Dalkiska grenen av Lysande Vägen

Runt åren 278-281 e.O. splittrades den Lysande Vägens kyrka itu under vad som kallats Stora Schismen. Kyrkan på fastlandet kom att kallas den aidniska grenen av Lysande Vägen, medan den konservativa kyrkan på Caddo kom att kallas för den dalkiska grenen.

På fastlandet hänvisar man ofta till den dalkiska grenen som anhängare av caddism, vilket förklarats som en heresi av exarken i Ekeborg. Den dalkiska grenen, med dess syn på magi, är därför inte tillåten på fastlandet. Från Caddos perspektiv är det naturligtvis fastlandskyrkan som är avfällig, emedan den dalkiska grenen förvaltar den sunda tron och troget bevarat Odos lära och levnadsideal.

På Caddo är man av gammal sedvänja mer tolerant till andra trosinriktningar än man är på fastlandet. Stundom har det förekommit dalkiska seloter som velat göra den Lysande Vägen till den enda tillåtna religionen på ön, men det har aldrig varit genomförbart av både politiska och praktiska orsaker. Caddo är alldeles för beroende av sina handelskontakter med länder som inte följer den Lysande Vägen, och en minoritet av Caddos befolkning följer också andra läror.

Det finns mycket som skiljer den dalkiska grenen från den aidniska grenen, trots att kärnan i tron är densamma. För det första är den dalkiska kyrkan inte lika starkt hierarkisk som den aidniska blivit. Förvisso har den dalkiska kyrkan en exark (d. ecáricus) med ett råd (d. ateissólci) som ungefär motsvarar fastlandets tots-kerîgasser. De sex rådsmedlemmarna representerar samtliga bontisâler (d. bonotocaliõ) och deras riarker (d. riacciõ), dvs. församlingspräster. På Caddo fungerar kyrkans ämbetsmän mer som herdar för folket än kyrkliga regenter. Riarkens ämbete ses som en folkets helare och själavårdare. Detta innebär inte att de alla är fria från korruption och maktlystnad, men överlag är den dalkiska hierarkin mer folklig och jordnära.

På Caddo talar man ofta om Etin som ”Världssjälen”, den som genomsyrar alla ting. Etins ansikte är som mest synlig i solen, men man kan också förnimma honom i vinden, träden, klipporna, djuren och vågorna. Genom att meditera över skapelsens skönhet lär man känna skaparen. Faktum är att dalkerna inte gör speciellt stor skillnad på skaparen och skapelsen. På fastlandet är Etin skarpt skild från skapelsen. Allt skapat är enligt den aidniska skolan Etin underställt, och denne råder över skapelsen som en allsmäktig konung.

Den dalkiska grenen accepterar ingen form av magi, inte ens alkemi. Man menar att magi är farlig och destruktiv, och hänvisar till Odos brev till Ereberna där han skrev, "I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott". Detta har dock hittills aldrig orsakat någon storskalig häxbränning, även om enstaka nekromantiker och demonbesvärjare avrättats efter riksrådets dom. Om man praktiserar övrig magi på Caddo får man en sträng varning. Fortsätter man är straffet bannlysning, både från kyrkan och från Caddo. Om en magiker vill ansluta sig till den Lysande Vägen på Caddo måste denne avsvärja sig all sin besvärjelsekonst. Den teologiska orsaken till detta har mycket att göra med dalkernas och fastlänningarnas syn på Etin. På fastlandet vidhåller man att magi är en del av skapelsen och kan därför underställas Etins lagar, och således brukas rätt. På Caddo ses magi som en förvrängning av skapelsen och inte som en naturlig del av Etin – världssjälen.

Munkväsendet är inte indelat i ordnar som på fastlandet, utan munkarna är mer en integrerad del av kyrkan. Dessutom är eremiter och solvandrare vanligare på Caddo än på fastlandet. Caddiska munkar följer ofta stränga asketiska regler och är respekterade av folket som visa vägledare och mystiker. Caddos munkar är inte pacifister utan lär sig ofta att försvara sig med sin trästav i enlighet med den s.k. tanno-tekniken. Det bör också noteras att solmunkar på Caddo aldrig vigs till riarker utan förblir utanför prästerskapet.

Helgedomarnas arkitektur sklijer sig också något åt, även om det förekommer blandningar av stilar både på Caddo och på fastlandet. Dalkiska soltempel tenderar att vara låga och försedda med en kupol, vilken symboliserar solen. På fastlandet är soltempel ofta högtsträvande med tinnar och torn, vilket förmedlar känslan av folket som sträcker sig mot Etin.

Solandar (d. tadokanei) intar också en stor plats i den dalkiska grenen. Solandar är en slags änglaväsen i Etins tjänst, som vid varje sommarsolstånd kan åkallas av caddiska riarker, munkar och solriddare. Dessa solandar kan bindas till heliga föremål (eller i sällsynta fall manifesteras som föremål) och träda i tjänst hos solriddare och solmunkar. Av någon anledning har solandar aldrig lyckats åkallas bortom Caddo, vilket retat gallfeber på fastlandskyrkan. Vissa lärde menar att det har att göra med närheten till Odos grav, medan andra menar att de dalksika gudstjänarna sitter inne med hemlig kunskap. Ingen vet riktigt vad det beror på, men dalkerna själva är övertygade om att Etins välsignelse vilar över den dalkiska kyrkan, och inte över den aidniska. På Caddo menar man att man måste lita helt och fullt till Etin för att vara värdig en solande. Fastlandets förtröstan på magi står enligt dem helt i vägen för Etins barmhärtighetsverk.