Erebs skogar och träd
- Författare: Jerome Monardes
- Ämnen: Botanik
- Orginal: (Beskrivning av bokens utseende, utförande och var den befinner sig)
- Avskrifter: Många. Finns vid de flesta bibliotek, akademier och katedralskolor.
- Innehåll: Detta är det mest kända av författarens verk och är prisat av lärda botaniker Ereb över.
Nedan återfinns passager ur denna gigant bland böcker:
Gyllenlönn
Gyllenlönn (Acer aurelia)
Det träd som torde vara en av den kända världens allra vackraste trädarter är den legendariska gyllenlönnen (Acer aurelia).
Trädet är tämligen högrest och kan uppnå en höjd av 60-72 zorakiska fot. Stammens bark är något skrofvlig men glänser som voro den gjord av borstat silver. Stammen delar ofta upp sig i ett tämmeligen intrikat grenverk med flertalet grofva uppåt och utåtgående grenar vilka kan liknas vid ett bjälklag som bär upp den karakteristiska kupolformade kronan.
Trädets ved är ganska ljus i sin färg. Virket är högt skattat av träsnidare då det ska vara lättsnidat, hållbart och sägs skimra som voro det ådror av guld insprängda i veden. Den jorpagniska kejserliga tronen lär delvis ha varit utsnidad ur gyllenlönnträ. Virket finns dock knappast på marknaden av orsaker som jag snart ska förtälja.
Bladen äro liksom hos den vanliga skogslönnen femflikiga. Bladens färg skiljer sig dock helt från alla andra lönnar och utgör det mest karaktäristiska kännetecknet för arten.
Färgen på bladen glänser som renaste guld. Det sägs rent av att trädet endast växer där det guld finnes i berget. Den skulle därigenom vara ett oomtvisteligt tecken för guldgräfvare. Det finns dock inget bevis att detta är med sanning öfverensstämmande. Däremot är detta sannolikt skälet till att det i dag finnes så få av dessa vackra träd kvar i våran del av världen, för hur många av dessa träd hafva väl inte huggits ner av ifvrigt sökande guldgräfvare som försökt följa rötternas väg till skatten.
Detta träd återfinnes därför idag endast på ett mycket fåtal lokaler i Ereb. Större bestånd finnes knappast alls. Gemensamt för dem alla är att lönnen tycks växa i lätt kuperad och kullig terräng, gärna med mindre bergsidor framskymtande och med något rinnande vattendrag i närheten.
I västra Zorakin lär det finnas en lund med en handfull gyllenlönnar. I alvernas Goiana och Landori skola några av de få kvarvarande skogarna finnas gömda. Dessa lära alverna vakta svartsjukt då trädet sägs vara heligt i den alviska religionen. En gyllenlönn finnes i Berendiens kungliga slottspark. Detta träd skänktes av alverna i Landori till Berendien som ett vänskapsbefvis. I norra Nostratiet sägs det finnas en större lund med gyllenlönn. Slutligen finns det legender om en vidsträckt skog av gyllenlönnar gömd i en dal någonstans på vidderna norr om Torshem.
Hur som helst finnes det näppeligen någon syn, ja, knappt någon upplefvelse som kan vara sällsammare än att en vacker dag vandra under en gyllenlönnskog med solen lysande genom de välfvda kronornas gyllene blad. På hösten skifta bladen till en brinnande orangeröd färg som skimrar så sällsamt i höstsolen att den vackraste rubin skulle blygas att vistas i dessa träds närhet. Jag vågar påstå att det icke finnes en Etins tados vars inredning är lika strålande som dessa träds kupoler. Jag vill rent av påstå att dessa träd, dessa få kvarvarande skogar av gyllenlönn, äro de sanna templen åt Etins ära, ljus skine öfver mig.
I gyllenlönnskogarna sägs man för öfvrigt kunna hitta mattvis av de mycket sällsynta men outsägligt vackra blommorna silverklocka och vidunderviol. Vidare sägs den vackra salenerosen också trifvas ypperligt ihop med gyllenlönn och klättra 30 fot upp i träden och sprida sin bedöfvande doft i skogarna..."
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Senos-cypress och Farin-cypress
Senos-cypress (tsugar fatilis) och Farin-cypress (tsugar succheria)
Senos-cypressen (Odherträd på de narguriska tungomålen). Detta träd har i historien gjort månget avtryck. Dock ej som nyttigt träd som lefvererar gott skeppsvirke som den vanliga rödtallen (Pinus silvestris) eller som lefverantör av socker, nötter och kryddor som sirapslönnen (Acer succheroensis), kastanjetten (Castanietta sativa), krilloanskt barkträd (Canelia officinalis) eller som senos-cypressens nära släkting farin-cypressen (Tsugar succheria) vars kåda torkar till en stenhård kaka som när den pulfveriseras är en utmärkt sockerkälla med en delikat, kryddig och något kådig smak.
Det är därför en ödets ironi eller, om man så vill se det, en av skapelsens nycker, att farin-cypressen, som är det träd som lefvererar en av växtvärldens smakligaste kådor, är nära släkt med trädet vars saft är den svartaste och bittraste av brygder. Ty att smaka av senos-cypressens kåda är att smaka döden. Få andra växter i naturen hafva ett så potent gift.
Den har gjort avtryck i historien skrefv jag. Jag menade då alla dem som dött för senos-cypressens gift. Både namnkunniga och mindre bemedlade. Det mest namnkunniga offret för detta gift var troligen filosofen Senos som lär ha mördats för sin narguriska älskarinnas hand. Sannolikt hade giftet smugits ned i filosofens vinbägare som, då den var fylld med retsinavin, effektifvt dolde efventuell kådsmak och bitterhet. Idag kallas just det tillredda giftet från senos-cypress för Senos-socker.
Enligt obekräftade uppgifter (ty vem vill bekräfta något sådant) ska smaken dessutom vara lika söt som farin-cypressens kåda, dock med en något mera bitter bismak.
För den oinvigde kan farin-cypressen och senos-cypressen synas ganska lika på avstånd. Men ser man noga efter så går det inte att missta sig (om man inte är en klåpare). Farin-cypressens bark är rödaktig med trådig och något litet flagnande med tumtjocka barkåsar som löpa lodrätt längs stammen. Senos-cypressens bark ser ut som voro stammen klädd med ett fjällpansar av brun bark.
Senos-cypressen håller sig runt en höjd om 50 fot. Senos-cypressen har dessutom en klädnad som är ytterst passande. Den har långa lätt hängande hufvudgrenar, medan de mindre barrklädda grenarna hänga rakt ner som ett sorgedraperi, ofta ända ner till marken, vilket gifver trädet ett säreget, melankoliskt och sorgset intryck. Barren äro helt korta och sitta ett och ett. Barrens färg är tämmeligen dunkelt grön. Farin-cypressen blifver högre och når höjder om 80 fot. Farin-cypressens grenar äro rakt utåtstående och sitta tämmeligen högt upp på stammen. De barrklädda smågrenarna äro förvisso hängande men inte tillnärmelsevis så långt ned som senos-cypressen, utan gifva mera intryck av en kort tunika än ett draperi. Barren sitta ett och ett, men äro ljust gröna som av vårens glada färg.
Blommorna äro likartade, små och röda men här kommer också en viktig skillnad. Senos-cypressens blommor hänga nedåt mot jorden liksom kottarna som äro tre tum långa och en och en halfv tum breda, långsmala och spetsiga. Farin-cypressens blommor och kottar äro uppåt riktade och kottarna blifva endast två tum långa och en och en halfv tum breda samt mer runda i formen.
Etin vare lofvad och prisad så växa de båda trädena i hufvudsak på olika ståndorter. Senos-cypressen växer främst i djupa dunkla granskogar i djupaste Nargur och Barbia där solens strålar knappt hitta igenom. Farin-cypressen i gläntor i sumpmark eller vid källor och finnes äfven i öfversfvämningsdrabbade flodskogar i norra och centrala delarna av Erebaltor. Man har dock funnit enstaka senos-cypresser i de sumpmarker där normalt endast farin-cypress växer.
Bortsett från ofvan nämnda nyttigheter (...och skola vi säga onyttigheter?), så används gärna farin-cypressen liksom de flesta öfvriga cypresser som takvirke eller virke för gärdsgårdar och tältpålar, då dess ved är ytterst rötbeständigt och håller sig friskt under långa tider. Ingen vågar dock anfvända senos-cypressen till något annat än dödligt värfv. Rykten säga dock vissa narguriska stammar nyttja den i magiska värfv och för att nå trans. Hur detta görs är dock för författaren höjt i dunkel.
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Nargurs skogar
Nargurs skogar
...Längst åt nordöst i de vildaste och pristinaste delarne av Nargur kan man se de mest fantastiska urskogar. De domineras av skogslindar och silverlindar vars blad, när de rörs av vinden, fladdra till i vågor av dunkeltgrönt och silver. Bergslönnar och sumplönnar som i skymning och gryning spraka i en omöjligt brinnande röd färg få själfva elden att verka blek och färglös. Där finnes äfven stora ulmar, där den silverhöfvdade fiskörnen har sitt näste, samt höga ädelgranar med elegant pyramidal krona, blanka mörkgröna barr och silveraktig bark. Man ser aspar som med sina darrande oranga blad täfvla med lönnarna om färgsprakande festspel om hösten.
Och där, uppåt, som en jättelik, sluttande och fårad vägg, sträcker sig plötsligen det barbiska höglandet. Längs sluttningar tränges stora sjok av narguriska lärkskogar och nordbokskogar om vartannat. Narguriska lärkar med förvridna, uråldriga stammar, vars gula barr om hösten bereda mattor och väggar som lyses upp av kvällssolen och få själfva luften att anta en ton av guld så att man tror att man går i en sällsam trollskog.
Vidare uppåt, uppåt tränges klängande berglönnar, lärkar och dunkla silvergranar som nu visa sina silvriga undersida för beskådaren. Ett vidunderligt vattenfall med flera trappor ackompanjerar det hela.
Etin ler i sin himmel och låter en solstråle slå ner genom molntäcket där i fjärran för att belysa en klippafvsats med en ensam, vacker rubinfärgad lönn invid en terass där det stegvis nedåtstörtande vattenfallet slår ner för att sedan omedelbart fortsätta sin obefvekliga bana nedåt i djupet. En regnbåge träder fram. Högt öfver alltet seglar kejsarörnen. Man blifver stum och ens inre fylls av vördnad inför Etins skapelse...
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Brandtall
"Om Barbiens brandskogar
Uti de östra delarna av Nargur och i de södra delarna av Barbia växa två högst säregna träd. Brandtallen (Pinus ignitia) och Flampoppeln (Populus infernatus).
Brandtallen är mycket reslig och kan nå 120 fot. Den hafver en mycket grofv och tjock bark till en höjd av 60 fot. Barkens färg är svart som sot. Längre upp blifver barken slät och orangeröd som eld. Detta är en mycket passande färgsättning ty trädet har en synnerligen eldfängd natur om vilken jag strax ska förtälja.
Vidare har trädet en mycket högt uppsittande krona vid pass 90 fot. Allt detta för att förhindra att trädet fattar eld. Ty brinner, det gör det ofta där detta träd växer. Kottarna äro medelstora, nästan qvadratiska och väldigt kådiga.
Fröna äro sotsvarta. Curiöst nog öppna sig inte kottarna förrän det blifver mycket hett. Då smälter långsamt kådan som låser kottens fjäll och när elden passerat bort är kotten helt öppen och fröet kan segla ner.
Blomman är liten och röd men mycket vacker. Den liknar en liten låga. Blomman doftar starkt av harts. Ja, den utsöndrar så mycket harts att håller man en eldsticka alldeles nära, börjar den att spruta eld. Detta är ett experiment jag ej skulle råda någon att göra i hela trädets närhet.
Barren äro grågröna och sitta i klungor om fem. De lukta starkt av harts. Barren fälls vartannat år vilket är ovanligt ofta för en tall och samlas i drifvor under tallarna. Barren äro starkt eldfängda av alla hartser. Det kräfvs ytterst lite för att dessa högar skola antändas."
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Orghins skogar
Orghins skogar och natur
Långt i norr ligger Orghin. Här härska is och kyla, drakar, demoner och allehanda monster och ohyggligheter. Här finnes också den stora ulliga mammuten (Mastodont orghia) som påminner om olifanterna i utseende, vore det inte för de enorma betarna och den väldiga ulliga man de bär. De djur som utöfver den hiskeliga mammuten sägs finnas här äro skogshönsfågel, korsnäbb, rödskrika, snöhök, snöskata, gås, garfågel, snöhare, orghinska renar, frostvarg, samt sälar.
Närmast kusten åt sydväst domineras Orghin av ett tämmeligen flackt landskap bestående av våtmarker, myrar och tundra. Floran domineras av mossor, ullgräs, bärris och tufvnejlikor. Dessa marker kan tyckas ogästvänliga och karga, men flammar upp i ett praktfullt och intensifvt blomster under de korta sommarmånaderna. På hösten färgas milsvida fält med bärris i sprakande röda och orangea färger ackompanjerade av ljungens lila blommor och myrmossornas röda och gröna färger. Enstaka förskrämda och vindpinade rödtallar söka skydd för vinden bakom stenar, i bergskrefvor och bakom små kullar. Gås ses ofta lefva här under sommarhalfvåret.
Längre inåt landet reser sig en gles skog bestående i hufvudsak av lågväxande frostbjörk (Betula hyperborea) och rödtall samt de jättelika mammutträden som växa sig högre än något av de andra träden i Orghin. Skogens markflora består framförallt av stora sjok av bärris, smaragdgrön mossa och lafv. Här lefva merparten av skogshönsfågel, rödskrika och korsnäbb och de orghinska renarna hafva sitt vinterkvarter i dessa skogar.
Ju längre norrut man kommer, desto kargare och kallare blifver sedan landet. Väldiga tundror breda ut sig där tjälen aldrig helt släpper sitt grepp om jorden och där endast ris, gräs och örtvegetation kunna klara av att växa. Detta öfvergår alltmer i ett kargt och nästan lifvlöst landskap med efviga snö- och istäcken som här och var avbrytes av utspridda fläckar stenig barmark, där endast lafvar och mossor kunna öfverlefva och växa. Slutligen, längst i norr, täcks landet av ett gigantiskt istäcke som kväfver och krossar all tillstymmelse till lifv.
Rött mammutträd (Monardotsugar mastodontiae)Detta träd är relatifvt nyupptäckt och diskussioner om dess ursprung fortgår. En tämmeligen fantasiefull och uppenbart något missinformerad skolast i Botanik vid Ekeborgs bibliotek hafver mage att påstå att detta är en jätteform av nargurisk gran. Men om man blott anfvänder sig av sina ögon, se de flesta säkert att denna påstådda gran snarare ser ut som vore den en jättelik cypress. Men det finnes allfvarliga skillnader som torde motsäga äfven detta faktum om vilka jag strax ska återkomma.
Barren är något spretiga, lite som nämnda gran, vilket kan göra att en grafvt skumögd person möjligen kan ha missuppfattat trädets originalitet. Barren äro dock mjuka och hafva en något friskare och ljusare grön färg som hos cypresser och ädelgranar. Detta ska jämföras med vanliga granars styfva, nåliga och dunkelt gröna barr. Om man ock bryter ett barr känner man genast en skarp, litet frän doft av myrra och citrus som bör påminna en kunnig person om doften hos cypress.
Vidare så kan man beskåda stammen som definitifvt har uppenbara cypressdrag med sina höga lodräta barkåsar, sin trådiga, lätt flagnande textur och sin röda färg.
Blommorna i sin tur påminna mer om lärken med vackert rött och kottliknande utseende. Äfven blomman har en vag citrusdoft. De utvecklade kottarna hafva vissa likheter med rödtallens kottar men äro kortare. Fjällen på kottarna hafva förutom de vanliga jämnt sittande fjällen också utåtstickande längre fjäll vilka gifva kotten ett spretigare utseende.
Grenarna hafva granliknande utseende med lätt hängade utåtgående grenar som gifva trädet en pyramidal form. Grenarna sitta dock på cirka halfva höjden av trädet, medan grenarna på den narguriska granen täcka två tredjedelar av trädets längd. Mest uppseendeväckande är dock trädets höjd som kan nå 210 fot!
Summa summarum bär detta träd drag från nästan samtliga andra barrträd på den erebaltiska continenten, men samtidigt är den ock helt annorlunda än alla andra barrträd som vetenskapen känner till. Jag drar därför den kvalificerade slutsatsen att det röda mammutträdet är en helt egen art och ger den därför det vetenskapliga namnet "Monardotsugar mastodontiae". "Monardo" efter denne författare som blygsam namngifvare, "tsugar" för dess likheter med cypresserna, och "mastodontae" efter de stora mammutarna i Orghin.
Namnet efter mammutarna får trädet dels för sin enorma storlek och sin röda bark som påminner om mammutarnas fäll, och dels för att mammutarna gärna använda sig av dessa väldiga träd som kliträd, så som man kan se vildsfvinen klia sig mot träd för att ta del av kådan. Orsaken till kliande torde vara att mammuten önskar nyttja verksamma ännu okända ämnen i mammutträdets bark som hålla ohyra och mygg på avstånd. Ty mygg, det finns i så oräkneliga antal och svärmar i Orighins sumpmarker att de måste vara en enorm plåga för dem som försöker bo och vistas där uti.
Trädets egenskaper som virke få anses som okända, äfven om folken från det vilda Jorduashur sägs uppskatta det. Till vad slags byggnation är dock okänt. Hurufvida det finnas andra användningsområden för detta jätteträd är också höljt i dunkel.
Frostbjörk (Betula hyperborea)Denna björk verkar vara nära släkt med den beryktade glansbjörken, ty den har samma vackra skimrande bark. Men trädet i öfvrigt verkar ha liksom förkrympts och förvridits i krumma former, vilket gifva dessa träd ett sällsamt yttre...
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"
Rödtall
Rödtall (Pinus silvestris)
Detta träd är ett av de mer allmänt förekommande träd på Erebaltor. Den breder ut sig i vidsträckta skogar i nästan hela norra och mellersta Erebaltor. I de allra sydligaste delarna av continenten ersättes den av kardisk pinjetall.
Rödtallen föredrager marker som äro friska eller torra till sin karaktär. På sandiga marker eller på karga, steniga marker dominerar den helt skogarna. Likaså dominerar den skogar som ofta drabbas av skogsbrand, efventuellt i sällskap av asp ock lärk. Då med undantag av de barbiska brandskogarna som där flampoppeln och brandtallen härska.
På friskare, bättre ståndorter står den ofta i blandskogar med andra trädslag. Oftast delar den då plats med nargurisk eller hynsolgisk gran, lärkar, ekar, glansbjörk, poppel, skogslönn och hasselträd.
Beroende på om ståndorterna äro av bergpräglad natur eller bestå av torra, sandiga jordar eller friska moränjordar, skiftar undervegetationen i talldominerade skogar något i sin sammansättning. I hufvudsak domineras markfloran sålunda av antingen ljusälskande ängsflora eller gräs, svartbärsris, rödbärsris, ljung, brännmossa och på de kargaste markerna av lafvar. De djur som dras till skogar med tall äro skogshönsfåglar av difverse slag, tallkråkor, flygekorre, stor svartspett, rubinhackspett korsnäbbar, svartsvanshjort och älg. Den sägenomspunna skvadern sägs också föredra skogar med tall men verkar främst hålla till i de nordliga delarna av Ereb.
Rödtallen är ett tämmeligen högrest träd som kan anta höjder om 96 fot på de bästa markerna. Den hafver högt upphissad krona vars lägsta partier hafva en höjd om 66-70 fot. Detta synes vara en anpassning för att motstå brand. Grenarna sträcka sig oftast vågrätt ut från stammen. Grenverket ger i öfvrigt ett ganska styfvt, spretigt och krokigt intryck. Kronans täthet skiftar något från träd till träd men generellt kan sägas att den är ganska gles. Barren äro ljusgröna till sin färg men öfverdragna av en vaxliknande hinna som får barren att anta en blågrön färg. Barren äro cirka tre till fyra tum långa. De sitta ihop vid tre och tre men luta sig lätt bort. Allt detta förlänar tallens krona ett tämmeligen spretigt utseende, för att inte säga ett ”stickigt” utseende.
Rödtallen har, liksom sin släkting brandtallen, ett tjockt barkpansar som endast riktigt svåra skogsbränder förmå att igenomtränga. Denna tjocka bark brukar nå en höjd om 48 fot på fullt vuxna exemplar, men på riktigt ålderstigna träd kan faktiskt barkpansar nå nästan hela vägen upp till kronan. Pansarbarkens färg skiftar i brunt och askgrått. Den är grofv med en textur av intilliggande lodräta och rektangelartade fjäll som ligga i ett mönster som påminner om brigantinrustningens metallstycken.
Äfven om elden når igenom pansarbarken så är det därmed inte säkert att trädet dör. För det kräfvs det att barken är helt genombrunnen intill veden runt hela trät, eller att kronan tagit fyr och brunnit upp. I Jourduashur har författaren själfv funnit en tall som trots att den brunnit igenom till en tredjedel av barkytan lefvt vidare och, enligt årsringarnas berättelse, nått en ålder om 700 år. Trädet verkade dessutom ha brunnit åtminstone ett tiotal gånger, att döma av spåren i årsringarna.
Hur som hafver så är den unga barken ofvanför den tjocka pansarbarken i sin sammansättning tunn, frasig och lätt flagnande. Vidare så är den i sin färg vackert gulorange, skimrande och lätt transparent. Dessa egenskaper skänker rödtallskogarna ett sprakande färgsceneri om hösten när den lågt liggande kvällssolens strålar träffa och reflektera på rödtallarnas högresta stammar. Då kan hela skogen flamma upp i egendomliga ljus och skuggspel som påminna om eldslågornas dans och man får intrycket av att befinna sig i något sällsamt tempel där en till synes oändlig sal med högresta kolonner skimrar och upplyser hela ens omgifvning i den röda solens färg.
Rödtallen är ett av de nyttigaste träden på continenten och dess virke spelar en stor roll i Erebaltors economie. Rödtallen anfvänds som konstruktionsvirke, det är ett helt nödfvändigt träslag i skeppsbyggeri, som mastvirke och för däck och spant. Vidare fyller den en mycket viktig funktion som råvarukälla i tjärans framställning.
Utdrag ur Jerome Monardes bok "Erebs skogar och träd"