Mandelit

En person som studerat hos den lärda Mandelorden men utan att tas upp som munk kallar sig gärna mandelit. Dessa mandeliter har ofta även kompletterat sin bildning genom att anlita fristående Lärde som privata lärare.

När Mandelorden på 300-talet f.O. etablerades var en av grundtankarna att upplysa och utbilda folket. Så småningom lyckades munkarna locka samhällets toppskikt till lyceerna och då var deras verksamhet säkrad. Mot till en början små donationer togs ynglingar in vid lyceerna som acolyter och gavs utbildning inom jorisk kunskap vid sidan av ordens egna noviser. Acolyterna samlades i så kallade Mandelithus vid lyceerna, där de logerade och fick sin fysiska försörjning. Under några år levde studenterna så och skapade sig den fernissa av jorisk kultur som sågs som ett ideal i stora delar av det forna Kejsardömet Jorpagna, innan de återvände till sina familjer och sin vidare fostran.

Dessa ursprungliga logement finns inte kvar vid lyceerna utanför Aidne men i Pendon existerar de fortfarande, om än i något förändrad form. Tidigare var det huvudsakligen adeln som hade råd att skicka sina barn till lyceerna och det fanns endast acolyter ur denna samhällsklass, men efter hand som handlares och borgares betydelse ökade, kunde även de skaffa sig utbildning hos mandelmunkarna. I Pendon började dessa blandade acolyter (på ???-talet e.O.) anlita fristående lärde från utanför Mandelorden för att komplettera sin utbildning, huvudsakligen från De Lärdes Skara som verkade vid stadens stora Bibliotek. Detta visade sig ge fördelar senare i livet och en slags institution inom, eller bredvid, lyceet utvecklades vid flera av mandelithusen.

Acolyterna i Pendon kallar sig numera oftast mandeliter för att särskilja sig, både från den gamla innebörden av ordet "acolyt" och från andra studerande som anammat benämningen. Otaliga ritualer och formaliteter frodas bland de välutbildade mandeliterna, kamratfostran och inbördes tävlingar kan göra livet tufft för nya eller svagare mandeliter. Allt detta till trots dominerar de mer och mer av Zorakins samhällselit. Tvister mellan mandeliterna och dem som räknar sig som riktiga acolyter är vanliga, och med adepter från Lysande Vägens katedralskolor samt fristående studenter från Biblioteket, uppstår gärna regelrätta handgemäng. Många är de dueller som börjat med retoriska formuleringar och slutat med svärd och blodvite i gryningen. Deras lärare möts också de till dust, men det sker oftast mer fredligt på Lycéeplan, även om ibland vassa pennor mycket bokstavligt förekommer.