Æsìr

Från Ereb Altor
(Omdirigerad från Æsír)
Hoppa till: navigering, sök

En polyteistisk religion med en mycket stor gudafamilj. Dyrkas av majoriteten av de västnarguriska folken i exempelvis Ransard och Jorduashur. Många dyrkare finns också bland de sydnarguriska folken. Æsìrtron bygger egentligen på tron om två gudomliga familjer; Æsìr (aesir) och Vænìr (vaenir). Æsìr är de som anses goda och deras svurna fiender är Vænìr enligt den dominerande trosinriktningen. En minorietet dyrkar dock vaenir som de främsta.

Det hålles som sannolikt att religionen har sitt ursprung i nargurernas tro på Gudinnan som Æsìr kallar Nærikyrha. Vissa hävdar ändå att aesir och vaenir redan fanns i Kard när nargurerna anlände.

Skapelsen

I begynnelsen fanns urkällan omgiven av kaos, mörker, kyla och eld i ständig strid och förändring. Ur källan steg ordning, ljus och visdom. Den tog formen av en kvinna och kallades Nærikyrha. Runt henne skapades världen. Bergskedjor reste sig, skogarna bredde ut sig och slätterna täcktes av gräs. Ur urkällan steg floder, hav och sjöar. Nærikyrha gladdes. Hon dansade i skogarna, lekte i bergen och viskade med vindarna. Så födde hon en son. Hon lät honom ta del av urkällans visdom och gav honom namnet Wòdur. Hon var nu Wòdurs moder. Hon tog sig sedan skepnaden av Inaìshra och låg hos honom. Hon var nu hans älskarinna. Hon lät sig sedan födas som Narja. Hon var nu hans syster, hans dotter och hans maka. Hon är begynnelsen, nuet och morgondagen. Hon är modern, älskarinnan och systern. Hon är alltings ursprung.

Æsìr

De mäktigaste Æsìr

De kändaste och i sammanhanget viktigaste æsír är:

Wòdur

Huvudartikel: Wòdur

Wòdur är gudarnas hövding och ledare. Han är Æsirs försfödda, sprungen ur Nærikyrha kropp och vilja. Han löntes tidigt med elden i sitt bröst, något som gav honom makten att kunna ställa sig mot isherrarnas terrorvälde med kraft och utan fruktan. En del av denna eld gavs sedan till människan vilket ger dom möjligheten att finna sin väg till Æsgar om dom levt sitt liv efter Wòdurs exempel. Ärofullt, tappert och utan fruktan.Han anses ha skapat kriget i form av motstånd, vapenleken som ett verktyg samt vara slugare än räven, minnesstarkare än korpen och visare än ugglan. Han överlistade draken Galdhögg och vann därmed kunskapen om runorna, varför han även anses vara magins urfader. Denna gåva gav han till människorna så de kunde stöpa sina egna öden. Wòdur är kraftfull, vis, viljestark, slug och givmild. Hans gåva är både dåd, råd, död och barmhärtighet. Att dräpa i Wodurs namn är ett dåd av nöd, inte av grymhet. Att visa barmhärtighet där det är lämpligt är aldrig ett tecken på svaghet. Det betyder inte på något sätt att han är ömsynt. Att se framåt och därav ta beslutet är en av Wòdurs styrkor. Att skona en framtida hämnare eller tronrövare leder inte till heder, bara framtida besvär. Dräp och sålla det du måste, men av nöd, icke av blodtörst. Wòdur gestaltas oftast som en lång, stark och senig äldre man med långt vitt hår och skägg. Ofta framställs han naken eller halvnaken då han inte berörs av köld och få vapen kan skada honom. I strid bär han oftast ett långspjut och en traditionell västnargurisk rundsköld. Ibland avbildas han med vad som kommit att kallas Wòdurs visir. Parallella sotade linjer över ögonen. Wòdur är Narjas make. Narja skapade sig själv ur Nærikyrha för att bli hans maka och avla hans söner, de första Æsir. Till Wòdur blotar man sitt främsta för han är den främsta och utan honom är du intet. Blod från dina bästa kreatur, välgjorda vapen och dyrbara skatter hör till vanligheterna. Gravbålen är i grunden blot till Wòdur för att den fallne skall förlänas en plats i Æsgar.


Wòdurs visir
En mytisk ansiktsmålning brukad av schamaner inom Æsirtron. Schamanen sotar sitt lång- och pekfinger på svärdshanden. Fingrarna bildar då symbolen för ”W” enligt barbartecknen som tänks symbolisera Wòdur. De dras sedan över ansiktet straxt ovanför ögonbrynen, över ögonen och nedför kinderna. Gesten lämnar två parallella svarta streck i ansiktet som skall ge Wòdurs blick, en möjlighet att se det som är sant och avvärja falskheter från Vænir och andra onda makter.

Elokìr

Huvudartikel: Elokìr

Elokìr är havens gud. Ibland framställs han som en man, ibland en bläckfisk eller en sjöorm. Som man är han reslig och gänglig. Han smyckar sig med med smycken från blot och skeppsbrott. Hans långa hår böljar ibland fram och tillbaka som vore han fortfarande bland strömmarna i djupet. Ofta har han en mås som följeslagare och budbärare. I strid rider han ibland en valross med enorma betar och han svingar en harpun av valben. Elokìr kontrollerar vågorna, strömmarna och havsvindarna. För att bevilja säkra sjöfärder eller god fångst kräver han blot. Vanligtvis blod eller guld. Vanligt är att blota före resa eller fisketur. Om lyckan är god blotar man vanligtvis ånyo av de gåvor han bringat. Del av fångst vid fiske eller del av byte vid räder. Om en troende drunknar är det Elokìr som kan föra den avlidne till Æsgar om han befunnits värdig i livet.

Lokala skillnader

Bland jordukaerlar och sarder är Elokìr också handelns gud (och till viss del rikedomarnas gud.) Både handel och rikedomar ligger nära till hand med resandet. I handel är det således Elokír man sätter sitt hopp till. Det är vid handel vanligt att låta motparten få samma erbjudande som de man ger Elokír vid blot: "Blod eller guld…" Frasen inleder både normal handel (Vill du betala med dagsverke eller mynt?) och vid plundring där det blir mer bokstavligt.

Raner låter sarder handla och ogillar traditionellt att likt trakorier samla guld på hög så de lägger inget värde i denna Elokírs aspekt.

Thôrm

Huvudartikel: Thôrm

Stridens gud. Far till Sthôrm och Bjarowulf.

Frajìr

Huvudartikel: Frajìr

Fruktbarhetens gudinna, se även nedan.

Grabìr

Huvudartikel: Grabìr

Grabìr är de sköna konsternas gud. Det är han som ger skalderna och barderna (räcker det kanske med "skalder" då "barder" mer är ett jorisk kulturfenomen?) sin inspiration och i vars ära konstnärliga sniderier utförs. Till de sköna konsterna räknas Måleri, Skulptur, Aritektur, Poesi och Musik. Till dessa räknas ofta Väggmålningar och målandet av sköldriter och segel. Ornamentik i form av snideri och klensmide. Konstnärlig gravering av vapen och rustningar. Smyckeskonst, kväden och sånger. Och kroppskonst i form av tatueringar och kroppsmålning. Han framställs oftast som en ung och vacker man, inte sällan greppandes ett instrument. Färgen vit associeras ofta med honom. I strid brukar han ett kort svärd. Framförallt stränginstrument förknippas med Grabìr och bland dem anses ofta tagelharpan vara det främsta. Till Grabìr blotar man i vardagen sitt svett i form av skapandet av konsthantverk, sin inspiration i form av sånger och kväden och ofta del i den lön de sköna konsterna kan löna dig. Exempelvis första drycken du bjuds för ett kväde, det första silverstycket du får för ditt hantverk. Vid större högtider blotas ofta konsthantverk och smycken. Det egna blodet är också vanligt att blota. "Att blöda för sin konst." En skald börjar ofta sina anföranden med att tacka Grabìr för sin röst och för luften i sina lungor. Västnargurerna brukar en uppsjö av bildkonst, främst i form av ornamentiksniderier. Mest kända (och fruktade) är de drakhuvuden som pryder jordukaerlarnas skepp och de griphuvuden som pryder ranernas. Men sniderierna syns även på de träpelare som håller upp hallarna i husen, på vindflöjlar och i stort sätt allt som kan snidas i trä. Detta är ett sätt att tacka och synliggöra Æsìrs och då särskilt Grabìrs storhet. Det är inte ovanligt att bonden utsmyckar sin plog eller smeden sitt städ för att visa sin betygelse för Grabìr.

Lokala skillnader

I Jorduashur hålls Grabìr högt i ära. Det är vanligt att smycka sig, sina vapen, sitt hem och allt som tänkas kan för att ära honom. Vidare hålls skalderkonst högt och alla fria män och kvinnor förväntas kunna kväda och/eller sjunga åtminstone hjälpligt.

I Ransard är synen på Grabìr delad. Raner erkänner honom men ser honom inte som särskilt viktig. Den musik raner nyttjar mest lär härstamma från Sthôrm snarare än Grabìr. Bruket att smycka sig och sin utrustning tenderar ses på som ett sätt att förhäva sig och uppmuntras överlag sällan. Sarderna å andra sidan delar i stort Jordukaerlarnas syn på honom. Hos dem är sången och musiken viktigare. Det är vanligt att brukshantverkare väljer att dekorera sina hantverk för att glädja Grabìr, om än ej med samma skicklighet som Jorduahurs konsthantverkare.

Övriga æsìr

Andra aesir är:

Inaìshra

Är Frajìrs syster, men också en andra aspekt av henne. Liksom månen ibland är full och ibland halv men ändå ett och samma. Hon är den otyglade lusten och den vilda passionen. Hon är löftet om sötma och värme. Men hon är också Frajìr som låter säden spira i myllan och i livmodern. Som Inaìshra har hon också eldens aspekt. Hon kan vara impulsiv och tanklös, och liksom elden bör hon hanteras med viss respekt. I de fall hennes tanklöshet ställer till förtret för övriga æsír, söker hon skydd hos Narja och sin syster Frajìr. Som Frajìr är hennes aspekt jorden, den bördiga myllan.

Inaìshra tillbes av flera andra narguriska folk men då under andra former och med egna mytologier. I Orghin och på Trinsmyra som Inashtar, i Nargurs skogar som Inashrar och i Cereval som Ihenni.

Narja

Hemmets, härdens och släktens gudinna. Både släktband, kärlek och blodshämnd. Hon är Wòdurs maka. Hennes prästinnor, Naralerna, är en sorts beskyddarprästinnor försvurna till en särskild ätt.

Sthôrm

Ovädren, vindens och åskans æsír. Med sitt stormhorn och stridstrummor låter han ovädren drabba Altor. När hans far Thôrm och andra æsír drar i strid är det han som står för stridsmusiken. Stridstrumman är spänd med huden från fallna vænír och urtidens titaner. Som trumpinnar använder han två stridshammare. I upphetsade trumsolon kan det slå gnistor om hammarna.

Norna

Spådomens, ödets och völspornas gudinna. (völspa eller norna?)

Bjarowulf

Bärsärkarnas æsír och Thôrms avkomma, även känd som Tveserk.*

Kàrker

Underjordes gud. Kallas av dvärgarna Karkôr.

Vænìr

De mäktigaste vænìr

De kändaste och viktigaste vænìr är:

Gerild

Dödgsguden, underjordens härskare. I Ransard och runt Palinor kallas han ofta Gastguden, Draugadrotten, eller Dödgångarnas Konung. Alternativa stavningar är Ghaerîl eller Ghærîl.

Mol

Den ensamme guden, dårskapens gud. Mol står för det som finns utanför samhället: mord och galenskap och gudomlig inspiration.

Lœge

Lögnen och svekets vænìr. Även giftet och reptilernas gud. "Lœge sår giftiga lögner med sin kluvna tunga bland Æsir, dverger, älfer, bosjotnar och mänsker."

Ykk

Frosseriets vænìr. I Ransard anses detta vara den vænìr som "är skuld till" skapelsen av "de perverterade halvfolken" såsom halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Övriga vænìr

Andra vaenir är:

Therk, Hashk den lilla och Babbher

Fredliga men listiga små væn`r kända från ransardiska legender om svärdet Acemiel.

Outar

Tjurguden, vildmarkens, raseriets och yxans gudom. Son till Norna och Mol.

Bjargae, Varn och Tveserk

Bärsärkarnas förfäder, Tveserk även känd som æsírn Bjarowulf.*

Struktur

Prästerskap

Æsìrs prästerskap, och Vænìrs, ser lite olika ut beroende på kultur som tillber gudarna.

Rådare

Religionen i Ransard styrs av ett prästerskap som kallas rådare. (ransardiska; sing. Rauthe, plur. Rauthir) En råde sköter all kontakt med gudarna, håller i ceremonier och är människans band till gudarna både vid födseln, under livet och i döden. Rådarna är vidare de enda nordborna som har med magi att göra. Genom arkana runor kan de nyttja de magiska energierna.

De rakade

Huvudartikel: De rakade

I Jorduashur är det tradition att prästerna är skägglösa, och de kallas där ofta helt enkelt för "de rakade".

Diskussion om präster och magi:

[1] (28-02 2008)
[2] (15-03-2008)
[3] (04-08-2008)
[4] (05-08-2008)

Naraler

Narjas beskyddarprästinnor...

Yagor

Triskernas andetalare...

Nornor

...eller kallas de "völspor"?

...inte vara spågummor (det sysslar de rakade med), utan snarare respekterade gamla gummor som hjälper till med födslar, veterinär och läkeörtskunnig, men också bevarare av landets, jarldömets, klanens och familjens historia. (Självklart är de kunniga i legender, profetior och redan avgivna spådommar...det är ju del av historien.) ...[5]

Helgedomar

Kallas dessa "harg"?

Cermonier

Offer

Blotoffer sker vid högtidliga och viktiga tillfällen såsom vid begynnandet av en lång resa, vid grundsättningen av ett nytt hus, vid tillsättandet av en ny regent eller inför krig. Dessutom blotas under vedertagna högtider. Som offer blotas vanligen boskap och/eller krigsbyte. Människooffer är extremt ovanligt och idag snarast en historisk företeelse.

Högtider

Midvinterblot

Detta är den viktigaste högtiden som firas av de narguriska folken i Kard. När fullmånen lyser i mitten av Vändemånad står solen som lägst och året vänder. Då tackas Æsìr för året som varit och det nya året önskas välkommen. Denna högtid samlas hela släkten eller klanen för att fira. Gäster kan tillåtas vid denna heligaste av ritualer men då måste de ha beskydd av en uppsatt släkt- eller klanmedlem. Æsìr får inte förargas. Blotet inleds vid solnedgång med samling i ett Æsìrtempel (Horghall?). En präst leder först släkt eller klan i sång. Musik spelas. Sen bärs offer i form av krigsbyte eller andra gåvor fram och prästen ber Æsìr ta emot dessa. Vem som helst kan nu tala till Æsìr eller till släkt och klan. Det kan vara att ge löften om handling och stordåd, be om stöd och hjälp, eller bekänna ett missdåd och be om straff. Sen samlas alla utomhus för en första måltid. Vid midnatt när fullmånen står som högst tänds så en stor eld vid templets blotplats. Nu förs offer fram i form av boskap eller andra djur och blotas till Æsìr som gåva. Ny sång, mer musik, dans och tunnor med mjöd som öppnas. Offerdjurens kött äts slutligen i en andra måltid, denna gång tillsammans med Æsìr som nu sägs kunna ta mänsklig form och deltaga i festen.

Tödagen

Högtid och festdag som firas när vintern går mot slutet. Den inleds vid första mildväder efter vårdagjämningen och är således inte fast i kalendern. Vanligen inträffar den någon gång i slutet av Vårmånad eller början av Betesmånad. Formelt är det en klans präst eller en familjs överhuvud som tar beslut om att Tödagen kan börja men ofta är det barnen som ivrigt meddelar resten av klanen eller familjen när de vaknat tidigt och hört att det droppar från taken. Särskilda matkistor är sparade från hösten till just denna fest och hela klanen eller familjen samlas för en gemensam måltid. Nu firas det att vinterns provningar snart är över. Tillsynes är detta en värdslig fest men den har en djup religiös bakgrund. Tödagen symboliserar hur Æsìr i urtiden bröt sig loss ur isen i Niflheim där de länge varit fångade. I en källa har små blotstockar föreställande gudarna lagts ner under hösten för att frysas in och nu tas dess upp. Varje familj har sitt lilla knippe med stockar och vid Tödagens slut tas dessa med hem till härden där de ges små offer och får värma sig runt elden.

Midsommar

När solen står som högst i mitten av Blommånad firas Midsommar. Det är ett blot lika viktigt som det under Midvinter men mindre eftersom många ur släkt eller klan nu är borta i krigståg eller på handelsresa. De som finns kvar samlar sig på lämplig plats, gård eller by, för att ära Æsìr och de som är borta. Högtiden inleds i gryningen då alla beger sig ut för att plocka blommar. Av dess binds sedan kransar som bärs in i ett Æsìrttemplet eller till en gårds blotstock. Blomkransarna hängs upp som prydnad samtidigt som rådaren eller familjeöverhuvudet leder alla i sång. Sen är det dans: långdans, språngdans och ringdans. Runt om kring kring hus, tempel och blotstång. Dansen avslutas med ett blodsoffer. Ofta ett vildsvin men även andra djur förekommer (sagor berättas om att i forntiden offrades människor vid midsommarblotet). Halsen skärs av och blodet stänks över alla de dansande. Efter detta beger alla sig till en helig källa för att där tvaga sig. På kvällen tillreds en måltid av offerdjuret och alla samlas utomhus runt en stor eld. Musik spelas och sagor berättas. Mjödtunnan öppnas. Vid midsommar dricker ranerna gärna ett särskilt järneksmjöd. Det har en röd färg som liknas vid blod. Jordukaerlarna dricker mistelmjöd som ger djupa drömmar. Når fullmånen står som högst beger sig många ynglingar sig ut natten för att där kanske hitta någon att dela den med. Barn som blir till under midsommarnatten sägs ofta bli välsignade att bli hjältar och starka krigare som bringar ära till ens ätt. Vilket är en anledning till mycken köttslig gamman denna natt.

Frajìrgàl

Under hösten firas Frajìrgàl. Det är en fruktbarhetsfest till ära för det liv och den glädje Æsìr ger människorna. Gudinnan Frajìr råder över denna fest och det är hennes heliga djur som meddelar när den skall firas - tuppen. Den första morgon efter höstdagjämningen då en tupp galer tre gånger är det Frajìrgàl. Sommarens skörd inför vinterns överlevnad har nu börjat fyllas i gårdens visthus. Det finaste av detta (och det som inte kan lagras) tas nu fram och tillreds till en stor festmåltid. Offer ges till Æsìr och till Vænìr likaså eftersom det är bäst att hålla sig väl även med de onda gudarna. Æsìrs offergåvor ges inne i templet men de till Vænìr ställs ut i skogen eller på heden utanför synhåll från gård och by. Olika lekar och riter av varierande innehåll och syfte brukar utspela sig under Frajìrgal. Den mest populära är när gården eller byns unga pojkar försöker låta som en tupp och de unga flickorna väljer ut den de tycker galer vackrast. Belöningen är ett ägg och ibland en kyss.

Alvablot

Högtid som firas på olika sätt i Jorduashur och Ransard.

[6]

[7]

Synen på andra religioner

Lysande Vägen

Om benämning av Odo: [8]

Æsgar och efterlivet

Æsìrdyrkarna tror att kämpar som faller i strid återförenas med varandra i Æsgar, æsírs hemvist. Detta gör att troende kämpar hyser en total avsaknad av dödsfruktan, vilket har gett dem ett rykte som goda krigsmän.

Begravningsritualer

Begravningsritualerna skiljer sig något åt mellan de olika nationerna. I Jorduashur höglägges de döda vanligtvis. Det förekommer även att stora kämpar brännes samman med sina skepp. I Ransard blir de största kämparna "föda åt griparna". Med detta menas att kämparnas kroppar placeras i särskilda tempelbyggnader där de svarta heliga griparna förtär deras kroppar.

Korpkrigarna

Bland de æsìrtroende folken återfinns legenden om korpkrigarna eller de korpsvurna. Hrafnvængr. Enligt legenden kan en krigare som dör under stor nesa eller oförrätt och vägras sin plats i Æsgar, återvända till Ereb som en slags kroppslig hämndens ande. Till skillnad från draugr och skraetingar besitter de sina minnen och sin fria vilja. De är inte heller bundna vid platser som kummelgastarna utan kan färdas långa sträckor för att utkräva sin hämnd. Legenden menar också att de är osårbara för både vapen, gift och eld. De besitter styrka långt över den de hade i livet och kunna med enkelhet slå sig genom lyckta dörrar. De rör sig som vanliga män och kan kan vara svåra att särskilja från de levande. Som ett tecken på sitt förbund till korpen sotar de sina ögon. I samtliga historier har de också haft en korp som följeslagare.

Åsikterna går isär om det är Wòdur själv som gett dem möjligheten att återställa sin heder och förtjäna sin plats i Æsgar eller om de, medvetet eller omedvetet, springer Ghaerîls ärenden.

Lokala skillnader

Jorduashur

Huvudartikel: Jorduashur

Utkast till organisering av prästerskap m.m. [9]

Ransard

Huvudartikel: Ransard

Om hur tron på æsìr ser ut i Ransard: [10]

Timora

Huvudartikel: Timora

Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?

Alerien

Huvudartikel: Alerien

Ättlingar från Timolerien, och tidigare Belgoth, som möjligtvis dyrkade vaenir framför aesír?

Narim

Huvudartikel: Narim

...Den narimska kungen bar en krona som enligt huggna runavtal med æsìr måste föras mellan landets sju klanmarker under ett årlopp och vid speciella heliga platser användas i heliga ritualer vigda åt æsír. Detta var självklart inte vortigern beredd att göra utan gav Hoghklanen i uppgift att utföra flytten av själva kronan runt i landet. En gång om året brukar dock vortigern besöka Gauland och själv bära kronan vid en av de heliga riterna. En liten grupp speciellt utvalda hoghkrigare bevakar kronan under dess ständiga förflyttning. ...

Palinor

Huvudartikel: Palinor

Här finns ättlingar från Östbelgoth som möjligtvis tillbad vaenir framför aesir?

Hamur

Huvudartikel: Hamur

Vænìrtro i grunden som sen påverkats av dvärgarnas bergsgudar och slutligen Æsìr från Jorduashur?

Kasenu

Huvudartikel: Kasenu

Dyrkar vaenir framför aesir

Triska

Huvudartikel: Triska

Den religiösa kulten i Triska saknar ett prästerskap. Här leder i stället enhetens (hushållet, hirden, etc.) överhuvud ceremonierna samt blotandet. I Triska är man inte lika noga med de exakta procedurerna i æsírs lära. De fick den muntligt berättad för sig under jordernas ockupationstid. Mycket har försvunnit via glömska och annat har lagts till från förjordisk kult samt, hos Cudda, dylisk elementardyrkan. Religiositeten är till mycket stor del personlig, något som endast angår hushållet. I staten finns inga klåfingriga missionärer som hävdar att kultens ceremoniella delar går fel till. De "rådare" som finns hos ranerna saknas helt hos triskerna. Den förjordiska kulten med dyrkan av förfadersandar existerar delvis fortfarande. Dock har man nu dålig kontakt med andarna, så dessa blidkas istället med offer och blotande. Inte sällan förknippas andarna med vænír och bör undvikas i största mån. Synen på vænír är problematisk hos triskerna som dels blotar till dem men detta mest på grund av fruktan för dem. Därtill inkluderar triskerna gärna lokala gudomar till vænírs eller æsírs skara, gudomar man i Kard aldrig hört talas om. Några få trisker kan fortfarande tala med andarna och dessa individer både vördas och fruktas. De anses ligga vænír för nära men de är samtidigt bra att ha på sin sida då gastarna blir alltför närgångna. Dessa personer kallas Jaghuir på triskiska, eller yagor på klomelliska.

”Mitt på gården tändes slutligen en eld. Två yagor trädde fram och höll ett stort stycke väv högt över lågorna. På detta tygstycke, som var en bild av det gångna året, hade man också uppskrivit all ondska och det elände man önskade förskonas ifrån under det kommande. Rabblande besvärjelseformler och utförande besynnerliga armrörelser steg ännu en yaga fram till elden, där han ur en skål öste något eldfängt pulver i lågorna, som plötsligt flammar upp och i ett ögonblick förtärde väven. Då utbrast den fåkunniga hopen i jubel, underjordens och demonernas makt är bruten, och det nya året börjar sin färd med välsignelse och lycka.”
- Ur yoleviten Rustiliam Gannaus resa ”Bland folken mellan Melashe och Iisha”

Yagorna, vilka oftast är av kvinnokön, lever i huvudsak utanför det övriga samhällena. Många fantastiska och fasansfulla historier berättas om dem även om sanningshalten i dessa berättelser ofta saknar värde.

Legender och myter

Om hur Thôrm danades och om hur Vænír stal elden

Wòdur föddes med elden i sin kropp för att kunna motstå nordens kyla och kunna försvara sig mot isherrar och Jotnar.

Gång efter annan anfaller jättarna, som ogillar Æsgars närvaro, och gång efter annan driver Wòdur bort dem. Han inser dock att han inte för evigt kan hålla dem borta.

Narja tar då en del av hans eld och föder honom en bror. Thôrm föds som en väldig krigare i full härdräkt. Med yxa, spjut och svärd möter han jättarna i kamp.

Vænír är splittrade. Många har lidit under isherrarnas ok. Andra har levt i lönn och fördoldnad för att slippa isherrarnas bojor. Æsìrs närvaro öppnar nya möjligheter och vænír iakttar dem nyfiket. Aldrig tidigare har någon satt sig upp mot nordens härskare. Aldrig heller vågat möta dem i öppen strid, och aldrig utgått med seger. Æsìrbröderna är i sanning mäktiga. Många är de vænír som nu sätter sitt hopp till æsír i det att de skall bryta isherrarnas frostiga terrorvälde. De modigaste och de mest utmärglade sluter upp i Æsgar och erbjuder sig bistå æsìr i deras kamp.

Bland dessa vænír finns Ykk och Lœge. De har lidit svårt under sin tid i gömsle undan urfrostens härskare. Utmärglade svär de tro och loven till æsír och tar vapen mot deras fiende. Inledningsvis vördar de sina nya herrar som ger dem värme och föda, men långsamt övergår vördnad till avundsjuka. Wòdurs låga har ingjutit liv i Thôrm. Med lågan skulle Lœge kunna härska norden. Han skulle inte bara freda sin gård utan skulle kunna skapa sig en egen här och krossa isherrarna. Lœges åtrå över elden går inte att förtränga. Han måste äga den. Med lismande och lögner lurar Lœge till sig elden från Wòdur och flyr ut i vildmarken. Med i flykten tar han sin lojala kamrat Ykk. Ykk har dock åtnjutit æsírs gästfrihet i överflöd och kan inte längre gömma sig under stockar och stenar. Lœge placerar istället Ykk hos människorna. Människorna lämpar sig väl som tjänare till vænír är tanken.

-Detta är Ykk, en vænír, säger Lœge till dem. -Dyrka honom och blota till honom, så skall ni skänkas rikedom och styrka och skydd mot isherrarna.

Ykk misstycker inte människornas vördnad. Frossande förtär han glupskt allt som blotas inför honom.

-Blota era finaste svin till vænír, säger Lœge.

Människorna blotar sina svin. Ykk förtär dem alla och glupar tills han kräks. Närheten till den stulna elden skapar liv och ur Ykks uppkastningar reser sig svinmännen. De härjar och plundrar människorna. Desperat bönar de inför vænír att frälsa dem.

-Blota uroxen, säger Lœge.

Ykk frossar på uroxen tills han kräks. Ur hans uppkastningar reser sig nästa best, Bosjotnarna. Oxmännen. De bekämpar svinmännen och förtär dem. Men de har nu fått smak för kött. De börjar härja människorna och äta dem.

Lœge inser att hans planer gått snett. För att vinna tid säger han till människorna;

-Blota era söner.

Ykk förtär dem girigt tills han kräks och ur sörjan reser sig V´tur (svartfolken). V´tur avlar sin avkomma talrikt och raskt. De strider mot bosjotnarna, men även mot människorna och varandra.

Det kaos av varelser i strid, kött och blodspillan som nu rasar norden blir Lœge övermäktigt och han ser nu ingen annan utväg än att be æsír om hjälp.

Thôrm är rasande över Lœges svek.

-Din tunga är giftigare än världssvalgets etter och vassare än min nyslipade klinga. Mer skada skall den icke tillfoga æsír eller människor. Jag ska klippa den mitt itu med min yxa.

-Din önskan är rimlig, mäktiga Thôrm, svarar Lœge. -Jag låter så ske om du först frälser människan från Bosjotnar och V´tur. Han återlämnar så skamset den stulna elden till Thôrm. En liten del av elden har han dock svalt för att gömma den från æsír och nyttja den. Så stark var Lœges begär efter att äga elden.

Thôrm tar då en del av elden och placerar i människans bröst. Människan har nu modet att möta sina fiender i strid och smida sitt eget öde. Wòdur tar en del av elden och placerar den i Æsgars mitt, så att de män som dör i strid kan återförenas med elden där, bespisas och bistå æsír i kamp mot den eviga fienden.

Æsìr är därmed nöjda och Thôrm förbereder sig på att ta Lœges tunga.

-Gott har jag nu gjort. Människan är räddad. Tack vare mig kommer han vörda er. Och i efterlivet strider han samman med er. Ändå ämnar du straffa mig?

-Även nu sår du etter. Du har därtill själv givit ditt medgivande och jag håller ditt ord för bindande.

-Klipp då min tunga som jag lovat, men klipp den på längden. Tillstånd till halvering har jag givit, men på vilken ledd så sker är inte avtalat och därför mitt beslut.

Rasande tvingas Thôrm klyva istället för att kapa Lœges tunga. Ur den klyvna tungan rann etter och blod. Men den eld Lœge svalt fick blod och etter att ta form och ringlandes, slingrades och krälandes skapas nu ormar och ödlor, snabbt undanflyendes till tillflyktsorter under stock och sten. Liksom deras anfader tidigare gjort, gömmer de sig från världen i mörka skrymsler och vrår. Och än idag ser vi deras förkastliga ursprung i det tecken de delar med sin herre Lœge; den tvedelade tungan.

Om hur Outar danades och om hur Vænìr visade sitt rätta anlete

Mol hette en vænìr. Han hörde till de vænír som tidigt erhållit skydd vid æsìrs härd. Hans skepnad var en andlöst vacker yngling med hy blek som snö och isblå djupa ögon, ett arv från den eviga kyla han tidigare tvingats leva i. Mol sörjde mycket det svek som hans bröder Lœge och Ykk visat sina välgörare. Han höll sig för sig själv och förlorade sig ofta i sorg och grubblerier. Han vågade aldrig möta æsírs blickar, utan slog strax ned blicken eller såg åt annat håll varje gång de sökte ögonkontakt. Ibland kunde han stämma upp i sorgsen sång. Så klar och underskön stämma ägde han att allt tystnade omkring honom. När han la märke till det tystnade han dock och drog sig förläget undan. Norna hette en æsìr. Hon mer än andra beundrade Mols skönhet och röst. Hon försökte ofta hålla sig nära honom i förhoppning att höra hans sorgsna sånger och att få en skymt av hans ögon. Hans sorg berörde henne i djupet av hennes hjärta. Visst måste denne undersköna varelse också få känna hopp och glädje? Hon började närma sig Mol. Bjöd honom mat och dryck och log uppskattande mot honom. Men Mol vågade aldrig möta hennes blick. Så en dag hände det sig när Mol gick allena i skogarna att han hörde ett rop på hjälp. Mol drog sitt svärd och sprang mot ljudet. I skogens mitt fann han Norna ansatt av bosjotnar. Hon var en æsìr och alls inte hjälplös, men övermakten var för stor och blod flödade redan från flera sår. Mol drabbades av ett raseri, så fruktansvärt och kraftfullt som en isstorm. Frågan är om ens Thôrm varit hans like i den strid som följde. Bosjotnar sägs vara utan skräck, men likväl var det i fruktan de flydde som ej fälldes. I blodröd skrud stod Mol nu framför Norna och när han böjde sig för att se till hennes skador möttes deras blickar för första gången. Plötsligt saknade allt annat betydelse. Mol föll handlöst genom existensen och fann för första gången ett syfte. Hans syfte, hans skäl för existens var Norna. De förenades i skogen på en bädd av fallna bosjtnar och i ett tillfälle av galenskap. Allt annat saknade betydelse. Kanske insåg de sitt felsteg, kanske inte. I Æsgar ögnade de nu varandra i smyg med små leenden lekandes över läpparna. Och ofta sökte de smita iväg till bosjotnarnas valplats. Men så gick det som det borde förutspåtts. Norna var havande. Så föddes Outar. Hans kropp var belamrad med muskler och hans huvud var uroxens. Ögonen var isblå och utan fruktan. Thôrm ville genast avliva kräket, men åter exploderade Mol i handling. Med ett avgrundsvrål kastade han sig över Thôrm och överöste honom med dolkstygn, innan han slet med sig Outar och skrattandes av vansinne och sorg försvann ut i ödemarken. Mol överlämnade Outar till bosjotnarna i vilkas blod han avlats. De fruktade alltjämt Mol för mycket för att vägra honom eller för att skada hans avkomma. De kom senare att hylla honom som hövding och dyrka honom som gud. Mol vandrar sedan dess planlöst i vildmarken. Man tror att den förbjudna kärleken kostade honom förståndet. Ibland hörs hans sorgsna sånger och man tror att han kan bringa inspiration eller galenskap till de som ägnar honom uppmärksamhet. Ett farligt vågspel. Norna sörjde sin kärlek men också att hon inte kunde förutse den självklara utgången. Hon förläts sitt svek och anses nu vara den mest klarsynta av æsír. Även det fördolda och det framtida kan hon skåda. Och ett blev fullständigt klart för æsír. Vænír är i sin natur svekfulla och ser icke längre än till egen vinning och lusta.

Legenden om bärsärkarnas födelse

Under en av Thôrms jakter i den Eviga Isens nord, under Rimfrostens tid, kom en outhärdlig köld från Isens jätteherrar. Thôrm var visserligen i den vargform han nyttjade vid dessa nordliga jakter, men kölden var så svår att till och med Thôrm fick söka skydd. Han fann en grotta, men i grottan fanns en enorm björnhona i ide och Thôrm trodde sig tvungen till strid. Björnhonan var dock gästfri och inbjöd Thôrm att dela hennes värme under hennes mäktiga ram. En tid senare födde björnhonan tre ungar, en björn med varghuvud, en varg med björnhuvud och en man med Thôrms hamnskiftarförmåga (han kan ta formen av björn eller varg). Hon gav dem namnen Bjargae, Varn och Tveserk. Dessa tre anses vara bärsärkarnas förfäder och Tveserk, mer känd som Bjarowulf, räknas till æsírs skara. Berättelserna om deras äventyr, då främst Bjarowulfs, är många och populära även utanför Kards gränser.

Legenden om svärdet Acemiel

Huvudartikel: Acemiel

De ursprungliga raner som anlände till Kard på 600-talet f.O. leddes av en man vid namn Ferndihn den Gyllene. Ferndihn svingade ett svärd som hette Acemiel, och detta sades vara en gåva från själve Kejsaren av Jorpagna, men skall i själva verket ha varit ett blodsugande demonsvärd i Kaos' tjänst.

Det är i legenden om Acemiel som tre små vænìr: Therk, Hashk den lilla och Babbher, finner berömmelse. Det är bl.a. deras listiga stöld av detta vapen som sägs inleda en tid av fred efter de krigiska ranernas ankomst. För detta, och många andra upptåg och äventyr, är dessa tre vænìr populära återkommande antihjältar i sagor och sånger runt æsìrdyrkares härdar.

Draken och Tuppen

Två varelser har en särskild plats i Jorduashurs kultur och religion; Draken och Tuppen. De finns med i myterna om Æsìr, de finns med i skaldernas kväden och de finns med i sagorna kring elden. Draken är den mäktigaste av alla varelser och kan mäta sig mot gudarna. Av de fem stora Æsìr är dock Wòdur visare, Thôrm starkare, Frajìr klokare, Elokìr snabbare och Grabìr listigare. Jordukaerlarna både fruktar och ärar Draken. Den mytologiska lika mycket som de faktiskt levande drakarna i Altors värld. Från Draken kom med Wòdurs hjälp kunskapen om de mäktiga runorna och med skepp liknade vid drakar hämtar jordukaerlarna sina skatter. Tuppen har en annan roll i myterna. Den är vägledare, budbringare och gåvogivare. En av de äldsta myterna berättar att det var Tuppen som först ledde jordukaerlarna till Kard. Tuppen är även förbunden med urkraften Nærikyrha och ses därför som något från innan nargurerna kom till Kard. De livgivande ägg som är Frajìrs heliga gåvor sägs Tuppen vara den som bär bud om. Likaså är det en tupp som berättar när högtiden Frajìrgal skall inledas. Det mäktigaste offer som blotas till Æsìrs är alltid en tupp. Många av de sagor som särskilt barnen i Jorduashur gillar handlar om Draken och Tuppen tillsammans.