Zorakin

Zorakin är en feodal monarki i västra Kopparhavet.

Landsfakta

Invånarantal: 7 000 000 [1]
Befolkning: 89% människor, 5% ankor, 4% älvfolk, 1% halvlängdsmän, 1% övriga (svartfolk, reptilmän)
Huvudstad: Pendon (24 000)
Statsöverhuvud: Valien VII Rättråde
Styrelseform: Feodal monarki
Exportvaror: Spannmål, stångjärn, vapen, rustningar, timmer, skepp, koppar, tenn, viner, växtoljor, böcker
Importvaror: Salt, kryddor, juveler, ädelmetaller, tyger, parfymer, legoknektar
Välstånd: Normalt
Armé: Mycket starkt riddarkavalleri, svag flotta, starka kyrkliga trupper.
Religion: Lysande Vägen (aidniska grenen 75 %, dalkiska grenen 25 %), Tevatenu, Ingeril, pampiska gudar
Övrigt: Den lärda Mandelorden har sitt huvudsäte i Zorakin

Historia

Belägringen av Phil-Tofie år 484 e.O. (ur Zorakisk synvinkel)

---

År 484 e.O. hade präglats av kaos uppe i Hertigdömet Slättebo. Omfattande svartfolksräder hade rapporterats och hertig Anvil och hans riddare hade händerna fulla med att jaga svartfolksband. Dessutom hade hertigen som genom ett under undkommit två mordförsök. En baron- och och en grevefamilj hade också avlidit under märkliga omständigheter vilket gjorde att hertigen inte kunde mönstra full styrka.

Oroad av detta och av en liknande händelse i Kardien på andra sidan floden Stirpaz, där hertigen av Philmark, tillsammans med stora delar av sin adel, dött i en mystisk sjukdom, tog hertig Anvil ett drastiskt beslut. Han tog temporärt förmyndarskap över sina avlidna vasallers trupper och förflyttade dessa till Tofie tillsammans med godsens förråd och värdesaker (dessa skulle sedan återgå till godsens arvtagare).

Detta visade sig vara ett vist beslut. När svartfolkshären kom ner över Slättebo fann de Tofie väl försvarat med mycket riddare, soldater och förråd.

Hertig Anvils hustru, hertiginnan Brigantia, kallades den Synska. Folk brukade viska att hon hade magiska krafter och rykten går att hon hade stor del i att hertigen undkom mordförsöken och att sjukdomen som härjade bland adeln i Kardien inte spreds till adelsmännen i Slättebo.

Hjältestriden vid Kejsarbron Philmarks försvar visade sig mycket riktigt försvagat av adelsofficerarnas bortgång då en andra svartfolksstyrka i en kniptångsmanöver bröt sig in nordvästifrån. Hertig Anvil hade endast 20 knektar som brovakt vid gränsen då han inte väntat sig att den kardiska sidan skulle kunna falla så fort. Resten av sitt manskap hade han på murarna mot det zorakiska inlandet där svartfolkshärens huvudstyrka vällde fram från nordost för att inringa Tofie.

Endast när en stor flyktingström från Phil tog sig över gränsbron blev hertig Anvil medveten om faran i ryggen. På grund av belägringen av Tofies murar kunde hertigen endast avvara var tionde man från murarna. Endast tio riddare och 28 knektar sändes således för att förstärka brovakten.

Tillsammans med resterna av den kardiske hertigens trupper, 42 utmattade knektar, kastade de sig upp på Kejsarbron och högg in på de framstormande skarorna svartfolk. Den ursprungliga brovakten var nästan utplånad men fick nu nya krafter. Striden var fortfarande hård och förlusterna stora på båda sidor, men människosoldaternas bättre disciplin vann dagen. Efter vad som verkade vara en evighet för de kardiska och zorakiska trupperna, gav sig svartfolken slutligen undan för att istället återgå till att plundra Phil.

Motoffensiv och seger Under sommaren inkvarterade hertig Anvil de kardiska trupperna, nu avskurna från Philmark, i brotornet på Ingenmansön. När striderna lugnat ner sig på Tofiesidan kunde Anvil börja planera för att återta Kejsarbrons porttorn på Phils landsida. Offensiven, ledd av den kardiske kommendanten, lyckades - mycket tack vara en plötslig dimma som skyddade soldaternas förehavanden. Den sönderbrutna porten reparerades och från porttornet terroriserade sedan de kardiska och zorakiska soldaterna de omkringdrivande svartfolken med bågar och armborst.

Slutligen en morgon under den tidiga hösten nådde den zorakiske kungen fram med en här som sopade bort den belägrande (och nu något oregerliga) svartfolksstyrkan på Tofiesidan. Svartfolkens huvudarmé skingrades och jagades sedan norrut av kungens lätta kavalleritrupper. Endast ett fåtal kan ha lyckats ta sig till säkerhet i Aidnebergen. Zorakin var befriat.

Phil låg dock fortfarande öde och plundrat på andra sidan floden och svartfolk hade där en oacceptabel fristad. En direkt attack in på kardiskt område skulle kunna skapa ett diplomatiskt problem med Kardien, även om fienderna var gemensamma. Detta löstes med att zorakiska trupper nominellt ställdes under befäl av de kvarvarande kardiska soldaterna. I ett blixtanfall över Kejsarbron slog sig det zorakiska tunga kavalleriet igenom den överraskade belägringsstyrkan utanför broporten. Phil återtogs och gatorna rensades från de svartfolksförband som ockuperat staden. Samtidigt kom flyende svartfolksklaner från det kardiska hållet med rykten om att en stor riddarhär kom även från detta håll. Utsikterna att hamna mellan två hämndlystna riddararméer blev för mycket för svartfolken och de flydde, släpande med sig allt vad plundringsgods de kunde.

Mörkertiden

Mandelorden

401 f.O.

Mandelorden grundades av Haakon Mandel.

340 f.O.

Gränsfejder startar mellan echter och penner kring floden Stirpaz.

367 f.O.

Lyceet i Pendon grundas av Mandelordens mästare Leon Inergryd.

290 f.O.

Guld upptäcks på södra Grindanu i Zorakin av Mandelorderns munkar.

Ca 200 f.O.

Ett nytt underligt tyst folk kommer ner från Aidnebergen. De är inte krigiska och tillåts slå sig ner kring den gamla ruinstaden Pharynx. Folket kommer att kallas pharynkier och så småningom lindskiarnar.

178 f.O.

De trettio tappras slag. Echterna och pennerna skickar ut sina tappraste kämpar för att göra up om rätten till Stirpazfloden. Alla dör och floden med Ingenmansön i mitten förklaras vara neutral mark.

Lindskiarnerkriget

73-55 f.O.

Lindskiarnerkriget där lindskiarnerna har stora framgångar och nästan lyckas besegra de andra zorakiska folken innan till slut pennerna med echternas stöd kan besegra och fördriva lindskiarnerna från Zorakin. Penternas och echternas kungar upprättar ett förbund mellan Zorakin och Kardien för gemensamt försvar.

Nya tiden

Kungariket Zorakin

55 f.O.

Konungariket Zorakin utropas i Pendon, Valien Valiensson blir kung Valien I. Beslutet att göra Zorakin till arvsrike fattas av ett storting, Stora Tinget, som bestod av framstående zorakiska krigsherrar. Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. De besegras men först lyckas de plundra och bränna bland annat Pendon.

54 f.O.

Caddo inleder en massiv handelsblockad mot Zorakin som får hjälp av Kardien och barbarerna i Snoarskogarna norr om Aidnebergen.

46 f.O.

Skatten i Pendons Lyceum upptäcks och man betalar Caddo Pharynx lösen. Caddo avbryter därmed sin blockad.

35 f.O.

En grupp fanatiker tar sig in i Pharynx och bränner och skövlar de konstskatter som finns i staden.

0

På Caddo får krukmakarlärlingen Odo sina uppenbarelser och börjar predika om solguden Etin och den Lysande Vägens läror.

Ca 60-130 e.O.

Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakins och Caddos kuster.

34 e.O.

Staden Kra grundas av kung Inegrid i Zorakins östra gränstrakter. På platsen finns redan en animistakademi.

79 e.O.

Öster om Zorakin bygger dvärgar Zygosunds bro. (Var detta för att handla med Zorakin? Luksilo? Salamora?)

Ca 100 e.O.

Zorakins förläningar börjar bli alltmer ärftliga.

107 e.O.

Mynt börjar präglas i Pendon.

126 e.O.

En stor här av svartfolk tar sig ner från Aidnebergen via Josterfloden genom Blotferpasset mot hertigdömet Pharynx. Hertig Miskrun som har väldigt få män beslutar att istället hälla brinnande olja på svartfolken. Oljan rinner nedströms och sätter halva Gindanu i brand. Övriga hertigar och kungen håller rådslag i tre veckor medan svartfolken skövlar i Pharynx och sedan slår sig ner i Torilskogen. Torilskogen, den en gång så ljusa och lummiga, växer igen och blir mörk och snårig.

130 e.O.

Under täckmantel som feliciska handelsmän tar sig trehundra morëlvidynska pirater in i Pendon och härjar i tre dagar då de blivit så pass druckna att befolkningen kan kasta dem i havet.

156 e.O.

Karolu XI driver igenom att Zorakin skall vara ett arvrike och att kungen ensam kan fatta beslut rörande riket.

174 e.O.

Den första zorakiska kolonialexpeditionen lämnar Kra. Man grundar kolonier på öarna sydväst om Felicien. Här finns gott om färskvatten och ögruppen Hakkais huvudö Rihadon blir huvudbas. Hakkai och senare staden Montagor blev en viktig bas för soltågen.

196-199 e.O.

Första soltåget. Zorakins kung... (text kommer)

275-278 e.O.

Andra soltåget. Zorakins kung... (text kommer)

278-281 e.O.

Den Stora schismen splittrar Lysande Vägen.

281 e.O.

Kung Girlof II mördas på Hakkai på väg hem från Solstaten i Efaro. Hans omyndige son Borodrik II blir Zorakins nästa kung.

287 e.O.

Som en följd av det Tredje soltåget där Zorakin inte deltar... (text kommer)

292 e.O.

Många dalker söker tillflykt i Zorakin som en följd av Kardisk-Caddiska kriget.

292-308 e.O. (Årtal osäkra)

Brödrakriget/Brödrakrigen (ett eller möjligen två krig?) mellan Borodrik II, Iberiko Bastarden och Valien IV utspelar sig.

296 e.O.

Kung Borodrik II dör (i sammanhang med konflikten med sin bror Iberiko Bastarden som blir ny kung.)

308 e.O.

Valien IV den Store kröns efter år av strider. Fördraget i Pendon sluts där dalkiska grenen av Lysande Vägen tillåts i Zorakin.

321-329 e.O.

Katedralen i Pendon börjar byggas och står fullbordad efter åtta år. Även detta är fantastiskt snabbt, med tanke på att katedralen strävar än högre än den i Ekeborg.

353 e.O.

Officiellt deltar inte Zorakin i Fjärde soltåget... (text kommmer)

369 e.O.

Som en följd av Duellen i Ventimiglia går Zorakin med i Berendiens krig mot Felicien.

370-394 e.O.

Sjökriget mellan Zorakin och Felicien utkämpas.

371 e.O.

Drällinge intas i ett överraskningsangrepp av en felicisk expeditionskår vars syfte är att snabbt slå ut Zorakin ur kriget.

371 e.O.

Slaget vid Pendons Kullar. Huvuddelen av den feliciska expeditionsstyrkan marcherar mot Pendon men möter den zorakiske kungens snabbt mobiliserade armé en bit utanför staden. Zorakerna har haft fördelen att välja plats för slaget. De båda härerna är nästan jämnstora. Felicierna består nästan uteslutande av fotfolk (ca 7200 infanteri, 800 bågskyttar och 500 man rytteri) medan Zorakerna har nästan lika mycket riddare som man har fotfolk (3000 riddare, 4000 fotfolk, 800 bågskyttar och fyra-fem katapulter). Riddarna fäller avgörandet. Felicierna krossas i en kniptång. Endast ca 500-1000 man lyckas fly tillbaka till Drällinge.

371 e.O.

Drällinges belägring. Zorakiska styrkor belägrar de kvarvarande 1000-1500 felicierna som håller staden. Samtidigt har den zorakiska flottan ankrat utanför i bukten och blockerar feliciernas flyktväg. Efter ett par dagars belägring kommer styrkorna överens om att felicierna ger upp striden mot att de lämnar ifrån sig sina banér och därefter seglar iväg på fyra-fem fartyg. De får behålla vapen och rustningar. De skepp som blir kvar behåller zorakerna som krigsbyte.

391 e.O.

Felicierna belägrar Hakkai men förmår inte bryta den zorakiska garnisonens försvar.

392 e.O.

Vid sjöslaget vid Selim krossas den zorakiska flottan av Felicien vilket får till följd att pirater börjar plundra Zorakins kuster. När den zorakiska flottan lämnar Kra har man två order. Söka upp och förstöra delar av den feliciska flottan samt undsätta Hakkai som varit belägrat i ett år. Båda misslyckas.

392 e.O.

När kommendanten Kronstäd presenteras med bevis för den zorakiska flottans förstörelse beslutar han sig för att gå med på kraven att ge upp staden. Felicierna behandlar den zorakiska garnisonen ovanligt välvilligt. De behöver endast lämna ifrån sig sina banér. I övrigt får de lämna staden och ta sig hem till Zorakin på fyra skepp. Normalt brukar felicierna förslava sina krigsfångar men man tar intryck av zorakernas hedersamma uppträdande i samband med belägringen vid Drällinge. Man låter således den zorakiska garnisonen på Hakkai få lämna staden på samma villkor som zorakerna givit felicierna i Drällinge.

394 e.O.

Fred sluts mellan Felicien och Zorakin. Zorakin tvingas formellt avträda sitt anspråk på kolonin Hakkai.

403 e.O.

En oroande mängd svartfolk visar sig i Aidnebergen och hertigarna av Salamora och Inberg i Zorakin och hertigen av Inmark i Kardien har svårt att freda sig. Svarta Tornet nämns för första gången i historien.

466 e.O.

Efter upprepade plundringar förklarar Zorakin Morëlvidyn krig.

467 e.O.

En stor zorakisk här landstiger på Morëlvidyns kust men genom magikern Lodekhiz insatser blir den rejält krossad. Fred sluts utan några landavträdelser.

484 e.O.

Belägringen av Fil-Tofia

Ca 500 e.O.

En jorisk renässans tar sin början till följd av den forskning många lärda och munkordnar bedrivit. Renässansen innebär att fornnordisk arkitektur och klädstil blir populär bland överklassen. Man föredrar ljusa färger och öppna luftiga platser.

546-555 e.O.

Andra kriget mot Svarta Tornet.

610 e.O.

NU!

Sammanställning av större slag och krig under 500-talet e.O.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32863#p32863

526 e.O.

Slaget vid Moortal (Stora knektadansen). Gredelmarks seger. En kombinerad styrka från hertigen av Indarrike och Salamora försöker invadera Gredelmark. Hertigen Gredelmark lyckas samla sitt folk och slå tillbaka den invaderande hären vid sumpängarna i Moortal.

530 e.O.

Slaget vid Gransäng (Stora knektadansen). Salamoras seger. Salamora och Indarrike slår tillbaka hertigen av Gredelmarks här när denne går in i Indarrike och tågar mot hertigen Gyllengrans borg.

531 e.O.

Slaget vid Nansee (Stora knektadansen). Gredelmarks seger. Med en stor här bestående av luksilisk adel och borgarmilis samt dalkiska och jorpagniska legoknektar besegras Salamoras och Indarrikes här. Hertig Kastor Gyllengran stupar i slaget vilket i sin tur leder till ett inbördeskrig i Indarrike om hertigtiteln. Slutligen vinner släkten Nattskugga Indarrikes hertigtitel efter 5 års strider.(Samtidigt med stora knektadansen i norra Indar pågår en strid om Yttersols hertigtitel. I det avgörande slaget stupar baronen Falgram Stormfågel till slut i strid mot den sittande hertigen Tammars styrkor. I slaget strider dessutom ereboser från tre olika handelshus mot varandra på var sin sida i konflikten.)

540 e.O.

Belägringen av Karlsklostret 540 e.O. Svartfolkets seger. En stor svartfolksstyrka från Brända Jordens klan intar Karlsordens kloster vid sjön Anja. Svartfolkets ledare stupar dock när Karlsordens stormästare dränker ordenssalen i vatten.

540 e.O.

Belägringen av Zygosundsbron. Allians dvärgar och Fristadens milis segrar mot Brända Jordens klan.

541 e.O.

Slaget vid Snakerskogen 541 e.O. Zorakisk seger. Kungens här slår tillbaka en större plundringsstyrka från Brända Jordens klan

546-555 e.O.

Andra kriget mot Svarta Tornet. Uppretade av otaliga anfall från Aidnebergens svartfolk anfaller Zorakin Svarta Tornet.

550 e.O.

Slaget vid Svarte Vad. Zorakisk seger (dock kostsam). Zorakiska armén drabbar samman med en stor här svartfolk och barbariska legoknektar från Svarta Tornet vid en viktig flodövergång uppe i gränslandet i Aidniska bergen.

550 e.O.

Belägringen av Svarta Tornet . Svarta Tornet segrar. Zorakiska styrkor når fram till Svarta Tornet efter flera kostsamma strider. Belägringen drar dock ut på tiden och med vintern i antågande tvingas zorakerna ge upp belägringen.

553 e.O.

Slaget vid Tuna Kullar . Zorakisk seger. En Zorakisk riddarstyrka lyckas försvara sig mot en stor svartfolksstyrka från Svarta Tornet tills förstärkning kommer.

587 e.O.

Slaget vid Arebro. Jorpagnisk seger. En underlägsen Zorakisk armé försöker hålla en stor Jorpagnisk armé stången vid en broövergång. Zorakerna tvingas retirera efter tre timmars strid.

587 e.O.

Slaget vid Niggeby. Jorpagnisk seger. Jämnstark zorakisk armé och jorpagnisk armé möts när zorakerna försöker stoppa Noldrax jorpagniska armé vid en andra flodövergång. Noldrax barbariska legoknektar fäller avgörandet och zorakerna tvingas retirera för att inte bli överflyglade.

587 e.O.

Slaget vid Bardisee. Zorakisk seger. Jorpagnerna tvingas retirera. Noldrax hade för avsikt att förstöra släkten O`Bardisees borg (och staden). Men någon zorakisk mil norr om staden möter han samma zorakiska armé som han drev på flykten vid Niggeby. Båda styrkorna brakar ihop men ingen sida tycks få ett övertag när Noldrax östra flank plötsligt får det väldigt hett om öronen. Hertigen av Gredelmark dyker upp med en här om 2400 man och plöjer in i Noldrax armé. Noldrax skickar fram sina barbarer för att stabilisera flanken och vinna tid för att kunna dra sig ur striden och retirera. Det är inte många av barbarerna som kommer därifrån med livet i behåll men Noldrax lyckas ta sig därifrån med halva sin armé.

588 e.O.

Andra slaget vid Arebro. Oavgjort. Hertigen av Salamora kommer i kapp Noldrax jagade här. En häftig strid uppstår på bron som till slut brakar ihop efter alla umbäranden den fått utstå under året. Brons raserande gör det dock möjligt för Noldrax att slinka iväg från de jagande Zorakiska härerna.

591 e.O.

Styrkor under den Zorakiske hertigen Wilfred av Salamora belägrar och intar Fristaden. Målet är att överta den rika handeln mellan Aidnebergens dvärgar och Caddo men handeln avbryts istället.

601 e.O.

Timmerslaget 601 e.O. Inbördeskrig där hertigätten Korp understödda av greveätten Tjurhuvud stod mot hertigätten Gyldenmark av Amtefjärd. Gyllemark segrade (med god hjälp från Sterne-Björnhugg). Striden gällde rättigheterna att hugga virke i Torilskogens södra utlöpare. De stridande uppgick till kanske 1500 man.

604 e.O.

Fyrhärarstriden (östra gränslandet). Oavgjord. Strikt taget inget slag men en strid som har blivit legendarisk. I striden drabbade 50 dvärgar, 200 orcher, ca 50 man ur St. Justins orden och 30 man ur Solorden samman i ett slag där alla slogs mot alla.

604 e.O.

Slaget vid Juneborg i Pharynx. Zorakisk seger. En styrka om ca 800 svartfolk angriper grevskapet Juneborg. Greven av Juneborg och hertigen av Pharynx möter angreppet med 300 ryttare och 400-500 man från Regaliegardet.

Geografi

Zorakien som land uppvisar mycket stora skillnader mellan de olika landsändarna och består i huvudsak av två stora halvöar, Grindanu i väst och Indar i öst. Dessa båda "rikshalvor" binds samman av ett smalare landområde i mitten, som främst utgörs av hertigdömet Inberg, mellan havet i söder och bergen i norr.

Karta

Karta över Zorakin

Karta: http://www.erebaltor.se/forum/download/file.php?id=52&mode=view

Karta med nummer: http://www.erebaltor.se/kartor/ereb/ereblands/01_zorakin_p.jpg

Lista med platsnamn: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37212#p37212 Se även: Platsnamn i Zorakin

Karta med hertigdömen och grevskap: http://www.erebaltor.se/other/zorakin_a_arbetskarta.jpg

Kartan från Aidne-modulen: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35328#p35328

Zorkiska län: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Zorakiska_län

Grindanu

Grindanu kännetäcknas av ett torrt, soligt medelhavsklimat och har är ett böljande, kulligt landskap med odlingar av vin, citrus och vete samt boskapsskötsel. Halvön är tättbefolkad i synnerhet ju närmare kusten man kommer. Det är tätt mellan byar och köpingar.

I västra Amtefjärd och södra Dreverike kan kusten på på sina ställen vara klippig och svåråtkomlig. Slingrande smala vägar löper här på avsatser längst kusten och sammanbinder by efter by. Odlingarna bedrivs här på terrasser. Dessa byar är svåra att komma åt för såväl pirater som fogdar vilket är en huvudorsak varför de ligger där de ligger.

Mitt i Grindanu dominerar Torilskogen. Här är det mer bergigt och inte lika tättbefolkat. Skogen hyser dessutom en del svartfolk och räder från dessa förekommer. Borgarna här är mer byggda för försvarssyfte än för skönhet vilket syns.

Indar

Indarhalvön i huvudsak är ett väldigt flakt jordbrukslandskap som är genomflutet och avvattnat av två stora floder. Här domineras landskapet av de många utspridda gårdarna, småbyarna, dikessystemen, väderkvarnarna och jordbrukets odling av vete och korn.

Indar är ett mycket bördigt landskap med stor befolkning. Bevattningssystemen från floderna genomkorsar landskapet. Indars högsta punkter verkar oftare bestå av väderkvarnar eller borgar än av träd eller höjder. Träd syns bara som enstaka solitärer, som pilträdsvallar eller cederalléer och som små gröna öar omgärdande byar eller ensligt liggande bondgårdar. Mitt i Indar reser sig den enda större kullen i landskapet. Uppe på kullen ligger staden Indarsol. Staden och kullen dominerar landskapet och kan i klart väder ses på flera mils och dagsmarschers avstånd. Strax utanför staden rinner floden Solån förbi. Här skeppas spannmålet från Indar ut till export.

Längre österut runt Luksilo och hertigdömet Gredelmark blir landskapet lite mer småkulligt och omväxlande. Cederalléer är vanligt förekommande. Andelen skog ökar och består främst av öpppna till halvöppna ek-, kastanje- och pinjeskogar. I området runt Luksilo, Kra och östra Salamora är ensamgårdarna färre och byarna mer sammanhållna likt små vackra köpingar med vindlande små gator som förenas runt ett litet torg där det alltid finns en liten springbrunn. Vinodling, boskapsskötsel och spannmålsodling dominerar jordbruket.

Aidnebergen

Innanbergen utgörs tillstor del av hertigdömena Inberg och Salamora. Hertigdömet Inberg är länken som håller ihop de båda rikshalvorna. Hertigdömet kan sägas bestå av tre lika stora delar. En del består av Aidnebergen, ett alplandskap med höga spetsiga snövita toppar, vilda skogar och mycket få människor. Därefter kommer högländerna vilka består av de så kallade Innanbergen. Innanbergen fortsätter österut och utgör en försvarlig del av hertigdömet Salamora. Detta området har lite mer befolkning. Fårskötsel, skogsbruk och vinodling är de viktigaste näringskällorna här.

Slutligen så är den tredje delen Inbergs lågland. Detta lågland fortsätter vidare österut in i den västligaste delen av Indar. Landskapet består framförallt av ett öppet landskap som i huvudsak domineras av gräsmarker, här och var avbrutna av enstaka solitära träd eller mindre asp- och ekdungar. Landskapets milsvidda gräsmarker fungerar som utmärkta betesmarker. Jordbruket domineras därför av hästuppfödning och boskapsskötsel. Stora hjordar av hästar och nötboskap rör sig runt i landskapet.

Klimat

Zorakin ligger i zonen för Kopparhavsklimat.

• Årsmedeltemperatur: +12
• Månad: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
• Temp: 0 +3 +10 +15 +17 +20 +25 +25 +20 +10 0 -5
• Nederbörd: KN KN KN LN LN LN MU MU LN LN LN KN

Flora & Fauna

Zorakien kännetecknas av sina två stora halvöar i väst och i öst, sitt havsnära, subtropiska läge i söder och de Aidniska bergen norr. De stora geografiska skillnaderna gör att landets flora och fauna är mycket varierande.

Aidnebergen

De Aidniska bergen avgränsar Zorakin i norr. Det är ett alplandskap med mäktiga snötäckta bergstoppar som tycks klösa himlen med sin vita toppar. I de högst belägna områdena kan man finna glaciärer vars smältvatten rinner ut i snabbt växande bäckar som i bland störtar ner som skyhöga vattenfall för att sedan fortsätta sin färd mot Zorakiens lågländer.

Trädflora: Skogarna som växer längst bergens branter är karga högst upp och består oftast av glesa bestånd stentall. Lite längre växer även lärk och silvergran vid.

Markflora: Gräsarter, bärris, ranunklor, glim-arter, astrar.

Fauna: Bergen är hemvist för björnar, pumor, vargar, lo, hjortar, stenbock och gems.

Jättesalamandern har också sin hemvist här. Den gulsvarta 1,5-2 meter långa jättesalamandern lägger sina ägg i nyligen brända markområden. För att inte konkurrenter ska ta området i besittning försöker ödlorna oftast ta "sitt" brända revir i besittning innan elden ens har brunnit ut. Revirstrider förekommer ofta mellan ödlorna och de bevakar sitt brandrevir svartsjukt vilket kan ställa till problem för resande som försöker tända en eld i de Aidniska bergen.

Zorakisk klippdassare har också sin hemvist i de Aidniska alperna. Klippdassaren kan närmast kan beskrivas som en rund lurvig boll med fyra ben, plirande ögen och liten spetsig nos. Man ser dem ofta ligga och sola på sydlänta klippor. Den är helt harmlös men har ett skärande, skrämmande varningsskri som kan skrämma slag på den modigaste om man inte är beredd på det.

Innanbergen

Längre söderut kommer man förbi de så kallade Innanbergen som också gett namn åt hertigdömet Inberg. Detta är ett mer låglänt bergsområde som övergår till ett högkulligt landskap. Området har ett mer tempererat klimat vattentillgången är förhållandevis god och det är mer befolkat med människor. Naturen skiftar mellan skogar och alpängar. Människorna utnyttjar dessa alpängarna som betetsmark och ängstäkt.

Trädflora: Skogarna trädsammansättning består i huvudsak av lärk, silvergran, bok och berglönn

Markfloran:På alpängarna växer gräsarter, gentiana, lejontand och krysanthemer. I skogarna domineras markskiktet av bärris, starr, ljung, anemoner, ranunklor, mossa och orkidéer

Fauna: Faunan präglas av murmeldjur, sjusovare, vitsvanshjort, kronhjort, vildsvin, räv, varg, rödlo och björn. Enstaka jättesalamandrar kan hittas även här nere.

Längre söderut skiftar landskapet sin karaktär till ett småkulligt landskap med omväxlande skog och betesmark. Landet börjar bli torrare men avvattnas fortfarande av bäckar, forsar och åar från bergen. Dessa flyter nu ihop till större floder.

Trädflora: Skogarna domineras fortfarande av bok och lärk men även ek, lind, ädelkastanj och lönnar ingår i trädfloran.

Markflora: Gräsarter, bärris, anemoner, krysanthemer, gentiana, lejontand, aklejor och riddarsporrar

Fauna: I detta gränsland trivs hare, vildsvin, kronhjort, vitsvanshjort, svartsvanshjort, räv, varg, lo och enstaka karakaler.

Det börjar bli tätare mellan bosättningar och man kan se flera borgar och större byar. Flera vinodlingar finns i området. Ännu längre söderut delas Zorakin upp i två halvöar. Grindanu i väst som gränsar mot Kardien och Indar i öst. Dessa båda halvöar binds samman av Inbergs gräsland.

Grindanu

Grindanu domineras av ett välutvecklat jordbruksområde närmare kusten och av Torildskogen i mitten omfamnande Grindanubergen. Jordbruksområdet är mycket tättbefolkat medan de djupare delarna av Torilskogen undviks av människor på grund av förekomsten av svartfolk. Området däremellan består främst av omväxlande jordbrukslandskap och öppna till halvöppna ekskogar med inslag av lind, kastanj och avenbok.

Torilskogen

Wilmar från Gröneborg smög genom den dunkla granskogen. Hans steg liksom alla andra ljud i skogen dämpades effektivt av det mjuka, täta och osannolikt tjocka mosstäcke som bäddade in skogsmarken och allt annat som kommit i vägen för det, som stubbar, block, liggande träd och stora, stora stenar.

Här och var lyckades solljuset hitta ner genom små glipor i det täta krontaket som reste sig högt ovanför gruppens huvuden, och dessa få gyllene solstrålar som fann vägen ner och lyste upp den gröna mossan eller en daggstänkt spindelväv skapade en nästan överjordisk känsla. Inte olik den man fick i Etins tempel under soltimmen mitt på dagen när Etins strålar föll genom templets tak och lyste upp pemoden mitt i det dunkla rummet.

Wilmar stannade, tvekande till vid stammen av en stor silvergran. Han såg ner på kartan han hade i handen. Under sin tid på lycèet hade han hittat originalkartan och efter ingåeende studier till slut förstått vad han upptäckt. Arbetet med att kopiera originalet hade kostat honom många vakna nätter. Fast å andra sidan hade han under arbetets gång blivit riktigt duktig på att smyga. Han hade visserligen kunnat stjäla kartan med som visade platsen guldgruvan men han hade inte riktigt kunnat förmå sig till det. Hans lojalitet med Mandelorden hade varit för djup. Dessutom hade det varit roligar på det här sättet.

Wilmar ryckte till. Hade han inte hört något, något som lät misstänkt likt en kvist som bröts? Eller hade han inbillat sig? Han vände sig sakta om och tittade osäkert på sin färdkamrater. Ermel hade en pil lagd på bågen. Jonar kramade sitt spjut och hans blick for vaksamt fram och tillbaka över terrängen. Kardierna Doronel och Ovar kramade handtagen på sina svärd och yxor och deras sköldar var höjda i försvarsställning. Den senaste timmen hade en växande olustkänsla smugits sig på gruppen. Ingen av dem hade sagt något men alla hade kännt det, vetat att de andra i gruppen också hade kännt samma sak. En känsla av att vara iakttagna. Och en känsla av fientlighet...eller rent av illvilja. Och den kompakta tystnaden gjorde den hela än mer kusligt. Wilmar andades långsamt ut och vände sedan blicken framåt igen. Pilen slog med våldsam kraft in i stammen precis framför hans näsa. Svartalfernas stridsrop ljöd genom skogen!

I hjärtat av Grindanu ligger Grindanubergen omgivna av av den mytomspunna Torilskogen. Landskapet börjar ganska flackt men blir snart allt kulligare och brantare för att senare övergå i bergig terräng. De högsta topparna når närmare 1500 meter över havet. Ursprungligen var Torilskogen känd för sina djupa trolska lövskogar där det sades att man kunde skymta svanmöer längs överjordiskt vackra skogstjärnar och forsar. Men sedan hertig Miskrun misslyckats att helt stoppa svartfolkets övergång av Jostefloden vid Blotferpasset och kung Kruxhelm underlåtit sig att komma till sin hertigs hjälp trots att svartfolksarmèn blivit allvarligt försvagad efter Miskruns insatser kunde de resterande svartfolken söka skydd i Torilskogen. Där har de sedan etablerat sig. Vissa lärde hävdar att det kanske inte rörde sig om en renodlad invasion från svartfolkens sida utan snarare att det kan ha varit en form av folkvandring. De skulle med andra ord ha varit på flykt från sina gamla stamområden och sökt efter en ny plats att slå ner bopålarna på. Resultaten av svartfolkstammars folkvandring är hur som helst i princip den samma som efter ett regelrätt plundringståg och är undantagslöst förödande för de bygder där stammarna drar fram. Hur som helst, svartfolken har allt sedan dess förhindrat att människorna söker sig för långt in i Torilskogen. Detta har fått till följd att skogen har en allt vildare och råare utseende än ursprungligen. Skogen växer igen alltmer. Svartgranar, nålgranar och silvergran får allt mer överhand över de luftigare och mer ljuskrävande lövträden. Endast de resliga och ljusslukande bokarna och berglönnarna verkar förmå hålla granarna och övriga barrträd stången. Den en gång så legendariska och mångombesjungna vårblommingen i Torilskogen som finns beskriven i tidiga botaniska verk i Lyceet i Pendon har blivit alltmer undantryckt av ett tjockt moss- och bärristäcke som här och var ersätts av frodiga ormbunkar där stormbyar lyckats slå upp en bräsch för ljuset i den annars alltför täta, mörka och kompakta barrskogen. Under årens gång har de zorakiska kungarna och hertigarna upprättat baronat allt djupare in i Torilskogen för att försöka återta kontrollen över de centrala delarna av Grindanu, säkra den så kallade västra riksvägen mellan Pendon och Pharynx samt försvåra för svartfolken att kunna genomföra plundringståg. [2]

De aidniska ekskogarna

I södra och centrala Kardien samt västra Zorakien har under århundraden ekarna vuxit sig mäktiga, breda och krumma. Ekarnas grenverk har brett ut sig allt mer tills träden till slut bildat enorma kronor stora som palats där grenarna tycks bilda tempelkolonner som håller uppe trädets jättelika lövtak. Och där de nedre, mjukt bågböjda grenarna ofta sveper iväg tjugotals meter åt båda håll bara några meter ovan mark. Enskilda ekars trädkronor kan utan vidare täcka upp till ett halvt tunnland mark.

Här och där mellan ekarna står enorma kandelaberliknande lindar och förvridna, spärrgreniga avenbokar med låga svepande kronor som är som gjorda att klättra i. Dessa skogar har en gles till halvöppen karaktär. Varje träd har sitt eget klart avgränsade "revir" innan nästa trädkrona tar vid. Bestånd av enorma hasselbuskar bildar kyrkoliknande valv under de glesa ek- och lindskogarna.

Trädflora: Ängsek, Holmek, Lind, Lönnar, Hassel, Vildkörsbär, Avenbok, Pinjetall

Markflora: Gräsarter, aklejor, khrysanthemer, riddarsporrar, gentiana, lavendel, salvia-arter.

Fauna: Här huserar djur som flygekorre, sjusovare, svartsvanshare, vattenrå, vildsvin, kronhjort och jättehjort. Räv och karakal samt enstaka vargar har dessa skogar som jaktmarker.

Dryaderna, trädens väktare sägs ha skymtats i dessa skogar.

Skogarna avbryts av enorma ängs- och hagmarker kantade med bryn av vitblommig hagtorn, slån och hasselbuskar. Enstaka ekar, lindar och vildkörsbär står som jättelika solitärer i landskapet. Ängsmarkerna är ett överflöd av gräs och ängsblommor som slåttergubbe, ängsskallra, solhatt, gentiana och blåklocka och orkidéer.

Morgondimmor ligger täta över ängarna och man kan nästan höra de silverlika skratten från älvorna och tycka sig skymta deras ringdanser. Närmast byarna används ängsmarkerna även som hötäkt. Folkets låter sina hästar och boskap betar här.

Så gör också kronhjort, jättehjort och svartsvanshjort. Muntjaken smyger under lindar vars grenar hänger ut över vattendragen. Den stampar nervöst och ger akt på minsta ljud eller rörelse. Uppe i en av ekarna ligger en karakal och spejar från en långsträckt, bågböjd gren. Trädets stora grenar är behängda med mörkgrön, sammetslik mossa.

I de torrare södra och västra delarna Grindanu växlar landskapet mellan fullständig uppodling och torra, glesa ängsskogar.

Floran: Dessa skogar består främst av ek, holmek eller pinjetall vars paraplyliknande klargröna kronor skänker välbehövlig skugga och mjukar upp det brända ängslandskapet.

Markfloran I detta ängslandskap trivs lavendel, riddarsporrar, krysanthemer och gräsarter.

Fauna: De vanligaste djuren Grindanu är rödräv, aidnisk karakal, tvättbjörn, hare och olika sorters hjortar.

Grimaniträsket

På den östra sidan av Grindanuhalvön finns Grimaniträsket. Det anses vara en ogästvänlig plats. Stora och nästan ogenomträngliga sumpskogar breder ut sig i träskområdet. Träden växer på gigantiska socklar vars stora rotben skapar de mest groteska formerna. Här och var öppnar sumpskogen upp sig i stora översvämmade vass och gräsmarker.

Markflora: Kryddig kalmus, blå svärdslilja, hampa, vass, blomvass, sjönöt och enorma näckrosor.

Trädflora: Sumplönn, hemlock, sumpcypress, mangrove, al och pil.

Fauna: I träsket trivs alligatorer, muntjack, possum och tvättbjörn. Fågellivet är spektakulärt både till antal och i färgsceneri. Även drinn lever här.

Den zorakiska praktparakiten är vida känd för sin safirblåa fjäderdräkt. Lika kända de vackra små solfåglarna som suger nektar från de många blommorna i träsket.

Indar

Indarshalvöns landskap är nästan fullständigt platt i väster och syd. Landskapsbilden dominers nästan helt av jordbruket. Den allra yttersta västra delen av Indar, liksom de sydliga delarna av hertigdömet Inberg som knyter i hop Zorakins båda rikshalvor, består av ett mycket glest beskogat gräslandskap. Detta område används för uppfödning av hästar och boskap. Stora hjordar av dessa djur vandrar runt i landskapet.

I detta gräslandskap trivs den välkända pampiska stäppharen. Haren är vid känd för sin enorma hastighet. Endast de snabbaste hästarna har en chans att hinna ifatt den. Harjakt från häst är en vida populär sysselsättning bland pamperna. En variant av den pampiska harjakten bedrivs av adelfolket i Inbergs och Indarrikes stäppområden.

Trädflora: De enstaka träd som växer här utgörs främst av pil, al, poppel och vide längst vattendragen samt enstaka holmekar ute på gräsvidderna.

Markflora: Gräsarter, riddarsporrar, lavendel, rosmarin, muskatelsalvia

Fauna: De djur som trivs här är rödräv, pampisk stäpphare, svartsvanshjort och stortrapp (en stor slättfågel)

Genom Indar flyter två stora breda floder vid namn Solaån och Granströmmen. Vassbältena och våtängarna längst dessa floder erbjuder ett eldorado för fågellivet. Vattnet från dessa båda floder avvattnar resterande delen av Indar genom ett sinnrikt dikessystem och bidrar till Västra Erebs rikaste spannmålsskördar.

Indars högland och Nordbergaskogen

Närmare bergen i nordöst ovan Indar sluter sig sedan markerna igen i lummiga ädellövskogar och blandskogar. Marker sluter sig ju längre norrut man kommer och ger skydd åt många ljusskygga varelser, både mänskliga och djur. Det sägs att det någonstans i dessa djupa och skogar ska finnas kvar ett bestånd av den sällsynta och outsägligt vackra gyllenlönnen.

Trädflora: Bokar, kastanjer, lärk, silvergran, skogslönn, bergslönn, gyllenlönn.

Markflora: Seleneros, Vintergrön, Myskmadra, Silverklockor, Anemoner, olika sorters bärris

Fauna: Bland djuren ses framförallt olika hjortar, hare, vildsvin, varg, räv, enstaka karakaler, rödlo, pumor och vargar.

I Nordbergaskogen finns det fortfarande en del alvbosättningar och svanmöer sägs hålla till invid trolska otillgängliga skogssjöar

Platser

Animisternas hus i Kra

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32915#32915

Mentalisternas hus i Pharynx

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32921#32921

S:t Dericus kloster på Indar

S:t Dericus kloster vid Indarsol.

Städer

Zorakin har 52 städer. [3]

Om befolkningsmängd:

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=7410#p7410

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=13657#p13657

Olika typer av städer: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35401#p35401

Om skatt och tull i fristäder: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16830#p16830

Mer om fristäder: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16106#p16106

Om dalker och caddister i zorakiska städer: [4]

Pendon

Huvudartikel:Pendon

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32906#p32906

Pendon är Zorakins huvudstad och ligger i Pendonien.

Invånarantal: ca 33 000-35 000 invånare

Grov befolkningstatistik:

Ca 1000 Soldater och riddare (kungliga gardet 240 man, stadsvakten 400 man, regaliegardister 400 man)

600 lärda och ca 2800 acolyter

Ca 800 tjänstemän och skrivare

100 köpman- och handelsfamiljer

120 krögare och värdshusvärdar

40 gillen, 320 hantverksmästare och 1200 Gesäller

3000 hantlangare, hamnsjåare, övriga grovarbetare

800 sjömän

1500 tjänstefolk (inkluderar män, kvinnor och i viss mån barn)

250 fiskare

50 adelmän (utöver kung, riddare i Kungliga gardet och officerare i regaliegardet).

På landbygden som hör till Pendon bor och verkar nästan 3000 familjer med bönder som levererar mat och virke till staden.

Historia

367 fO. Mandelorderns Lycée grundades i Pendon av Leon Inergryd, Mandelorderns stormästare.

55 fO. Kungariket Zorakin utropas vid Stora Tinget i Pendon.

54 eO. Pendon intas på våren av caddiska och morëlvidynska styrkor. I stället för att sätta sig vid förhandlingsbordet som dalkerna förväntade sig samlar Kung Valien I en stor armé bestående av penniska och raxoriska krigare och barbariska legoknektar från Kasenu och tågar mot Pendon för att befria staden. Zorakerna överraskar dalkerna och deras morelvidynska legoknektar och slår sig snabb in i staden. Vildsinta strider utspelar sig på Pendon gator och de överlevande dalkerna tvingas fly. Dalkerna och morelvidynerna hinner dock bränner ner stora delar av Pendon i samband med striderna. Däribland Mandelordens ursprungliga lyceum. Ovärderliga dokument och böcker går förlorade i lågorna.

53 fO. Pendon börjar återuppbyggas. Kung Valien påbörjar ett slottsbygge där Mandelordens kloster tidigare legat. Slottet ursprungliga del står färdigt efter 10 års byggande.

46 fO. Mandelordens guldskatt hittas i samband med bygget av kunglig slottet i det som tidigare var klostrets källarvalv. Pharynx lösen betalas och kriget mellan Zorakin och Caddo upphör.

40 fO. Mandelordens nya Lyceé byggs.

22 fO. Kungliga biblioteket byggs i Pendon.

63 eO. Första templet tillägnat Lysande Vägen byggs i Pendon

130 eO. I samband med att Kung Kruxhelm Armstarke Korp tömt stadens Pendons garnisoner sånär som ett kompani om 100 man anfalls Pendon av 300 Morelvidynska pirater som förklätt sig till köpmän. Den kvarvarande vaktstyrkan dödas i strid mot piraterna. Piraterna plundrar, våldtar och super sig redlösa i tre dagar tills stadens borgare får nog och kastar ut inkräktarna. Kung Kruxhelm är nu så impopulär i Pendon att han inte vågar sig tillbaka till staden under resten av sin när 30-åriga regeringstid. Han regerar under denna tid från Drällinge.

132 eO. Byggandet av ringmuren runt Pendon byggs efter beslut av stadens borgmästare.

321 eO. Katedralen i Pendon börjar byggas och står fullbordad efter åtta år.

506 eO. Kungliga biblioteket och Mandelordens Lyceé byggs om i den så kallade jorpagniska renässansstilen med snövit marmor från Caddo. Biblioteket blir nu också mycket större.

603 eO. En ny stadsdel byggs upp runt det som tidigare kallades den östra förstaden. Ringmuren utvidgas runt stadsdelen.

Verk och myndigheter

Pendon är kungmaktens centrum. Här huserar Zorakins riksrådet och hovstaten och därmed flera kungliga verk och kollegium. Nedan lista några av de viktigaste verken.

Hovstaten • Kungliga kabinettet • Riksheraldikämbetet • Jägeriämbetet

Riksrådet • Kammarkollegiumet • Kollegiumet för särskilda utrikes affärer • Fögderiet • Ståthållarämbetet • Myntverket • Tullverket • Skatteverket

Viktiga byggnader och platser

Kungliga slottet

Kungliga biblioteket

Pendons katedral

Mandelordens Lyceé

Lycei-platsen

Kerigassens palats

Katedralskolan

De lärdes skaras gilleshus

Borgarrådets hus

Myntslageriet

Silversmedernas gilleshus

Kryddhandlarnas gilleshus

Stenhuggarnas gilleshus

Vapensmedernas gilleshus

Tunnbindarnas gilleshus

Stadsvaktens garnison

Regaligardets garnison

Kända (och ökända) krogar och värdshus

Krogen ”Pennan och Svärdet”. Mycket populärt ställe där man hittar alla samhällsklasser: Många lärde tycker om att vistas här. Samtalstonen är lågmäld och bildad. Oftast i alla fall.

Krogen ”Munkens tröst”. Populärt ställe bland mandeliter och andra acolyter

Krogen ”Blecktrumman”. Mycket soldater kommer hit.

Krogen ”Hundvakten”. Nära hamnen. Blandat klientel (för att uttrycka sig försiktigt)

Krogen ”Tennstopet”. Normal trivsam krog med gott rykte.

Krogen ”Kvitt eller dubbelt”. Känd spelhåla. Många vadslagningar rörande framföranden på Lyceiplan hålls här.

Krogen ”Den fulla ankan”. Populärt ställe med stadens godaste öl. Påstås det.

Krogen ”Den hårda freden”. Grundades av en gammal bitter soldat från Hakkai i samband med att Zorakin fick ge upp kolonin. Ett av Hakkais banér hänger i taket.

Krogen "Sångfågeln". Känd för duellen vid Sångaregränd.

Tehuset ”Tja, bättre blir det icke”. Känt, trivsamt och populärt ställe som drivs av en halvlängdsman. Man kan även köpa tabak här!

Coffahuset "Den glade Emiren" Grundades av Markus Glänta efter att han återkommit från Efaro med två efariska fruar och förlorat sin adelstitel. Stället drivs forfarande av hans ättlingar. Den har en klart orientalisk stil i sin inredning.

Värdshuset ”Blå salongen”. Mycket populärt ställe bland folk i de högre klasserna. Spel förekommmer även här.

Värdshuset ”Under linden”. Populärt värdshus mitt i Pendon. Ägs och drivs av en halvlängdsman. Konkurrerar om titeln bästa ölet med Fulla ankan.

Värdshuset ”Skeppskatten”. Nära hamnen. Mycket sjöfolk och folk på resa.

Värdshuset ”Snedsprånget”. Värdshus med tvivelaktigt rykte. En del av Pendons fala kvinnor verkar här.

Värdshuset ”Den sjungande prinsen”. Ganska ny populär krog som uppkallades efter händelsen när den nuvarande kungen som ung prins råkade haffas av stadsvakten när han och han vänner skrålade oanständiga visor om kung Ragnvald den Sköne.

Värdshuset ”Den Gyllene Lyktan”. Vackert namn, port och hus. Tvivlaktigt rykte.

Stadsbeskrivning:

Pendon är en stor men samtidig kompakt stad. Stadens vy domineras av den stora kungaborgen, den skyhöga katedralen samt området runt Lyceiplan med Mandelordens Lycée och kunglig biblioteket. Husen i den äldre staden är av blandad ålder och skick. Alltifrån gamla slitna korsvirkeshus till kompakta stenhus till luftiga palats i rosa sandsten eller vit marmor. Husen är nästan alltid tre eller fyra våningar höga. Ibland upp till fem våningar höga. Här och var i de fattigaste kvarteren kan man dock fortfarande hitta ålderdomliga tvåvåningshus byggda med liggade timmerväggar. I vissa innergårdar återfinns det ett gytter av timmrade stugor, uthus, träbodar och staket. I andra så är innergården öppen med en liten trädgård och någon brunn I vissa kvarter har små palats börjat byggas av staden mer bemedlade invånare. I den äldre delen är gränderna mer vindlande. Mitt genom staden från Norre port till hamnen i söder skär den så kallade Stora bygatan och ut ifrån den vindlar sig gränder och gator nästan likt en solfjäder. Den andra stora gatan är Slottsgatan som leder från det stora slottet i väster förbi Lyceiplan till Stora bygatan.

Nya staden (även kallad Östergärde) är mer ordnat uppbyggd i ett rutnätsystem genomkorsat av tre raka paradgator kantade av ännu unga träd. Husen här är dock inte så imponerande som på många ställen i gamla staden även om de är nybyggda och tre-fyra våningar höga. De allra flesta är byggda i tegel och korsvirke och är förhållandevis enkla. Några malmgårdar återfinns i denna stadsdel. I ett par större byggnader huserar Regaliegardets garnison i Pendon.

Oavsett var man kommer är gatorna livliga och mer eller mindre fulla av människor och gods som är på väg någonstans. Man hör hamrandet från smides- och snickeriverkstäder. Man hör det fina knackandet av silver. I något gathörn sitter en skomakar utanför sin butik och sömmar skor. Två feta och rikt klädda handelsmän (eller möjligen adelsmän) står och diskuterar något. Skratt och buller hörs från en krogs öppna fönster. På skylten står det ”Den Fulla Ankan”! Doften i staden är en blandning av fantastiska dofter av nybakat bröd, parfym, röken från skorstenar och trä blandat av stanken av hästskit, ruttnande tång och hav. Ett helt ungt träd körs på ett kärra upp mot slottet.

Överhör den nyligen ditkomne resenären någon konversationerna kan han bli förvånad av att höra även de simplaste hamnsjåare stå och diskutera teser framkastade av lärde män samt vem som kommer vinna nästa polemik på Lyceiplan – den koleriske Hallnor från Belgusta eller Altmar Storbuk från Nosthril. Tydligen är oddsen 3:1 till Altmars favör. Resenären noterar också att det finns mycket soldater på gatorna och väldigt många unga män (och även unga kvinnor) i särskilda svepande bylsiga vita, svarta och grå klädnader. Han uppfattar snart att dessa ungdomar är acolyter från stadens olika lärdomssäten. Förutom soldaterna ser han dock mycket lite vapen, ja utom då dolkar eller en och annan stav. Vapen är inte tillåtna innanför Pendons murar. Resenären fick själv lämna in sitt svärd när han/hon gick av från skeppet.

Tillverkning/export:

Vapen Rustningar Viner Konjak Mandel- och olivolja Timmer Böcker

Pendon är framförallt en importhamn. Hit fraktas mängder av lyxartiklar, juveler, ädelmetaller, kryddor och dyrbara tyger. Det finns dock en del saker man kan handla från Pendon. Pendon är en viktig exporthamn för timmer tack vare Pendons närhet till Torilsskogens södra utlöpare. Vapensmidet är dock det som Pendon är mest känt för. Det tillverkas vapen i Pendon av högklassig kvalitet. Men det som är intressant ute på exportmarknaden är de billiga massproducerade vapnen som falchioner, glav, bardisaner, dolkar samt sköldar. Här tillverkas vapen i stora kvantiteter och skeppas ut i världen. Pendons vin- och konjakmarknad är Zorakins främsta (med hård konkurrens från Luksilo). Och de caddiska handelshusen köper in mycket mandelolja och olivolja till sin parfymindustri från Pendon, Framhundra och Mannemo. Pendons möbelsnickare och silversmeder räknas till de främsta i kopparhavet men dessa varor stannar oftast inom landet

Festligheter i Pendon

Alla hjältars dag. Denna dag firar just alla hjältar. Från grannpojken som räddade ett litet flickebarn från att drunkna. Till sjökaptenen som lyckats rädda en köpmans last undan ett piratangrepp. Till en grupp soldater som haffat en farlig rövare. Till riddare eller äventyrare som slagit tillbaka ett svartfolksanfall. Dagen firars med musik, dans, tvekamp, tornerspel god mat och dryck. Hjältarna sitter i högsäte bekransade.

Regattan. En väldigt Pendonisk högtid. En dag varje år möts representanter från Mandelordens Lycée och Katedralskolan i en kamp ute i viken och hamnområdet. Man väljer ut 14 personer från varje lärosäte. Dessa tar plats i var sin lång och smäckert byggd roddbåt. Sedan startar varje båt från var sin strand. Målet är att ro så fort som möjligt till andra sidan stranden och hämta motståndarens vimpel. På vägen tillbaka kan man försöka borda varandras båtar för att ta tillbaka sin egen vimpel alternativt slänga ut motståndarlaget ur deras båten alternativ välta eller sänka motståndarna båt. 12 personer är roddare, en person är styrman och en person är kämpe. Kämpen står längst fram i fören och är beväpnad med en vadderad lans och är den som ska ta vimpel och försöker försvara båt och vimpel alternativt borda motståndarnas båt. Lättast gör man båda genom att man försöker knuffa motståndarnas kämpe överbord med hjälp av lansen. Vinner gör det lag som först kommer över med en vimpel. Men skulle ett lag komma över med två vimplar så vinner det laget. Regattan har förändrats under årens lopp. Ursprungligen var det bara två båtar från Mandelorden och katedralskolan som tävlade om att ro snabbast fram och tillbaka men pga bitter rivalitet så uppstod en dag en våldsam kamp ute på böljan. Båda båtarna sjönk. Sedan dess har regattan blivit alltmer ett sjöslag i miniatyr ute i bukten.

Drottningens tornerspel. Ett traditionell tornerspel som återkommer år från år. Musik, dans och bankett följer på kvällen

Midsommarsolståndet och vintersolståndet. Båda dessa högtider firas med stor pompa och ståt i och runt katedralen i Pendon.

Bollkampen på Stora torget. En relativt ny tillställning. Den utpelar under tre dagar på försommaren mellan de olika garnisonerna i staden. Kampen går till som så att ett lag om 18 personer väljs ut av respektive garnison. Arenan för sammandrab...tillställningen...är en välsandad plan mitt på Stora torget runt vilken man placerat staket för att avgränsa planen. Ut på planen kastas tre bollar gjorda av läder. Lagen ska försöka ta bollarna springa igenom det andra lagets planhalva och slänga in bollarna i tre stora korgar som finns på bakom motståndarna. Motståndarlaget ska försöka förhindra att man kan ta sig igenom och givetvis erövra bollarna. Detta görs lämpligen med brottningsgrepp, låga kast, låsningar (och en och annan högerkrok). Målet med tillställningen var att soldaterna från de olika garnisonerna skulle få ta ut sina aggressioner (mot varandra) på det här hyggligt kontrollerade sättet. Den har dock snabbt vuxit i populartitet bland pöbeln i Pendon. Stadens skurkar brukar generellt hålla på Regaliegardet (med den fromma förhoppningen att de ska tvåla till stadsvakten ordentligt).

Indarsol

Huvudartikel:Indarsol

Indarsol är Indarhalvöns viktigaste stad och ett centrum för Zorakins spannmålshandel med Caddo.

Pharynx

Huvudartikel:Pharynx

Huvudstad i hertigdömet Pharynx och kungafamiljen Lindeworms egna domän-

Tofia

Huvudartikel:Tofia

Huvudstad i hertigdömet Slättebo och gränsstad mot Kardien och staden Fil.

Fristaden

Huvudartikel:Fristaden

Fristad med särskilda rättigheter som på grund av oroligheter nyligen lagts under kungamaktens direkta kontroll.

Kra

Huvudartikel:Kra

Kunglig fristad och kungamaktens huvudsakliga maktcenter i Indar.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32929#p32929

Befolkning: Ca 18 000 invånare

Grov befolkningsstatistik:

100 riddare och svenner

320 stadsvakten

120 solriddare och väpnare

500 marinsoldater (i tjänstgöring)

500 sjömän (i tjänstgöring)

1500 varvsarbetare

1200 hamnarbetare och övriga grovarbetare

120 hantverkarmästare, 480 gesäller

400 tjänstefolk (män, kvinnor, barn)

60 köpmansfamiljer

200 fiskare

Historia

117 fO. Animisternas hus grundas

34 eO. Kra grundläggs för att bli hemmahamn åt den zorakiska flottan på platsen för ett luksiliskt fiskeläge.

42 eO. Borgen Krakehus färdigställs.

153 eO. Fyren på Faros byggs.

174 eO. Den första zorakiska kolonisationsexpeditionen lämnar Kra och grundar en koloni på ett antal öar sydväst om Felicien. Staden Hakkai grundas.

191 eO. Stadens första ringmur byggs.

370 eO. Sjökriget mellan Zorakin och Felicien börjar. Kra och skeppsvarvet expanderar snabbt.

392 e.O. Nästan hela den zorakiska flottan går under vid Selim.

393 eO. Felicierna försöker inta Kra genom överrasking. Angreppet slås tillbaka. Några av borggrevens riddare och 1000 varvsarbetare driver bort ett kompani Felicier som försöker bränna ner varvet.

394 eO. Fred mellan Zorakin och Felicien

511 eO. Staden ringmur byggs ut. Staden växer.

610 eO. Staden varvsindustri når en ny guldålder i samband med feliciska kaparkriget. Skepp produceras på löpande band och man har svårt att hinna med beställningarna från Erebos.

Viktiga byggnader

Krakehus

Solordens borg

Animisternas hus

Farosfyren

Kungliga skeppsvarvet

Tullhuset

Rådhuset

Amiralitetet

Stadsbeskrivning

Staden Kra är uppbyggd kring tre bukter. En större på norra sidan om halvön Faros där fyren står. Och två mindre bukter på södra sidan om halvön Faros. Norr om Faroshalvön och Store hamn (även kallad Krakebukten) ligger den långsmala och befästa Varvsön med sina stora skeppsvarv. Ön vinklar sig utåt mot havet och mot Faros halvön och ger således även skydd åt Store hamn norrifrån. De färdiga båtarna sjösätts i Store hamn och i kanalen mellan Varvsö och fastlandsdelen av staden Kra. Dagens ringmur är förhållandevis nybyggd och formar en nästan perfekt formad halv oktagon. Ringmuren omsluter hela buktsystemet och idag även Animisternas hus. Animisternas hus ligger rakt västerut från Faroshalvön och dessa tillsammans bildar en västöstlig linje i stadens arkitektur. Parken runt akademin formar ett avhugget V som är som bredast mot ringmuren västligaste spets. Där reser sig ett stort kärntorn upp.

Kungsborgen heter Krakehus och ligger i den norra spetsen av ringmuren där den vätter ut mot havet och mot Varvsös nordspets. Där övervakar borgen med två stora Katapulttorn Varvsön och Store hamns inlopp. Lillehamn och Solhamn i södra delen av staden skyddas från sydliga vindar av ytterligare en halvö. På den halvön och mot ringmurens sydligaste spets mot havet ligger Solordens borg. Borgen är också säteshus för Solordens priorat i Kra.

Arkitektoniskt bildar således Krakehus och Solriddarnas borg en nord sydlig gradient medan Faroshalvön med sin fyren och parken runt Animisternas hus med Västantornet i ringmuren en östvästlig gradient.

Stadens övriga bebyggelse är förhållandevis enkelt konstruerat. Vid Lillhamn ser man gott om sjöbodar byggda i liggande knuttimmer. Husen i staden är förhållandevis enkla tegel- och korsvirkeshus. Stadens befolkning uppvisar en stark inriktning mot enklare folk. Oftas grovarbetare, varvsarbetare och soldater. De vördade animisterna sticker således ut avsevärt när de kommer gående genom stadens gator. De är dock väl sedda bland det fattigare folket då de ofta besöker de fattiga områdena och praktiserar helande och läkekonst hos dessa.

Tillverkning/export

Skepp Tågvirke Segelduk

Staden är uppbyggd för att bygga och underhålla Zorakins marina styrkor. Eftersom kungen bromsat investeringarna där och nöjt sig med ca 30-36 skepp för att hålla pirater i schack har varvet gått över att tillverka civila skepp. Detta har varit ett lyckokast.

Sedan Felicien påbörjat sitt intensivt kaparkrig mot Erebos (och i viss mån Caddo) har behovet av nytt tonage (nya skepp) ökat dramatiskt. För att ersätta sänkta och kapade skepp samt bygga eskortfartyg har Ereboserna lagt stora beställningar på koggar, karacker och galärer till varvet i Kra. Från att ha legat på en tillverkning på 12 skepp om året har Kras varv ökat tillverkningstakten till 18 skepp. Man skissar nu på möjligheter att öka produktionen till 24 skepp om året. För kungen innebär det feliciska kaparkriget välbehövligt guld till kungliga skattkammaren då det är kungamakten som äger varvet. Varvet går för närvarande med god vinst efter alla omkostnader är betalda. Från att ha varit en stad som kostat pengar har Kras skeppsvarv gjort staden till en av Zorakins mest inkomstbringande städer.

I Chrymil har förövrigt hertigen av Salamora sett och lärt hur man gör pengar. Han håller nu på att utveckla sin egen varvsindustri för att få del av kakan. Hertigen av Luksilo har alltid haft en viss varvsindustri för att tillverka skepp åt sitt eget handelsföretag. Även han gör idag vinst av sälja skepp till Ereboserna. För Felicierna är det här ett problem. Varvsindustrin i Kra, Luksilo och Chrymil håller liv i Ereboserna och stärker dem. Sett ur strategisk synvinkel är den Zorkiska varvsindustrin ett hot mot de Feliciska intressena.

Luksilo

Huvudartikel:Luksilo

Huvudstad i hertigdömet Gredelmark och det tidligare Kungariket Luksilo.

Hertigdömen

Amtefjärd

Om historia: [5]

Befolkning Huvudsakligen penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca. 10%). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. Bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna.)

Befolkningstäthet Hög

Heraldiskt vapen Rutmönster i grönt och guld [6]

Officell residensstad Framhundra

Hertig Girloff Gyldenmark av Amtefjärd

Geografi
Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, kulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och lindar samt pinjetallskogar dominerar trädfloran. Närmare Grindanubergen och Torilskogen reser sig enstaka småberg.

Historia
Det hertigdöme som Kung Valien I Rikesbyggare valde åt sig själv och sin familj. Han valde platsen huvudsakligen beroende på att hertigdömet ligger runt Pendon. Det hade han ingenting för. Hertigarna av Amtefjärd förlorade kungatiteln direkt efter att Valien I gick bort och hann aldrig återfå det innan Karolu XII av hertighuset Pharynx förklarade Zorakin ett arvkungarike.

Hertigarna av Amtefjärd är mycket stolta över sin bakgrund som "den ursprungliga kungasläkten i Zorakin" och tröttnar aldrig att påpeka detta.

Ekonomi
Jordbruk präglar ekonomin i hertigdömet. Framförallt odlar man vin, citrus och vete samt föder upp nötboskap och en sorts svarta grisar. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Man producerar främst lufttorkade skinkor, saltat kött, korvar, ostar och frukt. Vinerna är bland de bästa i landet.

Hertigdömet påverkas av närheten till Pendon. Varorna från hertigdömets jordbruk går nästan oavkortat till Pendon för att försörja den stora befolkningen i denna lysande stad. Detta har gjort att staden Framhundra delvis har fått stå tillbaka i utveckling.

Övrigt
Närheten till Pendon har gjort hertigdömet Amtefjärd till en populär plats att söka ingifte i. Att ha ett gods nära maktens boning är alltid fördelaktigt och skänker ägaren status.

Huset Amtefjärd anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den ursprungliga hertigätten har överlevt in i nutid.

I Framhundra finns det stora skeppsvarv där det berömda skeppet Valiens ljus en gång byggdes.

Dreverike

Befolkning Penner samt en liten grupp halvlängdsmän (ca. 10%)

Befolkningstäthet Hög

Heraldiskt vapen Röd örn mot vit botten [7]

Officell residensstad Mannemo

Hertig Osvald Sterne-Björnhugg av Dreverike och Vidling

Geografi
Hertigdömet består huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stora ekar och pinjetallar dominerar trädfloran.

Historia
Hertigarna av Dreverike står nära hertigarna av Amtefjärd. Deras enda kung, Valien II Myntslagare (107-110 e.O.), av familjen Adlerkloo, var på mödernet släkt med Valien I Rikesbyggare. Valien II hann bara vara kung i drygt tre år innan han dog under plötsliga omständigheter. Hertigarna av Dreverike (d.v.s. den ursprungliga familjen Adlerkloo) har odlat myten att han blev förgiftad av sin efterföljare, hertig Kruxhelm Armstarke av hertigdömet Likermark. Det mesta tyder dock på att han var berusad när han ramlade av sin häst under en beriden jakt.

Ekonomi
Hertigdömet Dreverike är inte särskilt rikt. Det är en jordbruksbygd där veteodling, boskapsskötsel, grisuppfödning, vinodling och citrusodling dominerar. Längs kusten bedrivs en hel del fiske. De stora torra och glest beskogade ängsmarkerna är utmärkta betesmarker för grisflockar och stora boskapshjordar.

Övrigt
Hertigarna av Dreverike anses tillhöra det Sydzorakiska brödraskapet. Den nuvarande hertigsläkten tog över hertigtiteln under 200-talet e.O. och är släkt med den ursprungliga hertigsläkten via mödernet. [Skall detta årtal ändras till 353 e.O. då Björnhuggbröderna mördar sin äldre bror?]

I hertigdömets södra delar ligger baroniet Hafsort, mest känt av att en gång tjänat som uppehälle för den store Aspubran av Hafsort.

Gredelmark

Befolkning: Befolkningen består av luksiler (ca. 60%), penner (ca. 20%) och dalker (ca. 15%). Övrig befolkning är främst en liten grupp ankor och halvlängdsmän (ca. 5%)

Befolkningstäthet: Hög

Heraldiskt vapen:

Officiell residensstad: Luksilo

Hertig: Thamas O`Basilaard av Gredelmark, Prinzeps av Luksilo

Geografi
Gredelmark präglas av ett omväxlande, småkulligt och vackert landskap. Jordbrukstrycket är stort. Här och var mellan vinodlingar, åkrar, cypressalléer och hagmarker finns det lummiga lövskogar som domineras av ekar, lindar och kastanjer.

Historia
Det här är den mest udda fågeln bland alla de zorakiska hertigdömena. Det var från början Kungariket Luksilo.

Huvudstaden Luksilo fick stor hjälp i sitt anläggande av Caddo. Därför präglas stadsbilden än idag tydligt av dalkisk arkitektur. Efter Lindskiarnerkrigen ställde den zorakiske kungen krav på överhöghet över Luksilo. Efter diverse egendomliga politiska turer blev Luksilo omvandlat till ett till ytan stympat markgrevskap och bytte namn till "Gredelmark". Den forna kungafamiljen av Luksilo blev dock kvar som markgrevar efter att de svurit kungen trohet. Så småningom vann markgrevskapet status som hertigdöme.

Detta skedde i samband med det zorakiska tronföljdskriget som började år 296 e.O. I detta krig bröt den dåvarande luksiliske markgreven de tidigare luksiliska markgrevarnas (och även de senare luksiliska hertigarnas) vana att hålla sig utanför zorakisk inrikespolitik. Han lät först skydda och gömma den prins som senare kom att bli Valien IV och var sedan även en av de första högre adelsmännen som tog ställning på Valien IV:s sida, när denne förklarade krig mot Iberiko Bastarden. Som tack för sina insatser utnämndes senare Markgreven av Gredelmark till Hertig av Gredelmark och Luksilo. Hertigfamiljen fick dessutom särskilt långtgående inrikes- och handelsfriheter av kung Valien IV som tack. Detta har bland annat gjort att hertigdömet Gredelmark idag har långtgående religionsfrihet, och hertigfamiljen har gjort sig en rejäl förmögenhet på handel. Man har också låtit grunda en egen bankverksamhet i staden Luksilo.

Dagens luksiliska hertigar är således i rakt nedstigande led ättlingar till den tidiga luksiliska kungafamiljen, vilket de är väl medvetna om.

Luksilo har en relativt stor dalkisk befolkning. Vissa släkter går tillbaka till Luksilos grundande, men de flesta kom till Luksilo när Kardien invaderade Caddo 292 e.O. Luksilo etablerade tidigt handelsavtal med alverna i Nordbergaskogen och med dvärgarna i Aidnebergen. Luksilerna är skickliga handelsmän, diplomater och hantverkare.

Ekonomi
Hertigdömet och dess adel är ganska rika. Fårskötsel, vinodling och spannmål dominerar jordbruket. Dessutom finns det rika fyndigheter av stenkol och ädelstenen granat i området. Zorakins främsta juvelindustri, textilindustri och bästa viner kommer från Luksilo. Man tillverkar också utsökta vapen, rustningar och glasföremål, fullt jämförbara med dem som tillverkas i Pendon.

Övrigt
På grund av hertigen av Luksilos härkomst från de luksiliska kungarna var det aldrig tal om att välja någon av dem till kung över Zorakin.

Hertigarna av Luksilo å sin sida har alltid stått över de politiska turerna i resten av Zorakin. Fram till nu, möjligen. Rykten gör nämligen gällande att de kan ha lierat sig med Kungapartiet. Andra rykten säger att hertigdömet är infiltrerat av caddistiska spioner och missionärer.

Hertigarna av Gredelmark anses inte tillhöra vare sig den Greverydska orden eller det Sydzorakiska brödraskapet.

Lite om Gredelmark: [8]

Inberg

Befokningsgrupper Penner 45%, raxorer 30%, legerdier 15%, övriga 10%

Befolkningstäthet Låg-medelhög

Heraldiskt vapen Heraldik i Zorakin

Officell residensstad Greveryd

Hertig Sonerik Hirsche av Inberg och Sacmar

Geografi
Närmast kusten ett flackt, öppet landskap genomkorsat av de ständigt återkommande vattendragen. Landskapet domineras av gräsmarker, betesmarker och jordbruk med enstaka skogsdungar av ekar och lönnarter uppflugna på de glest utspridda kullarna samt lövskogsridåer av al, pil, ask, lind och hägg längst vattendragen.

Detta övergår ganska snart i ett småbergigt landskap genomkorsat av floder, åar och bäckar, vilket ger ett omväxlande landskap med bördiga tättbefolkade floddalar där jordbruk dominerar, men med skogs- eller gräsklädda kullar och småberg, där det allt som oftast ruvar en borg, stentorn eller en stenklädd riddargård. Skogarna består ofta av bok, kastanj, berglönn, ek och silvergran.

Längre norrut tar skogar och berg över allt mer. Här är det mer glesbefolkat. Ensamgårdar är vanligt förekommande Eventuella byar är ofta små kringbyggda grupper bondgårdar. Större byar är ofta försedda med träpalissader förstärkta med stenmurar och vallar. Folket är i högre grad fria bönder. Stenbyggda riddargårdar förekommer här och där. Enstaka borgar ruvar uppe på en kulle eller på en ö i en sjö.

Skogarna i norr närmast Aidnebergen har ofta en mörk och vild karaktär och består av bok, berglönn, rödgran, silvergran, lärk, cembratall och bergtall.

Ekonomi
Medelrik. Inberg producerar främst timmer, tjära, skepp, boskap, järn, vapen, pälsar och vita viner. Man odlar även en del spannmål och frukt.

Historia
Detta är det svarta fåret bland de zorakiska hertigdömena. Strängt taget var det inte ett hertigdöme från början, utan tre markgrevskap. Därav namnet på hertigdömets huvudort, Greveryd. Markgrevskapen grundades formellt sett under Lindiskiarnerkrigets slutskede, alldeles innan pennerna gick in i legerdiernas land för att rensa ut de sista av lindiskiarnarnas motståndsfickor samt hävda överhöghet över det forna Legerdien.

I Greveryd har Inbergs hertig sitt residens. Han fick sin titel som tack för sitt stöd till Iberiko Bastarden. I titeln ingick dessutom att han blev de båda andra markgrevarnas överhuvud, samt att Inberg blev det formella namnet för det nya hertigdömet. Denna titel accepterades dock aldrig helt av de två kvarvarande markgrevarna, som dessutom stödde Borodrik II som blev dödad av sin broder Iberiko. Dagens markgrevar accepterar titeln hertig av Inberg. Dock inte överhögheten.

För att balansera den nye hertigens makt i hertigdömet "gav" Iberiko de två västligaste grevskapen i Indarrike till hertigdömet Inberg och satte folk som var lojala till den nye hertigen som grevar, något som gjorde hertigen av Indarrike rejält sur.

Valien IV den Store glömde att rätta till detta förhållande när han sedan kom till makten. Många högadliga menar att det var Valien IVs enda större misstag under sin regeringstid. Vissa andra menar att det är ytterligare ett bevis på Valien IVs politiska begåvning, för just i denna konflikt mellan de adliga i Inberg samt, som en följd, mellan hertigen av Inberg och hertigen av Indarrike, ligger en stor del i konflikten mellan de adliga i syd och de adliga i nord.

Valien lär en gång på ålderns höst förtjust ha muttrat att "Iberikos enfaldiga beslut tycks ha stärkt kungamaktens ställning mer än Vi någonsin lyckats med genom list och smicker".

Detta uttalades i samband med att ett bud nått fram till Pendon med nyheten att hertigen av Indarrike åter angripit hertigen av Inberg i ett försök att vinna hertigdömets förlorade grevskap åter. Hertigen av Salamora hade kvickt ställt sig på hertigen av Inbergs sida. Medan markgrevarna av Västmark och Järnmark ställde sig på Indarrikes sida. Kriget rasade nästan i 6 år och slutade först sedan erebosier och dalker förhandlat fram ett stillestånd och fredsavtal. Kriget hade stört spannmålshandeln i hela regionen. I synnerhet sedan Salamora lagt självaste staden Indarsol under belägring i 2 års tid.

De tre markgrevskapen heter Västmark (närmast Pharynx), Inmark (med Greveryd som centralort och hertigens residens) och Järnmark (öster om Grevemark).

Hertigtiteln har bytt ägare ett par gånger. Liksom Järnmarks markgrevekrona. Men fejden mellan markgrevarna och hertigen består.

Övrigt
I Inberg håller Zorakin på att skapa en ny handelsled via floder och genom pass över Aidnebergen in i Kasenuskogen. Närheten till svartfolk både i öst men framförallt från Svarta Tornet i väst gör att bygget av den nya handelsleden bevakas av legosoldater, adelsmän och regaliegardister. Vill man leta efter fejder, strider och äventyr i Zorakin så är Inberg ett mycket bra val.

Mer om Inbergs politik: [9]

Indarrike

Befolkning

Befolkningstäthet

Heraldiskt vapen

Officell residensstad Indarsol (se stadens beskrivning, med karta)

Hertig Osvan Nattskugga av Indarrike och Traxim

Geografi

Ekonomi

Historia

Ca. 450 f.O. börjar legerdierna upplösa sina kollektiva jordbruk till fördel för enskilda gårdar (gäller hela Indar).

Staden Indarsol grundas 154 f.O.

67 f.O., under Lindskiarnerkriget, belägras Indarsol. Efter att ha övergivits av dalkiska och erebosiska legostyrkor faller staden för att sedan plundras och brännas.

Övrigt

– se Inbergs historia (två grevskap förlorade till Inberg)

– hertigfamiljen knuten(?) till S:t Willems Orden då hertigens bror Vidal Nattskugga är kommendantprior i denna orden

– Nattskuggarna förvärvade hertigtiteln under Slaget vid Nansee 531 e.O.

– hertig Inegrid av Indarrike (34 f.O. - 44 e.O.) var Zorakins fjärde kung 12-44 e.O. (tillhörde vilken familj?)

– staden Baros i Indarrike friköptes 512 e.O. från baronen av Västnikerike (Aidne-modulen s. 33)

– en dotter till hertigen, Irlinda Nattskugga, är gift med den feliciska storamiralen Syrfronak DiRakhe.

– om politik:

Varför vill hertigen av Indarrike invadera södra Indarhalvön? Hyser han agg mot Yttersol? Inte troligt då båda är med i Sydzorakiska brödraskapet och då hertigen av Indarrike behöver allians med hertigen av Yttersol som motbalans mot den bra mycket farligare hertigen av Salamora. Eller har balansen skiftat? Vill hertigen av Indarrike med felicisk hjälp lägga beslag på Hixani och södra Yttersol för att kunna kontrollera hela spannmålskedjan? Yttersol lär då ta in erebosier som legoknektar och som allierade för att balansera felicierna.

Kanske hertigen av Indarrike således också erbjuder en allians med Gredelmark så att denne kan ta över norra Yttersol som befolkningsmässigt domineras av luksiler. Eller erbjuder hertigen av Yttersol hertigen av Gredelmark delar av norra Yttersol mot att denne allierar sig med hertigen av Yttersol och angriper hertigen av Indarrike? Och vad lär adelsmännen i det evigt splittrade Indarrike OCH Yttersol göra av saken? Försöka kröna sig själva som hertigar? Kan det bli så att det blir Salamora som blir kungens bästa allierade för att stävja storkrig i Indar? Eller är möjligen hertigen av Salamora redan allierad med någon av parterna?

Kaos i Indar för att hålla zorakierna upptagna kan faktiskt vara en medveten felicisk strategi inför en felicisk uppgörelse med Erebos. Fast ett zorakiskt-caddiskt krig hade varit kanske ännu bättre. För då hade både Zorakin och Caddo varit upptagna medan Felicien angriper Erebos. [10]

Likermark

Befolkning: Penner. I Grimaniträsket finns stammar med reptilmän. Dessa står dock utanför samhället.

Befolkningstäthet: Medel

Heraldisk vapen: Se: Heraldik i Zorakin

Officell residensstad: Drällinge

Hertig: Adalhelm Korp av Likermark och Bregerudd (Hertigfamiljen Korps förstfödda söner ges alltid ett förnamn som slutar med -helm för att hedra sin store anfader Kruxhelm (...eller kanske istället helgonet S:t Willhelm då Kruxhelm mest var känd för sin armstyrka och oduglighet som kung?))

Geografi:
Hertigdömet Likermark domineras idag av Grimaniträsket och Torilskogen. Grovt kan man säga att hertigdömet består av en fjärdedel Grimaniträsk, en fjärdedel Torilskog och resten är jordbruksbygd.

Ekonomi:
Jordbruket domineras av boskapsskötsel samt spannmålsodling som avvattnas via diken från floden och träsket. Längst kusten bedrivs en hel del fiske. Hertigdömet är ganska fattigt och de rika naturtillgångarna som Torilskogen skulle kunna ge är svårnyttjade på grund av att skogen döljer en hel del svartfolk.

Historia:
Torilskogen har varit befolkad av svartfolk ända sedan hertigarna av Likermarks enda kung på tronen, Kruxhelm Armstarke (110-138 e.O.), misslyckades med att hantera den stora svartfolksinvasionen år 126 e.O.

Den enda personen med någon form av makt som försökte göra något åt invasionen var Hertig Miskrun av Pharynx. Hans underlägsna här försökte förgäves bromsa svartfolken medan kung Kruxhelm långsamt, nästan ovilligt, började försöka mönstra sin armé. Slutligen i ren desperation försökte hertig Miskrun stoppa svartfolkshärens överfart över floden vid det kritiska Blotferpasset genom att bombardera dem med brinnande olja. Taktiken lyckades bara delvis. Stora mängder svartfolk dog brinnande eller drunknande MEN floden förde med sig den brinnande oljan lång väg längs floden, vilket fick till följd att stora delar av det torra landskapet i östra Grindanu antändes, bl.a. norra delen av Likermark, kung Kruxhelms eget hertigdöme.

Kung Kruxhelm och hertigarna från Grindanu blev förgrymmade och rådet satt i rådslag i tre veckor. Under tiden lyckades de kvarvarande svartfolken ta sig till Torilskogen och bosatte sig där. Det sägs att det var från denna tid som Torilskogen började ändra karaktär från en ljus lummig lövskog till att bli mörk, dunkel och farlig.

Hertig Miskrun som förföljt svartfolken tappade besinningen i raseri och störtade med sina riddare in i Torilskogen efter svartfolken. Ingen har hört av honom sedan dess.

Kung Kruxhelm försökte under resten av sin regeringstid förgäves driva ut svartfolken från Torilskogen då skogen och Grindanubergens naturtillgångar utgör hertigarna av Likermarks ekonomiska ryggrad. Men svartfolken var där för att stanna.

Knappt tio år senare valdes hertig Miskruns son Karolu XI till kung och från den linjen stammar dagens zorakiska kungar.

Övrigt:
Hertigarna av Likermark anses tillhöra den Greverydska orden och har en historiskt ansträngd relation till hertigarna av Dreverike. Hertigfamiljen Korp är idag en skugga av sitt fornstora jag. De är inte mycket rikare eller militärt mäktigare än en medelmåttig baron. Enda orsaken att de fortfarande kan kalla sig hertigar är för att grevefamiljen Tjurhuvud, som händelsevis är den mäktigaste familjen i Likermark och en av de mäktigare i Grindanu, beskyddar hertigfamiljen Korp. Familjen Tjurhuvud är rejält ingift med Korp och det är greven Tjurhuvud som i praktiken regerar hertigdömet Likermark. Men som hertigar får familjen Korp skulden i de fall folk klagar på styret och skatterna i Likermark. (Talessättet "Att stjäla som en Korp" har en dubbel betydelse bland bondebefolkningen i Likermark.) Familjen Tjurhuvud har också lagt beslag på ett par poster som bontisâler.

Pharynx

Befolkning Hälften av befolkningen består av penner och hälften av raxorer

Befolkningstäthet Medel

Heraldiskt vapen (borde vara kopplat till familjen Lindeworms vapen: [11] )

Officell residensstad Pharynx

Hertig Girloff Girloffsson Gyllenhelm (förvaltar hertigdömet tills en tronarvinge är född) av Pharynx, Prins av Raxberg (farbror till Kungen av Zorakin)

(Raxborg var en av de raxoriska hövdingarnas säte. I begynnelsen av det zorakiska rikets tillblivelse gifte sig Lindwormarna med döttrar till Raxborgs raxoriska hövding, och vann därmed raxorernas lojalitet.)

Geografi
Hertigdömet domineras i de södra och mellersta delarna av ett omväxlande kulligt, halvöppet, lätt beskogat landskap. I norr blir landskapet allt vildare, bergigare och betydligt mer beskogat. Trädfloran domineras av ekar, lind, äkta kastanj samt pinjetall i de låglänta områdena, samt lönn, bok, silvergran och lärk längre upp i bergen.

Historia
Pharynx historia är lång, blodig och egendomlig. Fram till lindiskiarnarnas invasion dominerades området av raxorerna. Lindiskiarnarna anlade sin huvudstad i Pharynx och byggde legendariska underverk. Kriget mellan människorna och lindiskiarnarna hade sitt epicentrum i detta område. De flesta av lindiskiarnarnas byggnadsverk förstördes kort efter de besegrats och fördrivits. En byggnad finns fortfarande att beskåda. Den inrymmer i dag Pharynx bibliotek. Byggnadens arkitektur är förfinad på ett sätt som inte har sin like i hela Aidne.

Hertigarna av Pharynx är den rikaste och politiskt mest framgångsrika hertigfamiljen i Zorakin. Först var Girloff I kung 15 f.O. - 6 e.O. Sedan var det Arviden II, 44-59 e.O. (kusinbarn till Arviden I Hårdhänte och sonson till Girloff I). Slutligen valdes hertig Miskruns son, Karolu XI, till kung år 138 e.O. Hans son Karolu XII lyckades därefter omvandla Zorakin från ett valkungadöme till ett arvkungadöme. Och från den linjen stammar dagens zorakiska kungar.

Det gör också Pharynx till vad man skulle kunna kalla ett kungligt hertigdöme. Kronprinsen är således hertig av Pharynx.

Ekonomi
Pharynx är ett rikt hertigdöme. Jordbruket domineras av vinodling, spannmål och boskapsskötsel. Hertigdömet är dessutom relativt rikt på skog. Men det som verkligen bidragit till Pharynx rikedomar är att Zorakins största koppar och tenngruvor finns här. Flera av gruvorna ägs av hertigfamiljen och anses som en av de främsta orsakerna till hertigarna av Pharynx tidiga politiska framgångar.

Övrigt
Historiskt och geografiskt tillhör hertigdömet Pharynx de mäktiga nordliga hertigdömena. Men då hertigarna av Pharynx är så intensivt kopplade till kungamakten står de vid sidan av och är tillhörande det så kallade Kungapartiet.

Stad kallad Svartborg, Svartkester eller Svartevad i Pharynx: [12]

Salamora

Befolkningsgrupper Penner (ca. 30%), legerdier (ca. 20%), luksiler (ca. 20%), raxorer (ca. 20%), halvlängdsmän (ca. 5%), alver (ca. 5%)

Befolkningstäthet Låg/Medel

Heraldiskt vapen Svart grip mot guld

Officell residensstad Chrymil

Hertig Wilfred Grijp av Salamora och Chrymil

Geografi
Ett kuperat, glest beskogat ängslandskap i söder, småbergigt och ganska välbeskogat i mitten. Stora berg och stora täta skogar i norr och nordost. Salamora är ett till ytan stort hertigdöme med mycket varierande natur. I söder dominerar det för Aidne så typiska ängslandskapet med de glesa ek- och lindskogarna. I de centrala delarna och i Nordbergaskogen blir skogarna tätare. Trädskiktet domineras av bok-, lönn-, och silvergranskogar. Längst i norr i Aidnebergen dominerar lärk, rödgran och tallskogarna. Floderna Solaån, Granströmmen och Niggefora flyter genom Salamora och i deras dalgångar ligger hertigdömets viktigaste odlingsbygder. Här ligger även den vackra sjön Anja.

Ekonomi
Hertigdömet är tämligen rikt. Järnfyndigheter och skogsbruk bidrar till största delen av denna rikedom. Förutom timmer bidrar skogarna även med tjära och pälsverk. Jordbruket domineras främst av får- och boskapsskötsel. I flodernas dalgångar odlas det mest korn samt mycket goda vita viner.

Historia
Hertigarna av Salamora har historiskt alltid varit mäktiga. Det land som Valien I gav till Hertig Salamoras släkt visade sig innehålla ganska stora järnfyndigheter och stora skogar, något som byggt upp Salamoras rikedomar.

Hertigarna av Salamora har haft en kung, Arviden I Hårdhänte, 6-12 e.O. Arviden blev känd som en hårdhänt härskare som bekände sig till den Lysande Vägen vid trettiofem års ålder efter ett besök i Caddo. Året efter kröntes han till kung och påbjöd den Lysande Vägen som officiell religion i Zorakin. Han drog sig inte för att använda våld för att påtvinga Etins lära bland vantroende. Enligt sägnen dog han av ett blixtnedslag kort efter det att han förstört ett avgudatempel.

Hertigarna av Salamora hann aldrig bli kungar igen. Erfarenheten från Arviden I Hårdhänte förskräckte. Nuvarande hertigen av Salamora är en slug och äregirig man i behov av pengar för att ha råd med det hov och den trupp han anser att hans position kräver.

Övrigt
Just pengar anges som huvudorsak varför hertigen invaderade Fristaden 591 e.O. Hans tanke var att ta kontroll över den inkomstbringande handeln mellan dvärgarna och Caddo. Detta visade sig vara en felkalkylering från hertigens sida. Istället för att rulla i pengar så stoppades handeln i Fristaden tvärt. Dessutom kan hertigen allvarligt ha förtörnat kungen då Fristaden var en kunglig fristad (med stora friheter men ändå) och av den skatt som betalades gick en inte oansenlig del till kungen. (Skrivas in att hertigen tvingades (exakt hur?) överge Fristaden 599 e.O. och att kungen tog över och tillsatte en borggreve.)

Salamora anses vara en av de ledande familjerna inom den Greverydska orden.

Om den första hertigen av Salamora: [13]

Slättebo

Befolkningsgrupper: Befolkningen består av penner (ca 50%), echter (ca 10%)?, raxorer (ca 35%), halvlängdsmän (ca 5%)

Befolkningstäthet: Medel

Heraldisk vapen:

Officell residensstad: (Fil)Tofia

Hertig: Leovin Stirzberg av Slättebo

Geografi: Floden Stirpaz dalgång dominerar landskapet i hertigdömet. Här bor den mesta befolkningen. Här finns de bästa jordbruksmarkerna i hertigdömet. Ek, kastanje, lind och lönn dominerar trädfloran. Längre åt norr och öster blir naturen mer beskogad och kullig. Här dominerar bok, lärk och silvergran trädskicktet. Längst i norr ligger Aidnebergen med sina vilda skogar och inte så långt där bortom - Svarta Tornet.

Ekonomi: Hertigdömet är tämligen rikt med högproduktivt jordbruk som domineras av spannmålsodling, vinodling, citrusodling och boskapsskötsel. Floden Stirpaz förser bönderna med ett fritt och rikt fiske vilket gör bondebefolkningen i länet tämligen rikt. Från skogarna hämts outtömliga mängder virke och pälsverk som flottas längst floden.

Historia: Hertigdömets enda riktiga stad, Tofia, liksom dess tvillingstad på andra sidan floden, Fil, har anor från kejserlig tid. Detta bär den vackra och tungt fortifierade så kallade Kejsarbron vittnesbörd om.

På Ingenmansön som det mäktiga brotornet står på sägs det legendariska "De trettio tappras slag" stått. För att göra slut på stridigheterna om floden äganderätten till floden Stirpaz sände echter och penner ut sin 30 främsta krigare. Alla dog så floden, Ingenmansön och Brotornet förklarades neutral mark som ingen ägde men alla fick använda sig av.

Hertigarna av Slättebo har aldrig blivit valda till kungar. Historiskt har de haft goda kontakter med hertighuset från Pharynx och stöttat Pharynx vid ett par kungaval. Hertigarna av Slättebo är de som i släktskap och ingifte stått närmast hertigarna av Pharynx.

Övrigt Hertigarna anses tillhöra den Greverydska Orden men står också kungamakten nära.

Tillägg:

*Information om hur den förra(?) hertigfamiljen dog ut under Sjökriget: [14]

*Familien Borvix inehade tidigare hertigtiteln i Slättebo (sista hertig Obrian Borvix)

*Den mest kände av Slättebos hertigar är möjligen Hertig Anvil och hans excentriska hustru Fru Brigantia den Synska. Hertig Anvil gjorde sig känd som en kapabel härförare under svartfolkinvasionen 484-485 e.O. När svartfolk belägrade Fil-Tofia och lyckades erövra Fil stod Hertig Anvil och hans trupper emot och uthärdade en lång och påfrestande belägring tills kungens här kom till hjälp. Om Fru Brigantia viskas det att hon på något sätt fick lära sig magi av en häxa när hon växte upp i Tofias hertighov som dotter till en riddare.Legenderna säger att hon hade ett hemligt rum på slottet i Tofia som hon och hennes läromästare nyttjade under hennes studier. När läromästaren dog eller försvann så behöll Brigantia kunskapen om det hemliga rummet för sig själv. Under kriget mot svartfolken och belägringen av Fil-Tofia så ska hon enligt sägnerna nyttjat sina mörka kunskaper för att rädda sin make, sina barn och sig själv från de mordförsök och sjukdomar som Svarta Tornet, kom det senare fram, sände mot dem och hela Philmark och Slättebo. Hertigens och Fru Brigantias giftermål betraktades för övrigt på sin tid som en enorm skandal. Ingen kunde förstå hur Hertig Anvil kunde nedlåta sig att gifta sig med en simpel landlös lågadlig riddares dotter. Men paret kom att bli smått legendariska redan under sin tid och stoff för sägner och ballader in i nutid.

*Om Historia: Slättebo var ursprungligen ett grevskap i norra Dreverike som blev ett markgrevskap som blev ett hertigdöme under Tronföljdskriget. Där borttvingades Iberiko Bastardens utnämnda hertig (Namn?) av en greve som stödde Valien (Namnförslag: xxx Borvix). Denne greve blev således Hertig i sin tur. Den hertigätten dog ut i sjöslaget vid Selim. Anfadern Stirzberg (William Stirzberg /Admin). Gifte sig med änkan...(vill jag minnas). Han bedrev omfattande kaparverksamhet i ett försök att störa feliciernas blockad. [15]

Utkast till mer Historia: [16]

Om gruvorten Haak ...och möjligen fästet Järngård: [17]

Yttersol

Befolkning Penner 20%, luksiler 25%, legerdier 30 %, dalker 8 %, morelvidyner 7 %, ankor 5 %, halvlängdsmän 5 % (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad, bland människorna sker givetvis en hel del korsgiften mellan de olika grupperna).

Befolkningstäthet Medelhög

Heraldisk vapen Se: Heraldik i Zorakin

Officell residensstad Hixani

Hertig Martel Ulvstand av Yttersol och Seehus

Geografi Grovt kan man säga att hertigdömet består av en sydvästlig del runt Hixani och en nordöstlig del gränsande till Gredelmark. Hertigdömet består i sydväst huvudsakligen av ett varmt, torrt, småkulligt och glest beskogat ängslandskap där stenek, ängsek, ätlig kastanj och pinjetall dominerar trädflora. Undantaget i de centrala delarna av södra Yttersol där Solåns många armar skänker vatten och bördighet och landskapet blir mer grönskande, vackert och mer beskogat. Lindar, sumplönn, locust och kärrek tillförs till trädfloran. Stora odlingsterasser med allehanda spannmål och grönsaker samt lundar med fruktträd återfinns runt byarna. Längst i syd vid havet har deltabildningen från en av Solåns armar bildat en massa öar med mycket hög bördighet. Här ligger kanalstaden Hixani på 7 öar och med en mindre del på fastland. I sydöstra Yttersol blir landskapet först mer torrt och de av ekar, kastanjer och pinjetall glest beskogade ängsmarkerna återkommer men sedan blir klimatet allt mildare ju längre norrut man reser. Havet dimma sveper längre in i landet om morgnarna och skänker välbehövlig fuktighet. Landskapet blir mera kulligt och omväxlande. Här och var reser sig kusten från låglänta sandstränder till mer bergiga utlöpare där fiskebyar tycks klänga sig fast längst klipporna. Skogsdungarna växer i storlek och blir tätare och andelen lind och lönn blir vanligare. I detta huvudsakligen torrare landskap dominerar odling av citrus och vin samt veteodling och boskapsskötsel. Gruvdrift är också vanligt förekommande.

Politik Yttersol består domineras politiskt av två folkslag: Pennerna och luksilerna. Pennerna dominerar i dag framförallt den sydvästra delen av Yttersol med Hixani som huvudstad. Här bor också huvuddelen av hertigdömets legerdiska befolkning. Legerdierna är oftast livegna bönder under pennisk adels styre. I nordost dominerar luksilerna. Även här bor det penner men den luksiliska adeln har i huvudsak lyckats behålla en stor del av sina egendomar och sin makt i denna landsdel. Yttersol är ett av Zorakins mest oroliga hörn. Här pågår ständigt kampen om hertigtronen. Luksilernas adel har aldrig brytt sig om att tävla om hertigtiteln. Trots det så är det just en luksilisk adelsman som har suttit längst på titeln som hertig av Yttersol. I 41 år satt riddar Adramel O`Bardisee som hertig av Yttersol efter att ha valts till titeln i vad man trodde skulle bli en kort övergångsregering. Dessa år kallas allmänt Yttersols lyckliga tid, en tid av fred och välstånd. Detta var också tiden för den Morëlvidyniska Exodusen, när många morelvidyner av adinisk tro sökte skydd i Zorakin. Hertig Adramel gav dem tillåtelse att slå sig ner i Yttersol. När han sedan dog lämnade han titeln i arv, inte åt sin son som många (inte minst den penniska adeln) väntat. Utan till den som visade sig mest värdig. Följden blev att den penniska adeln, som för en gångs skull hade enats inför vad de trodde skulle bli en uppgörelse mot luksilerna, föll i sär i nytt inbördeskrig i kampen om att själva vinna hertigtiteln. Luksilerna höll sig utanför striden. Detta har nästan blivit regel i Yttersol. Luksilerna håller ihop och sköter sitt medan den penniska adeln är splittrad i sin ständiga kamp om hertigtronen i Hixani. Samtidigt genom att vara samlade har Luksilerna mer än en gång blivit den avgörande vikten i pennernas strider om hertigtiteln. Men luskilernas lojalitet är lika svår att vinna som den är enkel att förlora. Hotar hertigen i Hixani den luksiliska befolkningens självständighet så förlorar han deras stöd. Och de övriga penniska adelsmännen faller hertigen i ryggen.

Ekonomi Jordbruk och fiske präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man grönsaker, spannmål, citrus och vin samt föder upp nötboskap och en sorts svartgulbrokiga grisar. Fisket är mycket omfattande, det fins gott om hummer och ostron i havet utanför Yttersol. Man producerar främst lufttorkade skinkor, torkad och saltad fisk, saltat kött, korvar, ostar, frukt, grönsaker och hudar till rustningar. Vinerna från de nordöstra delarna är högklassiga. I de nordöstra delarna bryter man även stenkol och ädelstenen topas som exporteras vidare till vapensmedjorna och juvelerare i Gredelmark och Luksilo.

Historia Ursprungligen var Yttersol delat av legerdier i syd och luksiler i nordöst. Hixani var legerdiernas andra stad men grundlades av erebosier som handelsstad och omlastningsstad för spannmålshandeln i från legerdiens kärnland. Hixani var väl skyddat ute i Solåns delta och detta hindrade lindiskiarnarna från att inta staden. Efter Lindskiarnerkriget tog pennerna över landet. Legerdierna var stark försvagade och böjde sig fullständigt. Men luksilerna var inte förtjusta i pennernas krav på överhöghet och rustade för krig. En rad skärsmytslingar och trevande stridigheter förekom och pennerna tvingades inse att luksilerna var betydligt mer välorganiserade militärt och politiskt än exempelvis de flesta folkslag i Aidne vid denna tid, pennerna och echterna undantagna. Luksilerna trodde i sin tur sig ha Caddos stöd. Men Caddo gjorde en allvarlig politisk blunder. Istället för att alliera sig med luksilerna så lät Caddo Luksilo omfattas av samma blockad som övriga delar av det nyblivna Zorakiska riket. Ställda inför faktumet att stå ensamma mot pennerna valde luksilerna det säkra för det osäkra och förhandlade fram ett förenande av det Luksiliska riket med Zorakin. Zorakierna beslöt att splittra det förhållandevis starka Luksiliska riket i tre delar och lät den norra delen bli en del av hertigdömet Salamora, den södra delen en del av hertigdömet Yttersol. Slutligen blev det luksiliska kärnlandet runt staden Luksilo markgrevskapet Gredelmark. Och den luksiliska kungafamiljen blev markgrevar av Gredelmark. Dessa har senare uppgraderats till hertigdömet Gredelmark och hertig av Gredelmark.

Tillägg: Hur grevarna Uveklo övertog hertigtiteln (men som inte längre innehar den?) när den gamla hertigen av Yttersol (namnförslag: Orentz Krosse) som var Zorakins riksamiral dog under Sjökriget: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=14998#14998

Tillägg:regerades en tid av familjen Uveklo efter Sjökriget

Tillägg:regerades en tid av familjen Tammar, fram till slaget vid Nansee 531 e.O.

Övrigt På grund av den turbulenta politiken så är det svårt att uttala sig om hertigens politiska tillhörighet. Hertigen av Yttersol är allt som oftast mer fokuserad att hålla sig vid liv och kvar vid tronen som hertig. Krig av någon form pågår jämt i Yttersol. Till skillnad från resten av Zorakin är det inte ovanligt att adelsmännen slåss även på havet med egna små flottor. En utveckling som accelererat det senaste århundradet på grund av att allt fler adelsmän i Yttersol är djupt involverade i smuggling bland annat över Morëlvidyn.

Övriga län

Pendonien

[Län som omger huvudstaden Pendon]

...består länet av ett antall markisat, sådana som ges av kungamakten som belöning för vissa ämbeten?

Markgrevskapet Ostmark

Ostmark är ett politiskt mosaiklandskap av LV-borgar, sätesgårdar, bevakningstorn, "fria" byar med enkla vallade pallisader med bönder som svarar direkt under länsherren eller kungen. Ett nybyggarsamhälle där både stora möjligheter att göra sig en framtid och stor fara för liv och hälsa finns att få för såväl bonde som klerk och (tidigare) jordlös adelsman.

Befolkning: Penner 25 %, Raxorer 25 %, Legerdier 20 %, Luksiler 20 % samt grupper av Halvlängdsmän (ca 10 %). (Befolkningstillhörigheten är grovt uppskattad. )

Befolkningstäthet: Låg

Heraldisk vapen:

Officell residensstad: Avundens passage [18]

Markgreve: Arviden Grijp av Ostmark (Tillhörande Hertigsläkten Grijp av Salamora)

Geografi: Hertigdömet består huvudsakligen av ett något svalare klimat än övriga Zorakien med dimmoln som sveper in landskapet på morgnarna under somrarna och där lite mer regn faller under vintrarna. Landskapet på halvön reser sig kanske 50 meter upp ur havet för att väl där uppe bli ganska flakt och beskogat. Skogarna domineras av kustgranar, stora ekar, storbladiga bokar, röda jättegranar, skogslönn och rhodedendronarter i träd- och buskskiktet. Närmare Aidnebergen och Nordbergaskogen reser sig enstaka småberg.

Historia: Ostmark drabbades hårt under den tredje konfluxen. Efter det har området under omgångar härjats av kringströvande svartfolksband. Området har således aldrig riktigt återhämtat sig förrän på slenare tid. Detta påbörjas när Fristaden grundas 511 e.O. av förrymda livegna, brottslingar. Staden blir en viktig handelsplats mellan dalker och dvärgar. Båda folken hjälper till med utbyggandet av Fristaden vilket bidrar till stadens mycket säregna utseende. År 591 e.O. invaderade Hertigen av Salamora Fristaden. Handeln mellan dvärgar och dalker avbröts. Landområdet omkring Fristaden fram till Zorakiens "gamla" landgräns annekteras och blev formellt ett zorakiskt markgrevskap. Som markgreve sattes en yngre son av Salamoras hertigfamilj. Stora förläningar gavs också till Lysande Vägen. Både till Solorden och till ett nytt bontisât som instiftades i Ostmark. Kungen förlade en garnison Regaliegardister till Fristaden.

Ekonomi: Förhållandevis fattigt. Jordbruk och självhushållning präglar ekonomin i hertigdömet. Framför allt odlar man spannmål, frukter samt föder upp grisar och får. Omfattande fiske bedrivs längst kusten. Timmer och pälsverk är viktiga handelvaror. Man odlar också rökblad, i synnerhet halvlängdsmännen. Många människor tar efter och odlar rökblad även de.

Den avbrutna handeln mellan dvärgar och dalker påverkar ekonomin hårt. Detta har fått till följd att Fristadens borgare bjudit in erebosier från Nohstril att handla timmer, spannmål och rökblad (motsvarande tobak) i staden. Vad dalkerna tycker om det kan man fundera över.

Övrigt: Hertigdömet påverkas av avståndet från övriga Zorakin samt skicket på vägarna till Ostmark. Det tar tid att resa dit via landvägen. Att sätta Via Aidne från Chrymil och avstickaren ner till Fristaden i gott skick har hög prioritet men är inget som görs i en handvänding. Man måste också bygga upp bevakningsposter för att vakta över vägavsnittet och förse resenärer med skyddade rastplatser. Till att börja med bygger man huvudsakligen mottar med träpalissader.

Markgreven tillhör hertigfamiljen Grijp av Salamora och den Greverydska orden. Kungens representant i Fristaden är kungen brorson, borggreve Havelock Girloffsson Gyllenhelm. En mycket duglig administratör och hygglig krigare.

Samhälle

Måste redigeras...

Zorakien är ett feodalt samhälle. När Kungen av Zorakien skulle belöna sina närmaste män efter Lindskiarnerkriget gjorde han dem till hertigar som svor honom en trohetsed. Dessa fick egna hertigdömen i det nya riket. Då kungen själv inte kunde skaka fram den mängd soldater och riddare som behövdes för att försvara landet blev hertigarna ansvariga för detta i de olika landsdelarna. Hertigarna behöll det största och bästa grevskapet själva och delade upp marken mellan 4 till 6 grevar som svor trohetsed till sin hertig. Dessa grevar tog det bästa godset för egen del och delade upp resten av marken till baronerna som svor trohetsed till sin greve. Alla dessa Hertigar, grevar och baroner ska hålla sig med egen trupp och riddare. Kungen insåg dock att han inte kunde livnära sig på Marken runt pendon ensamt. Han beslöt därför att de 20 bästa baronaten i landet skulle bli Markisskap. Markiserna svor sin trohetsed direkt till Kungen. Inkomsterna här går direkt till kungen. Bönder som bor på Kronomark betalar också skatt direkt till Kungen. Likaså gör de så kallade Fristäderna som betalt sin såkallade frihetslösen och inte längre lyder under någon adelsman. Ursprungligen var Zorakien ett valkungadöme. Kungatiteln vandrade runt olika hertighus tills en av Kungarna av Hertighuset Pharynx, Kung Karolu XI, som lyckade övertyga baronerna och markiserna i det Kungliga rådet att rösta mot hertigarna och grevarna för ett införande av arvkungadöme. Allt sedan dess är titeln Hertig av Pharynx en titel som tillfaller kronprinsen. Två av markisskapen tillfaller de två kungliga rådgivare som kallas Kanslern (civil ledningen) och Marsken (ledning av kungens styrkor). Likaså var heller inte länen formellt sett ärftliga. När länsinnehavaren dog valde dess överordnade ny länsherre. Dvs Grevar valde baroner, hertigar valde grevar och kungen valde formellt Hertigar. Oftast var det dock regel att sonen till den sittande länsherren blev ny länsherre. Idag är arvsrätten reglerad i lag. Idag är det bara Markisskapen som inte är ärftliga bland länen.

Styrelseskick

Zorakin är en feodal Monarki. Kungadömet är idag ett arvskungadöme och Kungen är åtminstonde på pappret absolut. Han kan, om det honom så lyster, bestämma allt själv genom diktat utan att inhämta råd från någon. Men i praktiken låter han oftast riksrådet och hovadministrationen ge honom råd och hjälpa honom med vardagsbestyren.

Kungamakten

[Behöver redigeras, handlar nu mest om Regaligardet...]

Kungmakten har allt sedan Sjöslaget vid Selim 392 e.O.försökt stärka den kungliga styrkan och makten. Kungen lät bilda Regalieorden sedan Felicien krossat den Zorakiska flottan. Syftet med orden som direkt lyder kungen var att skydda Zorakins då försvarslösa kust. Resultatet har nu börjat visa sig. Kungligt kontrollerade skeppsvarv har sakta men säker börjat bygga upp en flotta som är värd namnet. Den kan inte stå upp mot Felicierna än men kan försvara Zorakin mot piratanfall. Dessutom har kungen på senare år utvidgat Regalieorden till att bygga upp en armé med den gamla kejsartiden som förebild. Den första och andra legionen av Regalieorden har skapats bestående av vardera 3600 infanterister och vardera 600 Armborstskyttar. Infanteri och armborstskyttar kan man dessutom hämta från vanligt folk och det kostar inte alls lika mycket som riddare vilket innebär mer trupp för pengarna och det fungerar bättre i strider i berg och skogar. Utöver det har kungen fortfarande sitt kavalleri och sina riddare. Kungens armé kan utan vidare slå alla hertigar var för sig men går 2 eller 3 hertigar ihop så blir de svåra. Kungen är därför bekymrad över Wilfred av Salamoras militära framgångar. Att Fristaden nu officiellt är en del av Zorakin är enbart positivt men Salamora och hans parti börjar att bli hotfullt starkt.

Det är viktigt att tänka på att Zorakin var ett valkungadöme fram till år 156 e.O. då Karolu XII lyckades med konststycket att införa kunglig arvsrätt mot överhusets (hertigarna och grevarna) vilja genom att få med sig hela underhuset (baroner, kyrkan och markiserna) i beslutet.

Dagens kung är Valien VII Rättråde, gift i sitt andra äktenskap med Gertlinn Echte från Kardien.

Drottning Gertlinn av Zorakin

Riksrådet

Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det, som nämnts ovan, ett riksråd. Ursprungligen var Kungen tvungen att inhämta godkännande ifrån riksrådet. Riksrådet bestod då av adeln och Zorakiens andliga adel, det vill säga bontisaler och kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller kungsmark). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad. Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI 156 eO förmå baronerna, som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade), att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiser, friherrar och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom. Idag fungerar riksrådet snarare så att man lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad. Kungen fattar det slutliga beslutet. Rådet har i princip inget veto- eller bestämmanderätt men fungerar som administration och barometer och möjliggör för kungen att avläsa folkets och de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta. Viktiga personer i rådet är Drotsen, Kanslern och Marsken. Den zorakiske kerigassen ingår också alltid i det kungliga rådet. En annan person som ofta anses ha ganska stor makt och kungens öra är Hovmagikern. Vilken skola hovmagikern tillhör har skiftat genom århundradena. Oftast har det varit en animist från Animisternas skola i Kra eller en mentalist från Mentalisterna hus i Pharynx.

Riksrådets medlemmar

Drotsen Greve Borodrik Sorthelm av Ryng

Ståthållaren Riddare Martel Hammar av markgrevskapet Angelmark (Närmsta underlydande till riksdrotsen och chef för Fögderiet (slottsfogdarna) och Ständerna (Städerna?) (fria borgmästarna), dvs förvaltningen av kungsmarkerna och fristäderna)

Myntmästare Mäster Solvens Silverslant

Kanslern Riddare Ragnvald Sterne-Björnhugg av hertigfamiljen Dreverike

Riksskattemästare Riddare Manfred Grijp av hertigfamiljen Salamora

Tullmästaren Riddare Fabian Blåtorn av baronatet Gröneborg

Spionmästaren Riddare Aron från Kra

Marsken Markis Berthold Axman av markgrevskapet Junemark

Storamiralen Greve Krind O`Ulvakus (från hertigdömet Luksilo)

Kerigassen Hans Helighet Fengald av Indarsol

Hovmagikern Fryna från Thespia (från Animisternas Orden i Kra)

Riksmarskalk Riddare Didrian Gyldenmark av hertigfamiljen Amtefjärd (chef över Hovstaten, medlem i Riksrådet, Kungens högra hand och har även i nödfall viss beslutsrätt-officiella källor)

Hovmarskalk Riddare Dormant Schlummer (Organisatören)

Seneskalk Lärde Laurendus Drejare (Ekonomen)

Hovjägmästare Riddare Osvan Hirsche av hertigfamiljen Inberg (ansvar för kungliga jägeriämbetet och jaktparkerna)

Hovstallmästaren Riddare Einergrid Ramm av Grå hallar

Härolden riddar Justus Horn av Oreberg

Överheraldiker (även kallad Draken, Väktaren av Vapnen) Lärde Harold Höök

Från forumtråd: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=22495#p22495

Sociala stånd

• Adel

Högadel: Denna klass representeras formellt av Zorakins Hertigar och Grevar.

Lågadel: Denna klass representeras av Zorakins Baroner, Markiser och Riddare.

Cirka 5% av befolkning anses tillhöra de adliga stånden.

Högadeln ser visserligen nyttan med god avkastning från sitt spannmål, men de är så fast i ett gammalt tänkande om feodal vapenmakt, att de inte riktigt greppat vikten av handeln och den ekonomiska makten. Dessutom är hertigarna som representerar ledarskiktet i högadeln fast i en intern konflikt mellan de mäktiga nordliga hertigarna och de sydliga hertigarna (vars makt manifesteras i det Sydzorakiska brödraskapets orden, grundad 545 e.O.). Hertigarna och högadeln är på inget sätt svaga, i synnerhet inte militärt. Men de börjar känna av ekonomiska problem. De känner att deras makt och rikedom börjar rinna ut som sand mellan fingrarna och det frustrerar dem. Deras härer kostar pengar och spannmålet betalar sig inte lika bra längre. Anfallet mot Fristaden var ett utslag för denna frustration och behovet "att göra något". Men pengarna rullar inte in som de sammansvurna räknat med. Tvärtom så minskar intäkterna sedan priset på spannmål sjunkit. Och splittringen mellan de sydliga och de nordliga hertigarna kan bli än värre om de sydliga (den oheliga alliansen i de nordliga hertigarnas ögon) vidtar åtgärder för att skydda sig ekonomiskt och sluter särskilda avtal med lågadeln, handelshusen och med Caddo. –"De låga spannmålspriserna är Caddos fel! Man borde fortsätta och invadera hela Caddo. Då skulle säkert pengarna komma in i högadelns börser. Där de hör hemma".

• Borgare

Denna grupp människor är fria enligt den lag som stadgar "Stadsluft gör fri". För att få kallas stad måste kungen eller en hertig i ett län fastställa stadsrättigheter. Annars är orten att ses som en köping som således endast har begränsade handelsrättigheter. Folket är då heller inte fria utan "tillhör" hertigen eller adelsmannen som äger köpingen. Bland "Borgare" räknas handelsmän, hantverkare, gesäller och andra invånare i Städer.

Cirka 10 procent av befolkningen bor i städer och köpingar. Ca. 30% av dessa är Kronans undersåtar.

Handelsmännen och lågadeln (som ofta allierar sig med borgarståndet?) i Zorakin riktar i huvudsak blickarna och intresset mot Erebos och Caddo på grund av handeln med spannmål, timmer, tjära och järnvaror. Erebos och Caddo är nog lika intresserade av handeln med Zorakin (solstenar, pärlor, siden från långväga handel, och andra lyxartiklar). Zorakin är helt enkelt de båda öländernas kornbod och timmerupplag för deras livsviktiga marin. Dessutom finns där massor av potentiella kunder i form av adel som är förtjusta i ädelstenar som solstenar (Erebos) och pärlor (Caddo). Bland borgarna och lågadeln förekommer en vurm, en renässans, för kejsartidens ideal och konst. Detta "mode" är en motvikt till högadelns feodala riddarideal som upplevs som passé och förknippat med de senaste årens motgångar. -"Endast med en stark och enad nation med en stark regent och en regering där all adel, präster och borgare är representerade och delaktiga i beslut rörande inrikes affärer och handel kan Zorakin bli en lysande nation igen". (Ett zorakiskt uppslag till Magna Charta.)

• Präster

Kyrkan och prästerna är en andlig adel. De ser med viss ovilja på handeln med Caddo. Men de är samtidigt ogillande till hertigarnas stora makt. Kyrkan står förhållandevis nära kungen i många frågor och verkar för en stärkt centralmakt (så länge detta inte innebär negativa konsekvenser för kyrkan och dess ekonomi). Kyrkan i Zorakin har ganska stora och starka infanteriförband och kyrkliga riddarordnar till sitt förfogande och tvekar inte att använda dem om någon adelsmän försöker "förvärva" mark som är kyrklig. Många lågadliga samt yngre söner till högadliga söker sin bana som kyrkoriddare. Vissa bli munkar eller präster och förväntas göra karriär inom kyrkan. Fastlandskyrkan är officiellt motståndare till livegenskap. Samtidigt kommer många ur fastlandskyrkans ledande skikt från adeln. Därför gör inte kyrkan så stort väsen av saken. En hel del handelsmän och borgare har mött den dalkiska tron i Caddo och tilltalas av den. Vissa dyrkar den dalkiska grenen i hemlighet. Sedan gammalt finns det även kvar en minoritet adelsmän som håller sig till den dalkiska tron. Religiösa spänningar kan komma att växa. Vad gäller Fristaden så har kyrkan stött den nordliga högadelns angrepp på Fristaden. Kyrkan har sett Fristadens dalkiska influenser som en inkörsport för den dalkiska kyrkans missionärer och därmed som ett hot mot fastlandskyrkan.

• Bönder

Bönderna utgör cirka 80% av befolkningen. Cirka två tredjedelar av bönderna är undersåtar till baroner, grevar eller hertigar. En fjärdedel är kronobönder d.v.s. undersåtar direkt till kungen. Denna andel är i växande då kungen gynnar folk som flyttar ut till obebyggd mark. Ungefär 10% av bönderna är underställda kyrkan (i det här fallet den Lysande Vägens) domvärjor.

Det finns ett stort antal livegna bönder i Zorakin som inte har något att säga till om. Uppror är inte vanligt men har förekommit. De adliga beskattar sina livegna så hårt de vågar utan att riskera uppror. De stora städernas princip "Stadsluft gör fri" innebär att livegna som rymmer till städerna har vissa chanser att bli fria, i synnerhet om de kan något hantverk. Ett formellt förhör hålls med den livegne. Där får hans ägare också göra sin röst hörd (om han vill). Kan rymlingen försörja sig, inte ligga staden till last och så länge denne inte har något kriminellt förflutet, eller politiska skäl är till förhinder (som att den livegne är eftersökt av en mycket betydande adelsman), så blir den livegne en fri medborgare i staden. Andelen fria bönder ökar också sedan kungen startat en nybyggarpolitik vilken går ut på att bönder som röjer ny mark i obebyggda områden ses som fria män (så länge de betalar skatt till kungen). Dessa nybyggare får kungligt stöd, möjligen i form av en oxe och en ko samt ett bidrag för att köpa det viktigaste till gården. Nybyggarna ger sig ofta av i grupper för att söka skydd av varandra. Syftet med detta från kronans sida är att skaffa fler skattebetalare till kungamakten, utvidga den uppodlade arealen, samt få tillgång till fler naturtillgångar.

Län och titlar

Hertigdömen

Fraxinus skrev: Exakt! Hertigdömena är toppnivån. De har långtgående självstyre (även om sjävstyret i praktiken blir mer begränsad ju närmare Pendon och kungens vakande öga man befinner sig). Hertigarna ansvarar för försvaret i respektive hertigdöme tills kungen kommer tillundsättning (om det överhuvudtaget behövs). Lagärenden hanteras också generellt genom hertigars och grevskaps försorg. Hertigar har således även rollen som domare. Kungliga rätten är en högre juridisk instans ditt man kan överklaga om man anser sig ha blivit orättvist dömd. Även om alla hertigdömen har samma rollfördelning så är ändå hertigdömena och hertigarna i Indarrike mer självständiga i sin karaktär och hållning till kungamakten i Pendon än vad hertigarna är på Grindanuhalvön och i Inberg. Tänk hertigarnas förhållande till kungen som lite lik den mellan den tysk-romerske kejsaren och självregerande pfalzgrevar, hertigar och kurfurstar i Tyskland. Gäller i synnerhet hertigarna i indarhalvön. [19]

Markgrevskap

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35316#p35316

Tidigare och nuvarande markgrevskap: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=39686#p39686

Grevskap

Fraxinus skrev: Grevarna är underställda hertigarna militärt och skyldiga hertigarna och kungen trohet. De fungerar som domare i respektive grevskap men har lägre juridisk rang än hertigarna. Vissa svårare juridiska mål kan inte grevar döma i utan är förbehållna hertigarnas rättsinstans. Grevarna ska också hålla överse att grevskapets militära förband är väl rustat och väl tränat. Välkänd är gamle baronen Sporres kommentar när han besegrat den gamle greven Törnekrans i en familjefejd som i slutändan kom att avgöra rätten till grevetiteln i Lanker "Nå, min käre greve, fann du mina knektar väl rustade och tränade?". [20]

Markisat

...kronomark... ...tjänstelän... ...markisat... ...frimark...

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15401#p15401 (2008-02-15)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16106#p16106 (2008-03-12)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17155#p17155 (2008-04-22)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33398#p33398 (2012-08-22)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35346#p35346 (2013-02-10)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=39684#p39684 (2018-03-27)

Baronier

Fraxinus skrev: Baronerna har ingen formell juridisk rätt annat än den som överhuvud över sitt gods och och militärt ansvarig över ett härad (kallat baronat) i ett län. Formellt är de militärt underställda grevarna. Men de verkar i övrigt i egenintresse och bekrigar inte så sällan varandra eller till och med grevarna för att nå en ökad maktställning och rikedom. En adelsman kan dessutom genom giftemål, krig och slump finna sig ha ställning som greve i ett län och baron i ett annat grevskap. och bara vanlig riddare i ett tredje hertigdöme (eller annat land). [21]

Om antalet markiser och baroner i ett grevskap, m.m: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=39762#p39762

Riddare

...vissa riddare har egna ägor...

Fogdar

Fraxinus skrev:[22]

Fogde är en form av förvaltare av ett slott, av kungsmarker, av fristäder mm. Det är även en officiell befattning i Aidnemodulen. Om en adelsman eller adelsdam har två sätesgårdar har han eller hon ofta en fogde som sköter ruljansen i den ena. Fogde är ofta en eftersökt position bland yngre syskon som har små möjligheter att ärva sätesgård och titel. Möjligheten att tjäna pengar och få erfarenhet av förvaltning (och kanske gifta sig med arvtagerska) lockar. Vissa mer sluga adelsmän låter anlita skärpta ofrälse som ofta har en gedigen skolning hos ex Mandelorden. Ibland kan det vara en adlig arvtagare som låter anlita en gammal skärpt icke adlig skolkamrat från Mandelorden eller katedralskolan som fogde. Fördelen är begåvning och (oftast) lojalitet.

Skatt

Om vilka skatter som betalas i Zorakin: [23]

Diskussion om tempelskatt och övrig skatt: [24]

Snibben skrev:

... Att skatt och tempelskatt tas in samtidigt tycker jag är logiskt. Efter skörd, ullklippning och andra säsongsbetonade beskattade händelser dyker den lokala fogden upp för att kräva in skatten. Fogden går sedan tillsammans med riarken till varje hushåll i byn eller gårdar och räknar ut hur mycket skatt varje hushåll skall betala. Riarken kontrollerar sedan fogdens siffror och bevittnar dem i den lokala skatteboken (som kanske till och med förvaras i det lokala soltemplet). Därefter läggs delar av skattuppbörden på fogdens uppbördsvagn medan andra skatteuppbörder hämtas kontinuerligt under året. Spannmål körs oftast (av fogden) till lokala lador och förråd sedan hämtas ur dessa under året. ...

Politik

Diskussioner och sammanfattningar

[25]

[26]

[27]

Politiken i Zorakien är en gråzon. Formellt finns det ett riksråd som ursprungligen kungen var tvungen att inhämta godkännande ifrån. Riksrådet bestod då av de adliga och från Zorakiens andliga adel, Bontisaler och Kerigasser, samt en fogde från varje län (grevskap eller markisskap). Nuförtiden ingår även två representanter från varje fri stad.

Tack vare en retorisk kupp lyckades Karolu XI förmå baronerna som annars brukade rösta så som deras grevar röstade (som i sin tur brukade rösta så som deras hertigar röstade) att istället rösta för kungens förslag om envälde. Med hjälp av markiserna och flertalet bontisaler lyckades förslaget gå igenom.

Idag fungerar riksrådet snarare så att rådet lägger fram förslag på fredsdomare, fogdar, utrikes ärenden, skattesatser, väg-, bro-, borgbyggen eller om en stad bör ges chansen att bli kunglig fristad.

Rådet har i princip inget veto eller bestämmanderätt men fungerar som barometer för kungen för att avläsa de adligas åsikter i olika frågor. För att hålla sig väl med rådet (dvs framförallt adelsmännen och kyrkan) försöker kungen lyssna till förslagen och balansera sina beslut efter detta.

I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är Sydzorakaiska brödraskapet (som huvudsakligen består av Sydzorakiska adliga) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.

Greverydska orden (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar

Samt Kungapartiet, även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).

Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.

Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.

För övrigt kan sägas att en del adliga som saknar land har börjat starta handelsbolag (ofta med någon skicklig handelsman som kompanjon). Adliga har nämligen den fördelen att de fortfarande är skattebefriade. Detta gör det gynsammt för dem att bedriva handel (för de som är beredda att sänka sig så lågt). De adelsmän som vågar sig på detta ses dock ner på något oerhört av många av de landägande adelsmännen och även bland många av de landlösa riddarna. Det anses som väldigt ärolösa att nedlåta sig till sådan verksamhet.

En annan adelsman som, indirekt, har blivit rik på handel är Hertigen av Luksilo. Han har en särställning bland de Zorakiska hertigarna. Visserligen fick Luksilerna se sitt kungadöme krympt till ett av de till ytan minsta hertigdömena. Men man fick bland annat behålla rätten till religonsfrihet och hertigen fick själv kassera in tullen från handel som normalt annars går direkt till kungen. Detta har gjort Luksilos hertig till en av de rikaste hertigarna i Zorakien. Överträffad endast av Hertigen av Pharynx (koppar, tenn och järn) som för övrigt även alltid är Zorakiens kronprins.

Tredje platsen bland de rikaste hertigarna innehas av Hertigen av Indarike (all den spannmålen) och fjärdeplatsen innehas av Salamora (Järn, timmer och tjära). [28]

Inrikespolitik

Zorakin står vid ett vägval. Landet är lugnt och enligt vissa på tillbakagång, men i själva verket kokar det under ytan. Zorakin kan härifrån gå vilken väg som helst. Antingen resa sig och bli mäktigare än någonsin tidigare, eller bli alltmer fast i feodalism, insnärjd och splittrad i små inbördeskrig, eller, i värsta fall, gå under i ett uppslitande inbördeskrig.

Högadeln, militärt mäktiga men splittrade och på efterkälken ekonomiskt, tappar mark politiskt.

Lågadel och handelsmän är allt starkare ekonomiskt, och ökar i makt politiskt. Många ser framtiden i ett handelsrike, inspirerat av Caddo och Erebos. En allians mellan dessa kommersiella intressen och den sydliga högadeln är möjlig (redan satt i verket?). Finner handelsmännens pengar och adelns militära muskler varandra, kan de tillsammans möta hotet från de mäktiga nordliga hertigarna.

Kungen gynnas ekonomiskt av starkare handel och en rikare lågadel. Han eftersträvar en motvikt mot de mäktiga hertigarna. För att stärka kungamakten lägger kungen mycket resurser åt att rusta upp kavalleriet och flottan samt att införa elitinfanteri.

Lysande Vägen föredrar att hålla sig neutrala i inrikes stridigheter (så länge striden inte rör kyrkans mark). Kyrkosoldaterna och de andliga riddarordnarna är framförallt tänkta som försvar av Lysande Vägens egendom samt för soltåg. Skulle kyrkan ta strid så skulle det vara en mäktig motståndare. Den aidniska kyrkan ser dalkiska missionärer i varenda buske och misstänker den dalkiska kyrkan för att försöka vinna terräng på fastlandet.

Fraxinus skrev: [29]

Geopolitiskt ser situationen ut så här i Zorakin.:

Grindanu

I Grindanu har kungamakten alltmer stärkt sin ställning och fått alltmer att säga till om. Den västra rikshalvan är mer centaliserad och mer reglerad när det kommer till skatteintäkter och kunglig militärmakt med såväl stående som indelta garnisoner. Kungamakten regerar i praktiken hela hertigdömet Pharynx som kungsmark. Flertalet av de äldre kungsmarkerna återfinns också i de övriga hertigdömena i Grindanu samt i hertigdömet Inberg. Kungens maktbas i kungariket återfinns således huvudsakligen i Grindanu. Mycket lite händer i Grindanu utan att kungen känner till det och kan påverka utgången. Största hotet mot ordning är svartfolken från Svarta tornet och från Torilskogen samt enstaka gamla fejder mellan adelsmän.

Indar

Indarhalvön är betydligt mer "laglöst". På många sätt påminner situationen i Indar om den i Italien eller möjligen Tyskland under medeltiden där man har flera fristående hertigar, pfalzgrevar etc som till namnet är underställda kejsaren ( i Zorakins fall kungen) men som de facto närmast är självregerande. Väldigt få av dessa överspända egon till adelsmänn har så mycket till övers för sina grannar. Alla letar efter möjligheter att blir befästa maktbasen, att bli mäktigare och i synnerhet rikare genom att komma över gods, gruvor, skogar, pärlfiskerättigheter, jordbruksmark eller ägna sig åt handel, bankverksamhet, smuggling och krig i största allmänheten. Kungamakten har en framskjuten bas i Kra och nu även i Fristaden. Ett antal kungsmarker finns även utspridda i Indarhalvön.

Implikationer

Indar är således mer splittrat och krig råder ofta (alltid) någonstans i denna del av Zorakin. Det råder för all del krig titt som tätt i Grindanu också men då oftare mot rövande svartfolksband och enstaka mindre fejder mellan baroner och grevar. Generellt är läget på Grindanu lugnare och stabilare. I Indar sker krig mellan adelsmännen på betydligt större skala. Känt är det så kallade "Spannmålskriget" (döpt så då det störde den internationella spannmålshandeln fullständigt under fem års tid) där hertigen av Salamora lade Indarsol i belägring i två år innan Zorakins kung, Erebos och Caddo lyckade förhandla fram ett fredsavtal mellan de stridande parterna.

För att inte tala om Knektadansen när mängder av legoknektar levde glada dagar och riddarhärer strömmade in från Grindanu, Jorpagna och Caddo efter att en hertig av Indarike för ovanlighetens skull hade gått samman med hertigen av Salamora för att angripa hertigen av Gredelmark. Allierad med Gredelmark var bara hertigen av Inberg (även det ovanligt). Samt stora delar av adeln i södra Indarrike. Hertigen av Yttersol var upptagen med ett inbördeskrig. Hertigen av Gredelmark lät således pumpa in legoknektar från Caddo och Jorpagna för att balansera upp siffrorna.

Detta faktum och denna splittring i Indar är främsta orsaken till att Zorakin aldrig har haft tid expandera österut de senaste 500 åren. Något som kan ha ändrats nu sedan man erövrat Fristaden och Östmark samt satt igång med den såkallade "Flodexpeditionen" norrut mot Snoarskogen.

Ordnar/Partier

I denna soppa läggs dessutom ordenstillhörighet. Olika medlemmar i rådet tillhör olika ordnar eller partier. De tre största är Sydzorakiska brödraskapet (som huvudsakligen består av adliga från södra Zorakien) vars huvudsakliga syfte är att motverka den mäktiga nordliga högadelns dominans i politiken.

Greverydska orden (som ursprungligen är en pan-aidnisk orden men som i Zorakien numera främst verkar inrikespolitiskt). Den styrs huvudsakligen av mäktiga nordliga hertigar. De vill helst bevara den gamla ordningen med en kungamakt som är beroende av starka hertigar

Samt Kungapartiet, även kallad Regalieorden (ska inte förväxlas med de tämligen nyuppförda militära enheterna under samma namn). Här hittar man de flesta markiserna, friherrarna, representanterna från de fria städerna, många länsfogdar, ganska många landlösa riddare samt en inte föraktfull andel baroner och några enstaka grevar. Den verkar givetvis för en stark centralmakt (kungamakt).

Till detta bör nämnas att Lysande Vägen genom kerisgassen av Zorakin har stor makt vid det zorakiska hovet och i Zorakien som helhet.

'Utbildning'

Som inte detta vore nog börjar det även bli viktigt att ha skolning och här blir även institutionerna en del i en adelsmans statusarsenal. Var man gått spelar in på ens framtida nätverk och karriär.

Generellt kan sägas att de fem viktigaste institutionerna man kan ha gått i Zorakien är Mandelordens Lycée, Pendons Katedralskola, de Lärdes skara i Pendon (helst under exempelvis den Lärde Harabel Nepos), Luksilos Lärdes Skara (som har tillgång till Zorakiens näst största bibliotek och som för övrigt är ett f.d Lycée ) samt i Katedralskolan i Indarsol.

Erövringen av Fristaden

På grund av att hertigarna inte har hängt med i handel och ekonomiska utveckling försöker de nordliga hertigarna med Wilfred Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de känner till. De samlar sina styrkor och angriper och intar Fristaden. Resultatet blir inte det önskade. Istället för att rulla i pengar så slutar handeln tvärt. Vad värrre är, den tidigar relativt goda intäkten från godsens spannmål blir lidande då Caddo inte vill handla med dessa fridstörare.

Handelsmännen, lågadeln och de sydliga hertigarna i Zorakin blir rejält irriterade över detta tilltag. Handelsmännen och lågadeln för att handeln med Caddo störs och de sydliga hertigarna för att priset på spannmål sjunker.

Det kan leda till att alla dessa sluter sig samman i en gemensam falang som sluter så att säga "separat"fred med Caddo. Resultat: Den "sydliga" falangen handelsmän, lågadel, sydlig högadel vinner ekonomiskt på bekostnad av de nordliga hertigarna som trodde att de kunde ta genvägen med vapenmakt till rikedom genom att inta Fristaden.

Caddo har allt att vinna på att stödja en opposition mot de nordliga adelsmännen. Det långsiktiga målet för Caddo är att återetablera sig i Fristaden även om Fristaden nu är i Zorakiskt innehav. Kanske kan man besluta om en begränsad krigsförklaring mot Salamoras parti och inte mot Zorakin som land. Kanske kan man understödja en "egen" sydlig hertig med pengar och legosoldater för att sköta kriget åt Caddo.[30]

Konsekvenserna av Fristadens erövring

Men alla har inte riktigt hängt med i den ekonomiska utvecklingen. Flera av de nordliga hertigarna och högadeln har fått allt svårare att försörja sina allt dyrare riddarhärar och köpa de senaste lyxartiklarna. De tidigare ekonomiskt och militärt dominerade nordliga hertigarna har hamnat i lågkonjuktur. De är dock inte fattiga – deras riddararméer är större än någonsin. Just här klämmer skon. Det finns en gräns för hur många ryttare en baron, greve eller hertig kan hålla. I synnerhet som han och hela hans familj samtidigt slösar bort hiskeliga mängder pengar på lyxartiklar. Men i stället för att skylla på sitt eget ekonomiska (o)sinne så letar man orsaker på andra ställen.

Salamoras invasion av Fristaden är ett gott exempel på denna sorts tänkande. Caddos rika handel med dvärgarna över Fristaden fick kläda skott för den kärvare ekonomin. Delvis ville man kanske själv ta över kontrollen över handeln i Fristaden. Delvis trodde man kanske att man genom att begränsa dvärgarnas handel med Caddo på så sätt skulle kunna höja priset på järn. Vilka skälen än var försökte ett antal av de nordliga hertigarna med Hertig Wilfred av Salamora i spetsen ta kontroll över denna nya tidens maktmedel på det enda sätt de kände till. De samlade sina styrkor och intog Fristaden. Resultatet blev inte vad man önskat. I stället för att producera massvis med pengar, slutade handeln genom Fristaden tvärt. Vad värre var, den tidigare relativt goda intäkten från spannmål och järn blev lidande då Caddo inte längre ville handla med dessa fridstörare. Ekonomin blev därmed ännu sämre till följd av kriget.

Merparten av de övriga handelsmännen i Zorakin, samt en stor del av adeln och de sydliga hertigarna, blev rejält irriterade över detta tilltag. Detsamma gäller Kungen. Handelsmännen för att handeln med Caddo stördes och de sydliga hertigarna och adelsmännen för att priset på spannmål sjönk. Kungen blev irriterad över störda utrikesrelationer, men framförallt över sjunkande intäkter från kronans tull och skatt på handel.

Den zorakiska kungamakten lyckades dock, genom diplomatiska turer, säkra Fristaden åt sig själv. För att rädda Salamoras ansikte lät kungen dennes näst äldste son, Arviden Grijp, bli markgreve i det nyupprättade markgrevskapet Ostmark, vilket grovt nu omfattar det landområde som förbinder Fristaden med resten av Zorakin. Han säkrade politiskt stöd hos Lysande Vägen för sin lösning genom att lova bort ett antal baronat i det nyupprättade markgrevskapet. Och han fick Salamoras stöd genom att helt enkelt låta kronan ta över skyddet och restaureringen av Fristaden och därigenom kostnaderna för detta. Han gav också Salamora en särskild plats i sitt krigsråd... dock inte Marsktiteln, som redan var upptagen.

Alldeles i närheten av Fristaden och Ostmark ligger den tämligen nyuppförda caddiska kolonin Ereno som bildades som svar på den zorakiska ockupationen av Fristaden. Även om ett formellt freds- och handelsavtal har upprättats mellan den zorakiska kungamakten och Caddo i frågan om Fristaden, så bevakar dalkerna de zorakiska trupprörelserna noggrant. Vad som säkert oroar dalkerna är det faktum att då flera baronat i Ostmark givits till den aidniska kyrkan så patrulleras området frekvent av solriddare. En annan sak som också kan väcka dalkisk misstänksamhet och oro är en nyuppsatt garnison av, tillsynes, tungt väldrillat zorakiskt infanteri i Fristaden. Ett truppslag som i sig får betecknas som en nymodighet hos zorakierna och som man måste ta i beaktande inför framtiden.

Nordliga handelsvägar

Andra utrikespolitiska och handelspolitiska beaktande är Zorakins arbete med att öppna en andra nordlig led utöver den som går via det som kallas Riddar Agadrims Dödståg och Blästrarstråket. Den nya leden kommer att dras flodvägen via Ickeälva i hertigdömet Inberg genom Gråpasset över Aidnebergen och vidare norrut på Dagafloden genom Snoarskogen. Målet verkar vara att upprätta handelsstationer för pälshandel med barbarstammarna i Snoarskogen. Det förekommer dock rykten att Zorakin även vill upprätta en hamnstad/koloni vid Drevdagas mynning i Gryppas vik. Om detta rykte visar sig stämma så kan det komma att påverka maktbalansen i området och de diplomatiska relationerna till stater som Magilre, Klomellien och möjligen Trakorien.

Utrikespolitik

Kardien

Zorakin har mycket goda förhållanden med Kardien.

Om ett sändebud (ambassadör?) i Kardien: [31]

Berendien

Zorakins relationer till Berendien är väldigt goda... [32]

Felicien

Om kriget mellan Zorakin och Felicien (Sjökriget): [33]

Caddo

Zorakins förhållande till Caddo, och Caddos till Zorakin, kan enkelt beskrivas som ömsesidigt beroende och ömsesidig misstänksamhet. Zorakin kallas "Caddos kornbod". Detta har fog för sig. Visserligen skulle Caddo möjligen klara att försörja sig själv på sina bördiga jordar. Men närheten till Zorakins enorma spannmålsskördar, som är de största i västra Ereb, har givit Caddo tillgång till en tillsynes outsinlig mängd billigt spannmål. Så i stället har man valt att odla mer inkomstbringande grödor som citrus, oljeträd, vin och blomodlingar som kan vidareförädlas till parfym. Och nästan lika outsinlig verkar mängden skeppsvirke, tjära och bast till skeppståg samt järnvaror vara från Zorakin – produkter som behövs för att underhålla den för Caddo livsviktiga flottan. Zorakin bidrar också med en mycket stor kundkrets för de dalkiska handlarnas lyxvaror och därigenom till den caddiska ekonomin. Men, som sagt, allt är inte frid och fröjd mellan Caddo och Zorakin. Zorakin och Caddo har haft flera militära och diplomatiska konflikter. Den allvarligaste och mest genomgående är måhända schismen som delade Lysande Vägen i två delar. Den aidniska grenen och den dalkiska grenen. Här ska däremot också påpekas att Zorakin och Caddo har betydligt bättre relationer än Kardien och Caddo när det kommer till just denna konflikt. Framförallt beror detta på zorakiernas (oftast) mer realpolitiska och diplomatiska inställning i frågan om ekonomi och handel kontra religion (gärna ett religionskrig, men inte på bekostnad av börsen). Denna inställning har stegrats efter det zorakisk-feliciska kriget då zorakiernas ekonomi låg i ruiner efter att den feliciska ekonomiska blockaden till sjöss. Insikten att det var Caddo som kom till diplomatisk undsättning i Zorakins intresse fungerade också som en väckarklocka för många i Zorakin.

Militärmakt

Gammal text:

Zorakien är en feodalstat med en stark riddararmé. I teorin skulle kungen vid en härmönstring kunna skaka fram ca 30 000 riddare och svenner. Men sedan de flesta länen blivit ärftliga och kungen därmed förlorat den direkta kontrollen, började adelsmännen ta sig vissa friheter och har blivit mer självständiga gentemot kronan. Det har allt oftare hänt att adelsmän köpt sig fria från härmönstring för att man inte velat lämna sina förläningar obevakade. Så i praktiken skulle kungen i dag kanske som mest få ihop 15 000-20 000 riddare och svenner. Plus eventuellt fotfolk som de adliga förfogade över och valde att skicka med. Kungens egna riddare och väpnare sammanräknat från alla kungsmarker uppgår till mellan 1200-1500 man. Adelns fotfolk kan uppgå till 25 000-30 000 man, ibland mer, vid en total nationell härmönstring. Ibland skickar adelsmännen fotfolk istället för att skicka sina ryttare eller istället för att betala. Utöver adelns fotfolk skickar borgarna i de fria städerna ofta en del av sin stadsvakt eller inköpta legoknektar till härmönstringen. Totalt bidrar städerna med kanske 4000-6000 man. Efter de senaste krigen mot svartfolk belyst nackdelarna med riddararméer och kungarnas beroende av en ibland alltför ovillig adel. De senaste tre kungarna har därför initierat och genomfört skapandet av en ny stående elitinfanteriarmé lojal till endast kungen. Denna armé kallas Regaliegardet.

Om teknologisk nivå m.m. (2010-06-07): [34]

Om zorakiska riddare som legosoldater (2012-08-21): [35]

Senaste beskrivning (2012-25-10): [36]

Fraxinus skrev: Zorakins armé består teoretiskt av cirka 60 000 ryttare och 70 000 fotfolk. Armén delas upp i adelsarmén, kungens armé och solriddarorden.

Kungens styrkor

Regaliegardet

Huvudartikel:Regaliegardet

Måster redigeras...

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid Sjöslaget vid Selim 392 e.O. mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och Felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "den 1:a Gardet av Regalieorden". Detta militära garde är en elitinfanteristyrka om 4800 man understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning mot sjöstrid och marin landstigning.

1:a Gardets grundutrustning är en sorts ringbrynja med förstärkningar vid axlarna samt (vid landstrid) med vadderad tunika under. På benen har man metallskenor. Hjälmen är av halvöppen (corinthisk) typ. Svärdet är en sorts falchion (som gemenligen av soldaterna kallas "kejserlig falchion"). Man har också en kort stridspjut som även fungerar som kastspjut, samt en dolk. Skölden är av scutatamodell. Girloff den III var arkitekten bakom det 1.a gardet.

2:a Gardet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka den första regementets landstridsförmåga. Det 2:a gardet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att kunna möta kavallerianfall. Även det 2:a gardet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a gardets soldaters utrustning är som det 1:a gardets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta. Valien den VII designade om det 2.a gardet och gav dem längre bardisaner i stället för korta spjut.

Slår man samman de båda enheterna får man en effektiv enhet där 2:a gardets långa spjut håller kavalleri och svartfolk på avstånd samtidigt som 1:a regementets kortare spjut kan orsaka stor manspilla även på längre avstånd som kastvapen. Efter att eventuellt ha kastat sina spjut hugger sedan 1:a gardets män in med sin falchioner.

Scutatasköldarnas överlappande förmåga bildar ett utmärkt skydd mot pilar och ställda i sköldpaddsformation skyddar de även bra mot dalkernas pilregn.

Det totala antalet regaliegardister uppgår i dag till ca 12 000 man med tross och bågskyttar

Palatsvakten

Kungens personliga garde. (Aidne s. 19-20)

Heraldisk vapen: Röd örn mot gyllene bakgrund

Pendons stadsvakt

Huvudstaden Pendons stadsvakt (Aidne s. 19-20)

Pendons stadsvakt består av 480 handplockade soldater. Stadsvakten får anses som bra rustade. De bär ringbrynjehaubergon på ovankroppen och armar. Under ringbrynjan bär ofta soldaterna en gambeson (vadderat tyg) som når ner på låren. Ovanpå ringbrynjan bär soldaterna en lätt vapenskjorta som visar Pendons stadsvapen. På huvudet bär soldaten en öppen hjälm med nässkydd och under den en ringbrynjecoif. Som benskydd bär soldaterna oftast skydd i form av benskenor i härdat läder förstärkta med spjälor och knäharnesk av stål (bild: [37]). Stadsvakten är oftast rustade med bardisan, falchion eller kortsvärd, dolk, eventuellt armborst och medelstor sköld. Vapenrocken är röd med en gyllene vapensköld mitt på bröstet där en röd örn är centrerad i mitten av vapenskölden. [38]

Flottan

Hur fungerar Zorakins flotta? Tillhör den endast kungamakten eller har adel och LV egna skepp?

Valiens ljus, Kopparhavets största krigsfartyg. Tjänstgör i Zorakins kungliga flotta och byggdes 586-590 e.O. vid varvet i Framhundra på order av kung Arviden V. Skeppsarkitekt var den berömda Antonius Fergidigin. (Sinkadus 33, s.9)

Vapen och rustningar

Måste redigeras...

Zorakien är ett riddarland. Det innebär att rustningarna domineras av ringbrynjor. Rikare adel förstärker ofta ringbrynjerustningarna med rena ståldetaljer. Exempelvis bröstharnesk, knä-, skenben och fot samt armbåge. Rena helrustningar är extremt ovanliga än så länge.

Fotsoldater bär ofta bara en vadderad tunika som brynja, förstärkt med en överliggande läderharnesk. Eventuellt bär man en slag spjälad benskydd som skydd för skenben och knän. Dessa består av metallskenor fastsatta på härdat läder. Rikare eller mer välutrustade infanterister har oftast en ringbrynja på överkroppen och eventuellt metall- eller läderskydd på benen.

Typiska vapen är bredsvärd och sköld. I vissa fall föredras stridyxa. Men om man är riktigt modern så har man ett en- och enhalvhandssvärd eller ett långsvärd.

Ett annat favoritvapen framför allt bland knektar och infanterister är givetvis kortsvärdet. Falchionen börjar också vinna allt större uppskattning bland infanterister och knektar sedan Regaliegardisterna försågs med detta vapen (se ovan under "speciella artiklar för Zorakin") Vissa Regaliegardister är också försedda med en sorts bardisan.

Pamperna fördrar att slåss med en lätt lans som både går att stöta och kasta. Sidovapnet är en smalbladad slags stridsyxa med pik på baksidan.[39]

Lag och rätt

[40]

Handel

Måste redigeras...

Diskussioner: [41], [42]

Varor

[43]

Import

• Salt - importeras i stora mängder från Klomellien och Pandarealien

• Kryddor - importeras främst från Caddo. Felicien försöker här slå sig in på marknaden (en stor irritationskälla bland dalkerna).

• Lyxartiklar - Zorakins adel (och i viss mån rikare borgare) importerar liksom Kardiens adel enorma mängder av lyxartiklar såsom pärlor och juveler från Caddo och Erebos och parfymer från Caddo.

• Tyger - Importeras i huvudsak från Kardien, Berendien och Caddo.

Zorakin har egen ylletillverkning men bortsett från Hertigdömet Gredelmark och östra Salamora så är tygerna mest av grövre kvalitet.

Undantaget är de Luksiliska mantlarna från Gredelmarks och Salamoras väverier. Dessa mantlar är av utsökt kvalitet och vida kända för sin tålighet och vattenavstötande egenskaper.

En annan ort med känd tygtillverkning i Zorakin är den lilla staden Baros. Här tillverkas framförallt diverse mässkappor och tagelskjorter för Lysande vägens räkning. Tagelskjortan från Baros är ökänd för sin plågsamt grova kliande kvalitet och därför omåttligt populär inom LV.

Utöver den begränsade tillverkningen av mantlar i Östra Zorakin och tagelskjortor i västra Zorakin så importeras det mesta av de bättre tygerna till Zorakien. Huvudsakligen importeras tygerna från Caddo (mellanhand för siden), Berendien (ylle) och från Kardien (linne).

• Guld och Silver - Zorakin har mycket få fyndigheter av guld. Vissa mindre silverfyndigheter finns dock här och var i de nordliga delarna av Zorakin. Men i huvudsak importeras ädelmetaller för myntslagning - främst då från Klomellien och Pandarealien.

Det finns dock en gåta här. I Zorakins begynnelse så bröt Mandelorden stora mängder guld från en idag okänd gruva. Vetskapen om denna gruva tycks ha försvunnit i samband med det Caddo-Zorakiska kriget strax efter Lindiskiarnerkrigen då Morelvidynska kapare i Caddisk tjänst angrep Pendon och lyckade bränna ner det gamla Lycéet. Man vet idag således varken var denna gruva var/är lokaliserad eller om det finns guld kvar att bryta. Det troligaste är att gruvan var lokaliserad djupt inne i Torilskogen någonstans i Grindaubergen.

Export

• Spannmål - Zorakin ÄR västra kopparhavets kornbod. Från Indarhalvön kommer några av de största skördarna i hela kopparhavet.

• Järn och smidesföremål - I norra Zorakin finns det ett otaligt antal järngruvor och järn exporteras över stora delar av kopparhavet.

• Timmer - Zorakin har stora skogar i norr och är en stor timmerexportörer. Från skogarna kommer också tjära och bast. Även dessa produkter går på export. Främst till skeppsindustri.

• Koppar och tenn - I hertigdömet Pharynx finns stora koppar- och tennfyndigheter. Tennföremål tillverkade i Pharynx är mycket kända för sin skönhet och kvalitet.

• Viner - Zorakerna är omåttligt stolta över sina viner....både sina röda (som främst produceras på Grindanuhalvön och i Gredelmark) och sina vita (som främst tillverkas i Salamora, Slättebo och Gredelmark). I Gredelmark produceras dessutom ett starkare och sött vin som är en mycket populär exportartikel. En hel del vin går på export till Kardien.

• Boskap - I Zorakien finns det mycket nötboskap. En hel del av överskottet hittar ut på exportmarknaden. Antingen i form av ost eller saltat kött.

• Hudar - en del av hudarna från ovan nämnda nötboskap går också på export. Hudarna används bland annat inom rustningstillverkning

• Övrigt - I Norra Yttersol och Gredelmark bryter man stenkol. Stenkolen används främst inom Zorakien till järn- och ståltillverkning. Vapen tillverkade i Luksilo och Pendon anses hålla mycket hög kvalitet. I dessa båda städer hittar man Zorakins bästa vapensmeder.

(Fraxinus skrev: Jag har funderat på att slänga in en större fyndighet av Granat eller Topas i östra Zorakin (Gredelmark) men vill höra åsikter först. Tyskland/Tjeckien samt Frankrike är inspirationskällor i varuutbud.)

Speciella artiklar för Zorakin

• Pampiska hästar. Pamperna livnär sig uteslutande på häst-, får- och getskötsel. Pampiska hästar är exceptionellt starka och uthålliga och hett eftertraktade i hela Ereb. Ett fint exemplar kan inbringa ett värde av 20000 silvermynt. Pamperna säljer å andra sidan endast sju-åtta hästar per år utanför pampiska halvön så det är få hästar som når marknaden. Störst antal pampiska hästar på ett och samma ställe utanför pampiska halvön återfinns i det Zorakiska kungliga stallet.

• Pampiska mattor. Pamperna är dessutom kända för sina utsökt handknutna yllemattor med vackra sirliga mönster som påminner om de tatueringar pamperna smyckar sina kroppar med. Mattorna tillverkas ofta i vita, röda och blå färger. Varje klan har sin egen färgkombination och sitt eget mönster. Mattorna används både som golvunderlag och som skiljeväggar i pampernas hyddor. Även pampiska mattor inbringa ett högt värde vid försäljning. Få hittar vägen utanför Zorakin*

• Indartabak. Utöver spannmål så odlas även en hel del tabak i Indarhalvön. Man tror att vanan att röka tabak i pipa spred sig till Legerdierna via Halvlängdsmännen. Bruket att röka tabak har börjat sprida sig uppåt i samhällsklasserna och exporten av Indartabak har stadigt ökat*

• Gardist-/Reglie-/Kejsarfalchion. Kärt barn har många namn. Svärd och andra vapen tillverkade i Zorakien håller generellt hög kvalitet och Zorakiska vapen finns det gott om i kopparhavet. Ett vapen som börjat öka i uppskattning är den falchion som de Zorakiska Regaliegardisterna använder sig av. Den är massproducerad, billig och av god kvalitet. (Jag funderar på svärdets skadeverkan. (Jag lutar åt 1T6+2 eller 1T8+1, det sistnämnda således som ett bredsvärd men falchionen är billigare att införskaffa.)

• Gredelmantel. Yllemantlar av mycket hög kvalitet. Kända för att vara tåliga, vattenavstötande och lätta. Tillverkas i Gredelmark och östra Salamora. Ett av få zorakisktillverkade tygföremål som kan betecknas som högkvalitativa*

• Luksiliskt glas. Glasföremål av mycket hög kvalitet och skönhet*

• Solvin. Ett sött, starkt och mycket gott vin tillverkat särskilt i hertigdömet Gredelmark*

• Barosskjorta. En tagelskjorta vida (ö)känd och mycket populär inom LV. Används av munkar och nunnor (och andra troende) som bär skjortan med syfte att späka sig till bot och bättring. Det är ganska vanligt att folk som döms till pilgrimsvandring längst Via Aidne också tvingas bära Barosskjorta som en försäkran att deras lidande blir tillräckligt svårt. (Delvis nytt påfund men med viss bakgrundsfakta från officiella källor).

Valuta

Kung Valien II Myntslagare började prägla zorakiska mynt i Pendon 107 e.O.

Zorakiska mynt

• 1 koppardaler (kda) 1 km

• 1 silverdaler (sda) 10 kda 1 sm

• 1 guldriksdaler (grd) 10 sda 1 gm

Snoarskogarnas barbarer och Flodleden

Zorakin har nyligen öppnat upp för handel med barbarfolken i Snoarskogarna. Från Ickevad i norra Inberg, genom Gråpasset över Aidnebergen och ner till handelsplatsen Dagavall. Härifrån går en flodled längs Drevdaga ner mot Gryppas vik. Denna sista del av zorakiernas handelsväg håller precis på att öppnas upp och omvärlden har inte blivit medveten om detta än.

Diskussioner: [44] [45] [46] [47] [48]

Befolkning

Zorakier

Aspubransk beskrivning: Zorakier

Beskrivning av zorakier generellt...

Penner

Aspubransk beskrivning: Penner

Beskrivning av pennerna och deras kultur...

Legerdier

Aspubransk beskrivning: Legerdier

Beskrivning av legerdierna och deras kultur...

Raxorer

Aspubransk beskrivning: Raxorer

Beskrivning av raxorerna och deras kultur...

Luksiler

Aspubransk beskrivning: Luksiler

Beskrivning av luksilerna och deras kultur...

Halvlängdsmän

Huvudartikel:Halvlängdsmän

Zorakins halvlängdsmän är väl integrerade i det zorakiska samhället och lever både i egna byar och i byar blandade med människor. De följer Lysande Vägen och är i allmänhet mycket trogna kungamakten.

Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=28431#p28431

Ankor

Huvudartikel:Ankor

Ankorna i Zorakin är väl integrerade i samhället och lever bland människorna i städerna huvudsakligen. [49]

Om antalet ankor i Zorakin: [50]

Övriga

Alver

Huvudartikel:Alver

Nordbergaalverna

Detta alvrike är ett av de minst kända men också ett av de äldsta i Ereb. Alvriket anses idag vara en autonom del av Zorakin. Historiska källor pekar dock på att det fanns ett alvrike här redan under jorisk kejsartid. Nordbergaalverna rike sägs ha överlevt köttbitarnas angrepp under Tredje konfluxen och tycks fortfarande vitalt trots att Tevatenu sägs vara döende.

Före kungariket Zorakins tillkomst hade alverna avtal med det Luksiliska riket om leverans av ädeltimmer. Mycket tyder på att nordbergaalverna hjälpte luksilerna i striderna mot lindskiarnarna. När pennerna och Zorakin dök upp på scen slöt alverna tidigt avtal med den zorakiska kungamakten om att man gick med på att den zorakiske kungen nominellt var alvrikets överhuvud. Alverna lämnades i övrigt i fred. De ställer upp med spejare i samband med konflikter med svartfolk (detta hände senast i samband med stridern mot Brända Jordens klan 540 e.O.) men enbart om den zorakiske kungen kallar.

Delar av Nordbergaskogen är enligt avtal deras domäner även om det formellt tillhör grevskapet xxx (48.). Skogsarbetare från Salamora gör sig inte besvär här. Nordbergaalverna är höljda i mystik. Mycket lite är känt om var de har sina bosättningar vem som är deras ledare och varför deras rike är fortsatt vitalt. Även utomstående alver har lite att säga om nordbergaalvernas rike. Kontakten med nordbergaalverna och övriga alvriken tycks ha varit och är fortfarande minimal. Det kommer heller inga alver från Nordbergaskogen till Goiana. Tvärtom tycks nordbergaalverna vilja ha så lite som möjligt att göra med Goianas älvfolk – till och med mindre än med andra älvriken. Det sägs till och med att Goiana ska ha skickat ambassadörer som blivit avvisade från Nordbergaskogen.

Vad som förstärker mystiken är berättelserna om svanmöer i Nordbergaskogen. Vissa menar att de tillhör ett annnat älvfolk men det finns de som bestämt hävdar att det rör sig om hamnskiftande nordbergaalver som använder svanhamnen att flyga över sitt område och bevaka sitt rike. Intressant nog så har man dokumenterat att de alvspejare som deltagit på zorakernas sida i krig har varit klädda i en form av lång tunika/tapert som ofta burit ett emblem märkt med en sirlig silverfärgad svan eller möjligen en silverstjärna.

Det finns dock berättelser bland människorna i omgivningen om upptäcksresande Lärljungar ur Mandelorden som sägs ha trängt djupt in i Nordbergaskogens centrala delar. Där ska de ha funnit en fullständigt rund spegelblank sjö som på natten tycktes suga i sig stjärnornas ljus i sitt vatten och sedan sprida ljuset till sin omgivning. Runt sjön växer skogar vars träd hade blad av guld och silver och på andra sidan sjön kunde man se vad som tycktes vara en liten stad med sirliga torn och spiror. Dessa berättelser har dock än så länge helt avfärdats som legender då alverna såvitt man vet sällan bygger några städer eller befästningar…..undantaget då i Felicien.

Några spekulerar i att nordbergaalverna har tillgång till ett exemplar av Livets Träd (Silverlindar?) som frodas och skjuter nya fröna och skott men att hoppet än är för skört för att man ska sprida nyheten. Andra berättelser gör gällande att de inte alls tillber Tevatenu, istället sägs de tillbe stjärnorna eller möjligen Elendil (skall detta egentligen vara Enlil som i Enlil Talannen känd från Goiana?). Vissa berättelser menar att alverna har mörkare saker för sig. Vad detta skulle vara är dock okänt. [51]

Svartfolk

Om Vättar: [52]

Om svartfolken i Torilskogen: [53]

Om svartfolksamhällen: [54]

Reptilfolk

Huvudartikel: Reptilmän

Lever i Grindanuträsket på östra Grindanu.

Pamper

Aspubransk beskrivning: Pamper

Pamperna är ett människofolk som inte räknar sig som zorakier men som lever innanför Zorakins gränser.

---

Historia

Ryttarfolket som förgick penterna på Aidne. De är kända för sina förnämliga hästar som enligt historien inte går att stjäla då hästarna sägs dö av hemlängtan då man för dem bort från Pampernas rike.

Kungen av Zorakin gav 55 f.O. Pamperna löftet att de skulle få regera själva på halvön som tack för deras assistans i kriget mot Lindiskiarnarna. Pamperna tackar och återknyter varje år detta avtal genom att skänka en av sina "dummare" hästar till kungen (de "ointelligenta" hästarna går att tämja och dör inte när de lämnar "Pampas" ). Pamperna anser att den idealiska hästen inte går att tämja.

Det pampiska folkets bakgrund

Pamperna fanns tidigare väl representerade i stora delar av södra Aidne. Man bodde i områden med öppna eller halvöppna gräsmarker ofta i anslutning till floder och vattendrag. Man bedrev boskapsskötsel ett primitivt jordbruk och fiskade i floderna. Efter hand som olika invasionshärer och vandringsfolk drog förbi drevs Pamperna allt mer undan.

Pampernas ursprung är höljt i dunkel. Vissa lärda menar att de ursprungligen var två folk. Ett ryttar och herdefolk som bär vissa släktskap med de Narguriska nomaderna och ett jordbruksfolk som verkar stamma från Penterna men som framförallt höll till i floddalar och vid kusten och vars främsta näringsgren var fiske och spannmålsodling. Ryttarfolket nyttjade också gärna floderna för att vattna sina djur och de båda folken möttes där och handlade med varandra. Av olika orsaker flyttade folken ihop och blev semi-nomad. Det vill säga att de flyttar runt vart 5 år till en ny bosättning. Detta bland annat för att söka sig till bättre och friskare betesmarker och för att åkrarna sugits ut och behöver vila. Varje stam har ett revir som de bevakar.

Andra menar att de är släkt med penterna men ett helt eget folk som tog en egen väg där hästen och boskapen blev det centrala i deras vardagsliv. De sökte sig till floddalar för där fanns vatten till djuren. Man var liksom penterna också jägare och fiskare. Och från fisket fick man bland annat rom som användes till beredning av hudar som fick en överlägsen kvalitet och mjukhet. Fisket behöll man också som ett viktigt inslag i sin kosthållning. Jordbruket fokuserades på att odla spannmål som både hästar och människor kan ha nytta av. Därför blev havren den viktigaste grödan. Men den viktigaste födan kom från boskap och får som kött och mjölk. Från ston tar man mjölk som man jäser och låter servera vid särskilt högtidliga tillfällen och cermonier.

Oavsett om det är resultatet från en sammanslagning med penterna eller en egen utveckling av ett till penterna närbesläktat folk så har har Pamperna utvecklats till ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste varelserna är den stora vindens ande, flodguden och en ödesguddom. En form av Moder jordkult existerar också men har inte lika stor genomslag som hos Penterna. Och i stället för druider har man shamaner som tolkar framtiden.

Geografi

Pamperna håller till på halvön mellan Hertigdömena Pharynx och Inberg. Pampiska halvön består av gräsmark, gräsmark, gräsmark, gräs, gräs, gräs, gräs, gräs samt ett träd. Utom längst de små åarna som avvattnar den pampiska stäppen för där kan man på sina ställen hitta lite fler träd. Främst pil och pampisk al.

På dessa gräsvidder betar en massa hästar, kor och får. Dessa anses vara Pampernas egendom (även om ingen Pamp för tillfället är i sikte).

Språk

Pampernas språk har ingen like i Ereb enligt Aidne-boken. I pampernas eget språk uttalas i huvudsak konsonanterna med strup och "smack"ljud.

Man har två skriftspråk. Det ena har man tagit upp från Jorerna. Det andra är schamanernas "skriftspråk". Detta används i huvudsak i teckentydning. Man ristar dessa bokstäver (eller snarare tecken) på sköldpaddsskal eller i skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp skalet över eld sprickor det och beroende på hur spickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.

Religion

Akirri satt naken inne i ångbadshyddan. De heta ångorna svepte runt hennes kropp. Ärret hon fick under fjolårets Korax syntes tydligt på hennes panna. Mitt emot henne satt Ogar, schamanen. Han gungade lätt fram och tillbaka och nynnade på en egendomlig guttural sång. Då och då reste han händerna och slängde en blandning av torkade löv, där Akirri kände igen bladen från hampa, i elden under ångfaten. En vag doft av stäppbrand fyllde tältet tillsammans med en annan okänd kryddigare doft. Det hade gått några nätter sedan hon vunnit äran att bli ryttare. Nu skulle schamanen söka svar i andevärlden om vilken ande som skulle vägleda hennes spjut i framtiden. Rummet började kännas märkligt formlöst och egendomligt och Ogars röst blev allt mer suggestiv och sövande. Hon tyckte sig se ansikten som tog form i dimman. Ansikten av djur och krigare . Schamanen gav ifrån sig ett skrik. Han morrade och kastade med huvudet. Med fjärrseende ögon och fortsatt entonigt nynnande tog han så upp nålarna och färgen och började sitt värv att fästa anden på hennes spjutarm. Slutligen när smärtor och tid tycktes ha pågått en evighet lade han så ner verktygen och utbrast. "–Se, vindens gud sänder dig Kiashar puman som din följeslagare. Var värdig denne och nyttja Kiashars slughet och styrka i ditt liv som krigare"

Pamperna är ett andetroende folk vars viktigaste gudomar eller andeväsen dväljs i jorden (vättar, älvor), i vattnet (bäckahästen), i eld (den rasande stäppbrandens ande) och i luft. De viktigaste gudaväsendena är himlen och vindarnas gud, flodgudinnan, eldens gud och en ödesgudom. En form av Moder Jord-kult existerar också, men har inte lika stort genomslag som hos penterna. Moder Jord kallas av pamperna "viddernas gudinna". Man dyrkar också förfädernas andar och tror på reinkarnation.

I stället för druider har man schamaner som tolkar framtiden. Dessa samtalar inte bara med naturandarna utan även med förfädernas andar. Schamanerna är liksom penternas druider väl förfarna med diverse örter och droger. Man är dessutom kunniga inom magiskolan Spiritism och säger sig på detta vis kunna tala med olika naturandar. Schamanerna praktiserar även spådom.

Tatueringar är inte bara utsmyckning utan en viktig del i pampernas religion. Man fäster andarnas väsen och lyckosamma tecken på vissa delar av kroppen. Tatueringarna målas i komplicerade rankor och slingrande mönster som är svåra att följa med ögat. Ju mer man ser på dem, desto mer tycks de avslöja fler och fler detaljer och varelser.

Hampa och en potent dryck av jäst stomjölk används vid ritualer och festligheter. Även mjöd är en viktig dryck för pamperna och kallas allmänt "gudadrycken". Schamanerna använder dessutom andra hemliga växter och svampar i sina droger som för dem in i andevärlden.

Pamperna har ett skriftspråk. Detta används dock uteslutande till religiösa ändamål och till spådom, och ses således som schamanernas skriftspråk. Det används bland annat i teckentydning. Man ristar bokstäver och tecken på sköldpaddsskal eller skulderblad av hästar. När man sedan hettar upp dessa över eld sprickor de, och beroende på hur sprickorna löper bland de inristade bokstäverna uttyder schamanen framtiden.

Schamanerna sysslar inte med läkekonst. Bland pamperna görs detta uteslutande av helare.

Samhälle

Invånare: Ca. 10 000

Pamperna är semi-nomader. Det innebär att stammarna vandrar runt inom sina revir i cykler. Normalt stannar Pamperna på samma ställe i fem år. Men kortare uppehål förekommer också.

Deras hyddor är runda med upprätta väggar och ett lätt kupolformat tak. På utsidan läggs en pressening av skinn eller av oljat linnetyg som man köpt till sig utifrån. Konstruktion hålls uppe av ett intrikat vävd träställning som är snabb och enkel att sätta upp och ta ner. Mellan träställningen och den yttre tältväggen isolerar man med diverse torkade starrgräs. Välgjorda mattor tillverkade av bredbladiga gräs fästs uppe på det kupolformade taket för ytterligare tätning.

På hyddans jordgolv lägger man ut mattor vävda av grässorter som isolering och fuktskydd. På dessa läggs de berömda pampiska ullmattorna. Pamperna väver sina mattor i ull som färgats med krapp och en särskild sköldlus. Detta ger en särskilt varm och röd färg. Mattorna läggs längst golv och hängs på väggarna för ytterligare isolering. Man skärmar också av sektioner med mattor så att "tältet" får flera rum.

Pamperna själva går helst i en ylle eller linnetunika samt i läderbyxor. På fötterna bär de läderstövlar. En läderhätta fullbordar skapelsen. Man har också en form av poncho av ylle.

Vid strid bär man en vadderad tunika, ett härdat läderharnesk samt läderbyxor och läderstövlar. På huvudet har man läderhättan eller en toppig härdad läderhjälm.

Till det har man en sköld som består av en träställning över vilket flera lager härdat läder spännts över.

Favoritvapen är ett spjut som man både kan stöta med och kasta. Utöver det använder man en smalbladig stridyxa med pikhammare på baksidan som stridsvapen.

Just detta att använda spjut från häst och hur pampiska ryttar tränar mot varandra med spjut sägs i vissa kretsar vara en föregångare till Echternas och Pennernas stridstaktik och vapenlekar och torneringar med den tunga lansen.

Andra vapen man använder sig av är lasson och bolas. Bolas är främst ett jaktvapen. Man använder den bland annat vid trappjakt. När pamperna ridande ser en trapp försöker de så snabbt som möjligt komma inom kastavstånd. När de stora fågeln rusar upp och försöker lyfta slungas bolan i väg och slår fågeln till marken.

Kultur

Jakt på trapp räknas som en av de tre nationalsporterna.

Den andra nationalsporten är en form av hästpolo, kallad Karox. Normalt spelar man den stam mot stam. Detta är också ett sätt att oblodigt (nåja relativt oblodigt) lösa konflikter. Regeln är enkel. Klotet ska slå ner det andra lagets "linje". En linje är tre käppar med två överliggande vedbitar. För att kunna skjuta iväg klotet använder man långa käppar med en krok framtill som klubba. Inga andra reger finns utom att man inte medvetet försöker döda någon. Då bli man utvisad. Att bli utvisad innebär en oerhörd prestigeförlust för den som utsätts för detta skamliga straff.

Särskilt populär tycks denna form av hästpolo vara när man fått tag på Morelvidynska pirater som gjort landhugg i hopp om att stjäla kor eller hästar (eller för den delen andra hästtjuvar). Man hugger helt sonika av huvudet på den olycklige och sedan använder man hans huvud som klot.

Den tredje och i många ögon sett förnämsta nationalsporten är Pampisk harjakt. Den pampiska haren är som bekant världens snabbaste gangare. Den kommer upp i hastigheter som får Efaros antiloper att svettas. Endast en mycket skicklig ryttar och en mycket snabb häst har en chans att fånga haren. För det är just det. Man ska fånga haren i dess jättelika öron. Dör haren räknas det inte som en lyckad jakt och mannen eller kvinnan som jagade haren förlorar istället i anseende.

En harjakt kan för betraktaren därför te sig som ren sensationell ryttarkonst där ryttaren förmår hästen att flänga fram och tillbaka, bukta, sprinta och tvärvända och i bland gör ryttaren själv konster som att hänga ut med hästens sida för att försöka få tag på en hare som duckar i gräset.

Penniska adelsmän tog ganska snart upp den här jaktseden men de jagar den vanliga svartsvansharen vilken är betydligt långsammare. Dessutom så dödas haren antingen med ett slag med en klubba eller med ett spjut. Sådana excesser imponerar INTE på Pamperna. Använder de Zorakiska ädlingarna en klubba så svärtar man dessutom ner två av Pampernas nationalsporter.

Några andra populära fritidsnöjen är att stjäla grannstammen får kor eller hästar. Denna sport görs dock alltid med livet som insats.

Man har också en omfattande renlighetskultur. Nästan det första som byggs är ångbadstältet. I mitten i tältet gräver man en jämn rund grop. Denna fylls med vatten. Runt omkring står fyrfat med egendomliga vattenbehållare ovanför sig. Dessa skapar ånga. Vid särskilt högtidliga tillfällen slänger Pamperna hampfrön och hampblad i elden för att åstadkomma en extra "renande" effekt.

Pamperna är skickliga guldsmeder och gör fantastiska små hantverk. Guldet tas sannolikt upp från de små åarna genom vaskning.

Vidare så har man en utstuderad tatueringskultur. Lindormar kronhjortar, karakaler, hästar, örnar och blomrankemönster är de vanligaste. Tatueringarna görs i en mycket säregen stil som starkt påminner om de guldföremål som Pamperna tillverkar.

Politik

Den store Zorakiske folklivsforskaren Labar Drovelhelm gjorde i sin anatologi om Aidnes folk en betraktelse över Pamperns politik och ledarskapsval i den här kommentaren.

"Hade vi uti Zorakiens pampernas politisk urvalssystem torde nog de flesta kujoner och mutkolfvar avstå en sådan tvedräkt. Blott de modigaste eller galnaste bliva då tillsatt uti ledares position. Och ser man på vilka som idag sitta på mången av Zorakiens städers eller läns ledning så är båda föregående klart att fördra."

I varje pampisk stam finns en hövding! Om någon vill utmana hövdingen på tronen så går det till så här.

Först tar den blivande utmanaren sina mjärdar och sätter dem i en å för att fånga fet laxfisk och ål. Sedan lägger han eller hon (ja pamperna har kvinnliga krigare) fisken i lerurnor och gräver ner urnorna i en stor grop som fyllts med hästgödsel. Värmen från gödseln och tiden gör att fiskolja skapas. Sedan man särskiljt oljan från diverse orenligheter och försett sig med lämpliga kvantiteter går man till hövdingens hydda.

Där sätter sig utmanaren mitt emot hövdingen med det brinnande fyrfatet mellan varandra. Alla andra går ut. Utmanaren börjar sedan att skvätta olja in i fyrfatet och hövdingen följer efter och skvätter han med. Sedan håller de på och utmanar varandra. Allt mer olja och allt oftare tills det börjar brinna i tältdukens tak och inte ens då slutar de alltid utan båda fortsätter helt lugnt tills en av dem ger upp och flyr ut ur hyddan. Inte så sällan har det hänt att en av de inblandade och i bland både hövding och utmanare brunnit inne.

Om den ena brinner inne blir den andre vald för han var klok nog att dra sig ut när det var för osunt att stanna kvar. Dör båda så väljer man ny ledare genom omröstning. Dör hövdingen så har han (det är oftast en han) ändå redan fått ett passande likbål. Likaså för utmanaren som visat prov på mod som anstår en krigare men lite sämre omdöme vilket helt klart hade gjort honom eller henne olämplig som hövding.

Den pampiska storhövdingen Aka Hoxara

Aka Hoxara ledde en av stammarna i det som idag är Pampiska halvön. När Lindiskiarnerkrigen började var både pamperna och raxorerna splittrade i fientlighet, mellan varandra och inbördes mellan stammar, och de var helt oförberedda på ett angrepp. Lindiskiarnerna angrep stammarna norr om Pampiska halvön. De brände deras byar och och de människor som inte hann fly blev ofta dödade eller tagna som slavar. Först ignorerade dock lindiskiarnarna pamperna på halvön. Dessa bedömdes sannolikt var för få och för splittrade för att utgöra ett stort hot och då lindiskiarnarna själva var få prioriterade de fiender och områden som kunde innebära ett hot mot Pharynx och lindiskiarnarna. Detta gjorde att pamperna här vann tid till rådslag. Dessa beslutade efter en del hetsiga diskussioner, förolämpningar och skärsmytslingar att välja en storhövding som skulle leda dem alla. Efter ytterligare några dagars diskussioner (och våld) valdes hövdingen Hoxara av "Flodkröken som ser ut som en hästskos" stam till ledare och fick så småningom tilltalsnamnet Aka vilket ungefär betyder den Store. Vilket han också var, både i storlek och handling. Aka Hoxaras första beslut var att man skulle bryta upp från sina bosättningar och enbart leva på resande fot. På så sätt skulle lindiskiarnarna aldrig kunna vet exakt var pampernas bosättningar befann sig. Men då det är påfrestande att hela tiden flytta runt på detta sätt ville Hoxara nå ett snabbt avslut. Han vill provocera fram en attack samtidigt som lindiskiarnarna själva var på väg till strid någon annanstans och på så sätt försvagade. Strax efter att pennerna gått till motoffensiv skred Hoxara till verket. Han sände in en styrka om 400 ryttare som nedgjorde ett antal av lindiskiarnarnas posteringar. Detta störde förmodligen lindiskiarnarna och upptagan som de var med pennerna (och sannolikt en aning övermodiga) så skickade de en begränsad bestraffningsstyrka mot Pampiska halvön. Det var just detta Aka Hoxara hade hoppats på. När lindiskiarnarna bröt in i Pampiska halvön så höll Hoxara och schamanerna rådslag. Schamanerna hade förklarat att den gudomliga vinden var villig att hjälpa till och förklarade också att tecknen tydde på en lyckosam strid. Hoxara skickade fram nästan hela sitt samlade rytteri, ca 1200 man, och anföll lindiskiarnarna i en dalgång som vätte mot syd. Och lyckosam blev striden. De lindiskiarnar som inte dog för spjuten brändes upp av den eld som Hoxaras män tänt och som den Gudomliga vinden svepte mot dem. Aka Hoxara själv dog 49 f.O. Det var året efter han tagit emot den zorakiske kungens erbjudande om pampiskt sjävstyre över Pampiska halvön. Hans död är välkänd och fortfarande stoff för sånger bland pamperna. Enligt legenden dog han i en utmaning om Storhövdingaposten där tre andra hövdingar samtidigt utmanat honom. Hoxara som hade bråttom (ty han skulle gå och bekanta sig med sin nya älskarinna) beslöt storvulet att ta in alla tre utmanarna samtidigt. Och där satt de alla fyra. Hoxara och de tre utmanande hövdingarna och sprätte olja i elden för allt vad de var värda och det tog inte lång tid förrän hela hyddan var övertänd. Men innan någon hann fly ut rasade hyddan ihop och alla fyra, Hoxara själv och de tre utmanarna, dog i branden. Sedan dess är det i det närmaste lag på att det aldrig får vara mer än en utmanare åt gången som möter en hövding. Alla var överens om att detta var ett passande slut för en så stor och betydelsefull hövding som Aka Hoxara och de pampiska barderna och sagoberättarna började genast skriva hyllningssånger till Hoxaras ära. Då pamperna sedan i den efterföljande omröstningen inte kunde komma överens om en ny Storhövding (för alla stammar röstade på sin kandidat och ingen fick ny, accepterad, majoritet) återgick alla till den gamla ordningen och sina gamla stamområden. Det tog ett par decenium av strider mellan de olika stammarna innan gränserna mellan de olika stamområdena var satta igen.

En berättelse om när en Pampisk stamhövding reste till Pendon för att leverera den Kungliga hästen

Detta sägs ha inträffat för sisådär 120 år sedan. En av pampernas hästar skulle levereras till kungen. Stamhövdingen för den klan som skulle leverera hästen var ung och nyfiken och beslöt den gången att med ett i pampiska ögon passande följe (ca 40 krigare) ta hästen hela vägen till Pendon (en ryttarstyrka om 40 man motsvarar en hygglig invasionshär ur en medelmåttig zorakisk greves ögon). Efter visst rabalder och märkliga missöden där man bland annat jagat iväg en greve med stridsfölje sedan denna vägrat passage för "vildarna" (greven och hans män lyckas efter visst tumult söka skydd i borgen - pamperna tog dock med sig en del av grevens boskap som bot för hans förolämpningar) och där man snubblade över och mangrannt nedgjorde en plundrande orchstyrka i trakten av Torildskogen kom de slutligen fram till staden Pendon där deras ankomst redan var väntad och förvarnad av alla de hyllningtal, budkavlar och klagobrev som hunnit före dem. Kungen hade just denna dag ett torneringsspel och då härolden mötte upp med det Pampiska följet frågade denne adelsman som kände till vilken status Pamperna löd under om någon av banérförarna eller deras baron vill delta. Till allas förvåning så red Baronen (hövdingen) fram och sade sig vara villig att pröva en dust. Men hövdingen ville använda sin rustning och sina vapen. Man gick med på detta om hans spjut trubbades. Ett stort sorl ljöd då en av baronerna sade sig vara villig att pröva leken med hövdingen. De red upp på var sin sida om skranket. Härolden förklarade en extra gång att man startade för sedan han sänkte den kungliga vimpeln. När härolden förklarade detta noterade han att baronen tycktes mycket ung och ganska finlemmad. Detta oroade honom något då Baron Galtesprång var en mycket erfaren och hänsynslös tornerriddare. Men han ville inte göra mer väsen om saken. Hövdingen hade med bestämda gester gjort klart att denne ville pröva dust. Och pamper sades vara stolta av sig. De båda kombattanterna gjorde sig redo. Vimpeln föll och de red mot varandra. Tyngd av sin herres rustning hann den Zorakiska hingsten inte ens halvvägs innan den pampiska hövdingen nått fram. Innan baronens långa lans hann träffa pampen hade denne snabbt lagt sig sidleds längst hästen och därmed duckat för lansen för att i nästa sekund dyka upp på sadeln igen och svepa till riddaren rakt över hjälmen med sidan av spjutet så att riddare med häst rasade i backen. I detta tumult tappade den Pampiske hövdingen sin läderhjälm och den tystnad som lade sig när hennes (!!!) långa hår slog ut som ett baner i fartvinden var öronbedövande.

Religion

Lysande Vägen dominerar nästan totalt religionen i Zorakin och den aidniska grenen är den officiella. Det finns ändå en del följare av den dalkiska grenen, främst i rikets östra delar. Den gamla joriska visdomsgudinnan Ingeril har också några anhängare i Zorakin. Det pampiska folket har också sin egna gamla religion.

Lysande Vägen

Kerisgass Hans rättrådighet Fengald av Indarsol.

Om hur Zorakin förhåller sig till exarken och vad kung Valien tycker om Ljusa Handens överhuvud: [55]

Om ett tjänsetrlän (ett av Zorakins markisat) tillhörande kerisgassen: [56]

Bontisât

Zorakin består av femtiotvå bontisât med huvudsäten i landets städer. [57]

Ordnar

De flesta av Lysande Vägens många ordnar finns representerade i Zorakin.

Diskussion: [58]

Munkordnar

S:t Dericus Orden, en av de största munkordnarna inom Lysande Vägen, har sitt huvudsäte utanför staden Indarsol i östra Zorakin.

Riddarordnar

• Solorden

• S:t Willems Orden

Caddister

Om kungens syn på följare av den dalkiska grenen av Lysande Vägen: [59]

Se: Fördraget i Pendon

Pilgrimer

Via Aidne

Pilgrimsväg från Grivela i Jorpagna, genom Zorakin, till Ekeborg i Kardien.

Diskussion: [60]

Ingeril

Huvudartikel:Ingeril

Kunskapens gudinna enligt gammal jorisk religion. Mandelorden vördar henne fortfarande.

Om Ingeril och Mandelorden: [61]

Kultur

Konststilar

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16408#p16408

Konst,musik och retorik är högt uppskattade konster i Zorakien. Man kan se tre konstnärliga huvudfåror. Den kejsar-renässansiska stilen och den dalkisk stilen och och den romantiska stilen.

Kejsarstilen hyser stort intresse och efterhärmar den klassiska jorpagniska kejsarstilen. Skulpurer föreställande antika motiv. Korta, vita tajt skurna klänningar eller tajta halvt genomskinliga togor med slitsningar vid benen (a la Sparta) som kan få den mest skinntorra änkling att få hjärtsnörp. Kammarmusik med harpa, cello, flöjt och sopran. Typisk uppskattare. Yngre adelsman eller kvinna i hovet eller storstad som står nära kungapartiet och som vill vara lite radikal jämfört med sina mossiga föraldrar som sitter och dammar bland lutor och bonader med jaktmotiv i dragiga gamla slott.

Den nyromantiska stilen försöker se på Zorakiens (och Kardiens) fornstora arv. Ballader, minnessånger, fantastiska sammetsklänningar med svällande vällustiga former som visar mer än de döljer, riddarromatik, drakdödarsånger, tornerspel, beridna jakter, odödlig kärlek a la Romeo och Julia, mod och ära etc. Typisk uppskattare. Konservativ adel, yngre man eller kvinna bland hertigars och grevars hov på landsbygden som lider av överspända känsloregister och som spelar luta och skriver verser hellre än bra samt svärmar runt i sökandet efter den sanna kärleken.

Den dalkiska stilen. Skulpturer i snövit dalkisk marmor, dalkisk intrikat musik, romaner och poesi, smakfullt tillverkade sidenkläder med mönster, parfymkultur, arkitektoniskt förfinade palats, dalkisk tro. Typisk uppskattare. Adel och borgare med kontakter i Caddo, dalkiskt troende, intellektuella som vill vara förmer än andra och som snusar högljutt i luften och grimaserar om någon landsbygdsadel eller annat byke dyker upp i deras närhet

Mat och dryck

Måste redigeras...

[62]

• Solvin har jag redan nämnt har ovan liksom att Zorakiska viner generellt räknas som högkvalitativa. Solvinet är som sagts ett ganska starkt och mycket sött och gott vin. Det inmundigas via små glas till dessert eller bara för sig själv.

• Zorakisk konjak förtjänar också ett omnämnande.

• Grindanuskinka - lufttorkad skinka från de svarta grisar som fodras på de öppna ekmarkerna i Grindanu

• Legerdisk äggkaka - en slags kryddad omelett

• Legerdisk spettkaka - en märklig spröd marängliknande kaka som sprittsas ut på ett spett över öppen eld

• Luksilisk nötkaka - en utsökt, söt och mycket mäktig dessert där huvudingredienserna består av valnötter, hasselnötter samt lönnsirap alternativt honung.

• Pendonsk lemonkakor - ytterligare utsökta desserter där lemoner spelar huvudroll

• Greverydsk honungsvåffla

Sedan finns det en uppsjö av olika ostar och lufttorkade korvar i Zorakin som alla har sin särskilda särprägel beroende på från vilken region eller, rent av, vilken by de kommer i från.

Klädesplagg

Måste redigeras...

[63]

• Pampisk vadderad lädertunika (Fungerar som en harnesk eller kortärmad brynja. Ger +4 i skydd).

• Gredelmantel. En smidig, lätt och tålig mantel i högkvalitativt ylle.

• Tapert En slags lätt vapenskjorta, ofta tillverkad och färgad i en riddares familjefärger, som man bär utanpå rustningen.

• Zorakisk storskjorta Skjorta som oftast är tillverkad i finaste kardiskt linne. Vissa adelsmän som verkligen vill visa hur rika de är låter tillverka skjortan i siden. Skjortan har mycket vida ärmar som hålls i hop med snörning vid handleder. Detta gör att ärmarna får ett något "puffig" karaktär. Devisen är att ju mer tyg skjortan innehåller desto mer pengar har man råd att göra sig av med (samtidigt finns en smakfullhetens gräns för hur mycket tyg man kan stoppa in i en skjorta - man kan inte komma med en skjorta där ärmarna hänger ner till knäna).

Nackdelen med en sådan skjorta är att man måste hålla koll på skjortärmarna när man äter så att man inte doppar dem i maten. En man med goda anor och goda vanor vet hur man bär sig åt vid bankettbordet för att hålla skjortan ren. Om man vill veta något om en adelsmans börd och uppfostran så kastar man en blick på hans skjortärmar. Är de vida så är han sannolikt rik och av god börd. Är de vida OCH rena så är han sannolikt rik, av god börd och av god uppfostran. Är de vida och visar tecken på gamalt smuts vill han förmodligen endast ge sken av att vara rik för han har uppenbart endast råd med endast en sådan storskjorta och han har inte lärt sig hur man äter mat utan att skita ner den.

Det finns en hel uppsjö av olika klädesstilar i Zorakin. Klädesmode är viktigt bland adeln (och en del rika borgare) för att visa att man är rik, mäktig och framagångsrik. I huvudsak dominerar tre "stilar". Den "Kejserliga" stilen, den Romantiska (konservativa) och den Dalkiska stilen. Se mer under Wikifierade Zorakin. Tyget är dock nästan alltid importerat.

Bildning

Zorakierna värdesätter bildning: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=11488#p11488

Kalender

Zorakin använder Aidniska kalendern och Arcivaliska tideräkningen.

Festligheter i Pendon: [64]

Heraldik

Huvudartikel:Heraldik i Zorakin

Från ovan:

1. Den zorakiska kungamaktens vapen.

2. Stora riksvapnet/zorakins banér.

Sedan från vänster till höger:

• Hertigdömet Dreverikes vapen
• Hertigdömet Amtefjärds vapen
• Nuvarande kungafamiljens ättevapen (Lindormen).

Längst ner har vi Kungliga gardets livré (Palatsvakten)

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32958#p32958

Kampanj

Den stora oredan i Likermark

(http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32964#p32964)

I samband med det så kallade Timmerslaget mellan hertigen av Amtefjärd (Girlof Gyldenmark) och hertigen av Likermark (Adalhelm Korp) styrkor skadades den gamle hertigen av Likermark så svårt att han dog en månad senare av sviterna från sina sår.

Den äldste sonen och arvtagaren till hertigtiteln, Willhelm Korp, var då inte så gammal och greven Tjurhuvud har regerat hertigdömet för Willhems räkning medan denne skickades för att studerade på katedralskolan i Pendon i tre år. Detta är den officiella versionen. Den faktiska versionen är att Godrik Tjurhuvud utsugit Likermark för att berika sina egna kassakistor. Lite går till hertigens kistor men det är mest för syns skull.

Vad Godrik inte räknat med var att den unge Wilhelm faktiskt fötts med en rejäl portion begåvning något få personer haft i den familjen de senaste fyrahundra åren. Efter att Willhem kommit tillbaka till hertigdömet efter de tre årens studier i Katedralskolan har han efter hand som tiden gått allt mer börjat se igenom familjen Tjurhuvud. Han har sett hur bönderna på fälten spottat efter hans följe och ropat något om "att stjäla som en Korp". Han har gått igenom hertigdömets räkenskaper på nätterna när andra låg och sov och sett en mängd märkligheter i bokföringen. Han har kommit med vissa förslag om reformer som ignorerats och motarbetats av Tjurhuvud.

Att Willhem haft en gammal sergeant från Willemiterorden som tjänare har inte gjort saker och ting mycket bättre...för Godrik och Tjurhuvudarna det vill säga. Willhem har utvecklat Willemiternas rättvisepatos och har dessutom fått gott om vapenträning och taktisk träning från den gamle krigaren.

Efterhand har Willhelm också noterat hur stark släkten Tjurhuvud maktbas i Likemark är. Man är ingift med flera av de ledande släkterna i hertigdömet. Även familjen Korp! (Willhem mormor kom från familjen Tjurhuvud och hans faster är gift med Godrik Tjurhuvud). Två söner hos familjen Tjurhuvud sitter i dag som bontisaler i Lysande vägen. En av dem har redan försökt bli Kerigass men föll med en hårsmån vid senaste utnämningen (tydligen hade man inte haft tillräcklig med guld för att muta sig hela vägen fram till tjänsten). Man lär försöka igen. Olten Tjurhuvud är kapten för ett av Solordens Priorat. Den enda maktbas de inte riktigt lyckats penetrera är det kungliga riksrådet och hovstaten. Något som lär vara till stor frustration hos släkten Tjurhuvud. Willhem som mest umgicks med folk från Mandelorden, trots att han själv studerade i Katedralskolan, fick höra viskas från en av kungens kusinbarn som då var acolyt i Mandelorden att kungen inte är riktigt bekväm med Tjurhuvudena. Mer än så fick Willhem inte veta men det har fått honom att börja skärskåda grevefamiljen än noggrannare.

Nu är bara frågan. Hur ska Willhem kunna bryta Korparnas beroende av Tjurhuvudena, vem ska han alliera sig med, vilka av sina undersåtar i Likermark kan han lita på? En stor mängd av adelsfamiljerna i Likermark är antingen köpta av Greve Godrik eller genom gifte allierade med familjen Tjurhuvud. Kunde man möjligen söka en allians mellan Korp och Sterne-Björnehugg (hertigen av Dreverike)? Nej det är sannolikt omöjligt. Hertigarna av Dreverika tycks vårda den löjliga gamla fejden med familjen Korp som man vårdar ett ömt spädbarn. Kungens kusiner? Det är en möjlighet, de har en maktbas i sitt markgrevskap i norra Pharynx! Men Kungen vill nog inte att hans släkt interverar allt för mycket i ett annat hertigdömes inre affärer. Markgreven av Västmark? Möjligen....men kanske för långt bort för att vara praktiskt.

Det finns ju alltid Hertigen av Amtefjärd! Den gamle stöten är torr som en fura och han är väldigt överlägsen mot de han ser ner på men han är helt uppenbart fortfarande en stridbar herre. Det fick Willhems far erfara. Och han tål inte Tjurhuvudena. Gubben ska visst ha givit dem skulden för timmerkriget. Och så är de uppkomlingar....pöbel...han sa visst det rakt i ansiktet på greve Godrik! Och han har en giftasvuxen sondotter. Greve Godriks kommer inte alls bli glad om Willhem gifter sig med henne....Willhem har ju redan lovats bort till Godriks dotter....Men! En hertigs dotter är ju trots allt ett bätte parti. Och bröllopet skulle läka konflikten mellan hertigdömena Amtefjärd och Likermak efter Timmerkriget. Om man kunde få kungen att välsigna ett sådant bröllop så kan den gamle galten Godrik fara och flyga. Och Willhem skulle få en mäktig allierad inför en möjlig...nej trolig konflikt med greve Tjurhuvud!

Willhems tankar snurrar vidare.......Vem var den mystiske mannen i den grå kåpan som greve Godrik samtalade med härom kvällen? Visst var det samme man Willhem sprang in i när han lekte i källarvalven hos grevens borg den där kvällen för nio år sedan, kvällen innan timmerslaget stod!

Bakgrund

Hela plotten handlar om en uppgörelse mellan en utfattig och försvagad hertigfamilj och en grevefamilj som tekniskt sett är hertigens undersåtar men som i praktiken regerar hertigdömet. Hertigen är en begåvad och förhålladevis stridbar ung man. Men han representerar en släkt som har blivit allt mer illa sedd av landsbygdsbefolkningen då han får klä skott för de skatteuttag greven beslutat i hertigens namn.

Det centrala i äventyret är att nysta ut den väv av allianser, mutor och kopplingar som bygger upp grevens maktbas och försvaga den genom tjuvoch rackarspel, uppsökandet av besvärande bevis mot greven, lönnmord och blixtsnabba överfall mot hans allierade. Samt att hjälpa hertigen att väva en egen maktbas genom att i det fördolda hitta aktörer som delar hertigens avsky mot greven och bilda nya allianser genom löften och giftermål. Hertigen har till sin hjälp en del pengar, dock ej så mycket, samt två giftasvuxna yngre systrar (nåja, den yngsta är fyllda 15 år) samt möjligheten att gifta bort sig själv...gärna till hertigen av Amtefjärd barnbarn.

Greven å sin sida är mycket äregirig. Han gör hela tiden nya drag för att säkra sig om en allt starkare maktbas. Han vill få en son som Kerigass. Han vill få en annan son att nå långt inom Solorden. Han kontrollerar redan de viktigaste baronerna i Likermark och de andra grevarna fruktar honom eller är ingifta med honom. Det enda han inte lyckas åstadkomma ännu är att få in en fot i kungens närmsta krets. Det är hans nästa steg. Hans mål är....ja vad! Hertigen är bara en marionettdocka...men dockan har börjat bli motsträvig. Och grevens spioner kommer inte förbi den där förbannade sergeanten som vaktar över hertigen som en trogen hund.

Det finns dessutom (om man vill) en möjlighet att greven har en hemlig allians som livsfarlig för greven om den kommer i dagen. Han kan vara betald av häxmästaren i svarta tornet. För att dölja var pengarna han får in den vägen kommer från norpar han helt enkelt pengar från hertigdömet. Vanlig korruption är inget ovanligt bland hänsynslös adel. Men att ertappas som betald av svarta tornet....Kungen skulle inte tveka att personligen anfalla, belägra och inta grevens borg för att få tag i greven om han fick bevis om en sådan koppling.

RP:s roller

I äventyret så vet hertigen inte vem han kan lita på. Inte ens i sin egen släkt. Äventyrarna (RP) kommer i kontakt med hertigen Korp vid något tillfälle. Det kan vara en tornering eller efter att RP slagit till baka en mindre grupp svartfolk som plundrat landsbygden i Likermark och förtjänar hertigens belöning. Hertigen beslutar sig för att anförtro sig åt äventyrarna. De blir enrollerade som livvakt och kunskapare för hertigen och ska dels luska i greve Tjurhuvds planer, dels försöka utverka allianser med hertigen och olika aktörer, framförallt då mellan hertigen av Amtefjärd och hertigen av Likermark, helst genom giftermål mellan Amtefjärds sondotter och hertigen av Likermark.

Som kunskapare ska man också ta reda på vilka av sina adliga undersåtar hertigen kan lita på i samband med en konfrontation med greve Tjurhuvud. (räkna med att man skaka fram 100-150 pålitliga riddare och 200-250 fotfolk som vågar slåss på hertigens sida om man kan visa upp att hertigen har en möjlighet att matcha grevens här - raxorer ej inräknade!). Martel Barosos kontakter kan sannolikt locka 20-30 fd willhemiterriddare till hertigens sida. RP kan också få uppdrag att fara till Caddo för att värva legoknektar för hertigens räkning. Eller till Pharynx för att locka adelsmän där att slåss på hertigens sida. Om man lägger till att häxmästaren betalar greven för något dunkelt syfte så gäller det att hitta bevis för en sådan koppling.

Bland det först RP bör göra är att försöka fastställa hur många av hertigens egna riddare som är trogna honom. Det andra är att hjälpa sergeanten Martel Barosos att komma i kontakt med gamla kollegor från willhemiterorden som kan tänkas ställa upp och förstärka Willhem Korps här. Möjligen bör man också ganska snabbt skaffa in legosoldater för att bolstra hertigens försvar. Det gjort så handlar allt om skuggspel fram till den oundvikliga kriget. Varje gång RP misslyckas i något av sina uppdrag och Godrik får reda på uppdraget ökar risken med 25 % att greven Godrik finner det för gott att anfalla hertigen i förtid för att göra sig av med honom och själv ta hertigkronan.

Om RP saknar skrupler och kan förföra greven Tjurhuvuds dotter utan att bli påkommen så kan man på det sättet kompromettera grevens planer och göra hertigen fri att bryta sin familjs löfte om giftermål utan risk för följder. Blir man påkommen så bör man vara snabb på att fly fältet annars finns det risk för ett abrupt slut för rp. Frågan är dock om hertigen skulle gå med på att kompromettera én ung kvinnas heder oavsett vems dotter hon är. Å andra sidan, bryter hertigen med sina föräldrars löfte om giftermål med grevens dotter (som för övrigt är hans kusin) så är det närmast att betrakta som en förolämpning och försämrar relationerna drastiskt mellan hertigen och greven. En sådan brytning bör först ske när man lyckats förstärka hertigens försvar och ställning.

Greve Godrik kan i nuläget sannolikt skaka fram ca 1000-1200 man stark här (varav ca 400 riddare, 500-700 fotsoldater och 100 bågskyttar) med ganska kort varsel genom att utnyttja sina allierade i Likermark. Det motsvarar ungefär lite mer än halva hertigdömets armé. Han kan möjligen även locka dit 40-60 solriddare på sin sida genom broderns försorg. Kan man slå ut någon av grevens allierade genom överfall eller mord innan de hinner samla sig till grevens armé eller skapa missämja och misstänksamhet mellan greve Tjurhuvud och hans allierade så förbättrar man oddsen för hertigen i en kommande sammandrabbning.

Persongalleri

• Hertigen av Likermark (Willhem Korp) Har en peronslig här om 20 riddare och 200 fotsoldater (varav 120 är stadsvakten i Drällinge) som han inte vet om han kan lita på.

• Hertigen Girloff Gyldenmark av Amtefjärd. (Avskyr greve Godrik Tjurhuvud). Har en personlig här om 120 riddare och 300 fotsoldater. Vid ett krig samlar han med sig 100 ridddare och 200 fotsoldater. 120 man lämnar han i borgen. Kan på kort varsel samla ihop ytterligare 200-300 riddare och 200-300 fotsoldater från sina närmsta adliga undersåtar. Teoretisk kan han mönstra ca 1200 riddare och 1800 fotsoldater.

• Hertigen Osvald Sterne-Björnhugg av Dreverike .

• Greven Godrik Tjurhuvud (När ett glödande hat mot hertigen av Amtefjärd) . Har en personlig här om 80 riddare och 180 fotsoldater (mycket för en greve).

• Greven Borodrik Hiort (en av grevarna i Likermark)

• Greve Iberiko Segerkrans

• Greve Merkat Grabbe

• Torold Sortenulv. Stamhövding (och tekniskt sett baron) för raxorerna i byarna Stegos och Hazlerberg, norra Likermark och södra Pharynx. Har ett stort horn i sidan på greve Tjurhuvud efter en incident som involverade Torolds dotter. Har själv tillgång till 80 krigare och kan genom gentjänster skaka fram 160 raxoriska krigare till.

• Kung Valien VII

• Hertigen av Pharynx (för tillfället kungen oäkta äldre halvbror Girloff Girloffsson Gyllenhelm)

• Eleonora Gyldenmark, hertigen av Amtefjärds sondotter och potentiell fru till hertig Willhem av Likermark om hertigen får sin vilja igenom

• Kungen Spionmästare

• Häxmästarens representant i Likermark(?)

• Martel Barosos, fd Sergeant i Willemiterorden och hertig Willhems tjänare

• Ladramel Sangium. Jorpagnisk kapten och legosoldat verksam i Caddo. Kan skaka fram 200-300 dalkiska och jorpagniska legosoldater. För närvarande arbetslös. Är skyldig Martel Barosos en tjänst.

Pilregn över Gredelmark

Måste redigeras...

Äventyret är skrivet med förutsättningen att Salamoras erövring av Fristaden utspelat sig nyligen. Officiell datering av denna händelse är 591 e.O., så antingen är detta ett historiskt äventyr eller så uppdateras det med hänsyn till situationen i dagsläget 610 e.O. Beskrivningen av Fristaden och tillhörande politiska situation har också utvecklats sedan äventyret skrevs.

Över fälten svepte en kylig vind och med den följde ett strilande regn. Av kylan i vinden att döma kom vädret raka vägen från de Aidniska bergens karga snöklädda toppar. Det hade i varje fall väldigt lite att göra med zorakiskt vårväder. För vår var det, även om det som nu inte märktes på vädret. Höjden som soldaterna stod på var lerig. På de blöta och leriga åkrarna nere i dalgången hade de gröna skotten från spannmålet börjat skjuta upp. Soldaterna var genomblöta och stod och huttrade. Men de märkte det knappt. Framför dem höll en stor riddarhär på att formera sig.

Kommendanten Láronnin såg över sina soldater. Han ingick i den första vågen av caddiska legosoldater som nyss anlänt till Luksilo för att ingå i hertigen av Gredelmarks här. 600 bågskyttar samt 600 svärdsmän som verkade osedvanligt vältränade och bistra. Svärdsmännen hade placerats som center i Gredelmarks styrkor. Láronnin nickade gillande vid synen av de män han förfogade över.

Inte långt därifrån inspekterade hertigen av Gredelmark och hertigen av Yttersol sina styrkor. Riddarna utgjorde cirka 1 000 man. Man räknade med 4 800 i infanteri samt 400 inhemska bågskyttar, inräknat de soldater som hunnit fram från enstaka grevskap från Indarrike. Någon hjälp från hertigen av Indarrike själv verkade dock inte stå att få. Sammantaget mönstrade man cirka 7 500 man!

En inte föraktfull siffra, det måste medges... Men när man såg ner från höjden mot hertigen av Salamoras armé som samlats där nere i dalgången och med vetskapen om att ett antal solriddare fanns med i leden... ja då sjönk hoppet i de båda hertigarnas bröst liksom bland mången riddare och soldat i hertig Thamas av Gredelmarks armé.

Bara i andelen riddare var Hertigen av Salamora i ett stort överläge med kanske 5 000 riddare och svenner. Utöver det hade Salamoras här kanske 5 000 man i infanteri och 400 bågskyttar. De hade marscherat fort för att överraska hertigen av Gredelmark och påbörja en belägring och hade delvis lyckats. Men hertigen hade svarat med att ta det folk han hunnit samla ihop och marschera ut till en stridsplats utanför staden som han själv hade valt. Han valde att möta Salamora på höjderna vid Asinkors. Hans folk var relativt utvilade. Salamoras manskap och hästar var däremot ganska slitna efter den hårda marschen.

Salamoras riddarhär var färdigformerad. En ljudlig trumpetstöt skallade genom den råa luften. Salamora ville ha ett snabbt slut. Han lät skicka fram hela sin riddarstyrka för att krossa det hinder som låg i vägen för honom och staden Luksilo. Marken skakade under hästarnas hovar. Leran sprutade runt hästarna. Regnet och vinden piskade de framstormande riddarna i ögonen.

Den dalkiske kommendanten såg riddarna komma genom det piskande regnet och började ropa ut befallningar genom vinden. De dalkiska svärdsmännen höjde sina sköldar. De dalkiska bågskyttarna drog sin bågar och riktade dem snett uppåt. De luksiliska bågskyttarna gjorde som sina stridskamrater från Caddo. Gredelmarks infanteri sänkte sina långspjut i beredskapsläge.

Salamoras riddare verkade dock ha problem att nå fram till den gredelmarkska hären på höjden. Marken vid höjdens fot var lerig och hal och anfallet började sakta av. Hästarna var trötta och halkade i den hala sluttningen. Den dalkiske kommendanten log snett och utropade en kort snärtig befallning. Med ett sus skickade de dalkiska bågskyttarna iväg sina pilar och ögonblicket efter följde de luksiliska bågskyttarna efter. Ett vagt spöklikt visslande ljud fyllde plötsligt luften, överröstade nästan vinden när pilarna flög sin bågformade bana...

Äventyret "Pilregn över Gredelmark" utspelar sig som efterspel till Salamoras invasion av Fristaden. Markgreven av Fristaden med familj flydde staden med ett litet segelfartyg strax innan staden föll. Ingen verkar med säkerhet veta var han i nuläget befinner sig.

Persongalleri

• Kungen Valien VII Rättråde
• Kerigassen av Zorakin, Fengald av Indarsol
• Hertigen Thamas O`Basilaard av Gredelmark
• Kaptenen för Luksilos garnison
• Hertigen Wilfred Grijp av Salamora
• Hertigen Sonerik Hirsche av Inberg
• Hertigen Martel Ulvstand av Yttersol
• Markgreven av Fristaden (betyder detta Arviden Grijp, markgreve av Ostmark, eller Havelock Girloffsson Gyllenhelm, borggreve av Fristaden?)
• Marsken och Markgreven Berthold Axman av Junemark
• Markgrevinnan Ina av Fristaden (född Ina O`Basilaard)
• Hertiginnan Selina av Gredelmark
• Greve Adelhard av Granemark (Indarrike)
• Greve Erold av Sunnavi (Indarrike)
• Aidniske bontisâlen i Gredelmark
• Kaptenen för Solriddarnas kompani i Luksilo (troligtvis kapten-prior Botvald Ramm i priorât Kra, eller någon underlydande honom)
• Dalkiske bontisâlen i Gredelmark
• Kaptenen för St. Justins kompani i Luksilo
• Aron från Kra, Kungens chefsspion
• Aldrik av Greveberg Kerisgassens chefsspion
• Donadio, den dalkiske emissariens chefsspion
• Láronnin, caddisk officerare för dalkisk legostyrka
• Sebian, Hertiginnan av Gredelmarks kunskapare

Bakgrunden

Tvärtemot vad de flesta tror så är inte Thamas av Gredelmark med i något sällskap eller orden. Han odlar sina luksiliska fäders dygder vilket är att hålla sig så långt borta från zorakisk politik och ordenkotteri som möjligt, som ett medel att säkra sitt hertigdömes relativt stora friheter och oberoende. Han är heller inte, som många likaledes tror, anhängare av den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Det är däremot hans hustru.

Han ser sig själv dock som en beskyddare av den religionsfrihet som härskar i Gredelmark. Han är väl medveten om huvuddelen av de aidniska riarkernas åsikt om saken.

Hertigen av Gredelmarks ena syster, Ina, är gift med Markgreven av Fristaden. Ett faktum som förvärrar Hertig Salamoras åsikter om den "ärelöse luksiliske bastarden" som Salamora brukar kalla hertig Thamas (hertigen av Gredelmark).

Martel, hertigen av Yttersol är gift med hertig Thamas av Gredelmarks andra syster. Martel är en framstående medlem av det Sydzorakiska brödraskapet.

Bontisâlen i Gredelmark är som brukligt en nitisk anhängare av den aidniska grenen av den Lysande Vägen och starkt fientlig till den dalkiska kyrkans existens i hertigdömet Gredelmark. Bontisâlen förfogar dessutom över ett kompani solriddare.

Den dalkiske bontisâlen i Gredelmark håller en låg profil för att inte hetsa upp sin aidniske motsvarighet för mycket och göra det för svårt för hertigen av Gredelmark att upprätthålla religionsfriheten i sitt hertigdöme. Den dalkiske bontisâlen har dock ett förvånansvärt stort antal solmunkar, ulepper, riarker och lekmän i tjänstgöring i sitt tempel och dithörande apidiol. Flera av dem verkar vara i väldigt god fysisk form – man skulle rent av kunna misstänka dem för att vara riddare ur St. Justins orden om de bar rustning istället för kåpa.

Det finns således både ett soltempel och en mindre apidiol tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen i Luksilo. Likaledes finns det (givetvis) en katedral och ett kloster tillhörande den aidniska grenen. Utöver det har De Enkla ett klosterkonvent (och hospital) i Luksilo. Det finns också ett tempel till de "Unga Gudarna" i Luksilo – finansierat av berendiska köpmän.

Kerisgassen i Pendon har länge klagat högljutt i Pendons kungliga korridorer över att "caddister" befläckar zorakisk jord genom sin blotta existens i Gredelmark och Fristaden. Kungen verkar oftast bli märkligt förströdd eller distraherad när samtalen kommer in på dessa banor. Efter hertigen av Salamoras anfall mot Fristaden har kerisgassen tillbringat allt mer tid hos hertigen än hos kungen, något som faktiskt oroar kungen.

Hertig Wilfred Grijp av Salamora är ingen munter man för närvarande. Tvärtemot vad han räknat med så blev det inga ökade intäkter från kampanjen mot Fristaden. Faktum är att erövringen har kostat Salamora mer guld än vad den givit. Fristadens handel och utveckling har helt stannat upp. Dessutom måste stadens murar fortfarande lagas, vägarna repareras, etc. Detta kostar pengar, pengar som hertigen inte vill ödsla på en stad som inte inbringar det han trodde den skulle inbringa. Människorna i staden och landsbygden runtomkring är oroliga. Ett försvagat grevskap under en hård herre som befinner sig långt borta och en residensstad med otillräckligt lagad stadsmur är rena mumman för svartfolken, om de bestämmer sig för att gå söderut igen. Och den här gången lär folket inte få någon hjälp från dvärgar eller dalker.

Som sagt, hertigen är inte lycklig. Till råga på allt så har den fege kungen hoppat över Wilfred av Salamoras självklara rätt till den inkomstbringande och ärofulla marsktiteln till förmån från någon sketen greve!!

Men det finns trots allt de som uppskattar hertigens storhet och mod. Kerisgassen av Pendon är helt enig med hertigen att de förhatliga caddisterna måsta kastas tillbaka ut i havet där de kom från liksom alla de som stöder dem, med våld om så krävs. Om inte för annat så för att de förvägrar en så upphöjd person som hertigen av Salamoras del i intäkterna från dvärgahandeln.

Kerisgassen beklagar sig att kungen inte vill göra något åt saken. Kungen vill visst inte stöta sig i onödan med Caddo. Men kunde bara Hertigen visa sitt mod och sin våghalsighet igen och sätta press på Gredelmark och tvinga honom att kasta ut de dalkiskt troende ur sitt hertigdöme, då skulle kyrkan i sanning belöna den dristige, i det här fallet hertigen av Salamora. I nödfall får man förklara krig med Gredelmark så att man i fredsförhandlingarna som följer kan upphäva fördraget i Pendon och Gredelmarks rätt till religiös frihet. Eventuellt kanske hela hertigdömet faller i Salamoras händer!

Hertigarna i Grindanu börjar bli oroade och missnöjda av Salamoras ökade makt och våghalsighet. Man viskar tämligen ogenerat med varandra att Hertigen Wilfred Grijp av Salamora alltför mycket påminner om sin anfader kung Arviden den Hårdhänte. Salamora blir dock inte missnöjd när han hör dessa rykten och jämförelser. Han beundrar sin anfader och ser i honom sin förebild. Detta faktum oroar de övriga hertigarna än mer.

Kung Valien VII är inte missnöjd. Han är rasande och mycket oroad över hertig Salamoras tilltag och nycker. Inte nog med att Salamora genom sin dumhet att anfalla Fristaden med någon påhittad förolämpning som förevändning lyckades strypa en ganska stor intäkt till de kungliga skattkistorna. Dessutom anföll och intog han en kunglig fristad. Visserligen var angreppet direkt riktat mot markgreven i Fristaden. Men indirekt kan det också ses som ett angrepp mot kungen. Om inget annat, visar Salamoras uppträdande på skrämmande lite respekt för kungamakten.

Utöver det har handeln och relationerna med Caddo blivit lidande vilket ytterligare minskat kungens intäkter. Dessutom är kungen medveten om att det jäser bland de andra hertigarna, i synnerhet borta i Indar. Det krävs en mycken liten gnista för att en storkonflikt ska blossa upp i öst.

Än så länge har kungen valt att visa sitt missnöje genom att skicka skrivelser med krav att Fristaden återfår sin kungliga rätt som fristad, samt att hoppa över Salamora när han valde ny Marsk. Något alla (inklusive Salamora själv) räknat med och fruktat skulle tillfalla hertigen av Salamora. I stället blev det markgreve Barthold som fick tjänsten. Detta var ett slag i ansiktet på nästan hela högadeln och mot Hertig Wilfred av Salamora i synnerhet.

Marsken och Markgreven Berthold är trots sin brist vad gäller adlig börd synnerligen kvalificerad för sitt arbete. Han har övats i strid på otaliga slagfält i Jorpagna under flera års tid. De senaste åren har han varit sysselsatt med att bygga upp den så kallade Regalieordens två styrkor.

Kerisgassen av Pendon vill bli kvitt den dalkiska närvaron på Aidne. Då inte kungen lyssnar på det örat, försöker kerisgassen ta hjälp av den våghalsige hertigen av Salamora, underförstått att kyrkan kommer att skänka assistans i forma av solriddare och även "belöna" hertigen. Vad den belöningen kommer bestå av lämnas osagt, men beroende på hur makthungrig hertigen är och hur högtflygande planer man låter honom ha, så kan hertigen tolka detta på mer än ett sätt. Kerisgassen kan också tänkas falsifiera bevis för att peka på att Hertigen av Gredelmark är i maskopi med Caddo med någon form av samhällsomstörtande verksamhet. Exempelvis spridandet av missionärer och agenter över hela Zorakin.

Den aidniske bontisâlens uppgift vid en konflikt kan vara som trojansk häst med ett kompani solriddare till förfogande. Men vare sig hertigen av Gredelmark eller den dalkiske bontisâlen är dumhuvuden. Den dalkiske bontisâlen kan mycket väl skicka ut sina "munkar" fullt rustade som St. Justinriddare för att hindra de aidniska solriddarna i sitt värv.

Hertigen av Gredelmark kommer in i det sista styvt hålla på sin neutralitet i saken, tills det blir uppenbart eller bevis framläggs att Salamora och hans allierade (Inberg, möjlig hemligt militärt understöd från den aidniska kyrkan) kommer att anfalla Gredelmark.

Blir detta klart kommer han att kalla in allierade i form av hertigen av Yttersol. Både Salamora och Gredelmark kommer att begära assistans av hertigen av Indarrike (som kan ställa den största hären på fötter av hertigarna) men han kommer att hålla sig märkligt passiv. En del (max 33%) av Indarrikes adliga undersåtar kommer dock välja sida och strida på någon av de båda parternas sidor (med en fördelning på ca. 50/50).

Indarrike kommer vara fullt av budbärare från båda sidor som också kan komma att slåss med varandra vid påseende.

Sannolikt kommer hertigen av Likermark ställa sig på Salamoras sida. Dock inte alla av hertigens undersåtar. Denne kommer dock ha svårighet att transportera sitt manskap till Salamora då hertigdömet Pharynx ligger i vägen. Och blir hertigen av Pharynx förvarnad om stora trupprörelser på väg mot öst kommer kungen garanterat få vetskap om vad som är i görningen.

Ett antal andra adelsmän från västra Zorakin kommer säkert också vilja delta, men sannolikt inte hertigarna (därmed stannar också majoriteten av de västra hertigarnas adelsmän hemma... tills vidare, i alla fall).

Upplägg

Äventyrarna kommer på något sätt över information, exempelvis från en av hertigen av Gredelmarks spioner som man hittar döende eller som såras dödligt av några okända män, när äventyrarna kommer till hans räddning. Mannen ber äventyrarna innan han dör att föra brevet till hertigen av Gredelmark. Han lovar att de kommer bli furstligt belönade om brevet levereras. Brevet är förseglat med ett sigill och det är upp till äventyrarna att bestämma om de vill bryta sigillet och läsa meddelandet eller inte. Kontentan är att i brevet finns information och bevis på förberedelser för ett angrepp mot Gredelmark. Med ett svårt slag på Heraldik kan man identifiera sigillet som den caddiske emissariens personliga sigill.

I brevet finns även ett andra brev med ett annat sigill som man med ett normalt slag i Heraldik kan känna igen som hertigen av Salamoras. I det brevet finns information till en annan adelsman om vilka trupper som ställs till Salamoras förfogande samt därigenom vilka som deltar i konspirationen inför angreppet.

Bara uppdraget att föra brevet till Gredelmark är i sig ett äventyr som heter duga om man tänker på alla de spioner, hyrda prisjägare, rövare och solriddare som söker brevet och dess kurir.

När (och om) äventyrarna kommer fram till hertigen av Gredelmark kan deras nästa uppdrag vara att fungera som budbärare till allierade i Indarrike, föra meddelanden till hertigen av Yttersol, och/eller verka som spejare.

Alternativt så färdas man till Caddo för att "föra bud" till en person som ska hyra ut dalkiska "legoknektar". I själva verket är kanske personen en högt uppsatt person inom exempelvis St. Justins solriddarorden eller en förnäm person inom Caddos råd med affärsintressen i Fristaden och Gredelmark, och meddelandet är en begäran om att sända trupper till Gredelmarks hjälp.

Kanske är det rent av markgreven från Fristaden som sökt skydd på Caddo som ska kontaktas och begäras att nyttja sitt inflytande hos de caddiska handelshusen för att införskaffa trupphjälp från Caddo till Gredelmark.

Ytterligare ett uppslag är att efter att de lämnat brevet/informationen till Hertigen av Gredelmark blir de kontaktade av en mystisk person i Luksilo som lovar dem en ännu större belöning, om de lämnar ett brev och de uppgifter de själva fått reda på till en person vid namn Aron från Kra i Pendon.

Kuriosa

Regalieorden instiftades ursprungligen av den zorakiske kungen efter det svidande nederlaget vid sjöslaget vid Selim mot Felicien. Efter nederlaget hade Zorakin knappt kvar något krigsskepp värt namnet och låg öppet för plundring. Regalieorden instiftades för att skapa särskilda kuststyrkor som skulle varna för överfall och försvara kustområden mot angrepp från pirater och felicier.

Dold under detta namn har Girloff III och hans son Valien VII skapat "det 1:a regementet av Regalieorden". Detta militära regemente är en elitinfanteristyrka om 3 600 man, understödd av 600 bågskyttar eller armborstskyttar och 600 man tross. Den ska fungera som en elitenhet på land men den har också en specialinriktning på sjöstrid och marin landstigning.

2:a regementet av Regalieorden tillkom på order av Girloff III för att möta hotet från Svarta tornet i Aidnebergen, samt för att förstärka det första regementets landstridsförmåga. Det 2:a regementet är specialiserat på strid i skog och berg samt ska vara experter på att möta kavallerianfall. Även det 2:a regementet efterföljs av 600 bågskyttar och 600 man i tross. Det 2:a regementets soldaters utrustning är som det 1:a regementets, med undantaget att spjutet är betydligt längre och av bardisanmodell, bland annat för att kunna möta kavalleriattacker. Det säger sig själv att ett sådant spjut inte går att kasta.

De båda arméerna stod placerade mot varandra, beredda till strid. Den dalkiske kommendanten för hertigen av Gredelmarks caddiska "legosoldater" red fram till hertigens följe. Han lutade sig fram och sade något till hertigen Thamas. Kommandorop ljöd borta hos Salamoras armé.

Denne verkade ha lärt sig sin läxa från slaget vid Asinkors och intog nu en försiktigare position. Wilfred av Salamora hade dessutom mer trupper med sig den här gången, och det verkade som om han tänkte skicka fram sitt infanteri först den här gången, för att mjuka upp Gredelmarks sida innan han satte in sitt överlägsna kavalleri. Hertigarna av Gredelmark och Yttersol litade framförallt på sitt infanteri, sina dalkiska bågskyttar och de bistra dalkiska svärdsmännen som placerats som center. Kavalleriet hölls i bakgrunden för att sättas in som sista resurs, eller om en blotta uppenbarade sig i Salamoras led.

En spänd väntan dröjde sig kvar, baneren smattrade, männen svor eller skruvade sig oroligt. De dalkiska svärdsmännen i mitten gjorde unisont en mässande bön på sitt märkligt sjungande språk. En svala flög över hären.

Något fångade plötsligt den dalkiske kommendantens uppmärksamhet. Han skickade iväg en av sina spejare. Spejaren kom snart tillbaka och rapporterade. Snart kunde alla män i båda härerna höra det. Ett muller som tycktes komma från bortom de kulliga betesmarkerna i väster. Mullret stegrades till ett tydligt taktfast marscherande från tusentals fötter. Och så kom de plötsligt fram över kullarnas krön. Led efter led av välrustat infanteri. Med främmande rustningar. Med spjut, bredsvärd och stora fyrkantiga välvda sköldar (scutata). Med halvöppna hjälmar, någon form av ringbrynja på överkroppen och metallskenor på benen. Leden ringlade sig framåt och formerade sig i fyrkantiga formationer som i sin tur tycktes tillhöra två större enheter. Leden som kom ner för kullarnas krön tycktes aldrig ta slut och formationerna fylldes på med mer och mer män, tills de utgjorde varsin likartad formation.

På flankerna av de båda första enheterna dök det nu upp ytterligare infanteri, rustade som vanliga landsknektar. Med långa spjut, långsköldar, vadderade rustningar kombinerat med ringbrynja och kittelhjälmar. Dessa formerade sig i traditionella långsträckta led.

När de sista männen inrättat sig i formationerna hördes kommandorop. De båda infanteriformationerna vände sig nu åt varsitt håll, fokuserade på varsin av de båda första arméerna. Långa spjut fälldes samfällt ner i beredskapsläge. Sköldar höjdes, överlappandes varandra.

Bakom trupperna skymtade man bågskyttar som lunkade fram bakom varsin huvudformation.

Så följde några minuters paus där de båda första arméernas soldater och riddare hann tänka många tankar om vad dessa främmande soldater kunde betyda och där mången kämpe började skruva oroligt på sig, och febril aktivitet rådde bland de båda första arméernas ledning. En hastig och grov bedömning sade de soldater som hade någon kunskap i matematikens gåtor att den nya armén måste bestå av flera tusen man, kanske uppemot 10 000 man bara i infanteri.

Slutligen hördes ett stort muller från hundratals hästar och en stor riddarhär red upp mittemellan de båda infanteriformationerna. Baneren slog och smällde i vinden.

Draken på Zorakins stora riksvapnen flög längst fram, följt av hertigdömet Pharynx, hertigdömet Dreverikes, hertigdömet Amtefjärds och hertigdömet Slättebos baner, samt en mångfald av grevliga baner från Grindanu.

Kungens här hade kommit. Över fältet vilade nu en tryckt stämning.