Kardien

Kardien är en feodal monarki på Aidnehalvön med en mycket stark riddaradel. Lysande Vägen har här sitt huvudsäte i Ereb.

Landsfakta

Invånarantal: 4 000 000
Befolkning: Människor 93%, halvlängdsmän 4%, ankor 2%, älvfolk 1%
Huvudstad: Ekeborg (ca. 13 000)
Statsöverhuvud: Vidar VI
Styrelseform: Feodal monarki
Exportvaror: Ull, linnetyger, spannmål, malm och järn
Importvaror: Tyger, salt, ädelmetaller
Välstånd: Fattigt
Armé: Svag flotta, liten armé, starkt riddarkavalleri
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: Kardiens adelsklass är ytterst stark. Exarken för Lysande Vägens aidniska gren har sitt säte i Ekeborg

Rykten och meningar

Vad den berendiske riddaren säger om Kardien

Echterna? De kan vara riktigt tröttsamma skrythalsar, burdusa sällar och de har verkligen ingen smak när det gäller det goda livet. De är rent ut sagt hopplöst bakom när det gäller skönhet och kultur! En del av dem är så råa till sättet att man inte kan se någon skillnad mellan en echt och de jordukaerler som de försvarar sig mot!

Men, om du någon gång har vunnit en echts vänskap så har du den livet ut! Och om en echt lovat dig något, ja då kan du ge dig tusan på att han hellre skulle kasta sig på sitt svärd än svika det löftet (förutsatt att du inte betraktas som en ärelös person...). Jag hade heller inte velat stå i vägen för en tropp kardiska riddare som anfaller sida vid sida, för lojalare stridskamrater finns inte i hela Ereb! Så om jag skulle bege mig djupt in i Erbulasbergens trollhålor så hade jag valt en kardisk frände att passa min rygg, för dessa hedersknyfflar kan man lita på i vått och torrt och då gör det ju inte mycket att de ofta är fula som stryk!

Vad den ärrade legosoldaten säger om Kardien

Nåja, efter att striderna ebbat ut i Jorpagna för den gången så fick jag genom Riddar Vidar kontrakt med hans morbror Greve Kettehed i Kardien som behövde hjälp i en fejd med granngreven. Jag förväntade mig det gamla vanliga – dra runt på landsbygden, plundra, hålla sig undan för motståndaren och invänta det oundvikliga slutet då endera sidan inte har råd att strida längre och tvingas erbjuda fred. Men då räknade jag inte med echterna. Det blev istället oändliga tal, storvulna krigsförklaringar, minimalt med plundring (och tro vid Odos skägg inte att det beror på omtanke om de faltrakiska bönderna), oerhört långdragna och kostsamma truppsamlingar och en borgbelägring som aldrig ens hann börja innan fienden kom ut och snällt ställde upp sig. Sedan blev det ett slag där vi bestämt ombads att inte deltaga om det inte såg ut att gå åt skogen. Inte mig emot, betalt fick vi ju i alla fall. När vår sidas riddare så hade segrat hade man ju hoppats på lite plundring, men nejdå. Det blev istället fredsförhandlingar, storslaget gästabud, gods som bytte ägare och tårdrypande försoning. Och ännu fler tal, fast alla nu prisade den motståndares ära som man en fortdag tidigare förklarat vara lika mycket värd som en faltrakisk skökas. Som jag sa, betalt fick vi, men utan plundring blir man inte rik och av echters prat blir öronen trötta, så vi slöt sedan kontrakt med en trakorisk kondottiär och hamnade så småningom i Mercana i Klomellien.

Historia

Kardien bildas år 60 e.O. då stormannen Ovar Förstekonung lyckas ena landet. Med Ovars tillträde tillhör landet dem som först låtit omvända sig till Odos läror. Under århundradena efter Odo är Kardien ett av Kopparhavets ledande länder och sprider sin tro och riddarväsendet vida kring, och efter den Stora Schismen, 281 e.O., får den aidniska grenen av Lysande Vägen sitt huvudsäte i Ekeborg.

År 424 e.O. omorganiseras dock landet då echterfolket tar över styret och huvudstaden flyttas från Faltrax till Ekeborg. Man förlorar runt den här tiden sin ledande ställning och tvingas fokusera mer på att bekämpa svartfolken, som alltid hotat från Aidnebergen, men som nu under Svarta Tornets ledning kommit att utgöra ett allvarligt hot mot riket.

Perioder

Den Tredje Konfluxen

År 599 f.O. drabbas Ereb av den Tredje Konfluxen. Miljardtals köttbitare biter sin väg genom kontinenten. Man räknar med att kontinentens befolkning mer än halverades på ett par veckor, i vissa områden omkom så många som tre fjärdedelar.

Under det följande året fortsätter eländet. Skördarna blir lidande av köttbitarnas framfart och det allmänna kaos som bryter ut i deras kölvatten. Väpnade konflikter utspelas mellan fraktioner som kämpar för att tillskansa sig de resurser som återstår. Till råga på allt så har svartfolken, gömda i sina hålor, många gånger klarat sig betydligt bättre än människorna. De tar givetvis tillfället i akt och plundrar friskt.

Under de närmast följande åren fortsätter befolkningen att minska raskt. Snart finns färre än en av fem invånare, kanske så lite som en tiondel, kvar i de forna rikena. Kejsardömet Jorpagna faller ihop som ett korthus och barbariet tar återigen över Ereb. Civilisationen upphör nästan helt, läs- och skrivkunnande sätts på undantag och de enda färdigheter som räknas är förmågan att skaffa mat och försvara den från angripare.

Det echtiska maktövertagandet

År 424 e.O. behärskas Kardien av faltrakierna som styr landet från Faltrax. Den viktigaste minoriteten är echterna på Divras udde som nominellt är underställda Kardiens kung, men i praktiken är självstyrande. Den östliga provinsen Goiana frigör sig samma år och bildar ett fristående alvrike, något som kungen inte kan eller vill opponera sig mot.

Beronrik den gamle (404-491) tappar år 424 e.O. plötsligt intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig. Det märkliga är att detta inte endast gäller honom utan en stor del av högadeln. Det faltrakiska riket börjar förfalla, skatter hämtas inte in och svartfolk tillåts härja utan att adeln samlar hären för att slå tillbaka. Flera länsherrar störtas av sina undersåtar och anarki hotar.

Ett mindre antal adelsmän ("de Edsvurna") som inte påverkats av den faltrakiska uppgivenheten bestämmer sig för att något måste göras. De beger sig i hemlighet tillsammans med sina närmsta män söderut, till echternas ledare Vidar. Där förklarar man att det faltrakiska folket är i skriande behov av en ny stark ledare. De kommer att möta Vidar med öppna armar ifall han kan tänka sig att bli kung över Kardien. Vidar är till en början avvaktande. Ju längre han väntar desto fagrare blir den faltrakiska kontingentens tal. Så småningom inleder han förhandlingar med dem såsom legitima representanter för det faltrakiska folket och deras kung. Det är nu allmänt känt att dessa adelsmän har lämnat sina domäner och konspirerar mot kungamakten. Även om kungamakten är svag så fruktar de att de inte kan återvända. Vidar kan därigenom fritt diktera sina villkor för att acceptera att bli konung över hela Kardien. De faltrakiska adelsmännen lovas dock få behålla sina förläningar. Efter att ha sökt stöd bland sina stormän beslutar Vidar så att samla hären och marschera mot Faltrax. Han mobiliserar inte bara stormännen utan även stora delar av folket, vilket ger honom en mycket stor här.

Beronrik den Gamle väljer att kapitulera när hären når Faltrax. Huruvida detta berodde på den stora övermakten, virrigheten eller en förbannelse som kastats av Häxmästaren eller Goianas alver är fortfarande ett tvisteämne.

Förvånansvärt många av de faltrakiska adelsmännen accepterar det nya styret och Vidars avtal med de edsvurna adelsmännen. Alla faltrakiska adelsmän gör det dock inte, och Vidar skickar ut sin här för att släcka diverse uppror. Detta lyckas bra och echterna kan fira vintersolståndet år 424 e.O. som Kardiens nya härskare.

Den faltrakiska förbannelsen

En utförligare redogörelse för händelserna kring det echtiska maktövertagandet finns nedskriven av Vidar Rättråde. Texten finns i ett exemplar i kungens personliga bibliotek och har endast lästs av ett fåtal personer. En sammanfattning av händelseförloppet finns att läsa i artikeln "Den faltrakiska förbannelsen". [Rekommenderas endast för SL.]

Speciella händelser

Inbördeskriget i Grinfara (469-473 e.O.)

Huvudartikel:Inbördeskriget i Grinfara

Inbördeskriget i Grinfara började som en vanlig arvstvist mellan två grevar. Konflikten eskalerade dock och ledde till upprepade våldsamheter som spred sig som ringar på vatten. Gamla oförrätter kom till ytan och de maktlystna såg sin chans att genom kriget svinga sig upp på statusstegen. Det vackert utarbetade systemet av ömsesidiga trohetseder, som normalt sett hedras in i döden, bröt samman och vapenmakt var nu den enda makten som erkändes. Lagen tillhörde den som kunde upprätthålla den. I ständigt skiftande allianser svepte riddarna över hertigdömet och lämnade brända fält och plundrade gårdar efter sig. Snart drogs även delar av Ridmark och Havsmanland med i kriget.

I övriga Kardien ledde detta till bestörtning då echt stod mot echt och krigets lagar upphört att gälla. Kungens enda reaktion var en ”skarp uppmaning” till hertig Mayok av Grinfara att få slut på stridigheterna. Hertigen som till en början varit passiv valde då sida och gav sig in i kriget. Dock valde han inte med omsorg utan stod slutgiltigen på den förlorande sidan och förolyckades i det stora slaget vid Karmarbrink (472 e.O.). Ledare för den vinnande alliansen var nu baron Arnulf Rödesköld. Under det följande året stärkte baronen sin makt över hertigdömet genom att slå ner alla kvarvarande motståndare.

Så avled kung Valur I plötsligt. Vidar III ärvde därmed kronan vid 18 års ålder och gjorde omedelbart vad han ansåg att fadern borde gjort fyra år tidigare: han samlade hären och red mot Grinfara. Så stod till slut baronen och kungen öga mot öga framför varsin här. Baronen föll genast ner på knä, bad om nåd och svor trohetsed till kungen. Kungen beviljade honom nåd och utnämnde honom till ny hertig över Grinfara. Efter fyra år var inbördeskriget över och Grinfara och delvis Ridmarks politiska karta fullständigt omskriven.

Invasionen av Philmark (484-485 e.O.)

Huvudartikel:Invasionen av Philmark

Under våren 484 e.O. drabbades Philmarks högadel av en rad olyckor. Hertigen avled hastigt i en mystisk sjukdom, utan att lämna någon arvinge. En greve omkom i en ridolycka. En annan blev mördad i sömnen, och av illgärningsmannen fanns inget spår. Många baroner insjuknade även plötsligt i dödliga sjukdomar eller drabbades av oturliga olyckor. Philmark förlamades fullständigt politiskt då större delen av högadeln avlidit, i många fall utan att lämna en självklar arvinge efter sig.

När våren övergick i sommar vällde svartfolken ner från bergen i stora horder av orcher, svartalfer, svartnissar och resar, medföljda av två skräckinjagande jättar som stod 9 alnar höga. Philmarks oorganiserade adel kunde inte bjuda något motstånd. Snart var hela landskapet i svartfolken händer, inklusive Fil (dock ej Tofia, se Zorakins historia), delar av Haperike och Slättebo i Zorakin. Överallt flydde människor undan vågen av svartfolk. Vägarna fylldes av flyende familjer, ständigt spanande över axeln i fruktan för svartfolkens patruller. De som stannade kvar plundrades grundligt, våldtogs eller sattes i slavarbete. Många verkar också ha skickats upp i bergen för att slita i Häxmästarens gruvor.

Häxmästarens roll i det hela har aldrig kunnat klarläggas av de lärde, även om han bland vanligt folk otvivelaktigt ansågs stå bakom. (Dessa händelser sammanfaller med Brända Jordens klans belägring av Svarta Tornet och de invaderande svartfolken var kanske sådana som flydde från invasionen?)

Kung Vidar III verkar ha tagits på sängen fullständigt av den plötsliga attacken. Det tog lång tid att sammankalla hären med trupper som måste inväntas från de bortre delarna av Nordmark innan Vidar långsamt kunde sätta sin här i rörelse mot Skapen som var omringat av fienden. Frustrationen över väntan hos de ädlingar vars marker nu plundrades var enorm, men ingen vågade framföra kritik mot den barske kungen.

Det visade sig att Vidars långsamhet verkade till hans fördel. Allteftersom månaderna förflöt minskade sämjan i svartfolkens led. Olika klaner började slåss om bytet och snart var de lika upptagna med att kämpa inbördes som att fortsätta erövringen och plundringen. När så Vidars här närmade sig Skapen stötte man ihop med två svartalfsklaner som just lämnat belägringen, då de tröttnat på att vänta och ville plundra Ekeborg. Dessa nergjordes snabbt. Följande dag jagade man undan de kvarvarande belägrarna. Svartfolken drevs sedan raskt undan. Ryktet om riddarhären föregick den och svartfolken flydde hals över huvud upp i bergen.

Innan löven stod på träden våren 485 e.O. så var Philmark befriat. Landet var dock skövlat, åkrar och hus brända, kvarnar sönderslagna och allt av värde plundrat. Kvar fanns en sargad befolkning som endast erbjöds hårt arbete som tröst mot sorgen.

Se även: Belägringen av Phil-Tofie

Kriget mot Svarta Tornet (546-555 e.O.)

Huvudartikel:Andra kriget mot Svarta Tornet

Svartfolken i Aidnebergen har i alla tider utgjort ett hot mot Kardiens befolkning. I lugnare tider består detta endast av enstaka plundringsräder. Emellanåt så har dock svartfolken, ledda av Häxmästaren, anfallit med full styrka i syfte att erövra.

År 546 e.O. inleddes en sådan offensiv mot både Kardien och Zorakin samtidigt. Åren innan hade varit oroliga med ständigt återkommande räder, men helt plötsligt vällde svartfolken ner från bergen i disciplinerade härar. Anfallet gick mot Inmark och mötte nästan inget motstånd. Hertigen samlade aldrig sina styrkor för att gå till motangrepp. Slutligen kapitulerade han inför Häxmästarens trupper och öppnade Gruderborgs portar varpå staden plundrades. Snart kontrollerade svartfolken stora delar av Inmark inklusive den mycket lönsamma koppargruvan.

Vidar V agerade dock snabbt och samlade sin här. Ivrig att slänga tillbaka svartfolken upp i bergen inväntade han endast en bråkdel av Kardiens riddare innan han gick till motangrepp. Det visade sig snart att svartfolken stred både disciplinerat och smart. De verkade dessutom ha en osedvanlig förmåga att kommunicera mellan olika härar över långa avstånd. Snart tvingades Vidar till sin förtrytelse retirera till Faltrax. Svartfolken undvek dock att söka strid på slätten och Vidar kunde invänta truppförstärkningar.

Vidar kunde inte förstå hur svartfolken plötsligt blivit så välorganiserade och begav sig i sällskap av sin blodsbroder Gadaryus och sin väpnare Regil på spaning i Inmark för att utröna vad som låg bakom. De insåg snart att Häxmästarens trupper leddes av svartkonstnärer som upprätthöll kontakten med varandra genom magi. Genom några mycket våghalsiga räder, som odödligjorts i åtskilliga kväden, lyckades de döda svartkonstnärerna.

Återförenad med sina trupper ledde kungen sedan ett nytt fälttåg för att befria Inmark. Svartfolken bjöd fortfarande hårt motstånd, men kungens trupper hade nu övertaget och fienden hade tappat i strategisk förmåga efter att ledarna fallit ifrån. Vidar visade nu på stor mognad då han inte förivrade sig in i någon av de många fällor som de retirerande fienderna gillrade. Metodiskt drevs svartfolken tillbaka mot bergen och Gruderborg återerövrades efter en fem månader lång belägring. Det tog dock över två år innan Inmark helt stod under kungens kontroll.

Hertigen av Inmark avsattes i sin frånvaro så fort Vidar fick veta att denne öppnat Gruderborgs portar för Häxmästarens här. Under återstoden av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar och kungen förde personligen befäl av vad som återstod av Inmarks riddare. Ingen har sett av hertigen sedan hans kapitulation. Det var dock uppenbart att han stod i Häxmästarens sold och man antar att han flydde upp i bergen till sin mästare.

Efter att Inmark befriats fortsatte kriget, men mattades betydligt i intensitet. Häxmästaren fokuserade sina styrkor mot Zorakin istället. Kung Vidar skickade hem större delarna av sin här till sina förläningar. Kvar att försvara Inmark blev dock Gruderska Orden, kungens egna riddare och soldater, samt en del inhyrda echtiska legotrupper. Detta räckte dock för att hålla svartfolken stångna, men var inte på något sätt nog för att kunna gå till motangrepp. Vidar började dock planera för ett motangrepp och sökte stöd från Goianas älvfolk, rekryterade spejare som var vana att färdas i bergen, och lyckades knyta över ett dussin skickliga magiker i sin tjänst. När Vidar fick veta att kungen av Zorakin beslutat gå till motangrepp, samlade han åter hela sin här. Riddersmän samlades under loppet av månader i Ekeborg för att sedan tåga österut mot Fil-Tofia. Därifrån utgick sedan Vidars anfall mot Svarta Tornet.

Vidar ledde skickligt sin armé upp i bergen. Om det var tack vare Vidars skicklighet som härförare, spejarnas bergsvana eller magikernas skicklighet som attacken blev så framgångsrik, är ett tvisteämne. Oavsett vilket så lyckades man gång på gång lura svartfolken i bakhåll och många gånger röra sig osedda förbi deras posteringar. Hären trängde allt längre upp i bergen, slog ner allt motstånd, och närmade sig snart Svarta Tornet. Slutligen stod man endast ett par dagsmarscher därifrån och kunde se tornet från härlägret. Det var då Häxmästaren skickade ut sina odöda. Under natten anfölls Vidars armé av en odöd här anförd av en dödsriddare som spred död och skräck omkring sig. Riddare kända för sitt mod slängde sina sköldar och sprang då dödsriddaren närmade sig. Slutligen lyckades Vidar kämpa sig fram till dödsriddaren och understödd av sin magiker dräpte han den. Därigenom vände slaget och den odöda armén nergjordes till sista benpipa.

Men Vidars armé hade tillfogats irreparabla skador. Mötet med den odöda armén hade dödat en del, men framförallt gjort att riddarna tappat modet. Då Vidar samlade sin armé blickade han ut över en modstulen skara som var livrädd inför tanken att återigen ställas inför odöda kämpar. Vidar befäste lägret och avstod från att rycka fram ytterligare den dagen.

På natten anlände en zorakisk munk till lägret som skilts från sin armé och i sin flykt från svartfolken irrat sig bort till det kardiska härlägret. Mannen fördes till Vidars befälstält. ”Jag vet vem du är. Vad vill du?!” sa Vidar då mannen fördes inför honom. Häxmästaren (ty det var ju givetvis han) log till svar. ”Jag kommer för att varna dig” sa han. ”Den armé du mötte nu var endast en förtrupp”. ”Det tror jag knappast, i sådant fall skulle du inte bry dig om att komma hit. Vad är ditt egentliga ärende?” svarade Vidar. Häxmästaren erbjöd då Vidar evig fred i utbyte mot ett löfte att skänka Goianas land och folk till Häxmästaren ”i tid och evighet”. Vidar satt tyst en stund och reste sig sedan blixtsnabbt med draget svärd. Häxmästaren upplöstes dock i tomma intet och Vidars väldiga hugg träffade endast marken.

Följande morgon kunde man se hur en ny odöd här strömmade ur Svarta Tornets portar. Vidar rådgjorde med sitt krigsråd och beslutade sedan påbörja återmarschen. Häxmästarens kraft var för stor i närheten av Svarta Tornet.

Återtåget skedde samlat och utan att stöta på några fiender. Då Vidar återvänt till Ekeborg omvandlade han omedelbart Gruderska Orden till Tornriddarorden vars syfte blev att försvara Inmark, samt att arbeta för Häxmästarens slutgiltiga fall. Orden tilldelades större delen av hertigen av Inmarks tillgångar, samt ett stort kungligt apanage. Som stormästare tillsatte Vidar sin före detta väpnare Regil som visat både dådkraft, mod och klipskhet under fälttåget.

Regentlängd

Den echtiska dynastin

424-464    Vidar II Rättråde (400-464)

Huvudartikel:Vidar II Rättråde

Vidar var mannen som enade Kardien efter att det faltrakiska folket tappat intresset för att styra riket. Han är känd som en oerhört stark och karismatisk man och hela hans styre omges av ett magiskt skimmer i det echtiska folkets ögon. Skördarna var stora, kungen god och det rådde i stort sett fred i landet. Vidar är känd för att han reagerade snabbt på angrepp från bergens svartfolk och morëlvidynska pirater. Efter maktövertagandet skapade Vidar en fungerande feodal struktur som höll sig oförändrad genom hela hans styre. Ingen adelsman opponerade sig någonsin mot Vidars rättrådighet och han är känd som en av echternas stora hjältar. Vidar dog vid 64 års ålder fridfullt i sin säng och sörjdes därefter djupare än någon annan konung i Kardiens historia.

464-473    Valur I (431-473)

Huvudartikel:Valur I Valhänt

Vidar II:s äldste son. Känd som Valur Valhänt.

Valur växte upp i skuggan av sin starke far och lyckades aldrig axla hans mantel. Han gav under hela sin regeringstid ett osäkert intryck och skaffade sig aldrig någon stor respekt hos sina adelsmän. Valur växlade mellan att passivt se på då adeln startade krig inbördes, och att plötsligt dra in län för adelsmän som endast försvarat sig mot sina aggressiva grannar. Perioden var relativt instabil med många konflikter mellan trätande länsherrar.

473-498    Vidar III Ankkuvaren (455-498)

Huvudartikel:Vidar III Ankkuvaren

Valur I:s äldste son.

Efter Valurs Valhäntes bortgång följde Vidar III. Det visade sig snart att han hade mer gemensamt med sin farfar än med sin far. Vidar var en mycket bestämd regent, stundtals hård. Samtidigt var han känd som lojal och ordhållig. Vidar tillät nästan inga stridigheter mellan adelsfraktioner, men behövde trots det inte avsätta många adelsmän. Hans stora pondus gjorde att han kunde kväsa de flesta konflikter i sin linda, alla var medvetna om att den som inte följde hans påbud omedelbart straffades. Vidar var en skicklig härförare och älskade att själv leda armén i strid.

År 493 e.O. blossade en arvstvist mellan två grevar upp i en storskalig konflikt mellan hertigarna av Satgherin och Divra. Vidar samlade omedelbart de riddare som fanns vid hovet, 64 stycken enligt legenden, och red i sporrsträck söderut mot de båda härarna. I gryningen då härarna just höll på att formera sig nådde han fram och ställde sig emellan de båda styrkorna. Efter en stunds spänd avvaktan så red de båda hertigarna moloket fram till konungen och förhandlade fram en fredlig lösning på konflikten. Ingen tänkte ens tanken att bära hand på sin kung.

Vid en attack av svarta piratankor mot Kardiens kust år 498 lyckas dessa ta sig ända till Arntuna. Kung Vidar III anländer strax därefter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare Illerest utmanar Vidar III på envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest lyfter av skam för sina hederslösa undersåtar Vidars svärd och tar med detta sitt eget liv.

498-530    Elfstan Fagerkind (473-530)

Huvudartikel:Elfstan Fagerkind

Vidar III:s äldste son.

Sitt tillnamn fick Elfstan tack vare sitt fagra anlete. Elfstan var känd för att ha smak för damer och lämnade många kärleksbarn efter sig. Samtliga blev väl omhändertagna. Många av dem blev dubbade till riddare och tjänade i kungens här.

Elfstan gav adeln stor frihet och avsatte under sitt styre inte en enda adelsman. Då hertigen av Satgherin besegrade hertigen av Divra och införlivade dennes hertigdöme i sitt eget kommenterade Elfstan det med: ”om man anfaller hertigen av Satgherin så får man väl skylla sig själv”. Detta trots att hertigen därigenom samlade en makt stor nog att kunna utmana kungen. Elfstan var mån om att hålla sig på god fot med alla och var känd för att anordna storslagna fester och tillhörande torneringar.

Han var också en erkänt god riddare, men avled trots detta i sviterna efter de skador han åsamkats vid en dust mot baronen av Slättemark. Elfstan kallade på sin dödsbädd till sig baronen, gav honom sin kungliga välsignelse samt sin bästa häst. Detta för att undvika att ”baronen råkar illa ut senare”. Baronen av Slättemark råkade alls inte illa ut. Han blev sedan en av Vidar IV:s gunstlingar, lyckades utöka sin mark avsevärt och steg i rang till greve.

530-541    Vidar IV Tyrann (500-541)

Huvudartikel:Vidar IV Tyrann

Elfstans andre son.

Efter att hans äldre bror Vidar (Elfstan döpte alla sina tre söner till Vidar) avlidit plötsligt i en febersjukdom år 540 e.O. och fadern i en tornering året efter, blev Elfstans andre son krönt till konung som Vidar IV.

Tillnamnet "Tyrann" har han fått då han förde en hård regim gentemot adeln. Vidar IV är den ende av Kardiens kungar som systematisk har försökt att överföra makt från adelsmännen till sig själv. Han drog under olika förevändningar i län och kväste snabbt eventuellt motstånd från protesterande länsinnehavare. Sina många systrar gifte han gärna bort med rika och gamla män utan arvingar. När makarna dog, många av dem plötsligt och oväntat tidigt, överfördes länen till kronan. Alla indragna län blev kronolän som antingen administrerades av en drots (adlig administratör) eller delades ut som apanager (ej ärftliga län) till kungens gunstlingar.

När Vidar IV firar sin 37 födelsedag anklagas han av sin blott fjortonårige bror för brödramord, kungamord och svågermord inför samtliga samlade adelsmän. Det blir alldeles tyst i den förut så stimmiga salen. Vidar IV försöker skämta bort det hela och skyller på lillebroderns dåliga ölsinne, men den yngre brodern lämnar slottet i vredesmod tillsammans med sina två närmsta vänner. Han syns sedan inte till på flera år, trots att Vidar IV låter göra grundliga eftersökningar. Vidar IV fortsätter sitt tyranniska styre och nu börjar det koka bland adelsmännen, och hertigarna i rådet börjar varna kungen för ”konsekvenser”. När kungen beslutar att splittra hertigdömet Satgherin i två (Satgherin & Divra) blir detta den tändande gnistan. Adeln har av respekt för kungamaktens auktoritet länge tigit stilla, men hertigen av Satgherin beslutar sig att motsätta sig kungens beslut. Samtidigt återvänder kungens yngre bror från sin landsflykt, redan en ärrad krigare med många hjältedåd bakom sig. Han uppmanar alla att följa honom i uppror mot den orättfärdige och ärelöse kungen. Ett blodigt inbördeskrig följer, men till slut står den yngre brodern som segrare efter slaget vid Ekeborg. Vidar IV klarar sig oskadd och förs till sin bror som meddelar att kungen får leva om han lovar att aldrig mer sätta sin fot på kardisk mark. På så sätt hoppas Vidar V slippa få kungligt blod på sina händer. Vidar IV sliter då till sig ett svärd och går till ursinnig attack mot sin bror. Då den yngre brodern är en överlägsen kämpe försöker han i det längsta avväpna kungen. Till slut tvingas han dock såra den äldre brodern så svårt att denne senare avlider. På sin dödsbädd ångrar Vidar IV sina synder, ”jag gjorde allt för Kardiens skull, men jag inser nu att det var fel”. Vidar V förlåter honom och han erhåller en kunglig begravning och får vila bredvid sina släktingar under pemoden i Palatstadosen i Ekeborg.

541-592    Vidar V Hjältekonung (523-592)

Huvudartikel:Vidar V Hjältekonung

Vidar V står tillsammans med Valentin Echte och Vidar II som echternas största nationalhjältar. Han var inte bara en stor konung utan också en äkta hjälte. Många är berättelserna om hans hjältedåd, de flesta mestadels sanna. När han störtat sin tyranniske bror så ställde han saker och ting till rätta genom att återlämna de län som brodern stulit. I de fall arvinge saknades behöll dock kronan marken. Vidar V var dock ingen stor administratör. Sådana saker överlät han åt sina underlydande och sedermera sin äldste son. Själv ägnade han sig helst åt våghalsiga hjältedåd. Han var känd som en fruktansvärd krigare, speciellt som han svingade sitt magiska svärd ”Rättvisa” som han införskaffat under sin ungdoms landsflykt.

Det berättas att den nyblivne greven av Stillafors var en riktigt ondsint sadist. Han hängde bönder på löpande band, drog in län, torterade små barn och gick inte till soltemplet ens på odosdagar. Vidar begav sig genast till Stillafors med ett fåtal riddare. Väl där gav de sig inte till känna utan infiltrerade genom list borgen. Vidar trädde fram inför greven, presenterade sig och förklarade att han kommit för att döma honom till döden. Greven drog blankt, men innan svärdet var ur skidan hade Vidar V dekapiterat honom. Ingen av grevens män lyfte ett finger för att skydda sin herre.

Det finns många, många fler berättelser om kungens hjältedåd och de tenderar givetvis att bli mer fantasifulla med tiden. Det är dock otvivelaktigt så att Vidar V var en unik person som besatt nästan övermänsklig styrka och uthållighet. Den enda del av hans liv som är höljd i mystik är tiden han befann sig i landsflykt som han aldrig diskuterat med någon annan en den av hans vänner som överlevde strapatserna och återvände.

Vidar avled år 592 e.O., ironiskt nog inte på slagfältet utan av kräfta.

592-nutid    Vidar VI (550- )

Huvudartikel:Vidar VI

Vid faderns bortgång stod Vidar VI inför samma svårighet som Valur Valhänt: att axla manteln efter en hjälte. Även om Vidar VI är mycket olik sin far så har han ändå klarat att styra riket på ett framgångsrikt sätt. Vidar har på ett framgångsrikt vis förbättrat skötseln av Ekenfara, något som inte roade hans far, och därigenom ökat konungens inkomster och bättrat på statskassan avsevärt.

Vidar VI är kanske tyst och tillbakadragen, men har inte låtit riket styra sig självt. Han föredrar att tillbringa sin tid i Ekeborgs bibliotek eller vid Ekeborgs magikerakademi framför att delta i kämpalekar. Vidar VI är änkling och utan arvinge då hans hustru fick otaliga missfall innan hon födde en frisk son som dock avled innan ett års ålder. Vidar sörjer sin hustru djupt och har vägrat att gifta om sig, trots att nära nog alla i hans närhet har uppmanat honom till det.

Hans äldste brorson Helmfrid är utsedd till tronföljare. Detta är dock inte officiellt ännu, något som Helmfrid oroar sig över. Kungen är dock fortfarande vid mycket god vigör.

Kronologi

998-995 f.O.

Kejsardömet Jorpagna erövrar Aidne under fältherren Vesion.

599 f.O.

Provinsen Aidna Ulterius som täcker vad som i dag utgör konungariket Kardien klarar sig, under Tredje Konfluxen, något bättre än kejsardömets centrala delar. Man räknar med att endast hälften av befolkningen avled under köttbitarnas inledande härjningar.

595 f.O.

Valentin Echthe lyckas genom list avbryta det krig som rasar i Kardien mellan generalen Jegher och advokaten Dirivin.

595 f.O.

Valentin Echthe enar folket på Divras Udde och kallar sina följeslagare för echther.

594 f.O.

Echtherborg grundas.

590 f.O.

Valentin Echthe dör och hans anhängare isolerar sig på Divras Udde.

367 f.O.

Klippeborg grundas och blir snart Kardiens största stad med över 1 000 invånare.

178 f.O.

De trettio tappras slag. Den fejd som pågått i över ett århundrade mellan echterna till väst och pennerna till öst avslutas i och med de trettio tappras slag på Ingenmansön. Samtliga kämpar avlider och man beslutar att fejden härigenom är avslutad. Många anser att härmed grundläggs de goda relationerna mellan echter och penner.

55 f.O.

Lindskiarnerkriget slutar när echterna med jarl Vidar Odise i spetsen kommer till pennernas stöd. Tillsammans kan man besegra och fördriva lindskiarnarna från Zorakin. Penners och echters hövdingar upprättar ett förbund mellan Zorakin och Kardien för gemensamt försvar. Fil-Tofia delas och den västra delen skänks till Vidar.

54 f.O.

Echterna hjälper Zorakin att uthärda Caddos massiva handelsblockad som inleds detta år.

År 0

Profeten Odo börjar predika sin lära om solguden Etin och den Lysande Vägen. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echthes läror.

12 e.O.

Då Odo landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna kommer att omvändas till den nya läran.

34 e.O.

Lysande Vägen förbjuder all slavhandel vilket får många echter att tappa tron. De lämnar landet för att bosätta sig annorstädes.

60 e.O.

En faltrakisk storman vid namn Ovar utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela Faltraxnäs. Efter omfattande stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även Inmark, Goiana och Antivins udde. Han har även lyckats förmå den echtiske jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs från kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.

80 e.O.

Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.

134 e.O.

Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.

137 e.O.

Trakorien grundar staden Torilia ytterst på Antivins Udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall.

168 e.O.

Kardien söker återigen erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan trakorierna härda ut.

196 e.O.

Det första soltåget avseglar från Skapen med riktning mot Efaro.

199 e.O.

Staden Kwoske erövras.

212 e.O.

Hela norra Efaro ligger under solfararnas kontroll och Solstaten bildas.

219 e.O.

Draken Tallerin härjar Kardien och dräper ärkemagikern Ganôfryn Järnekstav. Därefter eldhärjar han Faltrax' slott. Kung Kleodrik II:s hela familj avlider.

221 e.O.

Hjälten hertogd Brand Ulvsson av Darensslätt dräper Tallerin.

222 e.O.

Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung och kan efter ett kortvarigt men blodigt inbördeskrig gentemot Kleodriks frilloson, Hertond Kleodriksson, säkra tronen.

230 e.O.

Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland ogdar och hertogdar för ett uppror mot kungen. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det hinner ta fart. Hertond antas vara bland de döda.

275 e.O.

Det andra soltåget avseglar från Ekeborg och Pendon med syfte att återta landområden som Solstaten har förlorat. Endast dödlägen uppnås.

278 e.O.

Kwoske går förlorat till efarier.

278 e.O.

Stora Schismen bryter ut. Stora slitningar uppstår mellan den Lysande Vägens kyrka på Caddo och den i Aidne. Tvisteämnena gäller soltågens berättigande och Etins natur, men framförallt magins roll i skapelsen.

281 e.O.

Understödd av fastlandets bontisâler utropar bontisâlen av Ekeborg sig till själv till exark. Schismen är total och den Lysande Vägen delas i två grenar: den aidniska och den dalkiska. Exarkerna i Ekeborg och Arno fördömer varandra.

287 e.O.

Kardien, anförda av Brand III Solfararen, inleder det Tredje soltåget, denna gång mot piratklanerna i Morëlvidyn. Dalkerna som finns på plats vägrar bistå kardierna i soltåget utan håller sig passiva. Brand Solfararen stupar med sina riddare för morëlvidynernas sablar. Bara några kilometer bort står en talrik dalkisk styrka och ser på.

288 e.O.

Vid Gruderborg står ett enormt slag mot en massiv svartfolksoffensiv. Till minne av slaget bildas Gruderska Orden.

292 e.O.

Brand IV av Kardien förklarar på sin myndighetsdag krig mot Caddo. Efter några små skärmytslingar till sjöss lyckas Kardien med magi förstöra den dalkiska flottan. En stor kardisk styrka skickas mot dalkerna och man lyckas inta Sinto och Casso. Caddo tvingas betala ett enormt krigsskadestånd och många dalker flyr till Zorakin.

318 e.O.

Då man på Caddo börjat bygga tadoser (katedraler) till Etins och Odos ära följer man på fastlandet efter, och 318 e.O. påbörjas byggandet av Exarkens Palatstados i Ekeborg. Efter endast sex år står den fullbordad.

342 e.O.

Penternas exodus. Efter att under decennier ha blivit alltmer undanträngda av losdriverna så tar penterna sin tillflykt till Gladaskogen.

353 e.O.

Det fjärde soltåget.

369 e.O.

Solstaten förlorar sina sista besittningar och med Solstatens fall faller även Solfararorden.

381 e.O.

Illusionister börjar anlända till Kardien från Trakorien.

403 e.O.

Svartfolken i Aidnebergen börjar uppträda alltmer aggressivt. Särskilt Inmarka hertogderi härjas hårt. Svarta Tornet nämns för första gången.

405-415 e.O.

Den kardiska provinsen Goiana härjas svårt av Svarta Tornets horder. De kardiska riddarhärarna lider stora förluster i de täta skogarna. De flesta människor tvingas fly västerut till Videlrike.

410 e.O.

De alver som lever i Goiana kallar på hjälp från sina folkfränder och kallelsen hörsammas. Älvfolk anländer till Goiana från när och fjärran för att hjälpa till i kampen mot Svarta Tornet.

412 e.O.

Slaget om Blodsgläntan utkämpas i Goiana.

424 e.O.

Det echtiska maktövertagandet. Echterna, ledda av Jarl Vidar Rättråde, samlar sin här och tågar mot Faltrax i syfte att överta makten från kung Beronrik och hans adel som tycks ha drabbats av en handlingsförlamningens förbannelse – den faltrakiska förbannelsen. Kung Beronrik stryker flagg och echterna övertar styret över Kardien. Det är omtvistat vad som egentligen hände vid denna vändpunkt i Kardiens historia.

424 e.O.

Provinsen Goiana skänks som förläning åt skogens alver ”för tid och evighet”. De människor som fortfarande lever i Goiana deporteras till Videlrike.

424 e.O.

Echterna tvingar alla nordmarkare att omvända sig till Lysande Vägen.

429 e.O.

I Goiana sluts ett förbund mellan skogsanden Enlil Talannen och älvfolken.

464 e.O.

Vidar II Rättråde avlider och efterträdes av sin son Valur I.

469-473 e.O.

Inbördeskriget i Grinfara. Grinfara kastas efter en arvstvist mellan två grevar in i ett långvarigt och blodigt inbördeskrig som avslutas först i och med att den segrande sidan får den nytillträdde kung Vidar III:s välsignelse.

470 e.O.

Hertig Arneval dödar draken Morriart som terroriserat Krilloan nere i Ormsjön. Hertigen dödas av sina följeslagare. (Vem var hertigen? Var hans efternamn Tirisholm?)

483-484 e.O.

Invasionen av Philmark. Svarta Tornets horder invaderar Philmark och erövrar Fil(Tofia) innan de till slut jagas upp i bergen av Vidar III:s här.

493 e.O.

Kung Vidar III kväver ett uppblossande krig mellan hertigarna av Divra och Sathgerin i sin linda. Hertigdömet Divra införlivas i Satgherin.

498 e.O.

Morëlvidynska pirater plundrar Divras Udde. Vidar III jagar piraterna på flykten och besegrar deras pirathövding i envig, men dräps av en dold armborstskytt. Vidar III efterträdes av sin son, Elfstan Fagerkind.

500 e.O.

Slottet i Ekeborg börjar byggas och slukar allt mer resurser för varje år som går. Tillsammans med Elfstan Fagerkinds i övrigt spendersamma leverne inleds nu en brant nedgång i de kungliga statsfinanserna.

503 e.O.

Kungsriddarna grundas.

504 e.O.

Elfstan Fagerkind leder en straffexpedition mot svartfolken i Aidnebergen. Expeditionen slutar i katastrof. Kungen klarar med nöd och näppe livhanken.

507 e.O.

Hertigen av Grinfaras beslut att belägga ullexport med nya tullar blir upprinnelsen till ett omfattande bondeuppror. Det dröjer över ett år innan upprorsmännen är besegrade.

510-530 e.O.

Kardien drabbas av långvarig inflation då kungen ständigt låter minska myntens silverhalt.

518 e.O.

Efter att Erebos' Femhusråd har förbjudit Lysande Vägen förklarar Kardien, tillsammans med Zorakin och Caddo, krig mot Erebos.

520 e.O.

Formell fred sluts mellan Kardien-Zorakin och Erebos efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud av den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas till normal nivå.

525 e.O.

Slottet i Ekeborg står klart.

530 e.O.

Kung Elfstan avlider i en tornering och efterträds av sin andre son Vidar IV.

532 e.O.

Vidar IV gör sig känd som en hård regent och inleder en politik av länsindragningar och skattehöjningar som gör att han får tillmälet Tyrann.

541 e.O.

Brödrakriget. I ett uppror understött av stora delar av adeln störtas Vidar IV av sin yngre bror Vidar V. Slutstriden står utanför Ekeborgs portar.

546 e.O.

Kriget mot Svarta Tornet inleds då Häxmästarens horder invaderar Inmark och erövrar Gruderborg. Först efter två års hårda strider är Inmark helt befriat.

549 e.O.

I krigets kölvatten drabbas Kardien av den Jurpagniske rötan. Omkring en tiondel av befolkningen avlider i sjukdomen och utöver det förlorar många lemmar eller drabbas av vanställdhet.

555 e.O.

Kriget mot Svarta Tornet avslutas med Vidar V:s expedition mot Svarta Tornet. Expeditionen är framgångsrik, men tvingas vända en dagsmarsch från Svarta Tornet, då man stöter ihop med Häxmästarens horder.

556 e.O.

Tornriddarorden bildas ur Gruderska Orden och erhåller stora delar av Inmark som förläning.

586 e.O.

Ett år av torka leder till omfattande svält i Kardien.

592 e.O.

Vidar V Hjältekonung avlider och efterträds av sin son Vidar VI.

593 e.O.

Bondeuppror i Darensslätt. Efter att ha lyckats erövra några gods blir bondehären övermodig och lider sedan ett brutalt nederlag vid Alvena.

Geografi

Kardien utgör den västra delen av Aidnehalvön. Geografiskt indelar man landet i tre delar: Divras Udde längst ner åt söder, Faltraxnäs väster därom, och Norra Kardien. Denna del av landet avskiljs från övriga Kardien av Aidnebergen, som skjuter sina utlöpare nästan ända ner till Faltraxbukten.

Karta

Karta över Kardien

Spelknepes senaste karta: [1]

Kartan från Aidne-modulen: [2]

Adragoors handritade karta: [3]   

Adragoors namn på den handritade kartan: [4]   

(översättning av texten på kartan: [5])

Regioner

Divras udde

Divras Udde är den varmaste och torraste delen av Kardien. Här finns inga stora skogar, men en del mindre och det dominerande jordbrukslandskapet bryts ständigt av skogspartier, dungar och halvöppna ängsmarker. De sydöstra delarna av Divra består av ett torrt stäpplandskap där boskapshjordar strövar fritt och det är långt mellan byarna. Genom Divra flyter tre stora, långsamma floder – Ekeborgsfloden, Aknir och Gridefloden. Dessa utnyttjas till konstbevattning av de bördiga fält som sträcker sig längs dess stränder. Det är därför aldrig långt till nästa by för den som nyttjar någon av de pråmar och kustskutor som ständigt rör sig upp och ner längs floderna. Gridefloden är farbar för sjögående fartyg ända upp till Arntuna.

Faltraxnäs

Faltraxnäs delas på mitten av den väldiga Gladaskogen. Denna urskog skys av alla utom penterna som bebor dess inre. Norra delen av Faltraxnäs är platt och bördig och här odlar otaliga livegna bönder spannmål för att klara sin livhanke och göda sina herrar. Mil efter mil av vajande säd, ståtliga borgar som övervakar landskapet och små fattiga byar. Här är skördarna rika och befolkningstätheten som störst. Södra delen av näset är kargare och erbjuder större variation. Skogar avlöses av äng, åker och torra hedmarker. Kusten består av långgrunda sand- och stenstränder. Här breder rika fiskebankar ut sig och hemmanen ligger tätt.

Norra Kardien

Den här delen av landet är vildare och fattigare än de södra delarna. Under de senaste århundradena har jordbruket fått stå tillbaka för skogen och befolkningen har glesats ut allt mer. Överallt där man reser finner man övergivna byar och ungskog som skjuter upp där det tidigare låg åker. Här måste adeln ständigt skydda sina undersåtar från svartfolken som med ojämna mellanrum kommer plundrandes. I Kardiens nordvästra hörn skjuter Antivins udde ut. Uddens inre är höglänt och skogbeklädd vildmark som befolkas av svartfolk. Nordmarkarna som lever på udden bebor främst kustbandet.

Flora och Fauna

Ekskogarna i lågländerna och det småkulliga landskapen i de centrala och nordvästra delarna av Kardien växer sig riktigt breda och krumma med långa svepande grenar som får trädkronor att täcka upp till 1 000 kvadratmeter.

Tillsammans med ekarna står enorma uråldriga lindar, mäktiga äkta kastanjer och förvridna månggrenade avenbokar med låga svepande kronor som gjorda att klättra i. Skogarna har en halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Jättelika mångstammiga hasselbuskar breder ut sig under de glesa ek- och lindskogarna. Skogen hyser djur som kronhjort, vildsvin, flygekorre och sjusovare. Varg och karakal har dessa marker som jaktmarker. Dryaderna, trädens väktare, sägs ha skymtats i dessa skogar.

Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana, blåklocka och orkidéer. Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser.

Närmare bergen sluter sig sedan markerna igen till täta mörka skogar bestående av bokar, kastanjer, lärk och silvergran. Marker som dessa ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Oförsiktiga vandrare kan berätta om rövare som härjar i dessa marker och gör livet osäkert för resenärer och handelsmän.

Folkets hästar och boskap betar här. Så gör också kronhjort och vitsvanshjort. Muntjaken smyger under lindarna vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. En tvättbjörn kommer smygande med en kräfta som den fångat och sätter sig att tvätta sin mat invid vattendraget på en murken stam som är överhängd med smaragdgrön mossa.

I Nordost, nära Goiana och bergen, blir det mer inslag av berglönn, skogslönn och sockerlönn som tappas av skogsbygdens folk och ger en välkommen inkomstkälla. Dessa blandskogar av lönnar, vildkörsbär, lindar, bokar och silvergran erbjuder en fantastiskt kuliss om hösten när skogarna förvandlas i intensivt röda, orangea och gula färger och de nedfallna bladen ger marken samma kulör. I bergsluttningarna erbjuder omväxlande bokskogar, gyllene lärkskogar och pyramidala, dunkelgröna silvergranar en vackert avmätt scenografi. Dimhav sveper fram som forsar i dalgångarna. En kejsarörn klär den kristallklara blå hösthimmeln.

I de torrare södra och sydöstra delarna av Kardien växer främst öppna skogar av ek och holmek, och halvöppna skogar av pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet, och vars frön äts både av godsens grisar och människorna.

Bruksdjur

Echterna har ett varmt förhållande till hästen. Man har alltid varit ett beridet folk och tillhörde dem som tidigast använde sig av riddare i strid. För en echt är det otänkbart att äta hästkött och häststöld kan bestraffas med döden. De flesta echter, även bönderna, äger en häst. Vanligast är de starka men lite sega arbetshästarna som plöjer åkrar och drar kärror. Högst i rang bland hästarna står divrahingsten, som endast används av riddersmän.

Divrahingst

Divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även uppskattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte ett hårstrå på kroppen som ens blekts i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa i allmänhet är dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Inmarkafår

De spetshornade inmarkafåren påminner mycket om de vilda bergsfår som domesticerades i just Inmark för tusentals år sedan. De är ganska små till växten och ger dåligt med kött. I gengäld ger de en ytterst finhårig ull. Ullen exporteras runt om Kopparhavet och vävs till tyger av högsta kvalité. Då fåren trivs illa i hetta vallas de upp på bergssidorna om sommaren för att återvända till dalgångarna om vintern. Adeln i Inmark håller stora hjordar och är ytterst måna om att bevara betesmarkerna öppna så att fårens vandringar inte hindras. En intressant detalj är att ullen inte behöver klippas från fåren, om våren fäller de sin päls och ullen kan dras av fåren för hand.

Långhornad Divratjur

På den torra Divraslätten i östra Satgherin vallas stora hjordar av långhornade divratjurar. Från spets till spets kan deras horn mäta upp till sex fot. Tjurarna är kända för att vara tåliga mot torka och svält, vilket emellanåt är nödvändigt. Täckningen varierar från ljusbeige till vit.

Klimat

Då Kardien ligger i skarven mellan två klimatzoner kan man inte tala om ett kardiskt klimat. I de sydöstra delarna råder kopparhavsklimat med varma, torra somrar och svala regniga vintrar. Temperaturen håller sig runt 10-15 grader dagtid och runt 5 grader nattetid under vintern. Sommaren är mycket varmare och torrare. Många vattendrag torkar ut i hettan och det är endast de stora floderna som har sitt ursprung i bergen som alltid är farbara. Ute på Divras Udde kan regnet utebli helt under högsommaren och Divre Hed förvandlas varje år till en brunbränd och dammig stäpp. Medeltemperaturen ligger runt 20 grader dagtid och 10 grader nattetid på försommaren och omkring 30 grader dagtid och 20 grader nattetid på högsommaren. Varma dagar stiger temperaturen över 40 graders-strecket. De norra delarna av Kardien är svalare och får en nederbörd som är mer jämnt fördelad över året tack vare de fuktiga vindar som drar in från Västerhavet. Temperaturer under fryspunkten är ovanliga i hela Kardien, förutom i Aidnebergen, även om alla vuxna kardier har sett snö. Det mest gynnsamma klimatet har norra Faltraxnäs. Vintrarna är precis som i södra Kardien milda, sommarhettan är dock inte lika tryckande och framförallt så regnar det även om sommaren vilket gör att landskapet aldrig torkar ut helt. De södra delarna av Faltraxnäs är liksom Antivins Udde kända för den ständiga blåsten och stormarna.

Medeltemperaturer

Dagens högsta temperatur ligger ofta fem grader över dygnsmedlet och den lägsta fem grader under. Medeltemperaturer är angivna för området omkring Faltrax, ungefär mitt i Kardien.

• Etinne månad       +6°
• Öppne månad      +7°
• Kallte månad      +10°
• Töe månad         +12°
• Spire månad       +16°
• Grodde månad    +21°
• Halve månad      +23°
• Växte månad      +23°
• Mogne månad    +20°
• Skörde månad    +15°
• Vile månad         +10°
• Mörke månad       +7°

Hertigdömen

Efter det echtiska maktövertagandet delade Vidar II upp landet i tolv landskap, eller hertigdömen: Philmark, Haperike, Divra, Satgherin, Ekenfara, Ridmark, Grinfara, Havsmanland, Darensslätt, Inmark, Videlrike och Nordmark. Vart och ett styrs av en hertig, förutom Ekenfara som Vidar II själv tog i anspråk som kunglig domän. Flera av de nya hertigdömena sammanföll med tidigare faltrakiska landskap och så kallade hertogderier. Idag återstår endast elva hertigdömen, sedan Divra införlivats med Satgherin.

Philmark

Idéer om Pilmark: [6]

Vapen: Mot blått, ett lejon i guld ovanför krenelerad bro i grått. [7]

Befolkning: Echter, raxorer

Befolkningstäthet: Medel

Huvudstad: Fil (Hur många invånare?)

Hertig: Ulrik Dagge

Produktion: Timmer, trähantverk [8]

Välstånd: Medel

Platser: Brynhildurs skog, Palatstadosen i Fil-Tofia

Övrigt: En mycket dramatisk händelse i hertigdömets historia var Invasionen av Philmark (484-485 e.O.) (se ovan).

Philmark har fått sitt namn efter det gränsområde, eller mark, som ligger mellan Aidnebergen och Kopparhavet längst österut i Kardien. Här hade echterna tidigt etablerat sig och skyddade Divra från skogsbarbarer och svartfolk. När kungadömet Kardien utropades från Faltrax i norr, tog echterna på sig den formella uppgiften att bevaka gränsen mot Zorakin. Den så kallade Pilmarsken blev militär befälhavare och gavs säte i Pilborgen i dagens Fil. Pilmarsken blev utsedd av echternas jarl som i sin tur var vasall under den kardiske kungen. Detta kom att ändras vid Maktskiftet 424 e.O. när echterna tog över styret i hela Kardien. Den gamla gränsmarken blev gjord till ett hertigdöme och titeln som Pilmarsk gavs till den nya hertigen av Philmark. Hertigdömet sträcker sig från Haperike i väster till gränsfloden Stirpaz i öster och från Aidnebergen i norr till Stirpazviken i söder. Brynhildurs skog utgör den norra delen och hedarna på Yxudden, med en smal kustremsa närmast huvudstaden Fil, utgör den södra delen. Befolkningen består av echter i söder och raxorer med echtiska herrar i norr. De huvudsakliga inkomsterna kommer från timmer och fisk, samt tull över Kejsarbron som från Fil korsar Stirpaz til Tofia i Zorakin. Även den viktiga pilgrimsleden Via Aidne passerar Tvillingstaden här och går genom Philmark ner mot exarkens palatstados i Ekeborg. [9]

Ridmark

Vapen: Mot silver med en bård i svart, två korsande svärd i svart

Befolkning: Losdiver, echter, ankor

Befolkningstäthet: Medel

Huvudstad: Bry

Hertig: Haldan Lejon

Produktion: Fisk, koppar

Välstånd: Fattigt (p.g.a. konflikt)

Platser: Brys fiskehamn, koppargruvorna i Insakullarna

Övrigt: Ridmark lider under den pågående Hattfeldt-Mankor konflikten

Hertigdömet Ridmark är Kardiens minsta och ligger på södra sidan av Faltraxnäs. Landskapet är för det mesta platt som längre österut på Divra, fast jorden är inte lika bördig här. Veteskördarna är ändå goda och beteshagarna stora. Den viktigaste tillgången är fisket och huvudstaden Bry har en av Kardiens största hamnar. Många ankor livnär sig på fisket. En ny källa till inkomster finns också i gruvor. De ligger i Ridmarks norra delar i skuggan av Insakullarna där kopparfyndigheter nyligen gjorts. Gruvdriften är i sin linda och den lokale greve Mankor har flera prospekt-expeditioner uppe i bergen. Hertigdömet ligger i en del av det gamla Losdrivien och den egenrådiga befolkningen har alltid gjort Ridmark svårt att kontrollera för den echtiska adeln. Detta, i kombination med en sedan länge pågående konflikt mellan två grevefamiljer och en svag hertig, har gjort att Ridmarks välstånd trots goda förutsättningar har halkat ner till fattigt. Den förre hertigen var sjuklig och svag och hans son bara ett barn. Grundbygget och infrastrukturen finns, men utnyttjas dåligt. Hertigdömet involverades i Inbördeskriget i Grinfara (469-473 e.O.) (se ovan) och detta fick stora politiska följder. Efter inbördeskriget slöts tårdrypande fred mellan de stridande och en ny hertig blev krönt i Grinfara. Vissa kunde dock inte begrava stridsyxan och en grannfejd har nu rasat i fem generationer mellan de två grevarna Hattfeldts av Bry och Mankor av Södra Insa. Baronerna under respektive greve tröttnade snabbt på att kivas och vägrar nu av tradition slåss på endera grevens sida. Hertigarna Lejon har förbjudit ätterna att ta till vapen mot varandra och fejden har därför sedan länge hållit sig till slagsmål och skadegörelse. Nuvarande Hertig Haldan Lejon är omyndig och har inte den pondus som hans förfäder hade. Grevarna Hattfeldt och Mankor ser möjligheten att en gång för alla göra upp utan hertigens inblandning. Båda grevarna laddar upp inför vad som kan bli ett nytt inbördeskrig om det inte stoppas. [10]

Nordmark

Vapen:

Befolkning: Faltrakier, nordmarkare, svartfolk, ker-bosh

Befolkningstäthet: Mycket låg

Huvudstad: Kastellien

Hertig: Hertig Karol Hallt av Nordmark

Produktion: Päls, timmer, och tjära, men Nordmarks ekonomi är outvecklad och handeln inte särskilt omfattande.

Välstånd: Fattigt. Detta gäller även adeln som inte lyckas ta ut mycket skatt från sina undersåtar.

Platser: Kastellien, Klippeborg, Torilia (Trakorien), S:t Viceniuz och S:t Gedra (två välkända kloster), Marsklandet, Kornellas vall, Rödbergahus, Birkeborg, Vikte älv, Nordmarkabergen.

Nordmark är uppdelat i åtta grevskap. De tre längst söderut bebos av faltrakier och följer i allt väsentligt beskrivningen av Videlrike nedan. Övriga Nordmark är mycket glest befolkat. Nordmarkabergen i de inre delarna av Antivins Udde är ödemark där svartfolk gör alla kolonisationsförsök till högriskprojekt. Nästan alla nordmarkare bor istället längsmed kusten. Här livnär man sig främst på fiske och boskapsskötsel. Nog har man även jordlotter där man odlar säd, men jorden ute på Antivins Udde är mager och inget att förlita sig på för att trygga sin familjs försörjning. För att dryga ut inkomsten så idkar man även skogsbruk och pälsjakt, eller ger sig ut på långväga handel.

Grevskapet Marskvidda

Befolkning: Nordmarkare, faltrakier, ker-bosh, diverse svartfolk.

Befolkningstäthet: Mycket låg

Greve: Greve Galdebrand av Marskvidda (echt)

Baroner: Fattigbaronerna Cedric av Dimklint och Edar av Törne ängar, allodbaronen Vidar av Karstehus och ogd Otho av Blankvattna Shir (kallas ibland elakt för Dyngvattna). Alla adelsmännen är echter förutom ogden som är faltrakier. Allodbaronen och ogden har endast svurit trohetsed till den kardiske konungen, och inte till greven.

Produktion: Päls, timmer, tjära, saltad fisk. Grevskapets ekonomi är outvecklad och handeln inte omfattande.

Välstånd: Fattigt. Detta gäller även grevskapets adelsmän (se ovan) som inte lyckas ta ut mycket skatt från sina undersåtar.

Platser: Floden Orquin, den lilla staden San-Bu-Nim, byn Vin-bu-ila.

Vid Nordmarks midja, längs den södra kusten, ligger det eländiga grevskapet Marskvidda, vars flod Orquin mynnar ut i ett väldigt träsklandskap, Marsklandet, ett område som sedan länge övergetts av Etin. Dyig sankmark, lerpölar, små holmar, vattenväxande träd, stinkande dunster och ilskna knottsvärmar är vad som väntar besökaren, men även tusen och åter tusen fåglar av alla de slag och små dammar täckta av undersköna träskliljor. Området får dock av naturliga skäl inte många besökare och har istället blivit hem åt ett flertal aparta grupper. Marsklandets mest talrika invånare är antagligen ett primitivt barbarfolk kallat Ker-Bosh. Dessa söker hålla sig undan resten av världen och det finns dem som till och med tvivlar på deras existens. Utöver dem, lever här sannolikt svartnissar eller svartalfer och det finns även rykten om att en ljusskygg magiskola har sin hemvist på en av holmarna. Mest ryktbar av Marsklandets invånare är tveklöst Kréurm, draken som har sin boning mitt i träskdeltat. Han kom inflygande till Kardien för hundratals år sedan och spred till en början stor skräck i bygden. Ett par borgar blev attackerade och Vinkleborg ockuperades av draken i några månader innan han tröttnade och flög vidare. Detta har medfört att de flesta borgar i Nordmark än idag är utrustade med kraftfulla arbalest och spikförsedda tak, även om det var decennier sedan Kréurm anföll någon av dem. Efter sin inledande aggressivitet, verkar det som om Kréurm har slagit sig till ro i Marsklandet och sedan dess tycks han nöja sig med att norpa en och annan ko, och emellanåt välta en fiskebåt. Ett flertal expeditioner har genomförts i syfte att döda besten, men hittills har ingen av dem återvänt. Det sägs att Kréurm är bosatt i en borg som tidigare hyste ett band framgångsrika träskpirater, men det har aldrig kunnat bekräftas av pålitliga källor. Andra sägner som berättas om Kréurm är att han skall ha utrotat en alvstam någon gång i forntiden samt stulit en dvärgaskatt.

Videlrike

Vapen:

Befolkning: Faltrakier

Befolkningstäthet: Låg

Huvudstad: Kjostevi

Hertig: Enderas Hjorthorn (Förslag)

Produktion: Nästan enbart självhushållning

Välstånd: Fattigt

Platser: Kjostevi (2 000)

Videlrike är i sanning Kardiens olycksbarn. Detta är en landsända av sorg och armod där framtidstron för länge sedan tog vingar och flög bort. Det sägs att då den faltrakiska förbannelsen skingrades i resten av Kardien så bet sig en liten rest kvar i själva marken i Videlrike. Denna rest har sedan legat och pyrt och långsamt växt i styrka. I byarna kan man se de stackars själar som drabbats av förbannelsen. En man i sina bästa år som sitter på bänken utanför sin stuga och vaggar långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka, blicken fästad långt bort i fjärran. Dag ut och dag in sitter han så. Han tycks leva på luft och Etins ljus samt några brödkanter som byinvånarna sticker till honom emellanåt. Eller en kvinna, uppflugen i loftet på en lada, med samma apatiska blick och vaggande som mannen utanför stugan. Det finns också de som tycks vara på väg in under förbannelsens våta filt, utan att ha drabbats fullt ut ännu. En bonde som fortfarande trälar på åkrarna var dag, men som ibland blir stående i timmar utan att företa sig något och som aldrig gör något som han inte gjorde förra året. Åren släpar sig fram och gården förfaller långsamt. En morgon kan hända att orken tryter helt och han blir kvar i stugan, stirrandes apatiskt framför sig. Trots detta väljer de flesta att tro att allt är i sin ordning, och låter därmed saken bero. Det tycks ändå inte som att någon med säkerhet kan säga vad som orsakat förbannelsen, än mindre hur den kan hävas, så kanske är det en sund inställning.

– Borodrik Halvhuvud, Lärjunge i Mandelorden

Videlrike har inte farit väl sedan det echtiska maktövertagandet. Befolkningen har minskat under hela perioden sedan dess under trycket från höga skatter och återkommande nödår. Det verkar dock också som att den så kallade ”faltrakiska förbannelsen” fortfarande vilar över Videlrike. Dess invånare är kända för att vara särdeles oföretagsamma och initiativlösa. Många är de echtiska godsherrar som häpnat över undersåtarnas påtagliga svårighet att ta sig samman och organisera de enklaste ting. Detta gör befolkningen visserligen lätt att styra, men till vad nytta är det när skatteintäkterna ständigt sjunker? Varje år lämnas nya gårdar att förfalla. Åkrarna täcks snart med busksly som sakteliga omvandlas till skog. De östra delarna är de som har avfolkats snabbast och inom en dagsmarsch från Goidaälven finns numera inte ett enda hemman. Tillståndet i Videlrike är inget som man talar högt om, det är ett samtalsämne som i många kretsar är tabu. Men folk viskar ändå – om förbannelsen som ligger kvar och långsamt kväver faltrakierna. En del echter menar att om man inte kommit och tagit över Videlrike så hade trakten numera varit helt avfolkad. Andra menar att echterna snarare utgör det största problemet, men det gör man bäst i att endast yttra mellan skål och vägg.

Videlrike består av stora skogar som avbryts av jordbrukslandskapets åkrar och ängar. Den resande stöter ofta på övergivna stugor och byar där endast en bråkdel av husen är bebodda. Även om befolkningen har minskat med hälften så är Videlrike fortfarande ingen ödemark och människorna sätter ännu sitt avtryck i landskapet.

Grevskapet Achene

Vapen:

Befolkning: Faltrakier

Befolkningstäthet: Medel

Greve: Riddar Kalbrun Nourim till Soletorn

Produktion: Fisk

Välstånd: Fattigt, men inte eländigt

Platser: Alvholmarna, Mittön, Mittöby

Achene är en arkipelag bestående av ett gytter av öar, holmar och skär. Arkipelagen var bebodd redan innan den Tredje Konfluxen och har ända sedan Ovar Förstkonungs dagar varit en del av konungariket. Alls ingen fattig avkrok utan en vital landsdel med livlig handel och gott fiske. När den Faltrakiska Förbannelsen sänkte sig över Kardien verkar det som om den gick förbi Achene. Arkipelagens ogdar förundrades över vad som tycktes hända på fastlandet och förfärades när de hörde att kung Beronrik sträckt vapen inför Jarl Vidar av Echterrike. När Vidars sändebud krävde att man knäböjde inför Ekeborg och att Achenes gods skulle överlämnas till Kardiens nya herrar satte man dessa på närmsta båt till fastlandet. Achenes ogdar kom så småningom att acceptera det nya styret och Achene inlämmades återigen i Kardien, men ingenstans är den echtiska överhögheten så svag. Fortfarande styrs området av faltrakiska ogdar enligt de lagar som stiftades under den brandiska dynastin. Vidar II lät utnämna en Greve av Achene, men denna har aldrig lyckats erövra makten över arkipelagen och lever idag av sina gods på Divras Udde. Den nuvarande greven har aldrig lämnat det kardiska fastlandet.

Idag lever man precis som alltid förr huvudsakligen av fiske, jordbruk och boskapsskötsel. Man handlar även livligt med de handelsskepp som passerar förbi på väg till och från Faltrax och tjänar lite extra på att smuggla ull och koppar förbi Faltrax hamn på det att man kan undslippa kungens tullar.

Att navigera genom Achene är inte svårt för den som sedan barnsben har följt med sin far på fisketurer mellan holmarna, men den som inte har gjort det gör bäst i att anlita en lots för att vara säker på att inte gå på en grynna. Om man i Faltrax hamn frågar efter någon som kan lotsa en igenom Achene så kommer det att dyka upp ett flertal frivilliga. Man kommer även att matas med allehanda skepparhistorier om öar som bebos av harpyor, köttätande flygfiskar, klippholmar ständigt insvepta i dimma varifrån ondsinta nekromantiker framkallar horder av odöda och de sägenomsusade Alvholmarna.

Alvholmarna. Själva namnet genljuder av de myter och legender som har vävts om dessa sägenomsusade klippor. Den som ger sig ner i Faltrax' hamn och frågar en handfull fiskegubbar på ljugarbänken kommer att få ett dussin olika svar om vad som är sanning bakom alla rykten. De mest fantasifulla talar om ett älvaslott som varje natt genljuder av fest och glam, där besökare välkomnas med öppen famn, men aldrig tillåts lämna slottet utan deltar i festandet tills döddagar. I de mest torftiga, och kanske även mest trovärdiga berättelserna talas om ett magiskt alvskepp som började besöka Alvholmarna i slutet på förra århundradet och därefter har siktats med ojämna mellanrum. Åter andra talar om alver som kan förvandla sig till sälar och som vaktar öarna på det att ”oersättliga och unika naturvärden ej må gå till spillo”. Jag kan medge att det låter som nonsens, men att höra exakt den meningen från en väderbiten faltrakisk fiskare som ej ens lärt sig runraden länder den en kuslig trovärdighet. Den exakta sanningen står nog endast att finna för den som själv beger sig dit, men det finns ingen av traktens fiskare som kan tänka sig att lotsa dig då de i sin vidskepelse är livrädda för att sätta sin fot på Alvholmarna.

– Borodrik Halvhuvud, Lärjunge i Mandelorden.

Inmark

Vapen:

Befolkning: Faltrakier, svartfolk

Befolkningstäthet: Låg

Huvudstad: Gruderborg

Hertig: Inmark har ingen hertig sedan denne anslöt sig till Häxmästaren under Kriget mot Svarta Tornet (546-555 e.O.) (se ovan). Kung Vidar V skänkte dennes domäner (556 e.O.?) till Tornriddarorden som numera beskyddar Inmark. Denna lyder under kungen och juridiskt sett är Inmark numera till större delen kronomark.

Produktion: Järn, koppar, pälsverk, fårull, träkol

Välstånd: Mycket fattig bondebefolkning, men rikt på naturresurser i form av gruvor.

Platser: Gruderborg (1 000 inv.); Inmarkasjön – en fiskrik insjö, där aggressiva svartfolksstammar befolkar den södra stranden; Tornborgen – tornriddarnas huvudfäste.

I Inmark sträcker sig Aidnebergens sista utlöpare mot kusten i väster. Även om bergen inte är lika höga här som i de inre massiven så når de högsta topparna över 2 000 meter över havet och landskapet domineras helt av de karga bergen. Inmark är glest befolkat. Endast en smal remsa längs kusten och upp med Phaltoflodens dalgång är tätbefolkade. I övrigt lever folk utspridda i små ensliga gårdar på bergssidorna eller i små byar i dalgångarna.

Livet i Inmark är hårt. I öster lurar ständigt svartfolken med räder. Alla vuxna går beväpnade och snart sett varje by har en liten tornborg eller ett befäst tempel dit man flyr i orostider. Dessa fästen är ingen match för en beslutsam här, men räcker för att skydda folket mot kringströvande svartfolksband. Varje herremansfäste är också en borg. Oftast finns i en sådan en långhall i sten som står i anslutning till ett välbyggt torn, där man söker skydd i orostider. Utöver det har tornriddarna även några mindre borgar långt i öster nedom massiven som övervakar de viktigaste passen. I de västra delarna är livet inte mycket enklare. Här har i och för sig svartfolken endast undantagsvis kommit och plundrat sedan Tornriddarorden bildades, men å andra sidan får man betala deras skoningslösa skatter. Speciellt i Phaltodalen är skattetrycket mördande då det är härifrån som tornriddarna får sitt spannmål. I bergen gömmer sig rövarband av förrymda faltrakiska livegna som kan göra livet svårt för resanden. Dessa är numera ett nästan lika stort problem som svartfolken, men bekämpas inte lika hårt.

Inmarkaborna brukar jorden där man kan. I dalgångarna får man någorlunda goda skördar, medan jordbruken på bergssidorna knappt kan försörja en familj, även innan länsherren kommer för att kräva in sina skatter. Uppe i bergen är fårskötsel mycket vanlig. De små och magra inmarkafåren ger en ypperlig ull som mestadels säljs på export till Berendien där den omvandlas till grilnuytyg. De största fårhjordarna ägs av adeln och tornriddarna och vallas av livegna faltrakier. I övrigt så finns här många gruvor där man bryter järn samt en rik koppargruva som ägs av Tornriddarorden. Dessa rikedomar kommer dock endast de adliga gruvägarna till godo.

Husen i Inmark är av sten. Man använder inte murbruk utan mejslar till stenarna så att de passar in i varandra. Enkla hyddor byggs av sten som bara staplats på varandra och har en tendens att rasa. Taken täcks av torv eller skiffer.

Det finns inte många sätt för en inmarkabo att förbättra sin lott. De flesta är fast i livegenskap och trälar vid sin jordlott tills döden slutligen skänker dem vila. För den som vill få ett bättre liv finns två huvudval: Häxmästaren och tornriddarna. Häxmästaren har alltjämt många spioner i Inmark vilka alla blir tämligen rikligt belönade i klingande guldmynt. Han betalar även frikostigt för de varor som på slingrande bergsstigar smugglas upp i Aidnebergen. Utgående från de varor som beslagtagits av tornriddarna verkar Häxmästaren ha smak för vin, kostbara tyger, honung och allehanda örter och dekokter. Den andra vägen är att bli en av Tornriddarorden, medlemskapet är öppet för alla, även om det endast är echter som kan nå riddargraderna. Den som lyckas visa sin duglighet vid de lekar som anordnas årligen vid Tornborgen antas som meniga. Under ett år prövas så rekryterna, och de som inte håller måttet skickas hem. Övriga upptas som sergeanter, får en materiellt sett tryggad tillvaro och kan oftast skicka hem en större summa pengar till släkten varje år.

Att resa i Inmark är besvärligt. Vägarna är smala och vindlar sig upp och ner genom bergspass och dalgångar. Dessutom finns ständigt risken att bli överfallen av de stråtrövare som gömmer sig i bergen eller rädande svartfolk. Den som fraktar värdefullt gods gör bäst i att ha en stark eskort. För att frakta varor används mestadels åsnor. Genom Phaltodalen går nästan dagligen kolonner med åsnor som fraktar bergens produkter ner till Faltrax och livsmedel till tornriddarna på vägen åter. Ekonomiskt så blöder Inmark ymnigt. Varje år lämnar varor för betydligt större värden landskapet än vad som inkommer. Denna obalans regleras inte eftersom den grundar sig i adelns överföringar från län i Inmark till sina bekväma gods i Ekenfara eller Divra. Man investerar inte mer än nödvändigt i Inmark och de flesta adelsmän besöker sina län endast en gång per år. Undantaget är då landskapets store godsherre, tornriddarna, som investerar i borgar, gruvdrift, kvarnar och vägar och dessutom erhåller kungligt apanage som sänds på hemliga stigar med stor eskort en gång om året, bevakat av de kungliga riddarna. Det har i det närmaste blivit tradition att Häxmästaren gör sitt bästa för att lägga vantarna på Tornriddarordens guld och riddarna kan ibland närmast uttrycka sin besvikelse de år man kommer fram utan minsta skärmytsling. Vid inte mindre än fyra tillfällen har dock Häxmästaren lyckats tillskansa sig hela eller delar av guldet. Guldkaravanen 592 e.O. var dåligt planerad efter kungens frånfälle samma år. Man följde den till synes säkraste vägen uppför Phaltodalen, men det slutade i katastrof då riddarna hamnade i bakhåll för en stor styrka svartalfer. Nästan samtliga riddare massakrerades och svartalferna försvann upp i bergen med guldet. Tornriddarnas dåvarande stormästare Ebon Enöga fick omedelbart stå till svars inför den nytillträdde kungen för försumlighet, då han tillåtit en så stor styrka svartalfer undgå upptäckt. Ebon fick vanärad bege sig i landsflykt.

Darensslätt

Vapen: Hertogderiet Darensslätts vapen var i silver och rött (EASL s. 61). Möjligtvis finns detta kvar i det nya hertigdömet som bildades under echterna?

Befolkning: Faltrakier

Befolkningstäthet: Hög. Högst i hela Kardien

Huvudstad: Faltrax

Hertig: Hertig Riddar Kettil Sparre av Darensslätt

Produktion: Vapen, spannmål

Välstånd: Fattigt, ungefär var tionde år drabbas Darensslätt av missväxt och befolkningen svälter. Rik echtisk adel.

Platser: Faltrax (9 000 inv.) Faltrax har tappat mycket av sin storhet sedan echternas maktövertagande, men befolkningen har ökat tack vare de många livegna bönder som har flytt till stadens relativa frihet. Staden lever mycket på vapensmide.

Darensslätt, Kardiens vagga. Här lades grunden till Kardien genom den ovariska dynastin. Från Faltrax styrdes landet länge av de kardiska kungarna, med echternas Jarl som vasall. Numera är faltrakierna ett kuvat folk och ingenstans lika förtyckta som i Darensslätt. Här bor över hälften av alla faltrakier och de har just ingenstans att fly ifall de skulle tröttna på echternas pålagor och godtyckliga skattehöjningar. I norr havet, i väster det ännu eländigare Havsmanland, i nordöst Inmarks berg, i sydöst echternas Ekenfara och i söder Gladaskogens urskogar. Största hoppet om frihet står till städernas gränder, ty den som lyckas hålla sig borta från sin herre i ett år och en dag räknas som en fri man, ty ”stadsluft gör fri”. Nästan alla faltrakier i Darensslätt är livegna. De är bundna till jorden och sin godsherre. De får endast lämna godset om herren så tillåter och då mot en avgift. De pålagor man betalar lämnar nätt och jämnt nog att försörja en man och dennes familj. Under goda år höjs pålagorna, men står oförändrade under nödår. Den faltrakier som lyckas arbeta ihop en mindre förmögenhet riskerar att när som helst få den indragen genom extrabeskattning. Detta har lett till att faltrakierna prioriterar fri tid före hårt arbete, ”det lönars sej ändå intt”, något som ytterligare spär på echternas förakt. Det är en vanlig uppfattning bland echter att faltrakiern måste piskas för att jobba ordentligt.

Darensslätt är just det. En slätt. Så långt ögat kan nå står vete och vajar för vinden, emellanåt avbrutet av ett litet skogsparti. Den som rider genom landskapet skulle lätt luras att tro att området var välmående utgående ifrån de rika sädesfälten och de pampiga borgar som tronar över landskapet. Snart sagt varje baron har en välbefäst borg. När den resande kommer till någon av de små byarna bryts snart idyllen. Här trälar taniga bönder på sin länsherres jord under överinseende av en uppsyningsman och ett par vakter. Bönderna ser äldre ut än sin ålder och är enkelt klädda i en ofärgad tunika och en solblekt hätta knuten under hakan. Byns hus är enkla, lerklinade stugor. Man kan se några grisar och ett par hönor som driver omkring på bygatan, men bristen på djur är uppenbar även för den tillfällige besökaren. Sanningen är att få faltrakier äger mer än ett får, get eller gris och några hönor. Oxar till dragdjur tillhandahålles av länsherren, mot en väl tilltagen avgift. Darensslätt bjuder inte på stor variation, det är by efter by av fattiga bönder, enorma sädesfält och en och annan flod som rinner ut ur Gladaskogen.

Om de faltrakiska bönderna är fattiga så är deras herrar i gengäld desto rikare. Slätten är i det närmaste översållad med ståtliga borgar och här residerar de echtiska adelsmännen som i det närmaste kan vältra sig i lyx. Då ägandet aldrig har blivit lika uppsplittrat här som på Divras Udde så är de enskilda adelsmännen desto rikare. Dessa kan ofta hålla sig med mindre hov och åtminstone ett tjog riddare. Darensslätt är näst efter Satgherin det hertigdöme som håller flest lansar till den kungliga hären.

Även om faltrakierna i mycket är ett fredligt folk så skakas landskapet med jämna mellanrum av bondeuppror. Då skörden slår fel och länsherren höjer arrendena får folket ibland nog och tar till vapen. Ibland har en borg eller två fallit, men hittills har echterna alltid framgångsrikt slagit ner alla upplopp, ofta med stor blodspillan. Det är kutym att hänga upprorsmännen från murarna på borgen och låta dem hänga en månad till allmän beskådan. I Gladaskogen gömmer sig emellanåt band av fredlösa män som jagas av echternas knektar. Detta är dock en sista utväg då de vidskepliga faltrakierna fruktar skogens hemligheter.

Kardien var tidigare indelat i shirer (~ett litet grevskap) som leddes av en ogd. Dessa ogder utsågs av en hertogd som hade övergripande ansvar för ett antal shirer. Ogderna hade ofta en lokal maktbas med egna gods. Hertogdarna stod närmast kungen och var officiellt de som valde denne, även om ämbetet i praktiken var ärftligt. På samma vis fungerade det med hertogdar och ogdar, dessa titlar gick inte nödvändigtvis i arv från far till son, men i praktiken så var de i det närmaste ärftliga. Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir, men i praktiken så är det återigen ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till De Edsvurna har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Vad Baron Riddar Pilon Skugge av Långefjärd, Hogsätra, Oxie och Svarte säger om Darensslätt:

Darensslätt? Darensslätt?! Där har ni pärlan i den faltrakiska dyngan! Ingen annanstans är livet som borgherre så gott. Skördarna är stora och folket inte så uppstudsigt som de hemaquielska losdriverna. Neej…, själv har jag sålt av mina gods i Grinfara och istället investerat här i Darensslätt. Här kan en adelsman ta sig lite friheter utan att kungens fredsdomare kommer och lägger sig i. Inte heller svämmar det över av sturska storbönder, banérriddare och fattigbaroner som alla förväntar sig saker. I Darensslätt är det du och dina riddare som står för lag och ordning, bönderna är nöjda om de har mat för dagen och kyrkans riarker tillhör den sorten som knappt kan läsa och de vågar sig definitivt inte komma med några föreläsningar om hur du borde leva ditt liv. I många trakter finns även den urgamla faltrakiska sedvänjan om ”Förstnatt” kvar. Inte så illa om du frågar mig… Nej, det säger jag dig gosse, sälj dina gods i Haperike och skaffa dig lite mark i Darensslätt istället. Du kommer inte att ångra dig, det lovar jag.

Havsmanland

Förslag till utveckling: [11]

Idéer: [12]

Vapen: Ginstyckad i blått och silver med vågskura ett skepp i motsatta tinkturer [13]

Befolkning: Losdriver, faltrakier, penter, ankor

Befolkningstäthet: Låg

Huvudstad: Sterborg (inv. 5 000)

Hertig: (Förslag: Borol Hammar)

Produktion: Fisk, skepp

Välstånd: Fattigt

Platser: Kartografiet i Sterborg

Övrigt: I skördemånad varje år hålls en marknad i Sterborg där handelsmän från Kopparhavet och norra Ereb möts. Hertigen av Havsmanland står med sina skepp för halva Kardiens krigsflotta. I Sterborg huserar västerhavsfiskarna som ger sig ut på långa färder på havet. Här ligger även Kardiens största varv. Landskapet är kargt och jordmånen tunn. De flesta av invånarna hankar sig fram från dag till dag. Hertigdömet var involverat i Inbördeskriget i Grinfara (469-473 e.O.) (se ovan).

Grinfara

Vapen:

Befolkning: Losdriver. En minoritet penter i Gladaskogen.

Befolkningstäthet: Vid kusten hög, normal innanför kusten, låg inåt landet, för att nästan bli obefintlig i Gladaskogen.

Huvudstad: Ispin (inv. 4 000)

Hertig: Hertig Riddar Arn Rödeskjöld av Grinfara. För tillfället styrs hertigdömet av hertiginnan Isalda då hertigen för två år sedan försvann under jakt i Gladaskogen. Allmänt antas det att han har avlidit, men det finns många historier om folk som blivit älvatagna i skogen och återvänt efter många år utan tecken på att ha åldrats. Isalda vägrar att erkänna maken som avliden. Hertigens arvinge är den nioårige Arnowulf. Han har två yngre syskon, Ambrosius och Anemia.

Produktion: Fisk, ull, vaxljus, honung

Välstånd: Fattigt, men inte eländigt.

Platser: Gladaskogen

Grinfara uppvisar två ansikten. Utmed kusten är landet tättbefolkat. Här livnär sig losdriverna på fiske, handel, musselodlingar, fårskötsel och jordbruk. Närmast havet sträcker sig långgrunda sand- och stenstränder som då lågvattnet drar sig tillbaka avslöjar rika gömmor av skaldjur. Närmast stranden sträcker sig ett vindpinat område där endast tjocka tuvor av gräs växer. Här går losdrivernas får fritt och betar. Strandängarna upphör dock abrupt ett par hundra alnar från havet och avlöses där av knotiga pinjeträd som alla har böjt sig för vinden. Dessa träd får inte avverkas, då de ger lä åt losdrivernas boningar som ligger jämnt utspridda längsmed kusten. Losdriverna bor oftast inte i byar, men då kusten är tätbefolkad, är det sällan långt till närmsta hus. Husen är enkla, lerklinade stugor. Man har oftast även ett par uthus. Bortanför husen ligger jordbruksmarken i långsmala tegar som sträcker sig bort ifrån havet. Då huvudnäringen är fiske och fårskötsel så är de kustboende losdrivernas odlingar relativt små, då tiden inte räcker till att sköta både fiskebåt och stora arealer mark. Man odlar främst spannmål och rotfrukter och nyttjar oxdragna spann till att plöja som oftast tillhandahålles av den lokale länsherren mot andel i skörden. Då fiskebankarna utanför Grinfara är mycket produktiva kan man leva någorlunda gott av fisket, trots att fiskeflottan egentligen är alldeles för stor. Vid de naturliga hamnar som finns har det vuxit upp en del fiskeläger. Härifrån utgår de större fiskefartyg som ger sig ut längre till havs, och ett och annat handelsskepp. Dessa byar fungerar även som lokala marknader och här finner man oftast även en ociott. Några av dessa byar var en gång i tiden joriska hamnar och visar tecken på att en gång ha varit blomstrande hamnstäder med stenlagda gator och långa, till stora delar förfallna, kajer.

Losdrivernas barn tillbringar ofta dagarna nere vid stranden. Här samlar man musslor, vallar får, simmar, försöker ljustra fisk och hjälper till att lossa fångsten då fiskebåten kommer in om kvällen. Fiskebåtarna är små och lättmanövrerade och kan drivas både av åror och vind. Oftast arbetar man två eller tre ombord på båten. Dessa ägs oftast gemensamt av några hushåll och männen turas om att vara iland för att sköta om jordbruk och ägor. Under de mest intensiva jordbruksveckorna ligger båtarna iland.

Längre inåt landet sträcker jordbruksmarkerna ut sig. Här är befolkningen glesare och ängarna avlöses ofta av stor skogspartier. Losdriverna som bor här har övertagit penternas jordbruk och odlar främst spannmål och ägnar sig åt fårskötsel. En stor del av Kardiens ullproduktion sker här. Grinfaras tredje största exportprodukt efter fisk och ull är bivax. Denna kommer från de många biodlingar som ligger i Grinfaras skogar. Bivaxet används sedan till att tillverka ljus som används flitigt i soltempel och herresäten. Givetvis tar man även tillvara honungen, men det är faktiskt vaxet som är mest inkomstbringande.

Ju längre norrut man färdas i Grinfara, desto mer dominerande blir skogen för att längst i norr övergå i Gladaskogens urskogar där endast penter, knytt och skogarnas älvfolk huserar. Få sätter frivilligt sin fot i skogen.

Ekenfara

Vapen: Mot rött en sparre i silver och tre lejon i guld.

Befolkning: Echter, halvlängdsmän, ankor

Befolkningstäthet: Hög

Huvudstad: Ekeborg (inv. 13 000)

Maktfördelning: I Ekenfara finns bara en länsherre – Kung Vidar VI. Alla hushåll betalar skatt till kungen. Administrativt är Ekenfara indelat i drotsmarker (~grevskap) där en drots agerar som kunglig ämbetsman och ansvarar för skatteuppbörd, infrastruktur (vägar, broar, kvarnar, etc.) och skötsel av kungens egendomar. Drotsen ansvarar inte för rättskipning, brottsbekämpning eller invånarnas säkerhet. Detta sköts istället av domare, fogdar och det kungliga gardet.

Hertig: Tronarvingen erhåller från sin 21:a årsdag titeln som hertig av Ekenfara. Detta innebär att denne har en plats vid konungens råd. Utöver det egentligen inget, även om hertigen kan räkna med allt viktigare uppgifter allteftersom han mognar. För närvarande finns ingen Hertig av Ekenfara, även om det ryktas att gardeskapten Helmfrid är påtänkt som tronarvinge.

Produktion: Linnetyg, jordbruksprodukter (främst citrusfrukter, vin, lufttorkad skinka, korvar & ostar)

Välstånd: Rikt – goda jordar, något rikligare nederbörd, moderata skatter och ett starkt rättsväsende har gjort Ekenfara till Kardiens rikaste landskap.

Platser: Ekeborg, exarkens palats (i Ekeborg), slottet (strax utanför), S:t Andamis Ordens huvudsäte – ett stort och påkostat klosterkomplex en halv dagsmarsch norr om Ekeborg.

Ekenfara är echternas ursprung. Här enade Valetin Echte folket och grundade Echterborg (idag Ekeborg). Echterna kom sedan att bebo hela Divras Udde, men Ekenfara är deras ursprung. Här breder stora, böljande gula fält ut sig. Mjuka kullar och åsar bryter ständigt landskapet, men inga av dessa växer sig särskilt höga. På åsarna växer oftast små dungar av ek under vilka de talrika kossorna söker svalka från solens heta strålar. Ute på fälten växer ensamma, stora, uråldriga ekar som har fått stå kvar, inte bara för sin skönhet utan också på grund av vidskepelse. Det anses ge otur att fälla dessa träd och i många sägs det att det bor knytt eller älvfolk. Fälten bryts emellanåt av partier med ekskog där svinen bökar och byborna hämtar ved. På fälten ser man bönderna gneta tillsammans med sina hästar – i Ekenfara är det hästen som är bruksdjuret. Hästar drar pråmar på de trögflytande floderna, plöjer bondens jord, bär honom till marknaden och drar vagnarna på de välskötta vägarna. (Då echterna mycket tidigt organiserade sig efter konfluxen, har man kontinuerligt underhållit det joriska vägnätet och än idag finns mycket av det kvar.) Den som följer en av vägarna kommer säkerligen snart att passera genom en av de talrika byarna. Husen är långsmala vitrappade korsvirkeshus med tjocka halmtak som sträcker sig utmed bygatan. Ett kort, manshögt staket förbinder husen med varandra. På baksidan av husen ligger trädgårdarna där man odlar örter och grönsaker åt familjen. Livet levs till stor del på bygatan. Utanför husen står låga träbänkar där man kan sitta och jobba med hantverk eller förbereda maten, eller bara samtala med grannen, samtidigt som man håller ett öga på barnen som leker. Echterna umgås flitigt med sina grannar. I mitten av byn ligger brunnen och här vidgar sig gatan så att det bildas ett litet torg. Ofta växer här en av de jättelika ekar som är typiska för Ekenfara. Närmast byn finns odlingsmarken som är uppdelad i vångar som odlas gemensamt av byalaget. Lite längre bort på en åsrygg ligger ängsmarker där korna betar. Utspridda mellan åker och äng ligger små skogsdungar som sparats för att ge ved och bete åt kor och svin.

Jordbruk: I Ekenfara tillämpas mestadels treskiftesbruk: en tredjedel vårsådd (havre), en tredjedel höstsådd (vete), en tredjedel träda (här går korna och betar och gödslar därigenom marken). Vetet är till människorna, havre till hästar och kor. Utöver det samlar man in hö från ängar och skog att vinterutfodra djuren med. Djuren utgör en viktig del av ekonomin. Hästarna ger arbetskraft, korna ger mjölk som omvandlas till smör och välsmakande ostar som både äts med glädje och säljs för att ge kontanter. Grisarna slaktas om hösten när betet börjar tryta. Skinkorna lufttorkas sedan och säljs som en delikatess över hela Aidne. Då folket och skördarna är rika kan man unna sig att odla mer än bara livets nödtorft. Ekenfara har en rik jordbruksproduktion. Här odlas citrusfrukter och grönsaker till städernas befolkning och vindruvor som omvandlas till välsmakande vin. Speciellt det kardiska konungavinet är utmärkt. (I övrigt är kardiskt vin allmänt känt för att vara ganska dåligt, på gränsen till uselt.) Man har även omfattande linodlingar. Linproduktionen i Ekenfara omvandlas till utmärkta linnetyger. Centrum för den här tillverkningen är Vallstena i centrala Ekenfara. Staden har vuxit sig rik på linnetillverkningen och är med 3 000 invånare Ekenfaras näst största. Staden styrs givetvis av vävarskrået. I byarna runt om Vallstena står det vävstolar och spinnrockar i stort sett varje stuga. Det är vanligt att byar specialiserar sig, och inte ovanligt att nästan samtliga invånare i en by ägnar sig åt ett och samma hantverk vid sidan av jordbruket.

Halvlängdsmän: I Ekenfara bor Kardiens största population av halvlängdsmän. Ekenfara har blivit en tillflyktsort för dessa sedan kung Vidar II lovade dem sitt beskydd. Halvlängdsmännen lever som en del av samhället – de tillber Etin och går till soltemplet, betalar skatt som alla andra, talar kardiska, firar samma högtider och äter i huvudsak samma typ av mat. Skillnader finns dock. Halvlängdsmännen föredrar att leva i egna byar där de ägnar sig åt jordbruk. Man är kända som mycket skickliga bönder och odlar mer varierat än vad som är vanligt i Ekenfara: grönsaker, rotfrukter, örter och säd samsas på åkrar och fält. Man använder stora drag-galtar till att plöja åkrar, driver ollonsvin i ekskogarna, nyttjar sniffsvin till att söka tryffel och håller minigrisar som sällskapsdjur. Längs med Ekeborgsfloden ligger ett par byar som brygger ett veteöl som är mycket uppskattat i Ekeborg. Halvlängdsmännen bor inte i jordhålor, som sina kusiner i andra landsändar, utan i samma slags hus som echterna, bara mindre. Ekenfaringarna (som man ibland kallar sig) är stolta över att vara kungens undersåtar och känner stor lojalitet mot honom.

Ägande: Kungen äger omkring hälften av all mark i Ekenfara. Utöver arrenden från bönderna tar kungen ut en eldstadsskatt från samtliga hushåll, kvarnavgifter, marknadsavgifter, böter för förseelser och tullar i Ekeborg och längs floderna. Omkring en tredjedel av marken ägs av bönderna själva. Dessa bönder är oftast avsevärt rikare än sina grannar. Övrig mark fördelas mellan landägande riddare, storbönder, adliga godsägare (det är populärt bland adeln att äga en herrgård i Ekenfara) och Lysande Vägens kyrka. Denna paragraf strider med paragrafen om "Maktfördelning" ovan, som säger att kungen är den ende markägaren i Ekenfara.)

Haperike

Vapen:

Befolkning: Echter, en minoritet raxorer i östra Haperike

Befolkningstäthet: Medel

Huvudstad: Skapen (inv. 1 000)

Hertig: Hertig Riddar Holomece Echte av Haperike (kungens bror)

Produktion: Divrahingstar, spannmål, ostar, läderprodukter

Välstånd: Normalt

Platser: Huvudstaden Skapen är en kyrklig fristad, och huvudsäte för Solorden.

Den zorakiske krönikören Kjartan av Framhundra skrev en gång: ”Haperike är som en urvattnad kopia av Ekenfara. Det är samma byar med samma typ av hus, fast färre och mindre. Det är samma echter, men inte riktigt lika rakryggade och stolta. Det är samma sädesfält med vete och havre, men säden växer här ej lika tätt. Det är samma kor och grisar, men inte lika feta. Haperike var sannerligen en besvikelse efter Ekenfaras yppighet, även om färden var fortsatt bekväm och vilsam. Det enda som utmärkte Haperike var de talrika hästjordarna med ståtliga divrahingstar och de välsmakande ostar som landskapet är känt för.” Kjartan är inte ensam om att se Haperike som Ekenfaras lillebror. En skillnad som Kjartan inte nämner är skillnaden i ägande. I Ekenfara finns en länsherre – kungen. I Haperike finns mängder av gods tillhörande baroner och grevar med län i andra delar av Kardien, hundratals småbaroner och markägande riddare, för att inte tala om alla storbönder och självägande småbönder. Vid det echtiska maktövertagandet fanns tusentals stormän och dessa fick alla behålla sina ägor vid Maktskiftet. Det är detta spridda ägande som lever kvar idag. Hertigar och grevar lever dock gott på den muraskatt de har rätt att ta ut i den egna domänen och har för det mesta även ganska stora egna marker, även om dessa är små i jämförelse med vad man ser i t.ex. Grinfara och Darensslätt.

Satgherin

Vapen: Ginskuren i rött och guld med ett speglad huvud av divratjur.

Befolkning: Echter

Befolkningstäthet: Medel

Huvudstad: Arntuna (inv. 6 000)

Hertig: Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin, banérförare av Greverydska orden

Produktion: Läder, boskap, spannmål

Välstånd: Normalt. Satgherin är inte lika bördigt som Ekenfara och handeln inte lika välutvecklad, men bönderna har det relativt gott ställt.

Platser: Arntuna, Hidons munkorden på Bredsö öster om Divra.

Satgherin täcker hela södra delen av Divras Udde och har det torraste och varmaste klimatet i Kardien. Längsmed den trögflytande Gridefloden är befolkningstätheten som störst. Här nyttjar man floden för konstbevattning, vilket ger mycket goda skördar. Trafiken upp och ner längs floden är tät, särskilt efter att skörden har bärgats. Via Gridefloden får Ekeborg och Arntuna större delen av sitt spannmålsbehov tillgodosett. Övriga delar av landskapet är torrare och ger magrare, om än inte dåliga, skördar. Landskapet är flackt med enstaka, långsamt rullande åsar som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det finns inga större skogar i Satgherin men gott om skogsområden, dungar, lundar och buskmark. I östra delen av Satgherin blir landskapet ännu torrare. Här breder Divre Hed ut sig. Stora grässlätter som brunbränns av solen under högsommaren. Här har jordbruket aldrig riktigt fått fäste och boskapsskötsel är istället huvudnäringen. Här driver boskapsbaroner upp stora hjordar med långhornade divratjurar som är kända för sin förmåga att tåla det varma och torra klimatet. Dessa hjordar drivs sedan till Arntuna och Ekeborg och slaktas där för den lokala marknaden.

Arntuna: Arntuna har vuxit upp kring hertigens borg som placerades här för att kunna förtulla den livliga trafiken på Gridefloden och Akhir som här smälter samman. Här hålls varje år en välbesökt skördefest som avslutas med en vild hästkapplöpning genom stadens inre delar, där varje grevskap deltar med en ryttare. Dödsfall då ryttare kastas av hästen och in i en vägg eller krossas av förföljarnas hovar är ganska vanliga, men vinnaren badar å andra sidan i ära och blir rikligt belönad av sin greve. Det är aldrig några problem att hitta villiga ryttare, tvärtom är det stenhård konkurrens bland grevskapens riddare om att få deltaga i tävlingen. Helgdagen som kallas Odos landstigning firas med extra stora högtidligheter i Arntuna, då det var här profeten Odo först steg i land i Aidne och mötte echternas jarl år 12 e.O. Arntuna är Solordens säte för priorât Divra.

Ägande: Precis som i Haperike så kryllar Satgherin av smågods. Riddare, storbönder, fattigbaroner, banérriddare och självägande bönder lämnar inte så mycket över till grevar och baroner. Här har dock släkten Måne med hertigen i spetsen vuxit sig stark, särskilt sedan man 493 e.O. införlivade hertigdömet Divra med Satgherin. Släkten Måne är utan tvekan Kardiens mäktigaste efter kungahuset, och Satgherin är det landskap som bidrar med flest lansar till den kungliga hären i ofärdstider.

Platser

Gladaskogen

I mitten av Faltraxnäs ligger Gladaskogen som täcker gott och väl en tredjedel av dess yta. Skogen har dåligt rykte och undviks av befolkningen i dess närhet. Man talar om skogen som farlig och känner sig ofta missmodig då man tränger in i dess djup, utan att kunna förklara varför. I skogens utkanter fäller man träd och hämtar bränsle, men få beger sig längre in än att man kan återvända innan mörkret. Dock tycks folks rädsla på många sätt ogrundad. Skogen har ingen större population av rovdjur som utgör en fara för människor, och döljer inte heller troll, orcher eller andra svartfolk. Trots det skulle de flesta som bor i dess närhet hellre bege sig upp i de svartfolksinfesterade Aidnebergen än att korsa Gladaskogen. Inga vägar eller stigar leder genom skogen, vilket utgör ett gigantiskt hinder för handel och resande.

Det finns många sagor och legender om Gladaskogen. I ett populärt kväde, som finns i flera olika varianter, berättas om en ung mö som beger sig in i skogen för att plocka blommor/örter/fly till sin blivande make. Hon går vilse och kommer inte åter. En mansålder senare återvänder hon plötsligt till sin by/sitt slott. Det tar ett tag innan hon lyckas övertyga sin omgivning om vem hon är, då hon inte har åldrats en dag. Allt hon kan berätta är att hon kom till en tjärn där älvorna dansade. Sedan har hon bara minnesfragment av älvor, underskön musik och skogens mystik. De flesta versioner berättar att hon levde resten av sitt liv som en särling som ofta drömde sig bort, talade med osynliga figurer och utvecklade en synsk/magisk förmåga.

En annan legend är den om draken Tallerin som kom krypande ut ur Gladaskogen, brände kungliga slottet med alla tronarvingarna och spred död och skräck omkring sig till dess han dräptes av hjälten Brand som sedermera blev kung över Kardien. Förutom draken så har även ett par lindormar kommit krälande ur skogen. Vid ena tillfället kravlade den sig fredligt bort till havet och försvann, men den andra, Grinfaraormen, terroriserade landsbygden i tre månader och dräpte ett par dussin riddare innan den slutligen togs av daga av baron riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, legendarisk hjälte från kriget mot Svarta Tornet och blodsbroder med kung Vidar V Hjältekonung.

Det senaste tillskottet är historien om hertig Arn av Grinfara som begav sig in i Gladaskogen för att jaga, skiljdes från sitt följde då han satte av efter en enorm kronhjort och sedan aldrig återsågs. Möjligheten finns att han råkade ut för någon olycka och avled, men de som bor i närheten av skogen vet bättre – hertigen är älvatagen.

Det är inte många, om ens någon, som känner till hela sanningen om Gladaskogen. Skogen är äldre än mänskligheten själv. Under forntiden vredgades gudarna (eller Etin, för den etinstrogne) över de styggelser som befolkade Altor. Gudarna förgjorde dessa genom en serie enorma katastrofer. Gladaskogen undgick denna våg av förstörelse och har stått på samma plats sedan innan mänsklighetens tillblivelse. De yttersta delarna av skogen är som vilken skog som helst i Kardien. Längre in tar urskogen vid. Här växer förhistoriska trädslag som inte ses någon annanstans. Några av dem påminner om sina sentida ättlingar, andra antar märkliga former, täcks av stenhård, blåsartad bark, eller bekläds med barr som är flera alnar långa. Träden här är gamla, många över tusen år, men här och var skjuter ungträd upp och strävar mot lövtaket ovan. I skogen lever allehanda knytt och älvfolk. Dessa är inte ondsinta, men vill heller ingen väl. Den som vet hur man undviker eller blidkar dessa, löper sällan någon fara, men för den oförsiktige kan ett möte med älvorna sluta som för den unga mön i sagan eller hertig Arn. Däremot finns här få eller inga alver och ingen har någonsin sett satyrer, kentaurer eller liknande i skogen. Däremot bebos skogen av penterna som vet vilka andeväsen man måste offra till, vilka delar av skogen som bör undvikas, och vilka tider på året och dygnet som kräver extra uppmärksamhet.

Vandrare som begett sig in i skogen vittnar ofta om att till en början ha känt sig tillfreds och ha trivts med att färdas genom den till en början ganska öppna skogen. När skogen sedan ändrar karaktär och träden blir alltmer annorlunda, kommer missmodet krypande. Man får känslan av att vara på fel plats, en plats där man inte hör hemma, ”Som en faltrakier vid hovet, eller en dvärg till sjöss”.

Den som inte tar sitt förnuft till fånga utan fortsätter, kommer så slutligen till skogens mitt. Gladaskogens mitt utgörs av uråldriga kolosser till träd, döda men ändå vid liv. Förstenade lövlösa knotstammar av benhård kärnved och envishet, som varken yxa eller eld biter på. Marken är mörk och otillgänglig. Väldiga rotbalkar, spruckna grenknölar och snedvridna stammar, breda som borgtorn i ett virrvarr av massiv livlöshet dit Etins ljus inte når, en värld där andra, äldre gudar råder. Långt inne i skogen känns det som om tiden upphör att existera. Allt är stilla och tryckande och levande varelsers hjärtslag blir allt långsammare ju längre in de tränger. Det finns de som menar att tiden faktiskt står still i skogens hjärta, och om man kan anpassa sig till skogens rytm, kan man leva hur länge som helst där inne (visserligen i något slags disig halvdvala...). Några menar att man kan stöta på hur gamla varelser som helst där inne, och det finns de som säger sig ha gjort det. Mötet verkar i sådana fall ha inverkat menligt på deras mentala hälsa, och sådana personer tas sällan riktigt på allvar.

Vissa människor säger att gudarna planterat träden upp och ner, så att deras lövkronor växer under jorden, och det man ser är deras mörka rötter. Men trots att skogskärnan ter sig livlös, så spräcker de gamla jättarna till träd dock löv ungefär en gång vart 100:e år: tjocka mörkgröna bladverk som sakta tränger fram ur mosstäckta och till synes döda grenar. Efter ett halvår kan en hel trädkrona vara täckt i ett ofantligt virrvarr av frenetiskt växande lövmassa och slingrande klängskott. Lövverket står sig då vanligen i ett par år, men antar snabbt samma gråa och bruna färgton som resten av skogen. Det sista året hänger endast tunna sjok av frasiga och döda löv kvar. En enda trädkrona av dessa bjässar motsvarar en hel normal skogsdunge, så när ett träd spräcker löv bildas en veritabel oas av dunkel grönska i allt det gråa och förtvinade.

Försök att karaktärisera dessa träd har vid ett tillfälle gjorts av Mandelordens munkar. Detta mödosamma och farliga arbete gav inte någon frukt. Trots att de livlösa giganterna vid en första anblick ser liknande ut, kom man fram till att i skogens djupa kärna är varje träd unikt, och kan inte kategoriseras som likt något annat träd.

Ur Jerome Monardes' reseskildring:

Stigen går längre och längre in i en allt dunklare skog. Smaragdgrön mossa väller fram öfver den blockrika marken. Strutbunkarnas blad växa upp ur marken likt skimrande ljusgröna fontäner. En liten bäck strilar fram från en mossbehängd bergsbrant, ner genom mossa och dess porlande läte följer vandrarna på deras väg genom skogen. Skogen tycks alldeles tyst sånär som på ett vagt mumlande från trädkronorna när den svaga vinden berör deras styfva blanka barr eller märkligt formade löfv. Runt en liten källa virfvla dimslöjor runt, svepande och glidande längs mosstäcke, stammar och strutformade ormbunkar. Träden anta allt märkligare former och proportioner, bli alltmer förvridna, knotiga och märkliga. Rötterna välla ner från stammar likt tentakler som girigt söka sig ner i jorden. Enorma ekliknande träd breda ut sig med förvridna grenverk likt urtidsodjur som mitt i ett raseriutbrott piskat sin omgifvning för att därefter förstenas på sin plats. Vissa träd tyckas aldrig ta slut, deras stammar fortsätta vindla sig uppåt, uppåt mot en avlägsen krona som delvis skymmer himlen. Man kan knappt se slutet på trädens toppar. Dessa dölja de dunkelgröna kronorna och trädens höjd med gemensamma krafter. Längs marken breda tjocka mattor av myskmadra och vintergröna ut sig öfver den gröna mossan vars vita och ljusblå blommor te sig likt tusentals stjärnor som spegla himlens fixstjärnor. Murgröna klänger fram öfver skogsgolfvet och fortsätter slingra sig upp i trädens stammar och klär dessa med sina mörkgröna och silvriga blad. En solstråle letar sig ner genom kronvalfvet och belyser av dagg gnistrande spindelväfv.

Jerome begav sig in i skogen för att kategorisera dess flora i sällskap med pentiska vägvisare. Expeditionen var framgångsrik tills Jerome insisterade på att besöka skogens hjärta. Penterna övergav då expeditionen och de upptäcktsresande fick själva söka irra sig ut mot civilisationen. Under en av nätterna försvann halva styrkan spårlöst. Ytterligare en man förirrade sig till en älvatjärn och Jerome tvingades lämna denne åt sitt öde, då han ej längre gick att kontakta. Slutligen räddades man av de halvlängdsmän som bebor Gladaskogens östra utkanter och eskorterades så tillbaka till civilisationen.

Bild: [14]

Slottet i Ekeborg

Elfstan Fagerkind beslutade tidigt under sin regeringstid att bygga ett nytt slott i anslutning till Ekeborg. Han ansåg den gamla borgen – Echterborg – vara ”ful, trång, dragig och fylld av stadens stank”. Elfstans rådgivare föreslog ett mindre slott, men då detta inte stämde med Elfstans planer, sparkade han dem och skaffade sig nya, vilka genast föreslog ett gigantiskt slott. Bara förborgen skulle bli det största slottet i Kardien och sammanlagt skulle borgen vara större än hela Ekeborg. Själva slottsbyggnaden i mitten antog enligt planerna närmast groteska proportioner. Den skulle innehålla en teater med över tusen sittplatser, en festsal för lika många, och sovrum och sovsalar för ännu fler. Elfstan kontrakterade Kardiens mest ansedda byggherre, men då denne fick se planerna förklarade han dem omöjliga. Han fick omedelbart sparken och Elfstan hittade en byggherre som hade vett nog att svara: ”Ja, ers kungliga höghet”. Även denne insåg dock det vansinniga i kungens planer. Praktisk till sinnelaget, lyckades han dock övertala kungen att börja med förborgen, för att kunna flytta in snarast möjligt. Man importerade stora mängder caddisk marmor, dock via zorakiska mellanhänder för att slippa nesan att handla med dalker. Själva borgen byggdes dock i sten, som sedan kläddes i marmorplattor. Trots att man minskade omfånget av bygget ”till att börja med”, så slukades enorma resurser. Kungen fick gång på gång ta lån av högadeln. Här visade sig släkten Måne mycket frikostig och då bygget stod klart, efterskänkte man i en storartad gest hela skulden. Byggherren ändrade efterhand i ritningarna så att borgen skulle fungera bättre som slott och inte bara som förborg. Detta lyckades dock inte helt och slottet lider av en del arkitektoniska märkligheter.

Efter 25 års byggande stod så förborgen, eller slottet, i Ekeborg klart. Slottet ligger på en höjd, några fjärdingsväg norr om själva staden. Det är helt klätt i marmor och gnistrar vitt i solskenet. På långt håll kan man se det kardiska riksvapnet som hänger från det stora porthuset i söder. Detta flankeras av två smala, mycket höga torn med spetsiga tak klädda i rödguld. Porthuset är bevuxet med klängrosor och murgröna. Borgens murar är höga och smala och bryts ofta av de smala höga torn som flankerar borgen. I norr ligger själva slottet, inbyggt i muren. Slottet är översållat med balkonger, onödiga gångvägar högt över marken och uppskjutande torn, vissa så höga och smala att man tvingats bygga dem i massiv sten för att de inte skall rasa. Hela slottet är rasande vackert, men för den som tvingas gå upp- och nerför fyra olika trappor, och genom sju korridorer, för att servera mat från köket till festsalen, kan det upplevas som lidande av dålig planering.

Elfstan blev dock lättad när slottet slutligen stod färdigt och adlade omedelbart byggherren. Han kunde dock aldrig släppa tanken på sin magnifika jätteborg och ett par år senare lät han påbörja bygget av den stora borgmuren. Då han avled hade man hunnit bygga en fyra alnar hög, rå, stenmur runt själva slottet. Bygget avbröts vid Elfstans död, och den inramade marken används numera som parkområde för hovet. Vidar V Hjältekonung lät uppföra ett porthus även i norr, för att skydda slottsbyggnaden vid attack. Denna blev dock aldrig klädd i marmor.

Nedanför borgen finns kungens ängar där hovets hästar betar. Här hålls återkommande tornerspel som lockar riddare från hela Aidne.

Städer

Den största staden i Kardien är huvudstaden Ekeborg med 13 000 invånare. Andra viktiga städer är Faltrax och hamnstaden Sterborg.

Ekeborg

Huvudartikel:Ekeborg

Ekeborgs historia

Echtherborg anlades på en höjd bredvid vad som idag kallas Ekeborgsfloden. Konstruktionen skedde på Valentin Echthes initiativ, även om denne aldrig hann se resultatet. Borgen var inte av den massiva typ som är vanlig i Kardien idag, utan bestod av ett flertal palissadförsedda vallar, vars yttersta krets omfamnade hela kullen. Syftet med borgen var inte heller att utgöra en maktbas för länsherrens rytteri. Nej, Echtherborg var en folkborg. Hit flydde echterna när svartfolken kom plundrande, pirater rädade längs kusten, eller krigsherrar kom stormande från Faltraxnäs. Borgen rymde över 20 000 (2 000?) personer och kom att användas flitigt under Mörkertiden.

Med tiden uppfördes en handelsstation innanför murarna, Jarlen tog borgen som sitt residens, och staden började småningom formas. Vid tiden för Odos födelse var Ekeborg, som staden så kom att kallas, en liten välmående köping med ungefär 1 000 invånare. Själva borgen hade nu utvecklats till ett enkelt, men imponerande högt och muromgärdat, stentorn. Den innersta försvarsmuren omvandlades till en låg stadsmur som täckte sydvästra halvan av kullen. Ekeborg kom att bli ett av den Lysande Vägens huvudsäten i Aidne. Här byggdes en mindre solkatedral och staden växte. När den Stora Schismen blev ett faktum och Ekeborg blev huvudsäte för den aidniska kyrkan, lät man uppföra en ny stadsmur som innesluter hela den sydvästra halvan av kullen. Innanför de nya murarna uppfördes den mest storstilade katedral som någonsin skådats på Aidne.

Långsamt så bebyggdes hela området innanför den andra stadsmuren. När echterna tog makten över hela Kardien år 424 e.O. var Ekeborg en välmående stad med drygt 3 000 invånare. Nu inleddes en mer expansiv fas i Ekeborgs historia. Echterborgen byggdes ut för att utgöra en mer ståndsmässig boning för Kardiens nye konung, Vidar II. Den ökande handeln gjorde att Ekeborgs hamn, Linhamnen, växte rejält och även den stadsdelen fick nu en egen stadsmur. Kungen samlade så alltmer resurser i Ekeborg, med Elfstan Fagerkinds megalomaniska slottsbygge som pricken över i:et. Området mellan staden och Ekeborgsfloden blev alltmer tättbebyggt och när Vidar VI tog över styret av Ekenfara (571 e.O.) och centraliserade dess ekonomi, blev inflyttningen hit närmast explosionsartad. Vidar lät efter sin kröning besluta om byggandet av en fjärde stadsmur som nu täcker det stora området mellan Ekeborgsfloden och Ekeborg och knyter ihop staden med Linhamnen. Den fjärde stadsmuren stod färdig år 608 e.O. och lämnar Ekeborg gott om utrymme att växa. Idag är Ekeborg en mycket välmående stad, men med växtvärk. Bostadspriserna har skjutit i höjden och hantverkarna räcker aldrig till att bygga de hus som efterfrågas. Befolkningen är nu uppe i 13 000 och ökar varje månad.

Karta över Ekeborg

[15]

Översikt

Ekeborg sträcker sig från Echterborgen på toppen av Hövdehögen via den lite nedgågna Gamla stan, förbi Solstadens både religiösa och värdsliga prakt, över Nya stadens utspridda och lantliga bebyggelse för att avsluta med den myllrande Linhamnen. Staden är kunglig huvudstad, huvudsäte för den Aidniska kyrkan och en stor importhamn. Mest iögonfallande för den nyanlände besökaren är tveklöst Exarkens palatstados som oavbrutet lyses upp av skenet från en väldig solsten. Som god tvåa kommer det kungliga slottet ett par fjärdingsväg bort som gnistrar i rödguld och marmor. Ekeborg är en ganska lugn stad, echternas som bor här är i allmänhet välmående och nöjda och den överväldigande närvaron av kungsgardister, pergoniter och riddare gör att stadens kriminella håller en låg profil. Ekeborg är en plats för intriger i maktens boningar snarare än enkelspårigt våld.

Echterborgen

På toppen av Hövdehögen tronar Echterborgen. Den är om- och tillbyggd i flera omgångar, men det stentorn som restes innan Odos födelse står fortfarande högst. Bredvid det finns inte mindre än fem något mindre torn och ett flertal borghallar. Då Elfstan Fagerkinds nya slott stod färdigt övergavs Echterborgen och idag fungerar den som huvudsäte för Kungsgardet. Här finns de kungliga vapensmedjorna och utrustning för belägring och fälttåg och även stora spannmålsmagasin. Vissa kungliga ämbetsmän har även sin boning här.

Gamla stan

Innan andra stadsmuren byggdes hann Gamla stan bli överbefolkad. Här trängs husen om utrymmet och lämnar endast smala gränder kvar för folk att ta sig fram på. Gamla stan har aldrig haft någon stadsplan och gränderna och gångarna slingrar sig fram i ett virrvarr som gör att det tar lång tid att lära sig att hitta här, trots att området inte är så värst stort (ca. 20 tunnland). Bebyggelsen är varierad, husen har byggts under nästan 1 000 års tid. Här finns korsvirkesstugor, massiva stenlängor, atriumhus i tegel, marmorvillor och lerklinade backstugor. Om det är någon hustyp som kan sägas dominera stadsbilden så är det väl de för Ekeborg så typiska korstegelhusen.

Runslingan – längs runslingan flockas de lärde. Fast, snarare än lagmän och mandeliter så är det de lite mindre ansedda av de lärdes skara som återfinns här. Här finns visserligen skrivare och bokhållare, men även trollpackor, alkemister, bjäradvokater, astrologer, spåkärringar, helare och drogblandare. Runslingan är även hem för Ekeborgs bohemiska konstnärer vars verk inte röner den uppskattning de förtjänar. Dessa lever för Konsten och tycks livnära sig på sina visioner och omgivningens välvilja. Slingan upplevs av många som en oas av tolerans där även de mest vinddrivna existenser accepteras. För en billig penning finns det alltid plats i någon sovsal. Goda echter undviker helst att besöka slingan oftare än nödvändigt.

Akademin för Elementaristernas Skolning – I änden av runslingan, inklämd emot stadsmuren, ligger Akademin för Elementaristernas Skolning, Kardiens mest anrika och största magikerakademi. Akademin erhåller kungligt stöd och vaktas ständigt från utsidan av kungsgardister. Dess magiker förutsätts i gengäld understödja både kungen och den aidniska kyrkan, något som har retat gallfeber på mer än en frihetstörstande magister. För ytterligare information, se nedan.

Valentin Echtes torg – den enda öppna platsen i hela Gamla stan. Här ligger bontisâlens av Ekeborg solkatedral, Ekeborgs rådhus och magister Himbers fontän. Himber Svartskägge var en jordmagiker vid Akademin som anlade den fontän som än idag ständigt sprutar ut sig kristallklart källvatten genom munnen på en bastant och hårlös dvärg (”surgubben” i folkmun) som ser ut att spotta ut vattnet i syfte att blöta ner folk. Vilket han också gör emellanåt, till omgivningens stora förnöjelse. Överskottsvattnet bildar en liten å som rinner ner genom Gamla stan, vidare förbi Pergons torg för att slutligen mynna ut i havet.

Solstaden

Solstaden är Ekeborgs gräddhylla. Här bor stadens förmögna borgare, kungliga riddare och långt över ett halvt tusende ulepper, klerker, riarker, bontisâler, tots-kerîgasser och givetvis hans strålande helighet Exark Partomus II. Stadsdelen är till överväldigande del byggd i mörkrött tegel, oftast då korstegelhus. De flesta hus är tre våningar höga. Gatorna är breda och stenlagda. I Solstaden finner man hantverkare som guldsmeder, boktryckare, illuminatörer, förgyllare, instrumentmakare, glasblåsare, låssmeder, pärlstickare och pälsbrämare. Främst av de alla står guld- och silverbrodöserna som förgyller högadelns klädedräkter med geometriska mönster och blomstermotiv. Deras plagg och tyger går även på export och Ekeborg har blivit Kopparhavets centrum för den här typen av broderier. Dominerar Solstaden gör dock givetvis den aidniska kyrkan. Överallt passerar riarker och imposanta bontisâler förbi och emellanåt kan man skymta den bländande närvaron av en tots-kerîgass med sitt följe. Dagliga processioner av bedjande riarker, solvandrare och andra pilgrimer passerar genom staden och in i Exarkens palatstados. Här ser man även ständigt riddare, både kungliga och andra, passera förbi på sina kraftfulla divrahingstar, med huvudet högt och blicken stadigt framåt. Besökare i Solstaden kan inte låta bli att imponeras av dess invånares rikedom och det gäller alla, oavsett ursprung. Solstaden är förmodligen en av Erebs rikaste stadsdelar.

Pergons torg – runt det stora stenlagda torget ligger Exarkens palatstados, Ekeborgs katedralskola, Biblioteket i Ekeborg och flera mindre kyrkliga palats. Sex alnar över torget svävar en solsten av väldiga proportioner. Omkretsen mäter nästan två famnar. Solstenen, "Etins ljus" kallad, är en gåva från äventyraren riddar Stor-Vidar Halvörn och placerades svävande i luften av magikerna vid Akademin. Dess ljus är inte bländande, men gör att palatstadosen ständigt vilar i Etins ljus, något som syns över nästan hela staden. I en värld där mörkret råder efter solnedgången är effekten slående.

Exarkens palatstados – byggt 318-324 e.O. I den imponerande palatstadosen residerar exarken och under pemoden vilar kungarna från den echtiska dynastin. Tadosen vaktas ständigt av ett kompani pergoniter. För ytterligare information, se nedan.

Biblioteket – Biblioteket drivs av den aidniska kyrkan och har Kopparhavets största samling av kyrklig litteratur. Det fyller på ett utmärkt vis sin funktion som kunskapskälla för troende, men i övrigt är utbudet kanske lite magert, om än inte på något vis dåligt. Biblioteket attraherar inte så många lärde män, många föredrar Pendon framför Ekeborg.

Katedralskolan – om Biblioteket inte står så högt i kurs så är å andra sidan katedralskolan en institution med mycket gott rykte. Man utbildar i första hand blivande riarker i teologi, men även klerker samt en hel del adelssöner som behöver allmänbildning och andlig fostran.

Riddar Halvards plats – kryllar av adelspalats. Det börjar bli alltmer vanligt att adelsmän bosätter sig i Ekeborg, eller skaffar sig åtminstone ett permanent palats här. Utvecklingen kommer sig av att den alltmer utvecklade pengaekonomin möjliggör överflyttning av inkomster från länen till Ekeborg, samt att allt fler insett vikten av att komma nära inpå kungamakten. Här finns även ordenshus för bland andra Handslagsorden, Tornriddarna, De ridderliga bröderna och Frihetsbröderna.

I Solstaden finns även platser som Drottning Signhilds park, Stortorget, Lagmanshuset, Greve Albins torn, Drotslängan och Kungliga myntverket.

Nya staden

”Nya staden” fnös banérriddare Mayok. ”Snarare en förvuxen bondby. Här finns fler grisar än människor, fler bönder än skomakare och fler fruktträd än gatstenar. Låt oss rida fort så kommer vi snart till mitt magnifika residens vid Riddar Halvards Plats! Tag ingen notis om halvlingarna vi passerar snart. De är givetvis fullständigt hopplösa, men har åtminstone vett nog att ta efter goda echtiska seder.” Banérriddar Mayok från Edsmark sporrade så sin hingst nerför Hagmovägen så att folk och fä knappt hann undan det framstormande sällskapet.

Nya staden påminner mycket riktigt om en förvuxen bondby eller, för den sentida betraktaren, ett villakvarter i en välmående förort med som mäklarna säger, "generösa trädgårdstomter". Längs de enkla gatorna ligger låga korsvirkeshus av samma typ som dominerar övriga Ekenfara. Överallt finner man fruktträdgårdar, trädgårdsodlingar och örtagårdar. Ett par kvarvarande lundar med ekskog bidrar även till det lummiga intrycket. Det är svårt att tro att man kommit till Kardiens största stad för den som anländer till Ekeborg genom Arntunaporten och finner sig kryssa mellan bökande grisar och artigt hälsas välkommen av bönder på väg till fälten. Endast längs Jarl Bankes Väg och Vidarvägen finns en påtaglig stadskänsla. Nya staden befolkas av ”vanligt folk”, de flesta goder echt, som livnär sig som bönder, skomakare, tunnbindare, snickare, murargesäller, stadsvakter, tjänare, skräddare, slaktare och liknande. Inga märkvärdiga sysslor, men då löneläget är högt i Ekeborg klarar man sig ganska gott. En vanlig inkomst ligger på 45 kopparmynt per dag.

Kungens nytorg – centrum för handel med jordbruksprodukter. Här bjuds säsongens färska frukt och grönsaker ut av Ekenfaras bönder. Runt torget finns även slaktare, bagare, en vinstuga, några bjärhallar, ett bryggeri och ett värdshus. Mitt på torget reser sig en staty i romantisk stil av riddar Gadaryus Stolpe som sträcker sitt svärd mot skyn. Vid hans fötter vilar den livlösa Grinfaraormen.

Vidarvägen – sträcker sig från stadsporten till Kungens nytorg. Kantas av nybyggda och påkostade korstegelhus. Det finns ännu obyggda tomter och på ett par av dessa arbetar man med att uppföra nya byggnader. Längs Vidarvägen bor nyrika borgare: åkeriägare, handelsmän, byggmästare, drotsar, etc.

Lilla Ekeborg – i en idyllisk och välskött by med rosenbuskar och körsbärsträd bor omkring ett halvt tusende halvlängdsmän. Många av dem har åkrar utanför staden där man odlar frukt och grönsaker som säljs på Kungens nytorg. Det vanligaste yrket bland männen år dock finsnickare. Bland kvinnorna är det många som arbetar som barnuppassare åt det rika borgerskapet och adeln. Här finns även ett tehus där Ragnvald Fyrfinger söker lära echterna riktig tekultur och serverar ljuvligt frasiga smörflarn. Halvlängdsmännen har kommit att bli en accepterad del av staden, även om man får stå ut med att fulla ungdomar emellanåt drar igenom Lilla Ekeborg brummandes på ”Va´ har’u har’u för’e lilla pyre?”, en för staden ny visa av okänt ursprung.

Ankeborg – någon sådan plats finns inte. Ankorna bor i Linhamnen, eller (om de är rika) i Solstaden.

Linhamnen

Närmare en ”multikulturell smältdegel” än Linhamnens myller av raser och nationaliteter kommer man inte i Kardien. Den blomstrande handeln lockar till sig köpmän från Erebs alla hörn och alltid ligger det något fartyg från fjärran hamn förtöjt vid kajen. Vidare lockar exarken och palatstadosen till sig skaror av pilgrimer från alla rättroende länder. Under lågsäsong finns här kanske ett hundrade fromma pilgrimer, men under Vinter- och Sommarfesteveckan räknas de i tusental. De flesta anländer hur som haver med båt till Linhamnen, även om de som är starkast i tron har gått till fots längs Via Aidne. I Linhamnen har under det senaste seklet handelshusens kontor skjutit upp som svampar ur jorden. Ekeborg har kommit att bli en hamn att räkna med där det går att göra stora vinster. Här finns handelshus som Huset Sampona (Trakorien), Hinkare (Erebos), Jisakson (Zorakin), Sigiõs (Caddo), Calvado (Caddo), Gyllenax (Kardien) och Hugger (Caddo/Kardien). Det sistnämnda drivs som samriskbolag mellan huset Hugger på Caddo och Muggo Silkeshand, född och uppvuxen i Ekeborg. Huset Hugger har i det närmaste monopol på banktjänster i Ekeborg. Muggo Silkeshand har blivit enormt förmögen och flyttade nyligen in i ett mindre palats i Solstaden, även om kontoret fortfarande ligger kvar vid Frihetstorget.

Inte bara utlänningar har funnit fördelen i att bo i Linhamnen. Även många kardier av icke-echtiskt ursprung, främst då losdriver, föredrar att slippa echternas nedlåtande blickar och bosätter sig här. Stadsdelen har en längre gående religionsfrihet än vad som är brukligt i Kardien. Regeln är att så länge man håller sig innanför hemmets fyra väggar och inte söker omvända rättroende får man tillbe vad man vill. Den som frågar runt kan hitta kapell eller underjordiska tempel för såväl Kastyke, Sholak, Shamash, Mulekh, Anxalis, Æsír, Fraschikel och Etin (dalkiska grenen). De båda sistnämnda har ett eget prästerskap och håller reguljära bönestunder.

Frihetstorget – Linhamnens stora torg döptes under stor hänryckning om från Slavtorget till Frihetstorget när echterna anammade Lysande Vägens påbud om att förbjuda slavhandel. Idag är det fortfarande centrum för handel i Ekeborg. Runt torget ligger handelshusens ståtliga kontor vägg i vägg med varandra. Här kan man finna ett utbud av lyxvaror som endast ett fåtal städer i Ereb kan konkurrera med. Akrogaliskt helsiden, erebosiskt kläde, sombatzinskt silverlarvssiden, berendiskt grilnuytyg, finaste vallstenalin, trakoriskt algsiden, sidenrävpäls från Kejsardömet Jih, mård, mink och sobel finns alltid att köpa. Här finns även att få smalugger, oposer, diamanter, guldhalsband, silverbroscher och vitguldsarmband. För den krigiskt lagde finns dvärgsmidda sköldar och svärd, klingor i argaldiskt stål, långbågar av appogran och tillhörande pilar med fjädrar från den melukhiska sánfågeln och ombud tar upp beställningar på helrustningar från dvärgamästarna i Aidnebergen. Det enorma överdådet kommer sig av att det är här i Ekeborg som den kardiska adeln spenderar en stor del av sin enorma förmögenhet.

Hamnen – I hamnen finns en stor vinschkran som används för att lasta och lossa, lagerhus, ett par kungliga och en handfull kyrkliga krigsskepp, fiskmarknad, liv och rörelse.

Fröken Deldas frestelser – ”En goder echth köper ej kjärlek, ty kjärleken kan endast ges frivilligt!” Citatet härrör från Valentin Echthe och för en ansedd echt är det otänkbart att bege sig till ett simpelt horhus. Åtminstone när någon ser… Enkla soldater och bonddrängar utan möjlighet att försörja en familj anses som ursäktade. Glädjehusen finner man i allmänhet bakom en oansenlig dörr på en bakgata i de ruffiga kvarteren. Fröken Delda driver ett av dem. Hon har specialiserat sig på det exotiska: mörkhyade efarier, blåhudingar från Orghin, krunska sällskapsdamer och magilliska oskulder (hon var oskuld i över ett år) har vid tillfällen utgjort del av medarbetarna. Det mest exotiska som står att finna idag är tveklöst dvärgen Milok. Han är långt ifrån fager och har endast en kund, men denne betalar mycket bra både för Miloks tjänster och för fröken Deldas disktretion. Ett avslöjande vore förödande.

I Linhamnen finns även platser som S:t Mikkels stortempel, bjärhallarna Tvenne krus och Halle, härbärget Pilgrimen och värdshuset Aftonsol.

Ekeborgs omgivning

Begravingsplatsen – ligger på Hövdehögens västsluttning, precis norr om staden. Begravningplatsen kan nås genom Norrport eller genom en liten bakdörr i stadsmuren. Här lät Valentin Echthe uppföra sitt gravmonument då han ville ”hvila i then nedåtgående solens mijuka skien i efvigheten”, ett citat som övertolkats till leda sedan Odo ankomst till Divra. Runt Valentins grav har Ekeborgs begravningsplats vuxit fram. Här finns ständigt någon familj som håller bönevaka över en nyligen avliden familjemedlem. De rikaste av Ekeborgs invånare låter uppföra ståtliga stenmonument över sig, men de flesta låter sig nöja med en enkel stenplatta. Här ligger även ett enkelt soltempel som ständigt bemannas av en riark som stödjer de sörjande och ber för de döda.

Valentin Echthes grav – För echterna är det här en plats av oerhörd betydelse. Själva monumentet är en väldig stensarkofag, sirligt ornamenterad med scener ur Valentins liv som omsorgsfullt restaureras och ommålas så att de aldrig skall förglömmas. Här samlas echter från när och fjärran för att fira Valentin Echtes dag samman med kungen varje år. Alla echter som besöker Ekeborg för första gången besöker även Valentins grav.

Jarl Bankes bro – förbinder Ekeborg med Ekeborgsflodens väststrand. Uppförd på Jarl Bankes order på 300-talet e.O.

Kungliga slottet – Ett par fjärdingsväg nordöst om Ekeborg ligger Elfstan Fagerkinds magnifika slott som uppfördes till enorma kostnader. Här residerar kungen och hovet. Se separat artikel.

Kungsängarna – Mellan Kungliga slottet och Ekeborg breder Kungsängarna ut sig. Här betar kungsriddarnas hästar och här kan riddarna även ses träna sina färdigheter varje dag. Vart tredje år hålls torneringen i Ekeborg som lockar riddare från hela Kopparhavet. Då förvandlas Kungsägarna till ett myllrande hav av tält, vimplar, banér, marknadsstånd, folk och fä.

Kerisgassens stad – Nyligen uppfördes en kyrkostad på en ö i Ekeborgsfloden en halv dagsmarsch norr om Ekeborg. Här residerar numera kerisgassen av Divra, hans rättrådighet Jalkmar Skarpöga samt ett par munkordnar.

Exarkens palatstados

Vid Pergons torg breder hon ut sig i all sin prakt. Exarkens palatstados, uppförd i berendisk marmor och smaragdguld från bortre Akrogal. Ett imponerande bygge, uppfört för att imponera inte bara på echter och andra rättroende utan också får att bräcka de kätterska dalkerna. Fyra större och ett dussintal mindre torn skjuter upp mot himlen och däremellan vilar de mäktiga domer som bygger upp själva solkatedralen. Invändigt domineras tadosen av den enorma odosalen som utan problem rymmer hela Ekeborgs befolkning. Här hålls alla större mässor och under pemoden i dess mitt vilar kungarna från den echtiska dynastin, ständigt i Etins ljus. Vid sidan av odosalen finns andra salar och det kan pågå ett flertal ceremonier och bönestunder parallellt i tadosen. I helgonsalen förvaras reliker från storheter som S:t Botvid den dubbelt ångerfulle och S:t Eril martyren. Här finns ett flertal bönepemoder där de fromma kan tillbe sina helgon. Åtminstone en gång om dagen hålls en större bönestund som leds av en bontisâl eller högre och nästan ständigt finns det en riark att ansluta sig till i tillbedjan. Om natten lyses tadosens insida upp av otaliga vaxljus, glödande rökkar och ljuset från Pergons torg.

Exarkens palatstados är målet för de pilgrimsfärder som de som följer läran bör bege sig på en gång i livet: för att skåda hans helighet exarken och erhålla dennes välsignelse. De flesta anländer med båt till hamnen. Redan från Ekeborgsbukten kan man se palatstadosen och många pilgrimer som anländer under dygnets mörka timmar har svimmat av hänförelse då de sett tadosen återspegla Etins ljus. I Linhamnen inkvarteras man gärna i härbärget Pilgrimmen. Varje morgon leds sedan de nyanlända pilgrimerna av en riark i procession till palatstadosen. Här förrättar man så den frommes bön, ber inför S:ta Seved, solvandrarnas och alla pilgrimers skyddshelgon och tackar Etin för att man har klarat resan. Sedan följer minst en fortdag av bön, reningsceremonier, andlig hänförelse och turistande i Ekeborg. En fortdag är vad som krävs för att genomgå alla de ceremonier som renar sinnet så att pilgrimen är redo att erhålla exarkens välsignelse. Dagen före Odosdagen fastar man och nästa morgon, i soluppgången, sker det stora ögonblicket alla har väntat på då hans helighet exarken personligen ger varje pilgrim sin välsignelse och en välsignad medalj i guld med en rundsol präglad på ena sidan och exarkens porträtt på den andra. Myntet gäller som bevis för att pilgrimen har besökt palatstadosen och exarken, men inte som betalningsmedel. Att söka avyttra den räknas som ett budbrott mot Odos sjätte bud.

Största tillströmningen av pilgrimer sker vid Sommarfesteveckan. Då svämmar Ekeborg över av tillresta, inte bara från fjärran utan också echter från hela Divras udde. Tältläger ordnas på kungsängarna och här firar man även Soldagen med ringdanser och långdanser där tiotusentals människor (och tusentals halvlängdsmän) deltar. Då solen står mitt på himlen ansluter exarken och leder sina tillbedjare i bön. Ifall Soldagen är mulen ansluter inte exarken förrän strax innan solen slutligen bryter genom molnen. Då ceremonin är över tar ett mer världsligt festande över och varar till dess att solen åter går upp på morgonen. Då ber man en kort bön till Etin och går slutligen och lägger sig.

Exarkens palatstados

Ekeborgs ordningsmakt

Ekeborg patrulleras av sju tionden stadsvakter vars uppgift är att upprätthålla lugnet, släcka bränder och i viss mån bemanna stadsportarna. Dessa står dock i allmänhet obevakade, men stängs om natten. Att vara stadsvakt är ett respekterat yrke. Utöver stadsvakten finns fyra stadsfogdar, en för varje stadsdel, som ansvarar för arresteringar och brottsbekämpning. Stadsvakten lyder under stadsfogdarna.

Gatumat

Enklaste gatumaten består av en bit bröd. Om morgonen ställer bagarna ut små osötade vetebullar i fönstren så att förbipasserande kan greppa en i förbifarten mot ett kopparmynt. Framemot lunchtid börjar man sälja hällkakor som tillsammans med en bit ost och lufttorkad skinka blir en hel måltid. Pris: tre kopparmynt för hällkakan, sju med en rejäl bit ost och skinka. Hällkakorna går även att få med en skiva nygrillad spädgris för tio kopparmynt. Många kompletterar helt enkelt sitt bröd med frukt, nötter eller en bit blodkorv som inhandlas vid närmsta torg. Överallt kan man även köpa honungssmulor – små bitar överblivet bröd som steks gyllenbruna i smör och doppas i honung, mycket populärt både bland barn och vuxna. I Linhamnen finns det största utbudet; i första hand fisk (naturell eller med ostronsås), men för den matintresserade så finns både erebiska, dalkiska, trakoriska och ankiska specialiteter att tillgå. (Ja, du kan få langockermos. En stor slev för tre kopparmynt. Men varför du skulle vilja det är det ingen som begriper. Det är mest trakoriska sjömän som äter eländet. Ta en bit färskgrillad havsaborre med ett stänk citron och havssalt på istället. Komplettera sedan måltiden med en nybakad solbulle med smör, en näve kastanjer, en solmogen apelsin och avsluta med en strut honungssmulor. Till det hela dricker du med fördel ett stop salviaöl. Vi på Erebaltor.se lovar att du blir mycket nöjdare.)

Arkitektur

Korstegelhus – det arketypiska huset i Ekeborg är två våningar högt och byggt med korstegelteknik. Man murar mörkrött tegel mellan ett ramverk i svarttjärat trä. En billigare variant är att bygga med traditionell korsvirkesteknik och sedan rappa det med mörkröd lera eller, för den vågade, måla det i någon annan färg.

Akademin för Elementaristernas skolning

Akademin är byggd i kalksten, prydd med tusentals skulpturer föreställandes de mest respektingivande elementarer: frostvargar, bäckahästar, glacialer, luminaler, gnomer, mörkerulvar och chronitrar. Ingången är en bastant, outsmyckad dörr i uråldrig järnek, fylld till sista por med magiska skyddsbesvärjelser. Utanför vaktar ett par kungsgardister. Innanför står några elementarer gömda i gången, redo att mota bort ovälkomna besökare. Innanför den låga och smala gången ligger akademins innergård, en stenlagd öppen plats som domineras av en damm med en sprudlande fontän i mitten. I dammen bor en undin som emellanåt väljer att ta form i fontänens vattenstråle. Dammens vatten har vissa inneboende magiska egenskaper och används flitigt inom rituell magi och alkemi. Bottenvåningens rum står alla öppna mot innergården. De övre våningarna nås också därifrån genom sammanlänkade trappor, balkonger och balustrader. Givetvis finns även en väl tilltagen källarvåning med långa irrgångar, hålrum där elementarbestar hålls fångna, hemliga grottrum för ritualer och lönngångar som sträcker sig till en bakgata på runslingan, Echterborgen och andra platser i Gamla stan.

Akademin leds av ett råd bestående av dess magistrar. Alla magistrar räknas här lika. Ingen står över någon annan. I viktiga frågor kräver man koncensus. Detta leder givetvis till att inte särskilt många svåra beslut kommer att fattas, men borgar samtidigt för magistrarnas oberoende. Dessa styr sig i mångt och mycket själva, antar skolaster och samlar in terminsavgifter. Att en skolast har anslutit sig till en magister betyder dock inte att det endast är denne som kommer att sköta skolastens utbildning. Ingen magister behärskar allt, särskilt inte efter ett decennium eller så när skolasten nästan har nått magikers nivå. Det finns för närvarande sju magistrar vid akademin, nedan följer beskrivningar av några av dem.

Magister Uluban Arakk, högaktad mineraldissektor och utlärare av jordelementets magi

Spindelskör och sprödlemmad frasar den skinntorre gamla magister Uluban genom magiskolans kalkstenskorridorer. Den lilla spetsnästa mannen tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen, likt ett torrt löv som plötsligt prasslar iväg med vinden. Han har för ovana att glida genom stenväggar eller stängda dörrar, utan att knappt notera det själv, och han lämnar allt som oftast bestörta skolaster efter sig i korridorerna, försynt ropande och hoande efter "Ärevördige Magister".

Förutom en djup kunskap i jordmagins djupaste hemligheter besitter han också en förvånansvärd skicklighet i diverse trolleri- och fingertrick, och mången skolast har låtit sig luras av hans långa och bleka insektliknande fingrar och trott sig se riktig magi när han plockat fram småsten av gnejs och fältspat ur tomma luften.

Det sägs att han aldrig äter och aldrig sover, och även om detta inte är helt sant så har han utvecklat en förmåga att likt en orm smälta det lilla han förtär i en ytterst långsam process. Han har obehag för allt som på sätt eller annat är väldigt levande. Helst äter han salter och gammat hårt bröd, och det också så sällan som möjligt. Det som egentligen håller honom igång är pollen från den giftiga bergkorallens blommor, en drog och ett fruktat gift som den beniga magistern blivit kraftigt beroende av. Drogen köper han via en bulvan; glädjeflickan Ní på horhuset "Fröken Deldas frestelser" nere vid Linhamnen. Den egentliga langaren är en losdrivisk smugglare och våldsgörare med en liten lågriggad karavell för "fiske och småhandel".

Bergkorallens dyra pollendrog har försatt Uluban i ekonomiskt trångmål och pantlånaren Halmas Hålhaka har satt sina råskinn att hålla ögonen på magistern.

Drogen förtärs genom att först uppblötas i ammonium, en obehaglig vätska som Uluban använder för att konservera små bergsorganismer med. Dessa små larver och ödleliknande urdjur, prydligt inlagda i små bruna flaskor, pryder i mängder väggarna i Ulubans etudium.

Shadaris Omoru Mho, magister över mörkerelementets magi

Shadaris härstammar från Oimis glänsande glasdyner i det sydligaste Sombatze. Hon är ättling till såväl havsfarande alver som högättade glashavsfurstar och det går inte att ta miste på hennes stolta bakgrund när man ser henne. Hon är mycket lång och rör sig oändligt långsamt och sirligt. Som klädnad bär hon endast florstunna svep sydda av nattfjärilsvingar samt siden spunnet av silverlarvens blekvita ludnad. Varje kväll tvår hon sig i ett bad av tårar från de nyligen avlidnas andar och två slavar strör oupphörligt sombatzisk sand framför hennes fötter (och sopar upp bakom henne), eftersom hon avgett ett löfte att aldrig beträda annan mark än den hon fötts på. Hon tjänar hängivet det namnlösa urmörkret, och har upprättat ett litet tempel i den västra flygeln av skolbyggnaden. Detta har blivit något av ett problem för magiskolan, då den karismatiska magistern fått ett litet följe av lärjungar och vid sidan om arbetet på skolan ledsagar dem i urmörkrets tro. Givetvis ser inte den Lysande Vägen på detta med blida ögon, för fast den nog i princip är tolerant gentemot övriga religioner, går det inte att acceptera att en kungligt understödd organisation öppet flörtar med okända gudomligheter.

Skröd-Inger, magister över tidrummets magi

Skröd-Inger är en liten och energisk dam som är mycket uppskattad bland skolasterna för sin aldrig sinande entusiasm och det engagemang och den värme som hon utstrålar. Hon bemöter dem alltid med ett leende på läpparna och besvarar glatt alla frågor. Problemet är dock att Skröd-Inger är mycket svårtillgänglig. Det tycks hart när omöjligt att veta var hon befinner sig eller vart hon är på väg. Ständigt försvinner hon i tomma intet, mitt som hon var på väg att avslöja tidsmagins innersta hemligheter. Skröd-Inger äger nämligen stor kraft som tidsmagiker, men saknar delvis kontroll över sina förmågor. Hon tycks ständigt vara på väg någonstans, kan när som helst dyka upp ur tomma intet och ingen utom hennes make har någonsin sett henne sitta still. Armarna viftar oupphörligt under hennes engagerade utläggningar, som dock aldrig hinner komma till punkt innan något nytt fångar hennes uppmärksamhet. Skröd-Inger har en irriterande vana att plötsligt komma med avslöjanden om andras människors framtid. Hon kan tillexempel rufsa om håret på någon av sina skolaster och utbrista ”Åhh, din första dotter kommer att bli såååå vacker. Brynhilde…”. Varpå hon raskt återgår till att ingående förklara rumtidens tvillingparadox. Hitintills har hon aldrig haft fel, men skolasten som var tvungen att döpa sitt barn till Brynhilde var inte riktigt nöjd, trots att dottern sannerligen blev en riktig skönhet. Endast om morgonen, när Skröd-Inger intar sitt coffa samman med sin man Erfvin är det möjligt att med säkerhet fastställa både hennes läge (sittandes i kökssoffan) och inriktning (dricka morgon-coffa). Paret har inga barn, men Skröd-Inger har en katt. Den eländiga katten, som bor i en låda i köket, tycks lika mycket död som levande. Varje morgon hävdar Skröd-Inger att så länge man inte lyfter på lådan är katten lika mycket död som levande. Och varje morgon svarar Erfvin ”Bohr-snack!” (vad han nu menar med det) och lyfter på locket. Och mot alla odds visar det sig att katten har överlevt ännu en natt.

Faltrax

Huvudartikel:Faltrax

Längst in i sydöstra Faltraxbukten söder om ögruppen Achene ligger fristaden Faltrax. Den är belägen ett par hundra meter in från kusten längs Phaltoflodens utlopp. Under Kardiens första två kungadynastier var Faltrax Kardiens huvudstad, men då echterna tog över makten 424 e.O. flyttades kungens hov till Ekeborg som blev ny huvudstad. Faltrax är dock Kardiens näst folkrikaste stad med ungefär 4 500 invånare.

Sterborg

Huvudartikel:Sterborg

Hamnstad i västra Kardien.

Torilia

Huvudartikel:Torilia

Torilia är en snart femhundra år gammal trakorisk koloni ytterst på Kardiens nordspets och har varit till irritation för nordmarkarna, deras hertigar och de kardiska kungarna sedan den grundades. Torilia bedriver nästan ingen handel, förutom exporten av bitom, en impregneringsolja som endast framställs här. Annars lever kolonin mest som omlastningshamn.

Trakorierna har annekterat ett område med en radie på ett par mil runt staden där odling av tåliga sädesslag odlas för att försörja befolkningen. Kolonin är präglad av sina försvarsvallar och i modern tid av sina bitomkokerier. Staden agerar även mellanhand i slavhandeln, till stort förtret för alla rättroende kardier.

Samhälle

År 424 e.O. övertog echterna styret av Kardien från den trötta Brandiska dynastin. I och med detta skapades det Kardien vi ser idag. Echterna skaffade sig en grundlagskyddad makt över de övriga folkslagen i Kardien: § 1 ”All makt avgår till det echtiska folket” – paragraf ett ur den kardiska rikslagen. Det innebär att endast echter kan vara adel samt inneha många kungliga ämbeten och vara officerare i hären. Echterna kontrollerar hela samhället och ser ner på övriga folkgrupper, i synnerhet då faltrakier.

Styresätt

Maktövertagandet

När echterna tog över styret i Kardien hade man i de egna landområdena en närmast förfeodal samhällsstruktur. Det fanns ingen egentlig adel. Däremot fanns det gott om stormän. Det fanns så gott om stormän att gränsen mellan dessa och folket var flytande. Ägandet av mark var splittrat och en stor andel av bönderna odlade sin egen jord. Skillnaden mellan stormännen, som emellanåt kallade sig för baroner, och folket gick vid att stormännen måste ställa upp med ryttare då Jarlen kallade till härmönstring och i gengäld hade man rätt att uppta en sköldpenning från lokalbefolkningen. Jarlen var echternas ledare och valdes av stormännen. Dennes makt bestod av att representera echterna gentemot övriga Kardien och i att han ledde hären i strid. Utövande och stiftande av lagar sköttes av lagmännen och brottsbekämpning sågs som allas gemensamma ansvar.

Då Vidar stod redo att ta över styret över Kardien insåg han att den echtiska samhällsstrukturen som byggde på gemenskap och personligt ansvar inte skulle räcka till då ett helt rike skulle styras. Han samlade till sig ett råd bestående av framstående zorakiska adelsmän, mandelmunkar, konsuliter, alla de främsta echtiska stormännen (det var många som ansåg sig höra till den skaran), några faltrakiska ogdar, representanter för Ekeborg och Arntunas borgerskap och en och annan storbonde av rang. Alla möjligheter låg öppna och himlen tyckes vara den enda gränsen. Debattens vågor gick stundtals höga. Vidar sökte bygga en stark kungamakt, stormännen utöka sina gods, kyrkan höja tempelskatten, borgarna stå fria från beskattning och bönderna behålla sina rättigheter. Baronen av Breda hade en egen agenda och talade sig varm för en maktdelningsprincip där var adelsman enkelt skulle kunna avsättas av sin länsherre och var länsherre avsättas av sina vasaller om de skulle stå enade, ”på det att ingen orättfärdig adelsman som befläckar det echtiska folkets ära må sitta säkert”. Denna princip fick tack vare baronens karisma och patos ganska stort genomslag. Kungen föreslog först att landet skulle delas in i ett femtiotal ungefär jämbördiga grevskap, men anförda av Baron Måne och Stolpe menade de främsta stormännen att de i kraft av sina anor och ägor måste stå över de andra.

Man enades till slut om en modell som liknade den valienska med en hertig som främste representant för varje landskap. I de mer utsatta delarna av landet (Nordmark, Videlrike, Inmark och Philmark) kom alla grevar att svära trohet direkt till hertigen för att på så sätt stärka försvaret, medan hertigarna på Divras udde (Haperike, Divra och Satgherin) egentligen inte blev mer än greven med högst rang, landskapets representant i rådet och dess fredsmäklare . På Faltraxnäs kom en del grevar att bli vasaller till hertigen, andra att stå direkt under kungen.

Feodalsystem

I sitt län är adelsmannen inte envåldshärskare. Han agerar som konungens sändebud och skall regera i samklang med rikslagen, lokala sedvänjor, tron, sin länsherres påbud och i samråd med lokala maktfraktioner. Länsherren står utanför Divras udde för den lokala polismakten och har rätt att döma i rättsfall rörande låg rätt. Grova brott åligger det kungens fredsdomare att döma i, men dessa är många gånger även adelsmän och länsherrar.

De exakta förutsättningarna för länsherrens rättigheter varierar mellan två granngods i enlighet med urgamla beslut. Så även böndernas rättigheter. På vissa ställen har man kanske förhandlat sig till rätten att jaga på godsherrens mark. En del bönder betalar fasta arrenden medan andra arrende som andel av skörden. Skatter, pålagor och rättigheter är ett lapptäcke av lokala sedvänjor och ödets nycker.

Allod: Alloden är inte en del av det feodala systemet. Den som äger marken betalar inga skatter till en godsherre eller svär trohet till en länsherre. Den största delen av allodmarken ägs av välmående bönder, men det finns också många adelsätter som har allod på Divras udde. Att driva ett jordbruk på allodmark har givetvis stora fördelar då man endast betalar tempelskatt och lagmansränta och då det var länge sedan man hotades av yttre fiender är det få som saknar skyddet från en adelsman. När kungen kallar till härmönstring har allodbonden dock plikt att bidra till hären.

Skattebönder: Dessa äger sin egen mark, men lyder under en godsherre. De betalar inget arrende, men diverse småavgifter och sköldränta. I gengäld åtnjuter man godsherrens beskydd.

Landabo: Echtisk benämning på bonde som arrenderar den mark som han odlar.

Trohetseder: Alla grevar lyder under en hertig, men alla baroner lyder inte under en greve. Det finns baroner som svär trohet direkt till en hertig och allodbaroner som inte lyder under någon. Då många adelsmän har gods spridda i flera områden så graderar man sina eder och framförallt så ser man nogsamt till att kungöra vem som är ens högste herre. Trohetseden till kungen som alla svär går dock alltid först.

Fejder: Gränstvister, oklara trohetseder, arvstvister, släktband, ärelystnad, upplevda förolämpningar och girighet kan alla vara upphov till de fejder som emellanåt uppstår mellan adelsmän. Ibland har det hänt att hertigar har startat krig mot varandra, vilket närmast får liknas vid inbördeskrig. Detta är något av en mardröm för konungen som om han är klok gör sitt yttersta för att stävja fullskaligt krig i sitt land. Dessa stridigheter avslutas i allmänhet med att fred sluts, försoning uppnås och gods byter ägare.

Gods: Gods är en ekonomisk enhet där samtliga bönder lyder under en och samma herre, godsherren. Godsherren har rätt att ta upp en del skatter och avgifter från godsets invånare samt uppbära arrende från dem som brukar godsherrens jord och dagsverken från godsets livegna bönder. Ett gods ägs alltid av en adelsman. Adelsmannen kan dock vara alltifrån en riddare till kungen. Ett gods omfattar oftast en eller ett par byar och sammanfaller ofta med ett riarkât.

Markland: Arealenhet. Ett markland motsvarar den storlek på en bondgård som ger dess brukare en ”normal inkomst” vilket bland echter anses vara omkring 100 guldmynt/år innan skatter och avgifter. Den exakta storleken på marklandet kan variera. Det är avkastningen som är viktigast. Som riktvärde kan man dock sätta att ett markland är omkring sex hektar på någorlunda bördig jord.

Herrgård: Godsets huvudbyggnad och godsherrens hem.

Sätesgård: Påkostad herrgård, en adelsmans huvudsakliga hemvist.

Släktgård: Herrgård på Divras udde som räknas som det ursprungliga hemmet för en adelssläkt.

Godsfogde: Förvaltar ett gods åt dess ägare.

Hövitsman: Förvaltar ett sammanhållet område bestående av ett flertal gods, ett län, åt dess herre. Motsvarar drotsar i den kungliga administrationen. Är oftast riddare.

Kastellan: Sköter en borg åt borgherren. Är även han oftast riddare.

Skatter & Avgifter

Skatter är komplicerade och styrs av gamla avtal och sedvänjor. Det är adeln i egenskap av godsherrar och kyrkan som har rätt att uppbära skatter. De enda övergripande skatter som finns i Kardien är tempelskatten och lagmansräntan, övriga skatter är egentligen specifika för varje enskilt gods, även om likheterna är stora.

Tempelskatt: Tempelskatt uppbärs av den aidniska kyrkan, betalas av samtliga kardier förutom penter och skogarnas älvfolk och samlas in samman med godsets övriga skatter för att sedan levereras direkt till riarken. Skattens storlek varierar något, men uppgår till omkring 1/10 av skördens värde.

Lagmansränta: Denna betalas också av nästan samtliga kardier och används till att försörja fredsdomare, lagmän, landsfogdar och häradsfogdar. Uppgår till omkring två guldmynt per hushåll och år.

Arrende: Avgift för att bruka någon annans jord. Räknas inte som skatt och kan därför betalas även till ofrälse personer (alltså inte endast till konungen, adeln eller kyrkan). Uppgår normalt sett till mellan 1/5 och 1/7 av skörden. Kan betalas som fast avgift eller som andel av avkastningen.

Sköldränta: Betalas av alla som har rätt till en adelsmans beskydd från rövare, svartfolk och den elake grannbaronen. Varierar mycket från plats till plats, men omkring fyra guldmynt per hushåll kan ses som ett riktmärke.

Dagsverken: Utförs av alla livegna bönder, oftast på herrens åkrar. Uppgår till några dagar per fortdag och mer än det dubbla i skördetider. Det går också att köpa sig fri från dagsverkesplikten.

Avgifter: Godsherren får även inkomster från betesavgift, kvarnavgift, arvsskatt, bortgiftesavgift, frigångsavgift, m.m. De båda sistnämnda betalas endast av ofria bönder, som också kan tvingas betala ”förstnattspeng” för att godsherren skall avstå från sina rättigheter på bröllopsnatten. Dessa avgifter är ganska små och uppgår till några guldmynt per hushåll och år. Det finns dock godsägare som utnyttjar dessa avgifter för att maximera sina inkomster, under stort knot från godsets bönder.

Rättsväsende

Kardien har ett med erebiska mått centraliserat och enhetligt rättsväsende. All rättskipning utförs av kungliga ombud som denne kan avsätta. Landet är indelat i domsagor som variera något i storlek. Det finns mellan en och fem domsagor i varje grevskap. I Darensslätt och norra Kardien sammanfaller domsagorna med shirerna. I varje domsaga finns en fredsdomare och en landsfogde. Landsfogden är chef för brottsbekämpningen och agerar som överåklagare i domsagan. Denne kommer oftast ur lågadeln, är riddare med egen sätesgård och svär endast trohet till kungen. Fredsdomaren är domsagans högste domare och äger rätt att fälla dom i mål som rör hög rätt (mål som rör brott som kan leda till döden). Även fredsdomarna kommer oftast ur lågadeln. Dessa har en lång juridisk utbildning och endast ett fåtal av de lärde juristerna i Pendon och en i Ekeborg duger som examinatorer för den som vill bli fredsdomare. Endast echter kan vara fredsdomare och landsfogdar.

Domsagorna är sedan indelade i ett dussintal häraden. I varje härad finns en lagman och minst en häradsfogde. Lagmännen är precis som fredsdomarna juridiskt skolade, men kraven är här inte riktigt lika höga. Lagmännen kommer till skillnad från fredsdomarna främst från ofrälset, oftast då storbönder eller borgare. De har rätt att fälla dom i alla mål som rör låg rätt (mål som rör brott som inte kan leda till döden) och kan även bevittna avtal och utdöma repressalier. Häradsfogdarna har ansvar för brottsbekämpning och upprätthållandet av allmän ordning. Till sin hjälp kan han begära att byalagen utser bysvenner. Dessa är till stor hjälp vid marknadsdagar och liknande och har även ansvar för att byns rättsliga konflikter når lagmannen. De avlönas med en liten peng varje år samt daglön när de begärs i tjänst. Häradsfogdarna bär alla en svart alnslång stav som tecken på sitt ämbete. Denna används även till att prygla buset. Man bär också svärd utifall att saker och ting skulle hetta till.

Rättsväsendet finansieras med lagmansräntan som samtliga hushåll betalar. Denna uppgår till omkring ett guldmynt per hushåll och år.

Systemet ovan tillämpas dock inte fullt ut i hela Kardien. I de echtiska delarna av landet gör det det, men i större delarna av övriga riket så överlåtes rättsuppgifterna på länsherrarna. Grevarna övertar rollen som fredsdomare och landsfogdar och deras undervassaller agerar lagmän och häradsfogdar. Dessa uppgifter kan i sin tur överlåtas på betrodda fogdar. Härigenom blir en och samma person de livegna böndernas herre, ägare, åklagare, ordningsman, domare och bödel.

Hur fungerar då systemet i praktiken? Blir brottslingarna dömda? De frågorna besvaras bäst med ett: ”hyfsat”. Återfallsförbrytare, brottslingar tagna på bar gärning eller identifierade av trovärdiga vittnen blir oftast dömda. För stölder där ingen misstänkt finns är dock sannolikheten närmast obefintlig att någon kommer att ställas till svars för brottet. Rättsväsendet klarar även av att lösa egendomskonflikter som uppstår utan att blodspillan behöver uppstå. Tilläggas bör dock att en echt enligt kardisk lag har rätt att återta sin egendom med våld. Detta är något som adeln håller hårt på och då det bara finns en domare (kungen) som har auktoritet nog att döma i dessa mål är våldshandlingar mellan trätande adelsfraktioner nog så vanliga. De echtiska bönderna har, med undantag för dalkerna, den kanske starkaste ställningen av alla Erebs bönder. En adelsman som dräper en echtisk bonde kommer i de flesta fall att fällas för mord. Detta har hänt vid ett flertal tillfällen, även om kunglig dispens även förekommit. Vidar V tillämpade denna lag utan pardon och adeln har numera lärt sig spelreglerna.

När det gäller bekämpande av stråtrövare, pirater och svartfolk så är det en uppgift som ligger utanför lands- och häradsfogdarnas ansvar. Denna uppgift åligger adeln och leds i varje grevskap av greven. Adeln har rätt att summariskt avrätta dylikt patrask utan rättegång. Var man har även rätt att med våld freda sin egendom från tjuvar.

Lagar

Rättsskipning i Kardien utgår ifrån Vidar II:s Rikslag. Denna skapades efter Maktskiftet då kungen samlade alla domsagornas fredsdomare och gav dem i uppdrag att nedteckna en lag som skulle gälla i hela Kardiens land, lika för alla echter. Lagsamlingen är inte på något sätt heltäckande. Den innehåller konungabalk, odosbalk, echterbalk, brottsbalk, edsbalk, tingsbalk, ärvdabalk och jordabalk. Dessa balkar utgör tillsammans ”hög rätt” och reglerar kungens makt, successionen, aidniska kyrkans rättigheter, straffsatser för en rad grova brott, hur ett ting skall gå till, grundläggande arvsrätt, m.m. Utöver rikslagens höga rätt som tillämpas av fredsdomarna så finns det i Kardien ett lapptäcke av låg rätt – godsdomstolarna, häradsrätterna, byalagens stämmor, kyrkans domstolar, raxorernas ting och ogdarnas shirdomstolar. Dessa instanser kan många gånger överlappa. Regeln är dock att brott som kan straffas med döden alltid faller under hög rätt och att felaktiga domar i låg rätt kan åtgärdas i högre instans. Högsta domare är kungen.

Ärvdabalk: Denna balk var den sista som skrevs och var den som var svårast ty arvsreglerna var olika i var domsaga. Man hade dock enats om några grundläggande punkter innan man presenterade utkastet till rikslag den 14:e öppne 426 e.O. Vidar II blev strålande lycklig över denna ”magnifika!” lagsamling och dagen efter, på Valentin Echthes dag, läste han upp Kardiens nya rikslag inför alla de som samlats vid Valentin Echthes grav, däribland de flesta av stormännen. Lagsamlingen möttes av stormande bifall och man deklarerade samfällt att Kardien nu i sanning fått en lag att leva efter. Alltsedan den dagen har Vidar II:s Rikslag betraktats som kanonisk och ärvdabalken kom aldrig att revideras. Detta gör att ärvdabalken tydliggör följande: 1) Vid faderns död går hela arvet, förutom moderns morgongåva, oavkortat till faderns äldste son; 2) Ifall ingen son finns går arvet istället till faderns äldsta dotter. Längre än så kom man inte. Detta har lett till ett oräkneligt antal arvstvister, men då Vidar II:s lagsamling av echter i allmänhet anses som ofelbar har inga ändringar gjorts. Det kan tilläggas att många hetsiga debatter har utkämpats på Lycéeplan över detta ämne, men då det ständigt finns ett flertal armstarka echtiska riddare och väpnare på plats i Pendon, har rikslagens förespråkare alltid gått segrande ur diskussionen.

Brott & Straff: Böter (till kungen) och bot (till offret/s familj), kroppsstraff, bannlysning, dödsstraff, skamstraff och straffarbete tillhör vanliga påföljder. Fängelse tillämpas nästan endast för stormän. Straffen är många gånger hårda med sentida ögon. Ett något annorlunda straff är giftermål. Detta straff kan utdömas då en ogift man gjort en kvinna gravid, men vägrat att axla sitt ansvar. Kvinnan och hennes familj kan då gå till tinget och begära att fadern tvingas ta det. Fadern kan så dömas till att erkänna barnet som sin arvinge, bot, eller att gifta sig med modern till barnet. Detta tillämpas även på personer av börd och i undantagsfall till och med efter våldtäkt, men då oftast i kombination med en pilgrimsresa längs Via Aidne. Har modern tur så avlider mannen längs med den farliga vägen och barnet ärver faderns samtliga tillgångar.

Ånger: Den som erkänner sitt brott, förödmjukar sig inför offret, och erbjuder frikostig botgöring kan räkna med att få ett avsevärt mildare straff än den som styvnackat förnekar sitt brott.

Mened: Den som avslöjas med lögn i syfte att fälla någon för ett brott straffas enligt samma straffskala som den som gäller för det aktuella brottet.

Beviskrav: Man kräver inte bevisning ”bortom allt rimligt tvivel”. Snarare så skall det vara mer troligt att den åtalade är skyldig än oskyldig för att dom skall falla, då man annars riskerar att låta missdådare gå fria.

Goder echt: är den juridiska termen för alla som anses vara echter och åtnjuter echters privilegier. Icke echter kan undantagsvis komma att upptas som echter om de visat sig villiga att följa echternas seder, uppvisar en klanderfri heder och helst har gift sig med en echt. Regeln är att den som av omgivningen anses vara en echt också är det. I echterbalken nämns ett antal brott där den dömde ej längre räknas som goder echt (högmålsbrott, tempelfridsbrott, barnamord, våldtäkt, vissa edsbrott, m.m.). Detta är kanske det värsta straff en echt kan råka ut för. Att bli utesluten ur den echtiska gemenskapen är för många ett straff värre än döden.

Kyrkorätt (Iuruz Eksarkuz): Aidniska kyrkan har domsrätt över sina egna och dömer i mål rörande hädelse och kätteri. Man har dock inte rätt att genomföra fysiska påföljder för brotten. Dessa överlåts åt den kungliga rättsapparaten.

Prövning genom strid: Förekommer inte. Vid kyrkomötet i Arno 127 e.O. klargjorde man att Etins vilja inte yttrar sig genom tvekamper. Dessa tenderar att vinnas av den mest erfarne kämpen snarare än den mest fromme.

Repressalie: När en echtisk handelsman har lidit skada som åsamkats honom av en handelsman från ett annat land än Kardien så kan echten vända sig till en lagman för att få tilldömt sig rätten till repressalie. Denna bot utkrävs så i första hand av den som orsakat echten skadan, men då utländska handelsmän oftast seglat vidare så har man rätt att utkräva boten från en annan handelsman från samma ursprungsland. Denna förväntas i sin tur kunna återkräva boten av den skyldige. Systemet leder till stor irritation bland farsegels handelsmän och missbrukas inte sällan, men echterna är nöjda.

Rättegång

En rättegång inleds med den målsägandes och den anklagades deklarationer. Här klargör de inblandade att de är män av ära som hålls högt av sin omgivning. Vidare så framhåller man sina egna och sin släkts alla stordåd, helst tillbaka till Valentin Echtes tid, storleken på sina ägor, att man är en flitig tempelbesökare, den egna frikostigheten, ordhålligheten, o.s.v., på ett mycket oblygt och utdraget vis. Det gäller att deklarera sin plats på den sociala rangstegen och att man i övrigt är en man (eller kvinna) av ära. Under deklarationen så klargör även målsäganden kortfattat brottets art och varför den anklagade är skyldig och den anklagade deklarerar sin oskuld och indignation över alla orättfärdiga påståenden. Därefter följer vittnesfasen. Här kallas alla dem som har observerat det begångna brottet att vittna, men den kloke kallar även rena karaktärsvittnen; helst män av hög ära som går i god för den ene partens heder under svulstiga deklarationer och långa tirader av lovord. Domaren kan även tillåta korsförhör av vittnena. Rättegången avslutas med slutpläderingen som företrädesvis utförs av kärandes och svarandes advokater (en "advokat" i bemärkelsen talesperson, kan, men behöver inte ha juridisk skolning). Därefter får juryn, betrodda män från häradet eller domsagan, öppet och var och en för sig uttala om de tror att den åtalade är skyldig eller ej. Slutligen meddelar domaren om den åtalade frikänns eller befinns skyldig och meddelar i sådant fall straffet. Lägg märke till att domaren kan gå emot även en enig jury, men det är mycket ovanligt och den domare som tar för vana att göra så kommer snart att förlora i anseende och riskerar i slutändan att avsättas.

Det hände sig i baroniet Backa i Haperike att dottern till storbonden Boldvin Lagerman skulle gifta sig. Boldvin som var en förmögen herre slog till stort och bjöd sina många gäster på en hejdundrande fest. Baron Stierne befann sig i trakten då han inspekterade sina gods och kom så att hedra Boldvin med sin närvaro.

Boldvins dotter var en stor skönhet. I folkmun ansågs hon fagrast i hela Haperike. På bröllopsdagen strålade hon i sin gnistrande vita bruddräkt och i baronen tändes begärets låga. Allteftersom kvällen gick och alltmer öl inmundigades växte baronens lustar. När så slutligen brudparet letts till brudsängen för att fullborda äktenskapet förklarade han för sina medföljande riddare att hemma i Högbonden i Darensslätt bjöd brudarna minsann baronen på förstnatt och nu var det dags att införa den utmärkta sedvänjan även i Backa. Baronens riddare blev tvärt alldeles tysta, men följde efter baronen bort till brudparets nybyggda hus och ställde sig utanför. Baronen deklarerade högt och drucket inför alla gäster sina intentioner och brakade sedan rätt in i brudsängen.

Utanför stod så alla gäster och Boldvin öga mot öga med tio barska, men också mycket bleka riddare. Inifrån huset hördes tumult och rop. Så stod man tysta en stund innan riddar Ebon så tvärt vände om och rusade in. Därinne fann han brudgummen slagen medvetslös och baronen i vild kamp med den motsträviga bruden. ”Uuuuut!” vrålade baronen skrattande, ”Jag delar inte med mig!” Riddar Ebon, som var känd som en både stark och rättrådig riddare, var dock ute i annat syfte. Resolut ryckte han tag i baronen och släpade honom skrikande ut på bygatan och slängde honom framför Boldvins fötter. Det sägs att det sista baronen yttrade var något opassande om brudens behag.

Baronen dog så en ärelös mans död och kom att begravas samman med tjuvar, rackare och hjon. Riddar Ebon belönades sedermera av baron Stiernes länsherre, hertig Holomece, för sitt hedervärda beteende och blev den nye baron Backa. Boldvin Lagermans äldsta barnbarn går numera i träning som riddare och kommer att ärva ett gods om över 40 markland.

– Baron Stierne av Högbonden & Backa och den echtiska jungfrun

Folkslag

Kardien befolkas till största del av människor. Urbefolkningen utgörs av folkslagen penter och ker-bosh medan echter, losdriver, faltrakier och nordmarkare stammar från joriska folkslag. Förutom människor finns en del mindre samhällen med alver, ankor, halvlängdsmän och svartfolk.

Echter

Echterna är det folk som enades av Valentin Echthe och som tog hans namn till sitt. De höll sig länge för sig själva på Divras udde i Kardien. Nominellt sett var de sedan tidig kardisk historia underställda kungen i Faltrax, men i allt väsentligt var de självstyrande. Numera har echterna lämnat sin isolering och de är idag Kardiens ohotade härskare. Echterna är ett arrogant och ignorant folk som ser ner på nästan alla andra folkslag såsom ärelösa och känslokalla. Det är en vanlig missuppfattning utomlands att alla echter är adel. Så är det inte, alla adelsmän i Kardien är däremot echter. Echtiska bönder är dock förhållandevis välmående och har en stark rättslig ställning, något som tyvärr inte kan sägas om övriga folkslag i Kardien

Historia

Efter konfluxen och i den anarki som uppstod därigenom såg flera maktfraktioner chansen att gripa makten i sydvästra Aidne. Ett inbördeskrig uppstod där två fraktioner utkristalliserade. Den ena ledd av den unga, kvinnliga advokaten Dirivin, den andra av en tidigare general i joriska armén vid namn Jegher. Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna. Det avslutades år 595 fO när den unge och nästan självlysande karismatiska Valentin Echthe stämde träff med de båda under förevändningen att han hade viktig information om motståndarens trupprörelser. Otroligt nog nappade de båda på betet. Fällan slog igen och de båda kontrahenterna deporterades till en liten ö i västerhavet. Då ledarna försvunnit dog striderna ut och folket på Divras udde enades under Valentin Echthe. Denne fick titeln Jarl och han grunda Echtherborg och också lämna outplånliga spår i folkets moral innan han avled i lungsot fem år senare. Folket kom så att ta sig namnet echther (senare förenklat till echter), isolerade sig på Divras udde och vägrade konsekvent att ha med omvärlden att göra. Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Längre upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med De trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ön Ingenmansön som förbinder Fil med Tofia via Kejsarbron. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.

Echternas samhälle tar så allt fastare form. Ekonomiskt vilar det till stor del på Morëvidynska slavar.

År 0 börjar Odo att predika sin lära. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echtes läror. Då Odo landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna är på väg att omvändas till den nya läran. Echterna har sedan kommit att bli lysande vägens starkaste anhängare samman med dalkerna på Caddo. Då slaveri inte är tillåtet enligt Lysande vägen startade massfrigivningar av slavar som återbördades till Morëlvidyn (oavsett om de var födda där eller ej). Alla echter var dock inte nöjda med utvecklingen. Vissa begav sig sålunda i landsflykt och slog sig ner på andra platser som Erebos och Trakorien där de kunde fortsätta sitt liv som slavägare.

Echterna definierade aldrig sin samhällsbildning som ett rike med bestämda gränser. Istället var det avgörande vilka som var echter och vilka som inte var det. Alla echter lydde så under echtiska sedvänjor och lagmännens domar. När så det Kardiska riket bildades kom echterna så småningom att erkänna sig som vasaller till kungen i Faltrax, men behöll i allt väsentligt sin självständighet. Man hade sina egna lagsamlingar, stormännen valde mellan sig echternas Jarl som fungerade som ledare för hären och man kom efter schismen att ha sin egen Kerîgass. Då echterna alltid har varit ett hästfolk tog man tidigt till sig sedvänjan att strida till häst med lans och svärd.

År 424 eO bröts så echternas isolering. Enligt allmän echtisk historieuppfattning gick det till ungefär så här: ”De lata faltrakierna orkade till slut inte ens styra sitt land. Skördarna stod kvar på fälten, skatter samlades inte in och svartfolken fick härja fritt. Till slut så var de dock kloka nog att vända sig till oss för att få hjälp. De sände så en kontingent att förhandla med vår ärevördige Jarl Vidar. Han accepterade så å echternas vägnar att överta styret över hela Kardien. Vidar blev så kung Vidar II och delade så upp landet mellan de echtiska stormännen som blev hertigar, grevar och baroner enligt zorakisk modell. Sedan dess har Kardien stadigt vuxit sig rikare och ärofullare.” Efter maktövertagandet har en liten echtisk elit skaffat sig en oerhörd rikedom, men även den vanlige bonden har fått det bättre. Pengarna som överförs från gods på faltraxnäs och norra Kardien till Divra har en förmåga att åtminstone till viss del sippra ner till bönderna. Man har också goda möjligheter till en karriär som t.ex. riark, fogde eller soldat. Ingen adelsman skulle anlita faltrakiska fogdar eller soldater då man (med rätta) tvivlar på deras lojalitet.

Karaktär

För echterna är begreppet heder centralt. Man lever i en hederskultur där det är oerhört viktigt att den egna eller släktens ära inte befläckas. Man har därigenom blivit ett stolt och högburet folk som ser ner på främlingar som varandes hederslösa. Detta beror till stor del på okunnighet, men då man inte är intresserad av att lära känna andra folkslag närmre kan man tryggt leva kvar i sin ignorans. Echterna är i allmänhet extremt hedersamma – de flesta skulle hellre gå i döden än att bryta ett hedersord givet under ed då detta är det mest skamliga brott en echt kan utföra. Hela det echtiska samhället bygger på eder som ges mellan vasall och herre. I strid har echtiska riddare ett välförtjänt rykte som varandes orädda och tappra, på gränsen till dumdristigt övermodiga. Man intar ofta en nonchalant och överdrivet självsäker attityd även inför allvarliga problem. Echterna är ett folk som gärna visar sina känslor öppet. Man har nära både till skratt och gråt, och gråter gärna offentligt både av glädje och sorg. Vid konflikter har man för vana att spela upp hela känsloregistret. Öppna konflikter är över huvudtaget mycket vanliga och echter brukar inte surt gå och irritera sig på sin grannes morgonpigga tupp i två år utan att säga något. Istället rensar man luften under ljudliga gräl, för att sedan nå en försoning. Försoningen är mycket viktig i echtisk kultur, det är denna som gör att man kan trots våldsamma konflikter kan återupprätta sin heder och gå därifrån med obefläckad ära. Att inte ge sin opponent möjlighet till försoning och upprättelse anses som ytterst hederslöst. Detta gäller såväl i böndernas byar som i väpnade konflikter mellan högadelns riddarhärar. Av sin omvärld betraktas echterna som patetiska och melodramatiska. Echterna i sin tur ser ner på andra folk som hederslösa och känslokalla. Undantaget här är pennerna i Zorakin som man har goda relationer med.

Echterna ser sig som Erebs bästa folk. Detta beror dock inte på att man ser sig som starkare, uthålligare eller klipskare än andra. Det är helt och hållet en moralisk överlägsenhet, nedärvd ifrån Valentin Echthe och förädlad genom Odos lära. Även om en echt per definition är född av en echtisk mor så går det alltså för utomstående att upptas i echtiskheten om man anammar echternas moral och heder. Detta är inte vanligt men det finns ändå ganska många penniska adelsmän med gods i Kardien som accepteras fullt ut och det finns även ett fåtal halvlängdsmän (alla ekenfaringar) som kommit att få benämningen ”hedersecht”.

Dansande echter

Mode

Echterna har med rikedomen kommit att klä sig allt mer påkostat. Man syr gärna sina kläder i linne och helst då de finaste kvalitéerna vallstenalin. Echterna smyckar gärna kläderna med blomsterslingor och komplicerade geometriska mönster. I de övre samhällslagren används helst broderier i guld- och silvertråd. De mest populära färgkombinationerna är rött & guld och blått & silver. Se även kardiskt mode för en utförligare beskrivning av klädesplagg etc.

Dialekt

Echterna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Den echtiska dialekten har inte kommit att påverkas så mycket under tidens gång, kanske på grund av den självvalda isoleringen. Echtiskan är därför mer lik den kejserliga jorin och uppfattas som stel och uppstyltad av andra folk. Själva tycker echterna givetvis alla andra talar slarvigt och respektlöst utan ordentlig omsorg om orden.

Kärlek

Det första man bör veta när man diskuterar echternas syn på kärlek är att man gör en strikt åtskillnad mellan kärlek och förälskelse. Kärlek känner man till sin fru, sina barn, sin mor, sin länsherre och sina närmaste vänner. Förälskelse är något man känner för sin älskarinna, eller i sin ungdom för grannflickan. Echternas syn på förälskelse är ambivalent. Samtidigt som man är ett känslosamt folk som bejakar starka känslor så är man ständigt medveten om att förälskelsen allt som ofta går på tvärs med de lojaliteter som hedern binder en vid. Förälskelse beskrivs i echtiska ballader som något bitterljuvt som alltid slutar i att plikten kommer först och det unga förälskade paret måste gå skilda vägar. Det är sällan som dessa förälskelser leder till fysiskt umgänge då man från Valentin Echthe ärvt en ganska sträng sexualmoral där det ses som viktigt att hålla på sig till dess att man är gift. Undantag göres för högadeln som delvis står över den allmänna moralen och fattiga yngre söner som inte har något arv att se fram emot och antagligen aldrig kommer kunna bilda familj. Echterna har för vana att vänta med att bilda familj tills dess att försörjningen är tryggad. Det är inte ovanligt att man får vänta tills man har fyllt 30 innan gården går över från far till son, det sedan länge planerade giftermålet kan gå av stapeln och familjebildningen påbörjas. Detta leder till att echtiska familjer inte är så stora, tre till fyra barn är normen.

Nästan lika viktig som kärleken till familjen är den till de närmaste vännerna. Bland riddare är det vanligt att man skaffar sig blodsbröder som man sedan håller samman med under resten av livet. Dessa kan öppet uttrycka sin värme gentemot varandra på ett sätt som andra folk nästan skulle ta som uttryck för en förälskelse. ”Käraste vän, jag har saknat dig så oerhört”, ”då jag hörde det felaktiga ryktet om din bortgång kändes det som en kniv vreds om i mitt hjärta och jag ville inte leva mer”, ”älskade vän, jag har längtar så efter att få träffa dig igen” är vanliga uttryck för manlig vänskap.

Gentemot sina barn är man givetvis mycket kärleksfull. Barnen överhöljs i kramar, kindpussar och positiva utrop. Att inte öppet visa sin kärlek till sitt barn anses som mycket skadligt och riskerar att skapa känslokalla och hederslösa människor – med andra ord – inte echter. Aga förekommer, men aldrig innan 4 års ålder och bör endast ske då det verkligen är nödvändigt. Den efterföljs givetvis av försoning då både far och son (döttrar anses inte tåla aga) ger varandra förlåtelse och kramar om varandra.

Faltrakier

Faltrakierna är ett folk av jorisk härkomst som främst återfinns i landskapen Darensslätt, Inmark och Videlrike. Man lever som bönder, fiskare och fåraherdar. Tidigare styrdes Kardien från Faltrax av faltrakiska konungar, men makten har glidit dem ur händerna (se Den faltrakiska förbannelsen) och man är idag ett kuvat folk.

Historia

60 e.O.

En faltrakisk storman vid namn Ovar utropar sig själv till konung över Kardien och gör anspråk på överhöghet över hela Faltraxnäs. Efter en del stridigheter har Ovar I inte bara lyckats lägga under sig Faltraxnäs utan även Inmark, Goiana och Antivins udde. Han har även lyckats förmå den echtiske Jarlen att svära honom trohet som vasall. Härigenom är den Ovariska dynastin grundad och Kardien styrs ifrån kungens hov, som har sitt huvudsäte i Faltrax.

80 e.O.

Kung Ovar I dör under mystiska omständigheter. Det bestämmes att hans son skall ta över riket. Hädanefter är Kardien en arvsmonarki.

Det Kardiska riket byggs så upp på feodal bas. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in skatter vid kungsgårdarna och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig. Ogderna valdes bland ett shirs stormän av hertogden, som var ansvarig för ett antal shirer. Oftast gick ämbetet i arv från far till son, men det var heller inte ovanligt att nya ätter slog sig fram och tog över ämbetet. Som storman ägde ogderna oftast stora gods som var deras huvudsakliga inkomst. Att var Ogd gav makt, men inte pengar. Men eftersom pengar är makt och makt är pengar så kunde ämbetet ändå bli nog så lönsamt.

134 e.O.

Kleodrik I tillträder Kardiens tron. Han visar sig bli en riktig tyrann: barnslig, nyckfull och korkad driver han ett riktigt skräckvälde. Hans eftervärld känner honom som Kleodrik Hovnarr.

137 e.O.

Trakorien grundar staden Torilia ytterst på Antivins udde efter en märklig spådom. Kung Kleodrik söker genast, med stöd av hertogden av Nordmark, att kasta tillbaka trakorierna i havet. Trakorierna har dock kommit för att stanna och slår bestämt tillbaka alla anfall. Drygt 30 år senare söker man återigen att erövra Torilia. Staden belägras i sju år, men eftersom man inte kan blockera havsvägarna så kan Trakorierna härda ut. Kardien har sedan dess gjort ett par allvarliga försök att överta staden, och räder och skärmytslingar förekommer av och till.

219 - 221 e.O.

Den uråldriga draken Tallerin kommer krälande ut ur Gladaskogens dunkel. Kung Kleodrik II skickar våg efter våg av riddersmän mot draken, som förstrött slaktar dem alla. Draken plundrar så faltraxnäs som han vill och samlar skatter i sin håla i Gladaskogen. Riddare från Aidnes alla hörn söker upp draken i hopp om att finna evig berömmelse. Vad de istället finner är döden genom eld och drakkäftar. Kungen beordrar sina riddare att upphöra med attackerna. Ärkemagikern Ganôfryn Järnekstav träder så in i handlingen. Tillsammans med sina trollkarlar söker han, skyddad av magiska sköldar, upp draken. En våldsam kamp utbryter, för första gången möter draken på en jämbördig motståndare. Hela Gladaskogen genljuder av drakens vrål. Slutligen krossas dock Ganôfryn mellan drakens käftar. Uppretad uppsöker nu draken slottet i Faltrax, raserar vapentornet och bränner ut riddarsalen och kungstornet. I lågorna omkommer kungens hela familj och alla legala arvingar. Draken återvänder nöjd till sin håla och lugnet återvänder för en stund till Kardien. Så återkommer hjälten Brand Ulvsson från farsegels äventyr i Efaro beväpnad med det mystiska spjutet Drakdräpe. Kung Kleodrik utnämner honom snabbt till Hertogd av Darensslätt och skickar honom att söka upp drakens håla. Brand smyger sig på draken och utmanar honom till strid. Draken trollbinder så Brand med sin blick, men denne lyckas slita sig ur förtrollningen och skickar Drakdrape djupt in i drakens buk. Detta blir nådastöten för draken. Sårad av drakens blod staplar Brand sedan ut ur skogen och slungar drakdrape i Hertilfallets brusande forsar.

222 e.O.

Kleodrik II dör, senil och utan legitima arvingar. Brand Ulvsson utropar sig till konung. Brands motståndare bland de faltrakiska stormännen framhåller Kleodriks 13 årige frilloson, Hertond Kleodriksson, som rättmätig arvinge. Ett inbördeskrig utbryter. Brands sida visar sig vara starkast, speciellt som han får stöd av den echtiske jarlen som imponerats stort av Brands hjältedåd, och går segrande ur striden. Hertond beger sig med sin mor Menedine i landsflykt till Klomellien.

230 e.O.

Hertond återvänder till Kardien och söker stöd bland stormännen för ett uppror mot kungen. Oroligheter utbryter och ett tag ser det ut som om ett inbördeskrig skall bryta ut. Brand lyckas dock kväsa upproret innan det tar fart. Hertond avslutar sin sejour i Kardien genom att medelst trolldom att stjäla de kardiska riksregalierna och halva statskassan innan han försvinner spårlöst.

Ogdar

Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir (oftast består ett grevskap av tre till fem shirer), men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdar som stödde Vidar II och anslöt sig till De Edsvurna har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Karaktär

Om man frågar en echt om faltrakierns karaktär så blir svaret genast ett fnysande: ”jag visste inte att de hade någon” och även för den objektive observatören kan det ibland tyckas så. Faltrakierna är idag ett kuvat folk. Livet går ut på att hanka sig fram från dag till dag, skrapa ihop nog för att mätta familjen och betala arrenden och skatter. Var dag har nog av sin egen plåga och man har inte kraft över åt tungsinta filosofiska funderingar eller råd att fundera över huruvida det är rätt att undanhålla skatt från sin herre. De flesta faltrakier hyser märkligt nog inget brinnande hat mot sina herrar, snarare känner man en uppgiven motvilja. Faltrakierna hyser en lågmäld och självironisk humor och tvekar inte att skratta åt eländet man befinner sig i, eller för den delen sina uppblåsta echtiska herrar. Att ge en echt en subtil förolämpning som denne aldrig uppfattar, eller ännu hellre begriper först långt senare är mycket populärt, men knappast helt riskfritt. Faltrakier uppför sig annars underdånigt gentemot överheten, men passar gärna på att peka finger bakom rygg. Då det lönar sig illa att söka bli rik, rikedomar tenderar bara att attrahera godsägarens intresse, så söker faltrakierna hellre njuta av sin ledighet än att arbeta till ingen nytta. Detta får echterna att se ner på dem som lata. När det verkligen gäller är faltrakiern inte latare än någon annan.

Bild: http://www.fafnir.se/bilder/doldis/bonde.jpg

Livegenskap

De flesta faltrakier är livegna, detta stadfästes vid echternas maktövertagande. De har inte rätt att flytta från sin gård, gifta bort sina döttrar utan tillstånd eller lämna sitt shir utan tillstånd från sin herre. Faltrakiern kan säljas tillsammans med marken som denne odlar, men inte som enskild person då detta skulle tolkas som slaveri av Lysande Vägen. Vidare måste den livegne arbeta omkring fem dagar varje fortdag åt sin herre, eller köpa sig fri från detta pliktarbete. Som ersättning har han dock rätt till ett rejält mål mat varje arbetsdag och ibland till och med ett stop öl. Boende i städer är inte livegna, ej heller ogdar, fiskare och herdar.

Mode

Det finns inget egentligt faltrakiskt mode att tala om längre. De flesta klär sig i enkla, naturfärgade linne- eller ylletunikor som slutar i knähöjd. På huvudet bär man en hätta i solblekt linne. De rikare faltrakierna klär sig enligt echtiskt mode. Det finns dock ogdar som håller kvar vid sina traditionella fotsida kappor, rikt utsmyckade med djurmotiv eller sobert enfärgade.

Mat

Faltrakierna äter enkelt. Bröd och gröt är stapelfödan. Man kokar även mastiga stuvningar med rotfrukter, lök och flottiga köttben som bas. Faltrakiernas främsta bidrag till det kardiska köket är annars de öl som man brygger. Vart shir har sin egen brygd, mest känt runt om Aidne är Faltrax egen Gammelbryggd. Vin har aldrig riktigt blivit populärt hos faltrakierna.

Dialekt

Faltrakierna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Dialekten varierar något mellan faltraxnäs och norra Kardien. Dialekten som talas i Faltrax uppfattas som den mest typiskt kardiska av alla landets dialekter och förstås väl av alla kardier.

Kultur

Faltrakierna sitter på en rik skatt av sånger och legender som traderas i stugorna. Sång och musik är överhuvudtaget mycket uppskattat och många är de faltrakier som spelar ett enkelt instrument som flöjt eller trumma. Om kvällarna drömmer man sig bort från vardagens bestyr och bekymmer med sång och skratt. Flerstämmig faltrakisk kyrkosång är mycket uppskattad runt om Aidne och katedralskören i Faltrax anses vara den Aidniska kyrkans främsta. Under den Brandiska dynastin kom Faltrax att utveckla en aktiv teaterscen, inspirerad av de gamla Jorpagniska och Krunska dramerna. Idag lever Faltrax teater kvar som en strykrädd skugga av sitt forna, stolta, jag.

Jo, ser du min son, faltrakierna har aldrig fått smaka på frihetens sötma, så därigenom kan de inte heller sakna den. De är ett gladlynt och godmodigt folk som är nöjda med livets enkla. De trivs bäst när det finns någon som tar hand om dem, säger åt dem vad de skall göra och ser till att spara i ladorna till nästa års skörd. Därför är det Etins vilja att vi skall styra över dem, att ge dem friheten skulle inte göra dem lyckligare.

– Baron Riddar Ekker Bile av Storvreta baroni, Riddare av Handslagorden

Losdriver

Faltraxnäs söder om gladaskogen bebos av losdriverna, ett joriskt folkslag känt som duktiga sjömän och fiskare. Losdriverna har rykte om sig att vara fåordiga och sturska till karaktären. De lever liksom faltrakierna under echtiskt styre, men har aldrig kommit att bli lika kuvade.

Historia

Losdriverna samlades som folk efter konfluxen längs med faltraxnäs södra kust. Då området klarat sig lite lindrigare från köttbitarnas attacker kom mycket av joriska föremål och byggnader att bevaras. Under mörkertiden krigade klaner och krigsherrar inbördes. När Ovar förstkonung kom svepande med sin riddarhär fanns ingen som kunde gör motstånd, det ena området efter det andra kuvades eller böjde frivilligt knä inför den store härföraren. Losdriverna kom så att inlemmas i det nybildade kardiska riket. Även om många stormän kom att bli faltrakier så var majoriteten av det egna folkslaget. Losdriverna kom att tillägna sig allt mer avancerade metoder att odla och bryta jord. En kolonisationsprocess inleds där losdriverna steg för steg, en glänta i taget, driver allt längre norrut. Man övertar här den pentiska ursprungsbefolkningens jakt och svedjebruksmarker. Stridigheter blossar emellanåt upp, men penterna har inte mycket att sätta emot de välrustade kardiska riddarna. Den 25:e Töe år 342 försvinner pötsligt penterna som genom ett trollslag. Till en början står alla förbluffade, men man inser så småningom att penterna har dragigt sig tillbaka till den sägenomspunna och gladaskogen.

År 424 eO övertar echterna makten i Kardien. Man delar in hela landet i hertigdömen och grevskap och alla gods övergår enligt lag i echtisk ägo. Många mindre stridigheter utspelar sig mellan losdriver och de nya herrarna. Losdriverna kan givetvis inte stå emot echternas beslutsamma och välorganiserade härar, men man lyckas många gånger förhandla till sig en något starkare position än faltrakierna. Livegenskapen blev aldrig lika utbredd på södra faltraxnäs som på norra och en och annan losdrivisk storman lyckades trots allt klänga sig fast vid sitt gods. Vid ett flertal tillfällen sedan maktövertagandet har det skett uppror bland losdriverna. År 507 skedde det största, lett av storbonden Holgar Pipskägg som svar på hertigens försök att belägga ullexport med nya tullar. Holgars till en början underskattade här kom att plundra inte mindre än fyra borgar och befriade efter en kort belägring Ispin. Det dröjde över ett år innan hertigen av Grinfara kunde samla ihop en här stark nog att slutligt nergöra upprorsmännen. Holgar infångades aldrig, men det antas att han avled under slaget vid Ispin. Sedan dess har echterna alltid varit på sin vakt mot nya uppror vilket lett till många summariska avrättningar av ”upprorsmän”, men även till att man lättat något på förtrycket. Losdriverna lever i allmänhet ett hårt liv, men armoden knackar inte ständigt på dörren.

Karaktär

Losdriverna uttrycker sig gärna kort och kärnfullt och har inget till övers för echternas aldrig sinande tirader. Utomstående kan finna dem tystlåtna på gränsen till det gåtfulla. De är också kända som sturska, sällan glömmer en losdriv en oförrätt och bondeuppror är inget ovanligt på södra faltraxnäs. Man är dock egentligen inte ett aggressivt folk och söker i allmänhet att lösa konflikter utan att ta till våld i första hand.

Samhälle

Många losdriver är fotfarande fiskare och längs med faltraxnäs södra kust ligger hemmanen tätt. De flesta fiskare drygar ut fångsten med lite jordbruk och fårskötsel. Majoriteten av losdriverna lever dock av spannmålsodling och fårskötsel. Då man är kända som skickliga sjömän tjänar många losdriver sitt uppehälle på handelsskepp och man utgör även majoriteten av besättningen i den svaga kardiska flottan. I Sterborg ligger Kardiens största skeppsvarv där losdriverna tillverkar välbyggda skepp som uppskattas runt om hela kopparhavet. Man står kulturellt sätt nära de gamla jorerna, den joriska badhuskulturen lever kvar i Ispin och Sterborg och lämningar i form av byggnader och konstföremål är vanligare på södra faltraxnäs än någon annanstans i Kardien.

Mat

Losdriverna skattar fisk och skaldjur högt. Man är försiktig i kryddningen då man anser att färska råvaror gör sig bäst utan att dränkas i andra smaker. Fiskarhustruns skaldjursgryta uppskattas längs med hela kusten, och de lokala variationerna är endast marginella. I grunden så fräses skaldjuren i smör eller olja tillsammans med lite rotfrukter, lök och vitlök. Avslutningsvis slås vitt vin och kanske även lite grädde över. Fårkött står även högt i kurs och losdriverna slaktar gärna ett lamm när det är dags att ställa till med fest.

Dialekt

Losdriverna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Losdriviskan kännetecknas av sina utpräglade diftonger, förmodligen en kvarleva från urjoriskan.

Mode

Kasern – ett runt stycke tjockt ylletyg, ungefär tre meter i diameter. I mitten finns hål för huvudet och framtill två öppningar där armarna kan stickas ut. Plagget bärs året om. Det kan vid behov snöras ihop nedtill. Yttersidan smörjes regelbundet in med fett och på så vis bibehåller plagget sina vattenavvisande egenskaper. Alla losdriver har en egen kaser. De välbärgade bär tjocka och täta plagg i finaste lamull, dekorerade med färgade mönster. Annars så är de flesta liksom losdrivernas får mörkgrå till svarta i färgen. Under kasern bär man en tunn tunika och vintertid hosor.

Nordmarkare

Nordmarkarna bebor Antivins udde längst upp i nordvästra hörnet av Kardien. Udden är karg, höglänt och otillgänglig och har alltid varit Kardiens mest bortglömda hörn. Här har nordmarkarna genom alla tider fått sköta sig relativt självständigt.

Historia

Nordmarkarnas tidiga historia är höljd i dunkel, och de finns inga skriftliga källor som omnämner folket på Antivins udde såsom just nordmarkare förrän i Ovar förstkonungs annaler. Klart är att de varit en del av den joriska kultursfären under imperietiden och talar jori. Efter tredje konfluxen så blir Antivins udde liksom övriga Kardien vilt och laglöst, men man hämtar sig nog så fort som omkringliggande områden. Under 400-talet f.O. drabbas man hårt av jordukaerlarnas plundringar och så småningom etablerar dessa kolonier på Antivins udde. Kolonierna växer sig starka och Klippeborg med över 1 000 invånare utgör under några århundraden Kardiens största stad. Det som började med plundringar utvecklas under Jorduashurs storhetstid (200-100 f.O.) till ett övervägande fredligt handelsutbyte. Nordmarkarna tar till sig skeppsbyggnadsteknik och inlemmar Aesirdyrkan med dyrkan av de Golwyndiska gudarna enligt devisen: ”ju fler desto bättre”. Kontakterna minskar allteftersom jordernas plundringståg möter på större motstånd och dessas besittningarna runt om Västerhavet går förlorade. När Ovar förstkonung så kommer och gör anspråk på överhöghet över Nordmark finns det ingen som protesterar och nordmakarna böjer huvud för kungen och fortsätter sedan sitt liv som förut. Särskilt många Ogdar kom aldrig att etablera sig här, nordmarkarna fick sköta sitt så länge som man betalade sina blygsamma skatter och bidrog med skepp till flottan i krigstider.

När echterna tog över styret över Kardien beslutade man att alla joriska folkslag skulle tillbe Etin. Sålunda tvingade man samtliga Nordmarkare att en gång för alla överge sina gamla gudar och träda in i Etins ljus. Etin var vid det här laget ingen ny företeelse för nordmarkarna, dessa hade länge blivit utsatta för ivriga missionärer och många nordmarkare hade redan konverterat. Omvändelsen har gått relativt väl, men det vore lögn att säga att nordmarkarna är varmt troende eller att de har övergivit alla hedniska sedvänjor. Echterna tillsatte ett antal baroner, grevar och en hertig att styra över Nordmark. Då landskapet är fattigt och nordmarkarna av ett självständigt sinnelag har echterna aldrig fått något riktigt grepp om området. Skatterna är låga och betalas alla i natura och man har aldrig lyckats lägga livegenskapen ok över nordmarkarnas skuldror. Många adelsmän nöjer sig med att insätta en fogde som sköter länet och låter vad överskott som står att få överföras till sätesgården på Divras udde.

Utseende

Nordmarkarna skiljer sig från övriga joriska folk på Aidne. Detta genom att de är ljusare i hyn och att blondt hår och blå ögon och till och med rödhårighet förekommer. Vanligast är dock kastanjebrunt hår och brunögdhet. De utmärker sig även genom att de flesta män är skägglösa och att man har smala näsor.

Dialekt

Nordmarkarna talar liksom övriga joriska folkslag på Aidne västjori. Nordmarkarnas dialekt skiljer rätt så mycket från de övriga och man kan spåra tydliga influenser från trakoriska dialekter. Trakorierna i Torilia har alltid utgjort Nordmarkarnas främsta handelspartner.

Samhälle

Nordmarkarna livnär sig främst på fiske. Man håller även en del djur i skogsgläntorna och har små jordlotter som verkar sjukligt snåla i sin bristande avkastning. Utöver det så skaffar man sig extrainkomster genom pälsförsäljning och skogsavverkning. En annan inkomstkälla är handel. Nordmarkarna far ofta norrut med sina havsgående långskepp, ibland så långt norrut som Sanitshid. Trots sitt relativa fåtal så är de inte en ovanlig syn runt om i erebs hamnar. Som boningshus bygger man timrade långhus där ett flertal familjer bor tillsammans.

Strid

I strid beväpnar sig nordmarkarna med sina arbetsredskap: harpuner och tvåhandsfattade timmermansyxor. Då det bor svartfolk uppe i bergen tvingas man ständigt vara på sin vakt och alla män är tränade i strid. Detta gör också att adeln har svårare att kontrollera nordmarkarna då man är väl medveten om att en samlad här av nordmarkare skulle bli en svår match för landskapets fåtaliga riddare.

Penter

Penterna tillhör Aidnes ursprungsbefolkning och är av icke-joriskt ursprung. De har ljusare hy än jorerna och hårfärgen varierar alltifrån ljusblont till rött till korpsvart. Man lever i den av övriga folkslag fruktade Gladaskogen och livnär sig på primitivt jordbruk och jakt. I Penternas religion är fruktbarhetsgudinnan Khellillan central, en gudinna som tycks påminna om älvfolkens Moder Jord. Penterna står utanför det feodala systemet i Kardien. De räknas som kungens undersåtar och betalar en årlig tribut i örter och droger till honom.

Exodus

För många, många, generationer sedan levda Penterna utspridda över stora delar av skogsområdena på södra Faltraxnäs. Man levde sitt halvnomadiserade liv med primitivt svedjebruk och jakt. Samtidigt så började de kustlevande Losdriverna att, mycket genom lysande vägens munkar, lära sig effektivare metoder att bruka jorden och bryta ny mark. Steg för steg lade losdriverna mark för plogen och inkräktade alltmer på Penternas områden. Emellanåt kände sig Penterna tvingade att försvara sina territorier med våld, men mot de Kardiska knektarna stod sig de utspridda stammarna av Penter slätt. Långsamt drevs man så generation för generation längre norrut. Deras antal decimerades kraftigt, inte i första hand på grund av stridigheter utan på grund av att deras forna jakt-och jordbruksmarker övertogs av Losdriverna. Slutligen samlas så Penternas stammar till stormöte. Slutligen enas man, efter mycket tal om krig och våld, att ta sin tillflykt till Gladaskogen. Vid den här tidpunkten så hyste även Penterna en mycket stor respekt för skogen som man såg som helig. Samtidigt kände man den genom sina druider redan då bättre än någon annan. Över loppet av några månader försvinner Penterna så plötsligt från sina gamla områden. Förvånade finner Losdriverna bosättning efter bosättning övergiven, de finner sig dock nog så snart och Losdrivernas expansion tar ytterligare fart.

Penternas första år i skogen blir svåra. Inte för att de inte finner nya boplatser, man är van att flytta. Inte heller för att man har svårt att anpassa sig till den obekanta floran. Utan därför att man tvingas att leva efter skogens villkor. Hela stammar går under då man väcker urskogens slumrande fasor, förargar dess mångtaliga andar eller förstör älvfolkens boplatser i ren okunskap. Penterna kommer så att leva i ständig skräck för att handla fel och på så vis bringa olycka över sig och sin stam. Ur detta utvecklas en ritualiserad vidskepelse där de erfarenheter och lärdomar man drar vävs in i en religiös dräkt. Penterna lägger sig till med en mängd märkliga beteenden. De flesta av dem utifrån opåkallad rädsla, men tillräckligt många av dem är helt nödvändiga för att överleva i skogen. Man kan så se Penter som plötsligt stannar upp, lägger sig platt på marken och blundar en lång stund för att de har sett en ekorre hoppa förbi på fel sätt, eller samtala lågmält med vattenanden innan de passerar en bäck.

Småningom så lär sig Penterna att leva med skogen. Man bestämmer sig för vilka områden som måste undvikas och vilka som lämpar sig för bosättningar. Stora delar av skogen lämnas obebodd efter dåliga erfarenheter, och till skogens hjärta vågar endast ett fåtal modiga bege sig. Penterna kommer så att delas upp i tre grupperingar, en östlig, en väslig och en sydlig. Dessa klaner knyts samman av de stormöten som hålls… när det är dags, viket brukar vara omkring vart femte år. Exakt när vet man inte förrän byns druid säger att tecknen är de rätta och att det nu är dags att bege sig till klanens mötesplats.

Samhälle

Varje stam har ett "revir" där man vandrar mellan tre-fyra olika boplatser med jämna mellanrum. Man bedriver svedjebruk. När marken inte ger mer på den boplats man är vid för tillfället går man till nästa. Den platsen man återvänder till lämnades för omkring trettio år sedan och skogen har börjat ta den i besittning. Här växer nu skog med omkring 15 alnar höga, ganska smala träd. Uppifrån syns den som en bassäng i skogslandskapet. Penterna kommer snart att röja marken och bränna den för att förbereda den för en ny cykel av jordbruk. Men först har man viktigare saker att ta hand om. Traktens skogsfolk och andar måste informeras att penterna har kommit åter. Stammen samlas så i mitten av ringen och lägger av sig sin packning. Därefter startar en procession som leds av stammens druid. Man börjar med att framhålla ett rituellt offer till förfädersandarna som vilar i gravar runt om ringen som skydd mot skogens andefolk. Dessa avböjer så gåvan. Druiden samtalar lågmält med andarna och stammens medlemmar söker upp sina fäder och morfäder för en kort pratstund. Druiden meddelar så ifall några nya andar har dykt upp i området. Sedan forsätter processionen. Först uppsöks de andar som eventuellt har förirrat sig in i penternas ring och ombeds vänligt men bestämt att lämna platsen. Så sker i allmänhet, men gör det inte det tvngas druiden att ta till med hårhandskarna och fördriva anden. Sen Sedan fortsätter man utanför ringen och söker upp traktens väsen, man offrar en guldpeng till skogstomten, några löv till anden i askträdet brevid åkern, två pärlor till dimälvorna i skogstjärnen, tre uråldriga sånger till vindanden i dalen nedanför, fyra vackra gråstenar till stenknytten bakom jättestenen, en lock från en jorisk jungfru till den pilska vattenanden i bäcken osv osv. Allt måste gå till exakt som förra gången och processionen kan pågå i över ett dygn.

När så traktens andar och folk är blidkade kan man ta itu med uppgiften att iordningställa boplatsen. Man offrar så rituellt till fruktbarhetsgudinnan Khellillan och druiden tyder tecknen. Sedan så tar männen och kvinnorna fram yxor, hackor och eld. Man ber en bön till eldanden om att ge dem assistans i sitt arbete och börjar öppna upp den gamla åkern från igenväxande träd och buskar. Elden äter veden och rötterna och askan ger näring till jorden. När detta är gjort ber man åter till Khellillan att hon må ge marken god fruktsamhet och därefter sår man marken med spannmål. När detta är avklarat och hyddorna är resta går jägarna ut i skogen tillsammans med någon druid för att hålla sina ceremonier till den Behornade (Mokylider) och för att offra åt vattendragens och till skogarnas andeväsen så att de håller sig vänligt ställda till de jägare och fiskare som söker sitt levebröd i skogen.

Under den första tiden vid en ”ny” boplats livnär man sig på vad jägare och fiskare kan förse stammen med. En del av virket från ungträden och slyet i den gamla åkern blir ved eller vidjor till korgar eller staket och byggnadsmaterial, skaft till redskap och spjut, pilar och bågar etc. Förutom att leva av primitivt jordbruk, jakt och fiske så har man också några getter som ger mjölk och ull för tyger. Dessa hägnas in innanför staket som konstruerats med träslanor och taggiga slånbuskar. Som foder får getterna främst trädgrenar.

Penterna försöker att gör så små ingrepp i skogen som möjligt för att hedra Khellillan och inte förarga andarna. Man jagar skogens djur, fiskar i åar och floder, samlar grenar till getter och bränsle och skördar de frukter, bär och nötter som skogen ger. Utöver det så skänker skogen även penternas druider en rik uppsättning av läkeörter, droger och gifter som de framställer ur blommor, örter, blad, rötter, bär, svampar och bark från skogen. Skogens råmaterial förfinas genom extraktion, heliga ritualer och potentiering medelst primitiv, men kraftfull alkemi. Dessa droger och extrakt används till att hela sjuka, skänka glädje vid fest, styrka och uthållighet vid jakt och strid, det rätta sinnelaget under ritualer eller för att lindra den skadades plågor. De används även vid byteshandel med övriga folk. Även om penterna lever avsides så skyr man inte främlingar och beger sig ofta till någon närliggande marknad för att byta sina droger mot metallföremål (kopparkittlar, knivar, spjutspetsar, yxor, hackor, spadar, mortlar mm), tyger, salt och annat som man själv inte kan producera. Då druidernas droger är eftertraktade har man råd att skaffa sig det man behöver och kan emellanåt kosta på sig kostbara tyger (som oftast används till druidernas kåpor) eller små vackra konstföremål.

Religion

I centrum för penternas religion står fruktbarhetsgudinnan Khellillan som är allt livs ursprung. Man vördar så alla aspekter av hennes väsen – skogarnas träd, andar och älvfolk, åkerns säd och fostret i kvinnans mage. Utöver Khellillan så tillber och offrar man till en mängd andeväsen och gudomar. Huruvida dess är att betrakta som separata väsen eller endast aspekter av Khellillan är en fråga för mandelordens lärde och inget som penterna har något behov av att älta. Religionen har en mycket praktisk inriktning: man offrar till gudinnan för god skörd eller att fostret man bär skall växa sig starkt. Innan jakt säger man en bön till jaktens gud, den behornade och tackar sedan gudinnan för bytet man fällt genom att offra dess hjärta. Vinden, elden och regnet har alla egna andeväsen som man tillber och offrar till när så är lämpligt. Då man befinner sig utanför skogen finner man också för gott att offra till solens ande, Etin, då denne uppenbarligen är mycket mäktig i jorernas land (penterna gör inte skillnad på övriga folk utan refererar till samtliga som jorer). Utöver dessa gudalika andeväsen så vördar man och offrar till alla de ande- och älvfolk som bebor Gladaskogen. Penterna skänker små gåvor till tjärnens dimälvor och rotvältans skumtomte. De ödmjukar sig för bergsanden och sjunger sånger för att roa den vresiga survätten i storkullen. För det mesta visar sig dessa väsen inte alls och en skeptiker skulle tvivla på deras existens. Penterna vet dock bättre och alla har vid något tillfälle i sitt liv skymtat eller till och med samtalat med något av skogens märkliga väsen. Dessvärre så räcker inte alla dessa vidskepliga åtgärder. Det går sällan ett år utan att en stam förlorar någon av sina medlemmar till skogen. Jägare förtärs av den behornade som emellanåt törstar efter människoblod, män blir förförda av dimälvor, den oförsiktige förargar en hämndlysten skumtomte, barn förs bort av de underjordiska och kvinnor kallas åter till Khellillan just som de har fött. Men trots att skogen kräver sitt pris så vet penterna också att det är densamma som föder dem.

Pentisk druid

Druiderna är folkets andliga ledar och beskyddare. Det är deras ansvar att hålla ondsinta andar borta, att varna för uppdykande faror, veta när det är dags att bryta läger och bege sig till nästa ring och hela sitt folk. Druiderna är också penternas kunskapsbank. De talar jori hjälpligt och har memorerat penternas alla myter, legender och sånger. Sedan så måste de även hålla reda på alla ritualer så att de kan upprepas gång på gång utan risk för att något avgörande moment glöms bort. Detta leder till att druider tidigt lär sig att memorera oerhört mycket och ägnar mycket tid till att återberätta ritualer för varandra så att kunskapen formligen bränns fast i huvudet. De pentiska druiderna är sålunda kända för att ha en oslagbar memoreringsförmåga. De pentiska barn som visar sig ha denna talang (pojkar som flickor) plockas snabbt upp och får gå i lära hos en druid. Inte nödvändigtvis i den egna stammen, druiderna är kittet i det pentiska samhället och man byter ofta druider mellan stammarna inom klanen. Man kan dock inte hoppa runt allt för mycket då det tar tid att lära sig allt om det landområde som en stam kontrollerar.

Penternas druider bär på en enorm kunskap om örtmedicin, droger, och primitiv alkemi. Man beger sig ut på långa vandringar för att leta rätt på de rötter, blad eller dylikt som man för stunden behöver. Druiderna ägnar sedan lång tid till att medelst rituell alkemi förädla växternas inneboende kraft. Man tillverkar bland annat växtfärger i flera kulörer som har närmast magiska egenskaper då de strykes på en människokropp av en druid som kan de rätta potentieringsmantrat. Dessa färger skänker penterna olika förmågor och sinnesstämningar och de kombineras oftast för att uppnå rätt effekt. Exempel: • Eldröd – ökad styrka och aggressivitet. • Blodröd – ökad uthållighet. Skärmar av delar av omvärlden och skänker fokus mot ett avgränsat mål. • Koboltblå – öppnar upp och skärper sinnena. Ger en euforisk och ibland utomvärdslig upplevelse. • Smaragdgrön – skänker lugn. Ger öppenhet gentemot och förståelse för sina medmänniskor. • Mörkt skogsgrön – kraftigt smärtstillande. Ger utöver det ett behagligt rus. • Solgul – används av druider då de skall bege sig in till skogens hjärta. • Kolsvart – dödens färg. I stor mängd ett dödigt gift, i mindre doser tar det bort skakningarna från krigarens hand och gör denne orädd.

Penterna är ett fredligt folk, men emellanåt tvingas man att ta till vapen. Vid sällsynta tillfällen sker detta mot jorer som inkräktar på skogen. Oftast sker det dock av den tragiska anledningen att granstammen har blivit besatt av onda andar. Detta kan ske mycket plötsligt och fodrar omedelbar handling. Då penterna drar i strid klär man av sig naken, målar kroppen med krigiska symboler i eld- och blodrött och drar sedan ett streck av kolsvart över ögonen. I strid undviker man helst frontalkonfrontationer utan angriper ur bakhåll med giftbestrukna pilar och spjut. I närkamp strider man intensivt och aggressivt, men saknar egentlig stridsvana. Vid ett tillfälle blev en jorisk by besatt av ett ondsint väsen. Lyckligtvis upptäckte penterna det i tid och kunde genom en våghalsig, nattlig räd rädda sig själva och även andra jorer från den slumrande faran. Färgerna används givetvis även till fest. Här målar man sig med koboltblått med möjligen någon accent av grönt och festar så flera dygn i streck. Festerna vid penternas stammöten går utöver det vanliga och slutar alltid med att mängder av nya par har bildats och befolkningen flyttas därigenom runt mellan stammarna.

Utöver växtfärgerna känner druiderna till ett otal preparat som skyddar mot graviditet, helar vissa sjukdomar, ger den drabbade spastiska kramper, skänker en långsam och plågsam död, piggar upp eller skänker den orolige sömnen. Nedan följer receptet på en av dessa som används av druiderna då de beger sig in till skogens hjärta:

Druiderna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka en full korg av dessa, tvätta dem upprepade gånger med vatten och sedan värma dem i smält hjortister. Blommorna slängs sedan. Till fettet tillsätter man så pottaska från järnek och vatten i en liten bronskittel och kokar det så under häftig omrörning varpå druiderna mässar heliga ramsor. När det hela sedan har svalnat avlägsnar man så det stelnade fettet från ytan, avkoket hälls sedan i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres så vid nästa fullmåne. När månen sedan står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas sedan och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men också allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.

Den Behornade

Sociala stånd

Kardien är ett utpräglat klassamhälle med institutionaliserad etnisk diskriminering. Den grundläggande skiljelinjen går dock inte som regel är i feodalstater mellan frälse och ofrälse utan istället mellan echter och övriga invånare. Sammanhållningen echter emellan är fortfarande stark och även en vanlig bonde kan förvänta sig att behandlas med viss respekt av sin länsherre. I det här avseendet är Kardien osedvanligt demokratiskt. Caddo är antagligen det enda land i Ereb där avståndet mellan härskare och folk är så kort. Alla echter är födda fria och kan ej ingå någon form av livegenskap. Så är inte fallet för övriga folk. Situationen för de faltrakiska bönderna är ofta hård, de flesta av dem är livegna och skattesatserna är oftast så höga som befolkningen tål utan att göra uppror eller svälta ihjäl. Det finns sällan någon väg att förbättra sin situation, många faltrakier som arbetat upp sig har fått stora delar av sin egendom beslagtagen genom godtycklig beskattning. Att få rätt gentemot en adelsman är hart när omöjligt. Det är endast inom kyrkan som det råder någorlunda jämlikhet.

Alla medborgare är fria att driva handel och utföra hantverk inom ramarna för skråväsendet, men även här gynnas echter systematisk av kungliga myndigheter och länsherrar. Man brukar normalt sett inte tala om klasser i form av adel-präster-borgare-bönder i Kardien utan istället frälse-ofrälse, echt-ickeecht och fri-livegen.

Kungen

Kardien är en feodal monarki där kungen har stor makt. Kungen kan tillsätta och avsätta adelsmän som han vill, stifta lagar och döma i alla mål utom de kyrkliga. Förhållandet mellan kungen och adeln präglas dock av respekt och kungen väljer av tradition inte att lägga sig i adelns ämbetsutövande så länge han i gengäld kan lita på att adeln ställer upp som en man när han kallar till härmönstring. Det råder en maktbalans mellan kung och adel där kungen lätt kan krossa enskilda adelsmän, medan en tyrannisk kung lätt kan avsättas av en enad adel.

Kungens viktigaste uppgift är att beskydda kardierna från yttre fiender, vilket i praktiken är svartfolk och pirater. Nästan lika viktigt är dock att skapa fred inom riket. Det uppstår ständigt konflikter mellan adelsmän och det är kungen som är ansvarig för att dessa inte eskalerar till inbördeskrig. Kungens förmåga att kväsa den här typen av konflikter beror till stor del på vem kungen är. En stark och aktiv kung som Vidar II lyckades stoppa de flesta konflikter innan de blossade upp och hade tillräcklig pondus för att släcka de som fattat eld. En svag kung tvingas uppgivet se på då adelsmännen faller varandra i strupen. Kungen har här mycket stor makt i och med att han enväldigt kan avsätta adelsmän, dra in förläningar och i praktiken måste erkänna de erövringar en adelsman gör innan de blir legitima. Men för att kunna utnyttja den makten måste kungen skapa respekt för sin egen person och kungamakten. Påbud från en svag konung kan enkelt viftas bort utan rädsla för några konsekvenser.

Alla adelsmän i Kardien svär en personlig ed direkt till kungen som går före alla andra eder. Då det för en echt är ett grovt hedersbrott att bryta en ed är detta ett mycket starkt vapen och det har endast vid ett tillfälle hänt att adeln öppet har opponerat sig mot sin kung.

Då Vidar delade upp Kardien behöll han Ekenfara som egen domän. Eftersom Vidar endast själv ägde några tusen gårdar så erbjöd han gods runt om i Kardien i utbyte mot mark i Ekenfara och använde sig av Kardiens statskassa för att köpa upp ytterligare mark. Numera äger kungen en dryg tredjedel av jorden i Ekenfara. Kungens största inkomster kommer från de arrenden, avgifter och sköldräntor invånarna i Ekenfara betalar. Kungen får även mycket stora inkomster från den tull som han tar upp i Ekeborg och Faltrax och mindre inkomster från skatter i de fria städerna och penternas tribut.

Högadeln

Den echtiska högadeln, eller stormännen, utgör Kardiens elit och har sedan maktskiftet samlat på sig enorma förmögenheter. Högadeln består av hertigar, grevar och baroner i fallande rang. Skillnaderna mellan adelsmän av samma rang kan dock vara nog så stor och de genomsnitt som nämns i texten nedan är just inget annat än riktlinjer. Att t.ex. jämställa hertigen av Satgherin med hertigen av Nordmark är förutom att de har samma titel på alla sätt felaktigt. Hertigen av Satgherin är Kardiens näst rikaste man, kan ställa upp en armé i krig och kräva audiens hos kungen närhelst han önskar. Hertigen av Nordmark däremot är fattigare än flertalet grevar och lever ett liv långt från maktens korridorer.

Hertigar

Vidar II delade upp Kardien i elva hertigdömen och tillsatte hertigar som deras främsta representanter, ansvariga för att medla i konflikter mellan landskapets adelsmän och leda dess regemente i hären. Hertigarna är kungens mest betrodda män och utgör tillsammans rådet som skall bistå kungen med råd och i verkställandet av kungens beslut. En hertig är normalt sett en mycket mäktig person och vissa kan nästan betraktas som mindre furstar. De håller sig med egna hov, äger enorma arealer jord och kan ställa upp mindre arméer i en krissituation.

Utöver de markägande hertigarna så finns det ytterligare två hertigar. Den ena är kungens närmaste rådgivare - hertigen av Goiana, och den andra hertigen av Ekenfara som är tronarvingen. Hertigen av Goiana är normalt sett själv adelsman med egna ägor och hertigtiteln medför inget utöver ära och rätten att sitta med vid rådet.

Vid maktövertagandet fick var hertig ett eget grevskap där all erövrad mark tillföll hertigen samt även ett antal gods spridda i hertigdömet. Omkring hälften av en hertigs gods kom på detta vis att ligga inom domänen. I genomsnitt får en hertig inkomst från omkring 10 000 hushåll. Vissa hertigar har även rätt att ta upp tull, särskilt hertigen av Satgherin får stora inkomster genom att i Arntuna förtulla handeln på Gridefloden och Akhir, och de flesta tar upp skatt från landskapets huvudort (ej Haperike och Darensslätt).

Grevar

Under hertigarna i rang står grevarna. I Kardien har titeln ingen längre historisk bakgrund utan importerades från Zorakin efter maktövertagandet. En greve är alltid herre till ett grevskap där han har givits övergripande ansvar för att upprätthålla kungens fred och leder därigenom även områdets försvar. Utöver det har greven skyldighet att hålla vägar framkomliga och floder passerbara. I de icke echtiska delarna av landet är greven oftast även ansvarig för rättskipning i egenskap av fredsdomare. Greven utser i sådant fall även landsfogdarna. En del grevar är vasaller till kungen, andra lyder under hertigen beroende på vad som beslutades under maktövertagandet och vad som sedan dess inträffat i form av giftermål, krig, ätters utdöende och kungliga interventioner.

Vid maktövertagandet fick de flesta grevar ett område av tre-fem baroniers storlek till sin försörjning. En greves gods brukar ligga samlade i närheten av dennes borg, med endast enstaka gods på annan ort i grevskapet. En genomsnittlig greve får inkomst från omkring 2 000 hushåll och erhåller lagmansränta från grevskapets samtliga hushåll. Han har även rätt att ta upp bro- och vägtullar i grevskapet och äger skatträtten i dess köpingar.

På Divras udde

På Divras udde (Ekenfara, Haperike, Satgherin) fanns ingen erövrad mark att dela ut vid maktskiftet, men hertigar och grevar utnämndes i alla fall. Dessa fick leva av de gods de redan innehade i området samt de baronier de erhöll i andra delar av Kardien, samt i vissa fall nya tullar och stadsskatter som de erhöll som rättighet. Någon lagmansränta uppbär grevarna inte här då rättsväsendet på Divra ligger utanför feodalsystemet.

Baroner

De echtiska stormännen kallade sig oftast för baroner och detta var den enda av de högadliga titlarna som användes innan maktövertagandet. Baron var då den som ägde stora landarealer och kunde bidra med ryttare till hären. Det fanns ingen som utnämnde baronerna utan detta var en titel som en man tog sig eller förhandlade sig till från de bönder som kom att betala sköldpenning till baronen. Denna sedvänja lever kvar och även om kungen kan upphöja någon till baron över en natt och titeln går i arv från far till son så är det i grunden en titel som man tar sig, inte en som man får till skänks. En baron skall enligt konventionen uppfylla följande kriterier: 1) äga mark och få tillräckliga inkomster från denna för att kunna hålla sig med några riddare och soldater 2) vara riddare och uppföra sig på ett sätt som anstår en baron 3) bo i en ståndsmässig sätesgård, helst en borg. Den som uppfyller dessa kriterier är en baron.

En baron har inga maktbefogenheter utanför de egna godsen. De är till skillnad mot grevarna också mindre bundna vid en plats, många baroner har gods spridda runt om i Kardien och svär trohet till ett flertal länsherrar. Andra baroner svär endast trohet till kungen. Det vanligaste är dock att en baron håller ett baroni, svär trohet till den lokale greven och av denne är utsedd att upprätthålla lag och ordning i baroniet (åtar sig med andra ord lagmans och häradsfogdes ansvar).

Det är vanligt att man i dagligt tal lägger till en förstavelse till baron som säger mycket om baronens status. En fattigbaron står t.ex. ganska långt efter en storbaron i status. Man använder även förstavelser som borg(baron), boskaps(baron), allod(baron), mark(baron) och det litet nedlåtande sill(baron). Den genomsnittlige baronen äger ett stort gods, ett baroni, med omkring 500 skattskyldiga hushåll. Spännvidden är dock enorm, storbaronerna äger dussintals gods spridda runt om i landet och fattigbaroner kanske inte mer än en stor gård.

Bild: http://www.fafnir.se/bilder/doldis/Knight.jpg

Banérriddare & Riddare

Detta är de lägsta graderna i den kardiska adelshierarkin. Ingen av de båda riddartitlarna är ärftliga utan måste vinnas på nytt genom varje generation. Lite förenklat kan man säga att en banérriddare är en markägande riddare som innehar ett gods. Godset kan ofta omfatta an mindre by och all dess mark. Banérriddaren svär så då den erhåller riddarslaget trohet till länsherren på vars mark gården ligger. Även om inte titeln går i arv så gör godset det och allt som oftast får den äldste sonen träning som riddare så att han sedan kan erhålla riddarslaget. En banérriddare har rätten att bära ett banér i strid och anför oftast en lans (en lans = riddare + väpnare + två fotsoldater + bågskytt + tjänare) i strid.

Riddaren är så lägst i rang av de kardiska adelsmännen. Ofta är en riddare inte mer än en kavallerist som tjänar hos någon i högadeln, men det kan också vara en högadlig person såsom yngre sonen till en hertig. Spännvidden är stor. Längst ner finns de bonderiddare som är sprugna ur ofrälset. Oftast då en storbonde som låter en av sina yngre söner gå i träning hos en riddare, bli nödtorftigt utrustad med svärd, häst och brynja och sedan, då han visat sig duglig nog, erhålla riddarslaget.

Riddare är också en tillägstitel för högadeln. Den får endast bäras av dem som först visat sig dugliga nog och sedan erhållit riddarslaget av en annan riddare. Dubbade riddare som inte kan slåss betraktas med förakt av de echtiska adelsmännen som håller hårt på sitt ursprung som krigare. Det finns ännu ingen form av ämbetsmannaadel i Kardien.

Adelstitlar

För att bli riddare i Kardien krävs, förutom att du är echt, följande: påvisad skicklighet i strid, att en riddare är villig att dubba dig, att denne tillfrågar fem andra riddare som yrkar bifall till dubbningen och att du därigenom träder in i någon adelsmans tjänst som vasall. Därefter kan du titulera dig riddare. Den som har stora egna ägor och/eller har det i släkten kan få den lite flottare titeln banerriddare. I Kardien går ej att köpa riddartitlar, alla som tituleras riddare kan slåss till häst. Riddar fungerar även som tilläggstitel för högadeln. En adelsman tituleras som sin högste adelstitel, Riddar, förnamn, släktnamn, namnet på dennes förläning(ar) och slutligen räknas de ordnar som denne är medlem av och eventuella stordåd upp. Ex Baron Riddar Gadaryus Stolpe av Rosenskog, riddare av handslagsorden och slaktare av Grinfaraormen. Kortare kan man nöja sig med baron Stolpe eller baron Rosenskog.

Titueleringar

• Kung & drottning: ”Ers majestät”
• Prins & prinsessa: ”Ers kungliga höghet”
• Hertig & hertiginna: ”Ers nåd” eller ”Ers hertigliga höghet”
• Greve & grevinna: ”Ers grevliga excellens”
• Baron & baronessa: ”Ers excellens”
• Allmän adelstitulering: ”Högvälborne”

Echter

”Alla echter är födda fria och lika i värdighet” står det i Echterbalken. Detta innebär inte att alla echter är lika mycket värda (en befängd tanke), men alla echter har en okränkbar värdighet och åtnjuter beskydd av den kungliga rättsapparaten. En echtisk bondes förhållande till baronen som han arrenderar mark utav är ett avtalsförhållande där båda parter är bundna av sedvänjan, lagen och sin ära. Det är inte förhållandet mellan en kuvad tjänare och en dennes ägare och ingen adelsman kan tvinga en echt att bruka dennes kvarn, ta sig rätten till förstnatt eller kräva in konfiskatoriska avgifter som t.ex. arvsskatt. Att vara echt är på många sätt att vara medborgare och därmed besitta lagstadgade rättigheter. Ingen man kan bära hand på en annan echt utan att riskera att ställas till svars för det, även om rättssystemet gynnar de högt uppsatta.

Bönder De echtiska bönderna lever i allmänhet i relativt stora byar med 10-20 hushåll i varje by. Mycket av verksamheten i byn sker gemensamt och regleras av byalaget. Marken, som brukas gemensamt, är uppdelade i smala vångar där var bonde får del av både de bästa och sämsta åkrarna. Man plöjer, sår, harvar och skördar, bygger stängsel, vallar boskap, gräver diken, underhåller kungsvägarna, tröskar säd och bakar; allt tillsammans, allt reglerat av byalaget. I byalaget har varje bonde som brukar mark som denne äger eller arrenderar rösträtt, den som har tjänstefolk anses rösta även för dessa. I vissa byar har självägande bönder privilegier gentemot arrendebönderna. Byalagen sammanträder i allmänhet i mitten av byn, eller i soltemplet. De flesta echter lever sitt liv i en och samma by och att få vara en del av byns gemenskap är en del av livets grundvalar.

Ofria

Den ofrie, eller livegne, är knuten till den jord denne brukar. Han har inte rätten att flytta och får inte ens lämna sitt shir utan att få godsherrens tillstånd, oftast genom att erlägga frigångsavgift. Den huvudsakliga skillnaden mellan arrendebönder och livegna är förutom rätten att flytta att den livegne måste göra dagsverken åt godsherren och att han juridiskt faller under godsherrens hushåll. Därmed måste han ha godsherrens tillstånd för att gifta sig/gifta bort sina döttrar, kan bli pryglad om han missköter sig osv. Den livegne är dock ingen slav (som aidniska kyrkan ivrigt påpekar), godsherren förfogar inte över den livegnes liv och livegna har rätt att äga egendom. Det fåtal livegna som blir rika söker oftast köpa sig fria från sin godsherre. Den fördelen som den livegne har gentemot arrendebonden är att godsherren har en plikt att hålla sina livegna vid liv, vilket kan var en fördel i svälttider (nu händer det tyvärr att kortsiktiga godsherrar slarvar på den här punkten).

Att vara ofri är att leva ett liv med huvudet böjt och mössan i hand. Som rollperson torde den förrymde livegne passa bäst.

Borgare

Borgare är inte alla som bor i en stad, borgarna är de hantverkare, handelsmän och ämbetsmän som är med och utser stadens råd. Här finner man hantverksmästare, framstående lärde och magiker, drotsar, bontîsaler, köpmän och stormän boende i staden, men inga bönder, hantverkslärlingar eller pigor. De flesta borgare verkar inom ramarna för skråväsendet som reglerar sådant som vem som tillåts driva en egen hantverksrörelse, prisnivåer och lärlingslöner. Skråväsendet anses borga för rättvisa priser (att höja priser då efterfrågan rakar i höjden är t.ex. otillåtet) och hög kvalité.

Kvinnor

En kvinna lyder juridiskt under sin far eller äldste bror ifall hon är ogift och under sin man ifall hon är gift. Änkor står dock fria att forma sina egna liv och kan överta mannens roll som familjeöverhuvud till dess att hennes äldste son blir myndig. Det finns runt om i Kardien många högadliga damer som sköter släktens gods efter det att maken avlidit. Unga kvinnor utan far eller bror är även de ”fria” (echterna skulle säga oskyddade). Omgivningen uppmanar i allmänhet dessa kvinnor att gifta sig snarast möjligt.

Gamla Kardien

Med Gamla Kardien menas det rike som skapades av Ovar förstkonung och styrdes av faltrakiska kungar. Riket omfattade hela dagens Kardien, inklusive Divra, även om echterna i många stycken stod självständiga. Den echtiske Jarlen räknades dock som vassal till kungen av Kardien, ställde echtiska riddare till förfogande i krigstid och betalade emellanåt tribut till kungen. Även Goiana var ursprungligen en del av Kardien.

Det Gamla kardiska riket var uppbyggt på feodal bas. Kungen styrde från sitt ambulerande hov, även om Faltrax räknas som rikets huvudstad. De kungliga skatterna, som var ganska blygsamma, samlades in vid kungsgårdar runt om i landet. Dessa konsumerades sedan då kungen passerade med sitt hov, eller skänktes bort till kungliga ämbetsmän. I övrigt så stod det stormännen fritt att samla in arrenden och avgifter vid sina gods. Administrativt kom landet att delas in i ett hundratal shirer som alla leddes av en ogd. Ogden fungerade som den lokale domaren, härledaren och ordningsmannen. Han var också ansvarig för att samla in och sända tributer till Faltrax i händelse av kungligt giftermål, kröning eller krig.

Shir

Gammalt pre-jorisk ord från Aidne som åter togs i bruk efter kejsardömet Jorpagnas fall (uttalas "sjir" på faltrakisk dialekt, "sjir-sjiret-sjir-sjirerna"). Under Mörkertiden kom det att bli beteckningen på små självstyrande områden kring Faltaxbukten där en såkallad ogd utsågs att vara ledare. Shirerna finns fortfarande kvar i dagens Kardien, men då endast använda av faltrakierna eftersom den styrande echtiska överklassen tagit i bruk nya administrationssystem.

Ogd

Ogd - ogde (uttalas "okte" på losdriviska), avlett ur det gamla joriska ordet för okton (av okto - åtta) ~ åttondelsansvarige - en civil titulering gett till den som administrerade upptaget av skatt i en åttondels provins. Samma titel har i många joriska språk gett upphov till ordet fogde, som oftast använt om någon slags kunglig administratör. Ogden var en storman, inte olik de baroner vi hittar i dagens Aidne. Ursprungligen var han, eller hon, en vald ledare av folket, men oftast så behölls titeln och myndigheten inom samma stormannaätt. Idag finns det fortfarande ogdar i Kardien. Dessa är berövade det mesta av sin gamla makt. Numera fungerar de som ett slags talesmän för övriga faltrakier. De har rätt att föra talan mot länsherren, förestå bröllop och bevittna avtal. De fungerar även som domare i interna faltrakiska angelägenheter såsom egendomstvister och ringare misshandelsmål. Ogdarna är inte livegna och äger för det mesta sin egen jord. De väljs formellt av befolkningen i ett shir, men i praktiken så är det ett ämbete som oftast går i arv. Några ogdesläkter som stödde Vidar II och anslöt sig till ”de edsvurna” har fortfarande egna gods, svär trohet till en länsherre och kan hålla sig med egna knektar. Här finner man många bittra män som drömmer om fornstora dagar och vältrar sig i gamla sagor och sånger från den brandiska dynastin.

Ute vid kusten i västra Darensslätt ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över bukten, mot den förhatliga echtiska greven som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder en gång huserade som ogdar. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Hertogd

Här-ogd ~ här-t-ogd ~ hertogd - militär ledare vald av ogdarna till att leda deras väpnade styrkor i fält. Kardien var indelat i hertogderier som bestod av de sjir som ställde upp under samma fana. Hertogden gavs befäl över ogdarnas soldater och ledde personligen de beridna krigarna, riddarna, i fält. Detta gjorde hertogderna mäktiga, men endast i krigstider - annars hade de endast begränsad myndighet utöver den som vanlig ogde. Åtgången på hertogdar var också stor eftersom de alltid kämpade i främsta ledet. Traditionen när Ovar I utropade sig till kung av Kardien blev att hertogdarna, efter att de utsetts av ogdarna i hertogderiet, skulle svära lojalitet till kungamakten. Utöver den makt hertogden fick när ofred rådde skulle han även vara kungens överdomare i större rättsliga frågor. "Hertogd" blev vidare eftervart ett permanent ämbete i det nya kardiska riket Ovar byggde upp och ofta fast knuten till vissa släkter, de skrevs aldrig in i några lagsamlingar men sedvanan har alltid varit mycket stark hos faltrakierna. Beteckningen "hertig" som spridit sig från Zorakin med den Valienska feodala modellen till många länder, härstammar troligen från en förvanskning av "hertogd".

Hertogderierna

• Darensslätt hertogderi
• Inmarka hertogderi
• Losdrivien (losdriverna hade egna traditioner for att stalla upp med härstyrkor)
• Goiana hertogderi
• Phalto hertogderi
• Nordmarka hertogderi
• Aidneberg hertogderi

Goiana

Tvärtemot vad många tror så har inte Goiana alltid bestått av urskog. Under det Gamla kardiska rikets dagar så skedde en kolonisering av området. Områdena längs Goidaälven och Firkaxflod uppodlades och runt om i landskapet kunde man finna byar som byggts upp av faltrakiska brytar. Här fanns ingen stad, men ett flertal köpingar. Längst i öster låg handelsbyn Storbraaten där faltrakier och kasenbarbarer bytte metallföremål mot jättebäver- och nattminksskinn. Det fanns dock vissa skogar i Goiana som människorna aldrig rörde av rättmätig rädsla för de älvfolk som vaktade dem. När så svartfolken anföll området i våg efter våg i början på 400-talet så flydde de flesta människor västerut mot Videlrike. De som lyckades hålla sig kvar blev sedan deporterade av de älvfolk som idag dominerar området. Idag har alla åkrar vuxit igen, borgarna som fanns här rasar långsamt samman, sten för sten, och av köpingarna finns endast övervuxna soltempel och enstaka statyer kvar.

Utrikespolitik

Kardien var under Aidnes solålder en maktfaktor att räkna med. Soltåg avseglade från Skapen och delar av Efaro kom under kontroll av kardier och zorakier. Aidnisk kultur och krigskonst med grunden i riddarväsendet spreds runt kring Kopparhavet. Efter Stora Schismen kom den aidniska kyrkans exark att sitta i Kardien. Kardiens uttåg som maktfaktor kan sägas inträda i och med det echtiska maktövertagandet. Echterna har alltid varit inåtriktade och i och med att Svarta Tornet vuxit som hot har man också tvingats att rikta sina resurser inåt landet. Idag är Kardiens flotta ett skämt och handeln domineras av utländska köpmän. Kvar av inflytande finns dock Exarken som fortfarande sitter i Ekeborg och som ofta är av echtisk härkomst.

Zorakin

Förhållandet till Zorakin kunde inte ha varit bättre. Länderna har en lång historia av samarbete och obruten fred. Man delar riddarodnar (de flesta riddarordnar är pan-aidniska), förstår varandras språk, är en del av samma kyrka med exakt samma struktur i de båda länderna, har fört gemensamma krig mot häxmästaren och Aidnes lärde studerar nästan alla någon tid i Pendon. Nyligen så gifte sig kung Valien av Zorakin med kung Vidars brorsdotter och de båda regenterna kommer väl överens på det personliga planet. Kort sagt är Zorakin som ett andra hemland, kardier och zorakier ser på varandra som brödrafolk (åtminstone echter och penner) och de båda länderna är beredda att understödja varandra i händelse av krig.

Caddo

Caddo och Kardien är arvfiender. Detta har sin upprinnelse i den Stora Schismen 278-281 e.O. Kardierna har sedan dess känt sig bestulna på "sina" heliga platser. Konflikten har lett till ett krig då Kardien 292 e.O. invaderade Caddo. Sedan dess har relationerna varit oavbrutet fientliga. Framförallt echterna ser med förakt ner på de kätterska dalkerna som har avfallit från den rätta tron, mördat sin kung (en vanlig missuppfattning) och stulit den Lysande Vägens mest heliga platser. Idag är relationen mellan de båda länderna fortfarande fientlig, men något mindre frostig, mycket tack vare den moderate kardiske kungen. Fri handel råder, men dalkiska köpmän är systematiskt missgynnade och betalar högre tullar än andra. Då Caddo producerar många varor som efterfrågas i Kardien (örter, marmor, vin, parfym) och säljer ännu mer är handeln ganska omfattande, men vin säljs under stort hyckleri med beteckningen "hynsolgiskt" då de arroganta adelsmännen inte nedlåter sig till att dricka dalkiskt vin. Kardier har åter börjat besöka de heliga platserna på Caddo i större skaror.

Se även: [16]

Goiana

Överlag är kontakterna mellan Kardiens ”elfte hertigdöme” och Kardien goda men sporadiska. Från echtiskt håll hjälper man älvfolken att förhindra att nybyggare ger sig in i Goiana för att söka återkolonisera området. Emellanåt avlägger sändebud i all hemlighet visit hos konungen och det sägas att Vidar V besökte Goiana under slutet av sin regeringstid. Bland echterna har man en mycket positiv syn på alver och dessa blir väl bemötta de fåtal gånger de visar sig. Faltrakier har i allmänhet en mer negativ inställning och behandlar alver med en vidskeplig skepsis.

Svarta Tornet

Kardien ligger i ständigt krig med Häxmästaren och hans svartfolk, även om det under långa tider är av låg intensitet. Alla barn lär sig tidigt att frukta Häxmästaren - ”gör nu som mamma säger, annars så kommer Häxmästaren och tar dig”. Ingen känner till Häxmästarens sanna namn eller hans verkliga mål.

Erebos

Relationen mellan länderna är neutral. Kardierna föredrar att handla med erebosier framför dalker, men i övrigt så är utbytet länderna emellan inte så stort. Aidniska kyrkan har fört en relativt framgångsrik mission i Erebos.

Trakorien

Kardierna ser ner på trakorier (läs paratornier) såsom dekadenta och avgudadyrkande. Man har gjort ett flertal försök att vräka ut dem från Torilia, men staden är för väl befäst och den trakoriska flottan kan obehindrat föra in förnödenheter, så inget av dem har varit framgångsrikt. Samtidigt så är Trakorien en viktig handelspartner för Kardien. Nästan all spannmålsexport från norra Kardien går direkt till Tricilve och trakoriska köpmän för med sig många eftertraktade varor från norra Ereb och kejsardömet Jih.

Jorpagna

Det förekommer inget utbyte på hög nivå mellan Kardien och det splittrade Jorpagna. Men länderna har ändå en hel del kontakt: Jorpagniska solvandrare och pilgrimer som vandrat den mödosamma Via Aidne ses med stor respekt i Ekeborg, Exarkens livvakt, Pergonitergardet består av tradition av jorpagnier och många echtiska riddare beger sig till Jorpagna att söka tjänst hos någon furste, få uppleva stridens hetta och förhoppningsvis återkomma till Kardien, rik och ärrad. Sedan så är Jorpagna också viktigt då det är här som kampen mellan den Aidniska och Dalkiska kyrkan är som intensivast.

Klomellien

Sedan echten Targos Friman tog makten i stadsstaten Addiaska så har man utvecklat allt närmare kontakter. Många echtiska riddare utan framtidsutsikter har begett sig till Addiaska och sökt tjänst hos det nya kungahuset och släkten Måne har till och med gift in sig i det. Idag understödjer kardiska adelsmän Addiaska med ett hundratal friviliga riddare i kriget mot Mercana och söker samtidigt stödja endera av de två inbördes trätande fraktionerna.

Berendien

Kardien ser positivt på Berendiens långsamma omvändning till den rätta tron och har relativt goda kontakter med rättroende adelsmän, även om man ser dem som lite fjolliga. De echter som besöker Berendien (oftast i syfte att vinna ära i tornerspel) brukar i allmänhet anse att de relativt fria och välmående berendiska bönderna såsom överlägsna de egna kuvade faltrakierna och losdriverna.

Palinor

I Kardien har man en romantisk bild av Palinor såsom ett land av ädla riddare som kämpar för att föra in hedningar i Etins ljus. Ganska stora summor skänks av kardiska adelsmän för att stödja Palinor i kampen och emellanåt så beger sig även äventyrliga, unga adelsmän norrut för att ansluta sig till Palins orden. De kätterska inslagen i Palinismen är för de flesta okända.

Magilre

Ett visst utbyte adelsmän och kyrkan emellan. Något sämre relationer på sistone då Magilre formellt ligger i krig med Addiaska.

Monturerna

Det lilla öriket som styrs av ättlingar till faltrakiska emigranter har idag ingen god relation till ursprungslandet. Det beror till stor del på att man har avvikit från den rätta tron och hemfallit åt kättersk personkult. Kardien har idag inga officiella kontakter med Monturerna, men det finns ett informellt kultur- och handelsutbyte.

Morëlvidyn

Har historiskt varit ett gissel för Kardien och det tredje soltåget var delvis ett försök att krossa piraterna. Även om Kardiens städer idag sällan utsätts för piratflottors attacker så är det varje år ett antal fiskebyar som plundras av skränande svartankor och andra morelvidyner. Oftare är det handelsskepp på väg till och från Kardien som är i fara. I övrigt så förekommer det mindre import av oliver, dadlar, salt, citrusfrukter, filigranhantverk, getost, samt exotiska varor som ödleskinn, färggranna djur, skinn och fjädrar, ebenholts m.m.

Handel

Import

• Salt – Utvinns i kustområdena för lokal konsumtion, men stora mängder importeras från Klomellien, Trakorien och till viss del Ransard och Jorduashur.
• Guld & Silver – Kardien har endast mycket små silverfyndigheteroch inga guldfyndighter. Guld och silver importeras därför till myntslagning, smycken och förgyllning.
• Tyger – Berendiska och Erebosiska ylletyger, trakoriskt algsiden, helsiden från Akrogal. Echterna köper allt de kommer över av utländska lyxtyger, utom kamsunsk papir som man anser vara fånigt.
• Vin – Då det kardiska vinet vare sig räcker till eller smakar särskilt väl importerar man stora kvantiteter från Berendien, Caddo (under beteckningen hynsolgiskt) och Zorakin.
• Lyxartiklar – Den stormrika echtiska högadeln lägger varje år enorma summor på att imponera på varandra.

Export

• Ull – Främst då Inmarkafårens ull som anses vara den mjukaste och därigenom finaste ullen som står att finna i hela Ereb.
• Linnetyger – Från Vallstena i Ekenfara kommer det ypperliga vallstenalinet.
• Metaller – Järn och koppar från Inmark.
• Öl – Faltrax anses av många ha ett flertal bryggare som tillverkar ypperligt öl som uppskattas runt om Kopparhavet.
• Spannmål – Exporteras främst till Caddo, Erebos och Tricilve i Trakorien.

Valuta

I Kardien finns tre myntslag: kopparmynt, silvermynt och guldmynt. De två förstnämnda får endast präglas av det kungliga myntverket i Ekeborg. Guldmynt däremot får präglas av högadeln och städernas borgarskap, samt givetvis kungen. Det cirkulerar ett dussintal kardiska guldmynt, även om de kungliga kardiermarkerna är vanligast. Utöver detta drar man sig inte för att använda även andra länders guldmynt så länge guldhalten är känd och kan litas på. Vanligtvis vägs mynten när man gör större affärer eller känner sig osäker på myntens värde. Som räkneenhet används termen ”guldmynt” som då avser värdet av 10 silvermark. Alla hänvisningar i texten till termen guldmynt (gm) avser således räkneenheten och inte mynten i sig. Hur pass vanligt användandet av mynt är varierar stort mellan olika landsändar. I kungens Ekenfara betalas alla skatter och avgifter i lödigt silver och skinande guld. Detta innebär dock inte att landskapets bönder ständigt går omkring med mynt på fickan. Det är endast under en kort period om hösten, då överskottet sålts på den lokala marknaden, som man brukar mynt. Dessa används så för att betala kungens eldstadskatt, lagmansräntan, tempelskatten, arrenden och eventuella skuldräntor. Överskottet investeras i kor, jordbruksredskap, tyger och övrigt som gården inte själv producerar men behöver. När så lilla höstfesteveckan är över är pengarna i allmänhet slut och man övergår till självhushållning och byteshandel grannar emellan. I norra Kardien däremot så har de flesta bönder knappt sett ett guldmynt och alla skatter och avgifter betalas in natura. Runt om i landets städer och köpingar används ständigt mynt och det är här större delen av penningmängden befinner sig. Sentida historiker har av outgrundlig anledning bemödat sig om att komma fram till att vid den här tidpunkten befann sig nästan halva penningmängden i Ekenfara, inkluderande Ekeborg.

Kardiens mest avskydda guldmynt är utan tvekan tornmarkern. Denna slås av häxmästaren i Svarta Tornet. Myntets ena sida pryds av en kardisk kungakrona och andra givetvis av en avbildning av Svarta Tornet. Mynten håller en guldvikt som ger det 20 silvermarks värde, men är oanvändbart som betalningsmedel då innehav omedelbart leder till anklagelser om spioneri. Häxmästaren verkar prägla dem delvis som ett skämt och emellanåt smyger han med några tornmarker i betalningarna till sina spioner.

Växlingskurser 10 kopparmark = 1 silvermark; 5 silvermark = 1 kardiermark. De kungliga mynten är på ena sidan präglad med det kardiska riksvapnets tre kronor och på motsatt sida ett porträtt av Vidar VI.

Produktionscentrum

Olika landsändar i Kardien har specialiserat sig på att tillverka olika produkter. Givetvis så är den lokala bondeproduktionen övervägande för de flesta varor, men på vissa platser har en ganska långt gången specialisering genomförts. I nordöstra Satgherin och södra Haperike är klimatet för torrt för att ge goda skördar. Här har istället en omfattande boskapsindustri byggts upp. Den fyller många syften. För det första så förser den Arntuna och Ekeborg med nötkött. Nötkreaturen lastas på pråmar på Gridefloden. De som skall till Ekeborg lastas av strax innan kusten och föses sedan den sista biten genom norra Satgherin och södra Ekenfara längs tjurrutten. Denna består av ett sammanhängande markområde av cirka 100 alnars bredd som ej odlas. För det andra så är det härifrån som den bästa kardiska stridshästen kommer: divrahingsten. Priset för en tränad häst börjar omkring 1000 gm. De flesta riddare av högre rang ser till att ha åtminstone en divrahingst. Den omfattande boskapsuppfödningen har också lett till att Arntuna har blivit ett center för garvare. Härifrån exporteras stora mängder skinn, både till Kardien och till utlandet. Ingenstans i landet är köttet lika billigt, och det i kombination med den echtiske bondens höga levnadsstandard leder till att kött är en lika viktig del i kosten som bröd.

I Ekenfara finns en mycket diversifierad jordbruksproduktion med bl a: vin, citrusfrukter, kardiens rikaste spannmålsskördar, lin och de välsmakande ollonsvinen. Dessa får böka i de kungliga ekskogarna och får härigenom en kraftfull och säregen smak. Av den tillverkas även delikata korvar och den lufttorkade ollonskinkan. Även inom osttillverkning utmärker sig Ekenfara, både av mjuka och hårda sorter. När man nämner ostar bör även den vita buffelosten från Haperike nämnas som exporteras både till när och fjärran. Linproduktionen i Ekenfara omvandlas till utmärkta linnetyger. Centrum för den är tillverkningen är Vallstena i centrala Ekenfara. Staden har vuxit sig rik på linnetillverkningen och är med 3 000 invånare Ekenfaras näst största. Staden styrs givetvis av vävarskrået. I Ekeborg finns praktiskt taget alla hantverkare man kan tänka sig, så det är svårt att framhålla någon produktion framför de andra. Det kungliga myntverket ligger här och representanter för handelshus som Zoraks Kista (Zorakin), Hinkare (Erebos), Festglade (Erebos), Jisaksson (Zorakin), Medicini (Caddo), och Mogger (ankor) finns här tillsammans med de inhemska handelshusen där framförallt Echte bör nämnas. Detta är tyvärr det enda Kardiska handelshuset som på något sätt kan mäta sig med de utländska. Ekeborg är också en pilgrimsort då många troende vallfärdar hit för att en gång i sitt liv få se exarkens palats och höra honom predika. Detta leder till att ”turistnäringen” är stor med många värdshus och tavernor som följd.

Längst i väster på Faltraxnäs ligger den kungliga staden Sterborg. Sterborg är Kardiens marina center. Här ligger landets bästa skeppsvarv och här finns de främsta segelmakarna och repslagarna. Hamnen är också Kardiens mest trafikerade då den fungerar som mellanstation för handeln mellan Kopparhavet och norra Ereb. Här hålls i skörde varje år en välbesökt mässa då handelsmän från hela Ereb möts för att utbyta varor. Här kan den som kommer med en stor last av t ex pärlor från Klomellien sälja den vidare till olika köpare, då det är omöjligt för en stad att konsumera alltihop. På så sätt underlättas handeln. Det här gäller främst värdefullare laster, spannmål et c går givetvis från hamn till hamn. Det enda problemet med mässan är att hamnen är för liten och grund och på så vis dämpas handelns omfång. Hamnens storlek är dock inget problem för västerhavsfiskarna. Dessa är stationerade i Sterborg och ger sig ut på fisketurer i västerhavet som kan vara i upp till två veckor. Fisken saltas, torkas eller rökes sedan och säljs sedan vidare.

Darensslätt har en ekonomi som vilar tungt på jordbruket och har en relativt liten handel. Dock har det i Faltrax vuxit upp en storskalig smidesproduktion. Närheten till gruvorna i Inmark gör järnet billigt och det har bidragit till att smedernas skrå vuxit. Den främsta produkt som går på export är vapen som svärd, sköldar, spjut och pilspetsar. De faltrakiska klingorna är inte kända får några exceptionella egenskaper utan är ett prisvärt vapen för den vanlige soldaten.

Inmark är en fattig och efterbliven landsända, men bidrar ändå till den kardiska ekonomin med några viktiga produkter. Främst då järn och järnmalm som fraktas på floderna till Faltrax och Ekeborg. I en mindre gruva brytes även koppar och fram tills för ett decennium sedan bröts även tenn. Träkol, pälsverk och fårull tillhör även de produkter som fraktas från bergen ner till övriga Kardien

Norra Kardien med hertigdömena Videlrike och Nordmark är betydligt fattigare än övriga Kardien och den ekonomiska specialiseringen har här inte nått långt. Det kombinerat med de långa avstånden till folkrika marknader gör att ekonomin här är än mer feodal med stora inslag av naturahushållning och byteshandel.

Slutligen så har vi Philmark längst ut i öster. Här har tillgången på timmer aldrig varit något problem. Detta är en av de faktorer som gjort det möjligt för Philmark att bli ett centrum för träsnidare och snickare av alla de slag. Många är de adelsmän och rikare borgare som har en himmelssäng tillverkad av någon av mästarna i Fil. Eftersom trävaror är ganska skrymmande har man varit tvungen att specialisera sig på lyxartiklar såsom himmelssängar som kan bära transportkostnaderna. Detta har också lett till att allt mer av råvarorna importeras från avlägsna platser som Morelvidyn och Melukha och kopplingen till skogen har därmed minskat. [17]

Militärmakt

Kardiens samlade härsmakt består av de trupper som dess baroner, grevar, hertigar, fria städer, tornriddare och kung förfogar över. Då inget yttre hot föreligger är hären sålunda splittrad och tjänar dess länsherres lokalpolitiska syften. Men när kungen kallar läggs gammalt groll åt sidan och trupperna samlas mangrant för att bilda en här som i första hand består av riddarkavalleri med visst understöd av infanteri och illa tränade bågskyttar. Kardiens flotta är ytterst svag.

Kungsriddarna

Kärnan i Kardiens här består av kungens egna trupper, de 333 man starka Kungsriddarna. Dessa utgör ett elitkavalleri känt runt om kopparhavet både för sin slagstyrka och för sin prakt. För en utförligare beskrivning, se Kungsriddarna nedan. Kungen har även riddare som är vasaller på län med gods runt om i Ekenfara.

Kungsgardet

Är kungens stående infanteri. Liksom Kungsriddarna så utgör de en vältränad och disciplinerad styrka. Deras högborg är Echterborgen i Ekeborg där cirka 300 man är stationerade. 100 finns i Faltrax slott och övriga är utstationerade i kungliga borgar runt om i Ekenfara. Tillsammans med Kungsriddarna skall de utgöra 150 lansar i hären samt kunna bemanna de kungliga borgarna. Sammanlagt omkring 1500 man, varav 250 är långbågskyttar. Beväpningen är klassisk: svärd, sköld och långspjut. Som pansar bärs en ringbrynjehauberk, ovan den en röd tabard med en förenklad variant av det kardiska riksvapnet på bröstet – den svarta bården och den vita sparren, men kronorna saknas. Alla kungsgardister är echter och de har ett gott anseende bland övriga echter. Till vardags så ansvarar kungsgardet för att hålla Ekenfara rent från stråtrövare, pirater och landstrykare (läs faltrakier). Kungsgardet har även trossgossar, ingenjörer, spejare, kurirer och andra trängtrupper som en modern armé behöver. Det enda som saknas är luftburna spejare och magiker, men i krig förväntas Akademin för Elementaristernas Skolning bidra med den funktionen.

Flottan

Den stående flottan består av en handfull krigsfartyg förlagda i Ekeborg och ett par i Faltrax. Utöver det kan hertigen av Havsmanland bidra med några skepp. Starkaste flottan i Kardien har Solriddarna i Skapen. Den kardiska flottan tillåter inga som helst offensiva företag till sjöss.

Solriddarna

Solriddarna lyder under Glath-kerîgassen och Exarken och behöver inte ta några order från kungen. Men varje gång häxmästaren har anfallit har de anslutit sig till hären och kämpat sida vid sida med sina kardiska bröder. Sammanlagt finns ett knappt tusende solriddare i Kardien, uppdelade på sju priorât, var och en ledd av en prior och med säte i en borg. Idag finns solriddarborgarna i Faltrax, Vallat, Ispin, Arntuna, Anneborg, Zobral, Avenna samt ordens huvudfäste i den kyrkliga fristaden Skapen. Solriddarna och Kungsriddarna är av tradition rivaler då båda ordnarna anser sig vara Aidnes mest ärorika och framstående. För en faltrakier eller losdriv är Solriddarorden enda möjligheten att erövra riddarsporrarna, men då ordens kardiska kompanier domineras fullständigt av echter blir livet hårt för den som inte accepterar sin naturligt underordnade ställning. För utförligare beskrivning, se Solorden och Kardiska priorât.

Hären

Samtliga länsherrar i Kardien svär en ed direkt till kungen och denna räknas före alla andra lojaliteter. Att svika sin kung är något av det skamligaste en echt kan göra och när kungens kallelse till full härsamling kommer kan han räkna med att nästan samtliga landets riddare ansluter. Vare vasall ålades efter maktövertagandet att bidra med ett fastslaget antal lansar till hären och det är faktiskt lika vanligt att en vasall anländer med fler än färre lansar än vad som krävs av dennes ed. Härens styrka ligger helt hos riddarna, det medföljande infanteriet är oftast dåligt tränat eller består av tvångsrekryterade bönder. Bågskyttarna är likaledes eftersatta och består i bästa fall av skogvaktare, men lika ofta av en stallgosse som getts en pilbåge och får stränga order om att träna "hela vägen till Ekeborg". I Kardien är det endast riddarna som räknas och så länge ingen yttre fiende tvingar till förändring så är detta inget som man ämnar ändra på.

Termer

Tionde: Enhet bestående av tio man samt en ledare. Denne kalls för sergeant i infanteriförband och kapten bland riddare.

Kompani: Tio tionden bildar ett kompani och leds av en fältkapten.

Lans: En härs styrka räknas i antalet lansar. En lans består av en riddare och dennes väpnare (eller två riddare), två fotsoldater och en bågskytt.

Gardeskaptenen: Leder Kungsriddarna och Kungsgardet samt i kungens frånvaro hären.

Krig i Kardien

I inledningstexten ”Vad den ärrade legosoldaten säger om Kardien” kan man läsa om ett kardiskt fälttåg som till punkt och pricka följer de ideal som målas upp i bardernas sånger och lärs ut till koltbarn genom sagor. Ett krig i Kardien bör inledas med en välmotiverad krigsförklaring som levereras direkt till den som skall bekrigas. Därefter söker de båda härarna upp varandra, riddarna möts i batalj och i slutet på dagen står en vinnare kvar. Kriget avslutas med att fångar utväxlas och friköps, fred slutes, försoning uppnås och jord byter ägare. Nu blir inte alltid verkligheten så skön som i bardernas sånger och nog händer det att fält sätts i brand, landsändar plundras och borgar belägras även i Kardien, men det finns i Kardien en utbredd uppfattning om vad som är rätt och fel i krig. Den starka echtiska hedern och det reella hotet från kungamakten gentemot bångstyrig adel gör att krig i Kardien i många stycken är något som sker gentlemän emellan, efter att skörden har bärgats och utan fega bakhåll eller ärelös plundring. Krig mot t.ex. svartfolk är givetvis en helt annan sak och utförs alltid på effektivast möjliga vis, helt utan pardon.

Tornriddarna

Det svarta tornets förgörares heliga orden - Tornriddarna

Inledning ”Vi tornriddare är inga glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap av trubadurer och väna möer. Vi tornriddare är hårdföra, hängivna och allvarsamma män som har vigt vårt liv åt att bekämpa häxmästaren och dennes horder. Oförtröttligt rör vi oss i Inmarks bergstrakter, ständigt på jakt efter svartfolk. På senare tid har vi även tvingats att söka allt mer efter häxmästarens spioner även bland kardiens befolkning. Häxmästarens fingrar gräver sig djupt in i Kardiens själ, och det är endast tornriddarna som har den andliga styrkan att hålla Kardien rent”

Typ Ordens syfte är att störta Häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet.

Säte Orden har säte i Tornborgen i östra Inmark. Det är en stor borg, uppbyggd av åtta stycken, upp till 40 alnar höga, sammanvuxna borgtorn. Framför borgen sträcker en lång mur ut sig som kontrollerar Phaltoflodens dalgångar. Det är svårt att föra en här nerför Phaltofloden utan att först inta borgen. Bild: [18]

Orden har även ordenshus i Ekeborg och Gruderborg och ett flertal småborgar i bergstrakterna från vilka de utgår då de gör räder upp i bergen.

Storlek Orden är relativt stor. Den innefattar för närvarande stormästaren, 5 kaptener, 41 riddare, 17 väpnare, 114 sergeanter, 35 lekmannabröder, 1 magiker och 3 häxjägare.

Tillträdeskrav För att upptas som riddare krävs duglighet samt att aspiranten är echt. Icke-echter kan dock upptas som sergeanter eller väpnare. Orden har gjort till vana att adoptera föräldralösa barn och låta dem gå i träning för att sedan bli medlemmar i orden.

Rikedomar Orden fick då den bildades ur Gruderska Orden tillskänkt en stor del av hertigen av Inmarks gods samt dennes koppargruva. Utöver det erhåller orden ett apanage från kungen om 10 000 gm per år. Rikedomarna tenderar dock att aldrig räcka till då ordens mål kräver betydligt större resurser än så för att kunna genomföras. Det gör också att man pressar ut precis så mycket man kan från de livegna bönder som sliter på ordens gods. Man anser det vara ett nödvändigt pris att betala i kampen mot ondskan.

Makt Tornriddarna får enligt stadgarna inte lägga sig i kardiska angelägenheter som inte berör svartfolk. I Inmark är man dock som störste godsägare en viktig maktfaktor. Orden har ända tills för några år sedan hållit sig strikt till sin mission. På sistone har man dock börjat utkräva avgifter från adelsmännen i östra Inmark för ”utökat beskydd” mot svartfolken. De flesta har valt att betala, men kungen har emottagit ett antal protester. Ordens makt utgår direkt från kungen som har rätt att avsätta och tillsätta stormästare som han vill samt kommendera orden i strid mot Svarta Tornet eller svartfolk när han så önskar.

Militär styrka Orden förfogar över närmare tvåhundra män. Dessa är specialiserade på strid i bergsterräng och är den enda militär styrkan i kardien som har förmågan att besegra svartfolken med deras egna medel. Alla ordens medlemmar behärskar ett flertal närstridsvapen, pilbåge och armborst. Uppdelningen är dock sådan att väpnare och riddare specialiserar sig på den ärofullare närstriden och sergeanterna på avståndsstrid. Ordens kaptener bär endast s.k. bödelsvärd, väldiga tvåhandsfattade huggarklingor av tungt och rostfläckat nordjärn. Bödelsvärdet skall symbolisera den yttersta rättvisan, då häxmästarens smutsiga huvud skiljs ifrån kroppen. Dessa används även då orden skipar rättvisa. Många av häxmästarens handgångna män har fått huvudet avskiljt ifrån kroppen av ett bödelsvärd.

Ofta är orden förstärkt av riddare från andra delar av Kardien som vill göra en insats och få känna på stridens hetta. Tornriddarna välkomnar det då det ökar deras styrka och sprider vetskapen om att hotet från svartfolken aldrig får glömmas bort. Samtidigt leder det till konflikter då ordens riddare kräver fullständig lydnad och disciplin från de som följer med på uppdrag, oavsett rang.

Organisation Ordens ledning utgörs av stormästaren. Denne väljs bland ordens riddare av kungen. Under sig har stormästaren kaptenerna, sedan riddarna, väpnarna, sergeanterna och lägst i rang står lekmannabröderna.

Syfte Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet. ”Att finna en slutgiltig lösning på problemet med Svartfolk”.

Grundades Orden grundades i Gruderborg år 288 e.O. Ursprungligen användes den av kungen orden för att bevaka handel och säkerhetspolitiska ärenden såväl inrikes som utrikes. Då Vidar V inte ansåg sig behöva någon hjälp med detta så omvandlade han efter det misslyckade kriget mot Svarta Tornet orden till tornriddarna.

Historia Under kriget som utkämpades mellan Kardien-Zorakin och Svarta tornet mellan 540 och 555 e.O. visade det sig att hertigen av Inmark stod i häxmästarens sold. Inledningsvis fick svartfolken härja utan att hertigen samlade sina trupper för att kasta ut dem. Då kungen anlände med sin här avsatte han hertigen och tog själv kommandot över dennes styrkor. Under resten av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar. Efter kriget beslöt kungen så att skänka större delen av hertigens gods till den ombildade orden, övriga skänktes som förläningar till riddare som utmärkt sig under kriget. Detta blev starskottet till tornriddarnas guldålder. Tornborgen byggdes, man lyckades knyta ett flertal skickliga magiker till sig och började sin mission. Till en början sökte man verkligen en slutgiltig lösning på svartfolksproblemet. Det tolkades som att söka ett sätt att passivisera svartfolken samt störta häxmästaren. Orden genomförde inte bara räder upp i bergen utan studerade även svartfolkens seder och kartlade de olika stammarna. Man fann så att det fanns möjligheter att skapa sig allianser bland svartfolken då många motsatte sig häxmästarens styre. Under en period då häxmästaren syntes vara bortrest understödde man till och med ett antal klaner som startade krig mot häxmästaren. Detta var till en början framgångsrikt, men då det stod klart för kungen att tornriddarna börjat förhandla med orcher blev så stormästaren Regil, en gång kungens väpnare, avsatt och tvingades efter ett tårfyllt farväl av kungen att bege sig i landsflykt. Stödet till klanerna avbröts, kriget ebbade ut och häxmästaren återvände och återtog sin makt.

Under den nuvarande Stormästaren Boldvin har tornriddarna blivit allt mer fanatiska. Man accepterar ingen annan sanning än sin egen. Orden har tagit till vana att söka upp alla som handlar med svartfolken och avrätta dem efter summariska rättegångar. Orden propagerar aktivt hos Exarken för att förmå honom att starta soltåg mot svartfolken runt Inmarkasjön. Man har även ständigt ett par riddare vid hovet, vars uppgift det är att avslöja häxmästarens spioner samt föra ordens talan gentemot kungen. På sistone har stormästaren utvecklat en sällsynt talang för att avslöja häxmästarens lakejer. Nyligen visade det sig att en av baronerna i Inmark var i häxmästarens sold. Han erhöll syndernas förlåtelse efter att ha skänkt samtliga sina tillgångar till tornriddarna och dog så fri från synd.

Heraldik Ett brutet svart torn mot en lysande gul sol.

Klädsel Tornriddarna klär sig i grå vapenrockar med emblemet på bröstet, svarta mantlar, läderstövlar och handskar samt ett brett läderbälte med ett grovt svart spänne. Under klädedräkten bär man en ringbrynjehauberk med huva. I strid skyddas huvudet även av en tunnhjälm.

Sedvänjor Varje år hålls om hösten en minneshögtid för de som stupat i ordens tjänst. Speciellt hedras då de som fallit under det senaste året. Ordens medlemmar fastar och vakar under bön.

Anseende Ordens riddare uppträder mycket självsäkert och arrogant. De vet att de har kungens och Etins stöd och att de ständigt strävar mot ett heligt mål. Dessutom så har de anseende om sig att kunna avslöja häxmästarens spioner där ingen annan kunnat ana dem, något som man mycket riktigt också gör.

Samtidigt som den kardiska adeln är tacksam för det skydd som tornriddarna ger dem, så ser de ner på dessa ovårdade utmarksriddare som oftast är av enkel härkomst och jämförelsevis dåliga hästkarlar. Man upprör sig också över hur faltrakiska sergeanter uppträder med pondus som om de vore riddare. Detta uttrycks dock snarare i viskningar bakom ryggen än som direkta förolämpningar. Alltför väl vet man att tornriddarna ägnat hela sitt vuxna liv åt att döda och att kritik mot tornriddarna kan tolkas som komprometterande.

I Inmark I Inmark är man både fruktade och älskade. Inmarkaborna vet att tornriddarna är deras sköld mot svartfolksräder, samtidigt som de får betala mycket höga skatter och utstå tornriddarnas arrogans. För många unga män i Inmark är dock möjligheten att bli medlem i orden den enda chansen till ett materiellt sett gott liv. Ofta kan en sergeant skicka hem en ganska stor summa pengar till sin familj varje år. Pengar som räcker till att betala alla skatter och köpa något utöver livets nödtorft.

I Inmark är den andra stora chansen till ett bra liv att som smugglare sälja varor till häxmästarens lakejer i bergen. Detta är också en farlig bana då alltför många smugglare faller offer för tornriddarnas bödelssvärd.

Framtiden Tornriddarna har under de senaste åren blivit allt mer övertygade om att häxmästarens slutgiltiga attack mot Kardien är nära förestånde. Ordens häxjägare har under sina förhör lyckats pressa fram pusselbit efter pusselbit som talar för det. Det verkar som om häxmästarens tidigare anfall endast varit förövningar för det som står inför dörren. Han samlar nu alltfler i sin sold och häxjägarna fick i sitt förhör med baron Silverbielke veta att flera personer i högadeln står under häxmästarens kommando.

Tornriddarna vet att deras egen styrka inte räcker till för att försvara hela landet och har nu beslutat att försöka övertala kungen att stärka försvaret och utöka tornriddarnas anslag avsevärt.

Kungsriddarna

Inledning ”Vi kungsriddare är inte bara glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap med trubadurer och väna möer, vi är också den yttersta garanten för fred och stabilitet i Kardien. Det är mot oss kungen lutar sig när trilskande adelsmän skall näpsas, skyndsamma uppdrag behöver genomföras i all diskretion eller Svarta tornets horder står för dörren. Men för all del, vårt uppdrag är också att skänka ära och glans åt konungen. Att kungsriddare inte placerar sig väl under de stora torneringarna eller uppträder utan stil och ära är givetvis otänkbart.”

Typ Riddarorden direkt avlönad av Hans majestät Vidar VI. Orden utgör stommen i kungens här och är i egentlig mening en kunglig militärstyrka snarare än en riddarorden. Det var under Elfstan Fagerkinds regeringstid som orden skapades och huvudsyftet med ordensbildningen måste sägas vara att uppfylla dennes känsla för storslagenhet och romantik.

Säte Slottet i Ekeborg. Ordens riddare finns även utstationerade i övriga kungliga slott.

Storlek 333 man är Kungsriddarnas ideala storlek. Då riddare avlider i tjänst och utträder på grund av skador eller aktningsvärd ålder (efter 55 anses det som acceptabelt att dra sig tillbaka utan att befläcka sin ära) måste en ständig nyrekrytering av väpnare ske, och idealsiffran 333 uppnås sällan exakt.

Tillträdeskrav För att inträda i orden krävs att man är echt, en talangfull riddersman samt att man är en man av ära. Även ofrälse echter kan alltså inträda, men för dessa är kraven på stridsfärdigheter och oklanderlig ära höga. Högadliga söner får alltid tillträde om de är någorlunda dugliga riddare, deras sociala förmågor är många gånger lika viktiga som en överlägsen skicklighet i strid.

Rikedomar Orden har inga egna rikedomar, men å andra sidan är kungen Kardiens rikaste man. Kungsriddarna är antagligen mer välutrustade än någon annan riddarstyrka på Aidne, så det råder ingen brist på resurser.

Makt Orden lyder kungen och har ingen egen maktställning. Dess medlemmar har dock en framskjuten position och kan ofta låna kungens öra.

Militär styrka Kungsriddarna har som uppgift att bilda Aidnes mest slagkraftiga kavallerienhet. Samtliga riddare är tungt bepansrade med halvrustningar i plåt med ringbrynjebeklädnad på övriga kroppsdelar. Utöver svärd från Aidnebergens dvärgar, lans och sköld har var man rätt att plocka vad helst han önskar ur den kungliga vapensmedjan. Två stridstränade divrahingstar står även till varje kungsriddares förfogande, utöver rid- och klövjehästar. För att upprätthålla sina stridsfärdigheter tränar man strid varje dag med undantag endast för odosdagar och festeveckor. Detta är något som man gärna talar tyst om. Kungsriddarna gör gärna gällande att deras skicklighet endast kommer av överlägsen talang och det faktum att man är just kungsriddare, inte att den kommer ur stenhård träning under erfaren ledning. Gentemot andra uppvisar man helst en sorglös självsäkerhet och avslappnad positivism. Inget uppdrag är för svårt för en kungsriddare, ingen fiende skickligare med svärdet och inget avstånd är för långt att rida för en riktigt bra bankett.

Organisation Kungsriddarna är uppdelade i tionden bestående av tio man, varav minst fem (oftast nästan alla) är riddare och övriga väpnare. Dessa leds av en kapten och tiondet består sålunda logiskt nog av elva man. Den som inträder behöver inte nödvändigtvis börja som riddare, har man redan dubbats till riddare behåller man sin rang. En väpnare är sålunda alltid en ung man under träning. Tio tionden utgör ett hundare som leds av en fältkapten. Alla kaptener har plats i rådet som leds av gardeskaptenen som också är ledare för kungsriddarna, samt även kungsgardet.

Syfte Att försvara Kardien mot yttre och inre fiender, samt skänka ära och glans åt Hans majestät konungen.

Grundades Av kung Elfstan Fagerkind år 503 eO sedan denna lessnat på sitt ”patrask till ridderskap” och krävt att få riddare ”som anstår en konung av min dignitet!”.

Historia Har sedan grundandet agerat stomme i kardiens här, jagat häxmästarens lakejer, kväst uppstudsiga vassaler, utfört prekära uppdrag i lönndom, medföljt kungliga delegationer på utrikes uppdrag, återbördat stulna reliker, undersökt mystiska rykten från farsegels platser och skänkt kungen ära på tornerfälten runt om kopparhavet.

Heraldik Man bär en förenklad version av det kardiska riksvapnet - en kungakrona i guld på röd botten omgärdad av en svart, tandad, bård.

Klädsel En gråpälsbrämad, nattsvart mantel i tjockaste grilnuytyg. En djupröd vapenrock i akrogaliskt helsiden med den echtiska kungakronan broderad i guldtrådtråd mitt på bröstet. Under det en vit skjorta i finaste vallstenalin med klassiska echtiska mönster broderade i ärmslutet. Ett svart bälte är lindat två varv runt midjan och hänger ner i knähöjd. Vid sidan bärs alltid ett svärd med rikt broderad svärdsskida. Överlag en imponerande uppsyn av rikedom och prakt.

Anseende En kungsriddare står främst bland Kardiens riddare och räknas i rang såsom likvärdiga banérriddare.

I Ekenfara På hemmaplan är man hjältar. Närhelst kungsriddarna rider igenom en by flockas folket längs bygatan under högljudda hyllningsrop. Kungsriddarna har aldrig behövt driva in skatter, övervaka tvångsarbeten eller utföra andra repressiva maktdemonstratoner. Istället visar man upp sig på torneringar och rycker ut med fladdrande standar när faror hotar. Ur ett sentida perspektiv kan riddarna liknas vid fotbolls- eller hollywoodstjärnor.

Tornriddarna Mellan kungens båda riddarordnar råder lite av ett hund och katt förhållande. Kungsriddarna anser sig finare och mer gentlemannamässiga än de opolerade Tornriddarna. Tornriddarna hävdar att kungsriddarna kanske gör sig på rännarbanan, men när livhanken står på spel och horder av svartfolk faller ner från bergen, då är en tornriddare överlägsen med sin hårdhet och erfarenhet. Man käbblar gärna öppet, men är förbjudna att duellera mot varandra (något som tornriddarna för övrigt inte har något till övers för, då man anser att strid är något som bör tas på allvar och inte utkämpas bröder emellan). Under sin tid som väpnare skickas varje kungsriddare, samman med sin riddare, att kämpa sida vid sida med tornriddarna under minst ett halvår. Under senare tid har relationen blivit extra frostig då tornriddarna anser sig veta att häxmästaren har en spion ibland kungsriddarna, något som gardeskapten Helmfrid avfärdat som befängt.

Kommentarer Kungsriddarna kostar stora summor. Inte bara skall de ha de dyraste hästar, vapen och rustningar, de klär sig även extravagant, dricker fina viner och har en hög lön. För samma kostnad skulle kungen kunna avlöna dubbelt så många riddare utan att få en märkbart lägre slagkraft på slagfältet. Det kan därigenom tyckas vansinnigt att låta pengarullningen fortgå. Men kungsriddarna fyller även andra syften än att vinna strider på slagfältet. Genom kungsriddarnas prakt och glans visar kungen för alla vem det är som är rikast och mäktigast i Kardien. Ingen skall behöva tvivla på kungens auktoritet när ett hundare kungsriddare anländer för att sätta stopp för något av adelns inbördeskrig.

Det behövs väl knappast påpekas att låta RP vara kungsriddare utgör en utmärkt bas för äventyrande. De kan med lätthet skickas på allehanda uppdrag under det att häxmästarens tentakler långsamt lindar sig allt fastare omkring Kardien.

Handslagsorden

År 456 e.O. samlades adlingar från hela Aidne i Pharynx för att fira 400-årsdagen av segern över lindskiarnarna samt förbundet mellan Vidar Ovise och Valien Rikesbyggare. På kvällen hade några kardiska och zorakiska adelsmän blivit upprymda av broderlig sämja och en stor mängd kardiskt konungavin. Någon gång under natten startade de en gemensam riddarorden för att som det hette ”hijälpe warandre i nhåd och dhåd ok stå som ein mot whilken fviende thet wara mhåånde”. Man författade till och med ordensstadga och deklamerade denna för de övriga av bankettens sista tappra. Orden fick namnet ”Orden för Zoraakieske och Cardiske Rhiddersmäns Fvörbrödrande”. Ingen tog emellertid någon större notis om påhittet utan trodde att det var ett tillfälligt infall som snart skulle glömmas bort.

Så hade också varit fallet om inte det några år senare under de morëlvidynska härjningarna av Zorakins kust plötsligt dykt upp två dussin kardiska riddare i Dreverike som ivrigt ansatte piraterna varhelst de kom åt. Det visade sig att en zorakisk baron, vars län ansatts hårt, mindes förbundet i Pharynx och skrivit till en frände i Ekeborg och påmint echterna om orden. Dessa hade mycket riktigt glömt bort den blöta natten vid jubileet och greps av dåligt samvete för att inte hållit ett löfte. Så man rustade sig och red i sporsträck till Zorakin. Snabbt spreds ryktet i om de galna kardierna som anföll allt morëlvidynskt utan rast och deras bedrifter blev allt vådligare ju längre bort nyheten spreds.

Så när plundringarna var över för den gången hölls ett gille i Pendon dit kardierna blivit inbjudna och kungen själv berömde gästerna för deras bedrifter. Han välsignade också den nya riddarorden och skänkte ett hus i centrala Pendon till ordens förfogande. Kommittén från Pharynx samlades åter och kom fram till att man nu verkligen måste göra slag i saken av sitt påhitt. Man tog fram det gamla vinsolkade pergamentet och lät göra kopior till alla grundare. Sedan beslöt man att träffas vartannat år i Pendon och vartannat år i Ekeborg. Var och en åkte hem till sitt och började arbetet med den nya riddarorden. En kardisk hertig fick höra om orden och beslöt att testamentera ett av sina hus i Ekeborg till dess förfogande. Sålunda öppnades snart två gemensamhetshus i de bägge huvudstäderna. Det långa och krångliga namnet gjorde att orden snart blev kallad ”Handslagsorden” i folkmun eftersom vapenskölden föreställer två nävar som tar i hand på en delad botten (rött/blått).

Idag är orden etablerad i bägge länderna. Den har blivit en naturlig samlingspunkt för adelsmän och de bägge ordenshusen har blivit populära tillhåll för fest och samkväm. Dessutom kan en ordensbroder få gratis logi där. En ny broder väljs in på rekommendationer från en tidigare medlem och initieras på någon av de stora sammankomsterna. Det har blivit kutym för riddare vid hoven att gå med, men det är inte alla som gör det. Orden lever uteslutande på bidrag och arv. Den kardiska och den zorakiska grenen har varsin stormästare som sköter ekonomi, medlemsrullor och ordenshus. De senaste femtio åren har orden utvecklats mer och mer till att bli en klubb för inbördesbeundran och fylleslag. Man lever mycket på historiska bedrifter och framstående bröder finns avmålade i gillesstugorna. Dock händer det att ordensbröder frivilligt ansluter till sina fränder i tider av fara, främst när det gäller försvar, sällan anfall. Orden har varit t ex varit verksam vid svartfolksangrepp i norra Zorakin och piratanfall i södra Kardien.

Orden för Zorakiske och Kardiske Riddersmäns Förbrödrande

Stormästare: I Kardien: Riddar Derolus Stålskalle, 52 år. Ärrad veteran som på grund av omfattande skador inte kan rida i fält längre. I Zorakin: Mannar Korp av Likermark, 39 år. Son till hertigen av Likemark. Har vigt sitt liv till orden.

Medlemmar (ca): 150 i Kardien, 250 i Zorakin.

Släkten Måne

Släkten Måne är Kardiens mäktigaste och inflytelserikaste näst efter kungahuset. Deras vapensköld är styckad, det nedre vänstra fältet har hos alla släktens medlemmar svart bakgrund och en silverfärgad månskära (vit) det övre högra har oftast en bakgrund i silver (silver = vitt) och ett färgat motiv. Hertigens familj har en röd grip vars ställning varieras för att skilja mellan de otaliga sönerna. Den son som skall ärva färgar sin måne röd. Andra motiv som förekommer är lejon, örn och olika vapen (svärd, sporre, yxa m.m). Den okunnige blandar ofta ihop hela släkten med hertigens familj och tror att det är samma sak. Då skall man veta att två av fem grevar och många av baronerna i hertigdömet också tillhör släkten. Detta kommer sig av att släkten redan innan det echtiska maktövertagandet hade en mycket framskjutande position som stormän i området och efterföljande framgång i krig och giftermål. Efter maktövertagandet föll det sig naturligt för Vidar II rättråde att tillsätta släktens medlemmar som Satgherins adel. De här släktbanden gör att sammanhållningen i hertigdömet är osedvanligt stark och även om hertigen kan få motthugg från sin hetlevrade släkt så slutar de samman som en man när han ryter till och slår näven i bordet. Släkten ser sig som Kardiens äldsta och mäktigaste näst efter den kungliga. Detta speciellt efter att man erövrat och införlivat hertigdömet Divra med sitt eget.

Detta skedde under Elfstan Fagerkinds regeringstid. Det hände sig att hertigen av Divras son var trolovad med hertigen av Satgherins dotter. Hon var inte känd som en skönhet, men ansågs av alla vara ett gott parti. Äntligen skulle man slutligen råda bot på de stridigheter som tidigare rått mellan de båda hertigdömena. Allt var frid och fröjd till dess att hertigen av Divra under lysningsfesten råkar antyda den blivande brudens brist på skönhet. Hertigen av Satgherin brusar då upp, spottar, svär och likställer Divraätten med en hoper faltrakiska bönder. Trolovningen bryts och släkten Måne beger sig hem. Hertigen av Divra kan dock inte svälja förtreten, samlar sina vasaller och går till anfall mot sin granne. Han möter dock till sin förvåning inte en överrumplad hertig på väg hem utan hela släkten Månes härsmakt, förstärkt med caddiska legoknektar. Hertigen av Divras armé blir fullständigt förintad och hertigdömet ockuperas. När sedan kungen saktionerar erövringen med orden ”om man anfaller hertigen av Satgherin får man väl skylla sig själv” så har man säkrat positionen som Kardiens starkaste adelssläkt. Kungens ord har sedan upphöjts till valspråk för släkten.

Släkten har som sedvänja att äldste sonen vid sin 21 årsdag erhåller den del av hertigens mark som ligger närmast Ekenfara som apanage och blir därigenom greve. Greveskapet återgår till hertigdömet då hertigen dör, för att sedan återigen bli grevskap då den äldste sonen fyller 21. Man anser att detta ger den övning som krävs för att kunna styra Kardiens främsta hertigdöme på bästa sätt.

Sönerna: Den nuvarande länsherren Hertig Riddar Chestiern Måne av Satgherin, Banérförare av Greverydska orden har alltid varit en viril man. Två fruar har avlidit i barnasäng, hans tredje är för närvarande gravid. Han verkar också ha förmågan att mestadels avla pojkar, över tjugo söner sägs han ha (Överklasstil SG Sv => 22 st för närvarande). Till detta kommer ett okänt antal bastarder som när de kommer upp i mogen ålder kan se fram emot en plats bland riddarna ifall de duger och har en echtisk mor. Det vore lögn att säga att sönerna alltid kan hålla sams då de är många att dela på kakan så att säga, men Chestiern har inga problem att kontrollera deras käbbel.

Religion

Religion i Kardien är i det närmaste likställigt med Den Lysande Vägens tro och den Aidniska kyrkan. Den religionsfrihet som finns är begränsad och alla människor, ankor och halvlängdsmän i Kardien förutsätts vara Etinstroende. Man går till soltemplet och ber tillsammans med sina grannar och stannar efteråt kvar utanför för att utbyta skvaller och känna gemenskap. I soltemplet sker de fyra livsriterna: solceremonin, virelian, giftermålet och sändningen. Tron är närvarande även i den språkliga vardagen med hälsningsfraser som ”Etins frid!” som besvaras ”I allen tid!” och kraftuttryck som ”Odos skägg!”. Troende i Kardien förväntas besöka sin riark för lystring var fortdag. Där bekänner man sina budbrott och blir sedan ålagd botgöring. Kort sagt genomsyrar tron på Etin och den aidniska kyrkan vardagen för nästan alla kardier. Att inte vara troende är i det närmaste otänkbart. Det betyder givetvis inte att alla kardier är fromma och rättrådiga och för en del sträcker sig tron till en läpparnas bekännelse, men det är ett mycket stort steg att deklarera att man inte är Etinstroende. För den som gör det väntar snar social utfrysning. Församlingsriaken har som plikt att omgående övertala den avfällige att åter träda in i Etins ljus. Om den avfällige framhärdar i sina virrfarelser riskerar denne att hamna i Ljusa Handens grepp, särskilt om han propagerar för sin nya trosuppfattning. Det finns dock undantag där andra religioner tillåts. Penterna tillåts utöva sin naturreligion med Khelillan och den Behornade i centrum utan att riskera straff. Det händer att någon nitisk riark beger sig dit för att sprida Etins ljus, men dessa återvänder alltid tomhänta. Alvfolk levande i Kardien äger även de rätt att utöva sin tro i frihet.

Tillfälliga besökande i Kardien av annan tro behöver inte konvertera och får tillbe sina gudar i skymundan. Den som bosätter sig i Kardien förväntas dock att vara öppen för övertalningsförsök och för att bli inlemmad i samhället krävs att man konverterar. Utländska köpman och hantverkare i de stora städerna får fritt utöva sin tro, men de får inte bygga regelrätta tempel eller propagera för sina irrläror. Slutligen så är tron på kunskapsgudinnan Ingeril, mandelordens traditionella tro, fullt tillåten. Ingerildyrkan har dock i stort spelat ut sin roll och det är tveksamt om ens särskilt många av Mandelordens Lärde är varmt troende.

Kardisk rundtempel

1. Ingång och vapenhus

2. Bönesalen

3. Kören

4. Sanktoriet

5. Riarkoriet

Lysande Vägen

"Den gudomlige Odo sade; Ur intet skapade Etin det himmelska ljuset med fast hand. Ljuset fyllde tomheten och tomheten strålade med Etins kraft och härlighet. Och Etin svävade i tomheten och han såg tomhetens oändlighet. Och han önskade att tomheten icke vore tom och Hans tankar blev form och tid. Och Etin betänkte formen och tiden och deras varande och han såg att de var goda." - Inledningen av Begynnelsens krönikor; Den Gyllene Boken.

Odo förkunnade att Etin, världssjälen, är den ende sanne guden och att allt är skapat av honom. Även alla intelligenta varelser skapades av Etin som gav dem en själ (d. kanat) vilken genomgår ett ständigt kretslopp av födelse, död och återfödelse. Andra så kallade gudar är inte riktiga gudar på samma sätt som Etin, och inte värda att tillbes. De ses istället som lägre andeväsen (antingen ljusandar eller demoner) eller som vanbilder av Etin.

För kanat att frigöra sig från det ständiga kretsloppet, poddorno, måste man i varje liv komma närmre Etin, och avkläda sig mörkrets gärningar och tankar. Detta gör man genom att följa den Lysande Vägen som profeten Odo predikade. Etin visade Odo ”Stigen”, sex levnadsregler som för kanat närmre Etins ljusrike. Endast genom att vandra på Stigen kan man leva ett liv som hyllar och ärar den barmhärtige Etin. Men Odo predikade att detta måste ske av egen fri vilja – något som stundom har glömts bort av den Lysande Vägens ivrare. Endast genom personliga beslut kan man närma sig den strålande Etin och förenas med världssjälen. Den Gyllene Boken är den Lysande Vägens heliga skrift. Den är indelad i fem delar: Begynnelsens krönikor, Den Lysande Vägen, Odos liv, Odos brev och Odos epifania. Den Gyllene Boken översätts av tradition inte från dess originalspråk, dalkiska. Varje riark och solmunk inom den Lysande Vägen lär sig därför dalkiska hjälpligt för att kunna undervisa ur skrifterna.

Skapelsen

I begynnelsen svävade Etin i intet och fyllde det med sin strålglans. Från början fanns också mörkret, Etins motsats, vilken har kommit att kallas Hemaquiel (d. Hemakiõ). Då Etin skapade Altor och formade världen som ett hem för alla tänkande varelser sökte han fördriva allt mörker, men det kvarstod i skuggorna. Hemaquiels mörka inflytande fanns sålunda kvar och försökte hålla alla varelsers kanat borta från Etins ljus. Det är enligt Odos lära Hemaquiel som är det mörker i våra själar som vill bryta Etins bud och driva oss i fördärvet. Andra lägre gudaväsen (ljusandar och demongudar) inverkade i skapelsen och formade olika raser (såsom älvfolk, halvlängdsmän, svartfolk och dvärgar). Framför allt på Aidne förkunnar man dock att människan är Etins främsta skapelse, och att andra raser inte reflekterar Etins ljus på samma sätt. Dock undervisar man tydligt att allt liv kommer från Etin, och att han är alltings ursprung – även om andra krafter varit involverade i skapelsen. Endast Etin kan skapa ur intet.

Liv och död

När en person dör frigörs kanat efter fyra dagar från kroppen och träder inför Etins ansikte. Där står solserafen Angarion och väger personens gärningar och tankar på en våg. Om de goda överväger de onda sänds själen tillbaka till Altor för att leva ett bättre liv och ytterligare närma sig Etins ljus. Om de onda gärningarna överväger de goda går själen först igenom en rening i eld (den så kallade "luttringen" (d. híro) och sänds sedan tillbaka till världen under svårare förhållanden för att leva dygdigare. Om det på Angarions våg knappast finns några själviska och mörka gärningar välkomnas kanat in i ljusets rike och förenas med världssjälen. Det är den ultimata upplysningen som på dalksika kallas víllornea (på fastlandet översatt till salighet, även om en direktöversättning mer skulle vara "fullkomligt ljus"). En person som nått víllornea kallas helgon. Om det å andra sidan inte finns en enda osjälvisk gärning överlämnas kanat till Hemaquiels kyliga mörker där ständig pina och själanöd råder. Denna fruktansvärda plats kallas ofta "pinoriket", "själahålan" eller "Inferno" (d. ciogokio).

Stigen

Profeten Odo blev det redskap som Etin använde för att befria alla varelser från Hemaquiels förledande och förtärande skugga. Etin uppenbarade den Lysande Vägen, den Sanna Läran som kan leda själen till ljusets rike. Lärans kärna är den så kallade ”Stigen”, vilken sammanfattas av sex bud:

1. Etin är störst!

2. Missbruka icke Läran!

3. Hedra din familj!

4. Begå icke grymma handlingar!

5. Stjäl icke!

6. Håll ditt ord!

Endast genom att forma sitt liv kring dessa levnadsregler kan man hoppas på upplysning och förening med Etin. Stigen är den Lysande Vägens lag och levnadsregel, och sträcker sig bortom de sex budorden även om dessa anses sammanfatta hela förordningen.

Ytterligare information om Lysande Vägen finns att få på http://www.erebaltor.se/wiki/Lysande_v%C3%A4gen

Valentin Echthe

Valentin Echthe föddes till stordåd och storslagenhet. Från det att han föddes visste han att gudarna hade något stort i åtanke för honom. Då tredje konfluxen inträffade insåg Valentin att detta var en del av planen för hans liv. Fem år senare stod han som ledare för folket på Divras udde. Valentin Echthe kallade från första stund sina följeslagare för Echther. Han skapade så en första antydan till statsbildning efter katastrofen och en ny grund för sammanhållning. Alla som kom till Valentin mottogs med öppna armar så länge de var beredd att leva efter Valentins påbud. Dessa var ganska många och omfattade heder, ordhållighet, kyskhet och barmhärtighet mot den som visar ånger. Runt Valentin Echthe uppstod en personkult som lever kvar 1200 år senare. Hans ord kom aldrig att nedtecknas i någon officiell version utan har levt kvar genom muntlig tradering. De har så småningom kommit att sättas på pränt av ett flertal historiker, men ingen av dessa versioner har erhållit kanonisk status.

År 610 e.O.

År 610 e.O. så vördas Valentin Echthe fortfarande varmt av alla Echter. Näst efter Odo ses han som den störste man som någonsin har levat och han har även kommit att gudomligförklaras av Exarken i Ekeborg. Runt Valentins namn frodas en personkult som varje år når sin kulmen den 15:e öppne då Valentin Echthes dag firas. Denna dag hålls lika helig som soldagen och etinsdag. För echterna representerar Valentin inte den moraliskt felfria människan utan den perfekte ledaren. Om Odo kan sägas visa echterna den moraliska stig de bör vandra så visar Valentin Echthe vägen genom ett hårt liv där tuffa beslut måste fattas, ibland med moraliska kompromisser som följd. Odo är på det viset den perfekte religiöse ledaren, Valentin den perfekte kungen. Alla echter hyser en bergfast tro att på Valentins förmåga och den retoriska frasen ”Hur hade Valentin Echthe handlat om han levat idag?” är så uttjatad att magistrar i retorik numera starkt avråder sina skolaster från att använda den. Vilket de givetvis sedan gör i alla fall.

Skriftliga källor från Valentins tid

"Att med säkerhet kunna härleda alla de tusenden av ordspråk och citat som än i dessa dagar läggs i Valentins mun låter sig svårligen med säkerhet göras då de skriftliga källorna från denna tid i Echternas historia är i det närmaste obefintliga". - Lärde Elkan Klumpfot av Mandelorden

Det finns i princip endast tre kända verk från denna tid i Echternas historia och de är Dirivins brev, Dikt till Ljuva Jungfru Annabella och Valentins domarbrev. I "Dirivins brev" angriper den unga kvinnliga advokaten Dirivin från sin fängelsecell i en rad retoriskt mycket välformulerade pamfletter främst sin forne motståndare, den joriske generalen Jegher. I det siste angriper hon dock Valentin Echthe där hon i förtäckta ordalag anklagar honom inte bara för löftesbrott utan även för otrohet i sängkammaren (med henne?). Kort tid senare förvisas både hon och Jegher till en i dag okänd ö av Valentin. De Echter som känner till breven förkastar all det sistnämnda brevet som ogin smutskastning utan verklighetsförankring. Dessa brev finns idag i Mandelordens eget bibliotek i Pendon. Exarken i Ekeborg har förövrigt länge velat komma över dem.

Något som skulle kunna ge stöd till Dirivins anklagelser i alla fall när det gäller Valentins otrohet i sängkammaren är ett brev som påstås vara ett brev skrivit av Valentin själv. Brevet är en dikt till "Ljuva Jungfru Annabella" där jungfruns behag prisas närgånget och övermåtta och där diktaren vällustigt fortsätter med att i flortunnt förtäckta ordalag omnämna hur han avser att behandla dessa nästa gång han har vägarna förbi. Dikten avslutas med en hälsning till jungfrun "från din Valentin". De få Echter som känner till dikten förkastar den lika kategorisk som Dirivins brev då alla vet att Valentin var gift och redligt trogen "väna" änkan Brythilde av Storegaard.

Detta brev påstås finnas i original inlåst någonstans i Exarkens bibliotek i Ekeborg. En kopia som ska ha tillverkats 168 fO av en Mandelmunk vid namn Usnar Långnäsa finns dock att beskåda i biblioteket i Luksilo. Utöver dessa texter finns också slutligen ett sigillerat dokument med fyra domslut där Valentin dömer i en landtvist mellan mellan två storbönder, en tvist mellan en bonde och en hirdman om huruvida hirdmannen gjort bondens dotter med barn, en tvist mellan en kvinna och en köpman där köpmannen anklagas för att väga falskt samt en tvist mellan en bonde och en förtrollad get där geten anklagar bonden för att ha svurit falskt.

Texten innehåller flera kända citat och beskrivningar som idag flitigt används i när man refererar till Valentins klokhet och duglighet som ledare och domare. De kallas allmänt för "Valentins domarbrev" och behandlas med stor vördnad bland Echter. Fler sådana här domarbrev har dykt upp under historiens gång men dessa fyra första är de enda som man faktiskt tror sig kunna härleda tillbaka till Valentin.

Hidons munkorden & Hidonisterna

(Behöver redigeras, eventuelt göra om orden till ett enskilt kloster [19])

På Bredsö öster om Divras udde i Kardien återfinns en orden av munkar som lever enligt Hidons ordensregel. Munkorden har som syfte att föregå med gott exempel – målet för alla dess munkar är att förenas med världssjälen. Detta är nu egentligen inte unikt för just Hidons orden, alla lysande vägens troende förväntas sträva efter detta. Det som är unikt med just Hidons orden är den målmedvetenhet munkarna uppvisar och den väg man har valt att vandra. Ahrild Hidon förespråkade att den breda vägen till världssjälen går genom att uppnå inre harmoni och frid. Det är endast den lycklige som kan passera Angarions våg och upptas i ljusets rike. Rent praktiskt så bör munkarna enligt Hidon hänge sig åt sådana aktiviteter som man finner harmoniska och lustfyllda. Att begrava sig i problem eller nedtyngande arbete är helt felaktigt. Överhuvudtaget så bör de minimera de omak och bekymmer som livet bjuder – särskilt uppslitande konflikter och hårda fysiska umbäranden. Dessutom bör de inte ödsla sin energi på att fördöma övriga människor utan ha ett öppet sinnelag för andra människors val. Enlig Hidons väg bör munkarna istället leda vägen genom att vara ett exempel för andra. Då folket sedan skådar harmonin hos den som lever enligt hans föreskrifter finner de inspiration till att själva leva ett mer harmoniskt liv i Etins ljus.

Orden

Orden har sitt säte på den stora och bördiga Bredsön. Man äger all mark på ön och tar upp skatt från dess bönder. Denna skatt är dock exempellöst låg och munkarna behandlar utan undantag sina undersåtar med vänlighet och respekt. I gengäld ställer folket gärna upp och hugger i närhelst orden behöver hjälp att iordningställa ett nytt hus eller röja ny mark för klosterträdgården. Orden har några anställda vakter, men deras största trygghet ligger i att Bredsöborna är beredda att försvara sina munkar med livet som insats. Själva solklostret är en oerhört påkostad och pampig samling byggnader. I mitten en solkatedral som i sin utsmyckning, om ej i storlek, skulle vara värdig Pendon eller Ekeborg. Runt om små men vackert utsmyckade byggnader som binds samman av täckta gångar som ger svalka om sommaren och skyddar mot regnet om vintern. Här finns bland annat ett välförsett bibliotek, ett dormitorium där varje munk har en egen elegant inredd cell, en matsal som är smyckad med fresker tagna ur Odos liv och en underskön klosterträdgård med små dammar, stenlagda gångar, doftande rosenbuskar och en ytterst välförsedd örtagård. Här lever munkarna större delen av sitt liv. De hänger sig var och en åt det som de har intresse av: broder Vidar har byggt upp ett observatorium varifrån han studerar stjärnorna och söker utröna framtiden, broder Anselm söker förfärdiga den skönaste kopian av Gyllene Boken som någonsin skådats och broder Erhard tar det mest lugnt om dagarna då han trots allt är 60 fyllda. Dagen börjar som vanligt i kloster med bön, men hos Hidonbröderna sker det först när solen står högt på himlen. Man ber tre gånger om dagen, men den som blir alltför upptagen med sina sysslor kan utan dåligt samvete missa middagsbönen. Själva middagen är det dock aldrig någon som missar. Här serverar broder Ragnvald och broder Laertes åtminstone fem rätter varje dag tillsammans med fina dalkiska och berendiska viner. Excesser ingår inte i Hidons ordensregel, det är det måttfulla njutandet som ger långvarig lycka, och därigenom är det sällan någon dricker sig berusad. De flesta är dock, som munkar bör vara, något korpulenta. Efter måltiden samtalar bröderna öppet om sina känslor och rensar luften så att inte harmonin skall gå förlorad. Munkarna har härigenom blivit mycket lyhörda och förstående män och de är oerhört omtyckta som biktfäder. De verkar ständigt veta vad de skall säga för att visa medkänsla och visar alltid förståelse för sina medmänniskor. Däremot är de sällan beredda att lägga två strån i kors för att hjälpa folk med sina problem, därtill är man alltför rädda att förlora sitt harmoniska sinnelag. Munkarna ser noga till att folket på Bredsö lever i största möjliga harmoni, då detta inverkar på brödernas harmoniska vardag. Utöver ägorna på Bredsö så har man även stora landarealer i östra Satgherin där orden låter driva enorma boskapshjordar som säljes med god förtjänst i Arntuna och Ekeborg. Dessa ägor skänktes till orden av boskapsbaronen Arviden Stolpe då denne fann ordens lära tilltalande och saknade arvinge.

Hidonbröderna och Aidniska kyrkan

Ahlbin Hidon var en ytterst karismatisk man som började sina predikningar i unga år. Detta skedde under en period då den aidniska kyrkan stod under en ytterst svag exark och i det närmaste drunknade i korruption. Ingen inom kyrkan orkade uppmärksamma den unge mannen och dennes något kätterska tankar. Ahlbin samlade så småningom en skara anhängare på östra delarna av Divras udde. Viktigast av dessa blev Baronessan av Bredsö (för övrigt moster till kung Vidar VI). Hon upplät mark på ön där Ahrild kunde grunda sin orden. Under baronessans hand kunde orden växa sig stark och när hon stilla avled ärvde orden så hela ön. Tillsammans med ägorna man ärvde av Baron Arviden kunde orden så låta bygga det ståtliga solkloster som man idag har. Bredsöborna har alla blivit starkt påverkade av munkarna och kallar sig emellanåt själva för Hidonister. Även om man givetvis inte kan unna sig lyxen av att endast ägna sig år njutningsfyllda sysslor så söker man finna njutningen i det man måste göra och har adderat omkring ett tjog lediga dagar till kalendern. Samtliga riarker på ön blev förförda av Ahrild Hidons kraftfulla förkunnelse och upptogs i orden som bröder. Numera är hidonbröderna de enda kyrkorepresentanterna på ön. Hidonbröderna är inte en egentlig del av den Aidniska kyrkan, men har heller aldrig sett sig som fristående. Man försöker istället noggrant att undvika den typen av gränsdragningar. Munkarna lyder inte under Kerisgassen av Divra men har aldrig påstått sig stå fria från Exarken. Ljusa Handen avlade år 607 e.O. en mycket ovälkommen visit hos munkarna, inget har hänt sedan dess, men orden känner sig pressad. Man har dock stöd från kungen som tillbringade flera somrar i sin barndom på ön och personligen har träffat Ahrild Hidon. Strax efter Ljusa Handens besök avlade kungen så ett inofficiellt men demonstrativt besök hos munkarna.

Religion i norra Aidne

Innan Lysande Vägen kom till Kardien dyrkades de gamla joriska gudarna. Detta var ett arv från Kejsardömet Jorpagna som Aidnehalvön varit en del av sedan 990-talet f.O. Hos jorerna stod filosofin högt, med Zenos lära som främsta exempel, men gudarna vördades ändå både av staten och folket i allmänhet. Prästerskapet var offentligt anställda och de stora templen låg i de viktiga städerna. Efter Tredje konfluxen föll det joriska samhället samman men tron på gudarna överlevde och religionen stärktes även på många håll. I Aidne kom eftervart Mandelorden att överta mycket av rollen som det gamla statlige prästerskapet haft och även om dessa munkar dyrkar gudinnan Ingeril var det kunskap och utbildning i den gamla joriska traditionen som då likt nu ansågs viktigast. Denna gudinna var dock inte ensam.

I det stora joriska imperiet hade många gudomar dyrkats, inte bara de gamla gudarna från Golwyndakulturen. En av dessa var Khellillan som i norra och västra Aidne var modergudinna för stora delar av ursprungsbefolkningen som fanns här innan jorernas ankomst. Khellillan hade mycket gemensamt med älvfolkens Tevatenu och hennes budskap handlade om naturens balans och livgivande krafter. Under namnet Khelilal började hon efter vart dyrkas av många jorer och under Mörkertiden fick hon stor betydelse i vad som kom att bli norra Kardien. Kultens prästinnor benämdes häxor i enlighet med det gamla språket erdir som de nyttjade i sina ritualer och i sin magi. De bistod med läkedom, kloka råd och tröst när hjälp behövdes. De medlade fred, organiserade samarbeten och förrättade offer. Khelilal blev främst det enkla folkets gudinna men även stormän och ogdar lyssnade till häxprästinnornas ord. Kulten samarbetade även väl med den lärde Mandelordnen.

Inspirationsbild: http://ackegard.com/gallery/v/character ... n.jpg.html

Bidragande till att tron på Ingeril och Khelilal stod extra starkt i norra Aidne var det att när jordakerna från Kard dök upp längs kusterna, och sedan även bosatte sig här, så lät de ofta gudinnedyrkarna vara och plundrade heller de som tillbad de gamla gudarna. Anledningen var att de såg likheter med sin egen urgamla tro på en klok och skapande modergudinna som fast de nu dyrkade Aesirs mäktiga skara fortsatt var en del av deras myter. Vissa lärde har hävdat att jordakerna tolkade de gamla gudarna som en slags onda vaenir och därför bekämpade dessa. Andra har visat till likheter mellan Khelilal och aesirgudinnan Frajír som dagens nordmarkare berättar om i sina sagor. Att de gamla gudarnas tempel var där rikedom samlades under tidig Mörkertid lär också ha spelat en viktig roll.

Vid tiden för Odos uppenbarelse och Lysande Vägens ankomst till Aidne spred denna nya tro sig snabbt till echterna i söder. Norra Kardien var dock mer motsträvigt. Solvandrare och andra tidiga representanter för Lysande Vägen tilläts samtala med folket men få lyssnade. Vissa skyllde detta på häxorna meden andra berättade att de mötts med respekt och även haft kloka samtal med Khelilals prästinnor. När Ovar I utropade sig till Kardiens första kung år 60 e.O. var det Khelilals prästinnor som stod vid hans tron, samt några mandelmunkar. Teologer både i Ekeborg och Arno har hävdat att det fanns en etinstrogen präst på plats men detta kan även vare en efterkonstruktion. Sant är dock att Ovar lät bygga et soltempel i Faltrax mot slutet av sitt liv.

Under hela den ovariska dynastin var Khelilal norra Kardiens viktigaste gudinna. Flera stormän och ogdar övergick eftervart till att följa Lysande Vägen då de såg hur framgångsrika echterna och zorakierna i söder var. Det nordkardiska folket vände sig dock till häxorna, och även några av kungarna så som den beryktade Mickel Jägaren som sades ha ingått äktenskap med en översteprästinna. Under den brandiska dynastin kom detta att ändras. Kungarna blev etinstrogna och stora delar av adeln. Flera solkloster etablerades i norra Kardien och soltempel i alla städer. Khelilal stod dock stärk hos folket och häxorna hade fortfarande en mycket viktig roll. Under kung Kippin I på 340-talet e.O. bröt det ut en öppen konflikt med häxorna och efter vart började de förföljas. Konflikten var mycket upprivande för norra Kardien och starkt medverkande till Maktövertagandet 424 e.O. när den echthiska dynastin tog över kungatronen.

Dyrkan av Khelilal förbjöds helt och hållet, med undantag av penternas Khellillan, folket svor troskap till exarken i Ekeborg och de överlevande häxorna tvingades lämna landet. Vidar II Rättråde hade lyckats med det ingen annan kunnat och spridit Lysande Vägen till hela kungariket. Fortfarande är det ändå så att i de mer avlägsna delar av norra Kardien lyser det från många Häxhögar under sommarens Treldarsafton.

Kultur

Kalender

I Kardien används den Arcivaliska tideräkningen som räknar åren från profeten Odos uppenbarelse. Den utvecklades av exark Arcival den Vise och togs i bruk 212 e.O. efter att ha ersatt den Kejserliga Jorpagniska tideräkningen som var en hednisk kvarleva från innan Mörkertiden. Ett nytt kalendersystem infördes också och detta används nu i alla länder där tron på solguden Etin är den dominerande religionen. I länderna som följer den aidniska grenen av Lysande Vägen har detta utvecklats till den Aidniska kalendern och kardierna delar således många högtider och helgdagar med flera andra folk. Några egna festdagar och särdrag har dock utvecklats.

Kardiska festdagar

• Valentin Echtes dag: 15 Öppnemånad

Denna årets första Odosdag tillägnas echternas första hövding. Echterna samlas i sina släktgårdar och de äldste återberättar sagor ur Valentin Echtes liv. Man åminner sig dennes levnadsregler och felfria styre. I Ekeborg samlas tiotusentals echter att hedra Valentin Echte vid dennes grav i en ceremoni som leds av Kungen. Aidnska kyrkan deltar inte i ceremonierna, men echtiska riarker och bontisâler ansluter sig till folkmassorna. Den echt som handlar orätt mot annan echt under denna dag är att räkna som en man utan ära, och även mindre brott som utförs på Valentin Echtes dag bestraffas med döden.

• Dansnatten: 13 Kalltemånad

Unga som gamla, bonde som adlig, dansar från solnedgång till soluppgång; en mycket gammal tradition som sägs gå tillbaka till Kejsardömet Jorpagnas tid men trots visst misstycke från Aidniska kyrkan är den mycket populär.

• Bontisâlens förälskelse: 2 Töemånad

Man ger sitt hjärtas utkorade en gul blomma.

• Tallerins död: 28 Töemånad

En kardisk festdag som i Zorakin på senare tid har anammat under namnet Brands dag; drakar flygs under dagen för att ”dödas” i skymingen, historien om hjälten och draken återberättas.

• Odos landstigning: 21 Halvemånad

Man firar Odos landstigning i Arntuna nio dagar efter sommarsolståndet 12 e.O. Enligt sägnen sägs det att echternas jarl lovade att vara den första som mötte profeten då denne steg i land på Divras udde, men jarlen låg sjuk när skeppet från Caddo anlände. För att hedra jarlen fortsatte därför Odo upp för Gridefloden och tog så sina första steg på aidnisk mark framfor den echtiske jarlens sjukbädd som burits ner till staden Arntunas flodhamn.

• Lilla höstfesteveckan: 12-17 Skördemånad

Lilla höstfesteveckan, som alla andra användare av aidniska kalendern firar i två dagar, är i Kardien efter 424 eO utvidgad till sex dagar. Under denna betalar man sina skatter, säljer överskottet av skörden, besöker marknaden, skaffar sig nytt tjänstefolk och passar på att fira när överflödet är som störst. Faltrakierna kallar veckan lite ironiskt för "Stora Lilla höstfesteveckan" och är noggranna med att själva skilja mellan de två. Dock måste faltrakierna vare sig de vill det eller inte följa echternas påfund.

• Skattedag (Lilla höstfesteveckan): 12 Skördemånad

Bland echterna betalas skatter alltid på samma dag varje år. Som en del av omstruktureringarna i "nya" Kardien kom echternas skattedag att gälla hela landet och då skall tempelskatt, sköldränta, arrenden, lagmansränta och frigångsavgifter betalas.

• Drängmorgon och Pigkväll (lilla höstfesteveckan): 13 Skördemånad

Dagen efter Skattedag beslutar husbonden om han vill behålla drängen/pigan ett år till och drängen/pigan likaledes om denna vill stanna ett år till. Den som väljer att stanna svär så en ed att göra det till nästa Drängmorgon eller Pigkväll. Om anställningen upphör får man sin avtalade lön utbetalad och gör bäst i att snabbt skaffa sig en ny husbonde innan kassan sinar.

• Maktskiftet (Lilla höstfesteveckan): 16-17 Skördemånad

Firas ibland echterna i Kardien till åminne av tronövertagandet 424 eO med påkostade fester, speciellt bland högadeln. Faltrakierna har inget att fira men passar på att njuta av dessa två extra lediga dagar då echterna är upptagna i slott och tempel.

• Vinprovarkvällen: 14 Etinsmånad

En butelj av årets vin provas (ofta i stället en kanna öl); den påföljande mer religiösa Ångerdagen kallas folkligt "Tunga huvuds dag".

Sexualmoral

Echterna har en ganska sträng sexualmoral. Man anser att sexualakten bör ske mellan en man och en kvinna som och att dessa skall vara gifta med varandra. Sex före äktenskapet är inte anses inte vara acceptabelt, särskilt inte för kvinnor, även om de flesta kan acceptera en ungdomsromans som gått för långt (åtminstone i efterhand). För otrohet finns det betydligt mindre tolerans och att köpa sex av prostituerade är oerhört skamfullt. Ingen goder echt låter sig frivilligt ses i ”De gladas” sällskap, det är endast simpelt folk som fattigdrängar och soldater som utnyttjar dylika tjänster då någon ser. Homosexualitet är också något som man ser som skamligt och felaktigt. Det finns inga lagar som förbjuder sådan kärlek, men den som avslöjas som ”stjärtgosse” får räkna med omgivningens förakt och rasar snabbt utför på den sociala stegen. För många män som älskar män blir utvägen att dölja sin erotiska relation bakom en fasad av manlig vänskap. Däremot så är echter inte homofoba i bemärkelsen att man undviker att umgås nakna, krama om sina manliga vänner eller utbyta ömhetsbetygelser som skulle få de flesta att rodna. Att två män delar säng är inte heller något som man höjer på ögonbrynen åt. Så länge händerna håller sig på täcket vill säga.

Hemfärd

Bland den echtiska adeln har traditionen om hemfärd vuxit sid stark under det senaste århundradet och idag är den obligatorisk för en blivande riddare. En hemfärd sker i de sena tonåren under adelsmannens tid som väpnare. Det är en lång färd som ofta som egentligen kan utföras var som helst och som alltid avslutas med att den unge adelsmannen återkommer hem. Hemfärden sker i makligt tempo och syftet är att skaffa sig erfarenheter för att klara sig själv i sitt fortsatta liv som vuxen. Dessa erfarenheter består i allmänhet av att besöka olika borgherrar, deltaga i tornerspel, supa hejdlöst, besöka spännade platser, flörta med jungfrur, lägra en flicka och ett och annat hederligt rackartyg. Det är allmänt accepterat att unga män på hemfärd kan ta sig friheter från den vanligtvis stränga echtiska moralen och hedern. Hemfärden blir ett andningshål mellan kraven på lydnad som barn och ansvar som vuxen. För många tillhör hemfärden livets absoluta höjdpunkter och väcker en nostalgisk tår framför vinterbrasan hemma på godset. Själva resan kan vara i ett halvår eller mer. Den vanligaste hemfärden går från Pendon, där studierna hos mandelorden just har avslutats, och hem till släktgården på Divras udde. Färden följer på intet sätt den närmsta vägen utan man låter sig ständigt vägledas av möjligheterna till en god bankett, spänning och vadhelst dagen har att erbjuda. Hemfärden bör ske i sällskap med sina bästa vänner och för blodsbröder är det otänkbart att inte göra hemfärden tillsammans. Mer exotiska hemfärder sker genom Berendien, längs Via Aidne hela vägen från Jorpagna eller till Goiana som är ständigt resmål för släkten Stolpes hemfärder.

Mat & Dryck

Man kan egentligen inte tala om ett kardiskt kök då de olika folkgruppernas kulinariska traditioner skiljer sig åt relativt mycket. Losdriverna på faltraxnäs äter helst försiktigt kryddad fisk & skaldjur eller fårkött, echterna däremot är i allmänhet skeptiska till fårkött som ”smakar kofta” och bland faltrakierna anses mat bli finare ju fler och dyrare kryddor som används.

Det echtiska köket

Detta kan nog anses som det mest intressanta av de kardiska köken, vilket till stor del beror på att det inte är lika begränsat av knapphet. En ordentlig måltid baseras på kött med bröd som tilltugg, ofta mjuka tunnbröd. Man lagar inte gärna grytor utan steker eller halstrar köttet och serverar det tillsammans med såser. Dessa baseras på vin eller grädde och smör och kan i de mer avancerade fallen ta flera dagar att preparera. En kock bedöms till stor del efter sina såser. Färska örtkryddor används mycket flitigt, men mot mer exotisk kryddor är man i allmänhet skeptisk. Vitlök uppskattas bland vanligt folk, men i högreståndskretsar skyr man vitlöksstanken. Sötma tillföres gärna i de flesta rätter, billigaste sötningsmedlet är honung, men även farincypressocker och andra importvaror förekommer.

• Bröd - Mjuka tunnbröd bakas i varje by. Solbullar bakade med mjölk, smör och honung uppskattas till fest (eller i vardagslag för den rike). Överlag finns en stor variation och rikedom bland echternas brödkultur. Till brödet har man helst smör och tjocka skivor ost, korv eller skinka och lök.
• Chark – Lufttorkade skinkor från Ekenfara är en ansedd delikatess. Utöver det finns en stor uppsjö av korvar: blodkorv, surkorv, vitlökskorv, spädgriskorv, halvkorv, ostkorv, örtkorv, ölkorv, nötkorv, stångkorv, fyrkorv, rökkorv, osv.
• Ost – Ostarna från Haperike är världsberömda över hela Aidne. Både mjuka och hårda ostar tillverkas med omsorg.

Vin

Kardiskt vin är känt för att vara dåligt på gränsen till uselt. Huruvida det beror på jordmån, klimat eller bristande kunskap är outrett. Det finns dock undantag, varav det kardiska konungavinet utgör det främsta.

Kardiskt konungavin

Smak: Fylligt men nyanserat rött vin med något animalisk doft, inslag av plommon, ek och hästragg.

Alkoholhalt: 12%

Lagringstid: minst 10 år på ekfat

Pris: 95 sm per kagge, när det är till salu

Palnes åsikt: Ett härligt vin! Efter att snart givit upp sökandet efter gott vin i detta arma vinland fann jag slutligen det jag sökte i konungens egen vinkällare. Fylligt, härligt och med en omisskännlig doft av häst. Fyra varmröda solar!

Övrigt: Får endast tillverkas av kungens druvmästare på druvor från odlingarna i Ekelund.

Kardiskt lantvin

Smak: Strävt och surt rött vin med tydliga inslag av gyttja och sylvoleum.

Alkoholhalt: ca 10%

Lagringstid: 1 år

Pris: 20-25 sm per kagge

Palnes åsikt: Det här eländet är vad som serveras runt om i Kardien! Ett surt, räligt och motsträvigt vin som tycks vilja hämnas den usla omsorg det fått genom att lämna en lång dyig eftersmak på tungan. Rekommenderas endast till den som akut behöver dränka sina sorger. En solförmörkelse är det enda betyg jag kan ge till detta vinets motsvarighet till den tredje konfluxen!

Övrigt: Bryggs runt om i Kardien för lokal konsumtion.

Öl

Lyckligtvis så kompenserar Kardien det man saknar i vinkultur med öl, eller bjär som man säger i Kardien. Särskilt bland faltrakierna är bryggartraditionen stark och varje shir har en egen brygd.

Faltrax gammelbryggd

Smak: Stor beska. Fyllig smak med inslag av rostad coffa, brödighet och viss sötma. God efterbeska.

Alkoholhalt: 5%

Lagringstid: Från 2 år och uppåt.

Pris: 6 sm för 2 årigt och sedan uppåt.

Palnes åsikt: Det sägs att första gången du smakar en gammelbrygd från Faltrax kommer du aldrig att glömma, och var bättre göra det än här, i hjärtat av Faltrax på en av stadens bjärhallar. Ölet har en underbar efterbeska som sakta lämnar gommen och sänder strålar av Etin ljus genom hela kroppen. Fem strålande solar på en molnfri Etins délo!

Övrigt: Bryggs i Faltrax i Kardien. Gammelbryggd, som den populärt kallas är ett populärt finöl i norra Kardien men du kan finna det över hela Aidne-halvön.

Salviaöl

Smak: Ljust öl med medelstor beska. Medelfylligt, smakrikt öl med inslag av kardborre och salvia.

Alkoholhalt: 5%

Lagringstid: 3 månader.

Pris: 4 sm i Ekeborg

Palnes åsikt: Ett trevligt öl. Tre uppåtgående solar i betyg.

Övrigt: Ett av Aidne-halvöns populäraste öl. Bryggs i Ekeborg i Kardien.

Happarsbyns veteöl

Smak: Liten beska, syrlig ton med inslag av citron och vete.

Alkoholhalt: 4%

Lagringstid: 4 månader

Pris: 4 sm i Ekeborg

Palnes åsikt: Även här ett kompetent, om än i min smak något blekt öl. Tre stabila solar blir det dock till ett gott hantverk.

Övrigt: Bryggs av halvlängdsännen i Happarsbyn vid Ekeborgsfloden, ett par dagsmarscher norr om Ekeborg. Har du vägarna förbi och uppför dig artigt kommer du tveklöst att få smaka både ett och flera stop.

Te

Bryggs av tepez-buskens blad. Te är vanligast förekommande bland halvlängdsmännen. Här ser man ofta männen sittandes på bygatan under intensiv diskussion medan man blandar olika skördar och årgångar innan teet bryggs koppvis. Teerna smaksätts gärna med blomblad, fruktskal och torkade bär. En vanlig dryck runt om i Aidne är nekker, te med honung och mycket mjölk som anses lindra halsont.

Heraldik

Kardiens stora riksvapen

Gamla Kardiens vapensköld (m.m.): [20]

Några förslag om tillkomsten av Kardiens vapensköld: [21]

Mer om tillkomsten av Kardiens vapensköld: [22]

Om vapensköld från Gamla Kardien: [23]

Senaste diskussion: [24]

Folkmagi

Vid Akademin för elementaristernas skolning och andra magiakademier i Kardien utbildas magiker enligt den joriska magitraditionen. Utgående ifrån de joriska encyclopediernas kunskap får de får lära sig magins trivium och qvadrivium. De tvingas även läsa Gannôfryn Järnekstavs samlade verk, lära sig tyda forntunga och dvärgarunor, memorera alla magiska equninoxer som har inträffats och beräknats kommer att inträffa under de närmsta 1000 åren och de tillåts att ta in magiskt vetande när deras sinnen anses vara förberedda. När de är färdigutbildade kan de ikläda sig magikerns klassiska kappa, greppa sin stav, bege sig ut i världen och åtnjuta respekt, vördnad och en viss fruktan. En värld av äventyr, bildning och eventuellt rikedomar ligger öppen.

Dessa magiker är dock ganska sällsynta. Den vanligaste formen av magiutövare är betydligt mer jordnära och folklig. På varje person med sann magisk talang som får möjligheten att utveckla sin fulla potential går ett dussin viskarlar, trollpackor, stavkarlar, väderkännare, andeviskare och spåmän. Dessa har i jämförelse med en riktig magiker oftast begränsade talanger och en outvecklad magisk förmåga, men kan ändå utföra handlingar som ligger långt bortom det normala. Många utövare av folkmagi lever ett någorlunda vanligt liv i eller i enslutning till en by och använder sin förmåga till eget och det gemensammas bästa. Andra får dock tampas med omvärldens brist på förståelse och lever ett liv i avskiljdhet. Nedan följer en kort beskriving av några arketyper inom folkmagin.

• Viskarl/Viskona - är den klassiske kloka gubben/gumman. Den typiske viskonan bor i en stuga i närheten av byn och kallas dit för att bota barnafeber, hjälpa till vid förlossningar och stilla blod vid olyckor. Viskonan arbetar med en blandning av dekokter, helande örter, våtvarma omslag och magiska ramsor. Att ha en kunnig viskona i grannskapet leder till en drastisk minskning av barna- och mödradödlighet och påtagligt ökad meddellivslängd. De mest kunniga viskonorna omtalas kunna bota skallspräckarsoten. De minst kunniga saknar helt magiska förmågor och är inte till mer hjälp än grannfrun.

• Trollpacka - häxmagi ses inte som en rumsren form av magi och trollpackor håller sig därför utanför samhället eller arbetar i det fördolda för att undvika att bli anklagade för kätteri. Bland trollpackor finns många som är har stora magiska förmågor och som egentligen inte passar in i kategorin folkmagiker.

• Väderkännare - den lite egne gubben i utkanten av byn som känner i högerbenet när det är storm på väg in, som på vårkanten VET att det kommer att bli en lång och torr sommar i år och som kan finna vatten med slagruta. Många viskarlar är också väderkännare. De som har en dragning åt kraftigare magisk talang kan också i någon utsträckning påverka vädret.

• Stavkarl - En stavkarl är en magiker som har påbörjat en klassisk skolning till magiker hos en magister vid en magiskola eller för en annan trolkarl, men som aldrig slutförde sina studier eller befanns sakna tillräckligt stor talang. Stavkarlen försörjer sig genom att låta sina, ibland något begränsade, magiska förmågor stå till tjänst i de byar han passerar förbi. En stavkarl står ganska lågt i rang, men är å andra sidan respekterad och i viss mån fruktad för sina magiska förmågor. Få stavkarlar lyckas bli rika och många av dem är stort inte mer än kringstrykande tiggare som visar upp enkla trick mot en bit bröd och ett stop öl. Den klassiske stavkarlen är klädd i en gråsvart kappa med huva, lutar sig mot en väderbiten trästav översållad med runor och på ryggen bär han en ränsel med sina fåtaliga tillhörigheter. Stavkarlar förekommer i många folksagor och ett återkommande tema är byn som tar hjälp av en stavkarl mot en överrenskommen betalning. När stavkarlen har slutfört sitt uppdrag blir dock byborna snåla och vägrar att ålägga betalningen, varpå de drabbas av stavkarlens gruvliga hämnd.

• Andeviskare - kan tala med spöken/de döda/andar och/eller liknade. Många andeviskare tycks lida av psykiska sjukdomar och har överlag svårt att skilja mellan det bara de ser och vad resten av världen uppfattar. Det är därför svårt att avgöra om den information en andeviskare ger är sann eller bara en produkt av ett förvirrat sinne, och också mellan de andeviskare som verkligen har en kontakt med de döda och de som bara är psykiskt sjuka. Många andeviskare har bränts på bål då de inte respekterat de döda.

Utöver dessa arketyper så finns även männsikor som kan kommunicera med djur, spå framtiden, tala med tomtar och avläsa andra människors aura. Alla dessa ses med skepsis av riktiga magiker (av den joriska traditionen) som sällan missar en chans att framhålla att det de representerar är sannt magiska kunande baserat på tusentals år av magisk utforskning och tradition och att det inte bör blandas ihop med den iofs existerande, men betydligt mindre precisa och svagare folkmagin.

Dans

• Linjedans, runddans, rutdans

Material för SL

Ära

Echterna lever i en hederskultur där en mans och hans släkts Ära är oerhört viktig. En ärelös echt är ingen echt och en person utan Ära kan aldrig vinna en echts respekt. En enskild persons Ära beror givetvis på ett antal faktorer som t.ex. ordhållighet, vänfasthet, adelstitlar, jordinnehav, frikostighet, hjältedåd och skicklighet i strid. Ära är en dynamisk egenskap som ändras under spelets gång. Den påverkas av spelarens handlingar och kan höjas till skyarna av dennes hjältedåd eller sänkas ner i botten ifall denne sviker sina eder. Även mindre handlingar som att fuska i tärning eller skona en ärofull fiendes liv påverkar äran. Viktigt att tänka på är dock att endast det som är känt påverkar äran. Att dräpa en drake i lönndom och sedan inte berätta det för någon ger ingen höjd Ära. Inte heller sänks äran av ett ingånget avtal med häxmästaren. (Det blir dock värre när det uppdagas). Därför är det bland echter inte ansett som ofint att skryta, så länge det inte blir överdrivet, och inte heller ser man ner på skvaller så länge det som sägs är sant.

Alla echter har Ära. Den echt uppträder ärelöst anses nämligen inte vara någon riktig echt. Detta gäller såväl fattiga daglönare som rikets kung. Det ligger dock inte någon större ära i att vara en enkel bonde och det enda som krävs för att upprätthålla den är att uppföra sig någorlunda anständigt mot sin omgivning. Men även enkelt folk kan vinna ära genom stor yrkesskicklighet, insatser för sin by eller genom att skaffa jordegendomar. För adeln är Ära oerhört viktigt, det är äran man slåss för. Det är den som sporrar unga män att vinna torneringar, utföra hjältedåd och söka skaffa sig jord och titlar. Ära betyder anseende, inflytande och status. För den som agerar politisk är det också oerhört viktigt då ingen är villig att följa en ärelös ledare – det finns flera sedelärande historier om ärelösa adelsmän vars vasaller motvilligt, tvingade av sina eder, följt denne i en erövrings attack mot en ärofull men svagare granne. Sedan då ledaren till sist bevisat sin ärelösa natur vänder sig så vasallerna slutgiltligen emot honom. Detta är enda ursäkten att bryta en ed – då personen som eden är svuren till saknar Ära. Det räcker inte att den är låg eller att personen är ett svin – den enda godtagbara ursäkten är avsaknad av ära. Sedan är det ju inte så att en persons Ära står skriven i pannan – saker och ting kan tolkas olika.

Begreppet Ära påverkar i första skedet inte rollpersoners möjlighet att handla fritt – de kan fortfarande svika en ed, överge sin blodsbroder i farans stund eller överfalla den fridsamme baron Stolpe för att komma över hans ägor. Men det får konsekvenser. Den som handlar oförsiktigt kan se flera års ansträngningar gå upp i rök på grund av ett olämpligt avslöjande. Konungens gunstling kan plötsligt finna sig fullständigt utfryst då dennes Ära plötsligt genomför ett välförtjänt magplask. Detta innebär på intet sätt att det inte går att smida ondsinta komplotter för egen vinning – det gäller bara att göra det snyggt: ”avslöja” din länsherre som häxmästarens lakej innan du bryter din ed, se till att din blodsbroder inte överlever anfallet då du överger honom samt ordna att baron Stolpe avlider i en tragisk olycka tillsammans med sin enda arvinge Lyckligtvis så uttrycker han på sin dödsbädd en önskan om att Du skulle ärva hans ägor. Motvilligt accepterar du och kämpar sedan heroiskt för att den noble mannens sista önskan skall uppfyllas.

En liten guide till den som vill använda Ära som spelterm:

Det viktigaste är att komma ihåg att det är en dynamisk egenskap som inte bara kan höjas utan även sänkas. Då man skapar en rollperson kan man sätta ett grundvärde utgående ifrån RP:s börd, släkt, titel, och tidigare leverne. Sedan för SL löpande anteckningar över de positiva och negativa händelser som rollpersonen råkar ut för, med hänsyn tagen till vad som blir allmänt känt. Rollpersoner kan givetvis påverka sina ära genom att skryta om sina framgångar och försöka skyla över sina fadäser. Mindre händelser påverkar inte nödvändigtvis ett helt steg utan kan noteras på liknande vis som ep. Precis som när det gäller färdigheter krävs det mer för att påverka en hög Ära än en låg.

Kom också ihåg att låta Äran återspeglas i SLP:s reaktioner gentemot rollpersonerna. Att ha en hög Ära öppnar dörrar och gör alla man stöter på mer samarbetsvilliga och positiva. Den som har låg Ära får finna sig i att bli förbisedd och baktalad, speciellt om RP:ns sociala ställning borde motivera en högre Ära.

Slutligen en liten guide till vad olika händelser kan ha för påverkan på Ära:

Mycket stor

Positiv: räddar Kardien från invasion av Svartfolk, dräper en drake, blir kung eller exark.

Negativ (Ära < 0): Avslöjas som häxmästarens lakej, sviker ed till länsherre eller kung, dräper en kyrkans man, blir fredlös.

Stor

Positiv: räddar en hel byggd eller en stad, dräper en jätte, blir hertig/greve/baron (hertig har givetvis störst effekt), segrar i torneringen i Ekeborg, vinner ett slag, blir utnämnd till kerisgass/bontisal.

Negativ: sviker en ed till länsherre – men har en mycket god ursäkt, sviker ed till vasall (det är alltid bättre att vara på toppen), avslöjas som kättare, hittas i säng med sin länsherres fru, hittas i säng med en annan man, anfaller en fiende utan att ha sak mot denne eller utan förestående krigsförklaring, en nära släkting förlorar all Ära.

Mindre

Positiv: segrar i en mindre tornering/utmärker sig i en större, besegrar en erkänt skicklig motståndare, försonas med en fiende/förlåter en oförrätt, visar prov på stor yrkesskicklighet, skaffar sig jordbruksmark, står upp mot en överlägsen fiendearmé i öppen strid, anordnar påkostade fester eller tornering, är känd som en ”riktig echt”, räddar en by från rövare, blir dubbad till riddare (gränsar till stor påverkan), blir riark, gifter sig.

Negativ: otrohet uppdagas, ger besegrade fiender (echter) hårda fredsvillkor, tar inte ansvar för kärleksbarn (echtisk mor), visar feghet i strid, fäster för stort värde vid pengar, visar sig ha suspekta vänner (dalker, faltrakier, prostituerade etc.), avslöjas som lögnare, uppträder inte som det anstår ens klass (klädsel, manér, sociala koder), sviker en ed till en helt ärelös person.

Bakgrund

Nedan följer en guide för slumpmässig generering av en kardisk rollpersons bakgrund. Det kan också ses som en guide till hur det kardiska samhället är uppdelat.

Folkslag

01 – 29 Echt

30 – 47 Losdriv

48 – 89 Faltrakier

90 – 93 Halvlängdsman

94 – 95 Raxor

96 – 97 Nordmarkare

98 – 99 Anka

00 Övriga folkslag (Penter, Ker-Bosh, Penner etc.)

Yrkestabell

Echt

01 – Högadel

02 – 08 Lågadel

09 – 12 Borgare

13 – 15 Storbonde

16 – 46 Självägande bonde

47 – 90 Arrendebonde

91 – 00 Egendomslös

Högadel Hertigar, grevar och baroner. En RP ur den här samhällsklassen kan räkna med att få med sig en stridstränad divrahingst, halvrustning i plåt, vackert utsmyckade vapen, flera uppsättningar eleganta kläder, ridhäst, packhäst samt mellan 200 och 1 000 gm i resekassa innan han beger sig ut på äventyr. Som sällskap kan han även få en riddare/väpnare, en page och en tjänare som alla avlönas med pappas pengar. Om pengarna tryter kan RP med stor sannolikhet få påfyllning nästa gång han passerar förbi faderns län.

Lågadel Fattigbaroner, banérriddare, riddare. Får en vanlig stridstränad häst, ringbrynjehauberk, tunnhjälm, dugliga vapen, en ridhäst, en packhäst och mellan 40 och 200 gm i reskassa.

Borgare Köpmän, hantverkare, lärde. Ger snarare sonen/dottern en god utbildning och ett stort startkapital än militär utrustning. Kanske en god uppsättning verktyg eller häst och vagn att frakta varor med. Mellan 40 och 200 gm i reskassa.

Storbonde Storbönder utgör ett herrskap bland folket med större jordägor än vad som en man själv kan bruka. Här finner man även lagmän, godsförvaltare och uppsyningsmän. Många har siktet inställt på ridderskapet för sina söner och utrustar dem som fattigriddare med en god ridhäst (nödtorftigt stridstränad), sköld och svärd, en ringbrynjeskjorta och önskar dem under ett tårdrypande farväl lycka till med att föra in familjens namn i ärans salar. Mellan 20 och 100 gm i reskassa.

Självägande bonde Äger sin egen jord och slipper därigenom betala arrende. Avsevärt mer välmående än den genomsnittliga bonden. Skickar med sonen en ridhäst, rejäla och ganska fina kläder, mat för en vecka, en vinlägel, ett svärd, många goda råd och mellan 10 och 50 gm i reskassa.

Arrendebonde Även om de inte äger sin egen jord så äger de sitt hus och marken däromkring, lite boskap och kanske en draghäst. Utgör den stora massan av echtiska bönder. Kan avvara mat för en vecka eller två, en faltraxklinga och kanske en läderrustning, slitstarka men enkla kläder, en vandringsstav och förmaningar om att ta väl hand om sig. Mellan 2 och 20 gm i reskassa.

Egendomslös Pigor, drängar, adelns tjänare, enkla lönearbetare i städer och köpingar. Många av dessa bildar aldrig familj. De som gör det hoppas snarar på att bli försörjda av barnen än på att avvara pengar till deras äventyr. Kläderna man står i samt kanske grundläggande verktyg för ett hantverk och en näve blandade koppar och silvermarker är allt som kan undvaras.

Losdriv.............................................Faltrakier

01 Storman......................................01 Ogd

02 - 03 Storbonde.............................02 Storbonde

04 – 07 Borgare................................03 – 06 Borgare

08 – 25 Självägande fiskare etc........07 – 20 Fiskare, bergsman, herde, självägande bonde

26 – 65 Arrendebonde......................21 – 30 Arrendebonde

66 – 00 Livegen............................... 31 – 00 Livegen

Ogd, Storman Härstammar från någon av de släkter som lyckades behålla sina gods efter maktövertagandet. Kan utrusta en son ungefär som en vanlig echtisk riddare, även om riddarrangen är ouppnåelig. Dock kan en hårdför knekt göra sig en god förtjänst som hyrsvärd eller äventyrare.

Storbonde Storbönder av icke echtisk härkomst satsar sällan på riddarbanan. Istället kan sonen få en god utbildning genom katedralskolorna eller kanske utrustning som tung fotsoldat. Mellan 5 och 50 gm i reskassa.

Borgare Det råder ingen större skillnad mellan borgerskapet från de olika folkgrupperna, även om echtiska borgare kanske är något rikare.

Självägande Bonde, fiskare, herde eller bergsman med andel i gruvlaget. Dessa äger sin mark, båt, fårahjord eller gruvandel. En relativt välmående del av befolkningen. Kan kanske avvara en ridhäst, lägerutrustning och mellan 2 och 25 gm i reskassa.

Arrendebonde Äger inte sin jord men sitter i alla fall på ett arrendekontrakt, en liten stuga och äger kanske en ko och några får. Fattigare än sina echtiska likar, men har mat för dagen så länge det inte råder nödår. Ett svärd, robusta kläder, en varm mantel, 2 - 10 gm i reskassa.

Livegen Även om det finns livegna som kommit att äga båda land och boskapshjordar så är de flesta helt utan tillgångar. RP sparkas ut ur hemmet med kläderna han står i och med stränga förmaningar om att inte glömma sin fattiga familj om han/hon mot förmodan skulle lyckas här i världen. Efter lite tiggande får han/hon bröd som räcker ett par dag och en liten näve kopparslantar.

Halvlängdsman Ekenfaringar (01-40) slår på tabell för echter och slår om adliga utfall, övriga (41-00) slår på tabell för faltrakier och ignorerar ogd. Den finns en anledning till att det varje år slår sig ned nya skaror av halvlängdsmän i Ekenfara.

Övriga Kan med fördel använda tabell för losdriver och anpassa utfallet på lämpligt vis. Ankor är starkt överrepresenterade bland stadsbefolkningar, raxorer är ofta bergsmän eller herdar osv.

Angivna starkapital och utrustningar gäller för arvslösa yngre söner och döttrar. Den som har ärvt sin fars gård, gods, smedja eller handelshus har givetvis mycket större tillgångar, men med dessa kommer också en mängd plikter som kan vara svåra att kombinera med ett liv av äventyrligheter.

Färdigheter

Det finns vissa färdigheter som nästan alla personer från de olika folkgrupperna besitter grundläggande kunskaper i. Dessa anges nedan med färdighetsnamnen hämtade från EDD. I EDD kunde lämplig GC vara 2-3 x GE alt FV B2.

Echt Rida, Dans (folkdans), Historia (echtiska myter och grundläggande kunskap om LV:s historia och teologi)

Losdriv Simma, Sjökunnighet, Fiska

Faltrakier Sjunga & Spela, Bluff

Nordmarkare Sjökunnighet, Fiska, Vapen (harpun eller timmermansyxa)

Pent Områdeskännedom (Gladaskogen), Överlevnad (Gladaskogen), Botanik (Gladaskogen)

Äventyrsuppslag

Då det är så mycket bättre att anpassa ett äventyr efter spelarna än att med skohorn klämma in spelarna i ett färdigt äventyr så är äventyrsuppslagen endast skrivna som en beskrivning av ett händelseförlopp eller en konflikt. Hur rollpersonerna kommer in i bilden är helt och hållet upp till SL. Ifall de är t.ex. torn- kungs- eller solriddare så är ingången oftast enkel. Annars så kanske de drabbas av Wollmar Yxkull när de är på genomresa genom Inmark, har en kusin i Helevad som de hälsar på eller hyrs in som silvervakter av Baron Gride.

Satgherin

• För några få daler mer: Senaste tidens befolkningsökning har ökat trycket på resurserna och jordbruket kräver alltmer mark. Byalaget i Helevad vid Gridefloden har nyligen omvandlat flera markland betesvall till åker, med Baron Huskels tillåtelse. Det enda problemet är att den mark de hägnat in brukar användas av boskapsbaronerna på Divre hed när deras kofösare vallar kreaturen till Arntuna och Ekeborg. Nu kommer de att tvingas göra en omväg på flera dagar genom dåliga betesmarker och känner sig dessutom bestulna på sin sedvanerätt. En klassisk konflikt mellan bönder och herdar utbryter och exploderar i våldsamheter.

• Piraträd: Morëlvidynska pirater är i farten igen och plundrar på södra delen av Divras udde. De arbetar djärvt och snabbt och tar till sjöss innan några riddare hinner komma stormandes, för att sedan anfalla på en ny plats nästa dag.

Inmark

• Tornmarker?: Baronen av Gride & Echtervad har plötsligt kommit på grön kvist efter många års ekonomiska svårigheter och spenderar åter pengar på sin släktgård i Echtervad i Haperike, arrangerar en uppskattad tornering och investerar i fårhjordar. Av erfarenhet vet Tornriddarna att det nu finns en stor risk att Häxmästaren återigen har varit i farten och köpt sig en ny allierad. Några tornriddare skickas utför undersöka den misstänkte baronen. Baronen förklarar att man med ny bergsteknik har kunnat återöppna Gride silvergruva och att den producerar silver för över 10 000 gm per år. Men han är inte villig att låta Tornriddarna titta närmare på gruvan då han hyser en viss oro för att Tornriddarna skall söka tillskansa sig gruvan för egen räkning. Talar Baronen sanning? Producerar gruvan silver i de mängder som han påstår, eller står han på Häxmästarens lönelista? Kommer Tornriddarna att nöja sig med ett låta baronen ha gruvan? Hur långt går man för att finna bevis för att Häxmästaren finns med i spelet? Kan man tänkas smuggla in tornmarker i Baron Grides skattkistor för att sedan ”finna” dem när man söker efter bevis? Varför vill häxmästaren ha just Baron Gride i sin sold (om det nu är så)?

• Rövarbaronen Wollmar Yxkull: På vägsträckan mellan S:t Eztra och Djupevad i Norra Inmark härjar rövarbaronen Wollmar Yxkull. Resesällskap som saknar tillräcklig eskort tvingas betala tull eller plundras fullständigt på sina tillhörigheter. Det rapporteras även att vissa resesällskap försvunnit fullständigt. Traktens herdar och bönder tvingas alla att betala tribut till Wollmar och hans klåfingriga riddare. Wollmar var för inte så länge sedan en baron i mängden som efter vissa mindre insatser för att förbättra vägen mellan Grudergborg och Kjostevi började ta upp tull av alla förbipasserande. Det gillades inte av kungamakten och Tornriddarna och konflikten slutade med att Wollmar blev den förste baron som avsatts av kung Vidar VI. Wollmar begav sig dock inte snällt i landsflykt utan förskansade sig i sin borg som ligger nästan ointagligt på en bergssida. Sedan dess har han därifrån förpestat livet för förbipasserande och utgjort ett hån mot kungens auktoritet. På sistone har intensiteten i attackerna på vägen ökat markant och flera ensamma resande har hittats döda längs vägen. Gränsen är nådd och något måste göras! Vad ingen vet är att Wollmar har fått sällskap i sitt landsvägsrövande av ett band stråtrövare. Wollmar har alltid försökt att hålla sitt rövande på en sådan nivå att handeln inte stryps, men stråtrövarna är hungriga och desperata och plundrar urskillningslöst alla lättåtkomliga byten.

• Soltåg!: Hans strålande helighet Partomus II utlyser till alla rättroendes glädje ett Soltåg med syfte att fördriva de svartfolk som envist biter sig fast vid Inmarkasjöns sydsida. Beslutet föregicks av hätska debatter och Exarken fick gå långt för att till slut förankra beslutet inom aidniska kyrkan. Kritikerna menar att man här missbrukar soltåget då det uppenbarligen inte utkämpas för att få någon att konvertera utan endast har som mål att utrota svartfolken. Rapporterna om svartfolkens attack mot byn Haretorp kom att ha stor inverkan på opinionen. Många kardier lockas av tanken på att få delta i folkmordet och gensvaret på exarkens kallelse blir stort. Tusentals pilgrimer ansluter till härlägren i Ekeborg och Faltrax. Många sysslolösa riddare, men framförallt äventyrliga bondsöner och fattigbönder som hoppas få en bit erövrad jord. Innan soltåget ens avmarscherat har hären svällt till långt över 10 000 man och blivit en logistisk mardröm. Härlägren är fulla av unga män med drömmar om ära, martyrdöd och döda svartfolk. Långsamt sätter sig hären i rörelse och efter en plågsamt långsam marsch är man efter en fortdag framme vid Inmarkasjöns södra strand. Inte en orch, svartalf eller ens en liten svartnisse syns dock till. Invånarna i byn Haretorp mår också förvånansvärt väl för att ha blivit attackerade av svartfolk. Vad som händer sedan är öppet. Svartfolken tänker trycka i sina hålor som är väl dolda och ligger utspridda och längs hela sjöns sydsida, en sträcka på nästan 10 mil. Någon enstaka nattlig räd mot oförsiktiga pilgrimer kan man kanske på sin höjd tänka sig. Soltågets förespråkare som kaxigt förklarat att man skall röka svartfolken ur sina hålor och att alla som inte är för soltåget går emot Etins vilja ser nu att uppgiften är svårare än vad man tänkt sig. Den alltför stora hären kräver stora mängder mat som måste fraktas på långa vägar genom Inmark till hög kostnad. Haretorpsborna visar ingen tacksamhet över att ha blivit räddade. Dessa har sedan länge i all hemlighet agerat svartfolkens hälare och tjänat bra med pengar på att sälja vidare deras plundringsgods. Nu vill de bara att allt skall återgå till det normala. Om ”belägringen” av svartfolken drar ut på tiden så finns risken att härens förråd tar slut och delar av den kommer då att desertera för att tillskansa sig mat på egen hand genom att plundra lokalbefolkningen. Den prestige som kyrkan har lagt ned i soltåget gör det mycket svårt för dem att dra sig ur företaget utan att ha uppnått något. o RP deltar i en utrensningsaktion som faktiskt är framgångsrik och man lyckas efter hårda strider i underjorden att storma ett av svartfolkens gångsystem. Längst in hittas ett fyrtiotal yngel och deras ammor. Ledaren för aktionen beordrar att även de skall fördrivas och åtminstone någon av RP tillhör de som skall verkställa beslutet. o Allteftersom soltåget drar ut på tiden blir båda sidor alltmer desperata. Svartfolken försöker att jaga och fiska om natten, samt givetvis plundra solfararnas tross närhelst tillfälle yttrar sig. Svartfolken har förråd för flera månader, men till slut måste de komma ut ur sina hålor för att inte svälta ihjäl. o Hela fälttågat präglas av känslan att tron försätter berg och är dåligt organiserat. Det viktigaste anses vara att ingjuta hänförelse bland solfararna, resten kommer sedan. Den som ifrågasätter fälttågets ledning ifrågasätter Exarken och i förlägningen Etin. Etin vill det!

• Jätten: Ett svartfolksband anförda av en jätte (de lärde i Pendon skulle säga att det rör sig om storvuxen rese, men vad vet de) har erövrat godset Högvallens enkla tornborg, dräpt godsfogden och jagat folk på flykten. Därifrån börjar rövarbandet ta upp tribut från omgivningen. Traktens faltrakiska herdar och lidbönder menar dock att skillnaden inte är så stor, möjligen är den nye ”fogden” något fagrare än den nyss avlidne. Baronessan Heleonora Gripenkloo av Högvallen, Haverdal och Storhogna är dock långt ifrån nöjd med det inträffade och faktum är att även lokalbefolkningen byter åsikt efter att tre av dem blivit ihjälslagna då Jätten och hans band samlat in tribut. Jätten själv stortrivs i sin nya roll och axlar med förtjusning rollen av borgherre. Han rövar ihop ett litet hov av herdar och bönder som får till uppgift att serva och underhålla honom och hans rövare.

Ekeborg

• Ett skepp kommer lastat: RhabdoRhinn har åter blåst upp och för med sig handelsskepp med varor från Solunas och Samkarnas inre. Ekeborg utgör en naturlig hamn för den som har exklusiva dyrbarheter att avyttra och handelsmännen köpslår intensivt om varorna som bjuds ut i Linhamnen under några fortdagar, ty dessa kan kanske sedan inte köpas på flera år. Silverlavssiden, drömsnäckor, skinn från pärlemorödlan, elfenben, guld och rara ädelstenar är bara några exempel på det som bjuds ut. För den som rör sig i handelsmiljöer finns alla möjligheter till intriger och rackarspel. Av speciellt intresse är skeppet ”Albadoren” som för med sig insektoidblod, hår från en mantikoras man, serpentsaliv och allehanda växtdekokter; till stor glädje för alkemisterna på runslingan. Särskilt intressant visar sig det giftet från den legendariska traxilmiska toxinvaranen vara då ingen någonsin tidigare lyckats döda ett exemplar utan att själv avlida, än mindre isolera giftet. Trots de uppenbara riskerna är alla alkemistmästarna beredda att gå mycket långt för att komma över den enda ampull som är till salu, vars innehåll de hoppas skall öppna nya möjligheter i alkemins värld och därigenom leda till rikedom och ära. Ampullen innehåller fyra droppar av giftet och är tillverkad i renaste guld, den enda substans som tycks kunna hålla giftet under en längre tid utan att förtäras av det. Rollpersonerna dras in i spelet kring ampullen som snabbt urartar i stölder och mord. Bland de inblandade syns den bitska Kirstin av Morberget och den bistert uppfodrande Petur son av Fai som delar laboratorium, men i övrigt hatar varandra bittert. Här finns även den till synes bondske och töntige, men fullständigt briljante Jaan Backvall, den kände hustrumisshandlaren Pehr Geandersson och den glade klåparen Jerker Martensson.

• Barden: Den berendiske barden Emendor ab Entika gör dundersuccé i Ekeborg och det verkar som om nästan varenda jungfru svärmar för den fagre unge mannen. Emendor utnyttjar världsvant läget till sin fördel till dess han själv faller pladask för Nacolia av Ekeborg, en echtisk skönhet känd för sin vassa tunga och för att hon är dotter till Ekeborgs borgmästare. Trots att Emendor provar varje trick som finns i Spelet, så når han inte längre än ett milt intresse och en handkyss. Jagad av sin brinnande passion beslutar Emendor att kidnappa Nacolia. Om han lyckas tar han henne med på en båt som för dem till en fjärran storstad (t.ex. Tricilve eller Krilloan) där han planerar att… ja, så långt har han inte tänkt än. Nacolia var inte helt ointresserad av barden, men då han utgör ett dåligt parti vet hon bättre än att ge efter för sina impulser. Efter Emendor och Nacolia störtar Nacolias andre uppvaktare, Riddar Rogert, en patetisk man som gör sitt bästa för att dölja det faktum att han är helt pank, samt kanske även RP. Emendor är inte bara bard utan också en magiker med viss förmåga att förtrolla folk. Spelet är formelsamling som beskriver olika former av besvärjelser som kan användas för att förtrolla det motsatta könet. Emendor stal den från sin läromästare innan han lämnade Berendien för gott. Vad gäller Emendors så kan de melodramatiska echterna hysa visst överseende med hans ”passionsbrott” så länge han inte tilltvingar sig Nacolia med våld.

I nationens intresse

Det sker inte särskilt många mord i Ekeborg, och det senaste dubbelmordet är det mest spektakulära i mannaminne. Fröken Delda, den ryktbara bordellmamman i Linhamnen har under natten tagits av daga på det mest brutala vis utanför dörren till ”Fröken Deldas frestelser”. Dörren har sedan forcerats med kraftfullt våld och någon har löpt amok genom glädjehuset. De flesta av frökens Deldas anställda tycks ha flytt, men nivraliskan Ní hann aldrig undan utan föll också offer för mördarens kraftfulla svärdshugg. Hela Ekeborg surrar av rykten och alla goda echter uttalar sig förfärat över moralens förfall i Linhamnen och gottar sig i sin egen dygd. Linhamnens stadsfogde svär högt och söker att samla in vittnesmål från grannar och Deldas glädjeflickor, som visar sig ha flytt vi bakdörren när tumultet startade, utan att ha sett vem det var som trängde sig in. Den jorpagniska ”kurfurstinnan” Bellandra ab Argald och dvärgen Milok återfinns dock aldrig.

Detta har hänt: dvärgen Milok har en, endast en och mycket hemlig, kund. Förslagsvis är denne Gardeskapten Riddar Helmfrid Echte av Kungsriddarna, inofficiell tronarvinge och brorson till kungen, men detta kan givetvis anpassas till vad som passar pågående kampanj. Tots-Kerîgass Yvein Hevel av Krerex är ett annat bra alternativ som kan bli ännu obehagligare. Helmfrid vet att han aldrig kan bli kung om hans last avslöjas och till sist blir paranojan för stor och han beslutar sig för att döda alla som vet om hans hemlighet. Helst skulle han vilja kidnappa Milok och gömma honom någonstans där han kan fortsätta att njuta av deras samvaro, men Helmfrid tar beslutet att även Milok måste dö. Han lurpassar på Delda i gränden utanför hennes glädjehus och överfaller henne när hon kommer ut för att skingra dimmorna med en nypa frisk luft. Någon snabbtänkt kvinna stänger snabbt dörren framför Helmfrid och han tvingas forcera den med ursinnigt våld. Han löper sedan amok genom glädjehuset i jakt på alla som känner till hans hemlighet. De flesta har dock hunnit fly ut genom bakdörren och försvunnit i natten, endast Ní faller offer för hans raseri. Helmfrid raglar sedan även han ut genom bakdörren. Med den kalla nattluften kom också insikten om vad han har gjort, ångern och fruktan för att bli trippelt avslöjad – både som heterosexuell, homosexuell och kvinnomördare. (Heterosexuell = person som har könsligt umgänge med personer av annan ras, t.ex. människa med dvärg). Helmfrid flyr i panik genom Ekeborgs gator. Linhamnsporten står öppen, men när han når Nordreport finner han den låst men beordrar snabbt stadsvakten att öppna den och släppa ut honom. Han beger sig sedan till sin svit i kungliga slottet. Milok blev helt handfallen när tumultet startade, men han närmsta vän Bellendra grep honom vid armen och de flydde hals över huvud genom natten. Nu gömmer de sig hos en av Bellandras vänner, spåkärringen Sieglinde, som har sin bod i Runslingan varifrån hon säljer brygder, amuletter, förtrollningar och spår folks framtid.

Nästföljande morgon: ryktet sprider sig snabbt och hela Ekeborg talar snart om det inträffade. Linhamnens stadsfogde påbörjar sin utredning och behöver desperat hjälp av kompetent folk (RP?). Framåt eftermiddagen står det klart att Milok och Bellendra saknas. Fogden får även namn på ett flertal uppsatta klienter som alla först nekar till att de ens vet vem fröken Delda är (alla vet vem hon är) och gör allt för att undvika att förknippas med skandalen. Nästföljande dag börjar kungsriddare, Helmfrids närmaste män, att söka igenom Ekeborg efter Milok. Ett rykte sprider sig genom staden ”Det var dvärgen som gjorde det!”. Detta kan nästan med säkerhet avvisas med tanke på att den som löpt amok genom glädjehuset vräkt ner saker i takhöjd under sin framfart, men det kräver ju att någon tänker efter. Staden blir nu en kokande gryta med stadsvakter, kungsridare och vänner av ordning som söker igenom staden i jakt på Milok. Ett flertal svärande och skrikande halvlängdsmän släpas inför stadsfogden, men släpps omgående. Helmfrids plan är att Milok skall avlida när han gör våldsamt motstånd ch han deltar själv oförtröttligt i jakten. Halva Ekeborgs källare genomsöks och otaliga är de människor som får sitt bohag utsläpat på gatan, speciellt i Linhamnen. Alla stadsdelens tempel tillägnade diverse gudar genomsöks också grundligt, alltför grundligt tycker många av de troende som blir kränkta. Det visar sig snart att det finns andra som söker efter dvärgen. En annan grupp kungsriddare tycks ha sina egna själ att vilja finna honom först och även Häxmästarens lakejer inser att här finns det en hund begraven och börjar göra sina egna efterforskningar. Bellandra inser att det endast är en tidsfråga innan de blir hittade och ser över sina alternativ. De kan söka asyl i Gamla stans solkatedral (Milok har konverterat, om än inte blivit varmt troende), kräv att få hjälp av Magister Uluban Arrak vid Akademin för elementaristernas skolning som står i skuld till Ní som Bellandra kände väl, eller ge sig till känna för någon som kan vinna hennes förtroende. Tanken med äventyret är givetvis att RP skall involveras i lösandet av mordet. Kanske blev de nästan vittnen till mordet och jagade Helmfrid genom gränderna, anställs av stadsfogden eller så har de sina egna skäl till att vilja vara den som hittar Milok först. Att begripa att det är Helmfrid som är skyldig är inte omöjligt, även utan att hitta dvärgen. Stadsvakten som släppte ut honom kände givetvis igen honom (Ekeborg är en liten stad med moderna mått och Helmfrid är välkänd), men tänkte inte ens tanken att Helmfrid kan vara skyldig. Den som gör lite efterforskningar kan dock snart lägga ihop två och två. Hittar man Bellandra (som vågar röra sig i Ekeborg under en huvmantel) så vet hon också att det var Helmfrid som var Miloks kund, men vågar inte kliva fram ur sitt gömsle förrän hennes och Miloks säkerhet är tryggad.

Persongalleri

Delda: Excentrisk men omtyckt bordellmamma. Tog väl hand om sina anställda och skötte om sina kunder med finess och diskretion. Inga kända fiender, men en kvinna med hållhake på många gifta män och kyrkliga dignitärer. Delda såg det alltid som att hon sålde drömmar snarare än könsligt umgänge och hennes inrättning har alltid varit Ekeborgs dyraste och mest exklusiva.

Gardeskapten Helmfrid (född 583 e.O): Helmfrid är en medelmåtta. Han har aldrig haft läshuvud, bokstäverna hoppar bara runt framför honom, han har inga starka åsikter eller särskilt kloka tankar om något och har i övrigt inga speciella talanger förutom att vara en kompetent riddersman. Han trivs bäst med de enkla nöjena: en lägel vin, ett gott bröd, att bryta lans i en dyst och att skratta i goda vänners lag (samt sin hemliga och syndiga last). Nu råkar Helmfrid vara son till kungens bror och har därigenom avancerat till gardeskapten, vilket innebär att han är chef för kungens här, och räknar med att snart utses till tronarvinge. Helmfrid ser det som sin födslorätt att ärva kronan efter sin farbror, nu när denne aldrig fick några barn. Samtidigt så vet han att han inte kommer att bli en strålande kung, vilket leder till att Helmfrid ständigt lever med en gnagande ångest. Helmfrid intrigerar inte aktivt, men har skaffat sig många vänner som då han både är ganska trevlig och, minst lika viktigt, förmodad tronarvinge. Helmfrid är en ganska lugn person, men har ett fruktansvärt humör när han väl tappar det.

Milok: Milok är en olycklig dvärg som har förskjutits från sin klan och tvingats lämna sitt hem i Aidnebergen. Efter ett flertal omtumlande äventyr blev han omhändertagen av Delda som genom övertalning fick honom att anta en kund med ett specifikt önskemål… Milok avgudade Delda och såg inte alls hur hon manipulerad honom dit hon ville. Nu är Milok apatisk och det är endast Bellandra som håller honom igång, annars så skulle han bara lägga sig i ett hörn och invänta döden.

Bellandra: Driftig ung kvinna, god vän till Milok. Hon är givetvis inte kurfurstinna, men spelar gärna rollen. Ser på sitt yrke som ett bra sätt att tjäna pengar på mäns slaveri under sina drifter, även om hon blivit något mer cynisk med åren. Som alla Deldas flickor (utom Milok då) så är hon vacker, charmig och klipsk.

Avslutning

Tanken är att RP skall lista ut vem som är skyldig och även hitta Milok innan någon annan gör det. Kanske tvingas de att strida mot några av Helmfrids närmaste män. När de väl har säkrat dvärgen så återstår dock frågan: vad skall man göra? Så snart det står klart att RP har dvärgen så kommer man att stöta på Baron Riddar Eivarin av Slättemark, Kapten av Kungsriddarna. Det är han som har skickat ut de andra kungsriddarna som letad efter Milok. Han förklarar att det ligger I nationens intresse att det inträffade inte blir allmänt känt. Han har inte den minsta lust att låta döda RP och avskyr egentligen Helmfrid som pesten, men för echternas och Kardiens skull är det ändå det bästa att saken tystas ner. Eivarin kan se till att Milok förs undan i tysthet.

Sedan är det upp till RP att bestämma. De kan givetvis utnyttja situationen till att bli rika, och även om Eivarins kassa är begränsad så kan han nog avvara några tusen kardiermark om så krävs. Väljer de att avslöja saken så är det som om en bomb briserat. Echterna slutar inte att skvallra på en fortdag, Helmfrid går i landsflykt och risken finns att Häxmästaren tar tillfället i akt och låter lönnmörda kungen (i all hemlighet, det finns droger som ger en död som påminner starkt om ett slaganfall) för att destabilisera Kardien. Utan tronarvinge är risken överhängande att landet störtas in i förödande inbördeskrig, vilket skulle passa Häxmästaren utmärkt.

Tyrannen

Echternas maktutövning gentemot de andra kardiska folken är många gånger hård, gränsande till brutal. Men det finns ändå gränser för vad som anses acceptabelt. En idealisk länsherre skall vara sträng och krävande, men också rättvis och beskyddande. Greve Ståle har lämnat alla sådana ideal bakom sig, korsat brutalitetens gräns och blivit en äkta tyrann. Så länge Arn Rödeskjöld härskade över Grinfara fanns det gränser greven inte vågade överträda. När så hertiginnan Isalda tog över styret i sin försvunne makes namn släppte grevens alla hämningar. Greve Ståle pressar sina bönder till det yttersta. Arrendena har fördubblats, likaså antalet dagsverken. De som opponerar sig döms att bli livegna, sätts i tvångsarbete eller avrättas. Inte en fortdag förlöper utan att greven dömer någon till döden. Grevskapets bönder lever i ständig skräck. Det är inte bara grevens riddare och hyrsvärd som skrämmer, greven har även sett till att varje by har en bysven vars jobb det är att se till att byborna lyder och blir vid sin lott. Att vara bysven är lönsamt, men den som låter livegna bönder fly riskerar döden genom hängning och den som lyckas håll pli på sin by riskerar döden genom lynchning. Greve Ståles tyrrani har lett till att många tagit sin tillflykt till skogen. Några bildar rövarband och stjäl från sina före detta grannar, andra små band av stigmän som söker störta greven med våld. Då dessa kämpar för folket förväntar de sig allt som oftast att folket försörjer dem. Greven slår till hårt och skoningslöst närhelst en överlöpare avslöjat stigmännens tillhåll. Angiveri är överlag en lönande syssla, greven är frikostig mot sina vänner. Det är inte bara småfolket som drabbats av grevens framfart, han har även underblåst och startat konflikter med länsherrar i grannskapet. Tre baroner har hittills fått stryka flagg och överlämna sina län till greven. Inte ens grevens egna vasaller sitter säkra, en banérriddare har avrättats för bristande lojalitet och greven har gjort klart för sina vasaller att han kräver lydnad!

Greve Riddar Fredsdomare Vidar Ståle av Skärevad: Det som slår den som träffar greve Ståle för första gången är dennes nästan fysiskt påtagliga närvaro och dominanta utstrålning. Greven utsöndrar respekt genom varje por, att säga emot honom är för de flesta plågsamt svårt. Även respektingivande baroner har drabbats av fullständig tunghäfta när de slutligen samlat nog med mod till sig och bestämt sig för att dryfta missförhållanden med greven. Greven ha kort sagt en närmast övermänsklig förmåga att sätta skräck i sin omgivning. Grevens makt kommer inte endast ur skräck. Han ser till att belöna lojalitet och är oerhört ambitiös och krävande både som läns- och krigsherre. Grevens enda mål tycks vara makten och ju mer av den han får desto mer krävs det för att behålla den. Än är han inte starkt nog att vända sig mot sin länsherre, men grevens makt växer för varje år. Karaktärsdrag: Sträng, humorlös, förment rättvis, noggrann.

Motståndet: Greve Vidar och Skärevad kan användas i många olika typer av kampanjer. Nedan följer ett antal uppslag som givetvis kan kombineras på olika vis. Det går att låta konflikten utvecklas till ett bondeuppror eller ett lokalt inbördeskrig. Rent allmänt bör SL hålla i åtanke att alla typer av lönnmord och angrepp mot greven försvåras oerhört av dennes fasansfulla pondus. Endast den som besitter förmågor som Orädd eller likande klarar att lyfta sin hand mot greven annat än i regelrätt strid.

Så länge kungen sitter stark på tronen finns alltid en broms för grevens expansionsplaner, men vem vet vad som händer om häxmästaren anfaller och kungen avlider plötsligt? Som Deus ex machina kan hertigen återkomma ur skogen eller kungen anlända med halva rikets här.

Robin Hood kampanj: RP deltar i kampen mot greven på gräsrotsnivå som fredlösa. Kampanjen fylls av nattliga räder mot grevens soldater, bakhåll mot skattetransporter, likvidering av slemma bysvenner, eleganta lönnmord av grevens fogdar eller vadhelst RP finner för gott och kryddas med desperat flykt undan grevens här. Målet är att få hela befolkningen att resa sig mot tyrannen eller att skaffa stöd från annat håll.

Ivanhoe kampanj: Att som rättrådig vassal till greven söka ända dennes tyranni.

Magen knöt ihop sig till en hård boll. Handflatorna dröp av svett och benen förmådde knappt att föra Justin framåt. Mesta av allt ville han låta tårarna flöda, rusa ut från grevens borg och fly hem till Rosenskog. Justins ben förde honom dock märkligt nog med säkra kliv tvärs över den öde riddarsalen mot Vidar Stråle som väntade vid andra änden. Mannen som var ansvarig för att förvandla Justins hem och idyll till en plats där ingen längre talar öppet, där goda bönder dinglar från galgarna eller rövar från sina grannar. Tyrannen. Justins blivande länsherre.

Någon av RP är/blir länsherre i grevskapet och därmed vasall till greven. I exemplet ovan är det Justin Stolpe som på sin 21-årsdag tar över styret över Rosenskog i södra Skärevad från sin förmyndare Kayan Stolpe. Sedan är det upp till RP själva att bestämma hur motståndet bör läggas upp.

Ur hertiglig synvinkel: Hertiginnan Isalda tog över styret i sin makes namn då denne försvann i Gladaskogen. Det har inte varit populärt hos alla vasaller. Somliga av grevarna tycks ha hoppats på att få agera förmyndare åt Arn Owulf. En av dem tycka ha mer storslagna planer än så. Än så länge vågar inte hertiginnan agera mot sin aggressive vassal, men hon är påtagligt medveten om hotet Vidar Ståle utgör. Hon är också medveten om att hon inte alls åtnjuter den respekt hon förtjänar, eller som hennes make fick för den delen. Det är inte alls säkert att hon kan få fullt stöd av sina vasaller i en konflikt, särskilt som det är Arn och inte Isalda som dessa har svurit trohet till.

Ur kunglig synvinkel: Ryktet om grevens tyranniska maktutövning har nått kungen. Denna uppskattar inte att hans namn missbrukas, både genom orättfärdiga domar och genom det faktum att den tyranniske greven är kungens namne. Som en första åtgärd skickas ett tionde kungsriddare med tillhörande svans av kungsgardister (totalt 5 lansar) samt en orädd fredsdomare. Första målet blir att återställa rättvisan genom att frånta greven rangen av fredsdomare och återupprätta lag och ordning. Det behöver knappast påpekas att Vidar Ståle inte stillatigande kommer att låta makten gå honom ur händerna. Till att börja med kanske genom att ifrågasätta kontingentens legitimitet och auktoritet, i förlängningen med hot och slutligen med våld. Kungsriddarna är numerärt underlägsna, men skickligare krigare och bättre utrustade än grevens riddare. Totalt sett är man dock inte i stånd att ensamma utmana greven militärt.

Ondskans hantlangare: Givetvis kan man också spela cynisk och opportunistisk hantlangare till greven och får då hantera erövringskrig, bondeuppror, idealistiska vasaller, sura hertigkärringar och arroganta kungsriddare som tror att de bara kan kliva in och frånta greven fredsdomarämbetet. Greven har samlat hos sig många riddare som fallit i onåd och nu får en andra chans. Den som sköter sig blir rikligt belönad. Den som sviker greven gör däremot bäst i att fly, och det fort. Flera riddare har försvunnit spårlöst efter att ha fallit i onåd.

Skärevad: Skärevad är ett stort grevskap som sträcker sig från norr till söder, från hav till Gladaskog. Greven har själv stora domäner. Hur många riddare och soldater han förfogar över anges inte här utan anpassas bäst efter vad som är lämpligt för kampanjen. Ett hundratal hyrsvärd och ett par tjog riddare känns dock inte orimligt. Vid krigskampanjer sväller hären med hjälp av legosoldater.