyte mot att de ges tillstånd att få slå sig ner och leva där.
599: Alerien/Ransard. Teokratet Alerien anfaller Ransard. Röda Månens svartfolk lyckas med hjälp av magi ta sig in i Kardskogen och plundrar alvboningar. Ransard, som har timolerierna mellan sig själva och Kardskogen, kan inte undsätta alverna och kontakten dem emellan bryts.
600: Ransard/Alerien. Ransard gör en motoffensiv mot Alerien och lyckas så småningom krossa Alerien.; Barbia. I trakterna norr om Vindtoppsbergen börjar man upptäcka hål av ingenting, som ibland når en diameter av ett femtiotal meter.; Trakorien/Marjura. Dymratraktatet undertecknas av Trakoriens kejsare. Traktatet låter shaguliterna praktisera sina läror utan inblandning så länge trakoriska lagar efterlevs och bara slavar eller infödingar används till experimenten.
603: Kopparhavet. Det första erebosiska handelsfartyget kapas av feliciska pirater och en diplomatisk protestkampanj inleds. Under de kommande åren ökar de feliciska övergreppen och de erebosiska fartygen börjar färdas med eskort vilket hjälper föga. Alltfler piratdåd utförda av pirater med kaparbrev från Felicien utförs. Caddo och Erebos förblir bittra fiender men tvingas närma sig varandra för att möta det gemensamma hotet från den expansiva fienden Felicien. Röster för krig börjar höjas.; Krilloan. Den siste storvesiren Arkondor II tillträder som marionettregent. Ordo Magica styr i praktiken. Sabeltandsgardet inrättas.
604: Cereval. I Tarassusravinen hittar man en stor månsilverfyndighet och en rush inleds.; Hynsolge. Hynsolgeupproret börjar. Missväxt i stora delar av Hynsolge. När ingen hjälp ges belägrar man länsherrarna i Mergilia och Ansorvia.; Trakorien. Kronolaben i Tricilve invigs.; Jorpagna. Den jorpagniske munken Zinzendorf grundar en ny reformert munkorden som kallas Extarkisterna. De har mycket gemensamt med de Enkla rörelsen i Aidne, i det att de har fattigdomslöfte och förkastar kyrkans världslighet. Exarken i Pendon fördömer Zinzendorf och hans orden, men mäktiga furstar i Jorpagna skyddar dem.
605: Ransard. Caorm Alvvän, vortiger av Ransard mördas av sin timoriska älskarinna, Trakorien misstänks ha ett finger med i spelet. Argald den yngre svär under kröningen att hämnas mordet på sin far.; Hynsolge. Brangorias armé kommer till Mergilias undsättning men möts av ett alltför stort motstånd och slår till reträtt. På sensommaren störtas Ansorvias länsherre. Abrahim Stenklo adlas av kungen för sina bedrifter och utses till ledare för kungens armé, folkets armé.
606: Cereval. Ytterligare månsilver hittas i Tarassusdalen. Konflikter uppstår om fyndigheten och drakar kommer dit för att plundra och äta.; Ransard. Argald smider planer och mobiliserar för en slutgiltig konfrontation med Trakorien.; Hynsolge. Kungen förklarar krig mot länet Sirigon, men länen Baldor och Kunhaga lägger sig i.; Barbia. Yddris och Medor har tagit det mesta av klan Tridors marker då Gerhard i hemlighet återvänder och tar ledningen över Tridors trupper. Stridslyckan vänder.; Marjura. Guldfynd från nordvästra Marjura förs till Trakorien och väcker stor uppståndelse. En mindre guldrush följer men flera expeditioner försvinner spårlöst. Draken Blattifagus anfaller och ockuperar dvärgarnas kvicksilvergruva på Marjura. I all hast sluter man en överenskommelse med odjuret som går ut på att förse det med mat i utbyte mot att det inte ställer till med bråk.
607: Cereval. Uråldriga konstföremål hittas i Tarassusravinen, legenderna om månalverna väcks återigen till liv.; Hynsolge. Länet Baldor faller för kungens armé och sluter fred med kungen. Den nya armén i Ansorvia kuvar Galdinor och norra Pendor. Samtidigt vann kungen över Kunhaga. I slutet av året anfalls Mergilia och Nya armén vinner.
608: Cereval. Skattsökare samlas vid Tarassusravinen, konflikter mellan troll och människor är vanliga då trollen håller hårt på månlagen. En forskargrupp från Drakoniauniversitetet anländer till drakmästarnas bergstoppar och får skåda dess under. Drakherrsrna säger att inga fler besök önskas.; Barbia. Kabirragoul, även kallad Jätterman, tar med hjälp av halvorchmagikerna Utangaz, Gyzel och Kirilir makten i Edrecht. I förvirringen som följer lyckas Jätterman skapa en ordning till sin egen fördel.; Krilloan. Pesten. En svår pestepidemi utbryter men upptäcks snabbt och avskärmades med hjälp av odöda. Ända sedan denna dag har nekromantiker accepterats av lokalbefolkningen. Peststaden fungerar nu som hem för allehanda sjuka människor.
609: Cereval. Spänt förhållanden mellan troll och stadsstater, nomaderna ställer sig på trollens sida och hotar med att gå till måntinget.; Hynsolge. Huvudstäderna i Varpodia och Jamarund belägras av lokala rebellstyrkor i väntan på Nya armén och/eller rojalisterna.; Torshem. Den halvalkoliserade Gonoser avsätts av ovaternas ting. Gonoser försöker därför mörda sin efterträdare Tagaswether men blir istället nedhuggen av dennes bror Tarosether. Gonoklanen och Tarosklanen förblir bittra fiender.
610: NU!

Ära vare Etin i höjden och ära till dem som lagt sina pannor i veck för att samla denna information. Ära till dessa som äras bör.

Erik Granström, Anders Blixt, Christer Regebro, Ulf Schyldt, Jonas Eriksson, Jonas Lindblom, Johan Ullén, Marcus Thorell, Johan Sjöberg, Henrik Strandberg, Jerker Sojdelius, Leif Euren, Anders Simonsson, Charlie Larsson, Peter Peter, Birkebeineren, Daniel Granér, Mikael L-O,

Kronologi

Innehåll

Förhistorien (10000-9000 f.O.)

Stenars ålder (9000-3500 f.O.)

Bronsets ålder (3500-1534 f.O.)

Melukha

Golwynda

Yndar

Nargur/Barbia

Cereval

Järnets ålder (1534 f.O. - 600-talet e.O.)

Kolonisationstiden (1500-1080 f.O.)

Furgia och Yndar

Sombatze och Efaro

Krun och Hynsolge

Melukha och Samkarna

Nida/Landori

Kard

Barbia

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Krun

Ärekriget

Sombatze

Barbia

Melukha och Morëlvidyn

Kard

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

Den tredje konfluxen (598-600 f.O.)

Mörkertiden (599 – 1 f.O.)

Odo Uppenbarelse (år 0)

Upplysningen och de unga kungadömena. (10-196 e.O.)

Aidnes solålder (196–278 e.O.)

Den Stora Schismen och ordrarnas tid (278-400 e.O.)

Köpmän och Flottors tid.(400-610 e.O.)

Navigeringsmeny

Kronologi

Förhistorien (10000-9000 f.O.)

Stenars ålder (9000-3500 f.O.)

Bronsets ålder (3500-1534 f.O.)

Melukha

Golwynda

Yndar

Nargur/Barbia

Cereval

Järnets ålder (1534 f.O. - 600-talet e.O.)

Kolonisationstiden (1500-1080 f.O.)

Furgia och Yndar

Sombatze och Efaro

Krun och Hynsolge

Melukha och Samkarna

Nida/Landori

Kard

Barbia

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Krun

Ärekriget

Sombatze

Barbia

Melukha och Morëlvidyn

Kard

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Guldåldern (1065 - 885 f.O.)

Härförarnas krig och Guldålderns slut (885 - 828 f.O.)

Silveråldern (828 - 728 f.O.)

Solkejsaren (720 - 680 f.O.)

Sönderfallet (680 - 600 f.O.)

Den tredje konfluxen (598-600 f.O.)

Mörkertiden (599 – 1 f.O.)

Odo Uppenbarelse (år 0)

Upplysningen och de unga kungadömena. (10-196 e.O.)

Aidnes solålder (196–278 e.O.)

Den Stora Schismen och ordrarnas tid (278-400 e.O.)

Köpmän och Flottors tid.(400-610 e.O.)

Navigeringsmeny

Sök