Akrogals historia

Historia för kontinenten Akrogal.

Förhistoria (10000-6000 f.O.)

Människorna invandrar till Akrogal. De kommer främst från Soluna och tar sig lätt över Golwyndas sötvattenhav som inte har många faror. Många slår sig ned kring sötvattenhavet men flera vandrar vidare upp i Akrogal och över Demontungan in i östra Ereb.

Magir

När människorna vandrade in i Akrogal var det inte tomt. Vid Trimbusbergens östra utlöpare låg ett rike med en högkultur så åldrig att den börjat då världen fortfarande skälvde efter den Första konfluxen, några säger att den till och med var äldre. Detta rike bebodes varken av alver, dvärgar eller människor utan en ras vars ursprung var höljt i dunkel och redan börjat dö ut - Magir. Magirs rike var av sådan art att dess like inte ännu setts på Altor. Mäktiga magiska maskiner lät magirerna färda snabbt över hela riket, åkrarna sköttes av mäktiga golems och ljuset flödade nattetid längs dess städers gator. Magir var mäktiga och stolta men deras ras var på utdöende trots att deras främsta magiker försökte få igång fertiliteten hos sin befolkning. Redan 7000 f.O. låg det som en gång hade varit Altors mäktigaste stat i ruiner och städerna som en gång varit upplysta hade mörknat för alltid. Magirerna levde dock fortfarande kvar även om deras kultur fallit.

Slimpaku

Vem kan i sanning veta något om slimpaku och slempukarna? Men redan långt innan människor och alver vandrade i Akrogal fanns här deras hemvist.

Stenarnas ålder (6000-5000 f.O.)

Den första Golwyndakulturen eller Timikulturn.

Staden Timi låg i det som idag är södra Furgia och var den dominerande stenålderskulturen. Trots enkla flintvapen lyckades man inlemma flera andra statsstater till ett fungerande förbund. Detta kungadöme leddes av den legendariska röda kungen. Tack vare att man lärt sig bryta guld och tillverka enkla smycken och föremål av dessa börjar en rundimentär handel med pengar. Vid ca 5700 fO börjar rikets storhet att dala för att slutligen kollapsa.

Trimbusbergens dvärgar

Dvärgarna etablera sig i Trimbusbergen. De klaner som bosätter sig här utvecklar snart ett något mörkare hår, nästan svart, vilket gör att de kommer att kallas Nattväktare av de kringliggande samhällen de handlar med.

Dûmak-Ganzirs stammar

Dûmak-folket var under denna tid uppdelade i flera stammar som ständigt låg i fejd med varandra. De kallade sig för Dûmak-Ganzir - mörkrets söner. I sitt urhem i sydöstra Akrogal börjar deras samhälle allt mer märkas av en ondska. Orsaken till denna ondska har debatterats av Erebs och Furgias lärde länge. En teori menar på att dûmak-ganzirerna vände sig bort från gudarna till att dyrka en ondska så uråldrig att den förekom demonerna, en annan teori menar på att dûmakfolkets gudar smittades av en sjukdom från kaos och detta märkte även deras folk till en blodtörstigt ras.

De första högkulturerna (5000-3500 f.O.)

Den andra Golwyndakulturen eller Gawlakulturen

Staden Gawla, i det blivande Sombatze, hade lyckats bli det dominerande kulurcentrat bland flera små statstater under 4800-talet f.O. Trotts att man använder sig av stenverktyg har man mycket skickliga hantverkare, statsplaner och båtbyggare. Många av de större städerna har uppfört både palats och de stora ziqquraten som fortfarande finns i Furgia. Under 4100-talet f.O. försvagas dock riket men istället för att falla tas dess roll över av statstaten Faori och dess kung Palofar.

Den tredje Golwyndakulturen eller Faorikulturen

Det är under denna tid som Palofar sägs ha utmanat en gasell i kapplöpning för att avgöra ett vad mellan gudarna. Då Palofar vinner till favör för vattenguden Enki beviljas han en önskan. Palofar önskar då att axen i hans segerkrans skulle bära tredubbelt med korn. Den listige Palofar använde sedan dessa ax till utsäde och kunde på så sätt skaffa sig en stort övertag mot andra furstar. Palofar sägs också ha grundat den nya staden Ketori som sin nya huvudstad.

Dûmakfolkets kungadömme

Efter att i de närmaste ha slagit ihjäl hälften av sina stammar och hälften av alla medlemmar i de kvarvarande stammarna, i ett blodigt inbördeskrig, förklarar sig Ykan för överhövding av alla Dûmak-Ganzir. Med hjälp av domesticerade hästar är hans krigare utvilade då de anländer till slaget och tack vare hans blodiga rykte lyckas man förslava de kringliggande folken. Av dessa folk lär man sig att bruka jorden, något som dock endast anses vara värdigt slavar. Man tar också till sig teknik från andra slavar som konsten att bygga städer och havsfart.

Masevabuktens kust

Kusten mot Masevabukten bebos främst av jägarnomader. Dessa nomader lever av jakt och samling. Vissa av dem vågar till och med att jaga den mäktiga indriken. Landet är rikt på både vild frukt och byten. Den enda nageln i ögat är hippogrifferna som har börjat lära sig att det kan löna sig att riva upp ett tält för att få sig ett skråvmål.

Bronsåldern (3500 f.O. - 1400 f.O.)

Trimbusbergens dvärgar

Nattväktardvärgarnas kultur hade utvecklats annorlunda än den i Ereb. Nattväktarnas kultur var på sin höjd vid 3600 f.O. då man hade lärt sig tillverka fantastiska verktyg av Trimbusbergens svarta stenar. Man hade dock fortfarande kontakt med Grynnerbergen vilket gjorde att man på sin höjdpunkt får del av koppargjutningens hemliga konst. Denna konst var dock så pass förödande för nattväktarnas kultur att det uppstod ett inbördeskrig mellan de konservativa stenarbetarna och de progressiva koppargjutarna. Detta krig varade i över hundra år och utkomsten blev att den unika dvärgkulturen försvan och de kvarvarande mörkhåriga dvärgarna tog till sig grynnerbergens kulturella drag. Vid 3500 f.O. hade man återhämtat sig så pass att man återigen kunde bilda ett stabilt rike. Den nya legeringen brons importerades och man försöker att kopiera denna hemlighet genom att blanda i arsenik. Följaktligen blev de första bronsföremålen tillverkade i Akrogal en legering av koppar och arsenik.

Furgia

Konsten att gjuta brons spred sig snabbt inom golwyndas kultursfär. Man lärde sig snabbt konsten från det som i dag är Krun. Denna nya mettallen gav snabbt Faorikulturen ett övertag och man började expandera snabbt på halvön mellan Golwyndahavet och Valgusjön. Då den ledande rollen som tillverkare av bronsföremålen låg på den krunska sidan av sötvattenhavet börjar denna allt mer ta över den ledande positionen. Trotts att stenåldershögkulturen i Faoriam hade utvecklat avancerade byggtekniker och en början till att föra komplicerade matematiska formler och spekulativ filosofi förlorar man sin ledande roll och får nöja sig med att spela andra fiolen under golwyndernas glansperiod.

Dûmak-Ganzirs och Margyl

Dûmakfolkets kungadöme var ett löst hopfogat rike där varje hövding i princip var autonom. Kungen var den hövding som kunde lägga fram anspråk på titel och som inte hade någon opposition, åtminstone efter att han slagit ihjäl den. Dûmakfolket var helt enkelt ett dömt att som folk gå under om inte ett utomaltoriskt väsen hade brutit sig in i Altor 2600 f.O. och trotsat gudarnas vilja - Margyl. Margyl presenterade sig som en gud, och då hans makter var i sanning starka var det få som opponerade sig mot honom. Margyl lyckades också med något som ingen inom Dûmak-Ganzir lyckats med, nämligen att ena folket. Som ett enat folk gav nu Margyl dem namn efter sig - Margylerna. Dûmak-Ganzirs, eller som de nu kallades Margylerna, var ännu ett stenåldersfolk. Konsten att använda metall hade inte nått dem. Margyl visste dock många förborgade kunskaper och lärde sitt folk att använda hemliga och farliga konster inom magisk metallurgi. 2500 f.O. inriktar man sig på att erövra den vackra och fridfulla ön Yndar. Yndar var under denna tid ett blomstrande paradis med överflöd av frukt och bördig jord. Det var dock knappast detta som lockade Margyl. Faktiskt vet man inte vad det var som lockade honom dit. Några källor hävdar att det var det karftiga energiflödet som här bildade några av de kraftigaste maginoderna på Altor. Andra källor menar på att Margyl visste om att här fanns några av de förkonfluxa städerna med deras mörka hemligheter som bäst bevarade.

Kamsunerna

När Margylerna ger sig av efter erövringen av Yndar står inte dessa länder tomma länge. Från det bortre Altor vandrade ett nytt folk in 2000 f.O. Folket kallade sig för Kamsuner och sitt land för Kamsun och man bosatte sig längs med kusten mot Valgusjön. Trotts att de inte fått lära sig bronsgjutningen av golwynderna besatt de redan denna kunskap som de påstod att de själva kommit på.