Tredje soltåget 287 e.O.

Från Ereb Altor
(Omdirigerad från Tredje soltåget)
Hoppa till: navigering, sök

Soltåg som gick mot Morëlvidyn.

Upptakten

Birke, är detta något du kan arbeta med, passa ihop med vad du skrivit tidigare och anpassa till wikin? Språket är inget vidare och det flyter inte som det skulle kunna göra, så se det bara som en stomme för dig att skapa vidare på.

(Förslag) År 285 anföll dalkerna piraterna i Morëlvidyn för att trygga de egna handelsskeppens södra rutt runt Caddo. Man lyckades med detta och fick ett brohuvud i det viktiga fortet Osahiln, på Morëlvidynska kusten rakt söder om piratstaden Dunderin. Detta var en utmärkt plats varifrån man med sina krigsskepp kunde rensa bland östra Morëlvidyns pirater. S:t Justins ordens solriddare som utgjorde stommen i den styrka som försvarade det dalkiska fästet gjorde också området runt om säkert från rövare, medan munkar och solvandrare spred Etins ljus till bönderna i hela östra Morëlvidyn.

Bara några år tidigare hade den Lysande Vägen delats (Stora Schismen 278-281 eO), med hårda ord på bägge sidor. Exarkerna i Arno och Ekeborg hade bannlyst varandra. Det var därför många i Ekeborg som reagerade häftigt på dalkernas agerande i södra Kopparhavet. När det dessutom blev klart att S:t Justin orden hade framgång i att stoppa pirater och rövare samt att det förekom mission av caddismen bland morelvidynerna var det många solriddare och bontisaler i Aidne som höjde rösten för ett nytt soltåg. Man menade att om man inte agerade och förde soltåget - och ”den rätta läran” - till Morëlvidyn så skulle heretikerna snart ha en armada med piratskepp på sin sida. Man kunde inte låta dalkerna få agera ostörda. Till dem som sade att dalkernas exark aldrig hade utlyst något soltåg och att detta endast var en attack mot piraternas vidsträckta revir, svarade man att det från dalkernas sida visst betraktades som ett soltåg och kunde visa upp dalkiska mynt präglade med ordet ”soltåg” och ”Morëlvidyn”. Att dessa mynt hade präglats som propaganda från några av Caddos största handelshus var mindre väsentligt. Även den kardiske kungen Brand III var stor förespråkare för ett soltåg mot piraterna. Tillslut kunde inte exark Pergon göra annat än att utropa det tredje soltåget med mål Morëlvidyn och för att ”krossa de demondyrkande piraterna som så länge plågat Kopparhavets folk”. Det hela blev hastigt ihopdraget och antalet lansar och deltagande kungariken var inte vad man hade hoppats på. Viktiga trosfränder som Zorakin, Magilre och Jorpagna hade fullt upp med sina egna strider, både inrikes och utrikes. Det tredje soltåget blev därför i huvudsak ett kardiskt krigståg.

Soltåget

Man valde att attackera samma del av Morëlvidyn som dalkerna för att på det sättet hindra caddisternas mission. Man tog genom överraskning den mindre hamnstaden Zufre och lade sedan den större staden San Anther under belägring. Detta var endast några dagars ritt från dalkernas Osahiln. När belägringen hade pågått i fyra fortdagar tog Kardiens konung Brand, som var ledare för detta Soltåg, större delen av sina trupper österut. Kvar lämnades endast nog med trupper för att tillsammans med solfararnas krigsskepp svälta ut staden. Resten av hären hade genom kung Brand två mål i sikte; piratstaden Borta Veijdi och dalkernas Osahiln. För att lyckas behövde man undvika de vakttorn som underhölls av kustens kastellbyar, men som man misstänkte nu bemannades av Justinerorden. Man hade observerat dalkernas spanare och någon patrull under belägringen. Brand och övriga militära ledare avsåg att inta Borta Veijdi för att sedan svälta ut dalkerna ur Osahiln. För att lyckas överraska fienden valde Brand därför att föra hären söderut och sedan österut genom den torra Saqashaöknen. Det var ett riskabelt val, men det lyckades. Man kunde efter ökenmarschen inta flera av de omkringliggande kastellbyarna, som försörjde både piratstaden och Osahiln, innan byborna visste varifrån de bepansrade råskinnen kom. Under ökenvandringen hade dock moralen i leden sjunkit avsevärt och Brand beslöt därför att hären fick fem dagars fri plundring efter att den första byn hade erövrats. De justinerriddare som patrullerade området fann sig efter några skärmytslingar för få för att göra motstånd och drog sig därför tillbaks till Osahiln. Härens plundringar fortsatte dock runt omkring långt efter de fem dagarna hade kommit till ända. Dalkerna belägrades inte, men tvingades förlita sig på underhåll hemifrån. När Borta Veijdi intagits skulle man blockera Osahiln från havet och driva ut dalkerna.

Borta Veijdi belägrades i två månader och med flera kraftiga anfall utan att man lyckats bryta in. Då öppnades plötsligt portarna och den äggfärgade flaggan hissades på porttornen. Striderna hade tidvis varit hårda och man antog att piraterna hade fått nog. Man misstog sig dock. När Brand i spetsen för en ansenlig styrka med riddare hade marscherat in fann de sig snart i en labyrint av smala gator och slutligen utlöste stadsborna ett bakhåll. Fram rusade plötsligt tre tjog¹ minotaurer frustandes och brölande av blodtörst. När dessutom stadsbefolkningen överöste kardierna med pilar, sten, bråte och latrinavfall från sina fönstergluggar utbröt kaos i riddarleden. Den stolta procession som hade marscherat in som segrare flydde nu ut genom porten för sina liv. Mången stolt riddare föll den dagen i vindlande gränder för minotaurernas blytunga yxor och svärd, men lika många krossades av sina egna hästar eller ströps av någon hämndlysten fiskarhustru. Minotaurerna hade ankommit hamnen tillsammans med piratkrigare i ett dussin fiskebåtar utsända av den sanritriske storhövdingen Ranoor di Néra. Han gjorde anspråk på storkungatiteln över hela Morëlvidyn och ville på detta vis få en fot i östra Morëlvidyn. Han hade två veckor innan drivit ut dalkerna ur kuststaden Agalam och använde nu den som bas. Med dessa förstärkningar kom också Ranoors hovmagiker, Xandufaar, en helig man från Efaros djungler. Inom några veckor hade svåra sjukdomar spritt sig i den kardiska hären och solfararna beslöt att dra sig tillbaks till sina skepp i San Anther. Nu hade dock de svarta ankorna längs kusten mobiliserat sig under Ranoor samt slutit fred med dalkerna, vilka i sin tur fått förstärkning hemifrån av hundratals fruktade bågskyttar. En reträtt längs kusten utan trovärdiga vägvisare såg allt för riskabelt ut. Hären tvingades därför till en ny ökenvandring. Med sig förde man sjuka och sårade ädlingar av vilka de flesta dock inte skulle överleva ökenvandringen.

Morelverstamamrna som bebor öknen hade nämligen beslutat att hämnas för störningarna i slavhandeln som soltåget inneburit. Morelverryttare terroriserade härens tross, de sårade och sjuka i snabba hästburna attacker som tröttade ut solfararnas försvar. Dessutom följdes hären på håll av kvartetter dromedarberidna män som alltid tycktes föra dödliga faror med sig. Så fort solriddarna hade jagat männen på flykt drabbades härlägren av oförklarliga ormgropar, sandstormar och sjunksand. Kung Brand ledde en mycket sliten här ut ur Saqasha mot vad man trodde var erövrat område. Belägrarna vid San Anther var dock nu själva belägrade och hären överfölls snart av svarta ankor och Ranoors trupper när man skulle ta sig fram till San Anther. Våg efter våg av fienden svepte mot kung Brands här. Tillslut lyckades Ranoors minotaurer skära av kungen och de riddare som tillsammans med honom skyddade de sjuka och sårade i härens akter. Det var i den påföljande bataljen när skränande ankor och brölande minotaurer mötte Brand och hans riddare, som Brand Solfararen stupade. Han kropp hindrades från att falla till marken av hans riddare som bestörta lyckades nå den övriga hären. Med en sista lansanstormning lyckades man driva morelvidynerna i reträtt.

Under hela den här tiden skall dalkiska trupper ha funnits i närheten men som valde att inte ingripa, något som kardierna ännu inte förlåtit dalkerna för.

Belägringen av San Anther hade dragit ut på tiden. Staden tycktes ha större förråd än förväntat och de trupper som vaktade murarna tycktes aldrig minska i sådan mån att man skulle våga riskera en stormning. Minns att belägrarna utgjorde endast en mindre del av den kardiska hären. En ytterligare för belägrarna okänd anledning var att den svarta ankkvinnan Kirstia Gyllenstjärt tog över stadens försvar när hennes make stupade. Hon vägrade kapitulera även när många av stadens ledande män började knorra och ge upp. I ett legendariskt brandtal eldade hon stadens kvinnor att med hot, våld och kärlek ge sina män mod och sedan själva ta till murarna. Gyllenstjärt var också listig, och förutom kvinnor och barn utklädda till krigare som patrullerade murarna, lät hon ställa upp både liken av stupade krigare och nytillverkade halm-och-melon-krigare längs kreneleringen för att visa vilken styrka som väntade kardierna innanför stadens murar.

När konungen stupat såg soltågets deltagare det för gott att återvända till sina skepp. Det tredje soltåget varande inte ens ett år.

¹ Deras antal är sannolikt överdrivet av de kardiska vittnena, då Outartemplet i Borta Veijdi namnger endast fjorton minotaurer som skall ha deltagit i slaget.

Efterspel

Inte heller dalkerna blev långvariga i Morëlvidyn då piratfolket kände sig så stärkta av att ha kört ut solfararna att de snart drev ut dalkerna. Det är dock en helt annan historia som förstjänar sin egen krönika.

Personer

Dalkisk exarker

278-285 eO Carsanius II den Styvnackade

286-298 eO Eddo I den Rättrådige

Aidniska exarker

281-291 eO Pergon I den Helige

Kardiens kungar

251-274-287 eO Brand III Solfararen

275-287-306 eO Brand IV den Store

Zorakins kungar

265-281-296 eO Borodrik II

269-296-308 eO Iberiko Bastarden

270-308-330 eO Valien IV den Store

Stormästare av Solorden

226-278-304 eO Nikodamer Borvix av Slättebo