Soltempel

Ett soltempel är en helgedom inom Lysande Vägen, tillägnad offentlig tillbedjan. Ett soltempel kan vara allt ifrån ett litet kapell längs handelsvägen till en stor katedral i huvudstaden. Kloster (d. apidioler) kallas som regel inte för soltempel.

Soltempel

De vanligaste helgedomarna är utan tvekan soltempel (ofta kallade Etinstempel av utomstående). Det finns två typer av soltempel: bytempel och solkatedraler.

Bytempel

Ett bytempel är ett riarkâts huvudsäte, och sköts således av en riark och hans tempeltjänare. På Caddo kallas denna typ av tempel ociott. Bytemplet är församlingens mötesplats, och man firar soltimmen och middagsbön varje Odosdag (en gång i månaden) samt vid varje religiös högtid och viktiga helgondagar (ungefär fyra gånger i månaden). I städerna brukar dessa tempel kallas kvarterstempel, men fyller i princip samma funktion som på landsbygden.

Det finns flera olika typer av bytempel runtom Ereb, men de har alla vissa gemensamma drag. Utanför templet står ofta en ”skattebod”, där tempelskatt betalad i natura förvaras. Där finns också en stor gonggong, kallad ett solbäcken, vilket används för att kalla folket till bön. På Caddo används istället ett klockspel (d. ímmohelea) med tio klockor av olika storlekar. De tio klockorna symboliserar de tio solseraferna vars sång kallar folket att tillbe Etin. Bytemplets insida utgörs av fyra delar: församlingssalen, körplatsen, riarkoriet och pemoden.

Församlingssalen är platsen där de församlade står eller sitter. På Aidne är det vanligt att ha fasta stenbänkar (utan ryggstöd) för folket att sitta på, medan man på Caddo och i Berendien inte sitter, utan står under hela bönetimmen. På väggarna i salen finns bilder målade ur den Gyllene Boken och helgonens liv. Dessa bilder lyses upp av solens sken genom små luckor i taket, vilket gör att församlingssalen fungerar som ett slags enormt solur. På ena sidan av helgedomen står kören, som leder de församlade i hymner och sånger. På fastlandet används ibland enkla stränginstrument medan man på Caddo alltid sjunger utan ackompanjemang. På den östra sidan finns en dörr eller ett draperi som leder till riarkoriet, det rum där riarken klär sig och förbereder sig i bön inför soltimmen. Endast riarken och vissa ulepper är tillåtna att vistas i riarkoriet. Mitt i samlingssalen är pemoden belägen. Pemoden (pemõ på dalkiska) är en upphöjning i golvet och ses som den allra heligaste platsen i templet. Ofta är pemoden avskild från folket med ett lågt skrank, och ingen får beträda området utan riarkens välsignelse. På pemoden står ofta ett litet podium och ett rökelsekar, och det är härifrån den Gyllene Boken läses och Ljusbönen beds. Vid middagstid öppnas den stora solluckan i kupoltaket, och solen lyser rakt ner på pemoden.

Här är några av de vanligaste typerna av bytempel.

Aidniskt bytempel

Det aidniska bytemplet är den vanligaste typen av tempelarkitektur. De två halvkupolerna vetter alltid mot öster och väster, och symboliserar solens upp- och nedgång. Kupolen i mitten symboliserar naturligtvis solen i zenith, och sålunda också Etins ansikte som skådar ner över de sina. Aidniska bytempel är nästan alltid byggda i sten, med kupolen gjord i koppar eller dylik metall.

1. Solbäcken En solformad gonggong som kallar till bön.

2. Skattebod Här förvaras den tempelskatt som upptas i natura; torkat kött, säd, pälsar, sill och dylikt)

3. Vapenhus Inga vapen, frånsett välsignade svärd, får komma in i templet utan måste lämnas till tempelvakterna i vapenhuset.

4. Bönesalen En stor bönesal uppburen av pelare. Stenbänkar för folket att sitta på omgärdar den centrala platsen som kallas pemoden. I salens sydöstra hörn finns ofta en trappa som leder upp till övervåningen där ulepper kan reglera solluckorna under bönestunderna.

5. Pemoden Endast riarken och invigda tempeltjänare får överstiga den streckade linjen på kartan, som i templet ofta utgörs av en vacker mosaik inlagd i golvet. I mitten av denna finns en upphöjning (själva pemoden). Det är från pemoden som riarken läser ur den Gyllene Boken och ber Ljusbönen.

6. Kören Här står kören som sjunger hymner och böner till Etins ära. Få instrument brukas i bönestunderna, för det mesta bara sång.

7. Sanktoriet Här bevaras heliga kärl och föremål, såsom tvagningsfatet och rökelsekaren.

8. Riarkoriet Ett draperi ("prästeduken") skiljer detta rum från bönesalen. Det är här riarken ikläds sin ämbetsdräkt och ber förberedelseböner innan de offentliga bönesamlingarna begynner.

Kardiska rundtempel

En annan typ av försvarstempel är de så kallade kardiska rundtemplen, som började byggas i trakterna kring Artuna för ungefär 150 år sedan. Den kardiska arkitekturen på det mycket förenklade rundtemplet spreds snabbt till Zorakin, och därifrån österut till Jorpagna och Berendien. Även på Caddo har några tempel på öns sydsida byggts med inspiration från rundtemplen. Rundtemplet är av mer traditionell dalkisk arkitektur än de nordzorakiska förvarstemplen, med en typisk kupol och mer rundade drag. Fördelen med dessa tempel är att de är lätta och relativt billiga att bygga, och svåra att inta då de bara har en ingång och inga större fönster. Nackdelen är att de inta har något förvarstorn, och gör det därför något svårare att försvara med projektilvapen. Vissa rundtempel har en lönngång under pemoden som går genom katakomben och leder till en säker plats någon kilometer från templet.

1. Ingång och vapenhus

2. Bönesalen

3. Kören

4. Sanktoriet

5. Riarkoriet

Nordaidniskt försvarstempel

Den dalkiska arkitekturen har inspirerat det mesta av tempelbyggandet på fastlandet, men det finns även andra typer av soltempel. När den Lysande Vägen vann anhängare i de norra delarna av Aidne var templen tvungna att anpassas till de rådande omständigheterna. Det var framför allt i regionen kring Inberg i Zorakin som de så kallade försvarstemplen först började byggas. Landsortsbefolkningen levde under ett ständigt hot från Aidnebergens svartfolk, och soltemplen kom att agera både helgedom och försvarsverk. Dessa tempel har sålunda tagit mer intryck av aidniskt borgbygge än dalkisk tempelarkitektur.

De aidniska försvarstemplen byggs dock inte bara runt Aidnebergen längre, utan överallt där ett samhälle hotas av angrepp – vare sig det rör sig om rövare, pirater, rovriddare eller svartfolk. På Caddo hade man aldrig riktigt behövt oroa sig för dessa typer av attacker, då till exempel svartfolk över huvudtaget inte existerar på ön. Inte heller i södra Zorakin eller Kardien hade templen behövt fungera som skyddsvärn. Försvarstemplen har dock blivit populära då de har givit tidigare försvarslösa byar möjlighet att värja sig.

Ett försvarstempel kan variera i utseende, men det är vanligtvis omgärdat av en hög stenmur. Själva templet har ofta ett (ibland två) torn som agerar försvarsplats för armborstskyttar. Templen är robust byggda i sten eller tegel. Istället för den typiska dalkiska kupolen (som även blivit normerande på fastlandet) har de nordaidniska templen ofta ett konformat tak med solluckor. Trots att detta tak ofta är gjort i trä (för att lätt kunna manövrera de olika luckorna och gluggarna) har det en inre struktur av brons eller sten. En angripare har alltså inget att vinna på att bränna taket. Den inre helgedomen har också ett något annorlunda utförande än vanliga aidniska soltempel.

1. Vapenhus Här måste envar lämna sina vapen vid bönestunder, om de inte bär välsignade vapen. Även om templet skulle angripas är det ovanligt att riarken tillåter församlingen att rusta sig och ta med vapen in i bönesalen.

2. Bönesalen Trots att försvarstemplet har ett primitivt och robust yttre, är det inte ovanligt att det är oerhört vackert utsmyckat inuti. Ofta pryds innandömet av vackra tempelmålningar föreställande scener ur Odos eller något helgons liv. I salens mitt står pemoden, ofta omgärdad av ett kort skrank.

3. Kören och tornet Detta är den plats som oftast tillfaller kören. Det är också botten på försvarstornet, och trappan vid södra väggen leder upp till tornets övre våningar. Särskilda ulepper välsignas av riarken till att bära armborst och bågar när det är risk för anfall. Vapnen och rustningarna förvaras i tornet.

4. Sanktoriet Här bevaras heliga kärl och föremål, såsom tvagningsfatet och rökelsekaren.

5. Riarkoriet ”Prästeduken” skiljer som vanligt detta rum från bönesalen. Det är här riarken ikläds sin ämbetsdräkt och ber förberedelseböner innan de offentliga bönesamlingarna begynner.

Solkatedraler

Solkatedralen är ett bontisâts huvudsäte, och därmed också bontisâlens hemvist. Solkatedraler kallas även stortempel eller tadoser. Vid stora religiösa högtider är det vanligt att man reser till närmsta solkatedral för att fira med sin bontisâl, även om resan kan ta flera dagar. En solkatedral är alltid en mäktig syn. De är större och pampigare än vanliga bytempel, och ofta rikt utsmyckade med gyllene kupoler och omgärdade av tinnar och torn. På insidan påminner de om andra tempel, men mycket större och storslagnare. Ofta pryder statyer av helgon väggarna, och pemoden är högt upphöjd och vackert ornamenterad. De mest kända solkatedralerna är naturligtvis exarkernas tadoser i Arno och Ekeborg, men även katedralerna i Pallin, Ventimiglia och Pendon är kända för sin prakt.

Exarkens palatstados