Klomelliska dialoger

En samling texter rörande Klomellien utförda i form av samtal mellan olika personer. Huruvida det rör sig om en eller flera författare är okänt, likaså vem som sammanställt textsamlingen och i vilket syfte. Misstankar har riktats mot Magilres underrättelsetjänst som vill sprida en felaktig bild av Klomellien men inget har kunnat bevisas. Graden av verklighet i innehållet är således blandad men läses ändå oftast med stort nöje.

Dialog från Mercanas rådhus

[1]

Nibs, rådhusskrivare: ”Punkt 17, en skrivelse från medborgaren Baldyr Brummare. Han föreslår att stadsledningen skall börja ta Remuntra på allvar.”
Otte Cusmar, stadsmästare: ”Ta dem på allvar? Men de är ju så skrattretande?”
Haliban Nusemang, också stadsmästare: ”Aldrig hört talas om karln! Nästa ärende!”
Nibs: ”Han menar att Remuntra är ett hot mot staden, och…”
Otte: ”Oahaha! Ha! Ha! Ha!”
Haliban: ”Skall du inte rensa bland ärendena, din lata odåga?”
Nibs: ”Han skriver på uppdrag av rådsmedlemmen herr Gust Gombastur, vars systerson har anslutit sig till Remuntra.”
Otte: ”oahahaha…Vad tusan! Då måste vi ta saken på allvar. Vilken systerson skulle det vara fråga om?”
Nibs: ”Unge herr Turgel.”
Otte: ”Turgel, Turgel, det var han som pratade både svartiska och kardiska. En förlust, en förlust i sanning. Smart pojk…”
Haliban: ”Men inte en av VÅRA pojkar. Slapp uppfostran är vad det är, säger jag. Gust kan inte uppfostra sina barn…”
Otte: ”Sina?”
Haliban: ”Eller sin systers! Vad vill han att vi skall göra? Jag vägrar att ta av stadens pengar för att bekosta en massa dumma svavelkurer och sju dagars andeutdrivningar. Sånt får familjerna stå för själva.”
Nibs: ”Han tycker att Remuntra får för mycket uppmärksamhet, och borde förpassas från Olems Tempel.”
Otte: ”Omöjligt! De är en turistattraktion! Olems överstepräst Bop skulle aldrig gå med på det!”
Haliban: ”Vänta lite. Bop gör som vi säger åt honom. Det stämmer faktiskt att trakorierna inte går i närheten av templet eftersom de är så rädda för fånarna…”
Otte: ”Vad gör det för skillnad? Det är ju inget inträde vid templet!”
Haliban: ”Nej, just det. Vet du vad min krögare sade? Han sade att han brukar gå och titta på muntrisarna varje dag, och att det gör honom på bättre humör än en offentlig avrättning.”
Otte: ”Men vi kan inte ta inträde vid templet. Olem skulle låta himlen falla ner över våra huvuden.”
Haliban: ”Vi kan flytta på muntrisarna. Då får Gust som han vill, och vi kan ta inträde.”
Otte: ”Det låter riskabelt. Bop skulle bli sur, och om det skulle bli något trassel, och de där typerna faktiskt skulle vara farliga på något sätt skulle folk kunna börja skylla på oss.”
Haliban: ”Äh, Bop kan få låna dem några dar i veckan. Det blir en större attraktion om de inte är där hela tiden. Den som klär av sig snabbt får inga guldmynt, som min gamla mamma brukade säga. Och vem har sagt att VI skall stå för det?”
Otte: ”En stadsentreprenad! Perfekt! Jag vet precis vem som förtjänar att hålla i sörjan!”
Haliban: ”Om du tänker på den oplockade gåsen Buacka, som bara vill ha mer och mer…”
Otte: ”Nej, nej. Han är för smart för att gå på det. Men det där slemmiga krypet Alastor Nunk har krälat omkring här i rådhuset och tiggt om att få en ny chans…”
Haliban: ”Efter att ha försökt blåsa oss alla på pengar? Hellre dricker jag Marcias piss!”
Otte: ”Så varför inte pracka på honom det här riskprojektet? Jag tror jag vet hur vi skall göra. Nunk kan hyra några svartisar i fattigkvarteren, de har aldrig drabbats. De talar inte jori, muntrisarna talar inte svartiska. Bra vakter. Han kan gräva en grop utanför östra porten…”
Haliban: ”…där din taverna ligger…”
Otte: ”…och ta inträde från de som inte kan få nog av apkonsterna. Vet du, eftersom jag har tänkt ut alltsammans är det inte mer än rätt att Alastor Nunk betalar procent till mig.”
Haliban: ”Oss.”
Otte: ”Oss. Låt säga tio procent till mig, tio procent till dig och tio procent till staden.”
Nibs: ”Ursäkta, men är inte stadsentreprenader förbundna med fasta avgifter till stadens kassa?”
Haliban: ”Det ena utesluter väl inte det andra? Nästa ärende, bläckslickare!”
Otte: ”Och se till att påminna Bop om att spika upp några Olemöron och Olemögon på pålar ovanför gropen, så bli Olem nöjd. Höga pelare, så de inte får något träck kastat på sig.”
Haliban: ”Och vill Bop ha en staty till, så kan du be honom att dra dit coffan växer…”
Otte: ”…så kan du be honom att fråga Alastor Nunk!”
Haliban: ”He! He!”
Otte: ”Höhöhöhö!”
Nibs: ”Punkt 18. Herr Buacka ansöker om rätt att fortsätta bedriva handel med renat salt på Hisskov.”
Haliban: ”Fräcka fjäderfä! Det är mitt monopol! När började han…?”
Otte: ”Lugn, lugn!”

Dialog mellan svartfolk

[2]

Tugg Tugg: Korkade Grushack, har din husse Hurduck dödat draken än?
Grushack: Det har han, du fete!
Tugg Tugg: Så var är drakdödaren, din loppa?
Grushack: Jag stack Hurduck i ryggen med min stridsgaffel, så nu är JAG en drakdödare! Drakdödaren Grushack!
Tugg Tugg: Kom hit så att jag får äta upp dig...
Ta över andras troféer, vad är det för sätt...
En mullig mö OCH ett hydrahuvud. Bäst att hålla Nusemang hemma. Tyvärr hålls ju mötena i Mercana...

Dialog mellan kusiner

[3]

Från herr Orre Cusmar, kusin till herr Otte Cusmar, stadsmästare.
Bäste kusin!
Då ni var frånvarande från det senaste gillet i Unionssalen tänkte jag att det kunde gläjda er att ta del av det timade. Hoppas att förhandlingarna med orcherna gick bra, och att vi slipper fler förseningar i leveranserna.
Som ni vet har salen putsats från golv till tak, och de gamla flaggorna har rengjorts och lagats. Det här gav gamle Bop ett tillfälle att glänsa. När Melorghs flagga vecklades ut så skaldade han:

”Dagblinda dårpippin dråsar drumligt…” o.s.v.

Uttrycket ”Dagblinda dårpippin” uppskattades och upprepades flera gånger vid bordet. Vi får se vad melorghierna tycker när de får höra vad vi kallar deras fina Dunderuggla! Vissa av våra kolleger har ju aldrig vett att hålla käften när de borde, men desto mer affärer för oss, inte sant?
När Triskas flagga visades för första gången så grymtades och morrades det över maten. Maken till stöddighet! En kimera! Alla hatar de där bestarna, så det är väl passande att de där vandalerna gjort den till sin. Bop drog ner ett rejält gapskratt när han kallade Triskas kimera för ”monstret med tre huvuden och två ryggar”.
Bozsas fana fick Bop att resa sig och gå runt och imitera en blind magiker. Han krockade med väggar och talade med nasal stämma till salens statyer, till allmän munterhet.
Bop tystnade när alla fick se Brikhos vapen. Inte ens han kan skämta om dess röda färg, som bara får en att tänka på spillt människoblod. Tvi vale för svartfolken! Era affärspartners givetvis undantagna, käre kusin!
Sanzas gulliga lilla blomma drog ner så mycket fnissanden att Bop inte kunde göra sig hörd. De är ju för söta, de små gynnarna! Kan du se en halvmansplutt svinga en yxa? Tur att vi inte hade bjudit in några av dem. Buacka skrattade dock högljutt med. Säga vad man vill om ankorna, de är inga dysterprickar precis.
Hamurs vapen passerade obemärkt tills Bop frågade vad vi gav för hackan. Först förstod vi inte vad han menade, men när han påpekade vilka fina yxor som fanns i hans butik såg vi hur lik Hamurs vapensköld är en vanlig handelsbods, så nu heter Hamurs fana ”Förrådsflaggan”.
Hisskovs fana fick mig att vråla ”Båten brinner, båten brinner” och kasta mitt vin mot den fåniga eldspippin. Alla skrattade uppskattande åt mitt skämt, till och med Bop, fast jag tog över hans roll.
När vår egen praktfulla fana kom till synes svällde alla hjärtan av stolthet. Som bonad, som sköld eller som fana, den söker sin like i landet eller i hela världen. Visste ni förresten att ni kallas ”bithunden” efter hunden på vapenskölden? Ni biter fast och släpper inte taget! Hela församlingen hyllade er i er frånvaro med ett högljutt skällande och gläfsande!
Kvällens höjdpunkt var nog ändå när Bop stämde upp ”Björnen sover” utan att stroppen Haliban märkte nåt. Haliban var alldeles uppslukad av sin tallrik och sin bägare, och reagerade inte förrän vi kom till ”men man kan dock honom aldrig tro”. Då han förstod att vi gjorde narr av honom reste han sig med ett ilsket rytande! Det var obetalbart! Jag önskar att ni hade sett det!

Kusin Orre

Dialog från ett klomellisk häroldshus

[4]

Klanledare Greldan skvätter blod på skölden för att inviga den.
Pukis överstepräst Vorgal Voosch begrundar färgen vitt. Den står för saltgudinnan, men hon är ganska obetydlig, och för Ögat, som dessutom använder sig av pyramider. Hm, det här kommer att bli problem i framtiden, tänker han, men inte kan de väl använda sig av en så enkel symbol i sina besvärjelser. Men kanske om den bärs av tusenden? Nej, jag får aldrig folket att gå med på en ny symbol. Triangeln förblir där den är, tills någon annan kommer på att den står för Ögat. Jag väljer mina strider, och efteråt kan kanske Pukis stolta emblem pryda vår stads vapen. Ingenting är enkelt i Melorgh.
Bozsa kanske skulle klaga på att det saknas en del detaljer, men vill chefsheraldikern bespara dem skammen i deras gamla hafsverk utan att de behöver medge något offentligt, så inte skall de klaga.
Yolevs ceremonimästare vill se stadens timglas.

[5]

Yolevs ceremonimästare nickar gillande.
Bozsas ledare ger den pratsamme Andarov Kalamir strafftjänstgöring för att han uppmärksammade chefsheraldikern på den där pinsamma röda ormen. Andarov skriker i protest att de åtminstone slapp den grammatiskt felaktiga texten runt ormen, och blir nerslängd i Gimdis.

Dialog mellan melorghier och trisker

[6]

Klippans utvalda hälsar de nobla krigarna av Cudda, Wòdurs helgade förkämpar!
I hägn av gudarna håller vi fast vid våra fäders och förfäders vägar, och låter oss ej styras av sådana nycker som i det gudlösa Mercana kallas för ”mode”. Den goda triskiska ullen kan aldrig formas till ett skamlöst åtsittande plagg, ej heller frestas dess bärare till syndig fåfänga.
Låt det vara allom känt att ingen melorghier lider av sin sköna kåpa, ty vi behandlar sedan länge klanen Cuddas hantverk med växtsafter för att skänka dem mjukhet. Den melorghier som önskar göra bot för sina synder med en renande strävhet i sitt plagg bär istället melorghiskt linne, det tyg som klippan själv skänkte oss, ett välsignat material som innan vi fann Garrika förhindrade oss från att övermannas av sömn även under det hårdaste arbete.
Kåpan, som vi bär som ett ytterplagg, skyddar oss väl mot regn och kyla. När jag skriver detta sitter jag i min underjordiska kammare under Pukis Tempel, prisad vare Puki, och jag kan se vattnet droppa från stenväggarna. Min enda värmekälla är det vaxljus i vars ljus jag skriver, men tack vare min kåpa är jag varm. Vår stads pengar slösas därmed inte heller på onödigt bränsle, som vi skulle vara tvungna att importera.
Måtte gudarna skydda er, särskilt mot mercanska handelsränker!

Vorgal Voosch

Dialog mellan handlare

[7]

Grivel, din skuldsatta träl!
Skicka hit resten av tyglagret innan det hunnit gå ner för floden! Det trakoriska restpartiet säljer som flinta vid en stening. Jag visste att vi kunde sälja tyget för ett bra pris någon annanstans när fläsktunnan Haliban tog över skrädderiet och sänkte priserna. Jag tänker inte vänta ett år innan vi har ett eget fungerande skrädderi igen – jag vill gå med vinst nu. Glöm Hisskov, det kanske ger lite bättre med pengar vid själva försäljningen, men det uppväger inte transporten och risken för triskiska sjöpirater. Här syr det fina folket kåpor av det lila tyget och underkläder av allt det andra, tro det eller ej. Skicka över tjugo tunnor kol när du ändå utrustar expeditionen, här är svinkallt uppe på platån. Jag kommer inte att ha svårt att sälja det jag får över, det kan jag lova dig. Och se till att ha böckerna i ordning när jag kommer hem den här gången, din lata horunge.

Gust Gombastur, Handelshuset Gombasturs handelsstation i Melorgh.

Dialog från möte i Mercanas Handelsråd

[8]

"Varje registrerat handelshus har en röst". Jamen, vårt är ju så stort, säger herr Nusemang, så vi borde ha femton röster. Faktum är att det ÄR femton olika handelshus. OK, ett drivs av min måg, och det där av min skuldslav, och ett tredje av min dotter, men det är olika handelshus. Jag lovar.
Herr Gombastur är mycket förolämpad av att trettio orchiska handelshus, baserade i Mercanas kåkstad, inte har godkänts. Handelsrådets krav på att husen faktiskt skall bedriva HANDEL tycker han är kinkigt – han har minsann aldrig sett någon officiell dokumentation över Handelsvägskompaniets handel, men om sådan gjordes offentlig kan vi ju börja diskutera...
Herr Cusmar föreslår att man skall få röster utifrån hur mycket skatt man betalar, men alla andra röstar ner honom, och ser förslaget som ett skamlöst sätt att slå mynt av att han blivit tungt beskattad. Att smita undan skatten är en nationalsport i Mercana, och Cusmar borde inte låtsas att han betalar för stadens bästa.
Buacka vill att ankhandelshusen Mogger och Hudsa skall ha rösträtt. De kan inte bli diskriminerade bara för att huvudkontoren ligger utomlands.

Dialog om Klomelliens heraldiska djur

[9]

KLOMELLIENS PSEUDOHERALDISKA DJUR
Den politiska situationen i Klomellien skiftar ständigt, och både de styrande och de oppositionella har ett stort behov av att föra ut information om vad som händer och vad de tycker om det. De heraldiska vapnen är alldeles för komplicerade för att ritas av hela tiden, och många känner inte ens igen dem. Dessutom lämpar de sig inte alls för nidbilder och dramatiseringar. Att helt enkelt identifiera de olika aktörerna genom att ge dem olika färger har aldrig fallit väl ut – till exempel är ju caddierna färgblinda. En smällfet köpman och en skäggig gubbe i struthatt är lätta att identifiera, men en skäggig råbuse kan stå både för Triska eller Hamur, eller till och med en medlem av Addiaskas kungahus, beroende på vem man frågar. En kortväxt man kan stå för Sanzas, men lika gärna för ett litet och svagt Hisskov som får stryk av Triska. En riddare i helrustning kan stå för Addiaska, men inte heller det är helt säkert. Inofficiellt har därför en fauna av heraldiska djur vuxit fram bland landets plakatmålare och propagandister.

Addiaska ville i det längsta inte ha något heraldiskt djur. Man envisades med att vilja bli representerat av kronor, svärd och solar. Till slut gav grannstäderna dem den grå hingsten som djur, föga vanhedrande och mycket passande då Addiaska har landets bästa kavalleri. I Mercana är hingsten förstås utmärglad och vanskapt. När Addiaska framställs som marin krigsmakt byts hästen ut mot en hippokampus.

Brikho valde det mäktigaste djuret inom sina gränser, den legendariska svarta draken. Grannarna var måttligt förtjusta i att framställa sina orchiska fiender som den mest skräckinjagande varelsen i landet, och draken blev snabbt en svart drakorm, och sedan en svart orm i alla avbildningar utanför Brikho.

Nya Arnos djur är en torsk. Caddierna hade ingen talan när djuret valdes ut, och de är ganska missnöjda med det föga imponerande djuret, även om en fisk kan ses som passande för en stad känd för sina skickliga sjömän. Vid de sällsynta tillfällen då man vill framställa Nya Arno som farligt och aggressivt sätter man helt enkelt horn och huggtänder på torsken.

Melorghs djur är en vit uggla. Enligt dem själva är ugglan den populära Dunderugglan, medan alla andra framställer Melorgh som dagblint, förvirrat eller sovande under en vinge medan striderna i övriga Klomellien rullar på utan att de fattar vad som pågår. Jämte trisker och brikhobor så hör ju melorghierna till landets mest lättstötta invånare, och allting som framstår som ett blasfemiskt framställande av den heliga ugglan möts med ilskna utrop, angrepp på plakatet eller bilden (eller skådespelaren) i fråga, och i värsta fall med vapengny och diplomatiskt trassel.

Hamurs vapen är en bergsget. Bergsgeten är ett reellt hot i Klomelliens berg, så hamuriterna själva glorifierar inte den ilskna besten mer än nödvändigt.

Hisskovs djur är en apa, det enda heraldiska djur som inte förekommer naturligt i Klomellien. Varför apan blev Hisskovs djur är en smula osäkert, men man vet att dresserade apor från Samkarna har förekommit på Hisskovs arenor och teatrar. Alternativt syftar det på de sjömän, kallade apor, som klättrar högst upp i olika fartygs master och tåg, ett jobb som ofta tillfaller en vig hisskovit. Dessutom är hisskoviterna landets mest vältränade invånare, och själva har det inget emot att framställas som apor, förutsatt att de står triumferande och tjutande över sina fallna fiender i avbildningen.

Triska har flera heraldiska djur. Mantikoran, molossen och vildsvinet hör till de populäraste, och för omvärlden var det ett enkelt val. Utanför sina gränser framställs Triska alltid som ett svin. Triskerna har svarat med ilskna grymtningar.

Boszas djur är månskensfjärilen, en mycket vacker insekt vars teckning liknar natthimlen när den är som mest lysande. Månskensfjärilen skapades på stadens animistiska akademier, och lyser i mörkret. Fjärilarna står för allt Bosza vill framstå som: harmlösa, vackra och förtrollande. Men man kan nu inte göra så mycket med en fjäril i en nidbild. Som den alltid lika finkänslige herr Haliban Nusemang sade: ”Jag kan varken knulla, äta eller tortera en fjäril. Vad är den då bra för?” Alla andra städer (utom ibland deras närmaste allierade Yolev) håller fast vid den skäggige gubben i stjärnprydd struthatt, eller låter Bosza representeras av det sista de vill associeras med: en vrålande elddemon, komplett med horn, klövar och vingar. Och, förvånansvärt ofta, struthatt. Om man vill framställa Bosza som svagt och försvarslöst så används ibland ett animerat skelett som tappat underkäken och ena armen.

Yolevs djur är en sköldpadda. Långlivad, långsam, självtillräcklig och säker i sitt skal, hemma både på land och i vattnet, är det både mycket passande och mycket populärt. Bara det faktum att Yolev är landets äldsta stad gör att stadens grannar tolererar att de nästan lagt beslag på klomullen, hela nationens heraldiska djur.

När Mercana försöker med samma sak har de däremot alltid mötts med upprörda protester. Mercana envisas med att framställa sig själva som den stolta klomullen, landets enande symbol. Denna tjurskallighet gjorde att de andra städerna till slut gav dem skränkråkan som heraldiskt djur. Skränkråkan är ful, stinker som ett avlopp, för oväsen hela tiden, äter avfall och sprider träck, anfaller de svaga och flyr vid minsta motstånd. Många anser att den är ett förkroppsligande av Mercana. Söder om Mercana ses den som ett skadedjur som skall utrotas så fort man får syn på den (brevkråkor undantagna, men de flyger å andra sidan mycket högt). Dessutom är Mercanas handelshus ansvariga för att den impopulära flygödlan överhuvudtaget fått så starkt fotfäste i den norra delen av landet. Mercanierna, som ser hån och förolämpningar som en hög konst, har inte tagit alltför illa vid sig. Många av dem gillar skränkråkorna, eller betraktar dem åtminstone som nyttodjur.

Sanzas djur, slutligen, är mullvaden. Mullvaden är visserligen en eminent grävare, men den är också blind och svag, så en koalition av unga sanzier har kampanjat om att byta ut den mot den farligare emun. Sanzas borgmästare föreslog att de unga hetsporrarna skulle ägna mer tid åt att odla sin trädgård. När Sanzas lyckas med någon militär eller diplomatisk manöver framställs alltid mullvaden som oväntat grävande sig upp ur jorden och fallande fienden i ryggen.

Blerkburgs heraldiska djur, som ingen annan än Blerk själv bryr sig om, är en hydra, ty hydror äter orcher.

Huset Cusmars ”djur” är en dansande säck pengar med armar, ben och ett glatt leende. Deras vapensköld har ett rosa fält med tre guldmynt och en våg. Utomstående knackar ofta på och ber att få växla pengar. Husets valspråk är ”Visa mig pengarna”.

Huset Nusemangs djur är en kerberos. Deras vapensköld har tre svarta hundhuvuden på en gemensam hals på blodröd botten. Husets valspråk är ”Kom hit så får jag äta upp dig”.

Huset Gombasturs djur är en elefant. Mycket få mercanier, inklusive handelshusens ledare, vet vad en elefant är, men den ser både rolig och ståtlig ut. Deras vapensköld har en blå elefant (i varierande utförande) på gyllene botten. Husets valspråk lyder ”Mot nya djärva marknader”.

Huset Vriggels djur är en fet råtta. ”Råttan må vara avskydd, men den överlever alltid, och hittar alltid mat. Och tycker något djur mer om att göka så måste det vara en kanin”. Hånflinande kritiker påpekar gärna att Vriggels försöker visa god min i elakt spel och att de låtsas att de faktiskt själva valde råttan som symbol. På husets vapensköld syns åtta gråa eller svarta råttor med svansarna hopsnörda i mitten, en så kallad råttkung, på en grön botten. Husets valspråk lyder "Kan jag hjälpa dig med något?”.

Husets Buackas djur är, föga förvånande, en anka. Buacka har efter tjat antagit ett valspråk: ”Alla är kunder”.

Magilres djur är en ziplodit, slemmig och motbjudande. De har aldrig tillfrågats.

Ransards djur är en grip, vid behov utan fjädrar.

Trakorien är en sjöorm, något både anhängare och motståndare är nöjda med. Försök att föra fram raugonen som Trakoriens djur har mötts med frågor om varför myror skulle bära rustning.

Kardien har inget eget djur ännu. Då Kardiens intressen nästan alltid sammanfaller med Addiaskas så brukat de framställas som en extra hippokampus bredvid Addiaskas häst eller hippokampus.

Klomelliens barbariska grannar, nargurerna, har inget djur, men brukar avbildas som feta halvapor i höftskynke, beväpnade med träklubbor.

Zemnus är alltid en dödsgast med glödande röda ögon och iklädd kåpa.

Dialog om Skränkråkans nyttjande

[10]

SKRÄNKRÅKAN
Ovan Kvulmsjöns branta och otillgängliga stränder, och vid dess stinkande vatten, har ett av Klomelliens minst populära djur sitt hem.
Skrän- eller skrävelkråkan, eller som de lärde säger – den klomelliska flygödlan, är en mindre flygödla med seg brunaktig hud, partiell djuplila befjädring och ett vingspann på mellan tre och fyra meter.
Skränkråkan är ett flockdjur, och kan, om omständigheterna är gynnsamma, vilket de inte är vid Kvulmsjön, bilda flockar på över trehundra djur. De äter nästan allt, inklusive murket trä, ruttet kött, nybrutet salt, sina egna döda artfränder och bark som fortfarande sitter kvar på trädet. Deras fjädrar och kroppar stinker svårt, men är trots rykten om motsatsen helt fria från parasiter – dessa äts snabbt upp av hungriga ungar. Skränkråkans träck är vit, kletig och rikhaltig. De är huvudsakligen dagaktiva.
De skränar, vilket namnet antyder, mest hela tiden, men till skillnad från de flesta fåglar är deras skrän djupa gutturala basljud.
Skränkråkor anfaller i flock. En flock på hundratals djur kan samfällt dyka ner och angripa ett ensamt offer. De är dock mycket fega; en kråka som sårats, oavsett hur få kroppspoäng den förlorat, flyr omedelbart från striden. Om mer än en femtedel av kråkorna flytt bedömer de andra att striden är förlorad och flaxar vilt protesterande bort från valplatsen för att hånskria åt sin fiende och tilltänkta mål mat på säkert avstånd. Skränkråkor fortsätter bara slåss om de är inringade, vilket nästan aldrig inträffar, eller om de försvarar ägg och icke flygfärdiga ungar. Som regel kan tre skränkråkor angripa en normalstor humanoid samtidigt. Skränkråkor (och de människor som ibland tränar dem) förlitar sig på sitt antal och på den psykologiska effekt deras massanfall har på en chockad fiende.

STY – 2T6+8 (15)

STO – 3T6+2 (13)

FYS – 3T6+5 (16)

SMI – 4T6 (14)

INT – 6 (6)

PSY – 2T6+2 (9)

SB – 0

KP – 14

Skydd: 3 poängs läderhud och fjädrar.

Förflyttning: F40/L6

Flyggrupp: U:E. M: 12

Vapen: 1 Bett & Hack 11 1T8

Färdigheter: Lukta Dolda Ting 15, Lyssna 14, Flyga Tyst 12 (används sällan), Gömma Sig 8.

Flockarna vid Kvulmsjön är sällan större än 40 djur, varav bara strax över trettio kan anfalla. Mindre flockar på tio djur, med åtta stridbara kråkor, förekommer också.
Orcher och svartalfer kan äta skränkråkor om ingen annan föda finns att tillgå, så även om ödlan spritt sig bortom Kvulmsjön så är den inte på något sätt rikligt förekommande i Brikho.
Så kunde saker och ting ha förblivit, om inte huset Gombastur, alltid på jakt efter nya udda marknader och varor, hade gjort en expedition till sjön för att se efter om det fanns något mer än karp att utvinna ur den ogästvänliga miljön. Under stora protester fiskade Gombasturs anställda runt i sjön efter konstiga fiskar. Då man efter flera timmars möda bara hittat en ensam karp tänkte Gombastur att han kanske skulle försöka sig på fiskodling hemma på herrgården. Efter att ha misslyckats med att könsbestämma den berömda karpen besköts expeditionen plötsligt av ilskna svartalfer högt uppe på stranden. Man sökte snabbt skydd i en hålighet bredvid några uppretade skränkråkor som dock inte kunde tränga igenom deras dvärgapansar med sina näbbar. Herr Gombastur blev mycket förvånad när en skränkråka vrålade ”Stick härifrån” på ren svartiska, ett språk han behärskade. Ovillig att återvända till Mercana utan något i bagaget plockade han på sig några ägg och flydde sedan fältet innan kråkorna fick in en lyckträff.
Väl hemma kläckte han fram kråkorna och fann att de var mycket läraktiga och lätta att dressera, och några år senare presenterade Gombastur sitt fynd för Rådet och föreslog att den ilskna flygödlan kunde användas mot ärkefienden Cvyrdo. Herr Nusemang svarade belåtet leende att skränkråkan inte var någon nyhet; han höll redan på att avla fram en armé för stadens räkning. Gombastur anklagade, med rätta, Nusemang för stöld och upphovsrättsliga brott, något som dock bara slog tillbaka på honom själv. Det hela slutade med att Gombastur fick betala höga böter till Nusemang och att Nusemang fick ett stort stadskontrakt på aveln av skränkråkor. Som vanligt visade det sig dock att det inte fanns tillräckligt med pengar i stadskassan, och Rådet vände sig därför till folket med en kampanj där man kunde sponsra en flygödla som skulle användas mot det hatade Cvyrdo. Sponsorerna fick måla nidingsord på sitt utvalda djur, något som kostade mången sponsor en fingerspets eller två.
Med tiden blev armén fulltalig, och en vacker vårdag släpptes en gigantisk flock på flera tusen djur lös, och flög under stort folkligt jubel som en flugsvärm över Maure för att dyka ner över Cvyrdos tinnar och torn. Mercanas arme och ett flertal legohärar stod redo för att följa upp anfallet, då man räknade med att Cvyrdo skulle drabbas av fullständigt kaos när man överraskades av skränkråkorna. Cvyrdo var dock väl förberett. Vissa har anklagat Nusemang för att ha sålt hemligheten med skränkråkorna till Cvyrdo, men hur det än var med den saken så borde Mercanas ledare ha förstått att en hemlig armé som sponsrats med en offentlig kampanj inte skulle förbli hemlig särskilt länge. Cvyrdos bågskyttar stod redo och sköt ner de anfallande kråkorna innan de nådde fram. Mercanas befolkning höll andan. Kråkorna var oräkneliga och bågskyttarna ganska få. Man kunde ännu segra. Det var nu bristerna i herr Nusemangs dressyr visade sig. Oavsett hur vältränad en skränkråka är kopplar den aldrig bort sin grundläggande självbevarelsedrift. Under stort larm flög hela flocken hem, efterlämnande bara några dussin av sina artfränder och blott två döda magiller. För att strö salt i såren följde Cvyrdo upp med ett eget överraskningsanfall från den nordöstra stranden, vilket tog Mercana fullständigt på sängen och skingrade de egna legohärarna. Till råga på allt så tömde de upprörda skränkråkorna i flera timmar sina tarmar över Mercanas allt skitigare tak.
Tre dagar senare eskorterades en vilt protesterande Nusemang in av beväpnade vakter till en ännu brandröksstinkande rådssal för att förklara sig. Nusemang, alltid en skicklig jurist, pekade på sitt avtals olika kryphål och vägrade att vare sig betala tillbaka pengarna eller erlägga några som helst böter. Rådet slängde svärande ut den lömske slingerbulten, som dock inte kunde undfly folkets vrede lika lätt. Under sex månader var han tvungen att barrikadera sig i sitt palats medan folk kastade sten på hans släktingar, butiker och bostäder. Först vid årets stora Olemfest lyckades Nusemang återupprätta sitt rykte en smula genom att sponsra en storslagen show framför templet. Skränkråkorna används ibland som en militär resurs, men bara om man kan sätta in dem mot en oförberedd och ovetande fiende, exempelvis en trupp riddare från bortre Magilre.
Medan Nusemang låg lågt funderade hans evige rival Cusmar om han inte kunde göra bättre bruk av ödlorna, fast i mindre skala. Cusmar hade länge irriterat sig på de höga avgifter som Bosza tog ut för att teleportera vanliga affärsbrev. Brevduvor blev jämt uppätna eller nedskjutna, och alla nyheter som nådde honom via Maure var gamla nyheter. Cusmars djurtränare sattes nu att dressera skränkråkorna till att ersätta brevduvorna, något som föll mycket väl ut. Skränkråkor flyger idag med brev över hela landet, och Cusmar gör sig en modest men stadig förtjänst.
Medan brevödlor tolereras är skränkråkan djupt hatad som ett skadedjur söder om Mercana. De stora flockar som avlades fram och som inte kunde hitta tillräckligt med föda i Mercana sökte sig söderut och angrep Addiaskas och Sanzas odlingar. Ganska snart utfäste bägge städernas ledningar skottpengar på ohyran, och den företagsamme herr Gombastur såg en chans att till slut tjäna lite pengar på ”sina” skränkråkor. I hemlighet avlade han snabbt fram tusentals djur, avlivade dem och smugglade via bulvaner in dem till Sanzas. Den chockade stadsledningen tvingades tömma stadkassan för att betala för alla ödleliken, något som mercanierna fortfarande retar halvlängdsmännen för när tillfälle bjuds. Det upplevs som mycket komiskt att låtsas vilja ta betalt av en besökande halvlängdsman som just fått sin mössa nerskitad av en förbiflygande skränkråka. Nusemang frågade i Rådet varför Gombastur inte hade sålt sina ödlelik till fienden Addiaska istället för till Sanzas, som man trots allt ville hålla sig väl med, men Gombastur gav snabbt ett svar som godtogs av hela det övriga rådet: ”Sanziterna betalade bättre”.
Idag lever ödlorna i stort antal i Mercana med omgivningar, men angriper ganska sällan människor, även om de är notoriska mattjuvar. I Brikho finns de kvar i mindre antal, och i Addiaska och Sanzas, där man numera har avskaffat skottpengen, är de i princip utrotade. Melorghs fattiga jordar har de ratat, och de som trots allt har försökt bygga bon där har blivit dödade av dunderugglor. Skränkråkor som försökt slå sig ner i Triskas skogar har också snabbt ätits upp av större och elakare djur. Mindre flockar har slagit sig ner djupt inne i Yolevs träsk, där ingen kommer åt dem, men längre söderut än så har de inte tagit sig.
Huset Vriggel har försökt slå mynt på kråkans förmåga att imitera mänskligt tal. De första försöken, att låta dem agera talande budbärare, misslyckades fullständigt, för ingen hade tid att vänta i veckor medan kråkan lärdes upp, eller ville ha sitt budskap utropat över hustaken. Däremot fungerar vrålande kråkor mycket bra som propagandamegafoner. Besökare i Mercana får finna sig i att höra ”Magilres kung är en rutten hora”, ”Olem är större än störst” och ”Otte suger fjärtar ur döda katter” vrålas ut i grötig stämma över sina huvuden, gång på gång.
Vriggel har dessutom gett sig på något helt nytt. Han har låtit träna ett halvdussin kråkor att kraxa ”Ingen stek är så god som Vriggels stek”. Resultatet har blivit att stora delar av Mercanas befolkning nu vet att Vriggel har stekar till försäljning, men om det har lett till fler besökare på hans taverna är ännu osäkert. Däremot klagar många på att orden hemsöker dem i sömnen.
Vanligt folk ogillar att kråkorna väsnas och skitar ner, men Mercana vore inte Mercana om de inte försökte göra sig en hacka på situationen. Företagsamma män och kvinnor utanför de stora handelshusen har etablerat sig som skränskrämmare som mot en billig penning lovar att hålla kråkorna borta från finare hus och från inrättningar som inte tål föroreningar, såsom tygfärgarnas utomhuskar. De tackar dock nej till betalning för att döda kråkorna – då skulle de ju mista sin utkomst. Av den anledningen trakasserar de också folk som faktiskt skjuter efter skränkråkorna. Andra har nischat in sig som takputsare. Viga män och kvinnor ses ofta klänga runt på taken och putsa dem rena från kråkträck. Hisskoviter som bosatt sig i Mercana är mycket eftertraktade putsare, då de inte drar sig för de mest dödsföraktande manövrar på taken. Mercanas tjuvgille är också stormförtjust. Nu kan de klättra runt på folks tak i fullt dagsljus utan att någon ställer frågor.
Träcken går inte till spillo, utan gör tjänst som mycket god gödsel på Mercanas magra jordar. Då mercanier har ovanan att ofta slänga avfall rakt ut genom fönstret har skränkråkan också hittat sin plats i Mercanas ekosystem, och mäster Vodelheim har sagt att han tror att de stinkande kråkorna faktiskt har förhindrat många sjukdomsutbrott genom sin glupska tendens att sätta i sig nästan vad som helst. Vodelheim misstänker också att råttan för första gången har mött en verklig konkurrent i stadsmiljön.
Orcherna i de östra svartfolkskvarteren tar sig gärna en kråka till middag när magen är lika tom som pengapungen.
Kråkorna häckar på de högsta taken mitt i vintern, och får på så sätt vara i fred, samt i skrevor i marken strax utanför staden.
Skränkråkan har inte alltid levt vid Kvulmsjön. Sjöns svartalfer vet att berätta att det fanns en tid då de var ensamma herrar över de skydda vattnen. Detta har lett Boszas xenobiologer att efterforska djurets sanna ursprung, underförstått i ambitionen att bevisa att skränkråkan inte är deras fel. Hittills har de lagt fram tre teorier, alla obevisade: att skränkråkan på något sätt transporterats eller flugit från det inre av en av de melorghiska öarna, där liknande bestar sägs leva; att den är en mindre släkting till den utomaltoriska kraanen, med vilken den har vissa likheter, eller att den har kommit från de väldiga grottsystem i Altors inre vilka sägs mynna bland Brikhos berg (och som också sägs hysa väldiga slumrande drakar).

Dialog om mercaniers driftighet

[11]

Mercana är Klomelliens främsta dragdjur, vad dess kritiker än må säga. Utan mercaniernas flit, driftighet och iver att finna på nya lösningar skulle Klomellien sannolikt vara en samling dåligt betalda koloniala råvaruproducenter avskurna från varandra av ofarbar vildmark, och handel skulle på grund av höga tullar och rövarband knappt vara värd att ägna sig åt (enligt Hamurs kung har jag just beskrivit det nuvarande tillståndet i landet mycket träffande).
Många frågar sig dock hur Mercana överhuvudtaget kan fungera, med all girighet och korruption, alla stölder och allt fusk. Borde inte staden kollapsa inifrån?
En del av svaret är att Mercanas ledning har rekryterat utlänningar till ett flertal nyckelpositioner i staden. Flera personer i militärledningen och stadsvaktsledningen är zorakier och hamuriter. Boszamagikern mäster Vodelheim med flera avlönas av staden för att ta hand om hot av en mer ovanlig natur. Ännu viktigare är dock de höga ämbetsmän som har att handskas med handelshusens ledare – jag tänker då främst på Överste Skattmasen och Överdomaren, bägge yoleviter.
Mercanas överdomare, den högvördige Karstak Slimme, är en till åren kommen akademiker som tillbringat större delen av sitt liv vid Yolevs universitet. Detta har dock inte trubbat av hans öga för dolda motiv och ränker, då de akademiska striderna kan vara nog så hårda. Med ett osvikligt minne och en omutlig natur har Karstak tagit både herr Cusmar och herr Nusemang i upptuktelse, staden till fromma. Karstaks enda passion, utöver ett något udda intresse för klomullens parningslekar, är klomellisk historia, juridik och kall coffa. Hans familj sitter säker långt borta i Yolev, hans lön betalas ut direkt till Yolev, han har för länge sedan accepterat sin egen dödlighet och den attraktion som en gång glädjeflickor och pojkar utövade har vid det här laget falnat. Det betyder inte att försök inte görs att påverka honom. Mercanas tjuvgille har försökt få en av sina ledare frikänd med diverse hot mot hans person, men då Karstak ständigt omges av minst ett halvdussin tungt beväpnade livvakter, och sällan promenerar på stadens gator eller besöker dess teatrar tar han inte dessa hot på stort allvar. Herr Nusemang har flera gånger hotat att starta krig med Yolev, ett tomt hot då Yolev ligger alltför långt bort på landsidan, och är alltför starkt på havssidan. Herr Vriggel har flera gånger försökt muta sig fri från fällande domar, något som mig veterligt aldrig lyckats. Det har också kommit till min kännedom att herr Cusmar försökt skänka Karstak en sällsynt handskrift beskrivande staden Sanzas första år; vad som följde av detta vet jag inte. Vidare bär Karstak en kraftigt antimagisk amulett och äter bara mat som tillagats av hans personlige kock.
I våra ögon framstår det kanske som ynkligt att en stad inte kan ledas av sina egna, men mercanierna ser det inte på det viset. De är stolta över sin förmåga att hitta den bäste till varje uppgift, och över att ha pengarna att betala för sig. Karstak assisteras dessutom av infödda mercanier, ty bara en infödd kan fullt ut genomskåda en annans lömska motiv. På så sätt samverkar allas gåvor till det bästa.

Lev väl, syster, och håll ställningarna vid hovet.

din Mervald Knape

Tal till Melorghs unga

[12]

VI ÄR MELORGHIERNA, MIRGERNAS SÖNER OCH DÖTTRAR OCH PUKIS BARN
Jag skriver detta på min ålders höst. Jag har talat med alla som vet; jag har läst allt jag har kunnat hitta i våra äldsta skrifter. Må de unga lyssna!
Denna vår talade jag med våra unga noviser. Jag frågade var vi kommer ifrån, i syfte att utröna deras syn på själens ursprung, men de tog min fråga alltför bokstavligt. De sade att vi alltid har levt i Melorgh, och att vi skapades av Puki ur urberget, hans första och bästa skapelse efter dvärgarna. De trodde mig inte när jag berättade att vi en gång var ett hemlöst och vandrande folk, som kallade sig själva mirgerna, och att vi kom ur världens inre och ur ett väldigt mörker. Melorgh är inte vår födelseplats, men det är vårt eviga hem. Puki är inte vår skapare, men han är vår räddare.
Vi förbannar den gud som skapade oss, och hyllar Puki som förbarmade sig över oss.
Jag skriver på det att vi inte må glömma, och åter falla i det mörker vi kom ur. Jag skriver på det att vi inte må glömma, och på det att det förflutnas skuggor inte för evigt må vila över våra själar.
Den första plats vårt folk kände var Havet Utan Stränder. Längre än så sträcker sig inte vårt minne. Det var här vi skapades, eller hit vi förvisades, som straff för ett brott ingen av oss känner, en dom avkunnad av en osynlig domare.
I begynnelsen var tomhet, kyla och mörker. Först av allt såg våra ögon mörkret. Under oss var vattnet, kallt och ändlöst, och det enda som höll oss flytande var spillror och varandras kroppar. Vi sökte värme och klamrade oss fast vid varandra i mörkret. Vi talade inte, för det fanns saker i mörkret som lyssnade, men vi samtalade med våra fingrar. Ur vattnet grep vi vad föda vi kunde, men våra kroppar var aldrig föga mer än skelett. Vi talade inte, men vi lyssnade, ty väldiga ting levde i djupen, hungriga och rastlösa. Vi lyssnade efter svallvågorna när de passerade. Ibland slukade de någon av oss. Ibland splittrades våra flottar, ibland flöt vi ihop med andra som vi mist för långa tider sedan. Tiden hade ingen betydelse. Man sov oroligt, man vaknade och vaktade, man bytte ställning, man trålade i vattnet. Med tiden föddes barn, och dessa barn födde barn. Barnen glömde sina farföräldrar, generation följde på generation. Det första ljus vi såg var små självlysande vattenväxter. Vår föda blev rikligare nu när vi kunde se vår värld, men också vår skräck, ty nu kunde vi skymta våra plågoandar, eller ska jag säga våra första gudar, avgrundsmonstren. Någon gång föddes tanken att det kunde finnas en bättre plats, ett vatten dit våra gudar inte kunde följa oss. Några trodde sig veta vart vi skulle bege oss, och dessa blev våra första präster. De vägleddes av sina drömmar. Från den tiden paddlade alltid några av oss på sidorna av våra flottar, tyst och försiktigt för att inte störa våra herrar i djupen. Vi denna tid föddes också tanken att det gick att blidka våra gudar. Några präster sade att om gudarna fick föda skulle de skona oss andra och lämna oss i fred. Andra präster sade nej, om gudarna fick föda skulle de bara bli hungrigare och följa oss i större antal. Så följde den första schismen, och flottar splittrades och färdades åt olika håll. Vi paddlade och spanade, men fann ingen säker plats. Barn föddes, och föräldrar dog. Ibland var födan rikligare, ibland fattigare, ibland var våra herrar vilda och skoningslösa, ibland var de tysta, ibland stred de med varandra. Vi försökte kämpa mot dem, men det var lönlöst.
Ibland sade prästerna, släng de svaga och syndiga i vattnet, då blir vi rena och gudarna skonar oss. Ibland sade prästerna, släng de starka och friska i vattnet, då blir gudarna mätta och skonar oss.
Ibland sade prästerna, paddla inte och tig, kanske gudarna har glömt oss.
Ibland vaknade prästerna skrikande, och då höll vi prästerna under vattnet tills de tystnade.
Vi paddlade än åt ett håll, än åt ett annat, ibland så länge att barnen hann glömma sina föräldrar. Vi splittrades, ibland av våra präster, ibland av våra gudar. Ibland återförenades vi. Barn föddes och föräldrar dog. Havet Utan Stränder hade inget slut.
En dag fann vi något vi aldrig sett förut. Framför oss höjde sig ett tjock, slingrande ting. Ner i vattnet sträckte det sig, högt upp i det övre mörkret höjde det sig. Det var en väldig rot som sökte vatten. Hur vi än ryckte och slet kunde vi inte rubba den eller göra hål i dess tjocka bark. Den var vår första fasta punkt, och runt den klängde vi oss fast. En ny generation föddes, och i den generationen överlevde nästan alla, ty våra herrar följde oss inte om vi klättrade upp för roten. Fler flottar fann roten. Våra präster sade att vi hade funnit den plats som var menad för oss, att vi hade kommit hem. Men en präst sade att vi borde följa roten uppåt, ty den hade givit oss mycket gott, och den hade säkert mer att ge oss om vi följde den. Några följde honom, några stannade kvar. Vi klättrade länge. Till slut såg vi vår världs tak, i ljuset från de självlysande växter vi bar, och vi såg äntligen var de spillror vi byggt våra flottar av kom ifrån, ty vår världs tak bestod av sammanflätade rötter. Genom dessa rötter pressade vi oss, och på svaga ben började vårt folk sina vandringar uppåt. Vad som hände med de som aldrig fann roten, och med de som stannade vid den, vet jag inte, men jag hoppas att våra gamla gudar, avgrundsmonstren, fann dem och slukade dem, varenda en av dem, och att inga fler barn föddes, ty döden är att föredra framför det liv de levde.
Vi vandrade uppåt, ständigt uppåt. Instinktivt ville vi bort från Havet Utan Stränder. Det finns väldiga världar under våra fötter, okända och outforskade. En del av utsagorna om djupen finns bara nedskrivna på ett enda ställe, obekräftade rykten av spejare som lika gärna kan ha blandats ihop med sagor och legender. Andra bekräftas av alla. Vi glömde inte. Vi var skriftlösa, och nästan ordlösa, och ändå glömde vi inte, trots att generationerna växlade, ty i en dödlig värld är minnet överlevnad och glömskan undergång. Vi smakade svamp för första gången, vi krälade genom ändlösa labyrinter av vindlande gångar och stred med likbleka maskar med frätande hud, som lämnade klisterliknande sekret efter sig. Vi fortplantade oss så fort vi kunde, utan lust, utan kärlek och utan urskillning, för vi visste att vi måste ersätta de fallna. Vi höll tätt ihop, och lämnade bara gruppen när vi spanade framåt. All föda som var säker slukade vi snabbare än djur. Det fanns varma grottor och varma vatten. Vi älskade värmen och stannade så länge vi vågade. Det fanns väldiga grottor vars tak vi inte kunde se. Där fanns underliga byggnader, men vi kände inte till byggnader på den tiden. Där fanns reptiler, drakar och andra varelser. Det fanns väldiga schakt som vi klättrade uppför, det fanns porösa berg som vi grävde oss igenom. Det fanns flammande eldar och lava, det fanns fruktansvärda djungler som växte i mörkret, det fanns is och ylande vindar. Och i gångarna fanns tysta marscherande varelser, som bar giftiga vapen och var snabbare än ormar. Och alltid, alltid, fanns det gudar. Var vi än gick fanns en tryckande närvaro och en skräck i våra hjärtan. Och vi inbillade oss inte, ty de osynliga ögon som följde oss trädde ibland fram inför oss i all sin vidrighet. Vi föll på knä för dem och bad om nåd med de få ord vi kunde. Ibland åt de upp några av oss, ibland skrattade de och flög iväg på stinkande vingar, ibland rörde de vid oss, och där de hade rört vid oss ruttnade köttet långsamt. Ibland gjorde de konstiga saker med våra prästers huvuden. Många av oss dog, men fler överlevde.
Till slut fångades vi in, på denna punkt är alla eniga, av ett namnlöst folk som förde oss till sin stad och där gjorde oss till sina slavar. Våra nya herrar hade svart hy, svart som bäck, och de hade spetsiga öron, och smaragdgröna ögon. Deras hår var som silver och deras röster som glas som krossas. Av dem lärde vi oss om kläder, om vapen, om rustningar, om hus och om skrifter. Vi förstod aldrig mer än ett fåtal av deras ord, och deras skrifter kunde vi aldrig läsa. Vi putsade deras palats, vi lagade deras mat, vi fläckade deras demongudars altare med blod och vi kved under deras piskor. Två generationer förflöt. Under denna tid hittade vi den första gud som slöt ett förbund med oss, Morguck Främlingsdråparen. Vi dyrkade och älskade honom, och han gjorde oss starka medan vi väntade på vår befrielse. Sedan hände något, vi vet inte om det var på grund av Morguck eller ej, men våra herrar var försvunna och deras gudabilder krossade. Vi flydde vidare uppåt, och nu sade våra präster att vi inte skulle stanna innan vi funnit en plats där vi själva var herrarna, där gudarna som dyrkades var våra gudar, och där ingen makt kunde hota oss. En plats som var varm och säker, och där födan var riklig. Vi trodde på prästerna, och fortsatte vandringen uppåt. Vi denna tid började vi kalla oss själva mirgerna.
Efter ännu en tid, efter ännu några generationer, mötte vi för första gången det välsignade folket, dvärgarna. De dräpte flera av oss, men det var inget konstigt. Men sedan var de goda mot oss, de ansträngde sig att förstå vårt tal, och gav oss några av sina egna ord. De visade oss vägen. För detta skall vi alltid älska och vörda dvärgarnas folk, Pukis utvalda barn. Sedan dröjde det inte länge innan vi fann det andra folket som levde nära ytan, orcherna. Och orcherna dödade oss och slog oss, och ändå tyckte vi inte illa om dem, ty de var inte så grymma som våra gamla herrar, och inte heller lika farliga som de varelser vi lämnat bakom oss i djupen. De var onda, men det var en ondska vi kunde leva med, och därför försökte vi göra dem till våra vänner. För en tid levde vi sida vid sida med orcherna, och lärde oss deras vägar och lärde känna deras gudar. De var på sätt och vis våra bröder, för även deras liv präglades av kamp och rädsla, de hukade också under makter de inte förstod.
Så kom den skräckens dag då vi såg himlen. Vitbleka, magra, korta och krumma krälade vi ut på ytan, vi vet inte var, drivna framåt av orchernas vrede, vi minns inte varför. En sådan väldighet hade vi aldrig kunnat ana, och vi gömde oss i de hål och gropar vi kunde hitta, och vägrade att se mot skyn. Natten gav oss ingen lindring, för stjärnorna blickade ner på oss med sitt skoningslösa ljus.
Resten av berättelsen känner de flesta melorghier. Vi vandrade länge och vida, vi mötte andra människor och förstod att de var lika oss, trots att de först tog oss för monster, och till slut fann vi Stadsklippan. Där tog dvärgarna emot oss, och vi gjorde oss ett hem. Sedan ropade vi på Puki, och han svarade och blev vår gud, och sedan dess har vi levt beskyddade av hans styrka och vägledda av hans bud.
Jag har tänkt länge och begrundat vårt ursprung. Den skugga som födde oss vilar ännu över våra hjärtan, och om vi glömmer bort varifrån vi kom kommer den aldrig att försvinna, utan styra våra steg och våra barns steg.
Lyssna! Älskar vi inte grottor, vi som vandrat så länge i grottor, och går vi inte med glädje ner i gruvgångarna? Vi måste bli vänner med ovanjorden och lämna det trygga mörkret bakom oss. Håller vi inte ihop i stora klungor och stöter ut de avvikande? Den tiden är förbi, vi kan räta på våra ryggar. Föder inte våra flickor barn innan de har mjölk att ge dem? Den tiden är förbi, vi måste inte ersätta de som slukats av mörkret, vi kan låta våra flickors kroppar växa färdigt. Söker vi inte allierade och vänner överallt, vi som en gång inte kände annat än fiender? Vi lever i en ny värld; vi behöver inte tåla översittare, skurkar och utsugare längre. Vi bor vid havet, men vänder det ryggen. Vi behöver inte frukta vatten längre, Havet Utan Stränder har vi lämnat bakom oss. Vi ratar grönsaker, vi som så länge levt på svamp och kött, men Puki ser till våra behov och har påbjudit att vi äter av de goda rädisorna. Låt oss följa honom och ta del av jordens gåvor. Vi hatar instinktivt alverna, ty de frammanar minnet av våra glömda slavdrivare i djupet. Men ovanvärldens alver är goda, och vi borde göra dem till våra vänner.
Men värst av allt, vi böjer knä inför alla möjliga gudar, sanna och falska, onda och goda. I djupen fruktade vi allt och försökte blidka alla okända makter omkring oss, men jag säger återigen, den tiden är förbi. Om vi inte vänder om från dessa vansinniga vägar så kommer vi att se gudar i varje hörn och varje skugga, och vi kommer att ge dem samma gestalt som de forntida avgrundsmonstren: hungriga, fruktansvärda och oförlåtande. De var inga gudar, de var monster. Morguck kanske är en gud, men han är en ond gud, som inte förtjänar vår tillbedjan. Ogim och Nerxim är alls inga gudar. Jag har läst våra gamla skrivtecken och tolkat vårt gamla språk, och vid tiden då vi först trädde ut på ytan var ”Ogim” bara vårt namn för solen, och hans broder ”Nerxim” var vad vi kallade den värme solen gav.
Låt oss respektera Aesir, ta lärdom av Karkôr och följa Nargiv, men framför allt, låt oss dyrka och tillbe vår gud och beskyddare, den Store Puki, Stadsklippans gud och djupens bemästrare.
Jag har hört våra unga glädja sig åt malmådror de funnit, och jag har hört dem tala om att gräva sig längre och längre ner. Låt dem ta varning av mina ord.
Pukis femtonde bud lyder: ”Gräv, och du skall finna skydd. Gräv, och du skall finna järn att forma dina verktyg av. Gräv, men aldrig för djupt.” Pukis visdom skyddar oss så länge vi lyder hans bud, men låt oss aldrig glömma varför vi inte skall söka oss ner i djupen.
Låt mig till sist säga att jag har funnit en ledtråd, en enda, till vår allra första begynnelse. Vi talade med dvärgarna, och dvärgarna ledde oss till bönderna, vi talade med bönderna, och bönderna ledde oss till stadsborna. Stadsborna ledde oss sedan till trollkarlarna, och trollkarlarna till de uråldriga alverna. Alverna berättade, fast de var aldrig helt säkra, de vars minne sträcker sig längre bak än någon annans, att innan människor eller alver vandrade på jorden beboddes den av äldre raser, och att dessa raser syndade mot gudarna och att gudarna vredgades och förgjorde dem. Förgjorde, eller drev ner långt under jorden. Det här är en tanke jag inte vill följa till sitt slut, för den kan betyda att vi en dag kan tvingas återvända till det mörker vi lämnade bakom oss.
Jag kommer snart att vara död, och det är en död jag välkomnar. Jag har sett för djupt in i vårt förflutna, och jag längtar till vilan i Pukis klippa.

Doral Derk, i rang Pukis sextonde präst, Klippans Väktare och Ordets Bevarare.

(Pukis tempelarkiv, cirka 200 år före Odo).

xxx

Dialog om Klomelliens fjorton underverk

[13], [14], [15]

KLOMELLIENS FJORTON UNDERVERK
Handelsmästare Otte Cusmar (Mercanas tillförordnade ambassadör till sin egen stad): ”Jo, Jorpagna hade ju sina sju underverk, som alla som läst sina klassiker känner till. Men det var länge sedan, och knappt något finns kvar att se. Borde inte vi, som har nått så mycket längre än de där gamla stötarna, utropa hela fjorton underverk, som omvärlden kan se och beundra och betala inträde till?”
Mäster Spelknepe (Bozsas ambassadör till Mercana och Unionen): ”Utan tvekan har du redan något lysande ”underverk” i åtanke, som tydligt visar vår ”överlägsenhet” över Jorpagna? Vad anser vår värderade värd är det vackraste verket i Klomellien?”
Cusmar: ”Jag tycker inte om ditt tonfall, trollis! Mercana är ju störst och vackrast i Klomellien (spridda fnysningar) och störst och vackrast i Mercana är, enligt min blygsamma (skratt från Sanzas ambassadör) mening min egen herrgård, nej, mitt eget palats. De täckta blomstergångarna, raderna av förgyllda statyer föreställande mina förfäder, fresken som prisar den kvinnliga skönheten…”
Belj Långsyn (Hisskovs ambassadör till Mercana och Unionen): ”Så vi ska betala inträde för att traska runt och beundra dina, öh, väl tilltagna förfäder?”
Cusmar: ”Vad? Aldrig på tal! Ni kan glömma att jag släpper kreti och pleti över min tröskel! Enkelt folk kan få beundra mig på avstånd. Långt avstånd! Får jag föreslå taken på tavernorna runt Unionstorget?”
Långsyn: ”Skämt åsido, idén är inte så dum, hur du nu kom på den. Men tillgänglighet är nog av nöden om någon ska bli intresserad. Bozsas ambassad är ju den mest fängslande byggnaden här, men då allt utom bottenplanet är stängt för allmänheten borde du kanske nominera Olems tempel istället?”
Riddar Erkil Järnhjärta (Addiaskas ambassadör till Mercana och Unionen): ”Det avgudatemplet är en lätt maskerad bordell! Varenda utlänning som kommer hit kommer att tro att hela landet är lika depraverat som ni mercanier!”
Cusmar: ”Fortfarande en halv gång så hög som er lilla solkatedral, din gödselmockare.”
Spelknepe: ”Belj, du är tydligen alltför blygsam för att tala i egen sak. Om det är någonting som utlänningar faktiskt kommer hit för att se så är det Hisskovs arenor. Särskilt vid tiden för Spelen, förstås, men även vanliga somrar.”
Allmänt mummel: ”Instämmer” ”Absolut” ”Det enda som är värt teleporteringskostnaden” ”Nästa år blir det vi som tar hem Envig” ”Hur blir det med fribiljetterna förresten, Långsyn, din gamle skojare?”
Cusmar: ”Inga protester från min sida. Arenorna alltså.”
Herr Vildbete (Triskas högst tillfälligt tillförordnade ambassadör till Mercana): ”Tyst med er, era ynkedomar! Triska nominerar inte mindre än TRE underverk! Den mäktiga Himlapelaren och Livets Tvillingkällor! Deras make har aldrig skådats i Klomellien eller någon annanstans på Altor!”
Herr Pirrin Godstöt (Sanzas ambassadör till Mercana och Unionen): ”Aldrig hört talas om.”
Spelknepe: ”Är det ert namn på Rödetornen? För om så är fallet…”
Vildbete: ”Aldrig sett dem, va? Nå, här ska ni få en gratistitt!”
(Herr Vildbete greppar sitt skrev och snör upp sina byxor)
Cusmar: ”Haa! Den var ju mindre än min nyfödda brorsons!”
Godstöt: ”Verkligen, Vildbete? Nu igen?”
Järnhjärta (drar sitt svärd): ”Den fula utväxten ska snart ha besprutat sin sista mö!”
Spelknepe: ”Vakter!”

Spelknepe: ”För att återvända till de så kallade underverken så anser jag att Hamurs stadsklyfta förenar både naturlig skönhet och mänsklig…”
Godstöt: ”Harumph…”
Spelknepe: ”och, eh, intelligent skaparkraft. Solens sken över de snötäckta bergen, Hamervathnas mullrande vatten långt där nedanför, dvärgarnas svindlande hängbroar som trotsar tyngdlagen, och de tre bistra ringmurarna innanför varandra, högt uppe på det smala urberget. Vad säger du, Hork, gamle vän, kan något mäta sig med det?”
Horkvelder Venis (Hamurs ambassadör till Mercana och Unionen): ”Om jag förstår saken rätt så ska underverken dra till sig besökare?”
Spelknepe: ”Ja.”
Cusmar: ”Naturligtvis, din gamla surpuppa. Vi sitter inte här och pratar för nöjet att höra våra egna röster!”
Venis: ”I så fall avböjer vi oss.”
Cusmar: ”Rädda för spioner och plundrare, va? Blivit darrig på gamla dar, minsann!”
Venis: ”Vi har tillräckligt med ovälkomna besökare som irrar runt i bergen och måste räddas av folk som har bättre saker att göra.”
Vildbete: ”Säg som det är, getbaksfumlare, det sved något förfärligt att vi nådde ända fram till floden förra hösten, va?”
Venis: ”…”
Vildbete: ”Jag… menade inget illa…”
Långsyn: ”Heheh, inget ont menat av någon. Här är alla vänner. Själv tycker jag att Ogims tempel i Melorgh har en självklar plats bland underverken. Och där är alla välkomna, så länge de håller fingrarna i styr, heheh.”
Cusmar: ”Det har du rätt i. Guld där fram, guld där bak, guld där uppe och guld där nere. Och tänk på alla rubiner, smaragder…. och…..safirer… topaser….karneoler…. ametister….”
Godstöt: ”Torka dig om munnen, Otte.”
Volg Kåpvändare (Melorghs ambassadör till Mercana och Unionen): ”Jag tackar er i makternas namn för den äran. Och jag hoppas, nej bedjer om att även den store Pukis tempel kan inkluderas för sig?”
Cusmar: ”Den gamla fyrkantiga stenhögen? Det är, vad, två våningar högt?”
Långsyn: ”Är du alldeles säker på att ni vill ha utsocknes springande där, Volg?”
Kåpvändare: ”Men, att ära Ogim men inte Puki. Jag kan inte ta på mig ett sådant beslut. Orakelbarnen måste tillfrågas. Vorgal skulle inte gilla… (Volgs ord försvinner i mumlade böner och skyddsformler.)
Cusmar: ”Varför startade du honom, Belj? Spelknepe, släng en TYSTNAD på honom på momangen!”
Spelknepe: ”Det är emot mötesreglerna. Låt oss se… Vi har hittills avfärdat Yolevs åldriga och ojämförliga bibliotek för att det var, jag citerar ”Urtråkigt”, och Melorghs mirakulösa dvärgsmidda vattentrappa, som transporterar varmvatten till stadsplatåns kanal, något som inte finns att skåda någon annanstans i världen, för att den var ”Skittrist”.”
Vildbete: ”Hörru trollis, har du hört talas om Triskas värsta odjur? Det vore något för din lista!”
Spelknepe: ”Suck.”
Vildbete: ”Tyst men dödligt tar det sig över alla hinder. Ingen har sett det, och ändå får det allas ögon att tåras när det kommer nära!”
Godstöt: ”Den här gåtan kan jag.” (Godstöt vänder sig bort och täcker ansiktet.)
(Vildbete vänder sig om, lutar sig fram och särar på skinkorna med händerna.)
Cusmar: ”Hah! Bättre än din andedräkt, din skitiga asätare!”
Godstöt: ”Verkligen, Vildbete? Nu igen?”
Järnhjärta: (drar sitt svärd) ”Den här pajasen har gått min ära för nära för sista gången!”
Spelknepe: ”Vakter!”

Spelknepe: ”Innan vi lägger ner det här projektet helt, eller åtminstone minskar ner antalet underverk till de brukliga sju, kan vi väl räkna efter och se om vi glömt något? Mercanas klomullstaty måste nog tyvärr avföras på grund av den alltför stora... lemmen.”
Cusmar: ”Era pryda mesar!”
Spelknepe: ”Nerxims tempel är för skrämmande, och stängt för populasen. Melashes torn går inte att resa till…”
Långsyn: ”Nåväl, inte klomullstatyn då, men vad sägs om en riktig klomull?”
Spelknepe: ”Vad?”
Långsyn: ”Jag menar, alla gillar ju klomuller, de finns längs hela Maure, men ingenstans utanför Klomellien. Tänk vad lätt det blir att säga: ”Du har redan sett och ridit på det första underverket, vänta tills du får höra talas om de andra sex… eller tretton.” Besökarna skulle gilla det. Mercana säljer för övrigt alldeles för lite klomullmedaljonger.”
Kåpvändare: ”Där kan jag verkligen instämma.”
Godstöt: ”Se den största klomullen. Välj den vackraste klomullen.”
Cusmar: ”Ibland har ni de vackraste idéer, era små sötnosar!”
Spelknepe: ”Klomullen alltså. Men utöver den och Hisskovs arenor är listan tom."
Tarias Fiskadotter (Yolevs ambassadör till Mercana, men inte till Unionen, systerdotter till konungen samt alumnus från Bozsas femte akademi ”Den Grönskande Dungen”): ”Sluta ödmjuka dig. Bozsa innehåller mer underverk än du kan skriva ner. Ta bara ringmuren med sina sjöormar och undiner.”
Spelknepe: ”Tja, när du säger det…”
Tarias: (sträcker sig efter sin femte bägare vin) ”Sedan har vi det underbara undinbadet, det gillar till och med ni trisker.”
Vildbete: (flinande) ”Bara om din lillasyster gör mig sällskap, din torra gamla hagga!
Tarias: ”Observatoriet är överlägset den där konstruktionen i Tricilve. Vi har Tecknens Torn och Huvudbiblioteket.”
Spelknepe: ”Tack, men det där sista skulle nog inte intressera särskilt många utomstående…” (Spelknepe, sannolikt torr i halsen, börjar hosta häftigt och sträcker sig efter en bägare vatten.)
Tarias: ”Bozsa har minst ett dussin underverk. Där finns De Tysta Väktarna som inte syns utifrån. Vi har Akmodeus oheliga skalle, Stormarnas Sal, Viskningarnas Hall där de döda talar och Dårarnas Träningshall för den som vill ha sig ett gott skratt på neofyternas bekostnad. I söder ligger den illusoriska kopian av palatset i Krilloan, strax bredvid ligger Himlatrappan, och för den som vill åt andra hållet har vi Den Tomma Salen och Vägen Ut.
Fast för Zemnus skull borde den kanske inte visas upp. Mer centralt har vi Tornet av Mörker och Ljus, som utbölingar aldrig får se, och Sylfhålet som tar oss dit vi vill, för att inte tala om Tarn av Evs många beskyddande armar… Till och med blomsterrabatterna är…”
Spelknepe: ”MEN HÅLL KÄFTEN DIN IDIOT!”
Cusmar: ”VAD I INFERNO HÅLLER NI PÅ MED DÄR BORTA, TROLLIS!!”
Godstöt: ”Tyst! Skrik inte! Ni väcker Gronk!”
Gronk (Brikhos ambassadör till Mercana, men inte till Unionen, med förordnande på ett år): ”Är det matdags?”
Godstöt: ”Inte än. Sov på du, Gronk.”
Gronk: ”Sgrnf”
Spelknepe: ”Jag tycker att vi nominerar Bozsas murar och ajournerar mötet, eller vad säger ni?” (samlar hastigt ihop sina papper).
Vildbete: ”HEJ GRONK! RIDDAREN DÄR SADE JUST ATT DINA ÖRON ÄR SPETSIGA SOM EN ALVS!”
Gronk: ”GRAAAH!”
Järnhjärta: (drar sitt svärd) ”Du gjorde mig just en tjänst, triskiska svin!”
Spelknepe: ”Vakter! Eller varför bryr jag mig…”

Dialog rörande Klomelliens 14 underverk

[16]

Följande konversation utspelades i Unionssalen kort efter misslyckandet med att utse Klomelliens Fjorton Underverk. Otte Cusmar väckte frågan varför utlänningar har så konstig syn på Klomellien när den egna självbilden är så god. Nästan alla ambassadörerna från det förra mötet var närvarande, med undantag för mäster Spelknepe, som åkt på semester till Soluna för att vila upp sig. Det exakta transportmedlet är för närvarande okänt. Spelknepe ersattes av mäster Vodelheim, som dock var alltför klok för att närvara. Otte Cusmar ryckte då in den komplett olämplige eldselementarmagikern Andarov Kalamir i Unionssalen (Andarov var för tillfället i Rådshuset för att försöka förnya sin brandsoldatslicens). Otte menade att då inga viktiga beslut skulle fattas gick det bra med en icke-auktoriserad magiker som representant för Bozsa. Debatten varade i sex timmar, mycket på grund av kraftiga regn över Mercana, ständigt levererade och ständigt större måltider, samt inflödet av obehöriga som lade sig i och stöttade sina ”landsmän”. Nedanstående är ett försök av den stackars överarbetade stadsskrivaren Nibs att sammanfatta grälet:

Mercana Det Hjältemodiga: Vi håller ihop landet och skyddar handeln, och håller stånd mot krigshetsare, fanatiker och magiller. Frihet och tolerans är våra ledord.
Mercana Det Skurkaktiga: Ni är motbjudande hedonister som ger efter för era lägsta drifter, både i sängen, vid middagsbordet och på arenan. Ni är lömska och lögnaktiga utpressare och manipulatörer som spelar ut andra mot varandra och tjänar pengar på de fattigas nöd. Ni har slaveri i allt annat än namnet. Och dessutom har ni tagit efter den trakoriska ovanan att göra förolämpningar till en konst.

Addiaska Det Hjältemodiga: Vi håller riddaridealen högt och skyddar de svaga, vi hjälper Den Lysande Vägens Kyrka i deras ädla värv. Utan oss skulle svartfolken svämma över Klomellien. Vi skyddar halvlängdsmännen mot de barbariska triskerna och kusten mot ransardiska pirater.
Addiaska Det Skurkaktiga: Ni lägger er alltid i där ni inte är efterfrågade, och alltid med vapen i hand. Ni är översittare som ser ner på ofrälse, och till skillnad från de flesta andra städer försöker ni faktiskt erövra Klomellien. Vi har inte glömt soltågen!

Melorgh Det Hjältemodiga: Ja, vi kanske inte är så hjältemodiga, men vi tar gärna emot hjälp från tappra hjältar, ty vi är vidskepliga idioter som inte klarar av något själva. I alla fall är det så folk ser på oss, vårt viktiga arbete med att hålla Gudarna lugna och välvilliga är det ingen som tackar oss för.
Melorgh Det Skurkaktiga: Ni är helt omöjliga. Först kommer det galna vrålande horder med kultister och hugger folk i bitar för någon oförrätt som ingen, inte ens ni själva, begriper sig på. Sedan, när ni lugnat ner er, börjar ni konspirera och tissla och tassla, och ingen kan skilja den ene av er från den andre i era kåpor. I värsta fall manar ni fram något monstrum från Underjorden, som ni sedan måste mata med jungfrur. Och i Klomellien är det jädrigt ont om jungfrur utanför Bozsa.

Brikho Det Hjältemodiga: Ja, vi vet, ni gillar inte orcher. Men vi är Hemaquiel så mycket bättre än våra kusiner i bergen. Så kom och hjälp till med att hålla dem stången. Vi har humor, vet hur man roar sig och är inte så fina i kanten, men vi är lojala och ståndaktiga, för att använda fina ord.
Brikho Det Skurkaktiga: Stinkande, dreglande, brölande, blodtörstiga, svarthyade, sadistiska ORCHER!

Sanzas Det Hjältemodiga: Vi är små och fredliga och håller tappert stånd mot stora mobbare. Tobak, gott öl och god mat till alla som hjälper oss!
Sanzas Det Skurkaktiga: Er borgmästare är fet och ogin och tar ute alldeles för höga avgifter… Äsch, det här går inte. Alla gillar väl halvisar? Kan någon hämta hit herr Nusemang? Han kan svartmåla vem som helst.

Triska Det Hjältemodiga: Vi är fria och starka och manliga. Bara för att vi inte bygger höga murar och håller oss med en massa byråkrater så försöker folk jämt sätta sig på oss. Vi sätter vänskapen och äran högt, och knyter gärna vänskapsband med utbölingar – och helst av allt rygg mot rygg på slagfältet. Vi har aldrig tråkigt.
Triska Det Skurkaktiga: Ni inte bara plundrar – plundrandet är basen för er egen överlevnad. Ni mobbar allt och alla av ren instinkt, för att ni kan. Er så kallade humor är bara lätt maskerad sadism. Kvinnor går säkrare i Brikho och Mercana än i era skogar, och det säger inte lite. Våld är inte komiskt och skryt ljuder inte skönt! Försök fatta det!

Hisskov Det Hjältemodiga: Vi kommer till allas hjälp och är allas vän. Duglighet framför börd, finess framför råstyrka. Lev livet som ett äventyr, och med stil. Alla är välkomna hos oss.
Hisskov Det Skurkaktiga: Blodet skvätter friskt på era arenor, till folkets jubel. Ingen tvingas dit säger ni, men det kontrolleras inte så noggrant. Och i politiken vänder ni kappan efter vinden med ett oskyldigt flin.

Yolev Det Hjältemodiga: Vi kämpar tappert mot ransarder, reptilmän och barbarer. Lugn och eftertanke och tradition, snarare än vildsinta politiska planer som kastar Unionen över ända.
Yolev Det Skurkaktiga: Är man inte född i rätt säng så får man tömma latriner resten av livet. Kvinnornas ställning ska vi inte tala om. Behöver någon hjälp så svarar Yolev alltid långsamt. Utbölingar får inte göra någonting, eller tjäna pengar. Gillena styr alla yrken, oavsett hur ineffektiva de är. Och ert löjliga bibliotek är till hälften oläsligt och alldeles fruktansvärt dammigt.

Bozsa Det Hjältemodiga: Ytterst är det vi som garanterar Klomelliens självständighet. Ingen vågar invadera Bozsa. Vi skyddar landet mot hot ni inte känner, utan lön, som sanna hjältar. Landet är fullt med magiker, helande drycker och magiska föremål, tack vare oss. Dyker det upp odöda eller demoner så rycker vi ut.
Bozsa Det Skurkaktiga: De där odöda och de där demonerna, var kom de ifrån? Även om ni inte leds av kompletta galningar just nu så är ni alltid ett halvdussin lönnmord bort från en ny Magokrati. Nekromanti, spiritism och förmodligen demonbesvärjande är fullt lagligt hos er. Ni experimenterar med livsfarliga krafter. Arvet efter era skogstokiga förfäder förvaltar ni genom att göra nya experiment med hemliga artefakter, snarare än att förstöra vad som aldrig borde skapats.

Hamur Det Hjältemodiga: Vi är fronten mot barbarerna och monstren. Vi är få, men vi är starkare, skickligare och tåligare än alla ni andra. Vi söker inte strid, men viker aldrig från den. Vi skyddar de svaga och står upp mot förtryckare.
Hamur Det Skurkaktiga: Utanför stadsmurarna finns ingen lag, var och en gör som han vill och kommer för det mesta undan.

Nya Arno Det Hjältemodiga: Vi är faktiskt inte så tråkiga som folk säger.
Nya Arno Det Skurkaktiga: Det är ni visst det. Håll tyst och låt relevanta ambassadörer tala.

Dialog mellan kondottiärer

[17]

VÄRVANDE AV LEGOKNEKTAR TILL KLOMELLIEN
När kondottiären Arnolk av Ekeborg kände åren krypa närmare sitt hjärta fann han sig en lönsam syssla som inte krävde ungdomens snabba lemmar. Med understöd av den Greverydska orden reser han runt bland Kardiens och Zorakins värdshus och värvar legoknektar för avfärd till Klomellien. Detta är hans egna anteckningar, som stöd till hans entusiastiska tal. Det kan tyckas märkligt att han inte koncentrerar sina ansträngningar till att få folk till Addiaska, och att han talar väl om andra städer. Vi kan här skåda Ozymandias dolda hand. Kerisgassen spelar ett mycket långt och långsamt spel, och han ser gärna att Klomellien fylls av Vägen-trogna sydlänningar även utanför Addiaska.
KOM TILL KLOMELLIEN !!
Ädla hyrsvärd och nobla lycksökare! Låna mig era öron och lyssna till berättelsen om alla legosoldaters förlovade land: Klomellien!
Där finns det guld!
I Klomellien handlar man mellan elva städer, och alla använder guld. Inget av det där tjafset med betalning i rovor och säd som vi måste dras med här nere. Ingen väntan till skörden med lönen. Här odlar man och äter själv upp vad man odlat, men där, där är de hantverkare, och måste transportera allt över hela landet. Därför går vi aldrig utan jobb. Det finns alltid någon som behöver vakter till en handelskaravan. Tycker ni det är tråkigt är det alltid något krig på gång – men inga av de här vansinniga storkrigen vi har här nere, utan lagom trevliga småkrig som man kan packa ihop och ge sig av från när vinden vänder. Har du gjort dig omöjlig i en stad finns det tio andra – och de är inte vänner, det kan jag säga er!
I Klomellien finns det guld och helande!
Är du händig med svärdet behöver du aldrig gå i pension förrän du är stenrik. Här nere slutar du jobba för att du blivit av med en hand eller ett ben. Men där, i det lyckliga Klomellien finns det så mycket halvlingar och trollkarlar att landet svämmar över av helande drycker och salvor. Slåss idag, smörj in dig, och slåss imorgon också. Och bäst av allt, i trollkarlarnas egen stad, det gyllene Bozsa, kan de återställa lemmar, ögon, krossade ben! Och vad kräver de i gengäld? Tro och livslång tjänst kanske? Nej, guld bara guld, och inga frågor. Slåss tills du blir grå!
Guld, helande och acceptans! (Räkna på fingrarna.)
Ni vet alla hur folk ropar på vår hjälp när det är krig, för att sedan spotta på oss och låsa in sina döttrar när vi vunnit slaget. Men inte i Klomellien. Där har man haft hyrsvärd så länge att man har vant sig och välkomnar oss, i alla fall så länge man kan uppföra sig (peka här ut något varnande exempel i värdshuset). Ni kan bli medborgare överallt utom i Melorgh, och tro mig, det vill ni ändå inte. Tror ni mig inte? Min gamle vapenbroder Rimurk blev inte bara medborgare i Addiaska, han fick riddarslaget efter att ha huggit ner några tjog orcher. Det ni, ni kan dö som fint folk, med magen full av vin, och sammet på kroppen.
(Här bjuder jag på husets öl, samlar ihop de intresserade och svarar på frågor.)
Vill ni höra mer? Låt mig ge er några tips. Ni kommer inte ha några problem att göra er förstådda i Klomellien, men använd gärna sjöresan över till att prata med sjömännen och lära er lite av den lokala dialekten. Vill ni ha bra lön och god mat året runt ska ni åka till halvlingsstaden Sanzas, där är det lugnt och välorganiserat. Men vill ni ha mycket pengar snabbt så är det huvudstaden Mercana som gäller. Men var försiktiga när ni skriver kontrakt där, för de är sluga som jävlar och kommer att försöka lura av er era bonusar om ni inte har ögonen med er. Kontrakten är korta, men Mercanas handelsfurstar dryper av guld. Det ni absolut inte ska göra är att ta värvning i kustförsvaret. Under lågsäsongen är det uselt betalt och urtråkigt, inget alls att göra, rena kasernlivet. Och under högsäsongen kommer skepp packade med galna ransarder och hugger ihjäl er. De brukar vara sådär en tre gånger så många som ni. Så undvik den fällan. Och vänta med att åka till Brikho, det är orchernas håla, innan ni fått några år på nacken och vet vad ni ger er in på. De kommer att försöka skicka er rakt mot orcherna när ni kommer till Addiaska, men då blir ni bara vargmat eller ruttnar bort i orchträcken där borta. Orcherna där är värre än de här hemma – de har bott där jättelänge och krigat hela tiden. Marken är full med fällor och ettriga smånissar. Om ni är ena riktiga överdängare och har ett gäng som ni litar på runt er, då kan ni vinna ära och nåd inför Etin i Brikho, och bli riktiga riddare på köpet, men åk inte rakt dit.
(Här bjuder jag på bättre öl.)
Låt mig berätta om ett lätt jobb jag hade i Melorgh. Hela staden är full med religiösa stollar som är rädda för sina egna skuggor. Det var en unge som hade trillat ner i ett hål i marken, men ingen kunde dra upp stackaren eftersom det var förbjudet att klättra ner i det där hålet enligt deras tokiga gudar. Så jag klev ner i gropen, högg ner två förvånade svartalfer, grabbade ungen och klättrade upp igen och tog emot en pung med silver från den tacksamma mamman. Jag hade säkert kunnat få ihop det med storasyrran också, men hon var mager som en sticka, inte min typ. Ett annat bra jobb var i Bozsa, trollkarlsstaden, de gav rejäla bonusar när det blev strid. Hade jag stannat där hade jag kunnat spara ihop till ett magiskt svärd. Jajamän, sådana gör de på löpande band i den staden. Det är ett sant nöje att se orchernas sura miner när ett svärd flammar upp i blå lågor, det är ett som är säkert. Och baden där är sköna. Visst, du kan bada sådär varannan dag, i varmt vatten, och med uppasserskor. Blir ni trötta på att alltid ha jobbiga bossar över er kan ni ju alltid bli stråtrövare istället för att slåss mot dem. Nej förresten, det ska ni inte, åk till Hamur längst i söder istället. Där är det bara att gräva fram guldet direkt ur marken, utan att någon protesterar. Men kallt är det, och håll ögonen öppna för plundrare, det är ingen plats för veklingar, Hamur.
(Här bjuder jag på det bra vinet, och om frugan är med får hon göra entré och jag kan presentera henne som min ”klomelliska flickvän”.)
Nej, vad säger in? Det ligger en båt och väntar i Ekeborg, och jag bjuder på resan. Bevisa bara för mig att ni kan slåss och packa med er er egen mat så kan vi åka innan sommaren/hösten/vintern.