Garrika
Vid Jaggaracksjöns sydöstra stränder låg en gång staden Garrika. Den var centrum i en av de tre stadsstater som tillsammans med Hisskov och Sanzas grundade Klomelliska Unionen 374 e.O. Ursprunget till Garrika kan spåras till den solvandrerska som var en av Lysande Vägens första missionärer i Klomellien och som grundade ett solkloster som fortfarande existerar på Serafudden på Jaggaracksjöns östra sida. S:ta Inneda hade från Aidne kommit till de fiskande yoleviterna för att berätta om Odos lära bland jorerna i norr. Ljuset spreds med framgång och snart var de etinstrogna många längs kusten av Yolev. S:ta Inneda ville dock inte slå sig till ro med detta och sökte sig ännu längre in i landet där hon kom till den stora Jaggaracksjön. Den spridda befolkningen som fanns här hade lidit svårt under styret till magikerna på Diamor men hela ön hade ett tiotal år tidigare förintats av eld. Många etinstrogna i Klomellien har senare sett detta som ett Etins straff mot magiker som ägnade sig åt svart magi men S:ta Inneda såg det inte som något annat än en gudagiven möjlighet att ge liv åt ett sårat land. Ute på en brant och hög udde invid sjön grundade hon 197 e.O. ett solkloster vigd åt solserafen Erfavel - Livgivaren och härifrån kom hon med sina solnunnor att sprida kunskap och livsglädje (detta gick hand i hand enligt Inneda) i Klomelliens inre. Mörkertiden kunde nu för allvar lämnas. En av de många som kom att studera vid Erfavelklostret var sonen till en handlare från den lilla staden Garrika vid namn Bito. Han lärde sig om statskonst och de mäktiga kvinnor och män som verkat i Kejsardömet Jorpagna, kunskaper som kom att lägga grunden för hans senare egna storhet. Bitos familjehistoria berättade nämligen om en viss Bovos Garrik som sades ha grundlagt staden Garrika och i solnunnornas bibliotek hittade den unge studenten dokument som berättade om en mäktig jorisk statsman kallat Bovios Bitovius Garr. Hemma i Garrika tog Bito så småningom över familjens handelsverksamhet och efter vart kom han att bli en mäktig man och stadens ledare. På sin ålders höst när Bito genom fortsatta kontakter med klostret och dets bibliotek hade kommit till grund med familjehistorien såg han sig mogen att göra allvar av sin dröm. 283 e.O. förklarade sig Bito som Prinshertig Bitovus av staden Garrika.
Stadsstaten Garrika kom under det följande århundradet att växa och lägga under sig hela sydöstra kusten av Jaggaracksjön. Södra Klomellien upplevde vid denna tid i historien en relativt lugn period mellan den fallna magokratin på Diamor och den kommande i Bozsa, triskerna var också de rätt upptagna med inbördes stridigheter, plundringar i Sanzas och krig mot hamurerna. Garrika blomstrade. Mercanerna från norr kom dock med tiden att bli mer närvarande på Jaggarack och garrikerna fick större konkurens på sin handel med Hisskov och Yolev. Det stora hotet var ändå den växande makten till magikerna i Bozsa och detta var huvudskälet till att Garrika tillsammans med Hisskov och Sanzas 374 e.O. ingick vad som skulle komma att kallas Klomelliska Unionen. Det fanns dock en annan maktfaktor i regionen – jordukaerlarna.
Detta var ett folk som länge plågat södra Klomellien med sina plundringar och tributer men de var inte ett lika stort gissel för Garrika som de var för Yolev och Hisskov. Jordukaerlarna kom upp floderna i Yolev och vad som är dagens Nya Arno, drog sina skepp över land och tog sig vidare ner i Jaggaracksjön. Från små befästa hamnbaser, eller reden som de gärna kallades, låg sen hela den stora sjön tillgänglig. Nordborna höll sig dock huvudsakligen till kusten av Hisskov. Skälet till detta var inte Garrikas lilla flotta utan de triskiska pirater som från Jaggaracks nordöstra del redan härjade sjön på sina stridstornförsedda klomuller. Ändå kom jordukaerlarna att orsaka Garrikas fall. Senhösten 412 e.O. när alla trodde att långskeppen dragit sig tillbaka till sina skyddade reden inför vintern kom ett massivt anfall mot Erfavelklostret. Ödet gjorde att Garrikas prinshertig Anovan då befann sig på visit hos solnunnorna och med sig hade han flera riddare från sitt garde och en mindre kontingent soldater. De hade inspekterat befästningsverken uppe på Tretorningen och blev nu överraskande klostrets försvarare. Jordukaerlarna hade tidigare lämnat Erfavel i fred, dels tack vare klostrets svåra läge uppe på Serafudden, dels av rädsla för trisker i ryggen men också då äran i att döda försvarslösa kvinnor aldrig har ansetts som stor hos nordborna. Nu anföll de dock med tjugotre långskepp och prinshertigen skickade ilbud hem till Garrika om brådskande hjälp till klostret. "För Erfavel Livgivaren och Garrikas ära" löd kallelsen. Hela Garrikas här tågade mot norr och lyckades faktisk nå fram innan det var för sent. Jordukaerlarna hade dock intagit delar av Serafudden och huvudstriden kom att ske inne i själva klosterkomplexet. Här föll prinshertig Anovan och närmare hälften av de garrikiska soldater men nordborna var förintade och klostret räddat. Garrika hade lidit en fruktansvärd förlust men kunde kanske ha rest sig - om det inte vore för triskerna. Vilka omständigheter som låg bakom, medveten taktik eller endast olyckliga tillfälligheter, har ingen sen helt kommit till grund med men samtidigt som den garrikiska hären lämnade Garrika anföll horder av trisker staden. Murarna var inte obevakade trots att hären lämnat staden men genom list öppnades stadsportarna från insidan av triskiska medlöpare och Garrikas öde var beseglat. Staden plundrades och befolkningen leddes som slavar in i de triskiska bergen och skogarna.
I dag finns inte Garrika mera men i både Hisskov och i Mercana lever folk som säger sig härstamma därifrån, möjligen även bland Triskas slavbundna. Av den härstyrka som överlevde anfallet på Erfavelklostret stannade några riddare kvar och bildade med tiden Anovaniterorden som fortfarande försvarar solnunnorna på Serafudden, nu inte mot jordukaerler men mot trisker och andra piratfolk. S:ta Innedas solnunnor glömmer aldrig Garrikas hjältemod.