Eiron

Troligen ett gammalt namn för solguden Etin.

Många lärda har frågat sig var tron på Etin egentligen kom ifrån. Var höll Etin hus innan Odos uppenbarelse vid tideräkningens begynnelse? Detta är en fråga som stundom rört om bland den Lysande Vägens främsta teologer och resulterat i djupa studier och vilda spekulationer. De flesta har varit överens om att Etin faktiskt uppenbarat sig själv i historien långt innan han lät Odo bli upplyst av det eviga och rena ljuset. Inte minst Odosmunkarna på Caddo har kommit fram till en hel del intressanta teorier, som även Mandelorden på fastlandet anser innehåller ett stort mått sanning.

Odosmunkarna menar att Etin försökt uppenbara sig själv åtminstone tre gånger i historien innan han valde den unge krukmakarlärlingen från Arno.

Den första gången var för Solkejsaren Domion i Jorpagna – ca. 730-680 f.O.

Genom en av mandelmunkarnas expeditioner har Odosmunkarna lyckats få tag på en lunta mycket intressanta dokument från det gamla Jorpagniska kejsardömets dagar. Bland dessa dokument fann man bland annat utdrag ur kejsar Domions krönikor och personliga annoteringar. Många av dessa anteckningar anses gjorda av Solkejsaren själv, och är därför inte bara av historiskt intresse utan ävenledes mycket värdefulla. I anteckningarna kan man läsa hur fältherren Domion under en militärexpedition i Soluna, runt år 735-730 f.O. fick en uppenbarelse av solguden Eiron som menade att han, som folkens skapare, tröttnat på hur alla världens väsen fallit från sin storhet och blivit våldsamma, lustfyllda och maktgiriga. Eiron hade utvalt Domion till att vara en god och föredömlig härskare att leda folken på rättfärdiga vägar och som ödet förutbestämt till att bli kejsare. Eiron sade till och med att om Domion ändrade sitt leverne, var lydig i allt, och inte sökte egen ära och berömmelse, skulle han belönas med titeln "Solkejsare". Eiron gav sedan Domion maktens och talets gåva och gjorde honom mäktig att skåda. Domion, som var på diplomatuppdrag från prefekt general Belisarion, satt omskakad och förvirrad i sitt tält på den torra traxilmiska purpurkusten.

Men historien slutar dessvärre inte där. Av senare dokument har Odosmunkarna förstått att Domion inte ärade sitt avtal med Eiron. En natt när Domion låg grubblande i sin sömnlöshet uppsöks han av en mörk budbärare från demonguden Maal. Maal erbjöd rikedom, berömmelse och självisk njutning om Domion istället gav sig till honom. Domion bröt sålunda sitt ord till Eiron och slöt en pakt med Maal, smärtans furste. Domion saknade tålamod och hans hunger för makt och rikedom segrade. Istället för att vänta på att Eiron skulle belöna honom med kejsartiteln lät han lönnmörda kejsar Elgabion och tog tronen. Titeln ”solkejsare” behöll Domion, dels som en smädelse mot Eiron, och dels för att även Maal använder solen som sin symbol – "den smärtsamt brännande solen som lämnar ens skinn rödsargat och ömt som bränt av glödgat bly". Kejsardömet började snart dyrka Domion och en utbredd kejsarkult etablerades inom ett årtionde. Som Solkejsaren ersatte Domion även Maal som lyckligtvis inte heller helt lyckats nå sina mörka syften.

Munkarna inom 2:a Orden till Odos minne menar att "Eiron" egentligen var Etin, som genom den avfällige kejsar Domion försökte sprida sitt ljus över världen. Genom Domion hade Eiron hoppats på att kejsardömet Jorpagna skulle bättra sig och börja tjäna honom, men istället valde Domion mörkrets väg och gav sig till Maal. Odosmunkarna misstänker att Maal är en mäktig demonfurste som i det här fallet gått i förbund med Hemaquiel – själamörkret och Etins motsats.

Flera likheter mellan Eiron och Etin står att finna. Båda är solgudar som utger sig för att vara alltings skapare. Båda vill "sprida sitt ljus bland folken". Båda är missnöjda med hur folken lever sina liv och vill leda dem på rätta vägar. Båda väljer av någon anledning att kalla en person bland människorna att representera honom. Namnet Eiron är också intressant då det betyder ”Upplysaren” på ålderdomlig jori, något som sannerligen också beskriver Etin.