Broder Tungoträte

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök

Munk tillhörande Mandelorden. Känd för sina kontroversiella teorier om olika språks släktskap.

Inledningen till broder Tungoträtes avhandling om det kîmzonska språket och dess ursprung:

Gunstige Läsare.
Det är med viss bitterhet jag, Labianuz ab Aurigo, skriver dessa rader på min ålders höst. Den upptäckt jag gjorde för många år sedan - att det kîmzonska språket på långt håll är besläktat med vår egen joriska tunga, och som jag i mitt ungdomliga oförstånd hoppades skulle kunna bringa sämja mellan kîmzoner och jorer, har enkom mottagits av spott och spe bland lärda som lekmän runt hela Kopparhavet. Trots detta har jag aldrig övergivit min övertygelse om att min språkliga teori i verkligheten är korrekt och att vi borde räkna kîmzonerna som våra långväga kusiner snarare än ett helt främmande folk med ett obegripligt tungomål. Hur annars kan man förklara att så många av kalameikidens ordformer liknar dem som återfinns i de äldsta skrifterna vi har på kejserlig jori och gammalkrunska?
Men detta är inte hela sanningen. Många kîmzonska ord liknar inte något i Ereb känt språk. Med hjälp av lingvistiska uppgifter från resenärer som träffat köpmän från den fjärran östern och vissa uråldriga dokument, har jag kunnat visa att kîmzonerna i själva verket talade ett annat språk i forntiden, med stor sannolikhet före den förra konfluxen. Detta språk var kamsunskt, vilket stämmer väl med kîmzonernas äldsta sagor, som talar om en flykt från Kamsun till Garumos, där jag anser det ytterligt troligt att de blandade sig med urinvånarna på ön. Både kulturellt och språkligt. Dessa urinvånare måste ha varit släkt med oss jorer på långt håll.
I det följande ämnar jag visa varför denna teori är den enda tänkbara vad gäller kîmzonernas ursprung. Jag hoppas att den som i framtiden finner denna skrift i de mörka källarvalv där jag kommer att gömma den, inte längre minns det spenamn, Tungoträte, med vilket hela världen känner mig, och att de hånfulla skratten då dött bort från de lärdas läppar.
Val Cotschîgla i Odos år 602. [1]