"Berendien" och "Nostratiet": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
mIngen redigeringssammanfattning
 
 
Rad 1: Rad 1:
[[Kategori:Berendien]]
Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.
Berendien är en feodal monarki i östra [[Ereb]].
== Landsfakta ==
== Landsfakta ==
 
'''Invånarantal:''' Ca. 2 000 000
[[File:Nostratiet.jpg|thumb|400px|left]]:
<br>
'''Invånarantal:''' -
'''Befolkning:''' [[Människor]] 82%, [[alver]] 9%, [[halvlängdsmän]] 5%, [[ankor]] 4%
<br>
<br>
'''Huvudstad:''' [[Entika]] (ca. 20 000)
'''Befolkning:''' människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
<br>
<br>
'''Statsöverhuvud:''' [[Frekvand V]]
'''Huvudstad:''' -
<br>
<br>
'''Styrelseform:''' Monarki
'''Statsöverhuvud:''' -
<br>
<br>
'''Exportvaror:''' Timmer, hantverk, spannmål
'''Styrelseform:''' -
<br>
<br>
'''Importvaror:''' Tyger, metaller, ädelstenar, vin
'''Exportvaror:''' -
<br>
<br>
'''Välstånd:''' Normalt
'''Importvaror:''' -
<br>
<br>
'''Armé:''' Normal, består mestadels av [[legosoldater]]. Svag flotta.
'''Välstånd:''' Fattigt
<br>
<br>
'''Religion:''' [[De_unga_gudarna|Unga Gudarna]], men  [[Lysande Vägen]] vinner allt mer terräng.
'''Armé:''' -
<br>
<br>
'''Övrigt:'''
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
<br>
[[Fil:S_berendien.jpg|200px]]
'''Övrigt:''' -
<hr>
<br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br>


==Inledning==
= Inledning =
'''Vad den gamle legosoldaten säger:'''
Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.


{{citat|''Berendierna sägs vara ett fredsälskande folk, så det kan tyckas att sådana som du och jag intet har där att hämta, men så min vän är inte fallet. Sant är förvisso att Konung Frekvand inte har startat några konflikter, vissa skulle till och med drista sig till att kalla honom konflikträdd, men avsaknaden av krig är icke detsamma som avsaknad av hyrsvärdsbehov.''
Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.
''I södra Berendiens bergstrakter är [[svartfolk|svartbloden]] överrepresenterade och [[berendier]]na har där befästningar för att hålla lortingarna stångna. Skulle [[felicier]]na drista sig till en landburen invasion så är det också enda vägen, så där finns alltid plats för en god svärdsarm. Bland deras gudomar har det såtts en del split, och skärmytslingar sinsemellan gudarnas [[ordnar]] såväl som mot Lysande Vägen blir allt vanligare.''
''Rykten gör dessutom gällande att felicierna gärna skulle se Berendien som en fjäder i amiralshatten, och när den dagen kommer kan vi tälja guld med pennkniv.
Och som om allt detta inte skulle räcka så är definitivt några veckor i Krigarnas Hus i [[Kandra]] att rekommendera.''}}


'''Vad den erfarne äventyraren säger:'''
{{ citat | '''Östra gränslandet'''
----
Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.


{{citat|''Berendien! Hå, ja! Det är som en knytpunkt, ett världens mitt. I Berendien är allt inom räckhåll. I [[Erbulasbergen]] finns mer svartfolksnästen än det finns sjömanspiss i [[Kopparhavet]]. Säkert fyllda med både berendiskt och feliciskt guld. I norr ligger [[Landori]] för dem som inte räds spetsöringarnas pilar. I Hebanon hålls två gånger om året kämpalek och tornerspel där gott om potentiella kompanjoner och uppdragsgivare ansamlas. Kimerabergen och Spindelskogen rymmer mer mysterium och skatter än vad som kan räknas. Och det sägs att spår av de förkastade [[Gamla Gudarna|gamla gudarnas]] tempel och rikedomar ligger dolda i Berendiens bördiga mylla.''}}
"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.


=Historia=
Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.


==Krunska tiden (1300-1065 f.O.)==
När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."


;1300 f.O.
Okänd källa från Fristaden |}}
: [[Krunska riket|Krunska]] kolonier börjar etableras längs [[Tolan]]halvöns kuster. På den plats [[Atrema]] en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.


;1080-1065 f.O.
=Historia=
: Det krunska kriget mellan [[hyner]]na och det Krunska riket rasar, men berör huvudsakligen länderna öster och väster om Tolan. Många av de krunska kustkolonierna blockeras dock av hynernas allierade från [[Efaro]].
== Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O. ==
;1048 f.O.  
:Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.  


==Kejsardömet Jorpagna (1065-598 f.O.)==
;610 f.O.  
:Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad [[Fodorims fall]] men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.


;1065 f.O.
== Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O. ==
:[[Kejsardömet Jorpagna]] utropas av hynerna och de forna krunska kolonierna svär trohet till den nye kejsaren. Befolkningen på Tolan skickar även emissarier till det nya hovet i [[Grivela]] men håller sig avvaktande.
Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.  


;1025 f.O.
== Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O. ==
:Tåget mot Tolan. Kejsar [[Tiberion]] leder en [[jorer|jorisk]] här in på Tolanhalvön, från stödjepunkten i [[Tremium]] (Atrema). Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Alverna i [[Landori]] oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. Endast i de södra bergen bjuder [[svartfolk]] och med dem allierade stammar motstånd.
En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna [[Olvia Kornula]], [[Biriuz Lykar Ataband]] och [[Witanuz Mirbinin Senka]] organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.  


;1022 f.O.
;598 f.O.  
:Kejsar Tiberion sluter personligen [[Tiberions avtal|ett avtal]] med Landori om att respektera alvrikets gränser.
:Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.  


;1020 f.O.
;544 f.O.  
:[[Entichon]] (Entika) grundas och blir provinssäte i Tolanuz.
:Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. [[Slaget i Morkmyldre skog]] krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.


;1017 f.O.
== Mörkertiden 544 f.O.-? ==
:Joriska legionärer går in i södra Landori för att bygga en väg mellan rikets östra och västra delar. Den anläggs av [[slavar]] från fälttåget på södra Tolan och följer den gamla vandringsleden genom Landori tvärs över Tolanhalvön, från Grivela och [[Argaldium]] ([[Argald]]) in i norra [[Hynsolge]]. Även upp leden genom Landori mot [[Nidapasset]] tar sig jorerna. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna är numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. [[Ovater|Ovaterna]], den [[nargurer|narguriska]] stam som bebor landet nedanför Nidapasset drivs bort och ett joriskt fort byggs, [[Grafferburg]] kallat. Landoris gränser respekteras i övrigt, men alverna skall sent glömma detta brott mot ett ingått avtal.
;200-talet f.O.  
:Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.  


;1012 f.O.
;79 e.O.
:Tolan söder om [[Erbulasbergen]] (nuvarande [[Felicien]]) erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.
:Dvärgar från Aidnebergen bygger [[Zygosunds bro]] på platsen för en gammal jorisk flodövergång.


;900-talet f.O.
;110 e.O.  
:De svaga tolanska stammarna börjar jorifieras. Man tar sig an jorisk kultur, språk och namn.
:Svartfolksklanen [[Brända Jordens klan|Brända Jorden]] (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. ''(Svartfolk s. 13)''


;980 f.O.
;239 e.O.  
:[[Nemeii]] grundas på sydvästkusten.
:Brända Jordens första storhetstid inleds.  


;973 f.O.
;255 e.O.  
:[[Lindarium]] ([[Lindaros]]) grundas på Berendiens östkust och blir en betydande hamnstad.
:Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.  


;960-talet f.O.
;Ca 300 e.O.
:Många veteraner från fälttågen på [[Aidne]]halvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna Tremium (Atrema), Entichon (Entika), Lindarium (Lindaros) och Nemeii blomstrar. [[Opadalen]] odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.
:Den gamla joriska vägen [[Via Aidne]] som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.


;912 f.O.
;479 e.O.  
:Kejsar [[Tamsolion I]] av Jorpagna sammankallar hövdingarna över [[Nargur]]s folk till [[Rådsmötet i Grafferburg|rådsmöte i Grafferburg]] invid Nidapasset. Sedan hövdingarnas talesman kallat honom "en söderns hund och vekling" låter han sin närmaste man, fältherren [[Varion]], fängsla och avrätta dem alla.
:Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från [[Häxmästaren]] i [[Svarta Tornet]].  


;906 f.O.
;484-486 e.O.  
:Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset i en aktion kallad [[Invasionen av Nargur]]. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista man. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, starkt stödda av sina fränder i [[Barbia]]. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från [[Cereval]] och i sydväst mot [[Mirelien]] och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas dock inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och ovaterstammens land. Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.
:Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.  


;899 f.O.
;498 e.O.  
:Prefekten [[Villiuz]] i Entichon (Entika) samlar en här för att gripa makten i Grivela, medan hans fosterbror kejsar Tamsolion ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tamsolions son [[Camaluz]] samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villiuz armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camaluz män. Amalda, som dittills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camaluz för förräderi inför Tamsolion. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camaluz på ett självmordsuppdrag in i [[Nargurs skogar|Nargurskogarna]], där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennes kammarjungfru som hämnd. Amaldas unge son Galla tar sedan namnet [[Tamsolion II]] som sin kejsartitel. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern [[Urepidiuz]] i tragedin ''Camaluz och Amalda''.
:Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.  


;885 f.O.
;511 e.O.  
:Tamsolion II dör efter bara ett år på tronen och efterträds av Camaluz yngre bror Triuz som tar namnet [[Aurelion II]]. Triuz hade påverkats starkt av gemenskapen i Camaluz armé och sett mycket av samhällets bottenskikt. Därför blev han genom många reformer mycket populär bland plebejerna i riket.
:[[Fristaden]] grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung [[Ragnvald den Sköne]]. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.  


;867 f.O.
;520 e.O.  
:Akademin i Entichon (Entika) grundas av Aurelion II som en skola i [[Zeno]]s filosofi.
:Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.  


;863 f.O.
;522 e.O.  
:Aurelion II dör och inbördeskriget ”[[Härförarnas krig]]” (863-828 f.O) bryter ut.
:Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.  


;849 f.O.
;536 e.O.  
:Nargurerna erövrar Grafferburg och sveper ner genom Nidapasset för att plundra och skövla på Tolanhalvön.
:Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.  


;845 f.O.
;540 e.O.  
:Försvagade av barbarernas härjningar förfaller Tolanprefekteriet. Svartfolken i Erbulasbergen kan därmed växa sig starkare.
:Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.  


;835-830 f.O.
;541 e.O.  
:Tolan blir krigsskådeplats i kampen mellan de självutnämnda kejsarna [[Huminuz]] som behärskar Hynsolge och [[Lasutyp]], och [[Umberiz]] som är härskare över [[Krun]], [[Erebos]] och delar av södra Aidne.
:Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.  


;830 f.O.
;550-557 e.O.
:[[Markion Varro|Markion]] och [[Zenobia]]s här anfaller Umberiz och Huminuz trupper och tar dem med storm. I slaget vid Pheris ([[Tvärån]]) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge usurpatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan.
:Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av [[Andra kriget mot Svarta Tornet]] 546-555 e.O.


;828 f.O.
;587 e.O.
:Zenobia kröns och Härförarnas Krig slutar. Kejsarinnan återupprättar Tiberions avtal från 1022 f.O. med Landoris alver och reser vid gränserna stora stenar med villkoren om ömsesidig respekt inhugget på [[satenu]] och [[kejserlig jori]].
:Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. ''(Se Zorakins historia)''


;736 f.O.
;588 e.O.
:Efariska kriget: Tolan blir utgångspunkt för invasionen av Efaro, och skogarna där skövlas för båtbyggandet. Kvar blir de tre stora berendiska skogarna.
:Noldrax retirerar.


;740 f.O.
;591 e.O.  
:Apelsinträd som medförts från Efaro planteras i Opadalen.
:Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av [[Zorakin#Salamora|Salamora]].  


;699 f.O.
;592 e.O.  
:En grupp [[magiker]] med mycket gemensamt med [[Stjärnläran]] ([[demonologi|demonologer]] och [[nekromanti|nekromantiker]]) samlas i [[Belemius]] i södra Berendia. Deras mål är att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.
:Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.  


;600 f.O.
;?
:Den sydligt belägna staden Nimeii utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta inte bara som en samtida katastrof och tragedi, utan även som ett dåligt omen inför framtiden.
:Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.  


;599-598 f.O.
;5? e.O.  
:Berendien drabbas mycket hårt av [[köttbitare|köttbitarnas]] framfart under den [[Tredje Konfluxen]]. Det som en gång var kejsardömets kornbod förvandlas till en i det närmaste öde trakt.
:Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.


==Mörkertiden (598-0 f.O.)==
;599 e.O.
:Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.


:Tolan retarderar gradvis bakåt i utvecklingen: naturahushållning återinförs, jordbruket förfaller, gårdar, gods och hela samhällen lämnas öde. De organiserade grupper som finns kvar efter konfluxen försöker på olika sätt överleva. Olika maktfraktioner dyker upp som ivrigt försöker plundra varandra. Landsbygden härjas av rövarband. Svartfolken i Erbulasbergen, som klarat sig undan konfluxen i sina hålor, expanderar norrut mot de tre stora skogarna på Tolan. Landori stänger sina gränser.
;604 e.O.
:Det legendariska ''Fyrhäraslaget'' utkämpas i öster om Zygosunds bro. ''(Se Zorakins historia)''


;525 f.O.
=Geografi=
:Entichon (Entika) brinner ned till grunden, endast några av jorernas byggnader klarar sig undan förintelsen.
==Karta==
http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg


==Riket Berendia (149-51 f.O.)==
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369


''Efter den Tredje Konfluxen var Mörkertiden rådande i stora delar av Ereb. I resterna av det forna Kejsardömet Jorpagna fanns få ljuspunkter av frid och samhällelig ordning. Sen hände något i östra [[Kopparhavet]]. På Tolanhalvöns norra del lyckades ett antal stamhövdingar ena sig i motstånd mot de svartfolk som härjade landet. En allians bildades även med alverna i Landoris skogar. I det ödesdigra [[Slaget vid Sankmas Klint]] förgjordes svartfolken och nordtolanerna grundade riket ''Berendia'' i ett nu fritt land. En krona skänktes de nya berendianerna av alverna och det visa skogsfolket sade att den skulle ges till hövdingen som flest ville se som sin ledare. Alverna lovade också att vara Berendias vänner i tider av krig och i tider av fred. Den förste att bära alvakronan var en mäktig hövding från den gamla joriska staden Entichon (dagens Entika) vid namn [[Tebarkhuz]]. Efter honom följde en rad av dugliga och ädla hövdingar på Berendias tron, alla valda och alla med riket och folkets välstånd som högsta mål. Vid sin sida hade kungarna också stödet från de mäktigaste gudarna och deras olika prästerskap. I hundra år var Riket Berendia ett stort land.''
''Senaste kladdkartor över Nostratiet''


Sammandrag av [[Berättelsen om Riket Berendia]], kungariket Berendiens nationalepos. Alstrat vid [[Lyceet i Pendon]] 609 e.O. av [[Borkman Känga]].
==Östra gränslandet==
Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.


{{citat|'''Riket Berendias kungar'''
Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.


*149-129 f.O. [[Tebarkhuz|Tebarkhuz av Entichon]]
Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.  
*129-124 f.O. [[Kuzteruz|Kusteruz av Atremium]]
*124-117 f.O. [[Bermond I|Bermond Gamle]]
*117-116 f.O. [[Berik Blåman]]
*116-109 f.O. [[Ilmond Alvvigde]]
*109-67 f.O. [[Bermond I|Bermond Gamle]] (Bermond var av idag okänd anledning kung två gånger.)
*67-51 f.O. [[Brumund av Krom]]}}


;65-61 f.O.
I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.
:Svartfolksklanen [[Svarttungorna]] under halvorchen Ganthog skövlar Berendien i vad som hädanefter minns som de värsta härjningarna i landets historia.
 
==Hövdingatiden (51 f.O.-135 e.O.)==
 
Vad som orsakade riket Berendias fall tvistar de lärde om, alltifrån jorpagnisk röta till ingripanden från gudar har lagts fram som skäl, men ingen vet idag mycket om händelserna som skall ha utspelat sig år 51 f.O. (1016 PV enligt den [[Kejserliga Jorpagniska tideräkningen]] som då var i bruk). De flesta är dock ense om att alvakronan försvann och att hövdingen [[Brumund av Krom]] var den sista att bära den (berendianerna hade som sed att den nya kungen skulle utses på den gamles dödsplats, men om kronan försvann från hans hövdingasäte innan kungen dog eller under färden till hans dödsplats och det nya kungavalet är okänt. Än idag är denna artefakt förlorad och kung Brumunds mausoleum utanför Entika är plundrat och genomsökt otaliga gånger när äventyrare letat efter alvakronan.) Utan en krona kunde inte de berendianska hövdingarna enas om vem som skulle regera och riket upphörde att existera. De en gång otaliga nordtolanska hövdingarna hade under tiden av frid reducerats till några få dussin och dessa var nu mäktiga män och kvinnor i sina egna hövdingavälden. I nästan tvåhundra år använde hövdingarna sin makt till att tvista om makten och många fruktade att Mörkertidens krig och kaos hade återvänt. Det som ändå upprätthöll en viss form av lugn och samarbete i landet, i stort sett hos det enkla folket, var minnet av de lagar och sedvanor som uppstått under riket Berendia.
 
==Kungariket Berendien (135-610 e.O.)==
 
==Kronologi==
 
;135 e.O.
:Den mäktiga nordtolanske hövdingen [[Bermond II|Bermond]] utropar sig till Kung av Berendien. Han svär att det gamla riket skall återuppstå och dess lagar igen handhävas med en kungs makt. Övriga hövdingar ges titeln Hertig och ett feodalt styre liknande det i Aidnes länder byggs upp. Bermond blir redan under sin livstid kallad ''Riksfadern'' och hans ätt kommer att ta sig detta namn.
 
;174 e.O.
:Kung [[Adam]] luras i döden av hovmagikern [[Zedufar]] som erövrar tronen.
 
;174-185 e.O.
:Zedufar regerar Berendien med fruktansvärda metoder och denna period i landets historia kommer att bli känd som Skräckväldet.
 
;181 e.O.
:Den unge ädlingen [[Limondas]], släkting till [[Ilmond|Ilmond Alvvige]], vinner torneringen vid [[Sommarspelen i Entika]] och förälskar sig i Zedufars unga konkubin Verelda. Efter att ha fängslats, flytt och förklarats fredlös börjar Limondas ett gerillakrig med bas i skogarna norr om Entika.
 
;183-185 e.O.
:Limondas av Skogen inbjuds att medverka i en konspiration bestående av framstående ädlingar i Berendien. Hertigarna Månevit, Aftonfalk och Björnestam ser en samlande kraft i Limondas och med honom som tronpretendent startar man ett väpnat uppror mot Zedufar, det s.k. ''berendiska inbördeskriget''. Denne tar hjälp av [[jorpagnier|jorpagniska]] och [[morëlvidyner|morëlvidynska]] legotrupper, medan Limondas får folkets stöd. Upproret får också oväntat bistånd från en grupp magiker från Kandra samt den feliciske krigaren Achedon. Efter svåra strider mot Zedufars trupper och magi segrar Limondas i [[Slaget vid Aro]] år 184 e.O. Entika belägras och genom list lyckas man ta sig in i borgen via en lönngång. Enligt legenden besegras Zedufar av anden av sin forne läromästare [[Tychon]], och Limondas kan krönas. Han är dock mycket svag efter att ha blivit förgiftad under kriget och utnämner sin page Nevin till tronföljare. Denne är dock en utklädd kvinna och skandalen är ett faktum. Man har dock inte råd med ett nytt inbördeskrig och hertigarna låter [[Nevinanda|Nevinanda I]] bli Berendiens första drottning.
 
;189 e.O.
:Nybyggare seglar uppför [[Leipter]]floden och grundar kolonin [[Torsborg]] i ett land befolkat av den narguriska ovaterstammen.
 
;212-213 e.O.
:Krig mellan ovaterna och Torsborg.
 
;232 e.O.
:Drottning Nevinanda dör barnlös och efterträds av sin marskalk [[Frekvand I Marskalk|Frekvand]].
 
;253 e.O.
:Frekvand I dör och efterträds av sin son, [[Borul]].
 
;261 e.O.
:Borul I dör ung i en tornering. Hans brorson [[Gartheld I|Gartheld]] ärver kronan.
 
;275 e.O.
:[[Andra soltåget]] mot [[Efaro]]. Viss berendisk medverkan.
 
;278-281 e.O.
:Den [[Stora Schismen]]. Den Lysande Vägens splittras i två grenar och missionen blir lidande. Dock har den nya religionen redan fått starkt fäste bland Berendiens nya köpmannaklass.
 
;295 e.O.
:Gartheld dör av ålder. Hans son [[Frekvand II]] ny kung.
 
;Ca. 300 e.O.
:Ökade handelsrelationer med [[Caddo]], [[Zorakin]] och [[Kardien]]. Handelsutbytet ger ett stort ekonomiskt uppsving och Berendiens städer blomstrar. Med köpmännen sprids också den Lysande Vägens tro i landet.
 
;307 e.O.
:Frekvand II dör och efterträds av hans son [[Frekvand III]].
 
;310 e.O.
:Felicien invaderas av [[Dermanien]], en [[Soluna|solunsk]] stam och stat.
 
;311 e.O.
:En begäran om hjälp från Felicien hörsammas inte av den unge berendiske kungen.
 
;331 e.O.
:Frekvand III dör i sitt badkar och efterträds av [[Gartheld II]].
 
;335 e.O.
:Torsborg belägras av en stor här narguriska stammar från norr, men staden överlever.
 
;340-talet e.O.
:Fler och fler ädlingar ser fördelarna med den Lysande Vägen, tack vare vad de ser som den nya religionens samhällsbevarande lära. Ända sedan feodalismens införande i Berendien har styrelseformen nekats De Unga Gudarnas prästers stöd, då denna är en folklig religion.
 
;343 e.O.
:Felicierna besegrar de [[dermaner|dermanska]] inkräktarna i ett kort frihetskrig.
 
;344-411 e.O.
:Felicierna anklagar Berendien och dess konung för att inte ha gett dem bistånd mot dermanerna. Felicien anfaller i vad som kommer att kallas det ''Felicisk-Berendiska kriget''. Det är dock inte hela sanningen, man har fått bilden av att det norra grannfolket är fega stackare som inte kan försvara sig. Inledningsvis går kriget mycket bra för felicierna som har övertaget till sjöss. [[Hertigen av Berget]] kan dock hålla passen i Erbulas, så felicierna kommer inte fram den vägen. Berendien är dock avskuret sjövägen. Efter att ha fått sin lilla flotta krossad i [[sjöslaget vid Mitels udde]] beslutar sig den ängslige kung Gartheld II för ett frontalangrepp genom Erbulas. Hertigarna försöker avråda honom, men konungen har beslutat sig för ett snabbt slut på kriget. I [[köldmånad|kaltemånad]] 346 e.O. marscherar en stor här genom [[Skålklyftan]] i Erbulasbergen. Man hamnar dock i ett bakhåll av [[orcher]] i felicisk sold. Bara genom hertig Björnestams trupps ansträngningar kommer man undan, och kommer genom bergen kraftigt decimerade. Konungen begår ett strategiskt misstag när han går förbi staden [[Amara]] och går rakt på [[Tyros]]. Utan underhållslinjer är den berendiska hären dömd, och man nedgörs på Tyrosslätten till sista man. Allt som återstår av hären är ett tusental sårade och fångar. Felicien kräver en gigantisk lösensumma för kungen men denne begår självmord i sin cell. Felicierna landstiger nu på västkusten, intar [[Ventimiglia]] och marscherar mot Entika som belägras. Den unge sonen till hertig Björnestam mönstrar snabbt en här av vad han kan få tag på och hugger de invaderande trupperna i ryggen. Ett hårt ställningskrig härjar genom Opadalen och båda sidor lider svåra förluster. Berendierna måste hela tiden offra sina reserver för att hålla felicierna borta. Till slut, när felicierna avvaktar för att invänta sina försenade förstärkningar från havet, lyckas greve [[Sunder Gyllenek]] bryta genom feliciernas flank, och för att inte bli omringade retirerar de till Ventigmilia. Under tiden har hertigarna av Berget och Björnestam lyckats fly ur sin fångenskap och återvänt till södra Berendien där de organiserar motståndet mot de trupper felicierna sänt genom Erbulas. Dessa finner sig då plötsligt fast i bergen, där de sedermera skingras av arga svartfolk som inte fått sin sold. I ett decennium sker bara sporadiska strider i kriget.
 
;353 e.O.
:[[Exark]]en i [[Ekeborg]] utlyser [[Fjärde soltåget]]. Berendiernas medverkan är liten p.g.a. kriget mot Felicien men en mindre styrka seglar ut från Entika. Baronen [[Olvindrin Stensöte]] leder den berendiska styrkan.
 
;354 e.O.
:Berendierna har slickat sina sår efter den feliciska invasionen. Greve Gyllenek väljs till kung. Man belägrar det ockuperade Ventigmilia som dock understöds via havet.
 
;358 e.O.
:Felicierna försöker en överraskningsattack mot Lindaros vars skeppsvarv bränns. Hertigen av Lindaros trupper lyckas slå tillbaka expeditionsstyrkan men skadan är redan skedd.
 
;360-talet e.O.
:Upprepade försök görs av felicierna att attackera Berendien via landvägen, men hertigen av Berget har förstärkt fästningarna i Erbulas, och falangerna kan slås tillbaka. Upprepade skärmytslingar med svartfolken gör att felicierna ger upp planerna på ett stort angrepp och skärper istället blockaden till havs.
 
;362 e.O.
:Sunder Gyllenek dör och efterträds av sin son [[Valerian I|Valerian]].
 
;370 e.O.
:Efter de dramatiska händelser som kommit att kallas "[[Duellen i Ventimiglia]]" förklarar konungariket Zorakin Felicien krig.
 
;380-talet e.O.
:Feliciernas blockad fungerar inledningsvis dåligt, då berendierna kan handla med Torshem, Landori, [[Jorpagna]] och Hynsolge landvägen. Men 375 e.O. drabbas Hynsolge av ett uppror som skakar hela landet och stryper deras utrikes handel, samtidigt som en missväxt drabbar Berendien. Läget blir snabbt prekärt för berendierna. En massiv hjälp från alverna i Landori räddar dem från den värsta hungersnöden på vintern, men på våren är förråden helt tömda. Man vädjar till sina forna handelspartner Zorakin och Erebos om hjälp.
 
;392 e.O.
:[[Sjöslaget vid Selim]]. Felicien krossar den zorakiska flottan. Ön [[Hakkai]] avträds från Zorakin till Felicien.
 
;395 e.O.
:Valerian Gyllenek dör när han försvarar sin sondotter mot feliciska lönnmördare. Valerians son [[Orson I|Orson]] blir kung.
 
;401 e.O.
:Orson driver lätt tillbaka ett tafatt försök att sjövägen anfalla Entika. Kungen passar på att med de erövrade feliciska galärerna anfalla Ventigmilia vars otränade och osysselsatta garnison faller lätt.
 
;411 e.O.
:Kung Orson erbjuder felicierna fred, och överraskande tackar de ja. Inga avträdelser görs.
 
;414 e.O.
:Berendien blir ett eget [[kerisât]] inom den Lysande Vägen, med kerisâtsäte i staden Ventimiglia.
 
;424 e.O.
:Orson dör, hans son [[Valerian II]] blir ny kung.
 
;431 e.O.
:En pest sveper in över Berendien från Jorpagna. Man klarar sig dock relativt bra tack vare [[Delitha]]- och [[Ninnave]]templen.
 
;432 e.O.
:Landori anfalls av orcher från Nidabergen. Valerian II rycker ut till alvrikets hjälp, vilken mottages tacksamt, ty många alver har emigrerat till [[Goiana]] under de senaste tjugo åren och man är försvagade.
 
;437 e.O.
:Valerian II dör och efterträds av [[Valerian III]].
 
;441 e.O.
:Valerian III grundar ambassader i många länder runt Kopparhavet.
:Han konverterar även till Lysande Vägen efter en uppenbarelse. Han blir därmed den förste berendiska kung att erkänna denna tro. Detta har ingen större påverkan på riket, men gör att Opadalen så småningom blir Lysande Vägens starkaste fäste i Berendien.
 
;443 e.O.
:Landori hotas ånyo av svartfolksinvasioner och Valerian III stupar i striderna. [[Valerian IV]] är blott fyra år när detta händer och landet styrs av ett råd tills denne är mogen.
 
;445 e.O.
:Lysande Vägens [[Soltempel#Solkatedraler|katedral]] i Entika börjar byggas.
 
;447 e.O.
:Prinsens mentor, riddar [[Rutgred Månevit]], upptäcker att rådets ledare är en illasinnad magiker som kallar sig Zedufar. Om det rör sig om den historiske svartkonstnären som överlevt alla år eller om det är en bedragare framgår inte, men denne flyr med den unge prinsen som gisslan. Rutgred Månevit lyckas spåra skurken till Erebos där magikern besegras.
 
;459 e.O.
:Valerian IV bestiger tronen. Han visar sig vara en konstens man, och hans hov fylls med sång, musik och skådespel. Kungen själv är en mycket skicklig lutspelare. Den berendiska trubadurlyriken uppstår vid hovet i Entika och sprids i landet.
 
;467-469 e.O.
:Berendien förklarar krig mot några jorpagniska furstendömen efter att dessa stört det berendiska fisket. Detta kallas i Berendien ''det jorpagniska kriget''. Jorpagnierna skrattar åt krigsförklaringen och kallar Valerian IV för en flöjtspelande pajas. Denne blir mycket vred och på sommaren 467 e.O. landstiger en här söder om [[Argald]]. Jorpagnierna har dock föga att sätta emot och fästena faller lätt ett efter ett, ofta utan att ett enda slag har utväxlats. Berendierna uppnår inte mycket med kriget. I det fattiga Jorpagna finns inget att plundra och då fälttåget blivit för dyrt åker man hem igen.
 
;472 e.O.
:Den berendiska grenen av [[Den Helige Odos Orden]] bildas.
 
;475 e.O.
:Greve Silverdrake grundar sitt stuteri i Anvekull utanför Entika.
 
;487-488 e.O.
:Svartfolk ledda av en grupp stora [[resar]] invaderar Torshem. Den berendiska kolonin räddas dock av en allians av [[dvärgar]] och ovater, samt en stor här legosoldater under ledning av en [[erebosier|erebosisk]] köpman.
 
;489 e.O.
:Valerian IV dör och efterträds av sina tvillingsöner, [[Arvand]] och [[Bervand]].
 
;501-503 e.O.
:Arvand och Bervand kan inte enas om vem som skall ärva tronen. Det hela urartar till ett smärre inbördeskrig, det s.k. "[[Tvillingkriget]]", där kungarnas [[riddare]] till slut tröttnar och vägrar att slåss mot sina fränder. Kungarna avsätts och deras yngre syster [[Devonia]] blir drottning. Denna är gift med hertig Sol och Måne som därmed blir medregent. Deras förstfödde son döps till Bermond.
 
;503 e.O.
:Det [[dalker|dalkiska]] handelshuset [[Calvado]] etablerar sig i Entika, Atrema och Ventimiglia.
 
;508 e.O.
:Devonia dör i barnsäng och Bermond kröns. [[Bermond III]] dör dock i en olycka och efterträds av sin bror [[Orson II]]. Senare framkommer att Bermond mördats av sin halvbror [[Legund Halvbrodern|Legund]].
 
;510 e.O.
:Orson II dräps av sin avundsjuke halvbror Legund. Devonias tredje son [[Frekvand IV]] kröns. Legunds far, hertig Sol och Måne vägrar låta honom avrättas och låter istället fängsla honom på borgen [[Törnefästet]] utanför Berendiens västkust.
 
;516 e.O.
:Frekvand IV mördas av Legund som flytt från sitt fängelse. Legund lyckas spela sin far som en marionett med hjälp av droger och tar makten över landet.
 
;520 e.O.
:Devonias sista överlevande son, Valerian, dräper sina bröders mördare. Han kröns som [[Valerian V]].
 
;568 e.O.
:Den gamle Valerian V dör av hög ålder och efterträds av sonen [[Frekvand V]].
 
;610 e.O.
:Nu!
 
==Regentlängd==
{{citat|'''Riksfaderätten'''
 
*135-155 e.O. [[Bermond II Riksfadern]]
*155-159 e.O. [[Amkrest]]
*159-174 e.O. [[Adam]]
 
'''Skräckväldet'''
 
*174-185 e.O. [[Zedufar|Zedufar Morëlvidyniern]]
 
'''Drottningens tid'''
 
*185-232 e.O. [[Nevinanda]]
 
'''Marskalkiska dynastin'''
 
*232-253 e.O. [[Frekvand I Marskalk]]
*253-261 e.O. [[Borul]]
*261-295 e.O. [[Gartheld I]]
*295-307 e.O. [[Frekvand II]]
*307-331 e.O. [[Frekvand III]]
*331-346''(?)'' e.O. [[Gartheld II]]
 
'''Gyllenekska dynastin'''
 
*354-362 e.O. [[Sunder Gyllenek]]
*362-395 e.O. [[Valerian I]]
*395-424 e.O. [[Orson I Fredskonung]]
*424-437 e.O. [[Valerian II Alvvän]]
*437-443 e.O. [[Valerian III]]
 
*(443-459 e.O. Rådstyre)
 
*443-489 e.O. [[Valerian IV Barden]]
*489-503 e.O. Tvillingkonungarna [[Arvand]] och [[Bervand]]
*503-508 e.O. [[Devonia|Devonia Konungamodern]]
*508-508 e.O. [[Bermond III]]
*508-510 e.O. [[Orson II]]
*510-516 e.O. [[Frekvand IV]]
*516-568 e.O. [[Valerian V den Minste]]
*568-nu e.O. [[Frekvand V]]}}
 
=Geografi=
''Beskrivning av Berendiens geografi.''
 
''Ghazam skrev: [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15991#p15991]''
:'''''Visionen om Berendien del 1: Geografi''''
:''Berendien är ett vackert land med den naturtyp som man kan tänka sig finns i många sagor och klassiska fantasyromaner och spel (t ex "Three Hearts, Three Lions" av Poul Anderson eller "The King of Elflands Daughter" av Lord Dunsany, i spelsammanhang kan man nämna Sommerlund i Ensamma Vargen-världen Magnamund som referens, se gärna de vackra verken av konstnären John William Waterhouse för att få en reell bild av hur jag vill ha Berendiens landskap). I "Kandra" jämförs klimatet med södra Frankrike och Provence och Languedoc står därför nära till hands när man beskriver Berendien, både naturmässigt och kulturellt (längre fram ska jag berätta om den rika berendiska trubadurtraditionen). I de centrala jordbruksregionerna (trakterna kring Kandra, Edsland, Norra Skölderike, Lindaros) tänker jag mig pastorala scenerier a la Österlen i Skåne (rena paralleller finns längs med den magnifika museijärnvägen från Gärsnäs till St Olof) med böljande sädesfält och ängar, vitkalkade bondgårdar och gemytliga täppor, lummiga lövskogsdungar, porlande bäckar och lugnt flytande åar. Den berendiske barden Aemendor beskriver en sådan scen i sin ballad "Dryaden vid Getån" ''
 
:''"Vid Getåns strand, ett pilträd står och välver sina grenar''
:''utöver det mörka vattnet, näckrosor och mossbeklädda stenar"''
 
:''I västra Berendien, i den trakt som kallas Dal, finns vackra, mjukt böljande kullar där herdar vallar sina får och getter (om någon har varit vid Brösarps backar i Skåne, eller vid Kullen så vet ni, annars kan man spana in de inledande scenerna i "Det sjunde inseglet" för att få en direkt bild, eller varför inte denna vackra vy från Englands Lake District; http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Thirleme_069.jpg''
 
:''De berendiska skogarna (Felan-, Beda- och Kungaskogen) är lummiga lövskogar där bok, ek, kastanj, oxel och alm är vanliga trädslag. Murgröna klär de åldrade stammarna och marken är om våren täckt av vitsippor och andra vårblommor. Här kan man se kronhjort och dovhjort samt vildsvin i stor mängd. Längre norrut mot Landori blir terängen svårare och skogen än mer gåtfull. Se gärna denna vy från utkikspunkten Kopparhatten på Söderåsen i Skåne för en bild; http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:Kopparhatten.jpg . Det finns naturligtvis även andra naturområden i landet. I den sydöstra delen av landet finns ett magert hedlandskap som bär likhet med det man kan finna på flera håll i England. En vanlig syn här är pinjeträd, vars nötter är en berendisk exportvara. Kring Kromflodens mellersta lopp utbreder sig det snåriga Spindelträsket, beskrivet i "Enhörningshornet". I söder reser sig Erbulas bergskedja kargt mot skyn. Här är landskapet kargt, klippigt och ogästvänligt. Här och var kan man se vattenfall kasta sig ut från ättestupshöjderna. De högsta av bergstopparna är snötäckta, och i dalarna finns svårframkomlig vegetation i form av den fruktade erbulasbusken vars sylvassa taggar kan bli över två decimeter långa.''
 
==Karta==
''[Kartan över Berendien har ändrats flera gånger eftersom källorna är motstridiga. Nuvarande tolkning är en kompromiss. Vissa detaljer behöver dock korrigeras ytterligare.]''
[[Fil:01 berendien n.jpg|none|frameless|1000px|caption]]
''Karta över Berendien''


==Klimat==
==Klimat==
''Beskrivning av Berendiens klimat.''
...ett skilje går tvärs över Berendien mellan tempererat inlandsklimat i norra delen och kopparhavsklimat i den södra delen...
==Flora & Fauna==
==Flora & Fauna==
''Beskrivning av Berendiens växt-och djurliv.''
==Platser==
 
==Hertigdömen==
 
'''''Måste redigeras, beskrivningen stämmer inte med geografin.'''''
 
''Karta:'' [http://imageshack.us/photo/my-images/838/berendiennykopia.jpg/]
===Nordhals (Nordarike)===
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:''
<br>
''Måste redigeras:''
 
:''Skogsklätt och i öster glesbefolkat. Vid kusten mer bördig och lantlig trakt kring centralorten Atrema. Känt för sina goda hantverkare, timmermän och båtbyggare. Unga Gudarna dominerar i öster, Lysande Vägen i väster.''
 
===Lardamendrien===
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Aftonfalk
<br>
''Måste redigeras:''


:''Dominerande biotopen är skog, mot gränsen till Landori övergående i vild urskog. Glesbefolkat med fina jaktmarker. Unga Gudarna är nästan totalt dominerande. Dominerande adelsätt: Aftonfalk.''
===S:t Ìleas kloster===
Solkloster tillhörande den [[dalkiska grenen av Lysande Vägen]]. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.


De lardamendriska bågskyttarna har i alla tider varit ett välkommet och uppskattat inslag i den berendiska hären. Här kan ju nämnas att hertigen av Erbulas försöker se till att alltid ha en pluton lardamendrier vid varje fort som bevakar den södra gränsen mot svartfolken. Dessa pricksäkra män (och kvinnor) från den norra provinsen tränas sedan barnsben att skjuta den klassiska [[lardamenderbåge]]n, en pilbåge som skiljer sig något från den vanliga långbågen, främst genom sin smäckra och vackra utformning men också på grund av sin oöverträffliga räckvidd. Bågskyttetävlingar är mycket riktigt ett ständigt återkommande inslag på marknader och festligheter i Lardamendrien, Lindaros och de norra delarna av Mälderike. Att bli bågskyttemästare innebär hög status och lokal ära och berömmelse.
===Timrandels stenar===
Vadställe över [[Zygofloden]] där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer [[Via Aidne]] använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.


I övriga Berendien är den vanliga lång- och kortbågen vanligast bland skogvaktare och jagande allmoge medan adel, stadsvakter och feodala arméer plägar använda armborst. Lardamenderbågen har inte spritt sig till andra delar av landet. Detta är främst p.g.a. att lardamenderbågen enbart görs av skickliga bågmakare och av trä från den nordberendiska idegranen. En annan orsak till att det nästan enkom är nordberendierna som begagnar sig av vapnet är att det kräver mer tid och övning att bemästra den till fullo. En annan egenhet är att det i norr finns pilmakare som kan tillverka olika sorters pilar av ovanligt slag. Bland dessa specialiteter kan märkas "visslaren" (en sorts signalpil), "klyvaren" (en Y-formad pil som är till för att skära av rep eller kapa plymen på en fåfäng riddare) samt andra specialiteter.
===Halvevadet===
Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.


===Beda (Bedarike)===
===Fristaden===
''Heraldiskt vapen:''
:''Huvudartikel: [[Fristaden]]''
<br>
Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung [[Ragnvald den Sköne]] gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.
''Hertig:'' Bjälke
<br>
''Måste redigeras:''


:''Litet hertigdöme, tämligen glest befolkat. Bedaskogen dominerar. Den viktigaste exportvaran är timmer som skeppas söderut. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt: Bjälke.''


===Mälderike===
''Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013''
''Heraldisk vapen:''
<br>
''Hertig:'' Björnestam
<br>
''Måste redigeras:''


:''Ett av de rikaste och viktigaste länen i landet, mycket tack vare handelsstaden Kandra och de bördiga jordarna runt floderna. Omfattande jordbruksbygd. Lysande Vägen stark i söder och väster, men Kandra är det viktigaste centret i landet för de Unga Gudarnas lära. Dominerande adelsätt: Björnestam.[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=3245#p3245]''
===Ereno===
[[Caddo|Caddisl]] koloni och handelsplats.


:''Friherregrenen är ett horn i sidan på Hertigen, men är skyddad av Kungahuset. Friherrefamiljen har goda relationer med Kandra, medan Hertig Björnestam av Mälderike sitter på sin traditionstyngda borg Björneborg längre västerut på Riksvägen med endast en mindre köping i närheten. För Hertigen har därför Hebanon och flodleden blivit viktiga att beskydda och uppmuntra. Tyvärr blir han då också i viss mån beroende av att även hertigen av Lindaros uppmuntrar flodtransporterna, men dessa har ekonomiska och tidsmässiga fördelar gentemot landtransporter...så länge handeln inte störs. Även hertigen av Fränderike måste uppmuntras att hålla efter rövare i Piltoppskogen och svartfolken i Piltopparna. Fränderikes hertig tar dock vanligtvis sitt ansvar då handeln på floden ger flodbyarna extrainkomster som inte är oansenliga. Hertigen av Fränderikes män patrullerar floden från borgen på Lindormsnäs där Isrulfloden flyter ut ur Piltoppskogen. Just nu är dock Hertig Björnestam i behov av några billiga legotrupper att stoppa flodpiraterna som stör handeln till Hebanon då hans egna trupper visat sig inkapabla att spåra piraterna.'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32432#32432]
http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg


:''Flodvägen via Hebanon tar 5-8 dagar. Floden är bred och djup nog för att kustseglare ska kunna segla hela vägen till Keram El-Krom där mindre flodbåtar får ta över. Sista biten går på land Hebanon - Kandra. Båtarna landar vanligtvis två gånger i Piltoppskogen, i byarna Erzelj och Ladra. Nära Lindormsnäset har två mindre syskonköpingar vuxit upp på var sin sida av floden/länsgränsen: i norr Isrulmun och i syd Isrulkaj, i folkmun gemensamt Munkaj. Dit tar det 1-2 dagar från Lindaros att segla. Frakten blir dyrare per dag än landvägen, men man kan lasta mer per transport och det går snabbare, vilket ger bättre resultat i slutändan. En begränsning är dock antalet tillgängliga flodbåtar mellan Keram El-Krom och Hebanon. Landvägen Lindaros - Kandra tar 10-14 dagar med oxkärra, men vägen är vältrafikerad, patrullerad av kungliga Gardet och värdshusen är inte långt emellan. Dessutom är det enklare att få fram en vagn än en båt.'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32442#32442]
''Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...''


===Klinga Fot (Fränderike)===
===Kalband===
''Heraldiskt vapen:''
{{huvudartikel| Solorden}}
<br>
''Hertig:''
<br>


''Måste redigeras:''
''Måste redigeras...''


:''Mindre, glesbefolkat och skogsklätt län. Svagt ekonomiskt, utan större inkomster. Bortom allfarvägarna finns ödemarker dit lagens långa arm ogärna tar sig. Unga Gudarnas religion stark.''
''Nyaste text:'' Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. [[Brända Jordens klan]] gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, [[Belorik Oxhorn]] som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare [[Oban Starke]] också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]], följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten [[Utomund Berck-Jaltudde]] som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)


===Mellima (Lindaros)===
''Gammal text:'' När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.
''Heraldisk vapen:''
<br>
''Hertig:'' Av Lindaros ''(?)''
<br>


''Måste redigeras:''
Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]].


:''Rikt jordbruks- och fiskelän. Stora inkomster från handelsvägarna och handelsstaden med samma namn som länet. I de "civiliserade" delarna kring Lindaros Stad och de olika handelsköpingarna är Lysande Vägen stark, men på landsbygden dominerar Unga Gudarna. Dominerande adelsätt: Av Lindaros.''
===Via Aidne===
Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.


===Kronomarken===
''Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256''
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Gyllenek (kungafamiljen)
<br>


''Måste redigeras:''


:''Kungens eget län där den bördiga och rika Opadalen ger enorma inkomster från odlingar av druvor, frukt och spannmål. På flera håll finns betydande avelsfarmer för boskapsdjur och [[häst]]ar. Trakten kring Entika har hög levnadsstandard och är en rik trakt. Lysande Vägen är i det närmaste fullständigt dominerande. Dominerande adelsätt: Kungen tillsätter fogdar och andra administratörer till sina landområden, vilket har gett upphov till en tjänstemannaadel i länet.''
''Bild:'' http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg


===Dal===
''Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne''
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Sol och Måne
<br>


''Måste redigeras:''
Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.
Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.


:''Län som fått sitt namn från sina böljande kullar och dalar. Huvudnäring är boskapsuppfödning, främst får och getter som betar på sluttningarna. Vissa halvlängdsmannabosättningar på oländiga platser. Lysande Vägen i princip den enda religionen i området. Dominerande adelsätt: Sol och Måne.''
Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)


:''Dagens kung av Berendien, [[Frekvand V]], är barnbarn av den tidigare hertigen Sol och Måne av Dal, som var gift med drottning Devonia.''
===Hule===
Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för ''huler''. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?


===Aldaram (Norra Skölderike)===
===Methbôr===
''Heraldiskt vapen:''
Dvärgporten i Aidnebergen.
<br>
''Hertig:'' Guldkärve
<br>
''Måste redigeras:''
 
:''Jordbrukslän som ekonomiskt och befolkningsmässigt utklassar sin södra granne, Södra Skölderike. De bägge länen var en gång ett, men delades upp på grund av en arvstvist mellan två bröder som valde olika religioner. Enligt sägnen fick länet sitt namn eftersom det betraktades som det unga rikets "sköld" mot svartfolksstammarna i söder. Lysande Vägen genomgående starkt. Hebanon är en viktig handelsstad för regionen. Dominerande adelsätt: Guldkärve.''
 
===Södra Skölderike===
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Tvenne Ormar
<br>
''Måste redigeras:''
 
:''Glesbefolkat län som anses underutvecklat och som präglas av sina otillgängliga vildmarksområden kring Kromfloden samt annorstädes. Längs med Krom och dess bifloder finns en del mindre samhällen. En del handel och passagerartrafik finns på floden, men denna vattenled genom riket är inte vad den en gång var, vilket bl.a. ruiner av forna fästen och byar vittnar om (Se [[Gamla_äventyr_i_Ereb_Altor#Enhörningshornet|Enhörningshornet]] och Sinkadusäventyret (vilket nr.?) Skuggor Ur Det Förflutna för mer detaljer). Många kloster finns i området, bl.a. Delithaordens viktigaste helgedom. De Unga Gudarnas religion stark. Dominerande adelsätt: Tvenne Ormar.''


===Barlerike===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Lilja
<br>
''Måste redigeras:''


:''Jordbrukslän där man odlar främst korn och havre. Medelrikt utan större centralorter, varför naturahushållning är utbredd. En del halvlängdsmän lever på mandat från hertigen i de södra delarna av länet. Lysande Vägen och Unga Gudarna ganska jämnbördiga. Dominerande adelsätt: Lilja.''
===Fodorim===
Ruinstad med hemskt förflutet.
===Zygosunds bro===
Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.


===Edsland===
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Månevit
<br>
''Måste redigeras:''


:''Rik jordbruksbygd med mycket fina jaktskogar för hjort och vildsvin där ek är det främsta trädslaget. Unga Gudarna traditionellt starka, tack vare visst stöd från ätten Månevit. Dominerande adelsätt: Månevit.''
=Handel=
''Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken.
-Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen''


===Thun===
----
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Himmelsvärd
<br>
''Måste redigeras:''


:''Fattigt län med stora delar obrukbar mark i form av myrar och hedlandskap. Kusten mot Echatiska havet är långgrund varpå sjöfart är omöjlig annat än för fiske i osäkra flatbottnade båtar. Kungsfortet utanför kusten i söder är den enda riktiga naturhamnen söder om Edsland. Centralort är den lilla köpingen Thuninge. Ovanlig religion i form av en lokalt dyrkad havsgud (möjligen en gång del av de Unga Gudarnas pantheon). Dominerande adelsätt: Himmelsvärd.''
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408
 
===Jarlmanland===
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Purpursparre
<br>
''Måste redigeras:''
 
:''Län med varierad geografi och befolkning, mycket tack vare ätten Purpursparres traditionellt expansiva politik. Genom giftermål, avtal och ibland rena våldshandlingar har man genom årens lopp befäst sin redan starka ställning som den starkaste makten i sydvästra Berendien söder om Solrike. Vissa Purpursparrar sägs ha (haft) ärftliga anspråk på kronan. Lysande Vägen genomgående stark. Dominerande adelsätt: Purpursparre''
 
===Sylvervidd (Sylverike)===
''Heraldiskt vapen:''
<br>
''Hertig:'' Rödtorn
<br>
''Måste redigeras:''
 
:''Av kustklimat präglad region med ett betydande ekonomiskt centrum i handelsstaden Ventigmilia. Fiske, både fisk och skaldjur, är den viktigaste näringen. Länet har drabbats hårt av den feliciska piratverksamheten och hertiginnan Rödtorn är hårt pressad. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt: Rödtorn.''
 
==Övriga==
 
===Håvaslätt===
''Heraldiska vapen:''
<br>
''Greve:'' Arvid Drakbane
<br>
 
Kuperat län i utkanten av Opadalen. Förläning sedan urminnes tider till ätten Drakbane, som trots grevetiteln endast svarar inför konungen enligt väldigt gamla privilegiebrev. De viktigaste näringarna är uppfödning av nyttodjur, främst hästar. Den nuvarande länsherren, Arvid Drakbane, är sedan en tid försvunnen och hans ännu omyndige son Vidar är arvtagare. Dominerande adelsätt: Drakbane.
 
===Solrike===
''[Solorden har ändrats till [[Den Helige Odos Orden]]]''
 
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17524#p17524]
 
''Detta grevskap, vid namn [[Laterna]], var det som ursprungligen tillhörde [[Gilbertus Silvervåg]] som efter [[Det furgiska äventyret]] blev kung av [[Kungariket Garhuea|Garhuea]] i Krun. Senare gick grevskapet till [[Den Helige Odos Orden]].'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17704#p17704]
 
''Måste redigeras:''
 
Genom ett arv från en rik adelsman fick [[kyrka]]n och den berendiska grenen av den Helige Odos Orden detta grevskap i besittning. Genom ytterligare arv och markinköp har man utökat sitt område som numera utgör den största sammanhängande kerisâtägda marken i landet. Solriddarna svarar inte inför någon länsherre (annat än Odo själv och möjligtvis Högmästaren i [[Margind]]) och frågan är om de ens är kungen eller den berendiske [[kerisgass]]en trogna. Detta är också det enda länet i Berendien där alla trosuppfattningar annat än den Lysande Vägen är bannlysta och solriddarna ser till att det inte förekommer några irrläror. Länsherren Stormästare Igniathuz av den Helige Odos Orden har på senare tid låtit hänga kvinnor som påstås vara häxor. Delithaorden har utan resultat protesterat våldsamt.
 
==Platser==
===Spindelskogen===
===Kimerabergen===
===Tårsjön===
===Irrskogen===
===Kromsjön===
 
=Städer=
Berendiens städer
 
==Entika==
{{huvudartikel| Entika}}
 
==Atrema==
{{huvudartikel| Atrema}}
 
==Lindaros==
{{huvudartikel| Lindaros}}
 
==Kandra==
{{huvudartikel| Kandra}}
 
==Ventimiglia==
{{huvudartikel| Ventimiglia}}
Säte för Lysande Vägens kerisât i Berendien.
 
==Hebanon==
Stad söder om Kandra, känd för sitt årliga spel med tävlingar och tornerspel.


=Befolkning=
=Befolkning=
==Berendier==
{{Huvudartikel| Berendier}}
===Människor===
Naturligtvis är det inte någon överväldigande skillnad mellan en vanlig berendier och en [[zorakier]], [[kardier]], [[klomellier]] eller annan medborgare i en feodal stat. En berendisk bonde har förmodligen mer gemensamt med en [[hynsolger|hynsolgisk]] bonde än med en berendisk adelsman. Men, det finns ändå några saker som utmärker berendierna något.
===Ankor===
{{Huvudartikel| Ankor}}
Berendiska ankor är...
''Om ankor i Sylverike:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33324#p33324]
''Om ankhandelshuset Quicho i Kandra:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=32460#p32460]
''Om Berendiens ankpopulation:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33332#p33332]
''Om ankor och Lysande Vägen i Berendien:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33333#p33333]
''Om övriga berendiers misstänksamhet gentemot ankor:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33490#p33490] [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33514#p33514]
===Halvlängdsmän===
{{Huvudartikel| Halvlängdsmän}}
Berendiska halvlängdsmän är...
==Kentaurer==
Lever i centrala Berendien. ''(Enhörningshornet)''
==Reptilmän==
{{Huvudartikel| Reptilmän}}
Finns i vissa av Berendiens floder och träsk.
==Svartfolk==
{{Huvudartikel| Svartfolk}}
I Erbulasbergen men även här och var i obygden.
=Samhälle=
==Sociala stånd==
===Adel===
Maktstrukturen i Berendien utgörs av en samling mäktiga och rika adelsätter. Ju äldre en ätt är desto finare, och man försöker därför dra sina linjer tillbaka till ''Slaget vid Sankmas Klint'' då kung Bermond besegrade svartfolken och det feodala Berendien grundades. De vars förfäder inte var med i detta historiska slag har inte lika lätt att hävda sig och får finna sig i en lågstatusposition. Därför har en hel del tvister kring historiska dokument, med anklagelser för förfalskningar hit och dit, uppstått under årens lopp.
'''HÖGADEL'''
Hertigar och rika grevar. Några enstaka förmögna friherrar. Notera att hertigen av Jarlmanland kallar sig "jarl" istället för hertig, men det beror på att purpursparrarna alltid ska vara så jäkla märkvärdiga. Högadeln har mycket högre status än lågadeln. Det finns naturligtvis gränsfall. Exempel på högadelsätter är Månevit, Aftonfalk, Björnestam, Purpursparre, med flera.
'''LÅGADEL'''
Fattigare grevar och baroner, samt de flesta friherrarna (adelsmän som står direkt under kungen). I Kronomarken finns dessutom en sorts tjänstemannaadel som är mer administratörer åt kungen än den övriga adeln som har rustplikt istället för skatteplikt. Inom kronomarksadeln finns riddare ur lågadeln som visat sig dugliga och därmed fått ett fögderi i belöning. Kronomarkens titlar går inte i arv.
Under baronerna finns en nivå till och det är banérriddarna. En banérriddare är en vasall som ingår i en adelsmans rytteri men som har fått en egen egendom som ska försörja honom och hans söner. Denna egendom, vanligtvis inte mer än en bondgård, brukar han själv.
En berendisk ätt har fått sitt namn från sitt heraldiska vapen. Sålunda har Månevit en vit måne på svart grund, Tvenne Ormar har två omslingrande ormar i sitt vapen och Sol och Måne har en sol och en måne på en delad sköld. En ätts färger går igen i klädsel och i sina vakters livré och är något man bär med stolthet.
===Präster===
''...Unga Gudarna har många olika prästerskap och munkpräster, även Lysande Vägen har präster, s.k. [[riark]]er...''
===Borgare===
''...några är fria, såsom de i den kungliga fristaden Kandra, andra troligen inte...''
===Bönder===
==Politik==
''Diskussion:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=16102#16102]
==Utrikespolitik==
''Diskussion:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?t=3&postdays=0&postorder=asc&start=300]
===Alver===
I dagens läge inskränker sig kontakterna med alverna mest till befolkningen i norra Berendien, där dialekterna är influerade av satenu vilket underlättar gränshandel m.m. Det finns av gammal hävd en officiell diplomatisk kontakt mellan Entika och Landori som dock enbart används när den behövs, men från alvernas sida är man noggranna med att påminna om forna vänskapsband. Man vet att om fara hotar kan berendierna vara en viktig allierad. Vissa religiösa grupper, som t.ex. Ninnave- och Delithaordens prästinnor har ett djupare utbyte med alverna, men detta sker i hemlighet.
Kung Frekvand är en traditionalist och håller fast vid de sporadiska kontakterna med Landori. Kritiken mot detta finns dock i de egna leden men än så länge är kungens linje den officiella. Frekvand sitter dock obekvämt på två stolar i frågan om landets religion. Han är av tradition bärare av ensignier och välsignelser från båda håll och ska vara landets och dess invånares beskyddare. Kungen har ännu inte gett ifrån sig något som helst tecken på att avvika från denna dubbla hållning (även om han själv egentligen bekänner sig till Lysande Vägen), men frågan är om denna politik håller i längden. Han kan komma att finna sig i en ohållbar situation och tvingas välja. De som är insatta i kungens person och politik är tveksamma till om han är kapabel att göra ett sådant val.
Lysande Vägens intåg i Berendien medförde att relationerna med alvriket i norr svalnade. Det berendiska kerisâtet ser mycket misstänksamt mot hednareligionen som fortfarande är stark på landsbygden i de norra, centrala och sydöstra delarna av landet, samt i staden Kandra. Kerisâtets riarker drar gärna alla över en och samma kam och menar att såväl dyrkan av [[Morder Jord]] som de Unga Gudarna är hedniskt och blasfemiskt. Bland de rättrogna dyrkarna av [[Etin]] har därför en misstro mot alverna grott i århundraden, ivrigt påhejat av kerisâtets män. Adeln ser också alvernas livssyn som något suspekt och subversivt som absolut inte får komma till de livegnas kännedom. Etin vet då vad de tar sig till! Visst finns det en historia av allians och utbyte mellan Landori och Berendien, men kerisâtets och adelsmännens propaganda slår väl rot hos den oupplysta massan och det är få som känner till den verkliga historien, även om barder och trubadurer håller ett viss kollektivt minne vid liv.
===Dvärgar===
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=24331#p24331]
==Militärmakt==
==Handel==
===Vägen över Tolan===
Atrema-Kandra-Lindaros: http://img5.imageshack.us/img5/4752/01berendien1.jpg
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17060#p17060]
===Krun===
''Viktig köpare av berendiskt spannmål:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=17060#p17060]
=Religion=
''Diskussion:'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15948#15948]
==Unga Gudarna==
{{huvudartikel| Unga Gudarna}}
===Svartpräster===
Se: [[Zeeris]]
==Lysande Vägen==
{{huvudartikel| Lysande Vägen}}
''I dagsläget dominerar de Unga Gudarna i Berendien, men Lysande Vägens lära har funnits i landet sedan länge. De etinstrognas antal har genom historien växlat beroende på politiska och religiösa händelser, men de senaste hundra åren har de ökat i betydelse. Tidigt hittade dalkiska [[solvandrare]] till Berendien och under de två första [[soltåg]]en som gick mot Efaro började många följa den Lysande Vägen. Sedan tappade Odos budskap sin framgång i hela Ereb och den Stora Schismen splittrade tron. I Berendien sjönk de etinstrognas antal kraftigt under en period och höll nästan på att försvinna. Dock kom händelserna då flyende solfarare från Efaro sökte tillflykt i en berendisk hamn och ''Duellen i Ventimiglia'' och det [[ventimigliska gatloppet]] utspelade sig. Den zorakiska kronprinsen undslapp felicierna och räddades av sin berendiska väpnare [[Nevin Solhjärta|Nevin]]. På väg bort såg unge Nevin sin hemstad Ventimiglia på väg att falla och bad sin herre om lov att återvända. Kronprinsen såg i en syn detta som Etins vilja och återvände med den sargade flottan mot Ventimigla. Zorakierna räddade staden men Nevin stupade. Efter dessa händelser strömmade etinstrogna till Ventimiglia både från övriga Berendien och från andra delar av Ereb (inklusive många solfarare från den fallna [[Solstaten]] i Efaro). Ventimiglia blev ett centrum för Lysande Vägen i Berendien och 457 e.O. antog stadens styrelse en symbol för Lysande Vägen, [[Lysande Vägen#Symboler och artefakter|caddosolen]], i sitt vapen.'' [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=31520#31520]
=Kultur=
==Gästvänlighet, öppenhet och gemenskap==
Det berendiska kynnet är ofta vänligt mot främmande människor och kulturer. På den berendiska landsbygden litar man på varandra, och det är tradition sedan lång tid tillbaka att ge enkel mat och husrum till resande. Denna tradition beror förmodligen på att det var viktigt att hålla ihop mot svartfolken, och kungens soldater var ofta på resande fot och inhystes då i byar på landsbygden. Måhända beror också nyfikenheten och toleransen gentemot det främmande på den framgångsrika allians som behövdes för att under Tebarkhuz tid knäcka svartfolken. Det sägs nämligen att det innan dess var betydligt värre, och att fiendskap rådde mellan såväl olika grupper av människor som mellan människor och halvfolk. God handel är viktigt för landet, och utbytet med främmande raser och nationer gör också att öppenhet och vänlighet är dygder som man håller högt.
Bygemenskapen är i regel stark. På landsbygden delar man på arbetet och skördar frukterna tillsammans. Det är alltså en kultur med starkt kollektiv och viktiga beslut tas av alla vuxna män i byn i samråd. Det är sålunda t.ex. ovanligt att en by är splittrad i religionsfrågan. Visserligen är man öppen och gästvänlig mot främmande kulturer och gäster, men det är mycket svårt för en individ att stå emot bygemenskapen.
==Festligheter==
Det finns flera tidpunkter på året som berendierna orienterar sig kring. Dessa högtider är dels av religiös karaktär, som t.ex. Drakflygardagen andra veckan i [[groddmånad|grodde]], och dels ekonomisk, som de fyra stora marknadsdagarna varje år. Vilka religiösa högtider man håller beror något på vilken religion man tillhör, men faktum är att även de etinstrogna på många håll i landet firar de Unga Gudarnas festligheter och det är ännu vanligare att de som tillber de Unga Gudarna firar exempelvis Odos födelsedag! Anledningen till detta fenomen är förmodligen att man inte vill gå miste om en bra fest. Men det tyder också på att de etinstrogna fortfarande håller kvar vid en del av sina gamla sedvänjor och att många av de Unga Gudarnas dyrkare ser Etin som en gudom av många, eller möjligtvis en variant av [[Sholak]].
Vid festligheter flödar det berendiska vinet. Berendierna är sedan länge duktiga på att odla och göra vin, och de är också duktiga på att dricka det, något de gör med glädje. Vinkulturen i landet är utbredd, och de flesta invånare kan dessutom skilja på färg, lukt och smak varifrån ett visst vin kommer. Opadalens viner anses som de bästa, men andra distrikt har sin unika karakteristika. Visst finns det de som hävdar att anledningen att man så hängivet håller hårt på högtiderna är att det ger fler tillfällen att dricka vin, men det är inget man pratar högt om, för vem vill förstöra den goda stämningen?
==Sång och dans==
Musik är ett viktigt inslag i den berendiska kulturen, och det är något som förenar adel och bönder. Det finns en uppsjö olika populära folkvisor som de allra flesta kan, och allsång är vanligt både i arbetet och till fest. Men man lyssnar mer än gärna på de berömda berendiska barderna. Den berendiska trubadurkulturen är känd långt utanför landets gränser, och det finns en rik inhemsk lyrikskatt. Trubadurerna spelar dock olika roller beroende på socialt stånd.
Att skriva och sjunga poesi är något som spritt sig inom adeln, och det ingår som ett obligatoriskt inslag i den höviska utbildningen. En riddare anses faktiskt inte vara en riktigt riddare om han inte någorlunda kan några ballader och helst hantera luta såväl som svärd. Det anordnas många torneringar i landet, men frågan är om inte sångartävlingar är lika vanliga, och den heder en riddare kan vinna i en sådan tävling är minst lika stor som en torneringsseger. Inom adeln följer trubadurlyriken en viss poetik, där natur och ouppnåelig kärlek är de högsta motiven. Sångaren ska utnämna en gift adelsdam till sitt Hjärtas Dam och det är sedan till henne som balladerna riktas. Att ha utsetts till föremål för en trubadurs kärlek anses vara en stor ära och många länsherrar bjuder helt sonika in berömda spelmän till sina borgar för att på så sätt få poesin att bidra till huset och ättens status.
De lägre ståndens trubadurer är viktiga inslag i samhället. I Berendien finns det en yrkeskår av kringresande spelmän, kallade [[vaganter]], som för en kringflackande tillvaro. Dessa vagabonder är populära inslag på festligheter eller på bykrogarna om kvällarna, dels på grund av underhållningen. Men vaganterna fyller en viktig funktion som nyhetsspridare, då de tenderar att snickra ihop visor om t.ex. olyckor, torneringar, kungabröllop och andra stora händelser. Vaganterna anses vara knutna till Sholak, som ju är musikens gud. De har en säregen yrkeskultur med ett eget teckenspråk, både skriftligt och ikonografiskt ''(jämför med luffarna i Astrid Lindgrens "Rasmus på luffen")'' och tillskrivs ibland magiska egenskaper.
==Mat och Dryck==
En rätt som har en särställning och som bland annat namnges i "[[Mäster Palnes kokbok för kräsne]]" är de berendiska fisk och vin dolmarna.
Fisk tärnas i lagom bitar och sjudes upp i vin, samman med fräst lök, fint tärnade morötter, peppar, havssalt, kryddnejlika och timjan. Massan rullas sedan in i vinblad, bräseras i vin och serveras. Intages gärna med ett fint...vin.
==Tideräkning och kalender==
Berendien har som alla användare av den [[Nyjoriska kalendern]] följt i Kejsardömet Jorpagnas gamla tradition när det gäller att inte exkludera olika religioner och kulturer ur den gemenskap som bruket av samma kalender anses ge. ''”Ej tro, utan tid förenar oss alla”'' som filosofen Zeno sade. Det står i Berendien var och en fritt att applicera de högtider, festligheter och markeringar som religion eller kultur tillvisar. Dagarna räknas dock enligt det [[joriska kalendersystemet]] endast i officiella dokument och historiska annaler, då det är mest praktiskt och översiktligt. I dagligt bruk är det årstider, festdagar och olika religiösa högtider som utgör hållpunkter att relatera till. Åren räknas enligt den [[Arcivaliska tideräkningen]]. I huvudstaden Entika finns de fyra så kallade [[Runstöttorna]] uppställda, fyra stenstoder av gammalkrunskt eller enligt vissa möjligtvis efariskt ursprung. På dessa monoliter är markeringar och symboler inhuggna som visar årets dygn uppdelade i de olika årstiderna. Kejsardömet Jorpagna använde under första delen av sin historia en liknande kalender, men då i form av endast en stenpelare med årets fyra kvartal på varsin sida. Dessa fungerade även som stora solur och visade dygnets timmar. Numera byggs sällan nya solur i Berendien men i många gamla städer finns de fortfarande kvar sedan kejsardömets tid. De gamla tidssymbolerna från runstöttorna dyker upp lite varstans i det berendiska samhället, exempelvis i gamla religiösa skrifter, inskurna i byggnader och föremål eller använda av kloka gummor och gubbar i trollramsor och sigillteckning, för inte att tala om i den magiska litteraturen.
===Festdagar===


*'''Kungliga födelsedagar'''
==Människor==


Folket i Berendien har utvecklat en tradition att fira födelsedagarna av medlemmar av kungafamiljen. Alla som tillhör den sittande kungen eller drottningens närmaste familj firas, ju fler desto bättre. Upptåg och parader anordnas. Det viftas med flaggor där respektive födelsedagsbarns vapensköld eller färger syns. Det dansas och kalaseras. Skålar utbringas och det skrattas åt laster nästan lika ofta som dygder prisas. Den kungliga familjen brukar bjuda in till kalas när någon fyller år och ser detta som ett sätt att upprätthålla ett gott förhållande till folket. Om kungen vill belöna ett område eller en stad för exempelvis uppvisad lojalitet i en tvistefråga är det vanligt att en medlem ur kungafamiljen skickas dit och firar sin födelsedag där, till stor förnöjelse och uppskattning av folket. Berendierna älskar sin kungafamilj.
==Halvlängdsmän==


:Kung [[Frekvand V]] – 10 [[misiska]]
Tre kulturer
:Prinsessan [[Melindor Gyllenek|Melindor]] – 1 [[nusin]]
:Gammelprins [[Bosmar Gyllenek|Bosmar]] (Frekvands yngre bror) – 29 [[giren]]
:Lillprins [[Nalin Gyllenek|Nalin]] (Bosmars son) – 18 [[tannan]]
:Lillprinsessa [[Tollininda Gyllenek|Tollininda]] (Bosmars dotter) – 16 [[minde]]
:Gammelprins [[Vyrfrek Gyllenek|Vyrfrek]] – 27 [[taragan]] ''(Prins Vyrfrek var kung Frekvands farmors bror och hans tillhängare påstod när det begav sig att han var rättmätig arvinge till tronen. Vissa menar att Vyrfrek fortfarande lever, vilket skulle ge honom den aktningsvärda åldern av 137 år och ett faktiskt krav på tronen, men de flesta använder födelsedagsfirandet som ett sätt att markera missnöje och opposition vid de högre hoven.)''


*'''Religiösa högtider'''
*Hulefolket


För beskrivning se [[De Unga Gudarna]].
*Kullfolket


==Heraldik==
*Lunnefolket
En berendisk ätt har fått sitt namn från sitt heraldiska vapen. Sålunda har Månevit en vit måne på svart grund, Tvenne Ormar har två omslingrande ormar i sitt vapen och Sol och Måne har en sol och en måne på en delad sköld. En ätts färger går igen i klädsel och i sina vakters livré och är något man bär med stolthet.


==Vapenlek==


Angående riddarkulturen vid Kopparhavet så är Berendien självklart en del av denna. Tornerspelen i Hebanon på sommaren och Kungaspelen i Entika på förhösten är två exempel på tillställningar då de berendiska riddersmännen visar upp sig i all sin prakt. Besökande från andra länder vittnar om att berendierna är mycket förtjust i pråliga och färgsprakande utstyrslar, vapenrockar, schabrak, plymer och vimplar. Adelsätterna spenderar t.o.m. guld på kostsamma färger på sina sköldar, vilket ätten Purpursparre är ett exempel på – purpur är en ovanlig färg i heraldiska vapen eftersom pigmentet är så dyrt. [http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=15999#15999]
[[category:Nostratiet]]

Versionen från 24 september 2016 kl. 18.03

Gränslandet mellan Zorakin och Jorpagna.

Landsfakta

Nostratiet.jpg

:

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -














Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

Caddisl koloni och handelsplats.

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel:Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Berendien&oldid=11375"