Svartfolk i Nargur
Den joriska samlingsbeteckningen "svartfolk" används inte i Nargur utan dessa varelser kallas här "svartblod", eller iotwrhol på centralnarguri. Svartbloden har alltid varit talrika och nargurernas eviga fiender. De har dödat varandra i tusentals år och deras gemensamma historia i norra Ereb är sammanflätad och fylld av strider. Det var kampen mot svartbloden som en gång samlade nargurerna under sin Gudinna och som också orsakade den andra stora vandringen efter nederlaget vid baborska klippan. Alla senare narguriska folk minns detta.
Nargurerna skiljer egentligen bara på två typer av svartblod: vargridande fanwhris och den mer vanliga lugnahren. Ett storvuxet svartblod kallas helt enkelt "stor lugnahr" och de ettriga små gaffelstickande "liten lugnahr".
Varje vinter brukar nargurerna dra ut på svartjakt för att försöka döda omkringströvande svartblod som kan utgöra en fara för klanens thiwr. Det är oftast fanwhrisar som rör sig ute på månklara nätter, och alla nargurer utanför lägret vet att frukta vargylen på senvintern då skaren bär. Ibland organiseras stora krigståg mot nästen som vuxit sig stora och flera stammar kan samarbeta om detta. Utgången på både jakterna och krigstågen är dock osäker då iotwhrolarna är hårda motståndare, i många fall slutar det med nederlag för människorna och skäggiga huvuden att leka med för svarblodsyngeln. Det som egentligen utgör nargurernas lilla övertag är järnvapnen de handlar av dvärgarna i Nidabergen.
Stygantroper i det civiliserade Ereb spekulerar i om benämningen "svartblod" faktisk kan ha gett upphov till det joriska ordet "svartfolk" men då det finns så många andra kopplingar till det "svarta" är det inget annat än en teori. Mer troligt är att det ökända giftet Svartblod har fått sitt namn från nargurerna som faktiskt ibland använder detta själva efter att de kommit över en bosättning iotwhrol som de plundrat. En annan teori de lärde har är att den så kallade "ulvryttaren" en pälsklädd varelse beskriven som en egen art faktisk är ett missförstånd gjort av en tidig bestiolog som hört talas om de vargridande fanwhris.