Blerkburg

Liten stadsstat i Klomellien. Erkänns inte av några andra stadsstater.

Vidina Ingaldiron om Blerkburg:

Klomellien har elva stadsstater, eller snarare elva ERKÄNDA stadsstater. Med undantag för Bozsa, som helt omges av den magiska floden Gimdis, och Sanzas, som måste skydda sina dyrbara odlingar, har ingen stad full kontroll över sitt territoriums gränser. Så länge städerna kontrollerar handelsvägarna och naturresurserna är de flesta nöjda med att låta vildmarken sköta sig själv. Det finns helt enkelt inte trupper över till att patrullera Yolevs träsk, Ishnas ödeslätter eller Hamurs avlägsna bergstoppar. Klomellien är landet där förändring är möjlig, och Addiaskas och Brikhos exempel har inspirerat mången ärelysten stadsgrundare in spe. Tag till exempel Blerk av Blerkburg, självhärskare över ett förfallet torn och tvåhundra tappra själar. Långt ute på Ishnas slätt ligger ett stort torn, en kvarleva från den magiska högkulturen. I tider av krig med de norra orcherstammarna hade Mercana ibland stationerat trupper i det, men då tornet låg långt från både handelsvägar och vandringsstråk var det av begränsat militärt värde, och övergavs. Blerk, en framgångsrik kondottiär från Kopparhavet, hade tagit tjänst hos Mercana och utmärkt sig i ett flertal slag mot både Addiaska och Brikho. När sedan fred slöts hade Blerk svårt att acceptera att de förhatliga orcherna inte fick överfallas på Mercanas gator. I sällskap med sina trognaste medkämpar, deras familjer och några inbitna orchhatare från Mercana och Melorgh tog Blerk det gamla tornet i besittning, utropade den fria staden Blerkburg och krönte sig själv till kung däröver. ”BLERKBURG” förklarade Blerk (Blerk skriker alltid, en gammal ovana från slagfältet) ”ÄR KLOMELLIENS TIONDE STADSSTAT, OCH DEN FRÄMSTA I FÖRSVARET MOT SVARTFOLKEN!” Blerk erkänner varken Brikho eller Sanzas, då de inte styrs av människor. Blerks folk byggde baracker och skjul runt tornet och slet hårt med att utvinna föda ur den magra jorden, fullt övertygade om att de ensamma skulle överleva när svartfolkshorderna stormade deras intet ont anande grannar. Varken Brikho eller Mercana brydde sig om Blerkburg. Blerk grävde skyttevärn och reste palissader, och sedan kände han sig så säker på sin sak att han började beskatta alla förbipasserande han kunde rida ikapp. I många fall kidnappade han dem också helt sonika och tvingade dem att bli medborgare i hans stad. Mercana tröttnade ganska snabbt på det här och skickade ut en legohär och drev bort Blerk. Tyvärr upprepade man sedan det förgångnas misstag och rustade ner tornet igen. Blerk är nu tillbaka, stöddigare än någonsin, och sitter säkert i sadeln åtminstone tills de nuvarande stridigheterna mellan Mercana och Addiaska tar paus. Blerkburgs fattiga invånare, åtminstone de som är där frivilligt, drivs av en stark nybyggaranda, och känner att de är med och skapar Klomelliens framtid. Blerk uppmuntrar barnafödande (han har själv tretton barn med sina tre fruar) och har sänt ut budbärare för att värva villiga i sitt framtida krig mot svartfolken. Hittills har bara några dussin anslutit sig. Den som har oturen att ha vägarna förbi kan se den väldige och solbrände Blerk i sin kopparrustning, stående vid bröstvärnet och vrålande ut order med de röda mustascherna flygande i vinden, om han nu inte eggar sina medborgare med något av sina många tal eller bara spanar mot horisonten efter annalkande orcher.

Blerk må framstå som en skrattretande pajas, men betänk då att Nya Arno uppstod till följd av ett skeppsbrott, och att Mercana delades av en girig pirat. Osannolikare stadsstater har grundats av löjligare figurer. Klomellien är fullt av små enklaver av avvikare. Vissa håller sig dolda och vill bara bli lämnade ifred, men många söker utan att reta upp de etablerade stadsstaterna att växa och bli mäktigare. Om en uppstickare kontrollerar någon värdefull resurs eller överfaller förbipasserande så riskerar de att bli annekterade. Triska och Addiaska nedkämpar av princip alla nya städer, om de kan, medan Yolev inte har haft något att invända mot att religiösa flyktingar har bosatt sig i deras träskmarker. Unionsrådet har ofta diskuterat att sätta upp någon sorts gemensam arme för att försvara landet mot Magilre, och trycka till uppkomlingar på lediga stunder. Det har stupat på att det alltid finns någon som har något att vinna på att ett problem inte åtgärdas. Brikho gläder sig när Mercana måste skicka trupper för att bekämpa någon enklav, och Triska skrockar gott när Hamur måste avrusta gränsen för att hålla fred på sitt eget territorium. Triska stödde också i hemlighet en koloni av barbarer inne på Hisskovs mark. Tills vidare sätts bara unionshärar upp när Magilre hotar med en månghövdad invasionsstyrka, eller när de ransardiska skeppen fyller hela kusten.

Vidina Ingaldiron

[1]