"Dalkisk grammatik" och "Erebs historia": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
mIngen redigeringssammanfattning
 
Ingen redigeringssammanfattning
 
Rad 1: Rad 1:
[[Category:Dalkiska]]
'''''När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone fram till år 610 e.O.'''''
==Fonetik==
===Toner===
I dalkiskan finns två toner, en stigande och en fallande. Stavelser kan även vara obetonade. I skrift sätts endast den uppåtgående tonen ut. Var nedåtgående toner ligger i ett ord följer nämligen dessa (enkla  )regler:


:1. Enstaviga ord kan inte vara obetonade.  
=Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)=
==Tiden efter den första konfluxen==
Skaparna hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade gudarna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i [[Trakorien]] är ett sådant exempel och uppstod då stormguden [[Marduk]] slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Inga lämningar efter civilisationer från denna tid har någonsin påträffats varför Erebs historiker antar att det inte fanns några. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla [[höga språket]] och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.  


:2. Ett nasalt o (õ) kan aldrig ha en stigande ton.  
[[Caranor]], silveralvernas flygande ö, skapades.[[Caddos]]


:3. Stavelser med olika toner ligger inte intill varandra utan måste separeras med en obetonad stavelse, se dock 7.  
[[Alad-arch]], en kolossal svart drake, tog sin tillflykt undan naturkatastroferna. [[Alad-arch]] flög från drakarnas arkipelag till sin grotta i de nordliga Edeginberen för att påbörja sin långa väntan. Under drakarnas, för den här tidsålderns sista storråd, tilldelades han en uppgift, ett uppdrag inför nästa tidsera.


:4. Två fallande toner kan aldrig ligga intill varandra.  
Efter katastroferna uppstod en ny värld. Gudarna började om på nytt. De första intelligenta varelserna tog sina vacklande steg.


:5. De ”korta” diftongerna ei och oi kan inte ha stigande ton. Övriga diftonger kan i sällsynta fall ha stigande ton om de inte ligger i slutet av ord i vilket fall de räknas som korta.  
=Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)=
De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar var de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå.  


:6. I tvåstaviga eller flerstaviga ord är, om inget annat anges, alltid den första stavelsen fallande och den andra obetonad. Om första stavelsen är stigande är också då den andra obetonad.  
[[Tevatenu]] var först ut med att befolka det renade [[Altor]]. Hon skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga [[älvfolk]]. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. [[Tevatenu]] frodades och alla de fria folken vördade henne. Andra gudar saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. Bland annat skapades människorna av deras gud/gudar. Människan visade sig otåliga och giriga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av [[Tevatenu|Moder Jords]] folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni.


:7. Om en stigande ton ligger på den andra stavelsen i ett tvåstavigt ord är den första alltid fallande.  
Dvärgarna skapades samtidigt som människor och alver ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i [[Grynnerbergen]] (bergskedjan som markerar gränsen mellan [[Hynsolge]] och [[Nidland]]). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.


:8. Om den andra stavelsen i ett ord är stigande måste den första vara obetonad.


:9. Två obetonade stavelser kan aldrig följa på varandra i ett ord.


==Substantiv==
[[Category:Historia]]
 
Dalkiska substantiv böjs i fyra kasus: ''Absolutiv'', ''ergativ'', ''instrumentalis'' och ''genitiv'', samt i två numerus: ''Singular'' och ''plural''. Man gör inte skillnad på ''genus'' (maskulinum, femininum etc.) på dalkiska.
 
===Absolutiv och ergativ===
 
Till skillnad från i de flesta andra språk, skiljer man i dalkiskan inte mellan subjekt och objekt. Till exempel finns inte skillnaden jag-mig. Istället böjer man subjektet i olika former beroende på om verbet har ett objekt eller inte, det vill säga om verbet är transitivt eller intransitivt. Är verbet transitivt måste subjektet böjas i ergativ, om verbet är intransitivt står subjektet i absolutiv. Notera att alla objekt alltid står i absolutiv. Absolutiv kan ses som substantivets grundform eftersom denna form inte har någon ändelse i singular. I plural är ändelsen ''-oi''. Den grundläggande ändelsen för ergativ är ''-i'' eller ''-ni'', i plural ''-oini''.
:Ex.
:ergativ - ''kásapidiõ Étini dúni'' ”Etin skapade ljuset”
:ergativ - ''Álo Cadioni tinnean'' ”Cadiõ äter kött”
:absolutiv - ''Étin ontu dúdean'' ”Etin är allt”
:absolutiv - ''Cadiõ tinnean'' ”Cadiõ äter”
 
===Genitiv===
 
Genitiv används för att uttrycka ett ägandeförhållande, en egenskap, en del av något samt det ämne eller material av vilket något består. Normalt föregår ett ord böjt i genitiv sitt huvudord. Genitiv har ändelsen ''-is'' eller ''-s'', i plural ''-ois''.
:Ex.
:ägande - ''ádoidionis alúllo'' ”pojkens vän”
:ägande - ''Étinis aloblo'' ”Etins makt”
:egenskap - ''ar kapos ádoidiõ'' ”en tio-årig pojke” (tionde årets pojke)
:del av något - ''dalcois hékiõ'' ”vissa av dalkerna” (dalkernas del)
:material - ''édoicionis dottiõ'' ”järnkedja” (järnets kedja)
 
===Instrumentalis===
 
Instrumentalis används för att uttrycka det medel med vilket något utförs. Om man till exempel slår i en spik med en hammare, ska ordet ”hammare” böjas i instrumentalis. Ändelsen för instrumentalis är ''-úni'', i plural ''-únoi''.
 
:Ex.
:''Íro óppeani ummean asissúni'' ”Jag krossar en sten med en hammare”
 
==Bestämningsord (Adverb/Adjektiv)==
 
==Räkneord==
 
==Verb==
 
Dalkiska verb böjs efter ''tempus'': ''presens'' (nutid), ''preteritum'' (dåtid) och ''futurum'' (framtid), efter ''aspekt'': ''progressiv'' (pågående) och ''aoristisk'' (enstaka händelse). Det finns även böjningsformer för ''konjunktiv'' (möjlighet eller vilja) och ''imperativ'' (beordrande), båda i presens, preteritum och futurum. Konjunktiv och imperativ uttrycks med prefix.
 
===Presens===
 
Presens är vanligast i progressiv. Den aoristiska formen används vanligen bara i ålderdomligare texter och då främst som ett slags historiskt presens, det vill säga användande av presens om händelser i dåtid. Den grundläggande presensändelsen är ''-ean''.
 
===Preteritum===
 
Preteritum i progressiv uttrycker vanligen icke avslutade handlingar i förfluten tid medan den aoristiska aspekten anger att handlingen i fråga är avslutad. Den grundläggande preteritumändelsen är ''-úni''.
 
===Futurum===
 
Futurum i progressiv används främst om inträdande tillstånd i framtiden. (Något kommer att börja gälla), medan aoristiskt futurum är det allmänna sättet att uttrycka framtida händelser. Den grundläggande futurumändelsen är ''-õ''.
 
===Progressiv aspekt===
 
Progressiv har ingen ändelse i sig, utan kan ses som verbets grundform. Progressivt presens har både en finit och en infinit betydelse. Det vill säga formen används både med och utan subjekt.
 
===Aoristisk aspekt===
 
Aoristisk aspekt kännetecknas av ändelsen ''-éc'' som direkt fogas till verbet före tempusändelsen.
 
===Konjunktiv===
 
Konjunktiv kan ha flera betydelser. Om något kan, ska eller borde hända ska verbet stå i konjunktiv, likaså om verbet är ett uttryck för en vilja hos subjektet. I villkorssatser måste verbet böjas i konjunktiv. Formen bildas genom att man lägger till prefixet ''mó-'', eller om verbet börjar med en vokal ''m-''.
 
==Syntax==
 
==Ordbildning==
 
==Ordlistor==
*[[Dalkisk-svensk ordlista]]
*[[Svensk-dalkisk ordlista]]

Versionen från 14 maj 2007 kl. 14.10

När de historiekunniga inom Mandelorden försökt sammanfatt Ereb Altors Historia har den i huvudsak framställts så här, åtminstone fram till år 610 e.O.

Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)

Tiden efter den första konfluxen

Skaparna hade tröttnat på de skapelser de satt att befolka Altor. De allehanda mäktiga varelser som fanns i urtiden såg sig så mäktiga att de utmanade gudarna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i Trakorien är ett sådant exempel och uppstod då stormguden Marduk slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Inga lämningar efter civilisationer från denna tid har någonsin påträffats varför Erebs historiker antar att det inte fanns några. Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla höga språket och dess riktiga namn. Det finns myter och vittnesmål om att några få andra unika väsen undkom konfluxens enorma kraft.

Caranor, silveralvernas flygande ö, skapades.Caddos

Alad-arch, en kolossal svart drake, tog sin tillflykt undan naturkatastroferna. Alad-arch flög från drakarnas arkipelag till sin grotta i de nordliga Edeginberen för att påbörja sin långa väntan. Under drakarnas, för den här tidsålderns sista storråd, tilldelades han en uppgift, ett uppdrag inför nästa tidsera.

Efter katastroferna uppstod en ny värld. Gudarna började om på nytt. De första intelligenta varelserna tog sina vacklande steg.

Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar var de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå.

Tevatenu var först ut med att befolka det renade Altor. Hon skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla de fria folken vördade henne. Andra gudar saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. Bland annat skapades människorna av deras gud/gudar. Människan visade sig otåliga och giriga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Moder Jords folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni.

Dvärgarna skapades samtidigt som människor och alver ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen (bergskedjan som markerar gränsen mellan Hynsolge och Nidland). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.