Ordnar - diskussion

[birkebeineren]

Jag är övertygad om att det i Kandra finns beskrivet hur de Unga gudarnas representanter klär sig.

Här finns även symboler som används av de olika gudarna och förmodligen även deras prästerskap. Förslagsvis använder vi dessa rakt av utan att sätta dem in på den traditionella trekantiga hjärtsköldsbakgrunden. Både munkar och präster beskrivs.

Sedan har vi den officiella och föga kända Karlsordens vars moderskloster ligger i Nordöstra Zorakin.

Om jag minns rätt så var den ordens heraldiska vapen Elendils stjärna! Och vill jag minnas på blå botten men där är jag väldigt osäker. Går det att ordna ordensvapen och ordensdräkt för dessa jeppar (sneglar åt Snibbens håll)

I äventyret Skönheten och odjuret finns bilder på hur munkarna klär sig. Vida kåpor (utan något symbol på framsidan verkar det som - men kanske på baksidan!!), rakade huvuden och långa svärd i bälten.

[Mikael]

Solfararorden, hade de någon gemensam heraldik Birke?

[birkebeineren]

Jag hade tänkt mig pilgrimsmusslan som heraldisk märke för De mot solen farande och för ljusets bevarande i öster ärade riddares sammanslutna orden - Solfararorden.

En mussla i svart mot vit bakgrund.

Exempelbilder:
http://www.google.com/search?q=heraldic ... 80&bih=682

[Fafnir]

Ni ser den gula solen på blå tunika va?

[Gabriel]

Plats för en till riddarorden längs den Lysande Vägen?

Vad vet vi egentligen om Odo's kroppsliga moder? Vad sägs om en riddarorden tillägnad 'Modern'. Dvs ex som en riddarorden dedikerad till 'Gods moder'.

Har en del stuff ang. det om någon tycker det är en bra ide.

[Mikael]

Spontant känns det för kristet. Odos föräldrar har ingen särskild plats i LV på det vis heliga modern hade avs Jesus.

[birkebeineren]

Frågan om hur LVs munkordnar ser ut och är organiserade har dykt upp i Fil-Tofia tråden. Inte mycket är skrivet om dessa men här och var finns material att utveckla.

Från wikin:

S:t Dericusregeln
Den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under. Utformad av S:t Dericus på 200-talet e.O. Ordnar tillhörande den aidniska grenen av Lysande Vägen följer levnadsreglar som i större eller mindre grad följer S:t Dericusregeln.

Då munkar och nunnor i den aidniska grenen alltid tillhör en särskild orden som välsignats av exarken lyder de formellt under sitt klosters överhuvud, som i sin tur lyder under ordens stormästare. Denne svarar till ordû-kerîgassen i Ekeborg, även om en orden oftast besitter en stor del självständighet.

Ordû-kerîgassen (från "ordû" - orden) - Ordnarna
Nuvarande innehavare: Hans helighet Hugil Strang av Kastellien (kardier)

Följande är de korrekta tituleringarna för de olika ämbetena inom den aidniska grenen:

Munk: “Broder NN” (om klosterföreståndare, “Fader NN”)
Nunna: “Syster NN” (om klosterföreståndarinna, “Moder NN”)

Ämbetskläder - Solnunna

Ämbetskläder - Solmunk

Ett kloster (eller mer specifikt, solkloster) är det heliga tillhållet för munk- och nunnekommuniteter. Ordet kloster kommer från den kejserliga jorins klawshtrum - "avskild plats, stängd dörr". På Caddo kallas dessa helgedomar för apidioler, men detta dalksika ord används sällan på fastlandet. Man gör skillnad på munkkloster och nunnekloster då män och kvinnor aldrig delar bostad inom de religiösa ordnarna. Det var munken S:t Dericus som på 200-talet e.O. noga skrev ner hur kloster skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på de flesta håll. Först och främst skall ett kloster helst inte byggas i en stad eller by, utan en bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt klostret, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar ett bytempel, men är i regel högre. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i bytempel och solkatedraler. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta kloster har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna eller nunnorna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas eller nunnornas boplatser. De delar aldrig rum utan har sina egna i närheten av klostret. Man samlas till gemensam bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. Ett kloster styrs av en dédo (dalkiska för ”fader”) eller áma (dalkiska för ”moder”) som är ansvarig för sina bröders eller systrars andliga utveckling.

S:t Dericusklostret, fyra mil norr om Indarsol, Zorakin

Att vara skolad har alltid varit av stor vikt inom den Lysande Vägen, då profeten Odo själv sade att “Vägen till upplysning är vishet, och vishet kommer genom meditation, bön och flitigt läsande.” De första läroplatserna var apidiolerna (solklostren) på Caddo, där munkarna lärde befolkningen att både läsa, skriva och räkna. Ganska snart blev det också riarkernas uppgift att utbilda personer i sina riarkât, och de s.k. tempelskolorna bildades. Högre utbildning förlades till städerna där man vid katedralerna samlade samman sina främsta skolaster, och bildade de prestigefyllda katedralskolorna.

Klosterskolor
Idag fungerar klosterskolorna framför allt som läroplatser för elever som vill fördjupa sig i teologi, dalkiska, historia och metafysik. Det är vanligtvis personer som planerar att initieras som solmunkar eller riarker som studerar vid klostren, då utbildningen utmärks av strikt bönedisciplin och inte så sällan viss askes. Det är relativt billigt att studera vid klostren, och det är inte ovanligt att hela utbildningen betalas av bontisâtet, om eleven verkar lovande. Däremot är klostren relativt kräsna när det gäller vilka elever som antas - endast de som tros klara av klostrets disciplin utan att knota kommer in. Klosterskolorna har producerat alltifrån milda helgon som S:t Gendro den Barmhärtige till den nitiske pûr-kerîgassen Yvein Hevel av Krerex.

(Om LVs övriga utbildning: http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... V.C3.A4gen)

Sen finns de olika ordnarna, flera namngivna men alla nästan outvecklade. Det som finns skrivet är bara en vag skiss. En lista finns i wikin med länkar vidare till varje ordens huvudartikel:

http://erebaltor.se/wiki/index.php?titl ... unneordnar

Utöver detta finns säkert mer information här och var i trådar och artiklar.

[birkebeineren]

Solmunkarna på Caddo skiljer sig från de på Aidne men ordensväsendet har samma ursprung och troligtvis är det fortfarande stora likheter.

Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.

En av dessa var káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.

Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästerskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och även tadornei, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.

De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apidiol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då káso Dericõ av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apidiol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apidiolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund. Solmunkar klär sig (precis som solvandrare) i en enkel mörkblå fotsid klädnad med huva. Man har ett flärdfritt repbälte och en solamulett i trä (för att skilja sig från riarkerna, som bär en solamulett i guld eller silver). Många solmunkar bär också alltid med sig sin tannostav (se nedan).

Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apidiolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike runt, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokale riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folket andlig vägledning och praktisk hjälp.

Eremiter är enstöringar som helt lämnat världens bekymmer bakom sig för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det inte ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".

Den fjärde kategorin munkar är de så kallade Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "2:a Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, det vill säga man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission och man kallade sig "Orden till Odos minne". Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 199 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en ny orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "2:a Orden till Odos minne". De blev helt självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.

Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin hjord, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apidiol. Runt apidiolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apidioler. När dessa apidiolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".

Både solmunkar och soljungfrur lever i celibat.

Ociott

En intressant säregenhet på Caddo ärTanno-tekniken. Möjligtvis utövas denna av vissa munkar tillhörande den aidniska grenen av LV också?

I många apidioler tillhörande S:t Dericusregeln på Caddo praktiseras táhos tanus (rörelseregeln) - det som i folkmun kommit att kallas för tanno. ”Tanno-tekniken” är en enkel men enormt effektiv stavkampkonst, som inte lärs ut till annat än munkar tillhörande den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Tanno anses nämligen inte som en stridskonst som existerar i sin egen rätt, utan som en del av den monastiska disciplinen som utövas av Caddos munkar.

Tanno-tekniken kännetecknas av vida svep med staven, och snabba oväntade anfall. Som regel använder man motståndarens styrka mot denne istället för att förlita sig på sin egen styrka. Tanno betraktas framför allt som en försvarsteknik, och det anses förkastligt att attackera en motståndare först. Däremot kan munkar dräpa sin motståndare i självförvar. Detta anses som en smärre synd, vilken måste bekännas inför munkens dédo och sedan botgöras för. Botgörelsen för att dräpa någon genom tanno i självförsvar är i regel enkel - ett par dagars fasta och bön är som sed tillräckligt.

Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek. Den används även som vandringsstav av munkarna och har därför en tunn bronsbeklädnad i båda ändarna vilket både skyddar staven från slitage under långa pilgrimsfärder, och ger lite extra kraft i striden. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken, och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav.

Tanno-tekniken

[birkebeineren]

Diskussion från Fil-Tofia tråden:

Jag utryckte mig lite enkelt kanske. Munkordnarna är med och tävlar inte vigda munkar. Kolstermunkar lever mycket riktigt ett avskilt och enkelt liv. Munkordnar under medeltiden var bestående av fler folk än så. De lekbröder vars studier förläggs vid klosterskolor smiter säkert ut och hittar på både rackartyg och synder när tillfälle ges. Sedan är det olika vilka kloster vi pratar om. De "öppna" ordnarna som sysslar med läkekonst och utbildning eller handel om man så vill är en del av samhället. De avskilda asketiska ordnarna bor troligen inte inne i en stad? Munkordnarnas tävlan vara bara ett förslag och gillas det inte stryker vi det.

Ja, munkordnar är betydligt facetterade en så. Enligt kanonisk rätt finns det fyra olika sorter:
Reguljära kaniker
Monastiska ordnar
Tiggarordnar
och Reguljära klerker.
De två sista förekommer nog inte på Altor då Västereb skall spegla Västeuropa under 1200-talet/1300-talet (De enkla skall ju vara en variant av Fransiskanerna).

Utöver dessa tillkommer de apostoliska sällskapen som inte räkans som äkta ordnar men väl har kan ha löften (som inte är lagligt bindande mer än mellan individ och Gud). Riddarordnarna fungerade lite olika och varierade mellan reguljära kaniker, tiggarordnar och apostoliska sällskap.

Det vi kallar Munkar finns egentligen bara i de monastiska ordnarna - men nu börjar jag brodera ut ett ämne för en annan tråd

Lekbröder är dock en intressant term. Den äldsta varianten av dessa är Cicterciensernas lekbröder vars främsta uppgift var att arbeta med kroppsarbete men hade i gengäld större portioner mat och reducerade stationer i tidegärden (de slapp bland annat att gå upp vid tre på natten). De andra var prästmunkarna som hade bön var tredje timme och gjorde mer lärda arbeten (att skriva en bok ståendes i tre timmer åt gången är dock inte någon barnlek heller). De skilde sig här från Benediktinerna som inte gjorde en sådan åtskillnad utan alla var lika - däremot så brukade benediktinklostren arrendera ut en hel del av sin jord och fick däremd skatter. Vill inte ta upp varje lekbrödraskap i varje orden de skulle bli en för stor post.

[Snibben]

Diskuterade mycket ordnar i Magilre och DLV trådarna. Fortsätter här.

Förslag till De Ridderliga bröderna.



Skölden är delad i silver och svart ur vilket det uppstiger en röd sol.. Detta symboliserar hur läran skall spridas i de okunningas länder liksom solen stiger och skingrar nattens mörker.

Riddarna bär en halv flammande sol på vit mantel och väpnarna på en svart. Vapenrocken är grå och enkel utan utsmyckningar för att visa på orden går under St Palins ordensregel. Ofärgade läderbälten och stövlar brukar ingå. Riddare får också bära ordens färger kring hjälmen. Kaptener utmärker sig med en gyllene kedja medan stormästaren har rätt till en bôntisals pektoralsol. Eftersom orden är så liten har man inga Priorer utan kaptenerna tjänstgör som dessa.


De Ridderliga Bröderna: https://erebaltor.se/wiki/index.php?tit ... a_Bröderna

I övrigt vet vi att de har ett ordenshus vi Riddar Halvards plats i Ekeborg. http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... rna#p17400

[birkebeineren]

Flyttade valda inlägg hit till tråden Ordnar - diskussion från tråden Ordnar. Vi verkar för länge sen ha skapat två trådar för ordnar, en för färdigt beskrivna ordnar som gör det lätt att hitta, och en för diskussion av ordnarna innan de är färdiga. Om det var en bra lösning vet jag inte men så får det bli.

[birkebeineren]

Angående abbotar och priorer. I Aidne-modulen som är den huvudsakliga källan till LVs munk- och riddarordnar hittar jag endast titeln prior använt. Anders som beskrivit Caddo och större delen av LV här på forumet har infört titlarna áma (moder) och dédo (fader) för kvinnliga respektive manliga klosteröverhuvuden på Caddo och inom åtmintonde den dalkiska grenen av LV. Ordensväsendet inom den aidniska grenen av LV är dock inte beskrivet så om vi vill införa titeln abbot finns det en öppning här.

Abbot skulle då kunna vara titeln för ett klosters överhuvud inom vissa ordnar där prior inte används, eller så används abbot endast om överhuvudet i en ordens huvudkloster och prior i de övriga klostren. Ytterligare en möjlighet är att använda abbot inom munkordnarna och prior inom riddarordnarna.

Eller vi använder endast prior inom alla ordnar.

Stormästare tror jag konsekvent är använt om en hel ordens överhuvud för både munkordnar och riddarordnar, åtminstonde där denne är omtalad.

[Snibben]

Jag tittar gärna på hur de medeltida kyrkliga ordnarna fungerade och där finns det inge egentlig konformitet. Varje orden har sina former av hur titlar och positioner används och en titel som används inom en orden på ett sätt kan användas i en annan orden på ett helt annat sätt.
Jag tycker det är lite synd att de feodala och kyrkliga samhällena i Ereb på något sätt är svenska mellamnmjölks-kommuner med en önskan om att ingen avdelning får avvika från normen mer än vad behövs.

[birkebeineren]

Jag tittar gärna på hur de medeltida kyrkliga ordnarna fungerade och där finns det inge egentlig konformitet. Varje orden har sina former av hur titlar och positioner används och en titel som används inom en orden på ett sätt kan användas i en annan orden på ett helt annat sätt.
Jag tycker det är lite synd att de feodala och kyrkliga samhällena i Ereb på något sätt är svenska mellamnmjölks-kommuner med en önskan om att ingen avdelning får avvika från normen mer än vad behövs.

Försöker bara hitta en ungefärlig grundstruktur som vi spikarför att sen kunna trassla till och göra mer realistisk rörig.
Men jag vet att jag kan överdriva lite i mina ansträngningar att ordna och städa för wikin.

[birkebeineren]

Tycker det här kan wikifieras. Nya detaljer kan läggas till där sen.

Några frågor:

Vilka vapen och rustningar använder riddare och sergeanter? Någon typ av ringbrynja och tunnhjälm för riddare? Bredsvärd och dolk?

Vart exakt på kartan ligger de namngivna klostren?

Antar att ett klosters abbot eller prior inte behöver underordna sig någon bontisâl men vad med kerisgassen i det kerisât ett kloster ligger beläget?