Torilskogen

Skog på halvön Grindanu i Zorakin. Skogens inre är hemvist för kraftfulla svartfolkstammar. Här förlorade Hertig Miskrun sitt berömda svärd Valadett 126 e.O.

Wilmar från Gröneborg smög genom den dunkla granskogen. Hans steg liksom alla andra ljud i skogen dämpades effektivt av det mjuka, täta och osannolikt tjocka mosstäcke som bäddade in skogsmarken och allt annat som kommit i vägen för det, som stubbar, block, liggande träd och stora, stora stenar.

Här och var lyckades solljuset hitta ner genom små glipor i det täta krontaket som reste sig högt ovanför gruppens huvuden, och dessa få gyllene solstrålar som fann vägen ner och lyste upp den gröna mossan eller en daggstänkt spindelväv skapade en nästan överjordisk känsla. Inte olik den man fick i Etins tempel under soltimmen mitt på dagen när Etins strålar föll genom templets tak och lyste upp pemoden mitt i det dunkla rummet.

Wilmar stannade, tvekande till vid stammen av en stor silvergran. Han såg ner på kartan han hade i handen. Under sin tid på lycèet hade han hittat originalkartan och efter ingåeende studier till slut förstått vad han upptäckt. Arbetet med att kopiera originalet hade kostat honom många vakna nätter. Fast å andra sidan hade han under arbetets gång blivit riktigt duktig på att smyga. Han hade visserligen kunnat stjäla kartan med som visade platsen guldgruvan men han hade inte riktigt kunnat förmå sig till det. Hans lojalitet med Mandelorden hade varit för djup. Dessutom hade det varit roligar på det här sättet.

Wilmar ryckte till. Hade han inte hört något, något som lät misstänkt likt en kvist som bröts? Eller hade han inbillat sig? Han vände sig sakta om och tittade osäkert på sin färdkamrater. Ermel hade en pil lagd på bågen. Jonar kramade sitt spjut och hans blick for vaksamt fram och tillbaka över terrängen. Kardierna Doronel och Ovar kramade handtagen på sina svärd och yxor och deras sköldar var höjda i försvarsställning. Den senaste timmen hade en växande olustkänsla smugits sig på gruppen. Ingen av dem hade sagt något men alla hade kännt det, vetat att de andra i gruppen också hade kännt samma sak. En känsla av att vara iakttagna. Och en känsla av fientlighet...eller rent av illvilja. Och den kompakta tystnaden gjorde den hela än mer kusligt. Wilmar andades långsamt ut och vände sedan blicken framåt igen. Pilen slog med våldsam kraft in i stammen precis framför hans näsa. Svartalfernas stridsrop ljöd genom skogen!

I hjärtat av Grindanu ligger Grindanubergen omgivna av av den mytomspunna Torilskogen. Landskapet börjar ganska flackt men blir snart allt kulligare och brantare för att senare övergå i bergig terräng. De högsta topparna når närmare 1500 meter över havet. Ursprungligen var Torilskogen känd för sina djupa trolska lövskogar där det sades att man kunde skymta svanmöer längs överjordiskt vackra skogstjärnar och forsar. Men sedan hertig Miskrun misslyckats att helt stoppa svartfolkets övergång av Jostefloden vid Blotferpasset och kung Kruxhelm underlåtit sig att komma till sin hertigs hjälp trots att svartfolksarmèn blivit allvarligt försvagad efter Miskruns insatser kunde de resterande svartfolken söka skydd i Torilskogen. Där har de sedan etablerat sig. Vissa lärde hävdar att det kanske inte rörde sig om en renodlad invasion från svartfolkens sida utan snarare att det kan ha varit en form av folkvandring. De skulle med andra ord ha varit på flykt från sina gamla stamområden och sökt efter en ny plats att slå ner bopålarna på. Resultaten av svartfolkstammars folkvandring är hur som helst i princip den samma som efter ett regelrätt plundringståg och är undantagslöst förödande för de bygder där stammarna drar fram. Hur som helst, svartfolken har allt sedan dess förhindrat att människorna söker sig för långt in i Torilskogen. Detta har fått till följd att skogen har en allt vildare och råare utseende än ursprungligen. Skogen växer igen alltmer. Svartgranar, nålgranar och silvergran får allt mer överhand över de luftigare och mer ljuskrävande lövträden. Endast de resliga och ljusslukande bokarna och berglönnarna verkar förmå hålla granarna och övriga barrträd stången. Den en gång så legendariska och mångombesjungna vårblommingen i Torilskogen som finns beskriven i tidiga botaniska verk i Lyceet i Pendon har blivit alltmer undantryckt av ett tjockt moss- och bärristäcke som här och var ersätts av frodiga ormbunkar där stormbyar lyckats slå upp en bräsch för ljuset i den annars alltför täta, mörka och kompakta barrskogen. Under årens gång har de zorakiska kungarna och hertigarna upprättat baronat allt djupare in i Torilskogen för att försöka återta kontrollen över de centrala delarna av Grindanu, säkra den så kallade västra riksvägen mellan Pendon och Pharynx samt försvåra för svartfolken att kunna genomföra plundringståg. [1]

Om svartfolken i Torilskogen: [2]