Svartfolk

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Allmänt

Svartfolk är ett samlingsnamn på de humanoider som traditionellt anses besitta ett släktskap med orcher. Släktnamnet är Styganthropus, vilket myntades av Aspubran, då han kategoriserade erebs humanoida släkten.

Mycket av svartfolkens ursprung är höljt i dunkel, likaså vilka raser eller folkslag som bör ingå under den beteckningen och hur de är relaterade till varandra. Själva termen ”svartfolk” är i mångt och mycket en kategorisering som konstruerats av människor och andra humanoida raser, såsom alver och dvärgar.

Svartfolk som grupp är betydligt mer komplex och heterogen än vad Ereb Altors mer civiliserade invånare i allmänhet uppfattar eller har kunskap om. Trots stora skillnader, såväl fysiskt som socialt och kulturellt, finns det dock vissa likheter som tycks förena de varelser som går under beteckningen:

· De är i första hand nattlevande varelser – känsliga för ljus men med ypperlig mörkersyn.

· De är utpräglade köttätare, ofta försedda med vassa tänder.

· Deras hudfärg sträcker sig från grå-grönt till kolsvart.

· Deras levnadssätt och världsåskådning präglas i stor utsträckning av idén om den starkes rätt, där de mest lämpade överlever på bekostnad av svagare varelser.

· De uppvisar i allmänhet få ambitioner i strävan gentemot ett mer intellektualiserat kulturliv.

· De tenderar ofta att tillgripa våld vid konfliktlösningssituationer.

· Många av de moraliska principer som kännetecknar värdegrunden i den civiliserade världens samhällsstrukturer tycks vara av underordnad betydelse.

· De delar samma språk (svartiskan), men stora dialektala skillnader existerar.

· De är ofta vidskepligt lagda, och tycks endast i undantagsfall kunna behärska magi.

· De lever oftast i grupp. Storleken på gruppen kan variera från ett fåtal individer till sammanslagningar av hela stammar innefattande flera hundra eller till och med tusentals personer. Gruppens sammansättning varierar mycket från fall till fall och kan vara såväl heterogen som homogen.

Svartfolken uppvisar dock stora skillnader sinsemellan, inte minst rent fysiskt. Huruvida de emanerat från en eller flera arketypiska förfädersraser i skapelsens begynnelse är oklart. Däremot är det rimligt att anta att blandraser uppstått genom historiens gång, och att extrema levnadsvillkor påverkat utvecklingen av viss karakteristika. Även om de själva säkerligen använder olika beteckningar för att särskilja olika typer av folkslag inom den egna rasen eller gruppen, är det troligt att de lägger större tonvikt vid att definiera sig själva genom den hierarkiska positionen inom gruppen, alternativt genom gruppens förhållande gentemot en annan.

De olika beteckningar som ofta används vid särskiljandet av olika svartfolk kan återigen tillskrivas människorna och de övriga humanoida raserna. De fysiskt sett minsta av svartfolken har i folkmun fått epitetet svartnissar (det är dock möjligt att samma typ av varelse kan kallas för oknytt, svartknytt eller småvättar på andra dialekter). Dessa tycks ofta tjäna som underlydande gentemot annat svartfolk, men undantag kan säkerligen förekomma. De bör absolut inte underskattas, då deras fysiska tillkortakommanden kompenseras väl då de ofta handlar i stora grupper och kan drivas av en ursinnig frenesi. Svartfolk av medelstora kroppsproportioner, vars hud ofta går i ljusare toner som grå-grönt, kallas ofta för svartalfer eller vättar. Dessa kan uppvisa stora skillnader i levnadssätt, men okunskap eller fördomar hos människor och andra humanoida varelser har gjort att dessa ofta klumpas samman och ges beteckningar som giriga, sluga och fega – karaktärsdrag som inte alltid nödvändigtvis är sanna. De som människorna brukar referera till som orcher (i vissa fall vättar, storvättar eller svartvättar) kännetecknas framförallt av sin imponerande och kraftfulla fysiska uppenbarelse, sin svarta hudfärg samt en utpräglad krigisk livsföring. De svartfolk som använder sig av ulvar som riddjur går i folkmun oftast under beteckningen vargryttare. Vad gäller resar och troll blir definitionen något svårare. Båda folkslagen förekommer emellanåt bland andra svartfolk, och vissa gemensamma nämnare förekommer, men också en hel del skillnader. Det är möjligt att en mer rättvisande definition av resar är ”extremt storväxt humanoid varelse av blandras”, som åtminstone traditionellt sett förknippas med enorm kroppsstyrka och trögtänkthet. Fysiska skillnader resar emellan skulle kunna bero på föräldrarnas ursprung, där de vanligast förekommande torde vara andra svartfolk, människor, troll och jättar. Trollen i sin tur tycks vara än besvärligare att definiera. Den extrema överkänsligheten mot solljus skulle kunna förklaras som en följd av att generationer efter generationer levt i mörker (se gärna vad Brior skrivit i Metafysik-tråden om Arter, raser, arv och miljö). Trollens anmärkningsvärt långa livslängd, samt deras kraftfulla regenereringsförmåga, gör dock att de skiljer sig avsevärt från övriga svartfolk, och därför bör möjligheten att de egentligen tillhör en annan (eller en egen) ras beaktas.

För en skriftlärd från Tricilve kan det finnas ett intresse av att kategorisera de olika svartfolken och vad som särskiljer eller förenar dem. Men för en kardisk bonde, som ständigt får sin boskap stulen och som med jämna mellanrum tvingas söka skydd hos den lokale borgherren, är sådant överflödigt. Han kan bittert mumla ”förbannade vättepatrask” eller ”ondskefullt svartfolk” oavsett vilket folkslag det egentligen gäller.

Svartfolk lever ofta i vildmarken – ibland isolerade, ibland i relativ närhet till andra rasers samhälle. På grund av deras ljuskänslighet används oftast boningsplatser som kan skänka dem deras välbehövliga mörker under dygnets ljusa timmar. Sådana platser kan inkludera ruiner efter kloster eller borgar, övergivna dvärgstäder eller gruvor, naturliga grottsystem och liknande.

Principen om den starkes rätt tycks genomsyra svartfolkens vardag och livsföring i mycket stor utsträckning. Även om råstyrka och vapenskicklighet i hög grad används för att upprätthålla denna ordning är det konceptuella tänkandet större än så. Det är kanske mer rättvisande att tala om en tämligen extrem form av ”den bäst lämpade överlever” – oavsett tillvägagångssätt. Svartfolk är dock hetlevrade och har många gånger en tendens att gripa till våld för att lösa konflikter. De tvekar inte heller att använda sig av våld gentemot andra för att tillskansa sig rikedomar eller fördelar på annat vis, förutsatt att det tror sig kunna komma undan med det. ”Om jag kan ta det, har jag rätt till det” – så kan i allmänhet svartfolkets syn på hur den starkes rätt kan tillämpas se ut. Svartfolk kan mycket väl odla grödor, jaga eller utföra olika typer av hantverk. Men i många fall verkar de tendera att se det som en enklare lösning att tillskansa sig föda, vapen, rikedomar eller annat genom att tilltvinga sig detta av andra, genom våld, hot eller utpressning. Många av de konflikter som utspelats, både inbördes och gentemot andra folkslag och samhällen, härstammar från denna livsåskådning som i mångt och mycket går stick i stäv mot mer civiliserade samhällen lagar och normer.

Samhällen

Orxygg

Svartfolksrike i Jorduashur uppe på högplatån Ederls huvud i jarladömet Nordal.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15736#15736

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15746#15746

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15727#15727

Brända Jordens Klan

Svartfolksklan i östra Aidnebergen mellan Zorakin, Snoarskogarna och Nostratiet.

Edretch

Gammalt svartfolksrike i Barbia.

Röda Månen

Svartfolksgruppering i nordöstra Ransard.

Kategoriseringar

Orcher
Svartalfer
Svartnissar
Vättar
Resar
Troll

Övrigt

Möten med svartfolk
Svartfolksstudier
Svampbärerskan
Svartfolk i Nargur