Berendien

Berendien
Invånarantal	ca. 2 000 000
Befolkning	Människor 82%, alver 9%, halvlängdsmän 5%, ankor 4%
Huvudstad	Entika (ca 20 000)
Styrelseform	Monarki
Exportvaror	Timmer, hantverk, spannmål
Importvaror	Tyger, metaller, ädelstenar, vin
Armé	Normal, legosoldater, svag flotta
Religion	Unga Gudarna, men den Lysande Vägen vinner allt mer terräng
Övrigt	-

Inledning

Vad den gamle legosoldaten säger:

Berendierna sägs vara ett fredsälskande folk, så det kan tyckas att sådanan som du och jag har intet där att hämta, men så min vän är inte fallet. Sant är förvisso att Konung Frekvand inte har startat några konflikter, vissa skulle tillockmed drista sig till att kalla honom konflikträdd, men avsaknaden av krig är icke detsamma som avsaknad av hyrsvärdsbehov.

I södra Berendiens bergstrakter är svartbloden överrepresenterade och Berendierna har där befästningar för att hålla lortingarna stången. Skulle Felicierna drista sig till en landburen invasion så är det också enda vägen, så där finns alltid plats för en god svärdsarm. Bland deras guddomar har det såtts en del splitt och skärsmytslingar sinsemellan gudarnas ordnar såväl som mot Lysande Vägen blir allt vanligare. Rykten gör dessutom gällande att Felicierna gärna skulle se Berendien som en fjäder i amiralshatten, och när den dagen kommer kan vi tälja guld med pennkniv. Och som om allt detta inte skulle räcka så är defenitivt några veckor i Krigarnas Hus i Kandra att rekomendera.

Vad den erfarne äventyraren säger:

Berendien! Hå, ja! Det är som en knytpunkt, ett världens mitt. I Berendien är allt inom räckhåll. I Erbulasbergen finns mer svartfolksnästen än det finns sjömanspiss i kopparhavet. Säkert fyllt med både Berendiskt och Feliciskt guld. I Norr ligger Landori för dem som inte räds spetsöringarnas pilar. I Hebanon hålls två gånger om året kämpalek och tornerspel där gott om potentiella kompanjoner och uppdragsgivare ansammlas. Kimerabergen och Spindelskogen rymmer mer mysterium och skatter än vad som kan räknas. Och det sägs att spår av de förkastade gamla gudarnas tempel och rikedomar ligger dolda i Berendiens bördiga mylla.

Historia

Krunska tiden (1300-1065 f.O.)

1300 f.O

Krunska kolonier börjar etableras längs Tolanhalvöns kuster. På den plats Atrema en gång skall ligga byggs ett krunsk fort.

1080-1065 f.O

Det krunska kriget mellan hynerna och Krun rasar men berör huvudsakligen länderna öster och väster om Tolan. Många av de krunska kustkolonierna blockeras dock av hynernas allierade från Efaro.

Kejsardömet Jorpagna (1065-598 f.O.)

1065 f.O

Kejsardömet Jorpagna utropas av hynerna och de forna krunska kolonierna svär trohet till den nye kejsaren. Befolkningen på Tolan skickar även utsändingar till det nya hovet i Grivela men håller sig avvaktande.

1025 f.O

Tåget mot Tolan. Kejsar Tiberion leder en jorisk här in i Tolanhalvön, från stödjepunkten i Tremium (Atrema). Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Alverna i Landori oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. Endast i de södra bergen bjuder svartfolk och med dem allierade stammar motstånd.

1022 f.O Tiberions avtal

Kejsar Tiberion sluter personligen ett avtal med Landori om att respektera alvrikets gränser.

1020 f.O

Entichon (Entika) grundas och blir provinssäte i Tolanus.

1017 f.O

Joriska legionärer går in i södra Landori för att bygga en väg mellan rikets östra och västra delar. Den anläggs av slavar från fälttåget på södra Tolan och följer den gamla vandringsleden genom Landori tvärs över Tolan-halvön, från Grivela och Argaldiun (Argald) in i norra Hynsolge. Även upp leden genom Landori mot Nidapasset tar sig jorerna. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna er numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. Ovaterna, den narguriska stam som bebor landet nedanför Nidapasset drivs bort och et jorisk fort byggs, Grafferburg kallad. Landoris gränser respekteras i övrigt men alverna skal sent glömma detta brott på ett ingått avtal.

1012 f.O

Tolan söder om Erbulasbergen (nuvarande Felicien) erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.

900-talet f.O

De svaga tolanska stammarna börjar jorifieras. Man tar sig an jorisk kultur, språk och namn.

980 f.O

Nemeii grundas på sydvästkusten.

973 f.O

Lindarium (Lindaros) grundas på Berendiens östkust och blir en betydande hamnstad där.

960-talet f.O

Många veteraner från fälttågen på Aidne-halvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna Tremium (Atrema), Entichon (Entika), Lindarium (Lindaros) och Nemeii blomstrar. Opa-dalen odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.

912 f.O Rådsmötet i Grafferburg

Kejsar Tamsolion I av Jorpagna sammankallar hövdingarna över Nargurs folk till rådsmöte i Grafferburg invid Nidapasset. Sedan hövdingarnas talesman kallat honom "en söderns hund och vekling" låter han sin närmaste man, fältherren Varion, fängsla och avrätta dem alla.

906 f.O Invasionen av Nargur

Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista mann. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, stärkt stödda av sina fränder i Barbia. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från Cereval och i sydväst mot Mirelien och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas dock inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och ovaterstammens land. Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.

899 f.O

Prefekten Villius i Entichon (Entika) samlar en här för att gripa makten i Grivela, medans hans fosterbror kejsar Tamsolion ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tamsolions son Camalus samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villius armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camalus män. Amalda, som ditills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camalus för förräderi inför Tamsolion. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camalus på ett självmordsuppdrag in i Nargurskogarna, där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennes kammarjungfru som hämnd. Amaldas unge son Galla tar sedan namnet Tamsolion II som sin kejsartitel. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern Urepidius i tragedin Camalus och Amalda. (Utveckling av Jorpagna-artikeln i Sinkadus 2

885 f.O

Tamsolion II dör efter bara ett år på tronen och efterträds av Camalus yngre bror Trius som tar namnet Aurelion II. Trius hade påverkats starkt av gemenskapen i Camalus armé och sett mycket av samhällets bottenskikt. Därför blev han genom många reformer mycket populär bland plebejerna i riket.

867 f.O

Akademin i Entichon (Entika) grundas av Aurelion II som en skola i Zenos filosofi.

863 f.O

Aurelion II dör och inbördeskriget ”Härförarnas Krig” (863-828 f.O) bryter ut. (Sinkadus)

849 f.O

Nargurerna erövrar Grafferburg och sveper ner genom Nidapasset för att plundra och skövla på Tolanhalvön.

845 f.O

Försvagade av barbarernas härjningar förfaller Tolanprefekteriet. Svartfolken i Erbulasbergen kan därmed växa sig starkare.

835-830 f.O

Tolan blir krigsskådeplats mellan de självutnämnda kejsarna Huminus som behärskade Hynsolge och Lasutyp, och Umberiz som var härskare över Krun, Erebos och delar av södra Aidne.

830 f.O

Markion och Zenobias här anfaller Umberiz och Huminus trupper och tar dem med storm. I slaget vid Pheris (Tvärån) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge ursupatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan. (Utveckling av Jorpagna-artikeln i Sinkadus 2

828 f.O

Zenobia kröns och Härförarnas Krig slutar. Kejsarinnan återupprättar Tiberions avtal från 1022 f.O med Landoris alver och reser vid gränserna stora stenar med vilkåren om ömsesidig respekt inhugget på satenu och kejserlig jori.

736 f.O

Efariska kriget. Tolan blir utgångspunkt för invasionen av Efaro, och skogarna där skövlas för båtbyggandet. Kvar blir de tre stora berendiska skogarna.

740 f.O

Apelsinträd som medförts från Efaro planteras i Opadalen.

699 f.O

En grupp magiker med mycket gemensamt med Stjärnläran (demonologer och nekromantiker) samlas i Belemius i södra Berendia. Deras mål var att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.

600 f.O

Den sydligt belägna staden Nimeii utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta som ett dåligt omen inför framtiden.

599-598 f.O Den Tredje Konfluxen

Berendien drabbas mycket hårt av köttbitarnas framfart. Det som en gång var kejsardömets kornbod förvandlas till en i det närmaste öde trakt. (Utveckling av den gängse erebiska historien, beskriven bl a i Ereb Altor-boxen)

Mörkertiden (598-0 f.O.)

Tolan retarderar gradvis bakåt i utvecklingen, naturahushållning återinförs, jordbruket förfaller, gårdar, gods och hela samhällen lämnas öde. De organiserade grupper som finns kvar efter konfluxen försöker på olika sätt att överleva. Olika maktfraktioner dyker upp som ivrigt försöker plundra varandra. Landsbygden härjas av rövarband. Svartfolken i Erbulasbergen, som klarat sig undan konfluxen i sina hålor, expanderar norrut mot de tre stora skogarna på Tolan. Landori stänger sina gränser. (Utveckling av den gängse erebiska historien, beskriven bl a i Ereb Altor-boxen)

525 f.O

Entichon (Entika) brinner ned till grunden, endast några av jorernas byggnader klarar sig undan förintelsen.

Riket Berendia (149-51 f.O.)

Efter den Tredje Konfluxen var Mörkertiden rådande i stora delar av Ereb. I resterna av det forna Kejsardömet Jorpagna fanns få ljuspunkter av frid och samhällelig ordning. Sen hände något i östra Kopparhavet. På Tolanhalvöns norra del lyckades ett antal stamhövdingar ena sig i motstånd mot de svartfolk som härjade landet. En allians bildades även med alverna i Landoris skogar. I det ödesdigra Slaget vid Sankmas klint förgjordes svartfolken och nordtolanerna grundade riket Berendia i ett nu fritt land. En krona skänktes de nya berendianerna av alverna och det visa skogsfolket sade att den skulle ges till hövdingen som flest ville se som sin ledare. Alverna lovade också att vara Berendias vänner i tider av krig och i tider av fred. Den förste att bära alvakronan var en mäktig hövding från den gamla joriska staden Entichon (dagens Entika) vid namn Tebarkhuz. Efter honom följde en rad av dugliga och ädla hövdingar på Berendias tron, alla valda och alla med riket och folkets välstånd som högsta mål. Vid sin sida hade kungarna också stödet från de mäktigaste gudarna och deras olika prästerskap. I hundra år var Riket Berendia ett stort land.

Sammandrag av Berättelsen om Riket Berendia, kungariket Berendiens nationalepos. Alstrat vid Lyceet i Pendon 609 e.O. av Borkman Känga.

Riket Berendias kungar

• 149-129 fO Tebarkhuz av Entichon
• 129-124 fO Kusteruz av Atremium
• 124-117 fO Bermond Gamle
• 117-116 fO Berik Blåmann
• 116-109 fO Ilmond Alvvigde
• 109-67 fO Bermond Gamle (Bermond var av okänd anledning för dagens lärde kung två gånger)
• 67-51 fO Brumund av Krom

65-61 f.O.

Svartfolksklanen Svarttungorna under halvorchen Ganthog härjar Berendien i vad som kommer att minnas som de värsta i landets historia.

Hövdingatiden (51 fO-135 e.O.)

Vad som orsakade riket Berendias fall tvistar de lärde om, alltifrån jorpagnisk röta till ingripanden från gudar har lagts fram som skäl, men ingen vet i dag mycket om händelserna som skall ha utspelat sig år 51 f.O. (1016 PV enligt den Kejserliga Jorpagniska Tideräkningen som då var i bruk). De flesta är dock ense om att alvakronan försvann och att hövdingen Brumund av Krom var den sista att bära den (berendianerna hade som sed att den nya kungen skulle utses på den gamles dödsplats men om kronan försvann från hans hövdingasäte innan kungen dog eller under färden till hans dödsplats och det nya kungavalet är okänt. Än i dag är denna artefakt förlorat och kung Brumunds mausoleum utanför Entika är plundrat och genomsökt otaliga gånger när äventyrare letat efter alvakronan.) Utan en krona kunde inte de berendianska hövdingarna enas om vem som nu skulle regera och riket upphörde i praktiken att existera. De en gång otaliga nordtolanska hövdingarna hade under tiden av frid reducerats till endast några få dussin och dessa var nu mäktiga män och kvinnor i sina egna hövdingavälden. I nästan tvåhundra år använde hövdingarna sin makt till att tvista om makten och många fruktade att Mörkertidens krig och kaos hade återvänt. Det som ändå upprätthöll en viss form av lugn och samarbete i landet, i stort sett hos det enkla folket, var minnet om de lagar och sedvanor som uppstått under riket Berendia.

Kungariket Berendien (135-610 e.O.)

I Slaget vid Aro enades…

Riksfaderätten

• 135-155 eO Bermond II Riksfadern
• 155-159 eO Amkrest
• 159-174 eO Adam
• (174-185 eO Limondias av Skogen som i allt utom navnet var Berendiens sanna kung)

Skräckväldet

• 174-185 eO Zedufar Morëlvidyniern

Drottningens tid

• 185-232 eO Nevinanda

Marskalkiska dynastin

• 232-253 eO Frekvand Marskalk
• 253-261 eO Borul
• 261-295 eO Gartheld
• 295-307 eO Frekvand II
• 307-331 eO Frekvand III
• 331-3?? eO Gartheld II

Gyllenekska dynastin

• 354-362 eO Sunder Gyllenek
• 362-395 eO Valerian
• 395-424 eO Orson Fredskonung
• 424-437 eO Valerian II Alvvän
• 437-443 eO Valerian III

• (443-459 eO Rådstyre)

• 443-489 eO Valerian IV Barden
• 489-503 eO Tvillingkonungarna Arvand och Bervand
• 503-508 eO Devonia Konungamodern
• 508-508 eO Bermond III
• 508-510 eO Orson II
• 510-516 eO Frekvand IV
• 516-568 eO Valerian V den Minste
• 568-??? eO Frekvand V

189 e.O

Nybyggare seglar uppför Leipterfloden och grundar kolonien Torsborg i det som är land befolkat av den narguriska ovaterstammen. (Torshem)

212-213 e.O

Krig mellan ovaterna och Torsborg. (Torshem)

232 e.O

Drottning Nevinanda dör barnlös och efterträds av sin marskalk Frekvand.

253 e.O

Frekvand I dör och efterträds av sin son, Borul I.

261 e.O

Borul I dör ung i en tornering. Hans brorson Gartheld ärver kronan.

275 e.O

Det Andra Soltåget mot Efaro. Viss berendisk medverkan. (Drakar och Demoner Ivanhoe)

278-281 e.O

Den stora schismen. Den Lysande Vägens splittras i två grenar och missionen blir lidande. Dock har redan den nya religionen fått starkt fäste hos Berendiens nya köpmannaklass.

295 e.O

Gartheld dör av ålder. Hans son Frekvand II ny kung.

Ca 300 e.O

Ökade handelsrelationer med Caddo, Zorakin och Kardien. Handelsutbytet ger ett stort ekonomiskt uppsving och Berendiens städer blomstrar. Med köpmännen sprids också den Lysande Vägens kyrka i landet.

307 e.O

Frekvand II dör och efterträds av hans son Frekvand III.

310 e.O

Felicien invaderas av Dermanien, en solunsk stam och stat.(Ereb Altor-boxen)

311 e.O

En begäran om hjälp från Felicien hörsammas inte av den unge berendiske kungen.

331 e.O

Frekvand III dör i sitt badkar och efterträds av Gartheld II.

335 e.O

Karrsakkerkriget i Torshem. (Torshem)

340-talet e.O

Fler och fler ädlingar ser fördelarna med den Lysande Vägen, tack vare den nya religionens samhällsbevarande lära. Ända sedan feodalismens införande i Berendien har styrelseformen nekats De Unga Gudarnas prästers stöd, då denna är en folklig religion. (Utveckling av information i Kandra)

343 e.O

Felicierna besegrar de dermanska inkräktarna i ett kort frihetskrig. (Ereb Altor-boxen)

344-411 e.O. Felicisk-Berendiska kriget

Felicierna anklagar Berendien och konungen för att fegt inte gett dem bistånd mot dermanerna och anfaller. Det är dock inte hela sanningen, man har fått bilden av att det norra grannfolket är fega stackare som inte kan försvara sig. Inledningsvis går kriget mycket bra för felicierna som har övertaget till sjöss. Hertigen av Berget kan dock hålla passen i Erbulas, så felicierna kommer inte fram den vägen. Berendien är dock avskuret sjövägen. Efter att ha fått sin lilla flotta krossad i sjöslaget vid Mitels udde beslutar sig den ängslige kung Gartheld II för ett frontalangrepp genom Erbulas. Hertigarna försöker avråda honom, men konungen har beslutat sig för ett snabbt slut på kriget. I kaltemånad 346 marscherar en stor här genom Skålklyftan i Erbulasbergen. Man hamnar dock i ett bakhåll av orcherna som står i felicisk sold. Bara genom hertig Björnestam kommer man undan, och kommer genom bergen kraftigt decimerade. Konungen begår ett strategiskt misstag när han går förbi staden Amara och går rakt på Tyros. Utan underhållslinjer är den berendiska hären dömd att misslyckas, och man nedgörs på Tyrosslätten till sista man. Allt som återstår av hären är ett tusental sårade och fångar. Felicien kräver en gigantisk lösensumma för kungen men denne begår självmord i sin cell. Felicierna landstiger nu på västkusten, intar Ventimiglia och marscherar mot Entika som belägras. Den unge sonen till hertig Björnestam mönstrar snabbt en här av vad han kan få tag på och hugger de invaderande trupperna i ryggen. Ett hårt ställningskrig härjar genom Opadalen och båda sidor lider svåra förluster. Berendierna måste hela tiden offra sina reserver för att hålla felicierna borta. Till slut, när felicierna avvaktar för att invänta sina försenade förstärkningar från havet, lyckas greve Sunder Gyllenek bryta genom feliciernas flank, och för att inte bli omringade retirerar man till Ventigmilia. Under tiden har hertigarna av Berget och Björnestam lyckats fly ur sin fångenskap och återvänt till södra Berendien där de organiserade motståndet mot de trupper felicierna sänt genom Erbulas. Dessa finner sig då plötsligt fast i bergen, där de sedermera skingras av arga svartfolk som inte fått sin sold. I ett decennium sker bara sporadiska strider i kriget. (utveckling av information i Ereb Altor-boxen)

353 e.O Det Fjärde Soltåget

Berendisk medverkan är liten pga kriget mot Felicien. Baron Olvindrin Stensöte en av få härförare som deltar.

354 e.O

Berendierna har slickat sina sår efter den feliciska invasionen. Greve Gyllenek väljs till kung. Man belägrar Ventigmilia som dock understöds via havet.

358 e.O

Felicierna försöker en överraskningsattack mot Lindaros vars skeppsvarv bränns. Hertigen av Lindaros trupper lyckas slå tillbaka expeditionsstyrkan men skadan är redan skedd.

360-talet e.O

Upprepade försök görs av felicierna att attackera Berendien via landvägen, men hertigen av Berget har förstärkt fästningarna i Erbulas, och falangerna kan slås tillbaka. Upprepade skärmytslingar med svartfolken gör att felicierna ger upp planerna på ett stort angrepp och skärper istället blockaden till havs.

362 e.O

Sunder Gyllenek dör och efterträds av sin son Valerian.

370 e.O

Zorakin förklarar Felicien krig. (Drakar och Demoner Ivanhoe)

380-talet e.O

Handelsblockaden fungerar inledningsvis dåligt, då berendierna kan handla med Torshem, Landori, Jorpagna och Hynsolge landvägen. Men då Hynsolge 375 drabbas av ett uppror som skakar hela landet, samtidigt som en missväxt drabbar Berendien. Läget blir snabbt prekärt för berendierna. En massiv hjälp från alverna i Landori räddar den värsta hungersnöden på vintern men på våren är förråden 388 helt tömda. Man vädjar till sina forna handelspartner Zorakin och Erebos om hjälp.

392 e.O

Sjöslaget vid Selim. Felicien krossar den zorakiska flottan. Hakkai avträds. (Drakar och Demoner Ivanhoe)

395 e.O

Valerian Gyllenek dör när han försvarar sin sondotter mot feliciska lönnmördare. Valerians son Orson kung.

401 e.O

Orson driver lätt tillbaka ett tafatt försök att sjövägen anfalla Entika. Kungen passar på att med de erövrade feliciska galärerna anfalla Ventigmilia vars otränade och osysselsatta garnison faller lätt.

411 e.O

Kung Orson erbjuder felicierna fred, och överraskande tackar de ja. Motståndarna tycks ha tappat allt intresse för kriget, som de senaste åren mest förts av gammal vana. Inga avträdelser görs.

414 e.O

Berendien blir ett eget kerisât inom den Lysande Vägen, med kerisâtsäte i Entika/Ventimiglia?.

424 e.O

Orson dör, hans son Valerian II kung.

431 e.O

En pest sveper in över Berendien från Jorpagna. Man klarar sig dock relativt bra tack vara Delitha och Ninnavetemplen.

432 e.O

Landori anfalls av orcher från Nidabergen. Valerian II rycker ut till alvrikets hjälp, vilken mottages tacksamt, ty många alver har emigrerat till Goiana under de senaste tjugo åren och man är försvagade.

437 e.O

Valerian II dör och efterträds av Valerian III. Denne konverterar till Lysande Vägen efter en uppenbarelse. Han blir den förste berendiska kung att erkänna sig till den Lysande Vägens kyrka. Detta får dock ingen större påverkan på riket, men gör att Opadalen så småningom blir Lysande Vägens starkaste fäste i Berendien.

441 e.O

Valerian III grundar ambassader i många länder runt Kopparhavet.

443 e.O

Landori hotas ånyo av svartfolksinvasioner och Valerian III stupar i striderna. Valerian IV är blott fyra år när detta händer och landet styrs av ett råd tills denne är mogen.

445 e.O

Lysande Vägens katedral i Entika börjar byggas.

447 e.O

Prinsens mentor, riddar Rutgred Månevit, upptäcker att rådets ledare är en illasinnad magiker som kallar sig Zedufar. Om det rör sig om den historiske svartkonstnären som överlevt alla år eller om det är en bedragare framgår inte, men denne flyr med den unge prinsen som gisslan. Rutgred Månevit lyckas spåra skurken till Erebos där magikern besegras.

459 e.O

Valerian IV bestiger tronen. Han visar sig vara en konstens man, och hans hov fylls med sång, musik och skådespel. Kungen själv är en mycket skicklig lutspelare. Den berendiska trubadurlyriken uppstår vid hovet i Entika och sprids i landet.

467-469 e.O Jorpagniska kriget

Berendien förklarar krig på några jorpagnska statstater efter att dessa stört det berendiska fisket. Jorpagnerna skrattar bara åt krigsförklaringen och kallar Valerian IV för en flöjtspelande pajas. Denne blir då mycket vred och på sommaren 467 landstiger en här söder om Argald. Jorpagnerna har dock föga att sätta emot och fästena faller lätt ett efter ett, ofta utan att ett enda slag har utväxlats. Berendierna uppnår inte mycket med kriget, i det fattiga Jorpagna finns inget att plundra och då fälttåget blivit för dyrt åker man hem igen.

472 e.O

Den berendiska grenen av Solriddarorden bildas. (Eller har detta gjorts om till Den Helige Odos Orden?)

475 e.O

Greve Silverdrake grundar sitt stuteri i Anvekull utanför Entika.

487-488 e.O

Resekriget i Torshem (Torshem)

489 e.O

Valerian IV dör och efterträds av sina tvillingsöner, Arvand och Bervand.

501-503 e.O Tvillingkriget

Arvand och Bervand kan inte enas om vem som skall ärva tronen. Det hela urartar till ett smärre inbördeskrig där kungarnas riddare till slut tröttnar och vägrar att slåss mot sina fränder. Kungarna avsätts och deras yngre syster Devonia blir drottning. Denne är gift med hertigen av Sol och Måne som därmed blir medregent. Deras förstfödde son döps till Bermond.

503 e.O

Det dalkiska handelshuset Calvado etablerar sig i Entika, Atrema och Ventimiglia. (Calvado nämns i Kopparhavets Kapare()

508 e.O

Devonia dör i barnsäng och Bermond kröns. Bermond V dör i en olycka och efterträds av sin bror Orson II. Senare framkommer det att han mördats av sin halvbror Legund.

510 e.O

Orson II dräps av sin avundsjuke halvbror Legund. Devonias tredje son Frekvand IV kröns. Legunds far, hertigen av Sol och Måne vägrar låta honom avrättas och låter istället fängsla honom på borgen Törnefästet utanför Berendiens västkust.

516 e.O

Frekvand IV mördas av Legund som flytt från sitt fängelse. Legund lyckas spela sin far som en marionett med hjälp av droger och tar makten över landet.

520 e.O

Devonias sista överlevande son, Valerian dräper sina bröders mördare. Han kröns som Valerian V.

568 e.O

Den gamle Valerian V dör av ålder och efterträds av sonen Frekvand V.

585 e.O

:Det femte korståget avgår mot Efaro. Vallfärdsplatserna runt Accra är hotade och zorakerna och kardierna vill undsätta sina befästningar där, och även stoppa Feliciens slavmarknader i området samt rensa upp bland piratfästena. Den här gången vill berendiska riddare, som inte haft ett krig på nästan hundra år, visa sig på styva linan. Många riddare ur främst lågadeln ser sin chans till ära och berömmelse. Efter tio års strider har man intagit en del av sina mål, men inte alla.

610 e.O

Nu!

Geografi

Berendiens län

NORDARIKE

Skogsklätt och i öster glesbefolkat. Vid kusten mer bördig och lantlig trakt kting centralorten Atrema. Känd för sina goda hantverkare, timmermän och båtbyggare. Unga gudarna dominerar i öster, Lysande Vägen i väster.

LARDAMENDRIEN

Dominerande biotopen är skog, mot gränsen till Landori övergående i vild urskog. Glesbefolkat med fina jaktmarker. De unga gudarna är nästan totalt dominerande. Dominerande adelsätt: Aftonfalk.

De lardamendriska bågskyttarna har i alla tider varit ett välkommet och uppskattat inslag i den berendiska hären. Här kan ju nämnas att hertigen av Erbulas försöker se till att alltid ha en pluton lardamendrier vid varje fort som bevakar den södra gränsen mot svartfolken. Dessa pricksäkra män (och kvinnor) från den norra provinsen tränas sedan barnsben att skjuta den klassiska lardamenderbågen, en pilbåge som skiljer sig något från den vanliga långbågen, främst genom sin smäckra och vackra utformning men också på grund av sin oöverträffliga räckvidd. Bågskyttetävlingar är mycket riktigt ett ständigt återkommande inslag på marknader och festligheter i Lardamendrien, Lindaros och de norra delarna av Mälderike. Att bli bågskyttemästare innebär hög status och lokal ära och berömmelse. I övriga Berendien är den vanliga lång- och kortbågen vanligast bland skogvaktare och jagande allmoge medans adel, stadsvakter och feodala arméer plägar använda armborst. Lardamenderbågen har inte spritt sig till andra delar av landet. Detta är främst p g a att lardamenderbågen enbart görs av skickliga bågmakare och av trä från den nordberendiska idegranen. En annan orsak till att det nästan enkom är nordberendierna som begagnar sig av vapnet är att det kräver mer tid och övning för att bemästra den till fullo. En annan egenhet är att det i norr finns pilmakare som kan tillverka olika sorters pilar av ovanligt slag. Bland dessa specialiteter kan märkas "visslaren" (en sorts signalpil), "klyvaren" (en Y-formad pil som är till för att skära av rep eller kapa plymen på en fåfäng riddare) samt andra specialiteter.

BEDARIKE

Litet hertigdöme, tämligen glest befolkat. Bedaskogen dominerar, viktigaste exportvaran är timmer som skeppas söderut. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt: Bjälke.

MÄLDERIKE

Ett av de rikaste och viktigaste länen i landet, mycket tack vare handelsstaden Kandra och de bördiga jordarna runt floderna. Omfattande jordbruksbyggd. Lysande Vägen stark i söder och väster, men Kandra är det viktigaste centrat som finns i landet för de Unga Gudarnas lära. Dominerande adelsätt: Björnestam.

FRÄNDERIKE

Mindre, glesbefolkat och skogsklätt län. Svagt ekonomiskt utan större inkomster. Bortom allfarvägarna finns ödemarker dit lagens långa arm ogärna drar sig. Unga Gudarnas religion stark.

LINDAROS

Rikt jordbruks- och fiskelän. Stora inkomster från handelsvägarna och handelsstaden med samma namn som länet. I de "civiliserade" delarna kring Lindaros Stad och de olika handelsköpingarna är Lysande Vägen stark, men på landsbyggden dominerar de Unga Gudarna. Dominerande adelsätt: Av Lindaros.

KRONOMARKEN

Kungens eget län där den bördiga och rika Opadalen ger enorma inkomster från odlingar av druvor, frukt och spannmål. På flera håll finns betydande avelsfarmer för boskapsdjur och hästar. Trakten kring Entika har hög levnadsstandard och är en rik trakt. Lysande Vägen är i det närmaste fullständigt dominerande. Dominerande adelsätt: Kungen tillsätter fogdar och andra administratörer till sina landområden, vilket har gett upphov till en tjänstemannaadel i länet.

DAL

Län som fått sitt namn från sina böljande kullar och dalar. Huvudnäring är boskapsuppfödning, främst får och getter som betar på sluttningarna. Vissa halvlängdsmannabosättningar på oländiga platser. Lysande Vägen i princip den enda religionen i området. Dominerande adelsätt: Sol och Måne.

NORRA SKÖLDERIKE

Jordbrukslän som ekonomiskt och befolkningsmässigt utklassar sin södra granne, Södra Skölderike. De bägge länen var en gång ett men delades upp på grund av en arvstvist mellan två bröder som valde olika religioner. Enligt sägnen fick länet sitt namn eftersom det betraktades som det unga rikets "sköld" mot svartfolksstammarna i söder. Lysande Vägen genomgående stark. Hebanon är en viktig handelsstad för regionen. Dominerande adelsätt: Guldkärve.

SÖDRA SKÖLDERIKE

Glesbefolkat län som anses underutvecklat och som präglas av sina otillgängliga vildmarksområden kring Kromfloden samt annorstädes. Längs med Krom och dess bifloder finns en del mindre samhällen. En del handel och passagerartrafik finns på floden, men denna vattenled genom riket är inte vad den en gång var vilket bl a ruiner av forna fästen och byar vittnar om (Se Enhörningshornet och Sinkadusäventyret Skuggor Ur Det Förflutna för mer detaljer). Många kloster finns i området, bl a Delithaordens viktigaste helgedom. De Unga Gudarnas religion stark. Dominerande adelsätt: Tvenne Ormar.

BARLERIKE

Jordbrukslän där man odlar främst korn och havre. Medelrikt utan större centralorter varför naturahushållning är utbredd. En del halvlängdsmän lever på mandat från hertigen i de södra delarna av länet. Lysande Vägen och de Unga Gudarna ganska jämnbördiga. Dominerande adelsätt: Lilja.

EDSLAND

Rik jordbruksbyggd med mycket fina jaktskogar för hjort och vildsvin där ek är det främsta trädslaget. De Unga Gudarna traditionellt starka, tack vare visst stöd från ätten Månevit. Dominerande adelsätt: Månevit.

THUN

Fattigt län med stora delar obrukbar mark i form av myrar och hedlandskap. Kusten mot Echatiska havet är långgrund varpå sjöfart är omöjlig annat än fiske i osäkra flatbottnade båtar. Kungsfortet utanför kusten i söder är den enda riktiga naturhamnen söder om Edsland. Centralort är den lilla köpingen Thuninge. Ovanlig religion i form av en lokalt dyrkad havsgud (möjligen en gång del av de Unga Gudarnas pantheon). Dominerande adelsätt: Himmelsvärd.

JARLMANLAND

Län med varierad geografi och befolkning, mycket tack vare ätten Purpursparres traditionellt expansiva politik. Genom giftermål, avtal och ibland rena våldshandlingar har man genom årens lopp befäst sin redan starka ställning som den starkaste makten i sydvästra Berendien söder om Solrike. Vissa Purpursparrar sägs ha (haft) ärftliga anspråk på kronan. Lysande Vägen genomgående stark. Dominerande adelsätt: Purpursparre

SYLVERIKE

Av kustklimat präglad region med ett betydande ekonomiskt centrum i handelsstaden Ventigmilia. Fiske, både fisk och skaldjur är den viktigaste näringen. Länet har drabbats hårt av den feliciska piratverksamheten och hertiginnan Rödtorn är hårt pressad. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt:Rödtorn.

Övriga län på kartan:

1. HÅVASLÄTT

Kuperat län i utkanten av Opadalen. Förläning sedan urminnes tider till ätten Drakbande, som trots grevetiteln endast svarar inför konungen enligt väldigt gamla privilegiebrev. De viktigaste näringarna är uppfödningen av nyttodjur, främst hästar. Den nuvarande länsherren, Arvid Drakbane, är sedan en tid försvunnen (i korstågen i min kampanj) och hans ännu omyndige son Vidar är arvtagare. Dominerande adelsätt: Drakbane.

2. SOLRIKE

Genom ett arv från en rik adelsman fick kyrkan och den berendiska grenen av Solriddarorden detta grevskap i besittning. Genom ytterligare arv och markinköp har man utökat sitt område som numera utgör den största sammanhängande kyrkomarken i landet. Tempelriddarna svarar inte inför någon länsherre (annat än Odo själv och möjligtvis exarken) och frågan är om de ens är kungen trogen. Detta är också det enda länet i Berendien där alla trosuppfattningar annat än den Lysande Vägen är bannlyst och tempelriddarna ser till att det inte förekommer några irrläror. Länsherren Stormästare Igniathus av Solriddarnas Orden har på senare tid låtit hänga kvinnor som påstås vara häxor. Delithaorden har utan resultat protesterat våldsamt.

Städer

Berendiens Städer

Entika

Huvudartikel:Entika

Atrema

Huvudartikel:Atrema

Lindaros

Huvudartikel:Lindaros

Kandra

Huvudartikel: Kandra

Ventimiglia

Huvudartikel: Ventimiglia

Säte för Lysande Vägens kerisât i Berendien.

Samhälle

Det berendiska folket

Naturligtvis är det inte någon överväldigande skillnad mellan en vanlig berendier och en zorak, kardier, klomellier eller annan medborgare i en feodal stat. En berendisk bonde har förmodligen mer gemensamt med en hynsolgisk bonde än med en berendisk adelsman. Men, det finns ändå några saker som utmärker berendierna något.

Gästvänlighet, öppenhet och gemenskap

Det berendiska kynnet är ofta vänligt mot främmande människor och kulturer. På den berendiska landsbygden litar man på varandra, och det är tradition sedan lång tid tillbaka att ge enkel mat och husrum till resande. Denna tradition beror förmodligen på att det var viktigt att hålla ihop mot svartfolken, och kungens soldater var ofta på resande fot och inhystes då i byar på landsbygden. Måhända beror också nyfikenheten och toleransen gentemot det främmande på den framgångsrika allians som behövdes för att under Beomunds tid knäcka svartfolken. Det sägs nämligen att det innan dess var betydligt värre, och att fiendskap rådde mellan såväl olika grupper av människor som mellan människor och halvfolk. God handel är viktig för landet, och utbytet med främmande raser och nationer gör också att öppenhet och vänlighet är dygder som man håller högt. Bygemenskapen är i regel stark. På landsbyggden delar man på arbetet och skördar frukterna tillsammans. Det är alltså en kultur med starkt kollektiv och viktiga beslut tas av alla vuxna män i byn i samråd. Det är sålunda t ex ovanligt att en by är splittrad i religionsfrågan. Visserligen är man öppen och gästvänlig mot främmande kulturer och gäster, men det är mycket svårt för en individ att stå mot bygemenskapen.

Festligheter

Det finns flera tidpunkter på året som berendierna orienterar sig kring. Dessa högtider är dels av religiös karaktär, som t ex Drakflygardagen andra veckan i grodde, och dels ekonomisk, som de fyra stora marknadsdagarna varje år. Vilka religiösa högtider man håller beror något på vilken religion man tillhör, men faktum är att även de Etintrogna på många håll i landet firar de Unga Gudarnas festligheter och det är ännu vanligare att de som tillber de Unga Gudarna firar exempelvis Odos födelsedag! Anledningen till detta märkliga fenomen är förmodligen att man inte vill gå miste om en bra fest. Men det tyder också på att de Etinstrogna fortfarande håller kvar vid en del av sina gamla sedvänjor och att många av de Unga Gudarnas dyrkare ser Etin som en gudom av många, eller möjligtvis en variant av Sholak. Vid dessa tillfällen flödar det berendiska vinet. Berendierna är sedan länge duktiga på att odla och göra vin, och de är också duktiga på att dricka det, något de gör med glädje. Vinkulturen i landet är utbredd, och de flesta innvånare kan dessutom skilja på varifrån ett visst vin kommer. Opa-dalens viner anses som de bästa, men andra distrikt har sin unika karakteristika. Visst finns det de som hävdar att anledningen att man så hängivet håller hårt på högtiderna är att det ger fler tillfällen att dricka vin, men det är inget man pratar högt om, för vem vill förstöra den goda stämningen?

Sång och dans

Musik är ett viktigt inslag i den berendiska kulturen, och det är något som förenar adel och bönder. Det finns en uppsjö olika populära folkvisor som de allra flesta kan, och allsång är vanligt både i arbetet och till fest. Men man lyssnar mer än gärna åt de berömda berendiska barderna. Den berendiska trubadurkulturen är känd långt utanför landets gränser, och det finns en rik inhemsk lyrikskatt. Trubadurerna spelar dock olika roller beroende på socialt stånd. Att skriva och sjunga poesi är något som spritt sig inom adeln, och det ingår som ett obligatoriskt inslag i den höviska utbildningen. En riddare anses faktiskt inte vara en riktigt riddare om han inte någorlunda kan några ballader och helst hantera luta såväl som svärd. Det annordnas många torneringar i landet, men frågan är om inte sångartävling är lika vanliga, och den heder en riddare kan vinna i en sådan tävling är minst lika stor som en torneringsseger. Inom adeln följer trubadurlyriken en viss poetik, där natur och ouppnåelig kärlek är de högsta motiven. Sångaren ska utnämna en gift adelsdam till sitt Hjärtas Dam och det är sedan till henne som balladerna ska riktas. Att ha utsets till föremål för en trubadurs kärlek anses vara stor ära och många länsherrar bjuder helt sonika in berömda spelmän till sina borgar för att på så sätt få poesin att bidra till huset och ättens status. De lägre ståndens trubadurer är viktiga inslag i samhället. I Berendien finns det en yrkeskår av kringresande spelmän, kallade vaganter, som för en kringflackande tillvaro. Dessa vagabonder är populära inslag på festligheter eller på bykrogarna om kvällarna, dels på grund av underhållningen. Men vaganterna fyller en viktig funktion som nyhetsspridare, då de tenderar att snickra ihop visor om t ex olyckor, torneringar, kungabröllop och andra stora händelser. Vaganterna anses vara knytna till Sholak, som ju är musikens gud. De har en säregen yrkeskultur med ett eget teckenspråk, både skriftligt och ikonografiskt (jämför med luffarna i Astrid Lindgrens "Rasmus på luffen") och tillskrivs ibland magiska egenskaper.

Sociala stånd

Adel

Maktstrukturen i Berendien utgörs av en samling mäktiga och rika adelsätter. Ju äldre en ätt är desto finare, och man försöker därför dra sina linjer tillbaka till slaget vid Sankmas Klint då kung Bermond besegrade svartfolken och det feodala Berendien grundades. De vars förfäder inte var med i detta historiska slag har inte lika lätt att hävda sig och får finna sig i en lågstatusposition. Därför har en hel del tvister kring historiska dokument, med anklagelser för förfalskningar hit och dit, uppstått under årens lopp.

HÖGADEL Hertigar och rika grevar. Några enstaka förmögna friherrar. Notera att hertigen av Jarlmanland kallar sig "jarl" istället för hertig, men det beror på att purpursparrarna alltid ska vara så jäkla märkvärdiga. Högadeln har mycket högre status än lågadeln. Det finns naturligtvis gränsfall. Exempel på högadelsätter är Månevit, Aftonfalk, Björnestam, Purpursparre med flera.

LÅGADEL Fattigare grevar och baroner, samt de flesta friherrarna (adelsmän som står direkt under kungen). I Kronomarken finns dessutom en sorts tjänstemannaadel som är mer administratörer åt kungen än de övriga adelsmän som har rustplikt istället för skatteplikt. Inom kronomarksadeln finns riddare ur lågadeln som visat sig dugliga och därmed fått ett fögderi i belöning. Kronomarkens titlar går inte i arv. Under baronerna finns en nivå till och det är bannérriddarna. En bannérriddare är en vasall som ingår i en adelsmans rytteri men som har fått en egen egendom som ska försörja honom och hans söner. Denna egendom, vanligtvis inte mer än en bondgård, brukar han själv.

En berendisk ätt har fått sitt namn från sitt heraldiska vapen. Sålunda har Månevit en vit måne på svart grund, Tvenne Ormar har två omslingrande ormar i sitt vapen och Sol & Måne har en delad sköld med en sol och en måne på en delad sköld. En ätts färger går igen i klädsel och i sina vakters livré och är något man bär med stolthet.

Präster

...Unga Gudarna har många olika prästerskap och munkpräster, även Lysande Vågen har präster...

Borgare

...några är fria, så som de i den kungliga fristaden Kandra, andra troligen inte...

Utrikespolitik

diskution här:[1]

Relation till alverna

I dagens läge inskränker sig kontakterna med alverna mest med befolkningen i norra Berendien, där dialekterna är influerade av Satenu vilket underlättar gränshandel mm. Det finns av gammal hävd en officiell diplomatisk kontakt mellan Entika och Landori som dock enbart används om den behövs, men från alvernas sida är man noggranna med att påminna om forna vänskapsband. Man vet att om fara hotar kan berendierna vara en viktig allierad. Vissa religiösa grupper, som t ex Ninnave och Delithaordens prästinnor har ett djupare utbyte med alverna, men detta sker i hemlighet. Kung Frekvand är en traditionalist och håller fast vid de sporadiska kontakterna med Landori. Kritiken mot detta finns dock i de egna leden men än så länge är kungens linje den officiella. Frekvand sitter dock obekvämt på två stolar i frågan om landets religion, han är av tradition bärare av ensignier och välsignelser från båda håll och ska vara landets och dess innvånares beskyddare, Lysande Vägen eller inte. Kungen har ännu inte gett ifrån sig något som helst tecken på att avvika från denna dubbla hållning (även om han själv bekänner sig till Lysande Vägen) men frågan är om denna politik håller i längden. Han kan komma att finna sig i en situation som är ohållbar och tvingas välja. De som är insatta i kungens person och politik är dock tveksamma till om han är kapabel att göra ett sådant val.

Lysande Vägens intåg i Berendien medförde att relationerna med alvriket i norr svalnade. Den berendiska kyrkan ser mycket misstänksamt mot hednareligionen som fortfarande är starka på landsbyggden i de norra, centrala och sydöstra delarna av landet samt i Kandra. Prästerna drar gärna alla över en och samma kant och menar att såväl dyrkan av Morder Jord som De Unga Gudarna är hedniskt och blasfemiskt. Bland de rättrogna dyrkarna av Etin har därför en misstro mot alverna grott i århundraden, ivrigt påhejat av kyrkans män. Adeln ser också alvernas livssyn som något suspekt och subversivt som absolut inte får komma till de livegnas kännedom. Etin vet då vad de tar sig till! Visst finns det en historia av allians och utbyte mellan Landori och Berendien men kyrkan och adelsmännens propaganda slår väl rot hos den oupplysta massan och det är få som känner till den verkliga historien även om barder och trubadurer håller ett viss kollektivt minne vid liv.

Dvärgar

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=24331#24331

Handel

Atrema-Kandra-Lindaros: http://img5.imageshack.us/img5/4752/01berendien1.jpg

Religion

Unga Gudarna

Huvudartikel: Unga Gudarna

Lysande Vägen

Huvudartikel: Lysande Vägen

Kultur

Mat och Dryck

En rätt som har en särställning och som bland annat namnges i "Mäster Palnes kokbok för kräsne" är de berendiska fisk och vin dolmarna.

Fisk tärnas i lagom bitar och sjudes upp i vin, samman med fräst lök, fin tärnade morötter, peppar, havssalt, kryddnejlika och timjan. Massan rullas sedan in i vinblad, bräseras i vin och serveras. intages gärna med ett fint...vin.

Tideräkning och kalender

Berendien har som alla användare av den Nyjoriska kalendern följt i Kejsardömet Jorpagnas gamla tradition när det gäller att inte exkludera olika religioner och kulturer ur den gemenskap som bruket av samma kalender anses ge. ”Ej tro, utan tid förenar oss alla” som filosofen Zenos sade. Det står i Berendien var och en fritt att applicera de högtider, festligheter och markeringar som religion eller kultur tillvisar. Dagarna räknas dock enligt det joriska kalendersystemet endast i officiella dokument och historiska annaler, då det är mest praktiskt och översiktligt, i dagligt bruk är det årstider, festdagar och olika religiösa högtider som utgör hållpunkter att relatera till. Åren räknas enligt den Arcivaliska tideräkningen. I huvudstaden Entika finns de fyra såkallade Runstöttorna uppställda, fyra stenstoder av gammalkrunsk eller enligt vissa möjligtvis efarisk ursprung. På dessa monoliter är markeringar och symboler inhuggna som visar årets dygn uppdelade i de olika årstiderna. Kejsardömet Jorpagna använde under första delen av sin historia en liknande kalender, men då i form av endast en stenpelare med årets fyra kvartal på varsin sida. Dessa fungerade även som stora solur och visade dygnets timmar. Numera byggs sällan nya solur i Berendien men i många gamla städer finns de fortfarande kvar sedan kejsardömets tid. De gamla tidssymbolerna från runstöttorna dyker upp lite varstans i det berendiska samhället, exempelvis i gamla religiösa skrifter, inskurna i byggnader och föremål eller använda av kloka gummor och gubbar i trollramsor och sigillteckning, för inte att tala om i den magiska litteraturen.

Festdagar

• Kungliga födelsedagar

Folket i Berendien har utvecklat en tradition att fira födelsedagarna till medlemmar av kungafamiljen. Alla som tillhör den sittande kungen eller drottningens närmaste familj firas, ju fler ju bättre. Upptåg och parader anordnas, det viftas med flaggor där respektive födelsedagsbarns vapensköld eller färger syns, det dansas och kalaseras, skålar utbringas och det skrattas åt laster nästan lika ofta som dygder prisas. Den kungliga familjen brukar bjuda in till kalas når någon fyller år och ser detta som ett sätt att upprätthålla ett gott förhållande till folket. Om kungen vill belöna ett område eller en stad för exempelvis utvisad lojalitet i en tvistefråga är det vanligt att en medlem ur kungafamiljen skickas dit och firar sin födelsedag där, till stor förnöjelse och uppskattning av folket. Berendierna älskar sin kungafamilj.

Kung Frekvand V – 10 Misiska

Prinsessan Melindor – 1 Nusin `

Gammalprins Bosmar (Frekvands yngre bror) – 29 Giren

Lillprins Nalin (Bosmars son) – 18 Tannan

Lillprinsessa Tollininda (Bosmars dotter) – 16 Minde

Gammalprins Vyrfrek – 27 Taragan

• Religösa högtider

För beskrivning se De Unga Gudarna.

---