Begravningstraditioner
Diskussion: [1]
Lysande Vägen
Det är sed att inom den Lysande Vägen begrava sina döda – även om det händer att budbrytare och kättare kremeras som en symbol för det eviga straffet som väntar den oförsonlige syndaren. Genom att begrava den avlidne ämnar man låta kroppen, såväl som själen, återvända till det eviga kretsloppet. De som efter sin död gudomligförklaras (d.v.s. blir ansedda som helgon) får ofta sina kroppar uppgrävda och förvarade som reliker, då det anses att kroppen levt så nära Etin att den utstrålar dennes kraft och ljus.
När en person dör för man genast kroppen till den avlidnes hem (eller dylikt). Under fyra dagar hålls likvaka över den döde. Det anses att den dödes kanat fortfarande är kvar i kroppen och förbereder sig på att träda inför Etin. Under likvakan (d. móco) ber man böner över den döde, och håller i åminnelse alla goda gärningar som denne utfört i sitt liv. Man bränner rökelse och sjunger melankoliska hymner. Efter fyra dagar hålls en ritual som kallas sändning, då en riark vägleder den dödes själ till Etins ljus. Omedelbart efter sändningen begravs den avlidne.
Begravningar sker traditionellt på ett bergs västsida (den sida som solen går ned över, vilket symboliserar livets slut). När inte berg finns att tillgå anordnar man en begravningsplats en bit väster om samhället. Begravningsplatsen kan sålunda ligga en bra bit från byn, och man går i procession med liket under hymn och bön till begravningsplatsen. En sådan begravningsplats har alltid välsignats av en bontisâl, och anses mycket helig.
Enligt den Lysande Vägens lära står sedan den avlidnes själ inför domarserafen Angarion i sex dagar, då hans tankar, ord och dåd vägs på den gyllene vågen. Under dessa sex dagar håller familjen normalt daglig bönevaka vid graven. Man offrar mat och dryck så att den avlidne har styrka under "rättegången". Det är också sed att man på årsdagen av en familjemedlems eller väns bortgång samlas vid graven och håller ”eromelle”, en rituell måltid där man håller den avlidne i åminnelse och ber böner. Detta har på vissa håll lett till att man håller stora festmåltider på en konungs eller exarks dödsdag, gärna i närheten av dennes grav.
Man begraver som regel inte i kistor, utan bär liket på bår till begravningsplatsen, och firar sedan ner båren och kroppen i den grävda graven. Förmultningen av kroppen sker sålunda ganska snabbt, och kroppar som begravdes för 100 år sedan finns i stort sett inte längre – så begravningsutrymme är inget större problem. Endast helgon och folk av högt anseende begravs i stensarkofager. På Aidnehalvön är det inte sällsynt att kungar, hertigar och dylikt låter sig begravas i kryptor under pemoden i soltemplen, så att deras kroppar ständigt vilar i Etins ljus. En vanlig gravplats, däremot, utmärks av en minnessten eller upprättstående träbricka men den avlidnes namn. Ofta placerar man också bönedukar som små vimplar vid en familjemedlems grav. Det är inte heller ovanligt att smycka graven med blommor eller hälla helig olja över den. Då det inte är ovanligt att man begraver flera kroppar i samma grav, dock efter att de tidigare kropparna förmultnat, kan det vara ganska svårt att hitta rätt bland de många minnesmärkena.
Om lämningar efter den döde
Ett helgons kvarlevor eller tillhörigheter anses fungera som en stark länk till Etin och det ljus som helgonet levde i. Eftersom helgonet anses ha stått nära Etin kan man ta del av helgonets kraft och rättrådighet genom att vörda dess reliker och tillhörigheter. Det ljus som uppfyller en varelse som vandrar nära Etin sägs förbida i kroppen även efter döden och sändningen. Därför anser man sig kunna ta del av detta odödliga ljus genom att ära helgonet och bedja vid deras reliker.
Unga Gudarna
Parbagerna i Hynsolge
Gamla Gudarna
Golwyndakulturen
...balsamerade man sina döda och placerade ett mynt avsedd för Dödsängeln i den dödes munn... [5]
Kejsardömet Jorpagna
De döda brändes och askan lades ner i lerkrukor tillsammans med ett mynt. Lerkrukorna förvarades i stora offentliga kolombarier. [6]
Erebos och Fraschikelkyrkan
Felicien
Æsìrtron
Ransard
Om sardernas gamla gånggrifter: [10]
Triska i Klomellien
Hamur i Klomellien
Krun
Om katakomber med renätna skelett: [14]
Nargur
Från att tidigare ha begravt sina döda i högar eller stengravar bränner nu alltid nargurerna sina döda. Denna förändring i begravningstradition skedde som en följd av fruktan för smitta från skrethsvamp och uppstånden av skrethingar (likätare).