Montagor

Jag kan inte nog beskriva den lättnad jag känner över att jag äntligen lämnat min förskräckliga hustru

för ett friare liv på de vidsträckta haven. ”Jag ska leva för att hedra dig i resten av vårt liv”, sade hon sarkastiskt vid vårt arrangerade bröllop. Jag förstod redan då att min tid var ute och att jag en dag skulle bli tvungen att fly. I desperation tryckte jag några silverstycken i handen på en köpman i Familjen Modenetis tjänst. Bättre att en pirat tar mig hastigt av daga än min hustru genom en livstid av gnäll.

En tamp piskar mot seglen. Vindarna har stått oss bi och fört oss österut förbi den beryktade Anderos udde. I fören siktas Rihadon, meddelas kaptenen. Montagor ska tydligen ligga i dess hägn enligt trubaduren som slagit följe med oss. Han har kommit för att spela och sjunga en tid på de många krogarna i hamnen.

Baksidan av den klippiga ön är nådd och jag ser en ö rakt fram, helt omgärdad av mur. Det kan icke vara annat än en befästning, ty den har gigantiska torn med stora träkontraptioner på taken, som förefaller vara någon slags slungvapen. Det står klart för mitt öga att paranoida pirater har lagt beslag på staden. Mängder av fartyg har nödtvunget ankrat vid Rihadons strand då de inte blivit insläppta.

En galärlots möter oss vänligt och ror oss utan vidare diskussioner mot hamninloppet. Runt omkring mig springer sjömän som besatta för att ta ner de stora seglen. Personligen så förstår jag inte varför vi helt enkelt inte kan segla rakt in. Hamninloppet ser onekligen ut att kunna svälja allt som en skeppsbyggare kan frambringa; Omgärdad av torn stora som hela barfredar.

Synen jag nu möter är helt överväldigande. Hamnbassängen är som en labyrint av pirar som sticker in från alla håll. Vid inloppet ligger stora galärer vid kajen med slungvapen ombord och svarta flaggor vajande i toppen. Under en skog av master samsas skepp som kan ses i Kardien med dessa underliga småbåtar från östliga barbarländer.

En tung karack dras ut ur hamnen på andra sidan mittornet. En mörk man i skinnväst ger mig ett tandlöst flin, en kapare att döma av deras fana; En tudelad sjöorm som fallit för en sabel. Vår lots navigerar med vana förbi en pir där en skara soldater hälsar köpmannen med en viss nyfikenhet i blicken. Det har sagts mig att även soldaterna i denna stad tjänar så pass bra att de kan unna sig ett smide en bit in i karriären.

På kajen där vi lagt till står en hop något sånär självrådigt kvinnfolk och kråmar sig. Fartygschefen leder mig bryskt av landgången där jag stannat för att insupa oset från den spännande matkulturen. Främmande kryddor blandas med den sällan tilltalande doften från kanalerna. ”Schas, vanvördiga kvinna!”, får jag förskräckt ryta åt ett fruntimmer som lagt armarna om min dyrbara hals.

Ett råbarkat skratt når mig från en mörkhyad herre i bar överkropp. Han nedlåter sig nog till vad som helst, men inget jag säger, ty han har en lång kniv i bältet. Köpmannen Othihand hade varnat mig för att släppa lös tungan i en stad där ingen ser snett på en dråpare. Tvivelsutan kommer vistelsen att kräva en god del av mitt tålamod, men jag tror inte att jag är färdig än med Montagor. Inte på ett bra tag…

Förvaltningen

Hakkais styre består av Rådet, som beslutar i större frågor som rör hela staten, och Administrationen, som tar hand om de mindre frågorna som främst rör Montagor som stad.

Administrationen

Montagor har en mindre stab av dugligt folk som sköter administrationen. Till deras ansvarsområden hör stadsvakten, organisation av försvar, stadsplanering, hamnskatt och tullindrivning. Det övergripande ansvaret ägs av stadens borgmästare, som väljs var fjärde år av de styrande handelshusen. Nuvarande borgmästare är Noldor Stångfist den yngre.

Hakkais styre

I Montagor finns ett råd bestående av överhuvudena i familjerna Modeneti, Hyperbald, Dunfjat och Domino, piratkaptenerna ”Blodskägg” (se Rihadon), ”Kopparvandalen” (se Köpmännens ö), ”Glesskägg” (se Norra hamnen), samt ett antal rådgivande poster som beskrivs nedan. Rådets ordförande är den montagoranska handelsmannen Gorvill Hyperbald, som har i uppgift att sammankalla och organisera rådsmöten. Följande personer är rådgivare åt Hakkais råd.

• Borgmästare Noldor Stångfist - Representerar Montagors administration
• Magister Bastifar Dyning - För havsmagikerakademins räkning
• Syr Demodred Jameikos - ?

Rådets uppgift

Hakkais råd beslutar om allmänna skatter, val av borgmästare och utdelande av kaparbrev. Den allmänna skatten är väldigt låg, eftersom det gynnar rådets medlemmar och statens tillgångar är tillräckliga. Kaparbreven inbringar en så stor summa att man inte behöver bekymra sig om den ekonomiska biten i nuläget. Handeln går lysande och alla är nöjda med den nuvarande skatten, som är betydligt lägre än under det feliciska styret. Kaparbreven är helt officiella och innebär en stor trygghet för piratkaptenerna. De utfärdas varje år och brukar kosta 900sm med en skattesats på 20 %. Dessa ger piraterna rättighet att plundra icke allierade fartyg för att sedan sälja stöldgodset i Montagor. Ofta handlar det om mycket stora summor pengar, som sedan staten tar det mesta av för att finansiera nya projekt.

Taxor och bestämmelser

Det mesta är tillåtet i Montagor så länge det inte skadar någon, för staten, betydelsefull person. Av den anledningen så saknar man ett riktigt lag- och bestraffningssystem. Det är alltså tillåtet för två kaptener att göra upp på gatan, så länge det inte stör någon. Men det är inte tillåtet att kölhala Borgmästaren när han höjt hamntaxan. Magiker är inte förbjudna i staden, men det finns ett krav på registrering av dessa. Det är tillåtet att utöva magi, men för säkerhets skull vill man ändå hålla koll på dem. Hamntaxan är två silvermynt för att ligga i hamnen eller fem silvermynt för att ligga vid allmän kaj. Det finns inga särskilda bestämmelser kring att ligga vid en privat kaj, men det sker på egen risk. En piratkapten reagerar förmodligen ganska kraftigt på en sådan handling och hugger loss förtöjningarna, medan en köpman kan antas begära en mindre ersättning.

Stadens försvar

Stadsvakten

Montagors stadsvakt är mycket stark, då man har rekryterat dugliga krigare för att kunna använda dem som soldater i krigstid. Den goda ekonomin tillåter att man anställer förbipasserande legosoldater, som inte sällan har erfarenhet från inbördeskrig och andra dispyter. Normalt patrullerar stadsvakten hamnkvarteren och runt de inflytelserika personernas bostäder. I krigstid så sköter dem istället de fasta projektilvapnen och försvaret av land. Skulle något oväntat hända på Rihadon, så kan man även förstärka piratflottan med några härkarlar. Stadsvakten förfogar över ett antal byggnader runt om i staden och lever ett gott liv jämfört med många andra städers vakter. Den viktigaste av dessa byggnader är Stadsvaktens högkvarter som ligger i kvarter 23 (se nedan).

Flottan

I Montagors hamn ligger alltid som minst tre piratgalärer i beredskap. Flera större piratgrupper turas om att tillhandahålla dessa under en kortare period var. I gengäld får piratkaptenerna tillgång till skattepengar som kan användas till reparation av sina skepp. På detta sätt slipper handelshusen själva hålla med krigsfartyg och soldater, samtidigt som piraterna kan passa på att rusta upp skeppen i en trygg hamn. Dessutom så har även de svarta piratankorna åtminstone tre långskepp redo att hjälpa till vid behov. I händelse av krig så medför uppgörelsen att staten har tillgång till alla skepp som man kan frambringa. Detta blir en mäktig och stridsvan flotta som trots sina medlemmars stundtals tvivelaktiga disciplin kan mäta sig med de flesta andra nationers.

Befästningen

Staden omges av en tjock stenmur som står på väldiga fundament i samma material, nedsänkta till botten. Vid byggnationen så var man tvungen att hyra in hajmän för att kunna placera fundamenten rätt. Detta gjordes i hemlighet för att inte skrämma upp befolkningen eftersom hajmän inte har så gott anseende hos människan. Muren är sex meter tjock och sträcker sig i genomsnitt åtta meter ovanför vattenytan. Muren har försvarstorn med jämna mellanrum som har en diameter på hela 20m. Dessa är ett par meter högre än muren och har två våningar vardera med skottgluggar. Ovanpå varje försvarstorn finns en roterbar trebuchet eller katapult som kan användas mot större anfallande flottstyrkor. Muren patrulleras på dagarna av tre grupper med stadsvakter och fem på kvällen. Vid hot bemannas varje aktivt försvarstorn med två till tre grupper, samt en på taket.

Huvudinloppet

Huvudinloppet flankeras av tre stycken jättetorn med 30m diameter. Härifrån kan man reglera pålsystemet som skyddar hamninloppet vid annalkande hot. Pålarna är gjorda av jättelika träd från Morginnerskogen som är monterade på en tjock järnaxel. Man använder tyngden hos kättingen som löper mellan pålarna för att hålla ner systemet mot botten, för att sedan hissa det och låsa fast det mot ett mothåll på tornen. Huvudtornen är alltid bemannade med en grupp stadsvakter vardera. I krigstid tredubblas detta antal för att kunna sköta pålsystemet och krigsmaskinerna samtidigt.

Bakinloppet

Bakinloppet flankeras av två försvarstorn som även dem har ett pålsystem. På grund av Öarnas natur så är detta inte lika hårt bevakat som huvudinloppet, eftersom det är väldigt svårt att effektivt landstiga och tränga in i staden genom labyrinten som de utgör. Tornen bemannas på samma sätt som huvudtornen.

Arkitektur

På grund av att Montagor är delvis pålat och att staden hyser många olika folkslag har en säregen arkitektur skapats i dess hägn. Under det zorakiska styret var Montagor till största delen militärt inriktat. Därför är byggnaderna som finns kvar från denna tid bastant byggda, på gränsen till befästa. Man nyttjade konsten att genom bränning av sandsten tillverka cement, med vilken man kunde sammanfoga stenblock och skapa solida hus. Innan muren var färdigställd så befäste man även de största husen för att skydda mot plundring.

I början byggde man mitt på Montagors småöar, men eftersom staden växte förflyttade man sig ut mot kanterna för att få rum med alla handelshus och baracker. När öarna blev alltför trånga beslutade man sig för att nyttja Rihadons timmer till att påla havsbottnen för att skapa mer ytor att bebygga. Med det mödosamma bygget av muren i åtanke besparade man sig behovet av stora stenfundament och lät istället bygga hus av trä där ingen fast mark fanns.

Staden har fortsuttit att växa och gränsen för hur djupt man kan påla är nådd. Därför har man till synes klämt in hus på de ytor av öarna som ansetts vara lediga. För att bekämpa den ökande brandrisken återupptog man bruket av cement och sandstensblock vid husbyggena. Eftersom de nya, privata uppförarna, saknade behov av befästningsverk och gallerfönster har man anammat en smäckrare stil och dragit god nytta av intjänat guld.

Det finns ytterligare spår av den zorakiska tiden som man kan se när man vandrar över gator och torg. Riksmarskalken lät uppföra statyer av helgon där han fann det passande under sitt styre. Delar av dessa statyer finns kvar på olika håll runt om i Montagor, men få är intakta. Dessa har antingen råkat ut för stridsskador eller så har någon förgrymmad herre som rivit omkull dem för nöjets skull.

Byggnadernas utformning

De zorakiska husen är stora och bastanta med kraftiga knutar av stora, fyrkantiga stenblock. Fönstergluggarna är ofta gallerförsedda med interna fönsterluckor. Taken är noggrant armerade och tegelförsedda, omgärdade av spetsiga smidesjärn. Ytterdörrarna är bastanta och ofta tillverkade av importerad ek.

De pålade trähusen är omsorgsfullt oljade och härdade mot kopparhavets vilda sinne. De rikare familjerna har låtit snidare dekorera sina hus för att få lysa i jämförelse med sina grannar. Då pengar inte är en bristvara har det på vissa håll övergått till försök att bräcka varandra med överdådiga portaler och balkonger.

Precis som med trähusen har det växt fram många vackra stenhus på senare tid. Man har en förkärlek till smäckra valv och inlagda figurer i väggarna. Till de dugliga smedernas lycka har det även länge tillhört modet att smycka med snirkliga smiden vid öppningar och knutar. En genomgående detalj i den montagoranska arkitekturen är lyktorna som hängs på spett från knutarna för att lysa väg åt husbonden eller besökare.

Köpmännens ö

Krämarpiren

Krämarpiren namngavs något föraktfullt av piraterna för länge sedan och sedan har namnet stannat kvar, något som köpmännen inte är fullt så nöjda med. Men det råder inte någon vidare hostilitet över detta, så länge piraterna håller sig till att kapa konkurrenterna och skydda staden.

Från Krämarpiren lastas och lossas de stora handelshusens varor. Här ligger alltid fullt med fartyg och vissa tvingas även ankra utanför. På den långa piren ligger flera magasin som är starkt bevakade av stadsvakt och inhyrda legosoldater.

Krämarpiren byggdes först av alla pirar och var från början avsedd för de zorakiska krigsgalärerna. Den träffades dock av flera brandbomber från ett krigsfartyg i Den första eskaderns flotta 590 e.O och byggdes sedan upp av Borgmästare Arghest Najer under den första av sina ämbetsperioder (588-592 e.O).

Ankornas pir

Ankornas pir är en ständigt expanderande del av staden. Mängder av handelsfartyg och piratskepp ligger runt omkring den. På piren finns många mindre lagerhus, främst bevakade av inhyrda bruna ankor, men även några speciellt anställda bruna ankor från stadsvakten. Anledningen till detta är att människor och ankor inte alltid drar jämnt.

Handelshus

Familjen Modeneti

På hörnet där kanalen delar upp sig för att gå mellan Glädjeön och Mocka ligger Familjen Modenetis handelshus. Huset är byggt i trä i två våningar. Nedervåningen är ganska liten och tas mest upp av handelshusets saker. Övervåningen är större, då den bildar ett stort överhäng mot gången längs kanalen. Den utskjutande delen hålls upp av fyrkantstolpar med snedriktade tvärslår i överkant.

På uteplatsen under överhänget har man inhägnat en stor yta där vapen och dylika föremål finns uppställda för betraktelse. Här finns ständigt ett flertal lojala vakter förutom stadsvakten. Familjen har ställt upp ett bord och några stolar på uteplatsen, där det alltid finns någon representant att tala med om man vill fråga något eller göra affär. Det är dessutom stor chans att man har inkastare på gatan.

Söder om Vindö har Modeneti ett större lagerhus och ett antal krigsskepp förtöjda. Krigsskeppen är till salu, och man har även utrustning till dessa.

Hyperbalds handelshus

I det nordvästra hörnet av Köpmännens ö, mot Mammon, ligger Hyperbalds handelshus. Det är pålat och är av den anledningen byggt helt i trä. Huset har tre våningar och används även som boningshus av Herr Hyperbald och hans närmaste män. Handelshuset styrs av Gorvill Hyperbald

Utifrån är huset…

På första våningen sker själva försäljningen och här förvaras även vinet, samt lite hantverk. På andra våningen finns salongen, köket och kontoret. På tredje våningen finns mestadels sovrum. Försäljningen sker över disk alldeles inför ytterdörren. Butiksföreståndaren är en montagoran vid namn Gildo. Han är i fyrtioårsåldern, något satt, och klär sig gärna i pösiga sidenkläder. Han är inte heller sen att ta ett glas vin bakom disken.

Handelshuset Dunfjat

Vid basen av Ankornas pir, på hörnet av kvarter 1, ligger Handelshuset Dunfjat. Ägt och drivet av ankfamiljen Dunfjat genom generationer. Man är stolt över att vara ett av de äldsta kända handelshusen och håller en hög position inom handeln i hela Erebområdet. Dessa vita ankor handlar både med Festglade i Nohstril och med den avlägsna Norrtraden.

Familjen består av Kypmästare Edaar Dunfjat och hans fru Modou Dunfjat. Tre av deras fyra barn uppfostras utomlands i Lindaros, Berendien. Edaar har endast hand om den övergripande handeln. Den lokala försäljningen överlåter han åt den förstfödde sonen Æsar, som han döpt med inspiration från de nordliga köpmännen.

Handelshusets försäljning i Montagor sker på Köpmännens torg varje dag. Det hela övervakas i princip ständigt av Æsar, men dem har även anställda som sköter om verksamheten. Familjen Dunfjat är inte främmande för byteshandel med ovanliga ting. Dem kännetecknas tvärtom av att handla med exotiska varor och föremål.

Själva huset är byggt i sten nära vattnet enligt ett tidigare överhuvuds önskemål, medan Montagor ännu var en ung stad. Det består av tre våningar och har till förmån för handeln byggts så att endast de två övre våningarna är i halv skala. Samtliga våningar har dekorativt smidda galler för fönstren med ett snirkligt ’D’ i mitten. Mot gatan är huset försett med smäckra valv runt om med en stenfot längst ner formad som stormande vatten för att inte glömma rötterna. Man har en balkong ovanför porten mot hamnen, med stenräcke som möts av bågar som håller upp våningen ovanför tillsammans med det välvda innertaket ovanför balkongen. Porten är närmast manshög och bär långa järnbeslag formade som fjädrar. Från de övre hörnen i dörrkarmen och knutarna sticker det ut järnpinnar från vilka det hänger stora lyktor, som lyser om kvällen.

Den nedersta våningen hyser hall, affärskammare, skriftkammare, kassavalv samt förråd. Mellanvåningen är avsedd för levnadsytor så som salong, balkong, badrum, kök och skafferi. Den översta våningen är däremot endast avsedd för sömn. Förutom familjens rum finns här även sängar till det närmaste tjänstefolket och gästrum.

Hallen

Hallen nås omedelbart efter entré och kan uppfattas smal av den storvuxne människan. Från denna kan man nå alla första våningens rum och trappan till nästa våning. Den kantas av mörkbetsade spegelpaneler och den oförsiktige kan slå huvudet i de rundade trävalven i taket som står på inbyggda rundpelare i väggarna. Det är ej ovanligt att trängsel uppstår i dessa korridorer då Dunfjat har en god andel kunder och fiender som besöker staden.

Affärskammare

Eftersom Herr Dunfjat gärna hanterar affärer på hemmaplan har man byggt tre stycken rum avsedda för detta ändamål. För att inte ödsla tid på mindre ärenden har han förutom sitt eget, ett rum för sin son och ett för sin rådgivare. Rummen är inte överdrivet stora, men väl så påkostade. De går i samma stil som hallen, men man har låtit bladguldet flöda nästan halvlängdsmannamässigt. På Herr Dunfjats egna kontor finns familjens emblem på väggen bakom hans skrivbord.

Ett problem som uppstått vid göromål med människan och dess storvuxna likar är skalan. Herr Dunfjat har resonerat som så att människor inte med humöret i behåll kan vistas i rum med möbler i ankstorlek. Det är helt enkelt inte praktiskt genomförbart. Han har också resonerat så att han själv skulle se ynklig ut i en stol från människohand, vilket skulle vara dåligt för både rygg och affärer. Således har möblemanget antagit ett mellantillstånd där tyvärr människan har svårt att komma ner i stolen och ankan upp i densamma. För att markera sin position har man dock låtit höja upp golvet för skrivborden och tillhörande stolar. Kamrarna är givetvis även utsmyckade med troféer och dyra föremål som passerat förfädernas näbbar. Här samlas uppstoppade djur med paradrustningar och gamla dvärgiska kikare. Herr Dunfjat tar själv fasta på att kunna stoltsera med kunnandet om deras historia, om än i något överdrivna former.

Skriftkammare

Detta är handelshusets bibliotek, försändelserum och arkiv. Rummet tar upp stor plats, större än uppföraren hade önskat. En skrivare med god språkutbildning men inte sällan oärligt bagage, vistas ständigt här för att ta emot och skicka brev och annan information. Här samlas alla räkenskaper, informationsböcker, korrespondenser och värdepapper. Herr Dunfjat kräver att inga dumma frågor ställs och att man håller god ordning i dessa skåp. Dock så får en del papper gärna försvinna illa kvickt, så att inte blöta nosar snokar i fel avkrok.

Kassavalv

Noggrannt bevakat av två bruna ankbröder och avstängt från omgivningen, ligger i slutet av hallkorridoren en galleröverdragen dörr. Skenet kan bedra, men från denna stora dörr når man ett mindre utrymme som av praktiska stjäl och säkerhetsstjäl har nått ankstorlek. En koppardörr leder till ett rum av sten med järnhyllor längs väggarna. Det är inte speciellt trevligt här, men mängden guld upphäver ofta den uppfattningen så snart man tänt oljelampan i taket. Ovanför oljelampan kan man se fyra lager tunga galler som samtliga faller ner i rätt ordning mot hyllorna vid en enda spakdragning i salongen ovanför. Systemet är enkelt, men effektivt. Dels hindrar det tjuvarna från att effektivt komma åt värdeföremål, men framförallt så gör det väldigt ont och håller fast tjuvarna i några minuter tills stadsvakten hunnit upp dem.

Förråd

Här samlas mindre värdefulla föremål och större skafferiartiklar så som vin- och öltunnor. Förrådet är inte bevakat, men ändå låst eftersom vissa saker här inne kan ta en ansenlig tid att skaffa fram. Dunfjat lägger stor vikt på att inget svartstämplat ska förvaras i hans hus, så här finns inga kulissartade tunnor eller något liknande.

Salong

Salongen är ett av husets största rum och har i särklass störst fönster. Dessa är prydda med österländska gardiner i tunga tyger. Väggarna är putsade och smälter problemlöst ihop med kaminen som integrerats i husets mitt. På spiselhällen ser man något så underligt som en katana i skida på en ställning av svart trä. På sidan om spisen finns en stor träspak (se Kassavalvet). Möblemanget är uppdelat så att husfadern har en fåtölj närmast värmekällan. Bakom den står en soffa för gästerna och allra längst bort, närmast balkongen, finns en soffa för husfrun och barnen. Husfadern har ett eget bord, medan gästerna och den övriga familjen delar på ett större soffbord.

Balkong

I salongen finns en jalusidörr som tar en ut på den stora stenbalkongen. Taket är välvt i kupoler som möter pelare i räcket mot hamnen. Härifrån har man utsikt över hela södra delen av hamnen och i synnerhet Ankornas Pir. Balkongen är helt omöblerat och används inte speciellt mycket. Herr Dunfjat besöker den dock varje dag vid sjutiden på kvällen, med viss punktlighet.

Badrum

Som välbeställd anka är det viktigt att hålla sig ren, något som människan tycks glömma ibland. Även i de kretsar som Familjen Dunfjat vistas i. Därför har de inrett ett större badrum med alla tänkbara bekvämligheter. Det används flitigt av Dunfjat och ibland även av dess gäster, därav uttrycket ”badanka”.

Kök

Familjen Dunfjat bjuder sällan på mat, så detta kök är endast till för dem själva. Tjänsteflickan har som uppgift att hjälpa till här, men det är faktiskt Fru Dunfjat som står för huvuddelen av matlagningen. Köket har allt som man kan tänkas behöva, utan att för den skull ta upp speciellt mycket plats i hemmet. Det är i direkt anslutning till dagligskafferiet och något avskiljt från salongen med ett österländskt draperi.

Skafferi

Ett enkelt dagligskafferi som håller matvarorna svalt och torrt. Det finns ingen belysning här inne, men då är det inte direkt ett rum heller. Här kan man hitta alltifrån bröd till grönsaker och frukt. Edaar och Modous sovrum: Herr och Fru Dunfjat har naturligtvis det största och finaste sovrummet, som sig bör. Det spenderas inte mycket tid här, och då tjänsteflickan inte släpps in, börjar det bli en aning dammigt. Paret har en vacker himmelssäng som givits dem i gåva av Jöster Calwados efter giftermålet (se Sextetterna).

Æsars sovrum

Sonen i huset har självklart ett eget rum. Detta har stått tomt i ett antal år eftersom Æsar själv varit utomlands för att bilda sig, precis som de vita ankornas tradition lyder. Rummet är ganska alldagligt, om man bortser från de inköpta målningarna föreställande Palinorska riddare. Æsar har nämligen själv drömt om att bli riddare än dag, även om hans realist till fader inte ser den möjligheten.

Rådgivarens sovrum

Rådgivaren Gols Baako har sitt sovrum näst intill den övriga familjen och respekteras som en av de egna. Efter en lång och trogen tjänst så har han på gott och ont lyckats vinna stort förtroende även om han har rötterna i konkurrenten Dluring. Gols gör inte mycket väsen av sig och sällan hör man något från hans rum heller. Allt detta beror på att de få pengar han inte sparar till sitt framtida hus går till Fru Nemra.

Skrivarens sovrum

Skrivaren Sinestrar Emand tar gärna en tupplur och hans rum är ombonat därefter med mängder av filtar och mjuka kuddar. Man får leta efter ett ovadderat hörn att slå sig på bland all plysch och luftiga österländska stycken. Sinestrar är till viss del insyltad i lite skummare affärer (se nedan).

Tjänsteflickans sovrum

Eftersom Familjen Dunfjat är mycket upptagen har man alltid haft tjänstefolk anställt. Just nu har man bara en, och det råkar vara en brun ankflicka vid namn Melna Bykare. Melna ser till att städa, tvätta, servera och hjälpa till i köket. Hon är rätt söt och betraktas gärna av husets son på blygt avstånd.

Gästrummen

Förutom ovanstående så finns det fyra extrarum som för tillfället tjänstgör som gästrum ibland. De tillhör egentligen de tre bortresta barnen och Edaars far som avlidit för några år sedan. Fadern var en respekterad medborgare och hans begravning till sjöss var mycket välbesökt, även av Sextetterna (se nedan). I övrigt är rummen ganska anspråkslösa, men här finns säng, fotkista, spegel m.m.

Krogar och värdshus

Näbbarns

Näbbarns är en ankägd hamnkrog på hörnet mittemot Brännö. Krogen är byggd i halv skala i en L- form efter kajkanten. Huset är byggt helt i trä och består av endast en våning, vilket leder till att ingen övernattning erbjuds.

Näbbarns ägs av den svarta ankan Jesser Näbbare. En före detta mästerman som utfört massvis av förskräckliga näbbningar bland sina egna, för klanens räkning. Nu mera är han pensionerad och driver denna halvdana inrättning på heltid.

Näbbarns besöks i princip endast av svarta ankor och däribland främst pirater. Men en del annat skumt folk kan ses där ibland, dock aldrig några storfolk p.g.a. takhöjden.

Stadsön

Stadshuset

Stadshuset byggdes år 591 e.O. på uppdrag av dåvarande Borgmästare Arghest Najer.

Arghest torg

Stadsöns torg är döpt efter borgmästare Arghest Najer som uppfört det efter den nyliga upptäckten av en ny sötvattenskälla. Det var animistlärlingen Kadkan Agat (numera Vattenfinnare) från Kardien som fått i uppdrag att söka rätt på eventuella oupptäcka källor som hittade den. Till sin stora skräck kom Kadkan fram till att det existerade en sådan under den gamla Förvaltningsbyggnaden från den tiden då den zorakiska kungen hade en Riksmarskalk här. Kadkan var länge osäker på om han skulle våga berätta detta för Borgmästaren, eftersom han inte ville ha rivandet av byggnaden (som under den tiden användes av Administrationen) på sitt samvete ifall han skulle ha fel.

Som tur var så stod Förvaltningsbyggnaden inte helt på källan, vilket förklarade att den inte rasat under de århundraden som gått, så man hade möjlighet att hacka upp ett provhål. Det visade sig att källan otvivelaktigt var nog stor för att det skulle löna sig att riva det stora stenhuset och bygga en ny närmare kanalen.

När källan var blottad så anlade man torget och förbjöd byggande i närheten av den nya källan. Stenen från Förvaltningsbyggnaden har sedan länge fraktats bort och gått åt i pålningsarbetet. År 610 e.O. används torget inte till annat än knutpunkt och som ytterligare ett stopp för kärrorna som fraktar vatten ner till hamnen.

Norra hamnen

Fribytarpiren

Norra hamnkvarterets nordligaste pir kallas för fribytarpiren, eftersom den till stor del används av både montagoranska kapare och kapare från andra håll. Det är Norra hamnens första pir och den byggdes redan 274 e.O, under den zorakiska tiden, inför det andra korståget mot Efaro. Från början var den avsedd för den ständigt ökande mängden skepp som passerade förbi för att fylla på vattenförråden, men efter Piratsamfundets bildande har kaparna mer eller mindre lagt beslag på den.

Piren är nästan 15-25m bred och 115m lång. Den är byggd av tjocka plank ovanpå ett ramverk av stockar, som vilar på nedsänkta träfundament fyllda med sten. De större fartygen ligger längs den yttre delen och på nordsidan av den inre delen. Vid den södra kajsidan så ligger lite mindre båtar längst in. Vid pirens bas finns några lagerhus som hyrs ut av Syr Demodred Jameikos, en av stadens entreprenörer (se nedan). De används dock inte av några större köpmän, då dessa vill ha mer fri kajyta och lättare tillgång till sina lager.

Eftersom det rör sig mycket khuner och råbarkade kapare här, så är det ett ganska stökigt område. Det är vanligt med shanghajningar och bråk om natten.

Buckanjärpiren

Strax söder om Fribytarpiren så ligger Buckanjärpiren, som fått sitt namn från de otaliga sjörövare som lägger till här under korta perioder. De främsta anledningarna till deras visit brukar vara att de behöver en frihamn att gömma sig i, att de behöver sälja stöldgods, eller att de helt enkelt måste fylla på skeppsförråden.

Det handlar oftast om enskilda piratkaptener, men det händer även att hela piratgrupper följs åt in i staden. Sjörövarna kommer från Kopparhavets alla håll och här möts legender med nybörjare. Rykten sprider sig fort, och man undviker oftast att stöta sig med de kraftiga grupperna och kaptenerna om möjligt.

För den hugade så går det alltid att få tag på fina varor här genom att språka med kaptenerna så fort landgången har landat på kajen. Sjörövarna är sällan främmande för att sälja sitt funna gods till vem som helst som kan lätta på pungen.

"Blodskäggs pir"

Detta är det inofficiella namnet på Norra hamnens yttersta pir. Piratkaptenen Dorovich ”Blodskägg” Rauto (se ovan) är varken uppförare eller ägare av piren, men eftersom han har ett så högt anseende och alltid ligger till där, så har den kommit att kallas så. Kapten Blodskäggs skepp ligger alltid på den västra sidan om spetsen då han är i staden. I övrigt så lägger i princip vem som helst till här.

Saluhallarna

Saluhallarna samsas med magasinen nära pirarna och är öppna från tidiga morgonen till 16-17 på sena eftermiddagen. Till saluhallarna kommer handelsmän från när och fjärran för att sälja och byta varor. Varje enskild köpmans stora mål är att tömma skeppet och fylla på med nytt inför hemfärden, och däremellan göra en stor profit.

Många av piratkaptenerna låter också sitt byte säljas här, då det oftast inte spelar någon roll för dem vart det hamnar någonstans. Följaktligen går här att hitta i princip vad som helst.

Hamnkrogar

Klavertrampet

Allmänt

Den finaste krogen i kvarteret, där det mest samlas icke-montagoranskt folk. Huset är byggt i en våning, helt i trä, med en smal flygel som går ut från mitten i ett T. På flygelns sidor sticker det ut tak för att bredda den i hörnen mot huvudbyggnaden.

Ingången

Ingången är vid flygelns kortsida och består av en hög dubbeldörr i månglas glas från Kandra, Berendien. Belysningen är placerad på knutarna för att inte sota ner det dyrbara glaset. Vid sidan om hänger en skylt där krognamnet är målat. Portarna står normalt öppna från 16 till 22 och här står oftast en minotaurutkastare.

Farstun

Just innanför porten finns utrymmen på båda sidor för att hänga av sig, men det finns ingen garanti för att saker och ting inte kan försvinna.

Skänkrum

Här luktar av öl, men en doft av parfym skär genom luften. Självklart så bidrar de öppna dörrarna till att lukten utifrån kommer in i viss mån. Det är ganska fullt med folk vanligtvis, då det är mycket folk utifrån som behöver någonstans att hålla till om kvällarna när handeln avtar. Här finns två långbord med 15 platser, sju runda småbord med sex platser och tre stycken bås med fyra platser vardera. Här finns möjlighet att spela, diskutera, dricka och äta. Spelandet är dock helt i besökarnas regi.

Båsen måste bokas några dagar i förväg på grund av alla handelsresande som gärna vill mötas här i en något privatare miljö, där de kan diskutera.

Scenen

Mot den bortre långsidan av skänkrummet finns en ganska stor scen alldeles mot köksväggen. Scenen är byggd av breda plankor en halvmeter ovanför golvet och på hörnet finns en liten trappa.

Scenen begagnas oftast av en trubadur från middagstid och framåt, men i vissa fall kan även en sångare eller sångerska bjudas in. Detta är möjligt eftersom flera krogar kan gå ihop och betala dennes resa från fastlandet, för att sedan dela på honom eller henne under en kort period. En trubadur som sedan en tid tillbaka ofta gästat Klavertrampet är Timrika från Heden.