Æsír

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

En polyteistisk religion med en mycket stor gudafamilj. Dyrkas av majoriteten av de västnarguriska folken exempelvis i Ransard och Jorduashur. Æsírreligion bygger egentligen på tron om två gudomliga familjer; Æsír (Aesir) och Vænír (Vaenir). Æsír är de som anses goda och deras svurna fiender är Vænir enligt den dominerande trosinriktningen.

Det hålles som sannolikt att religionen har sitt ursprung i nargurernas tro på Gudinnan. Vissa hävdar ändå att æsír redan fanns i Kard när nargurerna anlände.

Skapelsen

I begynnelsen fanns urkällan omgiven av kaos, mörker, kyla och eld i ständig strid och förändring. Ur källan steg ordning, ljus och visdom. Den tog formen av en kvinna och kallades Nærikyrha. Runt henne skapades världen. Bergskedjor reste sig, skogarna bredde ut sig och slätterna täcktes av gräs. Ur urkällan steg floder, hav och sjöar. Nærikyrha gladdes. Hon dansade i skogarna, lekte i bergen och viskade med vindarna. Så födde hon en son. Hon lät honom ta del av urkällans visdom och gav honom namnet Wòdur. Hon var nu Wòdurs moder. Hon tog sig sedan skepnaden av Inaìshra och låg hos honom. Hon var nu hans älskarinna. Hon lät sig sedan födas som Narja. Hon var nu hans syster, hans dotter och hans maka. Hon är begynnelsen, nuet och morgondagen. Hon är modern, älskarinnan och systern. Hon är alltings ursprung

Æsír

De kändaste och i sammanhanget viktigaste æsír är:

Wòdur

Huvudartikel: Wòdur

Gudarnas hövding. Visdomen och i viss mån magins gud. Narjas make.

Elokìr

Huvudartikel: Elokìr

Havens gud.

Thôrm

Huvudartikel: Thôrm

Stridens gud. Far till Sthôrm och Bjarowulf.

Frajìr

Huvudartikel: Frajìr

Fruktbarhetens gudinna, se även nedan.

Grabìr

Huvudartikel: Grabìr

De sköna konsternas gud.

Andra æsir är:

Inaìshra

Är Frajìrs syster, men också en andra aspekt av henne. Liksom månen ibland är full och ibland halv men ändå ett och samma. Hon är den otyglade lusten och den vilda passionen. Hon är löftet om sötma och värme. Men hon är också Frajìr som låter säden spira i myllan och i livmodern. Som Inaìshra har hon också eldens aspekt. Hon kan vara impulsiv och tanklös, och liksom elden bör hon hanteras med viss respekt. I de fall hennes tanklöshet ställer till förtret för övriga æsír, söker hon skydd hos Narja och sin syster Frajìr. Som Frajìr är hennes aspekt jorden, den bördiga myllan.

Inaìshra tillbes av flera andra narguriska folk men då under andra former och med egna mytologier. I Orghin och på Trinsmyra som Inashtar, i Nargurs skogar som Inashrar och i Cereval som Ihenni.

Narja

Hemmets, härdens och släktens gudinna. Både släktband, kärlek och blodshämnd. Hon är Wòdurs maka. Hennes prästinnor, Naralerna, är en sorts beskyddarprästinnor försvurna till en särskild ätt.

Sthôrm

Ovädren, vindens och åskans æsír. Med sitt stormhorn och stridstrummor låter han ovädren drabba Altor. När hans far Thôrm och andra æsír drar i strid är det han som står för stridsmusiken. Stridstrumman är spänd med huden från fallna vænír och urtidens titaner. Som trumpinnar använder han två stridshammare. I upphetsade trumsolon kan det slå gnistor om hammarna.

Norna

Spådomens, ödets och völspornas gudinna.

Bjarowulf

Bärsärkarnas æsír och Thôrms avkomma, även känd som Tveserk.*

Kàrker

Underjordes gud. Kallas av dvärgarna Karkôr.

Vænír

De kändaste och viktigaste vænír är:

Gerild

Dödgsguden, underjordens härskare. I Ransard och runt Palinor kallas han ofta Gastguden, Drauga Drotten, eller Dödgångarnas Konung. Alternativa stavningar är Ghaerîl eller Ghærîl.

Mol

Den ensamme guden, dårskapens gud. Mol står för det som finns utanför samhället: mord och galenskap och gudomlig inspiration.

Lœge

Lögnen och svekets vænír. Även giftet och reptilernas gud. "Lœge sår giftiga lögner med sin kluvna tunga bland Æsir, dverger, älfer, bosjotnar och mänsker."

Therk, Hashk den lilla och Babbher

Fredliga men listiga små vænír kända från ransardiska legender om svärdet Acemiel.

Ykk

Frosseriets vænír. I Ransard anses detta vara den vænír som "är skuld till" skapelsen av "de perverterade halvfolken" såsom halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Outar

Tjurguden, vildmarkens, raseriets och yxans gudom. Son till Norna och Mol.

Bjargae, Varn och Tveserk

Bärsärkarnas förfäder, Tveserk även känd som æsírn Bjarowulf.*

Struktur

Prästerskap

Aesirs prästerskap, och Vaenirs, ser lite olika ut beroende på kultur som tillber gudarna.

Rådare

Religionen styrs av ett prästerskap som kallas rådare. (ransardiska; sing.Rauthe, plur.Rauthir) En råde sköter all kontakt med gudarna, håller i ceremonier och är människans band till gudarna både vid födseln, under livet och i döden. I Jorduashur är det tradition att rådarna är skägglösa, och de kallas där ofta helt enkelt för "de rakade". Rådarna är vidare de enda nordborna som har med magi att göra. Genom arkana runor kan de nyttja de magiska energierna.

Naraler

Narjas beskyddarprästinnor...

Jagor

Triskernas andetalare...

Helgedomar

Cermonier

Högtider

Midvinter och Midsommar är de viktigaste högtiderna.

Offer

Blotoffer sker vid högtidliga och viktiga tillfällen såsom vid begynnandet av en lång resa, vid grundsättningen av ett nytt hus, vid tillsättandet av en ny regent eller inför krig. Dessutom blotas under vedertagna högtider. Som offer blotas vanligen boskap och/eller krigsbyte. Människooffer är extremt ovanligt och idag snarast en historisk företeelse.

Efterlivet

Æsírdyrkarna tror att kämpar som faller i strid återförenas med varandra i Æsgar, æsírs hemvist. Detta gör att troende kämpar huserar en total avsaknad av dödsfruktan, vilket har gett dem ett rykte som goda krigsmän. Begravningsritualerna skiljer sig något åt mellan de olika nationerna. I Jorduashur höglägges de döda vanligtvis. Det förekommer även att stora kämpar brännes samman med sina skepp. I Ransard blir de största kämparna "föda åt griparna". Med detta menas att kämparnas kroppar placeras i särskilda tempelbyggnader där de svarta heliga griparna förtär deras kroppar.

Lokala skillnader

Jorduashur

Huvudartikel: Jorduashur

Utkast till organisering av prästerskap m.m. [1]

Ransard

Huvudartikel: Ransard

Timora

Huvudartikel: Timora

Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?

Alerien

Huvudartikel: Alerien

Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?

Narim

Huvudartikel: Narim

...Den narimska kungen bar en krona som enligt huggna runavtal med æsír måste föras mellan landets sju klanmarker under ett årlopp och vid speciella heliga platser användas i heliga ritualer vigda åt æsír. Detta var självklart inte vortigern beredd att göra utan gav Hoghklanen i uppgift att utföra flytten av själva kronan runt i landet. En gång om året brukar dock vortigern besöka Gauland och själv bära kronan vid en av de heliga riterna. En liten grupp speciellt utvalda hoghkrigare bevakar kronan under dess ständiga förflyttning. ...

Palinor

Huvudartikel: Palinor

Här finns ättlingar från Östbelgoth som möjligtvis tillbad vaenir framför aesir?

Hamur

Huvudartikel: Hamur

Vænírtro i grunden som sen påverkats av dvärgarnas bergsgudar och slutligen æsír från Jorduashur?

Kasenu

Huvudartikel: Kasenu

Dyrkar man här istället vaenir framför aesír?

Triska

Huvudartikel: Triska

Den religiösa kulten i Triska saknar ett prästerskap. Här leder i stället enhetens (hushållet, hirden, etc.) överhuvud ceremonierna samt blotandet. I Triska är man inte lika noga med de exakta procedurerna i æsírs lära. De fick den muntligt berättad för sig under jordernas ockupationstid. Mycket har försvunnit via glömska och annat har lagts till från förjordisk kult samt, hos Cudda, dylisk elementardyrkan. Religiositeten är till mycket stor del personlig, något som endast angår hushållet. I staten finns inga klåfingriga missionärer som hävdar att kultens ceremoniella delar går fel till. De "rådare" som finns hos ranerna saknas helt hos triskerna. Den förjordiska kulten med dyrkan av förfadersandar existerar delvis fortfarande. Dock har man nu dålig kontakt med andarna, så dessa blidkas istället med offer och blotande. Inte sällan förknippas andarna med vænír och bör undvikas i största mån. Synen på vænír är problematisk hos triskerna som dels blotar till dem men detta mest på grund av fruktan för dem. Därtill inkluderar triskerna gärna lokala gudomar till vænírs eller æsírs skara, gudomar man i Kard aldrig hört talas om. Några få trisker kan fortfarande tala med andarna och dessa individer både vördas och fruktas. De anses ligga vænír för nära men de är samtidigt bra att ha på sin sida då gastarna blir alltför närgångna. Dessa personer kallas Jaghuir på triskiska, eller yagor på klomelliska.

”Mitt på gården tändes slutligen en eld. Två yagor trädde fram och höll ett stort stycke väv högt över lågorna. På detta tygstycke, som var en bild av det gångna året, hade man också uppskrivit all ondska och det elände man önskade förskonas ifrån under det kommande. Rabblande besvärjelseformler och utförande besynnerliga armrörelser steg ännu en yaga fram till elden, där han ur en skål öste något eldfängt pulver i lågorna, som plötsligt flammar upp och i ett ögonblick förtärde väven. Då utbrast den fåkunniga hopen i jubel, underjordens och demonernas makt är bruten, och det nya året börjar sin färd med välsignelse och lycka.”
- Ur yoleviten Rustiliam Gannaus resa ”Bland folken mellan Melashe och Iisha”

Yagorna, vilka oftast är av kvinnokön, lever i huvudsak utanför det övriga samhällena. Många fantastiska och fasansfulla historier berättas om dem även om sanningshalten i dessa berättelser ofta saknar värde.

Legender och myter

Om hur Thôrm danades och om hur Vænír stal elden

Wòdur föddes med elden i sin kropp för att kunna motstå nordens kyla och kunna försvara sig mot isherrar och Jotnar.

Gång efter annan anfaller jättarna, som ogillar Æsgars närvaro, och gång efter annan driver Wòdur bort dem. Han inser dock att han inte för evigt kan hålla dem borta.

Narja tar då en del av hans eld och föder honom en bror. Thôrm föds som en väldig krigare i full härdräkt. Med yxa, spjut och svärd möter han jättarna i kamp.

Vænír är splittrade. Många har lidit under isherrarnas ok. Andra har levt i lönn och fördoldnad för att slippa isherrarnas bojor. Æsírs närvaro öppnar nya möjligheter och vænír iakttar dem nyfiket. Aldrig tidigare har någon satt sig upp mot nordens härskare. Aldrig heller vågat möta dem i öppen strid, och aldrig utgått med seger. Æsírbröderna är i sanning mäktiga. Många är de vænír som nu sätter sitt hopp till æsír i det att de skall bryta isherrarnas frostiga terrorvälde. De modigaste och de mest utmärglade sluter upp i Æsgar och erbjuder sig bistå æsír i deras kamp.

Bland dessa vænír finns Ykk och Lœge. De har lidit svårt under sin tid i gömsle undan urfrostens härskare. Utmärglade svär de tro och loven till æsír och tar vapen mot deras fiende. Inledningsvis vördar de sina nya herrar som ger dem värme och föda, men långsamt övergår vördnad till avundsjuka. Wòdurs låga har ingjutit liv i Thôrm. Med lågan skulle Lœge kunna härska norden. Han skulle inte bara freda sin gård utan skulle kunna skapa sig en egen här och krossa isherrarna. Lœges åtrå över elden går inte att förtränga. Han måste äga den. Med lismande och lögner lurar Lœge till sig elden från Wòdur och flyr ut i vildmarken. Med i flykten tar han sin lojala kamrat Ykk. Ykk har dock åtnjutit æsírs gästfrihet i överflöd och kan inte längre gömma sig under stockar och stenar. Lœge placerar istället Ykk hos människorna. Människorna lämpar sig väl som tjänare till vænír är tanken.

-Detta är Ykk, en vænír, säger Lœge till dem. -Dyrka honom och blota till honom, så skall ni skänkas rikedom och styrka och skydd mot isherrarna.

Ykk misstycker inte människornas vördnad. Frossande förtär han glupskt allt som blotas inför honom.

-Blota era finaste svin till vænír, säger Lœge.

Människorna blotar sina svin. Ykk förtär dem alla och glupar tills han kräks. Närheten till den stulna elden skapar liv och ur Ykks uppkastningar reser sig svinmännen. De härjar och plundrar människorna. Desperat bönar de inför vænír att frälsa dem.

-Blota uroxen, säger Lœge.

Ykk frossar på uroxen tills han kräks. Ur hans uppkastningar reser sig nästa best, Bosjotnarna. Oxmännen. De bekämpar svinmännen och förtär dem. Men de har nu fått smak för kött. De börjar härja människorna och äta dem.

Lœge inser att hans planer gått snett. För att vinna tid säger han till människorna;

-Blota era söner.

Ykk förtär dem girigt tills han kräks och ur sörjan reser sig V´tur (svartfolken). V´tur avlar sin avkomma talrikt och raskt. De strider mot bosjotnarna, men även mot människorna och varandra.

Det kaos av varelser i strid, kött och blodspillan som nu rasar norden blir Lœge övermäktigt och han ser nu ingen annan utväg än att be æsír om hjälp.

Thôrm är rasande över Lœges svek.

-Din tunga är giftigare än världssvalgets etter och vassare än min nyslipade klinga. Mer skada skall den icke tillfoga æsír eller människor. Jag ska klippa den mitt itu med min yxa.

-Din önskan är rimlig, mäktiga Thôrm, svarar Lœge. -Jag låter så ske om du först frälser människan från Bosjotnar och V´tur. Han återlämnar så skamset den stulna elden till Thôrm. En liten del av elden har han dock svalt för att gömma den från æsír och nyttja den. Så stark var Lœges begär efter att äga elden.

Thôrm tar då en del av elden och placerar i människans bröst. Människan har nu modet att möta sina fiender i strid och smida sitt eget öde. Wòdur tar en del av elden och placerar den i Æsgars mitt, så att de män som dör i strid kan återförenas med elden där, bespisas och bistå æsír i kamp mot den eviga fienden.

Æsír är därmed nöjda och Thôrm förbereder sig på att ta Lœges tunga.

-Gott har jag nu gjort. Människan är räddad. Tack vare mig kommer han vörda er. Och i efterlivet strider han samman med er. Ändå ämnar du straffa mig?

-Även nu sår du etter. Du har därtill själv givit ditt medgivande och jag håller ditt ord för bindande.

-Klipp då min tunga som jag lovat, men klipp den på längden. Tillstånd till halvering har jag givit, men på vilken ledd så sker är inte avtalat och därför mitt beslut.

Rasande tvingas Thôrm klyva istället för att kapa Lœges tunga. Ur den klyvna tungan rann etter och blod. Men den eld Lœge svalt fick blod och etter att ta form och ringlandes, slingrades och krälandes skapas nu ormar och ödlor, snabbt undanflyendes till tillflyktsorter under stock och sten. Liksom deras anfader tidigare gjort, gömmer de sig från världen i mörka skrymsler och vrår. Och än idag ser vi deras förkastliga ursprung i det tecken de delar med sin herre Lœge; den tvedelade tungan.

Om hur Outar danades och om hur Vænír visade sitt rätta anlete

Mol hette en vænír. Han hörde till de vænír som tidigt erhållit skydd vid æsírs härd. Hans skepnad var en andlöst vacker yngling med hy blek som snö och isblå djupa ögon, ett arv från den eviga kyla han tidigare tvingats leva i. Mol sörjde mycket det svek som hans bröder Lœge och Ykk visat sina välgörare. Han höll sig för sig själv och förlorade sig ofta i sorg och grubblerier. Han vågade aldrig möta æsírs blickar, utan slog strax ned blicken eller såg åt annat håll varje gång de sökte ögonkontakt. Ibland kunde han stämma upp i sorgsen sång. Så klar och underskön stämma ägde han att allt tystnade omkring honom. När han la märke till det tystnade han dock och drog sig förläget undan. Norna hette en æsír. Hon mer än andra beundrade Mols skönhet och röst. Hon försökte ofta hålla sig nära honom i förhoppning att höra hans sorgsna sånger och att få en skymt av hans ögon. Hans sorg berörde henne i djupet av hennes hjärta. Visst måste denne undersköna varelse också få känna hopp och glädje? Hon började närma sig Mol. Bjöd honom mat och dryck och log uppskattande mot honom. Men Mol vågade aldrig möta hennes blick. Så en dag hände det sig när Mol gick allena i skogarna att han hörde ett rop på hjälp. Mol drog sitt svärd och sprang mot ljudet. I skogens mitt fann han Norna ansatt av bosjotnar. Hon var en æsír och alls inte hjälplös, men övermakten var för stor och blod flödade redan från flera sår. Mol drabbades av ett raseri, så fruktansvärt och kraftfullt som en isstorm. Frågan är om ens Thôrm varit hans like i den strid som följde. Bosjotnar sägs vara utan skräck, men likväl var det i fruktan de flydde som ej fälldes. I blodröd skrud stod Mol nu framför Norna och när han böjde sig för att se till hennes skador möttes deras blickar för första gången. Plötsligt saknade allt annat betydelse. Mol föll handlöst genom existensen och fann för första gången ett syfte. Hans syfte, hans skäl för existens var Norna. De förenades i skogen på en bädd av fallna bosjtnar och i ett tillfälle av galenskap. Allt annat saknade betydelse. Kanske insåg de sitt felsteg, kanske inte. I Æsgar ögnade de nu varandra i smyg med små leenden lekandes över läpparna. Och ofta sökte de smita iväg till bosjotnarnas valplats. Men så gick det som det borde förutspåtts. Norna var havande. Så föddes Outar. Hans kropp var belamrad med muskler och hans huvud var uroxens. Ögonen var isblå och utan fruktan. Thôrm ville genast avliva kräket, men åter exploderade Mol i handling. Med ett avgrundsvrål kastade han sig över Thôrm och överöste honom med dolkstygn, innan han slet med sig Outar och skrattandes av vansinne och sorg försvann ut i ödemarken. Mol överlämnade Outar till bosjotnarna i vilkas blod han avlats. De fruktade alltjämt Mol för mycket för att vägra honom eller för att skada hans avkomma. De kom senare att hylla honom som hövding och dyrka honom som gud. Mol vandrar sedan dess planlöst i vildmarken. Man tror att den förbjudna kärleken kostade honom förståndet. Ibland hörs hans sorgsna sånger och man tror att han kan bringa inspiration eller galenskap till de som ägnar honom uppmärksamhet. Ett farligt vågspel. Norna sörjde sin kärlek men också att hon inte kunde förutse den självklara utgången. Hon förläts sitt svek och anses nu vara den mest klarsynta av æsír. Även det fördolda och det framtida kan hon skåda. Och ett blev fullständigt klart för æsír. Vænír är i sin natur svekfulla och ser icke längre än till egen vinning och lusta.

Legenden om bärsärkarnas födelse

Under en av Thôrms jakter i den Eviga Isens nord, under Rimfrostens tid, kom en outhärdlig köld från Isens jätteherrar. Thôrm var visserligen i den vargform han nyttjade vid dessa nordliga jakter, men kölden var så svår att till och med Thôrm fick söka skydd. Han fann en grotta, men i grottan fanns en enorm björnhona i ide och Thôrm trodde sig tvungen till strid. Björnhonan var dock gästfri och inbjöd Thôrm att dela hennes värme under hennes mäktiga ram. En tid senare födde björnhonan tre ungar, en björn med varghuvud, en varg med björnhuvud och en man med Thôrms hamnskiftarförmåga (han kan ta formen av björn eller varg). Hon gav dem namnen Bjargae, Varn och Tveserk. Dessa tre anses vara bärsärkarnas förfäder och Tveserk, mer känd som Bjarowulf, räknas till æsírs skara. Berättelserna om deras äventyr, då främst Bjarowulfs, är många och populära även utanför Kards gränser.

Legenden om svärdet Acemiel

Huvudartikel: Acemiel

De ursprungliga raner som anlände till Kard på 600-talet f.O. leddes av en man vid namn Ferndihn den Gyllene. Ferndihn svingade ett svärd som hette Acemiel, och detta sades vara en gåva från själve Kejsaren av Jorpagna, men skall i själva verket ha varit ett blodsugande demonsvärd i Kaos' tjänst.

Det är i legenden om Acemiel som tre små vænír: Therk, Hashk den lilla och Babbher, finner berömmelse. Det är bl.a. deras listiga stöld av detta vapen som sägs inleda en tid av fred efter de krigiska ranernas ankomst. För detta, och många andra upptåg och äventyr, är dessa tre vænír populära återkommande antihjältar i sagor och sånger runt æsírdyrkares härdar.

Korpkrigarna

Bland de æsírtroende folken återfinns legenden om korpkrigarna eller de korpsvurna. Hrafnvængr. Enligt legenden kan en krigare som dör under stor nesa eller oförrätt och vägras sin plats i Æsgar, återvända till Ereb som en slags kroppslig hämndens ande. Till skillnad från draugr och skraetingar besitter de sina minnen och sin fria vilja. De är inte heller bundna vid platser som kummelgastarna utan kan färdas långa sträckor för att utkräva sin hämnd. Legenden menar också att de är osårbara för både vapen, gift och eld. De besitter styrka långt över den de hade i livet och kunna med enkelhet slå sig genom lyckta dörrar. De rör sig som vanliga män och kan kan vara svåra att särskilja från de levande. Som ett tecken på sitt förbund till korpen sotar de sina ögon. I samtliga historier har de också haft en korp som följeslagare.

Åsikterna går isär om det är Wòdur själv som gett dem möjligheten att återställa sin heder och förtjäna sin plats i Æsgar eller om de, medvetet eller omedvetet, springer Ghaerîls ärenden.