Erebs historia

Hakkai
Karta
Invånarantal	ca 11 000
Befolkning	92% människor, 7% ankor, 1% övriga
Huvudstad	Montagor
Styrelseform	plutokrati
Exportvaror	Tyg, kryddor, slavar, vapen, exotiska föremål, material
Importvaror	Allt ovanstående, vulkanaska
Armé	Stark piratflotta, stark stadsvakt
Religion	Flera olika
Övrigt	Ung statsbildning där pirater är fria medborgare

Geografi

Hakkai består av porösa berg som skjuter upp från havsbotten och bildar en större huvudö samt flera mindre småöar. På den östra sidan av huvudön bildar klipporna en skyddad vik där man har byggt en stor stad på ögruppens minsta öar, som fått namnet Montagor. Bergens porositet har medfört att regnvatten sugits upp av marken och trängt ner i berget, för att sedan urholka små sprickor till stora vattenfyllda fickor. Detta lagrade vatten silas sedan genom berget och sipprar ut i grottor som står i förbindelse med ytan, där det bildas sötvattenskällor. Norra halvan av huvudön Rihadon är klippig och ganska karg, medan sydsidan har slipats ner av uppfångat regnvatten och är därför något flackare. Ett bälte av skog löper över öns mitt, men den har avverkats till större delen under byggandet av Montagor. På öns västra sida finns en fiskeby i bukten och bland klipporna i östra viken finns ett dolt piratläger där Piratkaptenen Dorovich ”Blodskägg” Rauto håller till.

Klimat

Hakkai har ett kopparhavsklimat med stora chanser till västliga vindar som passerat Anderos udde. Klipporna på Rihadon bromsar upp vindarna, vilket gör att Montagor ligger skyddat från de värsta ovädren. Det gör det även lättare för sjöfarare att ankra upp i östra viken, då det är trångt i Montagors hamn. Nederbörden är relativt lätt precis som i övriga Kopparhavet. Regnet fångas upp av Anderos höga kalkklippor och även Rihadons nordkust. Regnskuggan är dock inte så allvarlig att den hotar påfyllandet av sötvattenskällorna.

Historia

44 e.O?

En samlad flotta av orchgalärer anfaller Montagor…

174 e.O

I början av året finner en zorakisk expedition sötvattenskällor på Hakkais huvudö Rihadon. I slutet av året finner man ytterligare källor på några mindre öar på Rihadons östsida.

Staden Montagor grundas.

196 e.O

En kardisk flotta mellanlandar i Montagor under korståget mot Efaro.

275 e.O

Lysande vägens andra korståg mot Efaro passerar Montagor på vägen för att fylla påsötvattensförråden.

287 e.O

Det tredje korståget gick mot Morëlvidyn. Man stannar i Montagor för att reparera och fylla förråden.

353 e.O

Det fjärde korståget gick även det mot Morëlvidyn.

Montagor besöks på vägen dit.

392 e.O

Den feliciska flottan krossar den kardiska, varefter man blir tvungen att överträda Hakkaikolonin till Felicien.

576 e.O

Hakkai köps loss från Felicien och bildar en självständig stat.

590 e.O

Den Första Eskadern anfaller Montagor och flera fartyg och en pir sätts i brand. Man jagar dock bort dem utan större mansförluster.

Rihadon

Rihadon är Hakkais största ö och hem för såväl fiskare som pirater. Rihadon var den ö som koloniserades först i Hakkai efter att man hittat dess sötvattenskällor. På ön finns en fiskeby och Piratkaptenen Dorovich ”Blodskägg” Rautos tillhåll.

Östra viken

På Rihadons östra sida finns en stor vik med en sandstrand som sakta övergår i klippor mot norrsidan. Åt väst så kan man bortom den guldgråskimrande stranden finna små buskar och sedan gräs som klamrat sig fast i berget. Längre upp på ön blir vegetationen något tätare, men det är ändå en klippö som saknar bördighet. Kalkstensklipporna på norrsidan är kantiga och på vissa ställen t o m vassa. Längs mittpartiet ligger ett bälte av små mörkgröna buskar som ger färg åt den gråvita ytan.

Piratlägret

Längst in i viken har det bildats en skreva mellan klipporna med branta väggar, som är precis lagom för ett segelfartyg att ta sig genom. Skrevan är dock ganska svår att se om man inte seglar in på den grundare delen av viken, vilket de flesta låter bli, då Rihadon inte är av intresse. För den djärve som vågar styra sitt skepp in i mörkret så når man efter en bit en liten lagun med en omkrets på 100m. För att slussa skeppet mellan klipporna krävs det att man har karlar på land som håller riktningen med långa tåg.

Lagunen

Bland klipporna har det bildats en grund lagun som nätt och jämt håller skeppen flytande vid lågvatten. Överallt går väggarna rakt upp, utom i nordöst där det finns en liten överväxt strand. Längs lagunens kant har man pålat en kaj runt om varvid det oftast ligger åtminstone ett par piratskepp. Kajerna slutar i ramper ner på stranden som har ett däck av flätade rötter, så att man inte ska halka. Från stranden skjuter det ut en mindre brygga för jollarna. Det går stegar här och var från kajen upp efter väggarna, till små skrevor bland klipporna. I dessa sitter det vaktposter som ser till att inga inkräktare tar sig in i lagunen. Under dagen har man endast tre vakter, medan man har sex stycken under natten. Dessutom så patrullerar man området med jämna mellanrum. På kvällen brinner stora facklor längs kajkanten som lyser upp platsen och framkallar en mystisk atmosfär.

Stranden

Den lilla sandstranden har med tiden blivit överväxt av knotiga buskar som gjort den svårframkomlig. Längs vänstra kanten har man huggit upp en smal gata som leder fram till en grottöppning som man först inte kan se från vattnet. Grottöppningen flankeras alltid av en vakt på vardera sidan som tänder facklor om kvällen. Intill grottöppningen finns även en upprensad grillplats omgiven av stenar och stockar att sitta på, samt en eldstad.

Grottan

Vid den nordöstra stranden av lagunen har piraterna funnit en naturlig kalkstensgrotta som man modifierat något för att passa deras behov. När piraterna inte går vakt, så befinner dem sig oftast i grottsystemet.

Grottgången

Grottöppningen blir snart större och en gång leder rakt in i berget. Den delar sig längre fram i ett Y med boningsdelen åt vänster respektive Plundrarnas hall åt höger. Grottgången är ganska fuktig och det sitter stora mängde droppsten i taket. Golvet är dock någotsånär jämnt sedan Kapten ”Blodskägg” en gång snubblat och förbannat dess grovhet. Det finns fackelhållare med jämna mellanrum som tänds vid mörkrets infall.

Boningsdelen

Om man går en bit in åt vänster i grottsystemet så kommer man efter en liten bit fram till ett skynke av segelduk. Duken hålls upp av en träpinne som går tvärs över taket och går att skjuta undan. Bakom duken finns ett någorlunda rektangulärt rum med fyra våningssängar på vardera sidan och ett bord i mitten. Vid bordet sitter oftast några pirater och spelar eller samtalar. Bortom första sovsalen ligger ett mindre rum med skafferi och en bänk för beredning av råvaror. Maten lagas utomhus eftersom man saknar möjlighet att bygga en skorsten. Den andra sovsalen sitter ihop med det mindre rummet, men grottan har formats på ett sådant sätt att en naturlig skiljevägg uppstått. I den andra sovsalen finns sex våningssängar och en del utrustning längst in.

Plundrarnas hall

Här samlas piraterna för att rådslå och festa. Hallen fungerar även som boning åt Kapten ”Blodskägg”. En kort gång leder fram till en stenvägg med en trätrappa som går upp till hallen ovan. Hallen är 20m lång, 10m bred och det är hela fyra meter upp till det något välvda taket. I hörnet med trappan står ett kraftigt långbord som sett sina bästa dagar. Både knivar och svärd har stött dess kanter, och ölen har missfärgat dess yta. En gång i tiden var detta praktfullt stöldgods, men i dag bara armbågars viloplats. Till höger har man hjälpligt hackat ut en sittplats i stenen, men den har ersatts av en riktig västerländsk tron i ädelträ. Uppå denna tingest sitter allt som oftast Kapten ”Blodskägg” när han tilltalar sina undersåtar. Framför den höga tronen har man pallat upp ett uttjänt roder som får tjänstgöra som bord. Bortom detta möblemang finns en stor träställning som består av sex stycken stolpar och bjälkar mellan dessa i taket. Från bjälkarna hänger olika fina tygstycken från hela Ereb i en märklig komponering. Ovanpå träställningen har man spänt upp en stor segelduk som avleder fukten från taket. Inne i kojan bor Kapten ”Blodskägg” själv när han är i lägret. Här finns ett enkelt skrivbord täckt av kartor, sjökort, passare och liknande. I högra delen står en praktfull, komplett himmelssäng och bredvid den en pall. Mot mitten av den bortre tygväggen står en jättestor träkista på en hög av sten som pallar upp den från grottgolvet. Kistan är mycket hållbar, då den är tillverkad i ek och järnbeslagen på både in och utsidan. Låset tillhör inte heller det normalaste, utan är dvärgtillverkat. Det ser dock inte ut att ha suttit där från början. Kistan innehåller allt det guld som piratgruppen samlats på sig genom åren, och det är en hel del. Det är dock ytterst få som vågar sig på att försöka stjäla den av respekt och fruktan.

Fiskebyn

Allt sedan den zorakiska expeditionen landsteg på Hakkai i början av år 174 e.O har denna by funnits här och bedrivit fiske i, mer eller mindre, stor skala. Expedionen upptäckte sötvattenskällorna på Rihadon före de montagoranska, vilket ledde till att man grundade denna lilla by för att kunna försörja sig under vistelsetiden. Efter att man i slutet av året upptäckt sötvattenskällorna på Montagors öar, så stod byn för utfodringen av arbetarna som byggde staden. I dag förser man stadsborna och kockarna med nyfångad fisk från öarnas kuster och djuphavet. Priserna är rätt höga eftersom man vet att det är svårt att få tag på annan färsk mat och att folket är förmöget. Fiskebyns största fiskarkapten heter Allran Sagittfäktare och har fyra skepp i sin flotta. Allran är äldste i byns lilla råd, där man beslutar i centrala frågor vid behov. Byn är dock för liten för att få skicka en representant till Hakkais råd. Det enda påtryckningar man kan göra är att strejka, men då är man rädd för att piraterna skulle ta saken i egna händer och plundra dem. För nuvarande försöker man hålla sig på god kant med staden och hålla sina leveranser.

Källorna

På Rihadon finns Montagors näst största samling av sötvattenskällor, som lade grunden för den zorakiska närvaron som senare ledde till den fria staten Hakkai. Strax norr om fiskebyn ligger tre stora källor försörjda av Rihadons kalkstensklippor. I början användes källorna flitigt av de zorakiska kolonisatörerna till skeppsförråden och arbetarna. Efter upptäckten av källorna på Montagors öar övergick man snabbt till att bruka dessa istället. I dag används källorna främst av fiskebyn, vars kvinnor bär hem vattnet under kvällen. Det är dock många skepp som ankrar upp vid östra stranden och ror iland för att hämta vatten, eftersom det är trångt i Montagors hamn. Källorna vaktas av en äldre man vid namn Viclannan som bor och lever vid dessa. Han kommer egentligen från Cereval, men har tröttnat på stadsstaternas krig och begett sig hit för att få lugn och ro. Han är en fridfull människa som gärna småpratar lite grann och hjälper till. Han är dock ingen pratmakare och gör sitt bästa för att inte störa de passerande resenärerna. Viclannan är ganska kort och på gränsen till mager. Han har långt, lite ovårdat, brunt hår och begynnande skäggstubb. Han lever av fisk från den intilliggande byn, som han betalar med kopparstycken som Hakkairådet ger honom för vakttjänsten. Han begär dock inte mycket, bara så han klarar sig och kan ta en resa in till flickorna hos Fru Nemra ibland (se Glädjeön).

Skogen

Närmast Rihadons grå klippor löper ett hårt åtgånget skogsbälte som klamrat sig fast i det tunna jordlagret. Skogen består av barrträd och inte speciellt tät på grund av den ganska karga omgivningen. Från början användes den av zorakiska arbetare under uppbyggnaden av staden Montagor. Man högg ner större delen av den och skeppade färdigt virke över till småöarna på östsidan, där de användes till kajerna och husen. På senare tid har rådet beslutat att man ska köpa in timmer från Kopparhavsländerna eller Morëlvidyn istället vid byggnationer för att inte bli av med skogen helt. Dorovichs pirater har brukat en del av beståndet i byggandet av piratlägret och Hakkairådet tar bränsle till stenbrottet härifrån.

Stenbrottet

Nära Rihadons västra udde har rådet ett mindre läger vid klippornas fot. Här bryter man sandsten som sedan bränns i ugnar för att utvinna material till cement eller huggs till block. Cement blandas till på beställning från stadsborna av någon av de tio arbetarna som jobbar här. Cementen fraktas sedan på koggar tillsammans med sandstensblock till Montagor där de används till husbyggen. Varken cementen eller stenblocken exporteras, men däremot importerar man vulkanaska från Caddo via handelshuset Dunian. Askan blandas i cementen för att göra den vattenhärdigare vid krävande byggen. Dunian gör en oförskämt stor intäkt från denna handel, vilket retar rådet och de andra köpmännen. Askan är värdelös för dalkerna, så Dunian kan köpa upp stora mängder för en billig penning och sälja den mångdubbelt dyrare i Montagor.

Montagor

Jag kan inte nog beskriva den lättnad jag känner över att jag äntligen lämnat min förskräckliga hustru

för ett friare liv på de vidsträckta haven. ”Jag ska leva för att hedra dig i resten av vårt liv”, sade hon sarkastiskt vid vårt arrangerade bröllop. Jag förstod redan då att min tid var ute och att jag en dag skulle bli tvungen att fly. I desperation tryckte jag några silverstycken i handen på en köpman i Familjen Modenetis tjänst. Bättre att en pirat tar mig hastigt av daga än min hustru genom en livstid av gnäll.

En tamp piskar mot seglen. Vindarna har stått oss bi och fört oss österut förbi den beryktade Anderos udde. I fören siktas Rihadon, meddelas kaptenen. Montagor ska tydligen ligga i dess hägn enligt trubaduren som slagit följe med oss. Han har kommit för att spela och sjunga en tid på de många krogarna i hamnen.

Baksidan av den klippiga ön är nådd och jag ser en ö rakt fram, helt omgärdad av mur. Det kan icke vara annat än en befästning, ty den har gigantiska torn med stora träkontraptioner på taken, som förefaller vara någon slags slungvapen. Det står klart för mitt öga att paranoida pirater har lagt beslag på staden. Mängder av fartyg har nödtvunget ankrat vid Rihadons strand då de inte blivit insläppta.

En galärlots möter oss vänligt och ror oss utan vidare diskussioner mot hamninloppet. Runt omkring mig springer sjömän som besatta för att ta ner de stora seglen. Personligen så förstår jag inte varför vi helt enkelt inte kan segla rakt in. Hamninloppet ser onekligen ut att kunna svälja allt som en skeppsbyggare kan frambringa; Omgärdad av torn stora som hela barfredar.

Synen jag nu möter är helt överväldigande. Hamnbassängen är som en labyrint av pirar som sticker in från alla håll. Vid inloppet ligger stora galärer vid kajen med slungvapen ombord och svarta flaggor vajande i toppen. Under en skog av master samsas skepp som kan ses i Kardien med dessa underliga småbåtar från östliga barbarländer.

En tung karack dras ut ur hamnen på andra sidan mittornet. En mörk man i skinnväst ger mig ett tandlöst flin, en kapare att döma av deras fana; En tudelad sjöorm som fallit för en sabel. Vår lots navigerar med vana förbi en pir där en skara soldater hälsar köpmannen med en viss nyfikenhet i blicken. Det har sagts mig att även soldaterna i denna stad tjänar så pass bra att de kan unna sig ett smide en bit in i karriären.

På kajen där vi lagt till står en hop något sånär självrådigt kvinnfolk och kråmar sig. Fartygschefen leder mig bryskt av landgången där jag stannat för att insupa oset från den spännande matkulturen. Främmande kryddor blandas med den sällan tilltalande doften från kanalerna. ”Schas, vanvördiga kvinna!”, får jag förskräckt ryta åt ett fruntimmer som lagt armarna om min dyrbara hals.

Ett råbarkat skratt når mig från en mörkhyad herre i bar överkropp. Han nedlåter sig nog till vad som helst, men inget jag säger, ty han har en lång kniv i bältet. Köpmannen Othihand hade varnat mig för att släppa lös tungan i en stad där ingen ser snett på en dråpare. Tvivelsutan kommer vistelsen att kräva en god del av mitt tålamod, men jag tror inte att jag är färdig än med Montagor. Inte på ett bra tag…

Förvaltningen

Hakkais styre består av Rådet, som beslutar i större frågor som rör hela staten, och Administrationen, som tar hand om de mindre frågorna som främst rör Montagor som stad.

Administrationen

Montagor har en mindre stab av dugligt folk som sköter administrationen. Till deras ansvarsområden hör stadsvakten, organisation av försvar, stadsplanering, hamnskatt och tullindrivning. Det övergripande ansvaret ägs av stadens borgmästare, som väljs var fjärde år av de styrande handelshusen. Nuvarande borgmästare är Noldor Stångfist den yngre.

Hakkais styre

I Montagor finns ett råd bestående av överhuvudena i familjerna Modeneti, Hyperbald, Dunfjat och Domino, piratkaptenerna ”Blodskägg” (se Rihadon), ”Kopparvandalen” (se Köpmännens ö), ”Glesskägg” (se Norra hamnen), samt ett antal rådgivande poster som beskrivs nedan. Rådets ordförande är den montagoranska handelsmannen Gorvill Hyperbald, som har i uppgift att sammankalla och organisera rådsmöten. Följande personer är rådgivare åt Hakkais råd.

• Borgmästare Noldor Stångfist - Representerar Montagors administration
• Magister Bastifar Dyning - För havsmagikerakademins räkning
• Syr Demodred Jameikos - ?

Rådets uppgift

Hakkais råd beslutar om allmänna skatter, val av borgmästare och utdelande av kaparbrev. Den allmänna skatten är väldigt låg, eftersom det gynnar rådets medlemmar och statens tillgångar är tillräckliga. Kaparbreven inbringar en så stor summa att man inte behöver bekymra sig om den ekonomiska biten i nuläget. Handeln går lysande och alla är nöjda med den nuvarande skatten, som är betydligt lägre än under det feliciska styret. Kaparbreven är helt officiella och innebär en stor trygghet för piratkaptenerna. De utfärdas varje år och brukar kosta 900sm med en skattesats på 20 %. Dessa ger piraterna rättighet att plundra icke allierade fartyg för att sedan sälja stöldgodset i Montagor. Ofta handlar det om mycket stora summor pengar, som sedan staten tar det mesta av för att finansiera nya projekt.

Taxor och bestämmelser

Det mesta är tillåtet i Montagor så länge det inte skadar någon, för staten, betydelsefull person. Av den anledningen så saknar man ett riktigt lag- och bestraffningssystem. Det är alltså tillåtet för två kaptener att göra upp på gatan, så länge det inte stör någon. Men det är inte tillåtet att kölhala Borgmästaren när han höjt hamntaxan. Magiker är inte förbjudna i staden, men det finns ett krav på registrering av dessa. Det är tillåtet att utöva magi, men för säkerhets skull vill man ändå hålla koll på dem. Hamntaxan är två silvermynt för att ligga i hamnen eller fem silvermynt för att ligga vid allmän kaj. Det finns inga särskilda bestämmelser kring att ligga vid en privat kaj, men det sker på egen risk. En piratkapten reagerar förmodligen ganska kraftigt på en sådan handling och hugger loss förtöjningarna, medan en köpman kan antas begära en mindre ersättning.

Stadens försvar

Stadsvakten

Montagors stadsvakt är mycket stark, då man har rekryterat dugliga krigare för att kunna använda dem som soldater i krigstid. Den goda ekonomin tillåter att man anställer förbipasserande legosoldater, som inte sällan har erfarenhet från inbördeskrig och andra dispyter. Normalt patrullerar stadsvakten hamnkvarteren och runt de inflytelserika personernas bostäder. I krigstid så sköter dem istället de fasta projektilvapnen och försvaret av land. Skulle något oväntat hända på Rihadon, så kan man även förstärka piratflottan med några härkarlar. Stadsvakten förfogar över ett antal byggnader runt om i staden och lever ett gott liv jämfört med många andra städers vakter. Den viktigaste av dessa byggnader är Stadsvaktens högkvarter som ligger i kvarter 23 (se nedan).

Flottan

I Montagors hamn ligger alltid som minst tre piratgalärer i beredskap. Flera större piratgrupper turas om att tillhandahålla dessa under en kortare period var. I gengäld får piratkaptenerna tillgång till skattepengar som kan användas till reparation av sina skepp. På detta sätt slipper handelshusen själva hålla med krigsfartyg och soldater, samtidigt som piraterna kan passa på att rusta upp skeppen i en trygg hamn. Dessutom så har även de svarta piratankorna åtminstone tre långskepp redo att hjälpa till vid behov. I händelse av krig så medför uppgörelsen att staten har tillgång till alla skepp som man kan frambringa. Detta blir en mäktig och stridsvan flotta som trots sina medlemmars stundtals tvivelaktiga disciplin kan mäta sig med de flesta andra nationers.

Befästningen

Staden omges av en tjock stenmur som står på väldiga fundament i samma material, nedsänkta till botten. Vid byggnationen så var man tvungen att hyra in hajmän för att kunna placera fundamenten rätt. Detta gjordes i hemlighet för att inte skrämma upp befolkningen eftersom hajmän inte har så gott anseende hos människan. Muren är sex meter tjock och sträcker sig i genomsnitt åtta meter ovanför vattenytan. Muren har försvarstorn med jämna mellanrum som har en diameter på hela 20m. Dessa är ett par meter högre än muren och har två våningar vardera med skottgluggar. Ovanpå varje försvarstorn finns en roterbar trebuchet eller katapult som kan användas mot större anfallande flottstyrkor. Muren patrulleras på dagarna av tre grupper med stadsvakter och fem på kvällen. Vid hot bemannas varje aktivt försvarstorn med två till tre grupper, samt en på taket.

Huvudinloppet

Huvudinloppet flankeras av tre stycken jättetorn med 30m diameter. Härifrån kan man reglera pålsystemet som skyddar hamninloppet vid annalkande hot. Pålarna är gjorda av jättelika träd från Morginnerskogen som är monterade på en tjock järnaxel. Man använder tyngden hos kättingen som löper mellan pålarna för att hålla ner systemet mot botten, för att sedan hissa det och låsa fast det mot ett mothåll på tornen. Huvudtornen är alltid bemannade med en grupp stadsvakter vardera. I krigstid tredubblas detta antal för att kunna sköta pålsystemet och krigsmaskinerna samtidigt.

Bakinloppet

Bakinloppet flankeras av två försvarstorn som även dem har ett pålsystem. På grund av Öarnas natur så är detta inte lika hårt bevakat som huvudinloppet, eftersom det är väldigt svårt att effektivt landstiga och tränga in i staden genom labyrinten som de utgör. Tornen bemannas på samma sätt som huvudtornen.

Arkitektur

På grund av att Montagor är delvis pålat och att staden hyser många olika folkslag har en säregen arkitektur skapats i dess hägn. Under det zorakiska styret var Montagor till största delen militärt inriktat. Därför är byggnaderna som finns kvar från denna tid bastant byggda, på gränsen till befästa. Man nyttjade konsten att genom bränning av sandsten tillverka cement, med vilken man kunde sammanfoga stenblock och skapa solida hus. Innan muren var färdigställd så befäste man även de största husen för att skydda mot plundring.

I början byggde man mitt på Montagors småöar, men eftersom staden växte förflyttade man sig ut mot kanterna för att få rum med alla handelshus och baracker. När öarna blev alltför trånga beslutade man sig för att nyttja Rihadons timmer till att påla havsbottnen för att skapa mer ytor att bebygga. Med det mödosamma bygget av muren i åtanke besparade man sig behovet av stora stenfundament och lät istället bygga hus av trä där ingen fast mark fanns.

Staden har fortsuttit att växa och gränsen för hur djupt man kan påla är nådd. Därför har man till synes klämt in hus på de ytor av öarna som ansetts vara lediga. För att bekämpa den ökande brandrisken återupptog man bruket av cement och sandstensblock vid husbyggena. Eftersom de nya, privata uppförarna, saknade behov av befästningsverk och gallerfönster har man anammat en smäckrare stil och dragit god nytta av intjänat guld.

Det finns ytterligare spår av den zorakiska tiden som man kan se när man vandrar över gator och torg. Riksmarskalken lät uppföra statyer av helgon där han fann det passande under sitt styre. Delar av dessa statyer finns kvar på olika håll runt om i Montagor, men få är intakta. Dessa har antingen råkat ut för stridsskador eller så har någon förgrymmad herre som rivit omkull dem för nöjets skull.

Byggnadernas utformning

De zorakiska husen är stora och bastanta med kraftiga knutar av stora, fyrkantiga stenblock. Fönstergluggarna är ofta gallerförsedda med interna fönsterluckor. Taken är noggrant armerade och tegelförsedda, omgärdade av spetsiga smidesjärn. Ytterdörrarna är bastanta och ofta tillverkade av importerad ek.

De pålade trähusen är omsorgsfullt oljade och härdade mot kopparhavets vilda sinne. De rikare familjerna har låtit snidare dekorera sina hus för att få lysa i jämförelse med sina grannar. Då pengar inte är en bristvara har det på vissa håll övergått till försök att bräcka varandra med överdådiga portaler och balkonger.

Precis som med trähusen har det växt fram många vackra stenhus på senare tid. Man har en förkärlek till smäckra valv och inlagda figurer i väggarna. Till de dugliga smedernas lycka har det även länge tillhört modet att smycka med snirkliga smiden vid öppningar och knutar. En genomgående detalj i den montagoranska arkitekturen är lyktorna som hängs på spett från knutarna för att lysa väg åt husbonden eller besökare.

Köpmännens ö

Krämarpiren

Krämarpiren namngavs något föraktfullt av piraterna för länge sedan och sedan har namnet stannat kvar, något som köpmännen inte är fullt så nöjda med. Men det råder inte någon vidare hostilitet över detta, så länge piraterna håller sig till att kapa konkurrenterna och skydda staden.

Från Krämarpiren lastas och lossas de stora handelshusens varor. Här ligger alltid fullt med fartyg och vissa tvingas även ankra utanför. På den långa piren ligger flera magasin som är starkt bevakade av stadsvakt och inhyrda legosoldater.

Krämarpiren byggdes först av alla pirar och var från början avsedd för de zorakiska krigsgalärerna. Den träffades dock av flera brandbomber från ett krigsfartyg i Den första eskaderns flotta 590 e.O och byggdes sedan upp av Borgmästare Arghest Najer under den första av sina ämbetsperioder (588-592 e.O).

Ankornas pir

Ankornas pir är en ständigt expanderande del av staden. Mängder av handelsfartyg och piratskepp ligger runt omkring den. På piren finns många mindre lagerhus, främst bevakade av inhyrda bruna ankor, men även några speciellt anställda bruna ankor från stadsvakten. Anledningen till detta är att människor och ankor inte alltid drar jämnt.