Vidina Ingaldirons klomelliska krönika: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(En mellanliggande sidversion av samma användare visas inte)
Rad 789: Rad 789:


Vidina Ingaldiron, i Odos år 605.|}}
Vidina Ingaldiron, i Odos år 605.|}}
==Klomelliens svartfolk utanför Brikho==
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=48771#p48771]
{{citat|Man har frågat mig om svartfolkens roll i Klomellien, och då jag har studerat ämnet ingående skall jag med glädje upplysa er om den saken. Då Brikhos kultur och särart har avhandlats i mina tidigare reseskildringar, skall jag här begränsa mig till de svartfolk som bosatt sig i andra delar av landet.
Den Lysande Vägens Kyrka må reta upp sig på Olems kult och Melorghs vidskepelse, men den enskilt mest provocerande företeelsen i Klomellien är nog Brikhos status som fullvärdig medlem i unionen. Jag tror inte att någon främmande stat har skickat en ambassadör dit, och Kardien använder alltid Brikho som ursäkt när de vill skicka trupper till Addiaska. Brikhos svartfolk har dock civiliserats och integrerats ovanligt fort. I Mercana lever de vid stadens bortre gräns i nordost, i en kåkstad längs med Maures strand. Där stör de inte mercanaborna i onödan, men de har också nära hem om folkmassan plötsligt skulle fatta hat till dem, vilket har hänt mer än en gång. De bor inte bland människorna, men de arbetar mitt ibland dem. Svartfolk av alla de slag är eftertraktade som grovjobbare, gånggrävare, smugglare, legoknektar, livvakter (ankorna föredrar resar framför människor som livvakter), fällgillrare, jägare, pajasar, narrar, prostituerade (be mig inte utveckla detta), gladiatorer och nattvakter. Dessutom har de sin givna plats i Mercanas omfattande skuggvärld av utpressare, falskspelare, ockrare, rånare, förfalskare och ficktjuvar. Jag vill särskilt nämna en svartalf som jag mötte vid hans stånd vid ett av handelstorgen, den mycket framgångsrike fällmakaren Njeff Grubb, som lagligen gör sig en förmögenhet på brottslighet.
När jag närmade mig låg den gode Njeff och dåsade under ett parasoll, med sitt smutsiga röda hår hängande som ett draperi framför ögonen. Jag sträckte fram handen mot de underliga metallrundlar som låg ute till försäljning, men då for han snabbt upp och viftade med händerna.
”Dyraste Mäster Eldsflamma, vänligen dra tillbaka er hand om ni inte vill förlora ett finger.”
”Vad…”
”Ah, jag ber om ursäkt, ni är inte bekant med Njeff Grubbs patenterade pungbitare? Utan tvekan har en mäktig besvärjare som ni aldrig ansatts av ficktjuvar?”
”Vad antyder ni? Jag kommer från en stad där man inte gräver i andras fickor, och om jag inte vaktade som en hök över min börs när jag först kom hit, så berodde det på…!!”
”Förlåt mig, det kan hända den bäste. De feta krämarna i den här staden vågar knappt bära pengar på sig. Men för en billig penning kan ni få säkerhet, och vad mer är…hämnd. Titta här! Ni ser hur pungbitaren är utformad som en liten rävsax. En dvärg hade inte kunna göra det bättre, men det här är mitt eget hantverk, jag går i god för varenda en av de här små skönheterna. Om ni vill ta den här pinnen och sticka ner den så här…Ni ser! Avbiten vid minsta beröring. Den tjuv som försökte ge sig på er pung skulle inte göra om det, och han skulle vara lätt att hitta efteråt, fingerlös och blödande. Inte mindre än de förtjänar! Lätt att ladda, rostar inte och håller i flera år. Kan jag intressera er för…”
”Men jag kan inte gå runt med en sådan där i fickan!”
”Mycket klarsynt av er, man kan inte dölja något för en mästermagiker! Den här speciella pungen håller pungbitaren säker och på plats tills någon tjuvunge sticker sin hand i den. Komplett med några mässingsmynt för trovärdighetens skull, finns i femtio olika utformningar, titta här på väggen, ingen tjuv vet hur just din ser ut, ingen anar oråd. Er verkliga börs bär ni förstås dold. Har ni en stor säck eller ränsel, montera lätt denna falska öppning ovanpå, på, av, på, av, mycket enkelt, utöser inte bitaren, denna större modell kapar med lätthet av en hand.”
”Mycket, öh, genomtänkt. Guld är dock inte ett problem för mig…”
(Detta sade jag för att jag åt och sov på ambassaden)
Vid dessa ord vidgades Njeffs smala, illgröna ögon, han började andas väsande, och han grep en käpp och började slå på vad som vid första anblicken verkade vara en säck med sopor som låg vid sidan av hans stånd.
”Tugg Tugg! Tugg Tugg! Upp med dig, ditt lata fä! Få fart på maskineriet! Fram med ritningarna!”
En väldig rese höjde sig över oss båda, sträckte på sig och gäspade, bländades av solen och krockade med ståndet, grep en vev och började vrida runt en märklig mekanism som skiftade ut träplattan med börsar mot en med komplicerade ritningar och en annan med kugghjul och sågar anslutna till en liten ångpanna. Det var en förunderlig syn att se de små kugghjulen vrida sig runt på den upphängda plattan.
”Se hit, se hit! Min kollega Tugg Tugg Nafsaren (JAG ÄR TUGG TUGG! HEJ TROLLIS!) tyst Tugg Tugg, min kollega visar er nu glimtar av visioner som säkert hemsökt era drömmar. Ett torn! Ett alldeles eget torn, hur annars kan en magiker bli lycklig? Ett torn så väl försvarat av fällor att ingen någonsin kommer att hota era planer, trotsa er vilja eller störa edra lärda mödor. Ni kan visa dem, visa dem alla! Tänk er era rivaler nermalda i den här billiga kvarnen…”
”DU kan bygga ett torn åt mig??”
”Åh, oroa er inte, jag har underleverantörer och kontrakterade arbetare, vissa orcher arbetar för mat i sina svultna magar, och material finns alltid att få tag i på svarta marknaden. Det är inte så dyrt som ni tror, och jag är lika skicklig som en dvärg – om man kan hålla till godo med ett torn som håller en mänsklig livslängd vill säga! Det finns sätt, det finns alltid sätt här i Mercana! Har ni inte alltid drömt om att grunda den tolfte stadsstaten?”
Lätt omtumlad försäkrade jag Njeff Grubb att om jag ville bygga ett torn och ta över Klomellien skulle han vara den förste jag vände mig till. Sedan gick jag därifrån och undrade om svartalfer kan få solsting… Senare berättades det för mig att Njeff har sålt sina fantasifulla fällor både till Mercanas borgare och till Bozsas torn. Han har lyckats utveckla någon sorts mycket fruktat torn för stridsklomullerna, som tydligen skall kunna spruta pilar samtidigt som det är helt ointagligt, och detta skall bara ha varit en förstudie för ett vansinnigt projekt som kallas ”Den Mekaniska Klomullen”, för vilket han ännu inte hittat finansiärer. Hans mest ambitiösa projekt hittills har varit någon sorts tävlingslabyrint för äventyrare i Hisskov. Tydligen söker han bli Klomelliens motsvarighet till den legendariske Grymkäft! Vodelheim lät förstå att han även har utfört uppdrag åt mer ljusskygga klienter; nekromantiker och kultister, men att Mercanas Handelsråd osannolikt nog har valt att skydda honom från magisk utfrågning – säkerligen för att inte sätta ett för dem själva farligt prejudikat. Antingen det, eller så gillar de bara hans varor. Njeff behåller trots sin stora omsättning sitt lilla stånd, för ingen vettig och rättskaffens människa vill söka upp en fällbyggande svartalf i hans underjordiska verkstad, och Njeff är mån om att hålla kontakten med sina kunder.
I Sanzas är bara ett yrke öppet för svartfolk, men det är desto bättre betalt. Sanzas ledning har satt upp en ”Svart Legion” helt bestående av svartfolk, med halvlängdsmän som befäl och människor och diverse halvblod som underbefäl. Den Svarta Legionen är en av de mest disciplinerade legotrupperna i landet, och lever strikt kasernliv inom avgränsade områden. I gengäld äter de bättre än några andra svartfolk, har egna nöjesinrättningar, och får bonusar och belöningar vid minsta stridigheter. Utan legoknektar av många raser skulle Sanzas ha svårt att försvara sig, landets kuperade terräng, underjordiska gångar och många skickliga bågskyttar till trots. Den Svarta Legionen har gjort sitt till för att åtminstone delvis hålla Triskas plundrare på avstånd, liksom Addiaskas xenofoba och expansionistiska riddare och sina egna vilda bröder i Brikho. Andra svartfolks hån möter de med överlägsna vapen och rustningar. Utan att vara en elitenhet har de vid flera tillfällen utmanövrerat Brikhos orcher, men det ryktas att fem orcher som fått sin militära skolning i Sanzas numera ingår i Brikhos ledning, så dessa dagar kanske går mot sitt slut.
Triska och Hamur plågas av orcher utan anknytning till Brikho. Bägge städerna ser med öppen fientlighet på Brikho, särskilt då Hamurs dvärgar, men då de inte delar några gränser befinner de sig inte i öppet krig. I Hisskov har ett litet fåtal orcher, resar och svartalfer gjort sig namn som atleter och gladiatorer. Svartfolk tolereras även som sjåare och grävare, men de dröjer sig sällan kvar i Tävlingarnas Stad. I Yolev bor endast en orch, ambassadören Grindelverk, en gammal före detta klanledare. Han är fet, slug och sävlig och sägs förstå sig på yoleviternas lynne. I Nya Arno fylls den rollen av den stackars svartalfen Mjepp Holk som skickats dit som bestraffning för sin exceptionella mjäkighet och belästhet. Jag träffade honom då han hälsade på Bozsas fåtaliga svartfolksstudenter, till största delen svartalfer som vill lära sig att kasta eldbollar vid min akademi, samt några vid mentalistskolorna, och fick intrycket att han trots sin beklagansvärda ensamhet inte längtade hem till Brikhos hugg och slag. På grund av sin mycket svaga läggning för magi så har som ni förstår Bozsa mycket få svartfolksmedborgare.
Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!”
Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.
Addiaska, slutligen, har svurit att rensa landet från svartfolk, och det bästa en orch på deras territorium kan hoppas på är ett varningsskott. Tyvärr anser de sig ofta ha rätt att ge sig på orcher var de än träffar på dem, vilket har lett till en del problem. Herr Haliban Nusemang misstänks ha sett till att en framträdande riddare från Addiaska, den till Mercana nyligen anlände riddar Rittel, med nära band till kungahuset, stötte ihop med de orchiska livvakter som huset Buacka avdelat till sin framträdande gäst från huset Mogger. Rittel, upprörd över att se orcher bland fint folk, kämpade med svårighet ner orcherna under högljutt svärande, vilket av ankorna tolkades som ett angrepp på huset Mogger, och sannolikt var detta den avgörande faktorn när ett handelsavtal mellan Mogger och Addiaska, utan Mercana som mellanhand, gick i stöpet. Rittel själv slapp undan med böter, som den hårt prövade kardiske ambassadören i Mercana, herr Mervald Knape, betalade i tysthet, för att förhindra att Rittels vägran i förlängningen skulle leda till ännu ett för handeln med Kardien ödesdigert krig.
Kardiska riddare som har blivit vanärade, som saknar framtidsutsikter, eller som har lyssnat för mycket på kerisgassen Ozymandias encyklikor, anländer hela tiden till Addiaska, ibland med personliga trupper i släptåg. Dessa saknar helt den känslighet för klomelliska förhållanden som addiaskaborna kan ha tillägnat sig. Turligt nog så bryr de sig sällan om att angripa Triska, Melorgh eller Mercana, oavsett vad kungen av Addiaska eller kerisgassen Ozymandias säger till dem, utan ansluter sig istället omedelbart till den ädla Drakjägarnas Orden, avlägger högtidliga eder, och rider eller tågar sedan iväg mot bergen. Tyvärr tar de via diverse omvägar gärna vägen över Brikhos marker. Vad Brikho tycker om dessa ständiga intrång vet vi inte. Två hotbilder finns dock.
Det sägs att Brikho har vant sig vid de kardiska riddarna, och att de är ett välkommet avbrott i den förklenande fred med människorna som vissa orcher anser suger stridsviljan ur dem. Orchiska ledare som anklagats för att stå i mänsklig sold har kunnat klamra sig fast vid makten genom tapperhet i strid mot kardiska riddare. Vidare utgör inte riddarna något egentligt hot – de känner inte terrängen och de är dåligt organiserade. Det sägs att orcherna till och med avstår från att gillra fällor och från att använda skjutvapen mot dem. Detta kommer sig inte av någon sorts känsla för rent spel, utan för att föga stridsära vinns genom att skjuta ner en fiende på håll med arbalestskäktor, medan ett långsamt hamrande med en morgonstjärna visar orchens styrka. Så kan orchen komma hem med en riddarhjälm eller riddaren med en orchhjälm, och ibland behöver inte någon dö. Vissa riddare träffar på kalydoner eller andra sällsynta bestar, dock blott sällan de eftertraktade drakarna.
Vissa hävdar dock att angreppen är välorganiserade och regelbundet nöter på Brikhos försvar. Enligt denna andra hotbild är Brikho trött på angreppen, och förbereder sig på ett överraskningskrig mot Mercana, Sanzas, Melorgh och framför allt mot Addiaska. Understödda av orcher som väntar på en signal i de tre förstnämnda kommer de att med vilda krigsbestar och mörka magiker att störta fram vid ett tillfälle då Addiaska och Mercana är uttröttade av sitt krig för att upprätta ett orchervälde över Klomellien. Jag bör tillägga att denna hotbild ivrigt målas upp av kerisgass Ozymandias.
Addiaskas regelrätta här är nu för tiden mest upptagen med att kriga med Mercana, och bara mindre enheter sänds ut mot Brikho. Själv hoppas jag att kungen av Addiaska skall inse att orcherna är här för att stanna. Inget mindre än ett fullskaligt soltåg skulle kunna driva bort dem från Klomellien, och ett sådant vansinnigt krigsföretag skulle ödelägga den handel som Klomelliens makt och välstånd ytterst bygger på.
Vidina Ingaldiron|}}
[http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=48778#p48778]
{{citat|Vodelheim, som förbarmar sig över mina skrivarmödor, har låtit mig förstå att medan Njeff Grubb är en nog så skicklig finsmed så har han inte bemästrat konsten att låta vattenånga lyfta järn – en i sanning mirakulös konst om det var sant. Vodelheim, som även han träffat på herr Grubb, försäkrar mig dock om att hans konster är resultatet av vevkraft, dold av ånga. Tydligen har jag inte tillbringat tillräckligt lång tid i Mercana för att se all rost genom förgyllningen ännu.
Vidare påpekade mäster Vodelheim att storhövdingen Grushack III styr över en stam, inte en klan, en i sanning högst akademisk invänding, då svartfolkens namn på sig själva verkar vara den omvända mot den gängse, och då Grushack I för att blåsa upp sig själv kallat sin släkt för en klan, och därmed oavsiktligt anslutit sig till Bozsas definition. Se där en fråga som kunnat driva våra efterlevande att riva sig i skalpen av förvirring.
Vidina Ingaldiron|}}

Versionen från 31 mars 2023 kl. 08.43

Skildringar av liv och leverne i Klomellien baserade på Vidina Ingaldirons reseberättelse i det påbörjade Encyclopedia Erebia. Krönikan återger korrekta detaljer blandade med fri fantasi kring faktiska förhållanden i Klomellien. Vidina Ingaldiron själv var död när texterna skrevs så vem som utger sig för att vara henne är okänt. Misstankar har riktas mot en inhyrd författare* ledningen i Mercana, Melorgh eller Bozsa gett i uppdrag att skildra de olika stadsstaterna med antingen ekonomiska eller politiska baktankar som anledning. Ingenting har dock bevisats. Underrättelsetjänsten i Magilre med målet att provocera fram en invasion av landet är en annan kandidat. Heller inte det är bevisat. Vidina Ingaldirons klomelliska krönika är hursomhelst vida spritt i sydvästra Ereb och uppskattas för sin underhållande stil.

* Samma författare står möjligtvis bakom texterna i beskrivningen av Melorghs Makter då många likheter går att hittas i skrivstil och ordval.

Olem

[1]

I Mercanas hjärta, det vill säga inte bland de rikas väldiga villor, utan nära handelshusen och de larmande tavernorna, höjer sig Olem Den Lates gyllene kupol och tempel. Jag hade långt innan jag första gången satte min fot i Mercana hört mina föräldrar berätta om den märkliga tro som mercanierna bekänner sig till, men som de aldrig lyckats sprida ens i mitt älskade Klomellien.

Enligt deras lära skapades världen en gång av den uttråkade guden Olem, för att skänka honom en smula förströelse och muntration i hans eviga gudalivs många tröstlösa dagar. Men då han skapat världen fann han den bullrig, grå och enformig. Människorna slogs med varandra så att han fick ont i öronen, kvinnorna klädde sig i bylsiga kläder och dolde sina former från honom (Olems präster finner ingen motsättning i att deras gud är både allseende och hatar kvinnor i för många lager kläder), allvarsamma präster läste långa entoniga böner och överallt sågs buttra och missnöjda ansikten. Och Olem såg att det var trist. Olem sträckte ut sin hand för att krossa världen, så att han kunde få lite lugn och ro och kunde ta sig en stilla eftermiddagslur (återigen, olemiterna finner det inte konstigt att deras gud, som enligt dem själva har skapat Alltet, då och då tar sig en stärkande tupplur). Då fick han se en liten narr som hoppade runt på marken. Narren spelade en munter liten melodi på sin luta, han gjorde kullerbyttor och räckte ut tungan åt de fisförnäma adelsmännen. Och Olem, förvånad och road, drog tillbaka sin hand, lutade sig tillbaka mot sin gudomliga kudde, grep en näve tunnskurna och räfflade potatisar, och sade: ”Jag låter världen leva – en liten stund till.” Men Olem tröttnade snart på den lille narren, men se, då fanns något annat som fångade hans blick. Och så länge det finns någonting roligt, någonting förvånande, någonting vackert, någonting nytt och någonting upphetsande i världen, så länge skall världen bestå. Och därför bör vi alla roa oss själva och varandra, på det att Olem inte må tröttna på oss. Så lär Olems skrockande prästerskap.

Mercanas inbyggare tar denna plikt på dödligt allvar. Det är förstås svårt att skilja på när de försöker roa sin gud, och när de försöker roa sig själva, men de gör inte heller själva denna åtskillnad, ty Olem älskar ljudet av andras skratt. Olems tempel är runt till sin skapnad, och höjer sig från mitten av en amfiteater som grävts ut och stenlagts mitt i ett stort torg. Denna amfiteater är sedan med hjälp av avskiljande väggar uppdelad i fem lika stora sektioner, inte helt olikt en uppskuren tårta. Framför varje sektion sitter eller ligger en stor staty av Olem på en avsats en bit upp på tempelväggen. Till sin gestalt är Olem tydligen en man av obestämd ålder med en begynnande kulmage, en överlägsen och blaserad uppsyn och en slapp kroppshållning. Han verkade vara klädd (fast marmorn gör det svårt att säga säkert) i den symbol för slapphet som de dekadenta magillriska adelsmännen kallar ”morgonrock”. Jag hörde någon säga att den inte var helt olik en magikers kåpa, och jag var inte sen att ge denne skymfare svar på tal, något som först verkade väcka munterhet hos de förbipasserande, som tydligen fann det komiskt att se mig skälla ut denne slusk som inte kunde se skillnad på en ämbetsdräkt och ett tygstycke från ett samkarniskt harem. Men plötsligt verkade stämningen skifta och flera mercanier hyssjade åt mig och bad mig vara tyst, stående som jag var inför Olems anlete (ty mercanierna tror att Olem kan se och höra genom sina statyer). En köpman utstyrd i en gul- och grönrandig rock sade rent ut: ”En offentlig utskällning piggar upp, men ingen vill höra en offentlig föreläsning.” Tillrättavisad mindes jag nöden av att smälta in i de miljöer jag beskriver, och återgick till att studera den ”tillbedjan” som pågick framför templet.

Vid foten av Olems olika statyer, och framför de drönare som satt sig på amfiteaterns olika avsatser, utspelade sig uppträden av det mest skiftande slag. En bard framförde balladen om Brand och Draken, men på ett sätt som jag aldrig tror den framförts i Ekeborg. Ty sångens ackompanjerades av fler och gladare toner än i dess hemland (efter vad sades mig av min bänkgranne, en kardisk ädling som faktiskt hoppades hitta en drake att dräpa i Brikhos berg. Jag hade ej hjärta att säga honom vad han skulle finna i Brikho). I nästa sektion visade akrobater och jonglörer upp sina konster, och i den bredvid stod en ensam man i en enkel dräkt och berättade vad jag inte kan kalla annat än lustiga historier. Ni betvivlar väl vad jag skriver, för det låter ju som att ställa en piga och plocka en höna på en scen, och förvänta sig jubel då varje fjäder faller, men en underlig stämning härskade vid detta tempel. Det var som om vårt blotta antal skänkte värdighet åt det plumpa och elegans åt det enkla. Mannen drog sig inte för att narras med sina åskådare, och jag kan än idag ej förstå det, både riddare från Addiaska och magiker från Bosza, jag själv inräknad, skrattade med och gladdes åt att man gjorde gyckel av oss. Tvenne timmar förflöt på detta angenäma sätt.

När jag till slut reste mig för att hiva mig över nästa avsats fick jag strax på den andra sidan se en gräslig svartfolksgestalt i en svart kåpa som satt och rensade sin tandade kniv från köttrester. Jag hade svårt att se det roliga hos en sådan grotesk, men publiken verkade spänd och förväntansfull. Plötsligt gjorde sig två överförfriskade dvärgar i full stridsmundering väg nerför trappstegen, högljutt skrålande på sitt säregna språk och svingande sina bredbladiga yxor. Jag förstod då att gladiatorspel, huru mot läran det än kan låta, hörde till Olems nöjen. Jag finner inget nöje i andras lidande och valde att studera hur solens sista strålar återkastades i kupolens guld. Folkets osmakliga jubel, och ljudet av stål mot kött, kunde jag dock inte utestänga. Jag förstod att lemmar åtskildes från kroppar, att striden var tillfredsställande lång och att dvärgarna tydligen bara hade dykt upp från en närliggande taverna, och, tro mig eller ej, att detta var fullständigt naturligt. Värst av allt var att trollet, eller kanske var det en rese, eller en sammanblandning av de båda, efter att ha besegrat sina bägge angripare, välljudande deklamerade en improviserad vers till sin egen ära och massans gapskratt:

”Dvärgablod i sanden skvätter På hans skägg jag rumpan sätter Dvärgaskallar är så små Spräcker dem jag gör ändå”

Mer av samma slag följde. Dvärgarna släpades ut, och jag tror och hoppas att deras liv räddades av en helare, anställd av Olems präster, ty som en av dem senare sade mig: ”Att se någon få skallen inslagen är kul, men begravningar och diplomatiskt trassel är tråkigt. Och dåligt för affärerna.” För ett ögonblick hade jag glömt vilken gud som alla mercanier sätter främst, och han vilar inte mot en bädd av marmor utan är rund, nött, och klingar i min egen ficka. Utan tvekan var dvärgarna antingen diplomater eller hantverkare, och utan dessa bägge yrkeskårer skulle mitt land snart stanna helt, vad köpmän, krigare och magiker än må säga.

I den sista avbalkningen satt några trashankar under en skyddande baldakin. Mitt blod isades i ådrorna när jag hörde dem oskyldigt tralla och såg deras vanställda frisyrer. Jag skäms inte att säga att jag rusade in i templets innanmäte hellre än att stanna ett ögonblick i dessa livsfarliga dårars närhet. Om ni känner till Remuntra så vet ni varför jag på detta sätt gav upp min värdighet, om ni inte känner till det gör ni klokt i att förbli i detta lyckliga tillstånd. Långt senare skulle min gamle mäster förklara för mig att Remuntras vansinne är en smitta som sprids genom tanken. Mercanierna, vars tankar antingen är jordbundna eller lättsinniga, verkar vara immuna och kan därför skratta gott åt de krumsprång och det filosofiska nonsens som kommer ur strupar som kanske en gång sjöng de sanna gudarnas ära i templen, styrde nationers öden eller studerade magins hemligheter, detta nonsens som om det hade fått fäste i mitt huvud hade gjort mig till en dem, en lallande fåne glömsk av min konst och mitt kall.

Inne under templets välvda och smyckade tak möttes jag av en ofantligt fet man, som trots sin kroppshydda rörde sig mycket lätt och ledigt, ja han nästan studsade fram på sina små nätta fötter. Klädd i en bjärt röd klädnad och med väldiga svängda mustascher och en hög, spetsig, röd huvudbonad var han både vördnadsbjudande och skrattretande på samma gång. Han log brett, kramade om mig och sade:

”Hej på dig mitt barn, jag heter Bop ! Du ser lite ledsen ut. Vet du hur många dalker som behövs för att skruva på ett vagnshjul ? Inte det ? Tjugo ! En håller i hjulet och nitton snurrar på vagnen !! Ha ! Ha ! Ha! Ho ! Ho ! Ho ! Heheheh… Jaa, jag säger då det…”

Efter denna säregna presentation fick jag nöjet att bekanta mig närmare med den man som visade sig vara Olems överstepräst. Bop förklarade att värdighet var viktigt för en överstepräst, för det var alltid roligt att göra narr av de uppblåsta. När han sade det daskade han till sin egen svällande mage så att den dallrade och skälvde. Själv måste han ofta ducka under novisernas kastade tårtor, förklarade han, och om han bara skrattade istället för att bli arg skulle Skämtet Gå Förlorat, sade han med en för ögonblicket mörk stämma. Bop berättade också det mesta av det jag ovan har beskrivit för er. När en mercanier i mycket dyrbara kläder svassade förbi (hans ärende i templet skulle jag alltför snart förstå) utan att bevärdiga oss en blick, viskade Bop att hans skräddare förmodligen var dalker, ett skämt som jag inte kunde låta bli att le åt. Just då hörde jag klagorop från takvalven och frågade Bop hur det kom sig. Bop ville först inte svara, men medgav sedan att templets kupol var ägande åt självspäkning. Prästerna gisslade sig själva och bad Olem om nåd och förlåtelse för att de var så grå och dystra. Det var alltid bäst att vara på den säkra sidan och gardera sig, förklarade Bop lätt generad, och om Olem inte gillar själspäkning och kryperi kan han ju alltid titta bort, för vi gör det bara på denna enda plats. Jag bad Bop att få se kupolens insida, men han förklarade att åsynen av halvnakna präster och ljudet av allt deras gnäll inte gör någon människa glad, så det kunde han inte alls tillåta. Istället erbjöd han mig att besöka templets berömda källarvalv för blott några guldmynt. Ivrig betalade jag den begärda summan, och Bop ledde ner mig till en starkt upplyst kammare där svag musik svävade i luften och exotiska blomdofter retade näsan. Tyvärr var jag inte riktigt i stånd att uppskatta all den konstskicklighet som använts för att ställa dessa kamrar i ordning, för vart jag än vände blicken möttes jag av nakna eller halvnakna kroppar, inoljade och kråmande sig som ormar. I sanning bör den som tillbringat sin ungdom över dammiga luntor i höga torn ta sig i akt för världen utanför, vi känner inte dess vägar och frestelser. När Bop ledde fram en fager yngling endast iklädd ett mindre stycke tunt silke förmådde jag bara stamma till svar. Och när han lade armen om en ung mö, bad jag att få ursäkta mig, och rusade ut ur templet med en framhasplad ursäkt om konstens celibat på mina läppar.

Väl ute i den kyliga nattluften kunde jag bättre förstå denne remarkable prästman. Han antog att jag hade kommit till templet för att uppsöka dess bordell, ty varför skulle någon annars komma dit ? Och sedan hade han ansträngt sig för att avhjälpa min blyghet genom att tala med mig om alla möjliga ämnen som låg mig varmt om hjärtat, innan han ansåg att tiden var mogen för att glädja mig på det sätt som en mercanier gläds. Jag styrde min steg mot mitt värdshus och tänkte på vilken svår konst det är att roa andra. Han hade sett mig i porten, av mina kläder dragit slutsatsen att jag var magiker, och därefter sett till att alla hans skämt handlade om dalker, vars fruktlösa motstånd mot magi vi finner så komiskt.

När jag sedan, för att undkomma några sällsynt burdusa rumlande sällar, steg in i en liten kyrka som Den Lysande Vägen lyckats starta i vad som för dem måste vara syndens urnäste (Munzga undantaget, må Kaos sluka deras själar), så fick jag se ännu ett tecken på Olems närvaro i staden. Ovanför körens bänkar var ett öra målat på väggen. Det var, berättade en lätt irriterad klockare, Olems öra. Olem hade sina ditmålade öron och öron, och ibland sina händer, sin näsa och sin mun, både här och där i staden, där det fanns något som Olems präster trodde att deras herre skulle finna intressant eller njutbart. Av diplomatiska skäl, fnös han, hade till och med kerisgassen Ozymandias själv rått dem att låta det sitta kvar. Jag såg också att inget öra prydde väggen ovanför predikstolen, men valde att inte reta upp den sure proselyten utan tänkte istället bistra tankar om var Olems händer kunde tänkas målas. När jag tänker närmare på saken så kanske det fanns ett samband mellan de fem sinnena och de fem scenerna. Oturligt nog träffade jag inte Bop igen innan jag lämnade Mercana, så jag fick aldrig någon klarhet i den frågan. Jag återvände till mitt värdshus fast besluten att imorgon uppsöka de kvarter som i Mercana avskilts för dvärgar, halvlängdsmän, ankor och svartfolk.

Må Boszas eviga vishet vägleda mig och vilka gudar som nu än finns skydda mig. Eller, i Olems fall, låta bli att slå ner mig för min prydhets skull.

Vidina Ingaldiron

Melorgh

[2]

Då den plågade fader Matteo anlände till Melorgh, fast besluten att inte ge upp innan han besökt alla Klomelliens städer, fann han att det budskap som man gäspat åt i Mercana, skrattat ut i Hisskov, och som hade renderat honom ruttna ägg i Nya Arno, mottogs med iver och glädje i Melorgh (jag påminner här mina läsare om att den Lysande Vägens främste försvarare i Klomellien, Addiaska, vid denna tidpunkt bara var några fiskehyddor vid havskusten).

Matteo förvånades över att teologiska spörsmål, som han skolats länge i Ekeborg för att kunna dryfta även med den mest blodtörstige samkarniske huvudjägare, såsom varför det är avgudadyrkan att ställa ut mat till sina förfäder, mottogs utan ifrågasättande eller knot. Då de inhemska prästerna, och de var många, visade sig vid Matteos möten så märkte han tydligt av deras illvilja och hat, men de nöjde sig oftast med att notera vad han sade och bidade sin tid. Jag återger här en konversation Matteo hade med sin församling;

Matteo: ”Ty Herren väntar sig att ni ger tionde av allt ni odlat och allt ni tillverkat, så ock av alla penningar ni tjänat genom handel eller genom arbete för någon annan.”

Melorghier: ”Ers Helighet ?”

Matteo: ”Endast Herren är Helig, mitt barn. Vad vill du veta ?”

Melorghier: ”Jo, Ers Upphöjdhet, vill du inte ha mer pengar än så ?”

Matteo: ”Kyrkan är alltid tacksam för alla bidrag, och Etin minns den som försakat i jordelivet, men det är den summa som krävs för Kyrkans och hennes tjänares uppehälle.”

Melorghier: ”Men Fader, om ni väntar med att ta er tiondel tills alla de andra gudarna fått sitt så får ni ingenting. Säg att ni vill ha allt de har, så vågar de uslingarna inte vägra er mäktige Etin åtminstone en del av sitt guld.”

(Vid detta uttalande utbröt ett förstämt och ilsket mummel i församlingen.)

Melorghier: ”Tig, Bruttel. Vi måste väl äta också ?”

Matteo: ”Skall jag förstå, mina barn, att ni offrar till avgudar trots att ni tagit till er Det Heliga Ordet ?”

Melorghier: ”Fader, min brors svågers son spottade på Pukis altare och vägrade hans präst veckooffret. Han sade att Store Olem tyckte att Pukis böner var urtråkiga. Och i förra veckan trillade han ner för bergssidan och bröt benet.”

Matteo: ”Mina barn, mina barn, allting som händer är inte goda eller onda makters verk. Den här staden har mycket branta gator. Trillade inte Pukis egen överstepräst ner för en brant och knäckte pannbenet när han blundade och gick gatan fram ropande : Puki leder mina steg ! Puki leder mina steg !”

Bruttel: ”Jo, men den dåren hade ju trotsat Dunderugglan, Alla Stups Beskyddare, vars första budord lyder : Du Skall Inte Blunda När Du Går Nerför Ett Stup.”

Matteo: ”Vill ni på fullaste allvar mena att ni tror…”

Melorghier: ”Ej Heller Skall Du Gå Baklänges, På Det Att Dunderugglan Inte Må Picka Hål På Din Nacke.”

Matteo: ”TYSTNAD ! Mina barn, det finns bara en Gud, den sanna, levande Etin ! Alla dessa andra, falska gudar, ni kan inte tillbe dem alla. Thurm är fiende till underjordens jättar och ändå finns det de i er stad som tillber båda. Puki förbjuder er att äta kött, Aesirs tempel säger att riktiga män inte äter något annat. Så ni går till Pukis tempel och ber om nåd för att ni ätit kött i Aesirs tempel, mottar det rituella svavelfotbadet, betalar Pukis präst era botpengar och äter sedan upp Pukis heliga rädisor. Sedan går ni, era dårar, till Aesirs tempel, slår med era yxor på era sköldar, bugar för Wotans Öga, tar avstånd från ert omanliga grönsaksätande, utkämpar en envig med templets förkämpe, eller jag kanske borde säga, får stryk med en påk av templets råskinn, betalar Wotans präst en pung guld, och sätter er ner till Aesirs heliga festmåltid av skinka, köttfärs, helstekt oxe och lättbrynt ungsvin.”

Alla Melorghierna: ”Mmmm”

Matteo: ”Och hela tiden kastar ni en blick över axeln för att försäkra er om att Glerk, den osynlige Ryggmärgssörplaren inte har slagit sig ner på er rygg. Förstår ni inte hur dumt, nej hur omöjligt det är att dyrka alla dessa gudar samtidigt ?”

Bruttel: ”Den Lysande Vägens Kyrka kräver att vi betalar tionde, att vi piskar oss själva på Odos dödsdag och att vi bara ligger med våra hustrur, inga andra.”

Matteo: ”Jag kan förstå att buden verkar tunga, min son, men minns att…”

Bruttel: ”När du vill ! Du får ligga med din hustru när du vill ! Och du behöver bara piska dig en dag på hela året ! Nio tiondelar av mitt guld är mitt, bara mitt. Och det är därför jag bara tjänar en gud, och bara tillber Etin, era stackare !”

Matteo: ”Din, öh, gudsförtröstan gläder mig Bruttel, men nog måste det finnas andra skäl till att du tror på Etin ?”

Bruttel: ”Fader, sen du kom hit har du skaffat dig fiender bland alla kulter, du har sprungit upp och ner för bergssidan utan att ens be till Etin, du har byggt din kyrka här ute där blixten alltid slår ner, och du är fortfarande i livet. Din gud måste vara mäktigare än de andra, för du är fortfarande i livet.”

Matteo: ”Exarken kommer inte att tro på det här…”

Idag betraktas Melorgh både som omvänt till Den Lysande Vägen och som föremål för mission. Dess många kulter strider med varandra, men brukar ena sig för att stöta ut utbölingar. Den Lysande Vägens kyrka stöter bort folk genom att inte bara kräva att man tjänar en gud, ty detta krav ställer de alla, utan också på ett sällsynt nitiskt sätt kontrollera att budet efterlevs. Ozymandias vet inte vilket elände hans bud ställer till för hans missionärer.

Melorgh ligger, som alla vet, på en skarpt uppskjutande bergsplatå, sliten från urberget av någon vredgad gud i forntiden (så tror i alla fall Melorghborna själva). Stadens läge gör den mycket lätt att försvara, så även om melorghierna själva hävdar att deras förfäder bosatte sig på en helig plats så torde möjligheten att släppa ner mycket stora klippblock på anstormade barbarer ha spelat in när de valde boplats. Åtminstone var detta sant en gång i tiden, när Melorgh var mindre, och fick plats på klippans platta topp. Idag har staden svällt ut över kanten och ringlar sig ner för bergssidan och har börjar breda ut sig över den omgivande slätten. Melorgh är nu nästan omöjligt att försvara, då otaliga skydd och tunnlar har huggits ut i berget, vilka i händelse av en invasion med lätthet kan användas för att söka skydd eller till och med kan föra en dristig erövrare direkt upp i stadens hjärta. Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer. Samtidigt är staden nästintill omöjlig att erövra. Med undantag för paradgatorna på platåns topp så finns det inga raka eller breda gator. Det är omöjligt att göra sig någon överblick över staden, det finns alltid något prång man har missat där en religiös fanatiker eller rebell kan gömma sig.

När jag kämpade på uppför de branta gatorna så blev jag vittne till hur de olika kulterna i staden söker underminera varandras auktoritet. En ung man som jag sett tillbe en mörk gud, inte helt olik den hatade Lord Engaroth, dök upp under den offentliga körsången till guden Ogims ära. Han skränade och sjöng falskt till den grad att folk började ge sig av, och när de andra sångarna började ge sig på honom med sina instrument blev de bortförda av stadsvakten. Det var för övrigt första gången jag såg dessa nedanför platån. Vid ett annat tillfälle blev jag vittne till hur några Pukidyrkare i lila kåpor sågade av de stöttor som stagade upp ett mindre tempel till guden Ogim. Jag tror att Ogim väcker anstöt då han ofta avbildas belåtet sittande på alla andra gudarnas plågade kroppar. När Ogimtemplet brakade ner och krossades mot handelshusets tak så uttryckte de förbipasserande sin förvåning över Ogims svaghet, och medan de överlevande Ogimdyrkarna försökte ta sig ut ur resterna av templet så förstod jag att de menade att Ogim borde ha skyddat sina anhängare bättre. I Mercana hade ett sådant uppträde följts av skoj och glam, inte så här bland dessa teckentydare.

Jag tror mig ha observerat två särdrag i den melorghiska tron. Alla gudar är verkliga och närvarande, och alla deras bud är giltiga. Man gör klokt i att hålla sig väl med dem eller åtminstone med deras präster. Å andra sidan kan man be en gud att skydda en från en annan. Dessa regler gäller dessutom inte de som helt vigt sina liv åt en enda gud, men de verkar vara få. För det andra tror de på gudarnas synliga och osynliga närvaro på ett sätt som saknar sin like. Man kan se orsakerna till ett skeende, erkänna dessa orsakers giltighet, och ändå tillskriva detta skeende någon obskyr gudom. Jag såg en man tappa sin fackla, tända eld på en höstack, försöka släcka elden och slutligen skylla alltsammans på Pukis vrede över hans bristfälliga offrande. Därefter offrade han den nedbrunna höstacken till Glerk Askätaren, förmodligen en släkting till Glerk Ryggmärgssörplaren, genom att skyffla den nerför bergssidan, där den landade på någons tak. Han kacklade därefter högljutt och utförde en liten dans för att påkalla Glerks uppmärksamhet, varefter han gav sig iväg till Pukis tempel. All denna vidskepelse och religiösa övertro kan lätt utnyttjas av skrupelfria människor, och i sanning har Melorgh inget bättre bevis på detta än sin nuvarande ledare: Lord Julius av huset Palnu. Men mer om honom och hans kleptokratiska styre en annan gång.

Vidina Ingaldiron

Om Magilre

[3]

Låt mig innan jag inleder denna bedrövliga men nödvändiga del av min krönika påpeka att jag vet att Magilre inte har några grevar. Det har dock kommit till min kännedom att vissa baroner som tycker sig vara stora, och som på olika sätt försatt sina gelikar i ett beroendeförhållande, har börjat kalla sig grevar efter zorakiskt snitt.



Många och försåtliga är de sätt på vilka Klomelliens inbyggare och Magilres ädlingar bekämpar varandra. Stundom öppet, stundom fördolt, med handelsblockader, med lönnmord, med värvade legohärar, med spioner, med diplomatins alla piruetter och med demagogins alla låga knep. Det är allmänt känt att det finns höga ädlingar i Cvyrdo som för snöd vinnings skull har trätt i Mercanas tjänst och förser stadsmästarna med information om Cvyrdos drag. Skam till sägandes finns det även klomellier som trätt i Magilres tjänst; för bara några dagar sedan såg jag en av dem hänga från Segermonumentet med genitalierna bortslitna. Dock så rör de flesta av dessa konflikter bara Mercanas folk, de handelsmän som ger sig ut på öppet vatten och de addiaskabor som drabbas av strandhugg. Men det finns ett fenomen som håller hatet mot Magilre levande i nästan hela Klomellien; de magillerska jakterna.

Baronessan av Cvyrdo har en stående inbjudan till landets alla ädlingar och riddare att komma till hennes stad, och som hon säger ”fröjdas åt Klomelliens förnedring”. Många av de rikare adelsmännen har egna torn och palats i Cvyrdo, och inte mindre än tre hertigar ses där regelbundet. Många av de lata ädlingarna saknar dock tålamod för hennes komplicerade ränker, fälttåg och handelskomplotter, och hungrar efter en av de få saker de inte kan få bland Magilres knäckta andar: kött som gör motstånd. En magillersk jakt går till så att ett antal ädlingar och deras bästa riddare och krigare först gaddar ihop sig och eggar upp varandra. Till min upprördhet har jag också hört att åtminstone en kvinna brukar följa med i varje sällskap, och, då damen i fråga är adlig, inte alls för det uppenbara syftet. Jägarnas antal varierar. Färre än tio ger sig inte av, de flesta jakter består av tjugo till trettio magiller, men ibland har jakter på uppåt hundrafemtio ryttare gett sig av. Dessa är dock sällsynta och inträffar högst vartannat år eller så. Ibland har de sina fördömda hovmagiker med sig, jag spottar på deras fåniga hattar, och de har nästan alltid med sig ett eller annat tillfälligt förtrollat föremål för att hjälpa dem i deras skamliga avsikter. De färdas upp längs Maure i skydd av natten. Dock finns det ett klomelliskt ordspråk som säger att ”lyser det i natten är det en magiller”, ty inte ens i fält gör de avkall på sitt så kallade sinne för mode. När de kommit till en plats som inte är bevakad fäller de ut de konstfärdigt tillverkade träbroar som de köpt av baronessan. Dessa fälls ut i etapper och de leder sedan över sina hästar. Deras svenner väntar dolda på andra sidan stranden med träbron. Rusiga spränger de sedan i gryningsljuset fram över Klomelliens slättland, mördande och brännande allt i sin väg. Mercana är nu ganska väl försvarat, även om murarna lämnar mycket övrigt att önska, och på dess gator kan man alltid finna nyanlända legoknektar, såväl utlänningar som klomellier. Alla utom de dristigaste magiller undviker också Brikhos gränser, och många nöjer sig med att ödelägga en bondgård eller två på Mercanas landsbygd. Mercana är dock ganska glest bebyggt, och därför rider många andra i sporrsträck (de är ju till skillnad från Addiaskas riddare inte nertyngda av helrustningar) direkt till Sanzas, Melorgh eller Addiaska, eller till och med ännu längre in i landet. År 507 utbröt en oväntat fred mellan Triska och Hisskov sedan två dussin magiller hade förirrat sig in på deras territorium. En melorghiers stridsvansinne söker sin like, men från hästryggen kan magillerna med lätthet utmanövrera dem under spott och spe. På samma sätt undviks Addiaskas tunga rytteri. Även om magillerna plundrar, särskilt i Melorgh, vars dyrbarheter de annars har mycket svårt att köpa, så är de främst ute för att roa sig. Baronen är trött på att sparka på hukande trälar eller att utkämpa rituella envigar med sina likar, och på slagfältet liknar han mest en hamurit omringad av orcher, med fradgan flygande från munnen och skrattet gurglande i strupen. Hans söner är unga och kättjefulla, och bondflickor som skriker och gör motstånd får deras blod att koka. Hans dotter vill öva sina nya färdigheter med knivar och nålar. Alla tar de tid på sig. Särskilt motbjudande är vanan att ta trofeer av det gräsligaste slag, som sedan ställs ut i hemliga kamrar i deras höga torn, och visas upp för roade och imponerade gäster. Jag försökte fråga ut en halvorch som tjänstgjort som gränsvakt i Sanzas, och som anlänt strax efter att en magillersk jakt lämnat en mindre gränsby, men han vägrade blankt att tala med mig och bad värdshusvärden om några för mig obekanta rötter att tugga.

En magillersk jakt kan vara över på ett dygn eller dra ut på veckor. En magillersk ädling som slutat sina dagar på en högaffel kan varken räkna med en anständig begravning , ty alla Klomelliens kyrkor och kulter vägrar att befatta sig med honom, ej heller med att bli hemförd av sina hjärtlösa likar. I vanliga fall ser jag med oblida ögon på nekromantikernas värv, men deras beslut att göra baneman av en magillersk greveson möter mitt fulla gillande. När en magiller långsamt vaknar ur blodsruset och inser att hans grupp är mycket mindre än när han gav sig av hemifrån, att hans häst är döende av utmattning och att hans kartor inte stämmer överens med terrängen utom på en punkt; han är mycket långt från Cvyrdos mjuka kuddar, då visar sig hans lömskare sidor. Han gömmer sina nersölade sidenkläder och sina trofeer och styr ut sig som en bonde eller köpman, och på grund av sin djävulska förmåga att förställa sig och slå blå dunster i enklare folks ögon klarar de ofta att ta sig hem igen, där de möts av jubel och gillande. Misslyckas allting annat vädjar de till sina tillfångatagares eller upptäckares girighet. En bonde som hittar en hertigs jagade son i sin lada kan välja mellan att göra det rätta eller att i Munzga mottaga en belöning som gör att han aldrig behöver lyfta en plog igen. Dessa belöningar betalas av uppenbara skäl också ut mycket samvetsgrant.

Alla Mercanas grannstater kritiserade nyligen herr Nusemang för att gränserna inte är bättre bevakade, och för att Mercana inte hämnas dessa jakter med omedelbart krig mot Cvyrdo. Herr Nusemang svarade att i så fall skulle eldarna aldrig slockna i endera staden, tyst antydande att det var just en sådan utveckling exempelvis Addiaska gärna skulle se. Till Mercanas försvar skall sägas att många återvändande jakter mötts av mercaniska legosoldater med armborst, och att de sedan slunkit över floden starkt decimerade eller inte alls. I sitt svarta hjärta har säkert baronessan Marcia lagt planer för detta och utnyttjat det för att stärka sin redan starka ställning i Magilre; det var ingen slump att hennes rival om posten som fjärde ceremoniuttolkare vid hovet möttes av en försvunnen träbro vid sin återkomst till Maure, för att sedan skjutas ner av ilskna halvlängdsmän. Just denna plan kom ju dock ut i det öppna, och baronessan fick avstå posten till den svagsinte femte sonen till en av hertigarna.

Djupt i mitt hjärta kan jag kanske förstå ransardernas hunger efter byte och stridsära, men magillernas jakter leds av de som redan har mer än nog av allting och vars uppfattning om stridsära är att hugga försvarslösa barn i ryggen. Trefaldigt förbannat vare Magilre !

Nu är det nerskrivet. Låt inte mitt hat mot Cvyrdo fläcka mina andra arbeten, utan må Boszas självbehärskning råda i mitt sinne. Min vän Kristallvindmäster Vodelheim säger att det blott är de värsta av Magilres adel som deltar i jakterna. Han hävdar att sann ridderlighet finns även bland magiller, och att det är för att undgå kritik från sina likar som de lever ut sina värsta drifter i Klomellien. De kan ju knappast bränna ner sina egna bondgårdar, sade han. Vodelheim följer vattnets, vindens och isens vägar, jag är försvuren åt elden. Han kan tänka sådana tankar, det kan inte jag.

Vidina Ingaldiron.

Tillägg till Magilre

[4]

Vidinas hjärta brinner för de utsatta, och det länder henne till heders. Hon har varit vänlig nog att låta mig göra ett litet tillägg till hennes krönika. Medan inget det Vidina säger är osanning, så ber jag alla att minnas att det formellt sätt aldrig har slutits fred mellan exempelvis Addiaska och Magilre, och att även addiaskiska riddare ibland rider in i Magilre. Det trofesamlande Vidina nämner tar sig inte alltid heller så groteska uttryck. En av de mest eftertraktade trofeerna, som inte hängs ut i hemliga kamrar, utan på tornens mest framträdande väggar, är addiaskiska vapensköldar. Magiller flyr inte alltid undan riddarna från Addiaska utan konfronterar dem lika ofta i regelrätta torneringar, där bägge sidor uppträder ganska sportsligt, även om de av politiska skäl inte kan ta kontakt med varandra för att planera sammanstötningarna i förväg. Återvinnandet av dessa vapensköldar har gett upphov till en del ganska vilda och komiska planer från riddarnas sida. Det har även hänt att de anlitat utlänningar i Mercana för att göra jobbet åt dem. Jakter har vidare inte sällan fullt förståeliga militära motiv, då man skaffar sig färsk information om fiendens styrkor. Slutligen finns det trofesamlare av de mest avvikande slag. Jag påminner er om Baron Giddel som hade för vana att överfalla vanliga resande och tvinga dem att lämna över sina kläder. Sedan red han hem och visade upp det hiskliga klomelliska modet för den chockerade magillerska adeln. Han överträffas möjligtvis av högvälborna Asinas konstintresse, då hon i full rustning red ner ända till Yolev för att där hugga av och hemföra stadens snidade husgavlar och takskägg.



Med hopp om fred och förståelse mellan alla folk.

Vodelheim, Mercanas trogne tjänare.

Bozsas ambassad i Mercana

[5]

Morgonen hälsade mig med krafset av rastlösa familiarer och det stilla suset av sylfidiska tjänsteandar i labyrintiska rörsystem. För ett ögonblick trodde jag att jag aldrig lämnat Miraklernas Stad, mitt älskade Bozsa, ty Bozsas ambassad i Mercana är i sanning ett värdigt monument över min stads konst. Det är synd att så få kan skåda dess fulla prakt, men i Bozsa lever ännu minnet av gångna tiders krig, och Klomellien är ingalunda fritt från nekromantiker som övergett sin skolas mer sunda och återhållsamma inriktningar inom Bozsas murar för att söka förbjuden kunskap och makt över sina bröder och systrar. Dödliga människor lockas också ständigt av falska löften från Mörkret, och bildar kulter till dess ära. De underjordiska zemniterna och Narkatoths och Lord Engaroths tillbedjare skulle gärna kartlägga det inre av vår ambassad i förberedelse för den mörka dag då de åter söker störta vårt land i kaos. Av den anledningen kan jag bara beskriva de delar av vår ambassad som är tillgängliga för alla klomellier.

Långt från både kusten och Maure, i stadens sydöstra kvarter, har Mercanas rika och mäktiga uppfört sina överdådiga villor och prunkande trädgårdar. Oskyddat av murar och stadsvakter, men skyddat av desto fler överbetalda legosoldater, är ”Den Feta Staden” Mercanas lugnaste och säkraste del, såvida inte någon handelsman ordnar en skränande fest för att stärka sitt namn och underlätta sina affärer, eller någon av de uttråkade knektar som i maklig takt patrullerar gatorna får för sig att du utgör ett hot mot hans herrar. Sådana grundlösa trakasserier drabbar aldrig den som, såsom jag själv, är klädd i en magikers ämbetsdräkt och styr sin steg mot den byggnad som höjer sig högt över handelsfurstarnas mest skrytsamma spiror; Bozsas blekgröna marmorpyramid, vår ambassad och tillflykt undan kommers och världslighet. Pyramiden är stram och avvisande, och dess högsta avkapade spets svävar fritt i luften och vrider sig långsamt runt sin egen axel. Från denna spets fyra sidor skådar fyra aldrig sovande ögon ut över omgivningen, ett tecken till världen på Bozsas aldrig sviktande vaksamhet och på vår förmåga att se i det fördolda. Pyramidens portar vaktas av tvenne bepansrade jättar, vars exakta natur jag inte kan avslöja, och från portarna leder den berömda ”järngången” in i ambassaden. Järngången konstruerades av dvärgar och magiker i samarbete, och kan när som helst magnetiseras, varvid alla metallföremål slungas mot dess väggar med en sådan kraft att den har dödat både riddare och orcher som inte haft förstånd att ta av sig sina rustningar. All magi som en fientlig magiker kan tänkas vilja kasta slukas också snabbt upp av dess höga väggar lika snabbt som av en Guludursk Styggelse. När man passerat gången, företrädesvis fri från all annan metall än mynt burna i säckar, kan man konsultera Bozsas magiker för att få föremål tillfälligt förtrollade eller få andra magiska tjänster utförda. Bozsa har Erebs främsta icke-alviska animistakademi (med ett flertal alver på höga poster hemma i stadsstaten) och vårt långvariga samarbete med alkemisternas gille och Sanzas örtmästare har lett till att Klomellien är det land på Altor där det är lättast att få tag på helande drycker och salvor, så till den grad att dessa exporteras till krigshärjade delar av världen. En avhuggen lem, som en gång betydde slutet för en krigares eller hantverkares bana, kan i dag för en rundhänt summa återskapas. Tyvärr har detta lyckliga sakernas tillstånd inte precis avhjälpt klomelliernas förkärlek för småkrig, gatuslagsmål och dueller, snarare tvärtom. Den andra magiska tjänst för vilken ambassaden är mest känd är ännu mer exklusiv, då den hyser en av endast fyra fasta teleporterare i Klomellien. De andra finns i ett centralt beläget torn i Bozsa, i en underjordisk grotta i Sanzas och på en fjärde plats som inte är känd av allmänheten. Sålunda binds vårt långsträckta land samman, och kungen av Hamur kan på morgonen nedslå invaderande barbarer, skåla med Mercanas stadsmästare vid middagstid, och sedan återvända hem för att på kvällen tala affärer med sina grannar i Nya Arno. Teleporterarnätverkets energier är dock högst begränsade, och klarar inte av att transportera mer än några få personer varje dag mellan sina stationer, så denna tjänst är ingen genväg för invaderande härar – inte för att Bozsa skulle sänka sig till något sådant. Nätverket utnyttjas mest av ambassadörer, handelsmän och äventyrare med för mycket guld i sina fickor. Få varor är så lönsamma att de motiverar kostnaden för att teleporteras, men guld och ädla stenar överförs ofta, liksom brev och officiella handlingar. Väntelistan kan vara lång, men ambassadörer tar sig friheten att gå före i kön.

Melorghiern

[6]

Min vägledare, Kristallvindmäster Vodelheim, tjänar staden under dygnets alla timmar, och hade därför bett mig att möta honom i rådhusets stora sal. I tron att jag skulle kunna vandra ostörd genom morgondimmorna till rådhustorget så gav jag mig av innan solen ännu stigit över horisonten. Men Mercana är en sömnlös stad, och i dess mörka hamnar lossar pigga orcher de varor som inte anses för stöldbegärliga. Under mina fötter dundrade dvärgarnas hammare likgiltiga för sol och måne, och inifrån värdshusens festsalar antydde sången att nattens munterheter inte hade upphört, bara gått över i ett nytt, aningen lugnare, skede. Så när jag kom fram till det fem våningar höga rådhuset fick jag likväl tränga mig in genom dess vidöppna dörrar. Den stora salen i Mercanas rådshus bottenvåning är Klomelliens administrativa hjärta. En trävägg som når en människa till axlarna skiljer besökarna från stadens skrivare. Bakom ett dussin luckor i väggen sitter lika många skrivare och gör sitt bästa för att bemöta de mest skiftande önskemål. Addiskaborna framför mig köade godmodigt i väntan på sin tur, men så var heller ingen av deras stolta riddare där just då, annars hade jag säkert fått höra ett och annat om att behöva köa bredvid ofrälse. Melorghierna, klädda i svarta kåpor, blev jag inte klok på. De verkade byta köer och platser med varandra, men aldrig komma fram till luckorna. Jag passade på att fråga en av dem vad hans tanke med att överge sin framskjutna plats i kön, för att ställa sig längst bak i en annan, egentligen var. Mannen fixerade mig med sina jagade ögon, som om jag var ett spöke som just stigit upp ur sin grav.

”Femton, arton, bara fem personer i den tredje kön, stör mig inte trollkona!”

”Vi MAGIKER föredrar att tilltalas med Mäster, om ni inte känner till vår formella titel, min bäste melorghier!”

”Tre, bara två vinklar, prisad vare Puki, åtta, håll två i minnet, tre, nej, fyra… Fördömt! Måtte Dunderugglan flaxa dig vildsint i synen när du går utför ett stup en mörk kväll, du har fått mig att tappa räkningen, häxa! Vad vill du mig? Puki skyddar min själ och dina förbannelser kan inte stjäla den!”

”Jag undrar bara varför du bytte kö?”

”Och om jag besvarar den frågan, lämnar du mig sedan i fred, fru magiker?”

”Magiker räcker bra. Och ja, det gör jag.”

”Lyssna då, du som inte står uppskriven på Humfris möteslista! Fråga dig varför vi är här!”

”Jag är här för att skriva en krönika över vårt Klomellien, vad du gör här är en gåta för mig, men jag antar att du måste ta dig till slutet av en kö innan du kan göra det.”

”Som Humfri så vist säger: Fåfängt Fyller Fånen Fel Formulär. Det räcker inte att ta sig till slutet av kön. Om fel skrivare väntar mig vid köns slut kröns mitt företag ändå inte med framgång. Därför lyssnar jag till Humfri, Vars Tal Aldrig Tystnar, Blanketternas Bemästrare, som fjättrar sina fiender i Röda Band.”

”En gud för byråkrati? Ni är helt omöjliga! Så om ni läser av hans tecken till er så leder han er till rätt kö, är det så?”

”Jag har svarat på din fråga, gudlösa magiker. Gå och kasta din otursbringande skugga över någon annan!”

Den uppretade melorghiern trängde sig fram till slutet av den längsta kön. När jag stod i begrepp att fråga ut en sanzisk halvlängdsman, som bekvämt tillbakalutad i en för ändamålet medtagen stol på hjul njöt en rökt korv i väntan på sin tur, påkallade en leende man med blont hår och klädd i en enkel läderväst min uppmärksamhet.

”Bry er inte om Vergus, Mäster Eldsmagiker. Han hör till Humfris första krets. Han har insett Humfris existens och den makt byråkratin har över alla våra liv, och han har tagit till sig några av principerna, men inte mycket mer. Han har studerat den andra kretsens läror men hans hjärna har inte räckt till för att förstå dem rätt.”

”Vem har jag nöjet att tala med? Jag antar att ni hör till denne Humfris andra krets?”

”Som Humfris lära råder så föredrar jag att förbli en anonym källa. För att ni inte skall underskatta vår Guds makt, så ber jag er att beakta valet av kö. Tror ni inte det har någon betydelse vilken kö ni väljer? Är det inte så att skrivarna kan vara mer benägna att gå er till mötes vid början eller slutet av sin dag? Är det inte enfaldigt att stå i kö bakom en grälsjuk man, för att sedan möta en uppretad skrivare?”

”Jo, men det där är självklarheter. Jag skulle inte kalla det en religiös lära.”

”Ah, men Humfris lära har inget slut, liksom byråkratin inte har ett slut, och de som söker lyssna till hans röst måste vara uthålliga. Läran kan inte sammanfattas i några få slagord. Man måste känna procedurens gång och ärendets vägar. Mutans storlek, hierarkins mönster, varje skrivares namn och vanor, lagens alla bokstäver i alla städer och i alla avtal, de hemliga orden som inte skrivs in i texterna, allt detta kan den ihärdige lära sig i den ena efter den andra av Humfris kretsar.”

”Det låter faktiskt intressant. Jag skulle vilja veta mer.”

”Nej, jag beklagar, det är inte möjligt för tillfället. Jag får be er återkomma vid ett senare datum.”

”Vad menar ni?”

”Humfri säger: Svara inte på frågor om ni inte måste. Ge aldrig tydliga svar. Sprid förvirring, inte kunskap.”

Därefter vände den leende galningen mig ryggen och gick mot luckorna. Jag var beredd att avfärda honom som en vettvilling, om han inte hade blivit insläppt till de bakre skrivborden, för att snart därefter komma ut med en pergamentsrulle med stadens sigill på. Och jag var beredd att tro att han besatt hemlig vishet, om han inte därefter hade knackat tre gånger i dörrkarmen och hoppat ut på ett ben. Ibland tror jag att dessa melorghier alla i hemlighet tillber Remuntra, och att de har sänts ut i världen för att driva oss andra till vansinne.

Möte med en hamurit

[7]

Lyckligtvis bröts min irritation av åsynen av en högrest och stoisk krigare i brynja, som oberörd av larmet omkring honom lugnt inväntade sin tur vid luckorna. Hans ögon var blå som middagshimlen och hans välvårdade skägg hade färgen av åldrat ädelträ. Runt honom stod den omisskännliga aura som omger de som har utvalts av ödet, de som vi kallar hjältar. Det smärtade mig att behöva störa honom, men sådan var nu en gång min plikt. Jag presenterade mig och sporde hans namn, hemstad och ärende.

”Jag är Jorulf Stålråde. Jag kommer från Hamur. Ja, jag är ju inte född där, förstås, jag bor där numera. Bra plats, Hamur. Man kan lita på dvärgarna. Inte så mycket meningslösa intriger. Man kan göra nytta där.”

”Så vad för dig till Mercana?”

”Jag hade helst stannat kvar i bergen. Barbarerna har inte slutat anfalla för i år, och dvärgarna höll på att smida klart min rustning. Det var några zemniter som gömde sig uppe i bergen. De höll på med en ritual. Vi dödade dem. Vi skickade en man till Bozsa för att ta reda på vad de försökte göra, och jag kom hit för att spåra upp deras ledare. De tog order från någon som bodde i en källare i Mercana. Kanske en vampyr, de sade att han aldrig gick ut i solen. Någonstans nära hamnen.”

”Det här är mycket viktig information. Jag väntar på magikern Vodelheim, han kan hjälpa dig. Du gjorde rätt som kom hit.”

”Jag kom hit för att få den här äventyrarlicensen stämplad. Den kostade mig en mindre förmögenhet vid stadsporten. Tillsammans med vapenlicensen och utlänningsskatten så har jag inte ens råd att äta i kväll. Jag besegrade ett dussin barbarer förra månaden. Jag borde slippa betala skatt, som adelsmännen.”

”Vad? Den här licensen är falsk. Det finns inte ens någon sådant som äventyrarskatt! Eller utlänningsskatt, om du inte räknar de hutlösa värdshuspriserna. Du har blivit lurad. Och vapenlicensen behöver inte betalas av folk på officiellt uppdrag, definitivt inte om de jagar zemniter.”

”Det var väl det jag trodde. Jag ville inte ställa till med bråk, bara.”

Jorulf såg längtansfullt på sitt svärd, som han lämnat i rådhusets vapenhus.

”Det sägs annars att ni hamuriter, de infödda i alla fall, är ganska krigiska av er. Med ert sätt att välja kung och så…”

”Bråk blir det alltid. Jag försöker att inte starta dem. Det där med kungavalet har ni missförstått. Vi väljer inte kung genom envig. En bra krigare behöver inte bli en bra kung. Tror du att dvärgarna skulle tåla något sådant? Inte ens svartfolken väljer hövdingar genom envig. Då skulle de dumma resarna styra över orcherna. Vi vill inte slösa bort våra bästa krigare på en arena.”

”Men hur väljer ni kung då?”

”Vet inte. Någon för befäl i strid, och om de andra följer honom, ja då är han befäl. Någon utropar sig till kung, och om ingen protesterar, om alla tycker att han är ett bra val, då är han kung. Det går väl till så i alla städer. Jag har aldrig suttit i ett rum när de har bestämt sig för vem som skall bli kung. Men det finns sådana rum.”

”Men arenan då? Är kungakampen bara en skröna?”

”Nej. Mitt i vintern anfaller inte orcherna eller triskierna så ofta. Barbarerna kommer på skidor ibland. Kungen måste bevisa att han fortfarande kan slåss. Att han kan leda Hamur i krig. Annars får han ingen respekt. Så kungen går ut på arenan och slåss med de som vill. Ingen måste död, men om kungen dör, då är det så. Men det händer sällan. Kungens egna anhängare kan ju också gå ut på arenan, och skydda honom. Men det tycker alla är fegt – om inte de andra gaddar ihop sig mot kungen förstås. Om kungen dör, och han var en omtyckt kung, då driver de han som dödade honom från staden. Om han inte var omtyckt, då kan de välja en ny kung. Någon gång har faktiskt den nye kungen dödat den gamle. Vem som helst kan inte göra det. Vem som helst släpps inte ens in på arenan. Det är ett bättre sätt än att två grupper slåss med varandra tills alla ligger döda, hur som helst. Om alla gillar kungen, då fäktas de bara lite med honom. Hatar de honom, då vill många slåss med honom, även om de inte själva vill eller kan bli kungar.”

”Det låter komplicerat.”

”Det är det. Kungar är alltid komplicerade. Utom dvärgakungen i det Dolda Berget.”

Unionsalen

[8]

Mitt i Unionssalen står det berömda unionsbordet omgivet av elva stolar. Det runda unionsbordet pryds av en fantastisk mosaik föreställande Klomellien, med konstfulla avbildningar av de olika stadsstaternas stoltheter, såsom Hisskovs arena och Yolevs bibliotek, och andra typiska nationalsymboler, däribland förstås klomuller och Maures alla vindlingar. Mosaiken är ingjuten i kristall, men det har inte hindrat ambassadörer och kungar från att ge kraft åt sina argument genom att hamra på bordet med nävar, bägare och yxor. Triskas ambassadör lyckades för några år sedan hacka sönder avbildningen av Hamur med en gruvhacka som han smugglat med sig in. Hamurs ambassadör var vid tillfället alltför drucken för att göra motstånd, och sorgligt nog kan det inte ens sägas att händelsen försämrade relationen städerna emellan. Mercanas ambassadör visade helt nyligen prov på större sofistikation när han skymfade Addiaska genom att först snyta sig ljudligt och därefter helt nonchalant pressa ner sin näsduk på Addiaska på bordet. Diplomatiskt nog har bordet nu täckts över med en tung vit duk med en broderad klomull. Vid bordet möts städernas ledare årligen, eller oftare om så behövs. Ambassadörerna träffas minst varje månad. Vid dessa möten måste Mercana skicka en ambassadör till sin egen stad, för det anses rubba balansen om de andra ambassadörerna måste förhandla direkt med en stadsmästare. Stolarna, eller man kanske borde kalla dem tronerna, som omger bordet, har blivit statussymboler och givit upphov till vad som kallas ”Stolarnas Krig”, en mycket kostsam men föga våldsam konflikt där de olika städerna tävlat i att visa upp den praktfullaste stolen för de andra. Då det kan roa mina läsare skall jag beskriva dem för er.



Addiaskas ambassadör sitter i en mycket vacker silvertron med inläggningar av ädla stenar och pärlor, och på ett säte av lila sammet. Tronen kröns av en fanborg med Zorakins, Kardiens, Addiaskas, Ekeborgs, Den Lysande Vägens och Kungahusets fanor, liksom Drakjägarordens, Tronväktarordens och andra framträdande riddarordnars fanor, alla utförda i kostsammast tänkbara broderier. Addiaskas tron ser med andra ord ut som en påfågelsstjärt.

Till vänster om Addiaskas tron står Melorghs mer blygsamma, om än lika högresta, stol. Melorghierna tänkte först göra en tron med avbildningar av alla sina gudar, för att ge maximal tur och gudomligt skydd åt sina ambassadörer. Efter att ha hållit på och arbetat i sex månader kom de dock fram till att tronen skulle bli större än rådssalen när den var färdig. Ett försök att välja ut de viktigaste gudarna avbröts efter det att över hundra stenhuggare, smeder och präster blivit dödade eller svårt skadade. Humfris sluge överstepräst förslog att bara gudar som hade med handel, diplomati och krigföring skulle avbildas, men det förslaget stupade på att man inte kunde komma överens om vilka gudar som skulle sitta högst upp. Den nuvarande stolen är täckt med svart glanslöst kläde, vilket passar bra ihop med melorghiernas svarta kåpor, och dess höga armstöd ger den ett fladdermusliknande utseende. Stolen kröns av tre grova och spöklika statyetter i gråsten, Melorghs Makter. När en melorghier inte vet vilken gud han skall vända sig till kan han åberopa Makterna, avbildade som en man, en kvinna och ett djur. Alla har mycket otydliga drag, på det att alla gudar skall kunna se sitt eget anlete, och ingen skall känna sig utelämnad.

Härnäst kommer Mercanas tron, dubbelt så stor som alla andra och inför vilken jag saknar ord. Handelsrådet bestämde sig för att tronen skulle stå för alla de stora handelshusen i staden. Sedan ville hantverkargillena vara med på ett hörn, och handelshusen kände sig tvungna att göra sina bidrag mer påkostade. Historikerna ville ha historiska triumfer avbildade, och någon kom på den lysande iden att alla material som gjort staden rik skulle var med på stolen. Om det ändå hade slutat där kunde stolen fortfarande haft mänskliga proportioner, men sedan bestämde sig den dåvarande stadsmästaren för att han skulle vara med på tronen, och alla andra betydande personer, från den dagen och fram till idag, krävde samma sak. För att ge er en uppfattning om denna löjeväckande överdrift, där det knappt finns plats att sitta, skall jag beskriva ett av de många benen. En gyllene klomull med en rubin i munnen och ringar på alla sina fingrar (ja, den har fingrar) griper om avbilder av rådhuset och Olems tempel i silver. På klomullen rider Klomul själv, klädd i en sidentalar och med en smeds hammare i ena handen. Över Klomul höjer sig en trästaty av en ovanligt glad Olem som håller sina händer i beskydd över honom. Olem har på sig en liten långrock i fin ull, riktig ull, behängd med minst trettio vapensköldar från olika hus. Högre upp på stolsbenet finns en symbol för det blodiga och meningslösa Stymparkriget mellan Mercana och Magilre. Kungen av Munzga krälar ömkligt ihop och ber om nåd. Den dåvarande stadsmästaren, Hektram Nusemang, står över honom storskrattande. Hans statyett är utförd i pärlemor, för att symbolisera Mercanas anspråk på den handeln, men kroppen ser ut att bestå av korvar och skinkor, slaktarna till ära. Hektram urinerar på den fallne kungen, med en gyllene manslem värdig en förväxt elefant. Från dess spets sträcker sig urinet i en båge av gul kristall. På Hektrams arm klänger en naken dam, en representant för Mercanas många prostituerade, och på hennes rygg finns namnen på alla ledande ämbetsmän med ansvar för flodfarten, döda och levande flodmästare, inristade med mycket små bokstäver. Så där håller det på. Smaklösheten tävlar med överdådet och konstfärdigheten, och hela stolen är ett enda stort heraldiskt och symboliskt virrvarr.

Bredvid Mercanas styggelse står Brikhos stol, vilket är klokt, då Mercana tolererar svartfolk bättre än de flesta andra städerna. Stolen är en klok kompromiss mellan fredlig diplomati och krigiskt självförhärligande. Armstöden är jättelika betar från något besegrat urtidsdjur, stolsbenen är hippogriffklor och stolsryggen är klädd med äkta drakskinn, för att nämna några detaljer. I det förgångna hade en orcherhövding säkert prytt sin tron med krigsbyte och mänskliga dödskallar, men på det här sättet kan Brikho väcka avund, särskilt från Hisskov och Addiaska, utan att väcka anstöt.

Härnäst borde Sanzas stol komma, men då Sanzas och Brikho delar en orolig gräns har man valt att istället placera Hisskovs tronstol i rent guld bredvid Brikho. Hisskoviterna är kanske inte är lika toleranta som mercanierna, men med sitt goda lynne och avsaknad av udda böjelser är de de mest accepterade av alla klomellier, och de är mycket aktiva som gästarbetare, äventyrare och som skeppare på Maure. På frågan om inte några diamanter skulle kunna pryda tronen svarade Hisskovs ambassadör skrattande att han hade många guldmedaljer men aldrig hört talas om någon diamantmedalj.

Sanzas stol är den enda runt bordet som ser riktigt bekväm ut, då den är rejält stoppad, har extra kuddar och ser ordentligt insutten ut. Det enda som skiljer den från en vanlig stol, förutom det mindre formatet, är att den har hållare för både pipa och stop.

Yolevs stol är en ämbetsstol hämtad från stadens eget rådhus. Yolev, som inte kan skryta med vare sig pengar eller vapen, skryter i tysthet med sin ålder och vishet, och det åldrade trät har inristningar med skrivtecken som inte används längre. Mercana och Addiaska ser bara förfall i de nötta och patinerade metallbeslagen, men andra ser vishet och varaktighet.

Triskas stol överträffar Brikhos i krigisk hets. Den består helt av vapen. En sköld att sitta på, spjut som ryggstöd och ett dussin svärd som armstöd. Alla förgyllda och med insatta juveler, eller på andra sätt förskönade, och alla, vad värre är, med inskriptioner som förtäljer av vem, i vilket slag, mot vilken fienden och med vilken effekt det ärofyllda vapnet brukats. Triska bryr sig inte om att man provocerar sina grannar, då man hela tiden är i konflikt med antingen Sanzas, Hisskov eller Hamur.

Triskas ilska innesluts på ena sidan av Yolevs saktmod och på den andra av den stol som tillhör min egen stad, det neutrala Bozsa. Först syns den knappt, en liten stol av glas, men betraktad ur en annan vinkel ser den ut som en väldig svart tron, som höjer sig upp OVANFÖR takbjälkarna och injagar skräck i betraktaren. Utan varning skiftar tronen sedan gestalt till en regnbågsskimrande liten sockerbakelse, vacker men harmlös. Som ni säkert förstår tillverkades stolen, om det alls finns någon stol, av illusionisterna. Jag kunde inte motstå frestelsen att prova den, och upptäckte att jag bars upp i luften av varma och sköna vindar. Åtminstone kändes det så, Vodelheim sade att jag bara satt stilla med ett fånigt flin på mina läppar! Jag hade svårt att ta honom på allvar just då, ty tronen låter alla som sitter på den titta ner på sin omgivning från en hög höjd, och omvandlar de omgivandes röster, i alla fall i hans eller hennes öron, till löjliga pipande små stämmor, medan den egna rösten låter djup och myndig. Åtminstone det sista verkar också på de omkringvarande, ty Vodelheim sade att jag talade med en mansstämma. Utan tvekan hade illusionisterna mycket roligt när de gjorde den här stolen, och utan tvekan är den full med andra besvärjelser för att hjälpa och underhålla Bozsas ambassadörer. Jag kan bara anta att de andra städerna har förhindrat besvärjelsen Sannhörsel från att läggas in i stolen, eller så bär de alla antimagiska skydd vid mötena.

Nästa stols ambassadör bär nästan helt säkert inte något sådant, men å andra sidan är arnierna inte heller kända för att ljuga. Nya Arnos stol är snidad i vit sten från Caddo, och dess sidor och armstöd liknar böljande vågor och simmande fiskar.

Cirkeln av stolar sluts med Hamur, vars mörka bjässe till stentron glimmar dunkelt av oslipade ädelstenar. Om den en gång var ett stycke, eller om den satts ihop med för mig okända konster, det kan nog bara en dvärg svara på. Den är grov, så grov att den inte kan vara skön att sitta i, och tung, så tung att jag inte tror att den skulle gå att rubba från sin plats.

Klomelliens stadsstater

[9]

Klomellien har elva stadsstater, eller snarare elva ERKÄNDA stadsstater. Med undantag för Bozsa, som helt omges av den magiska floden Gimdis, och Sanzas, som måste skydda sina dyrbara odlingar, har ingen stad full kontroll över sitt territoriums gränser. Så länge städerna kontrollerar handelsvägarna och naturresurserna är de flesta nöjda med att låta vildmarken sköta sig själv. Det finns helt enkelt inte trupper över till att patrullera Yolevs träsk, Ishnas ödeslätter eller Hamurs avlägsna bergstoppar. Klomellien är landet där förändring är möjlig, och Addiaskas och Brikhos exempel har inspirerat mången ärelysten stadsgrundare in spe. Tag till exempel Blerk av Blerkburg, självhärskare över ett förfallet torn och tvåhundra tappra själar. Långt ute på Ishnas slätt ligger ett stort torn, en kvarleva från den magiska högkulturen. I tider av krig med de norra orcherstammarna hade Mercana ibland stationerat trupper i det, men då tornet låg långt från både handelsvägar och vandringsstråk var det av begränsat militärt värde, och övergavs. Blerk, en framgångsrik kondottiär från Kopparhavet, hade tagit tjänst hos Mercana och utmärkt sig i ett flertal slag mot både Addiaska och Brikho. När sedan fred slöts hade Blerk svårt att acceptera att de förhatliga orcherna inte fick överfallas på Mercanas gator. I sällskap med sina trognaste medkämpar, deras familjer och några inbitna orchhatare från Mercana och Melorgh tog Blerk det gamla tornet i besittning, utropade den fria staden Blerkburg och krönte sig själv till kung däröver. ”BLERKBURG” förklarade Blerk (Blerk skriker alltid, en gammal ovana från slagfältet) ”ÄR KLOMELLIENS TIONDE STADSSTAT, OCH DEN FRÄMSTA I FÖRSVARET MOT SVARTFOLKEN!” Blerk erkänner varken Brikho eller Sanzas, då de inte styrs av människor. Blerks folk byggde baracker och skjul runt tornet och slet hårt med att utvinna föda ur den magra jorden, fullt övertygade om att de ensamma skulle överleva när svartfolkshorderna stormade deras intet ont anande grannar. Varken Brikho eller Mercana brydde sig om Blerkburg. Blerk grävde skyttevärn och reste palissader, och sedan kände han sig så säker på sin sak att han började beskatta alla förbipasserande han kunde rida ikapp. I många fall kidnappade han dem också helt sonika och tvingade dem att bli medborgare i hans stad. Mercana tröttnade ganska snabbt på det här och skickade ut en legohär och drev bort Blerk. Tyvärr upprepade man sedan det förgångnas misstag och rustade ner tornet igen. Blerk är nu tillbaka, stöddigare än någonsin, och sitter säkert i sadeln åtminstone tills de nuvarande stridigheterna mellan Mercana och Addiaska tar paus. Blerkburgs fattiga invånare, åtminstone de som är där frivilligt, drivs av en stark nybyggaranda, och känner att de är med och skapar Klomelliens framtid. Blerk uppmuntrar barnafödande (han har själv tretton barn med sina tre fruar) och har sänt ut budbärare för att värva villiga i sitt framtida krig mot svartfolken. Hittills har bara några dussin anslutit sig. Den som har oturen att ha vägarna förbi kan se den väldige och solbrände Blerk i sin kopparrustning, stående vid bröstvärnet och vrålande ut order med de röda mustascherna flygande i vinden, om han nu inte eggar sina medborgare med något av sina många tal eller bara spanar mot horisonten efter annalkande orcher.

Blerk må framstå som en skrattretande pajas, men betänk då att Nya Arno uppstod till följd av ett skeppsbrott, och att Mercana delades av en girig pirat. Osannolikare stadsstater har grundats av löjligare figurer. Klomellien är fullt av små enklaver av avvikare. Vissa håller sig dolda och vill bara bli lämnade ifred, men många söker utan att reta upp de etablerade stadsstaterna att växa och bli mäktigare. Om en uppstickare kontrollerar någon värdefull resurs eller överfaller förbipasserande så riskerar de att bli annekterade. Triska och Addiaska nedkämpar av princip alla nya städer, om de kan, medan Yolev inte har haft något att invända mot att religiösa flyktingar har bosatt sig i deras träskmarker. Unionsrådet har ofta diskuterat att sätta upp någon sorts gemensam arme för att försvara landet mot Magilre, och trycka till uppkomlingar på lediga stunder. Det har stupat på att det alltid finns någon som har något att vinna på att ett problem inte åtgärdas. Brikho gläder sig när Mercana måste skicka trupper för att bekämpa någon enklav, och Triska skrockar gott när Hamur måste avrusta gränsen för att hålla fred på sitt eget territorium. Triska stödde också i hemlighet en koloni av barbarer inne på Hisskovs mark. Tills vidare sätts bara unionshärar upp när Magilre hotar med en månghövdad invasionsstyrka, eller när de ransardiska skeppen fyller hela kusten.

Vidina Ingaldiron

Från Mercanas rådhus

[10]

(Tystnad! Tystnad! Herr Otte Cusmar skall hålla tal! Tystnad!)

”Hrm… Tack så mycket! Jag är rörd av det förtroende som ni har visat mig. Det fanns stunder då jag tvivlade på att jag hade allas stöd i mitt fögderi…”

(Hånfulla skratt och uppvisande av överdrivet oskyldiga miner, till allas munterhet)

”… men här står jag igen, som er omvalde stadsmästare, redo att ge mig ut i kampen med er bakom mig! Oftast långt bakom mig!”

(Gapskratt)

”Jag vill tacka herr Nusemang för hans stöd och hjälp, herrar…”

(Herr Haliban Nusemang: Vi vet vilka vi är, Otte. Skall du räkna upp alla rådsmedlemmar och gillesmästare en gång till blir du aldrig klar!)

”Så sant, så sant. Låt mig dock särskilt tacka våra gäster, herrar Mogger och Hudsa för att de hedrar den här dagen med sin närvaro. En dag som denna, när jag se er alla framför mig, inser jag varur Mercanas storhet springer. Det finns de som säger att vi bara sitter som feta paddor vid en flodkrök och plockar åt oss tullar och avgifter. Som om vi vore magilriska adelsmän! Som om vi inte var bättre än simpla tjuvar, likt det adelsmannapack man kan hitta över hela världen. Javisst, vem som helst kan sälja en vara, men kan de få ett bra pris? Har de vett att byta kund när ett bättre erbjudande dyker upp? Kan de skilja säsongerna från varandra, och höja metallpriset i krigstider och sänka priset på salt i ofärdstider? Om det inte vore för oss, mina herrar, skulle Klomellien vara en samling fattiga råvaruleverantörer styrda från Munzga eller någon annan utrikisk huvudstad! Vi tar ut ett pris, men vi höjer priset för våra utländska kunder! Vi är Klomelliens välgörare!”

(Jubel och applåder, utom från herrar Mogger och Hudsa)

”Vi förstår världen. Och varför förstår vi världen?”

(För att vi är så jävla smarta!)

”För att världen finns här i Mercana. Andra stadsstater lägger sina mödor på att förbli ”rena” och slänga ut alla med en avvikande klädedräkt… eller fjäderdräkt.”

(Skratt från herrar Mogger, Hudsa och Buacka)

”Vi välkomnar alla, och alla de bästa kommer hit. De bästa dvärgsmederna…

(Guld! Guld! Guld!)

…ankiska handelsmännen…

(Kvack! Kvack! Kvack! Herrar M, H och B stämmer glatt in i kvackandet)

…halvlängdsmannaörtmästarna…

(pipor höjs till hyllning)

…svartfolken…

(Usch! Tvi! Ut med dem!)

”Snälla, skäm inte ut oss. Vi förädlar allas varor. Melorgh gräver upp saltet, vi renar det. Brikho fångar djuren och flår dem, vi garvar pälsarna och hudarna. Hamur hugger ut malmen, vi smider den till vapen och rustningar. Vi får tyg, vi syr den till moderiktiga plagg åt trakoriska ädlingar, vi får juveler, vi sätter dem i kardiska adelsmannagehäng. Vi vet vad världen vill ha! Vi tvingar ingen att köpa! Låt Addiaska sälja sina sniderier, det stör oss inte. Låt Nya Arno handla bäst de vill! Men vill de ha skydd mot ransardiska pirater av vår flotta, då skall de betala vad det kostar, annars kan de lika gärna sälja direkt till oss! Eller kanske caddiska flottan kan komma och rädda dem? Om de sänder upp några röksignaler kan de vara här om några veckor, förutsatt att Felicien har blivit ett fredsälskande land och att svartankorna har blivit rädda för vatten.”

(Muntert skrockande)

”Skulle vi driva upp priserna? När Triska och Addiaska tagit ut sina tullar finns väl inget kvar att ta? Triska är ju fortfarande kluvet! Skall de ta ut tull, som översittande tyranner, eller bara ta allt, som simpla flodpirater?”

(Skratt blandat med arga skrik)

”Vi om några skyddar handelsfriheten, och våra stolta soldater vaktar Maures stränder mot deras feodala gränsdragningar. Vi förhandlar oss till de bästa priserna åt alla. Vi ensamma är immuna mot magillernas sladdriga tungor. Har ni hört vad som hände när prinsen av Addiaska reste till Munzga, bara det rena rama landsförräderiet? Han kom hem med ett dokument där Addiaska erkände Magilres överhöghet och förklarade Addiaska vara en liten vasallstat! Den prinsen fick inte åka utomlands igen, det säger jag er. De har försökt tysta ner det här, de säger att prinsen inte hade rätt att skriva under några avtal, men vi vet sanningen!”

(Högljutt jubel och burop)

”Vi handlar med Cvyrdo, men de får betala dyrt.”

(Generat mummel)

”Huset Mogger har insett att vi håller de bästa priserna och har de mest pålitliga leveranserna. Därför handlar de exklusivt med oss.”

(Tystnad från herr Mogger)

”Mina herrar, det här talet börjar dra ut på tiden. Maten väntar. Jag ser fram emot att arbeta med er alla under de kommande åren. Höj bägarna! För Mercana! För Klomellien! För vårt framtida välstånd, Olem till ära och förnöjelse!”

(Ihållande jubel)

Nibs, rådhusskrivare.

Jag fann detta dokument kastat i ett hörn i rådhuset, och återger det här, i hopp om att det skall öka förståelsen av Mercanas lednings sätt att tänka.


Vidina Ingaldiron

Religion i Klomellien

[11]

Jag skall i korthet sammanfatta vilka religioner som är de dominerande i Klomelliens stadsstater. I Mercana dyrkas som alla vet Olem, och i Melorgh dyrkas fler gudar än någon kan räkna, liksom ett otal varelser och makter. Melorgh har fler kultister än någon annan stad, men underjordiska kulter återfinns i nästan alla stadsstater. Addiska följer den Lysande Vägen, och har starka band till Kardien, och från denna stad utgår också de flesta försök att omvända hela Klomellien till den Lysande Vägen. Dessa leds av Klomelliens kerisgass, som har sitt säte i just Addiaska. Hisskov följer också den Lysande Vägen, fast utan Addiaskas iver, som ju ibland har gått över i intolerans. Tillsammans med det faktum att bägge städerna ogillar Mercanas alltför dominanta ställning i Unionen, och bägges motstånd mot Triskas plundringar har detta gjort de två städerna till naturliga allierade, även om Hisskov aktar sig noga för att slukas av Addiaska. Yolevs kyrka är den äldsta i landet, och även om de formellt lyder under Ekeborg och Addiaska så håller deras bontisal fast vid stadens uråldriga traditioner, och inlåter sig inte i några allianser, och bedriver ingen mission. Nya Arno följer den caddiska grenen av den Lysande Vägen, och har i det förflutna hemsökts av självutnämnda profeter, men dessa tider är nu förbi. I Bozsa tillber de invandrade magikerna antingen sitt hemlands gudar eller ansluter sig till den rådande agnostiken, som ingalunda är ett passivt accepterande av den egna okunskapen, utan tvärtom har lett mången magiker i fördärvet då de sökt utforska multiversums sanna natur. I både Hamur och Triska tillbeds Aesir, fast under något olika namn. Då de både städerna nästan alltid ligger i konflikt med varandra, och då aesirdyrkan till sin natur är ganska krigisk, söker bägges prästerskap egga de egna trupperna till krigiska dåd i kamp mot fienden. Vinster och förluster i strid tillskrivs delvis gudarna, dock utan den vidskepelse som råder i Melorgh. I Sanzas erkänner man existensen av högre makter, men man anser det oklokt att reta upp dem med ogenomtänkta böner. Sanzas är därför fritt från religiösa övertoner utan att för dens skull ge sig hän åt gudlöshet och övermod. I Brikho, slutligen, råder stor oreda bland prästerna, benmännen och shamanerna. Vissa följer de gudar som tillbeds av alla svartfolk, såsom Kraukh, andra tillber lokala gudomar och vissa böjer ännu knä för demoner. Dessa konflikter pågår i detta nu, och är stundtals mycket blodiga. Utan tvekan kommer det religiösa läget i Brikho att klarna inom en inte alltför avlägsen framtid.

Sammanfattningsvis präglas hela Klomellien av religiösa konflikter, som pendlar från misstro till öppna stridigheter. Alla ser Bozsas magiker som farligt gudlösa. Den Lysande Vägens kyrka betraktar Olem som en styggelse som uppmuntrar till synd och skörlevnad. I Melorgh retar man upp sig på allt och alla, fast turligt nog mest på varandra. Addiaskas försök att omvända resten av landet ses med oblida ögon av alla, utom kanske Hisskov och Yolev. Nya Arno, som dock inte är särskilt krigiskt, bor grannar med magiker och anhängare av den kardiska grenen av kyrkan. Triskas vandaler drar i strid med Thurms namn på läpparna. Avslutningsvis bör dock nämnas att få konflikter är renodlat religiösa i Klomellien, och att ingen stad, Melorgh undantagen, brukar dra i krig utan att det även ligger politiska och ekonomiska faktorer bakom.

Vidina Ingaldiron

Brikho och svartfolken i Klomellien

[12]

Man har frågat mig om svartfolkens roll i Klomellien, och då jag har studerat ämnet ingående skall jag med glädje upplysa er om den saken. Då Brikhos kultur och särart har avhandlats i mina tidigare reseskildringar, skall jag här begränsa mig till de svartfolk som bosatt sig i andra delar av landet.

Den Lysande Vägens Kyrka må reta upp sig på Olems kult och Melorghs vidskepelse, men den enskilt mest provocerande företeelsen i Klomellien är nog Brikhos status som fullvärdig medlem i unionen. Jag tror inte att någon främmande stat har skickat en ambassadör dit, och Kardien använder alltid Brikho som ursäkt när de vill skicka trupper till Addiaska. Brikhos svartfolk har dock civiliserats och integrerats ovanligt fort. I Mercana lever de vid stadens bortre gräns i nordost, i en kåkstad längs med Maures strand. Där stör de inte mercanaborna i onödan, men de har också nära hem om folkmassan plötsligt skulle fatta hat till dem, vilket har hänt mer än en gång. De bor inte bland människorna, men de arbetar mitt ibland dem. Svartfolk av alla de slag är eftertraktade som grovjobbare, gånggrävare, smugglare, legoknektar, livvakter (ankorna föredrar resar framför människor som livvakter), fällgillrare, jägare, pajasar, narrar, prostituerade (be mig inte utveckla detta), gladiatorer och nattvakter. Dessutom har de sin givna plats i Mercanas omfattande skuggvärld av utpressare, falskspelare, ockrare, rånare, förfalskare och ficktjuvar. Jag vill särskilt nämna en svartalf som jag mötte vid hans stånd vid ett av handelstorgen, den mycket framgångsrike fällmakaren Njeff Grubb, som lagligen gör sig en förmögenhet på brottslighet. När jag närmade mig låg den gode Njeff och dåsade under ett parasoll, med sitt smutsiga röda hår hängande som ett draperi framför ögonen. Jag sträckte fram handen mot de underliga metallrundlar som låg ute till försäljning, men då for han snabbt upp och viftade med händerna.

”Dyraste Mäster Eldsflamma, vänligen dra tillbaka er hand om ni inte vill förlora ett finger.”

”Vad…”

”Ah, jag ber om ursäkt, ni är inte bekant med Njeff Grubbs patenterade pungbitare? Utan tvekan har en mäktig besvärjare som ni aldrig ansatts av ficktjuvar?”

”Vad antyder ni? Jag kommer från en stad där man inte gräver i andras fickor, och om jag inte vaktade som en hök över min börs när jag först kom hit, så berodde det på…!!”

”Förlåt mig, det kan hända den bäste. De feta krämarna i den här staden vågar knappt bära pengar på sig. Men för en billig penning kan ni få säkerhet, och vad mer är…hämnd. Titta här! Ni ser hur pungbitaren är utformad som en liten rävsax. En dvärg hade inte kunna göra det bättre, men det här är mitt eget hantverk, jag går i god för varenda en av de här små skönheterna. Om ni vill ta den här pinnen och sticka ner den så här…Ni ser! Avbiten vid minsta beröring. Den tjuv som försökte ge sig på er pung skulle inte göra om det, och han skulle vara lätt att hitta efteråt, fingerlös och blödande. Inte mindre än de förtjänar! Lätt att ladda, rostar inte och håller i flera år. Kan jag intressera er för…”

”Men jag kan inte gå runt med en sådan där i fickan!”

”Mycket klarsynt av er, man kan inte dölja något för en mästermagiker! Den här speciella pungen håller pungbitaren säker och på plats tills någon tjuvunge sticker sin hand i den. Komplett med några mässingsmynt för trovärdighetens skull, finns i femtio olika utformningar, titta här på väggen, ingen tjuv vet hur just din ser ut, ingen anar oråd. Er verkliga börs bär ni förstås dold. Har ni en stor säck eller ränsel, montera lätt denna falska öppning ovanpå, på, av, på, av, mycket enkelt, utöser inte bitaren, denna större modell kapar med lätthet av en hand.”

”Mycket, öh, genomtänkt. Guld är dock inte ett problem för mig…” (Detta sade jag för att jag åt och sov på ambassaden)

Vid dessa ord vidgades Njeffs smala, illgröna ögon, han började andas väsande, och han grep en käpp och började slå på vad som vid första anblicken verkade vara en säck med sopor som låg vid sidan av hans stånd.

”Tugg Tugg! Tugg Tugg! Upp med dig, ditt lata fä! Få fart på maskineriet! Fram med ritningarna!”

En väldig rese höjde sig över oss båda, sträckte på sig och gäspade, bländades av solen och krockade med ståndet, grep en vev och började vrida runt en märklig mekanism som skiftade ut träplattan med börsar mot en med komplicerade ritningar och en annan med kugghjul och sågar anslutna till en liten ångpanna. Det var en förunderlig syn att se de små kugghjulen vrida sig runt på den upphängda plattan.

”Se hit, se hit! Min kollega Tugg Tugg Nafsaren (JAG ÄR TUGG TUGG! HEJ TROLLIS!) tyst Tugg Tugg, min kollega visar er nu glimtar av visioner som säkert hemsökt era drömmar. Ett torn! Ett alldeles eget torn, hur annars kan en magiker bli lycklig? Ett torn så väl försvarat av fällor att ingen någonsin kommer att hota era planer, trotsa er vilja eller störa edra lärda mödor. Ni kan visa dem, visa dem alla! Tänk er era rivaler nermalda i den här billiga kvarnen…”

”DU kan bygga ett torn åt mig??”

”Åh, oroa er inte, jag har underleverantörer och kontrakterade arbetare, vissa orcher arbetar för mat i sina svultna magar, och material finns alltid att få tag i på svarta marknaden. Det är inte så dyrt som ni tror, och jag är lika skicklig som en dvärg – om man kan hålla till godo med ett torn som håller en mänsklig livslängd vill säga! Det finns sätt, det finns alltid sätt här i Mercana! Har ni inte alltid drömt om att grunda den tolfte stadsstaten?”

Lätt omtumlad försäkrade jag Njeff Grubb att om jag ville bygga ett torn och ta över Klomellien skulle han vara den förste jag vände mig till. Sedan gick jag därifrån och undrade om svartalfer kan få solsting… Senare berättades det för mig att Njeff har sålt sina fantasifulla fällor både till Mercanas borgare och till Bozsas torn. Han har lyckats utveckla någon sorts mycket fruktat torn för stridsklomullerna, som tydligen skall kunna spruta pilar samtidigt som det är helt ointagligt, och detta skall bara ha varit en förstudie för ett vansinnigt projekt som kallas ”Den Mekaniska Klomullen”, för vilket han ännu inte hittat finansiärer. Hans mest ambitiösa projekt hittills har varit någon sorts tävlingslabyrint för äventyrare i Hisskov. Tydligen söker han bli Klomelliens motsvarighet till den legendariske Grymkäft! Vodelheim lät förstå att han även har utfört uppdrag åt mer ljusskygga klienter; nekromantiker och kultister, men att Mercanas Handelsråd osannolikt nog har valt att skydda honom från magisk utfrågning – säkerligen för att inte sätta ett för dem själva farligt prejudikat. Antingen det, eller så gillar de bara hans varor. Njeff behåller trots sin stora omsättning sitt lilla stånd, för ingen vettig och rättskaffens människa vill söka upp en fällbyggande svartalf i hans underjordiska verkstad, och Njeff är mån om att hålla kontakten med sina kunder.

I Sanzas är bara ett yrke öppet för svartfolk, men det är desto bättre betalt. Sanzas ledning har satt upp en ”Svart Legion” helt bestående av svartfolk, med halvlängdsmän som befäl och människor och diverse halvblod som underbefäl. Den Svarta Legionen är en av de mest disciplinerade legotrupperna i landet, och lever strikt kasernliv inom avgränsade områden. I gengäld äter de bättre än några andra svartfolk, har egna nöjesinrättningar, och får bonusar och belöningar vid minsta stridigheter. Utan legoknektar av många raser skulle Sanzas ha svårt att försvara sig, landets kuperade terräng, underjordiska gångar och många skickliga bågskyttar till trots. Den Svarta Legionen har gjort sitt till för att åtminstone delvis hålla Triskas plundrare på avstånd, liksom Addiaskas xenofoba och expansionistiska riddare och sina egna vilda bröder i Brikho. Andra svartfolks hån möter de med överlägsna vapen och rustningar. Utan att vara en elitenhet har de vid flera tillfällen utmanövrerat Brikhos orcher, men det ryktas att fem orcher som fått sin militära skolning i Sanzas numera ingår i Brikhos ledning, så dessa dagar kanske går mot sitt slut.

Triska och Hamur plågas av orcher utan anknytning till Brikho. Bägge städerna ser med öppen fientlighet på Brikho, särskilt då Hamurs dvärgar, men då de inte delar några gränser befinner de sig inte i öppet krig. I Hisskov har ett litet fåtal orcher, resar och svartalfer gjort sig namn som atleter och gladiatorer. Svartfolk tolereras även som sjåare och grävare, men de dröjer sig sällan kvar i Tävlingarnas Stad. I Yolev bor endast en orch, ambassadören Grindelverk, en gammal före detta klanledare. Han är fet, slug och sävlig och sägs förstå sig på yoleviternas lynne. I Nya Arno fylls den rollen av den stackars svartalfen Mjepp Holk som skickats dit som bestraffning för sin exceptionella mjäkighet och belästhet. Jag träffade honom då han hälsade på Bozsas fåtaliga svartfolksstudenter, till största delen svartalfer som vill lära sig att kasta eldbollar vid min akademi, samt några vid mentalistskolorna, och fick intrycket att han trots sin beklagansvärda ensamhet inte längtade hem till Brikhos hugg och slag. På grund av sin mycket svaga läggning för magi så har som ni förstår Bozsa mycket få svartfolksmedborgare.

Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!” Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.

Addiaska, slutligen, har svurit att rensa landet från svartfolk, och det bästa en orch på deras territorium kan hoppas på är ett varningsskott. Tyvärr anser de sig ofta ha rätt att ge sig på orcher var de än träffar på dem, vilket har lett till en del problem. Herr Haliban Nusemang misstänks ha sett till att en framträdande riddare från Addiaska, den till Mercana nyligen anlände riddar Rittel, med nära band till kungahuset, stötte ihop med de orchiska livvakter som huset Buacka avdelat till sin framträdande gäst från huset Mogger. Rittel, upprörd över att se orcher bland fint folk, kämpade med svårighet ner orcherna under högljutt svärande, vilket av ankorna tolkades som ett angrepp på huset Mogger, och sannolikt var detta den avgörande faktorn när ett handelsavtal mellan Mogger och Addiaska, utan Mercana som mellanhand, gick i stöpet. Rittel själv slapp undan med böter, som den hårt prövade kardiske ambassadören i Mercana, herr Mervald Knape, betalade i tysthet för att förhindra att Rittels vägran i förlängningen skulle leda till ännu ett för handeln med Kardien ödesdigert krig. Kardiska riddare som har blivit vanärade, som saknar framtidsutsikter, eller som har lyssnat för mycket på kerisgassen Ozymandias encyklikor, anländer hela tiden till Addiaska, ibland med personliga trupper i släptåg. Dessa saknar helt den känslighet för klomelliska förhållanden som addiaskaborna kan ha tillägnat sig. Turligt nog så bryr de sig sällan om att angripa Triska, Melorgh eller Mercana, oavsett vad kungen av Addiaska eller kerisgassen Ozymandias säger till dem, utan ansluter sig istället omedelbart till den ädla Drakjägarnas Orden, avlägger högtidliga eder, och rider eller tågar sedan iväg mot bergen. Tyvärr tar de via diverse omvägar gärna vägen över Brikhos marker. Vad Brikho tycker om dessa ständiga intrång vet vi inte. Två hotbilder finns dock. Det sägs att Brikho har vant sig vid de kardiska riddarna, och att de är ett välkommet avbrott i den förklenande fred med människorna som vissa orcher anser suger stridsviljan ur dem. Orchiska ledare som anklagats för att stå i mänsklig sold har kunnat klamra sig fast vid makten genom tapperhet i strid mot kardiska riddare. Vidare utgör inte riddarna något egentligt hot – de känner inte terrängen och de är dåligt organiserade. Det sägs att orcherna till och med avstår från att gillra fällor och från att använda skjutvapen mot dem. Detta kommer sig inte av någon sorts känsla för rent spel, utan för att föga stridsära vinns genom att skjuta ner en fiende på håll med arbalestskäktor, medan ett långsamt hamrande med en morgonstjärna visar orchens styrka. Så kan orchen komma hem med en riddarhjälm eller riddaren med en orchhjälm, och ibland behöver inte någon dö. Vissa riddare träffar på kalydoner eller andra sällsynta bestar, dock blott sällan de eftertraktade drakarna. Vissa hävdar dock att angreppen är välorganiserade och regelbundet nöter på Brikhos försvar. Enligt denna andra hotbild är Brikho trött på angreppen, och förbereder sig på ett överraskningskrig mot Mercana, Sanzas, Melorgh och framför allt mot Addiaska. Understödda av orcher som väntar på en signal i de tre förstnämnda kommer de att med vilda krigsbestar och mörka magiker att störta fram vid ett tillfälle då Addiaska och Mercana är uttröttade av sitt krig för att upprätta ett orchervälde över Klomellien. Jag bör tillägga att denna hotbild ivrigt målas upp av kerisgass Ozymandias. Addiaskas regelrätta här är nu för tiden mest upptagen med att kriga med Mercana, och bara mindre enheter sänds ut mot Brikho. Själv hoppas jag att kungen av Addiaska skall inse att orcherna är här för att stanna. Inget mindre än ett fullskaligt soltåg skulle kunna driva bort dem från Klomellien, och ett sådant vansinnigt krigsföretag skulle ödelägga den handel som Klomelliens makt och välstånd ytterst bygger på.

Vidina Ingaldiron

Melorghs äldre historia

[13]

Redan innan ker-bosherna nådde Melorgh hade platsen dåligt rykte bland de fåtaliga upptäcktsresande som vågade sig dit. Stadsplatån och de omkringliggande klippmassiven härjades ständigt av åskstormar som drogs till den järnfyllda marken. På grund av den nekromantiska maginoden drog även osaligt ylande spöken runt i trakten i en sällsynt omfattning långt innan någon nekromantiker börjat hugga ut vad som skulle bli Nerxims Tempel. Då en olycka sällan kommer ensam har marken också alltid varit hem åt mycket hungriga och fertila tunnelmaskar. ”Blixtar från ovan, spöken vid din sida och tunnelmaskar under dig”, som Imperiets befälhavare skrev. I forntiden bodde bara tre ensamma magiker på platån, och en ensam dvärgfamilj grävde ut densamma. Mina läsare kanske undrar varför det mäktiga Mercana aldrig har lagt Melorgh under sig? Hungern efter rikedom måste ju ha varit större än fruktan för spöken och blixtar. Delvis beror det på melorghiernas oregerlighet. Dessa religiösa fanatiker låter sig ju knappt styras av sina egna. Men framför allt förelåg inget behov. Mercana hade länge monopol på handeln med Melorgh, och melorghierna var inga skickliga förhandlare. Mercana kunde med andra ord äta kakan utan att behöva baka den. Mercana har inte kunnat bevara sitt monopol under Unionen, och då var det också för sent att försöka lägga Melorgh under sig. Melorghierna av idag är också slugare än sina förfäder – man kan inte bo granne med Mercana i århundraden utan att lära sig ett trick eller två.

Vidina Ingaldiron

Han som vandrar i Melorgh

[14]

Bland Melorghs överskott av gudar, monster och mellanting finns de många som inte har några namn; vissa för att de, som melorghierna säger, aldrig har berättat vad de heter, somliga för att de är demoner vilkas namn inte kan uttalas, och ytterligare andra för att de är så heliga och fruktansvärda att det vore farligt att åkalla dem vid deras riktiga namn. ”Han Som Vandrar Bakom Gångarna” hör till den sista kategorin, och är så fruktad att även det namnet har slutat användas; numera omtalas han, åtminstone nere i gruvgångarna, bara med huvudnickningar och skrämda blinkningar. Inte mycket är känt om denna uppslukare av de gudfruktiga melorghierna, utom att han är ”spöklikt vit och väldig”. Om han (eller det) inte är ett rent tankespöke, ett sorts sätt att förklara det faktum att många av dem dör i hoprasande gruvgångar, så är det troligast att det är frågan om någon form av förväxt grottmask, då grottmask, näst efter svartfolk, är den vanligaste plågan i Melorghs undre värld. Å andra sidan kan det vara fråga om något mycket värre – man har träffat på jätteödlor och demoner där nere, trots allt. Bozsa vet inte om ”Han Som Vandrar” efterlämnar kroppar eller grävda gångar, om han är kroppslig eller okroppslig, om han kräver offer eller bara tar dem. Melorghs ledning, som ibland visar prov på praktiskt handlande, har hur som helst satt upp ett plakat bland de andra på anslagsväggen i det välkända värdshuset ”Den Hängda Fursten”, den första anhalten för nyanlända äventyrare och lycksökare i Mercanas västra hamnkvarter. Melorghierna är varken fega eller odugliga stridsmän, men om det är frågan om en av deras ”gudar” föredrar de att låta utomstående konfrontera den, och dra på sig den eventuella gudomliga vreden. Jag kan bara hoppas att de tänker sig att äventyrarna skall nedkämpa ”Han Som Vandrar”, och att de inte planerar att binda dem och lämna dem som ett försoningsoffer…

Vidina Ingaldiron

Melorghiernas kåpor

[15]

EN KÅPA FÖR ALLA VÄDER

Ingen som någonsin mött en melorghier kan ha undgått att lägga märke till deras heltäckande svarta kåpor. Vid första anblicken kan de verka skrämmande; blotta åsynen av en svartklädd skock melorghier som hasar fram längs en gata för tankarna till onda gudar och underjordiska riter. Denna skräck verkar både för och emot melorghierna – kåporna skrämmer iväg ficktjuvar, men drar till sig självutnämnda bekämpare av all världens ondska. Men det är inte därför de bär dem. Melorghierna bär sina kåpor, inte för att sticka ut, utan för att bli anonyma.

Den vanliga svarta kåpan vävs och sys i Garrika, av den svarta ullen från triskiska får. Den är rymlig och bylsig, och döljer kroppsformerna väl. Då den är konstfärdigt slitsad i benen hindrar den inte rörelse i någon nämnvärd grad. Jag har själv provat en och kan intyga att den är både varm och skön, tvärtemot vad man kan förvänta sig av ett folk som uppmuntrar självplågeri. Med uppfälld huva kan man inte skilja den ena melorghiern från den andre, och det är precis så de vill ha det. Iklädd sitt skyddande lager av tyg kan en kultist gå från Aesirs tempel till Pukis, och därifrån vidare till Etins soltempel, för att avsluta sin runda uppe i Ogims gyllene tempelsalar. Ingen vet vem han är, och ingen kan anklaga honom för att vara otrogen mot någon gud. Skulle han bli igenkänd i ett tempel kan han vara säker på att samma person inte känner igen honom vid nästa – eller inte vågar säga något till prästerna i alla fall. Etins bontisal envisas med att hans församling skall fälla ner huvan under bönestunderna, så i soltemplet står många med huvudena böjda mot marken och studerar sina egna tår. Måhända ber de, helt säkert vill de vara anonyma.

Men precis som en melorghier både är hängiven och ombytlig, har denna anonymitet en baksida. De flesta melorghier VILL bekänna sina synder och avsteg för prästerna och gudarna. De berättar villigt och ångerfullt att de har besökt en annan guds tempel och ber att få göra bot. Denna bot är sällan hård eller dyr. Jag tror, men med melorghierna kan man aldrig veta säkert, att de vill ha möjligheten att vara anonyma, och att inte behöva göra bot förrän de själva väljer. Jag har också hört sägas att i de små ljusskygga sekterna är anonymitet inte bara önskvärt utan ett faktiskt överlevnadskrav, särskilt för den som är med i flera hemliga sällskap.

Melorghs stadsvakt måste regelbundet jaga rätt på personer med bara beskrivningen ”klädd i svart kåpa” till hjälp. Ingenstans är det så lätt att försvinna i folkmängden som i Melorgh. Det bör tilläggas att melorghierna ser med stor misstänksamhet på utlänningar som klär sig i deras kåpor. Dessa misstänks vara spioner eller brottslingar, och bör ha mycket bra förklaringar till varför de befinner sig i staden iklädda stadsdräkten. Är man i sällskap med en melorghier med gott anseende är det inga problem. De invandrade svartalferna klär sig också i svarta kåpor utan att någon har något emot det, och tas ibland för barn. Utan tvekan har denna vana snabbat på deras integration.

Melorghierna tror, eller hoppas, att gudarna har svårt att skilja på dem om de alla ser likadana ut. Särskilt gäller det Himlens Demoner, som kastar blixtar från skyn. Folktron säger att om alla ser likadana ut kan demonerna inte bestämma sig för vem de skall kasta en blixt på, och kommer alldeles av sig.

Kåpan medför också en hög grad av jämlikhet mellan melorghierna. Ett enkelt bodbiträde bär samma kåpa som den fruktade Fran Madaraki, Nerxims översteprästinna, och Vorgal Voosch, stadens mäktigaste man. Både män och kvinnor bär samma kåpa. Kvinnorna bär kjolar under kåpan, men detta inte är inte lätt att upptäcka. Kvinnor har alltså samma tillgång till stadens gator och torg under dygnets alla timmar som männen har, och de kan ta del i stadens alla offentliga aktiviteter, såsom att trakassera folk i mobb, och skrika åt syndare att bättra sig, eller rituell ringdans och fylleslag till Aesirs ära. Ett tag skall tydligen Pukis präster velat förbjuda kvinnor att bära kåpa, innan de kom på att det skulle betyda att de bar mindre kläder. Därefter försökte de sig på att införa en särskild kåpa för kvinnor, innan de konstaterade att det bara skulle dra mer oönskad uppmärksamhet till kvinnorna. Barn börjar bära kåpa vid ungefär tio års ålder.

Det bör tilläggas att det finns ett ganska tillförlitligt sätt att skilja en melorghier från en annan, och det är att titta på amuletterna de bär. Amuletter som står för olika gudar, amuletter som för tur med sig, och amuletter som skyddar mot allt från den skoslukande Sluggen till skatteindrivare, alla bärs de i stor mängd, både under och utanpå kåpan. Amuletterna varierar stort i material och utförande. Det är naturligtvis en smal sak att dölja en amulett, så dessa röjer egentligen inte melorghiernas anonymitet. Särskilt turbringande är det att bära en liten bit av stadsklippan själv vid bröstet, ju större desto bättre. Jag såg en stackare som ville skydda sig mot en särdeles stark förbannelse, och han släpade runt på en tio kilos sten i en kedja om halsen. Han sade att det enda som bringade mer tur och gav ett bättre skydd var tre levande tigerkatter. Han hade försökt bära dem runt halsen, sade han, men slutat när han svimmade av blodbrist.

Kåpan är melorghiernas vardagsklädsel och högtidsklädsel, men när de arbetar tar de vid behov av sig kåpan utan betänkligheter. Under sina kåpor ser melorghier ut och klär sig som vem som helst (fast lite kortare, blekare och blondare). Stadens gruvarbetare och jordbrukare bär inte kåpor när de arbetar, ej heller så de fåtaliga fiskarna och sjöfararna. Ett bodbiträde, en försäljare eller en värdshusvärd har alltid huvan nerfälld av respekt för sina kunder. Likaså ses det som mycket oartigt att ha huvan uppfälld innanför hemmets väggar, och detta gäller även gäster. Melorghierna är mycket gästfria, men främlingars rädsla hindrar dem ofta från att sätta sin fot över tröskeln. Den som vill gästa en melorghier gör också klokt i att först bekanta sig en smula med stadens seder.

Den svarta kåpan är den som syns mest, men det finns andra kåpor och dräkter i staden.

Den bruna kåpan bärs av landsbygdsbefolkningen. Den som bär en brun kåpa kan alltid räkna med snabb hjälp när de kommer till staden, vilket de gör regelbundet, då alla melorghier känner samhörighet med stadsklippan, även om de inte bor där. Stadsborna brukar också passa på att informera de brunklädda om de senaste förändringarna vad gäller budord och tabun, så att de inte skall göra bort sig eller ådra sig gudarnas vrede.

Den grå kåpan bärs av överklassens tjänare och av stadspalatsets byråkrater och kontrollanter.

De tunna lila kåporna bärs av tre grupper. De bärs av överklassen, som har råd med det dyra tyget. Melorghs magiker (trots sitt förflutna har Melorgh aldrig kategoriskt fördömt bruket av magi) bär också lila kåpor, fast med symboler för sina respektive magiskolor. Den tredje gruppen som bär lila är de mest hängivna av Ogims dyrkare. Eftersom den Gyllene Ogim är turens, rikedomens och lyckans gud, så tillåter inte hans präster de fattiga eller olyckliga att bära lila. Överklassen dyrkar Ogim framför alla andra gudar, men även en fattig stackare kan tillbe lyckans givare i hopp om ett bättre liv, och klä sig i en lila kåpa i trots mot prästerskapet.

Ogims prästerskap bär röda kåpor. Ogims tempelvakter bär röda dräkter under sina rustningar. Ogims överstepräst bär en guldgul glänsande kåpa med guldbroderier.

Stadsvakterna bär en svart dräkt med stadens vita triangel på bröstet.

Anhängarna av krokodilkulten bär ibland krokodilmasker när de tågar genom staden. Det kan verka skrämmande, men var inte oroliga, man har försäkrat mig att de är helt ofarliga. Om du ser en man eller kvinna med bara armar eller ben som ligger och solar på klippan är det nästan helt säkert också en krokodilkultist som härmar en krokodil. Detta avklädda mode och slappa sätt har lett till en hel del trakasserier från andra melorghier.

Det sägs att de präster som dyrkade guden för den varma källa som springer fram vid foten av stadsklippan bar vitt och blått, men då de har gått under jorden för att undfly Pukis prästerskaps mycket våldsamma förföljelser har jag aldrig sett dem.

Etins riarker och hans bontisal klär sig på samma sätt som på kontinenten. På sina lediga stunder bär dock även de svarta kåpor.

Aesirdyrkarna klär sig ibland i lösskägg och hjälmar med horn, samt stora sköldar och röda mantlar, samt annat som de tycker är aesirskt. Efter sina uppträden tar de dock på sig sina svarta kåpor igen.

Pukis präster odlar skägg, något som av tradition bara de över fyrtio års ålder annars gör (på det att ynglingar inte orättmätigt skall försöka tillskansa sig den respekt som följer med hög ålder). Jag har dock sett tecken på att denna regel inte efterlevs mangrant.

Saltgudinnans prästinnor bär broderade vita stolor och vita huvor till sina svarta kåpor.

Dvärgar klär sig som dvärgar, och enligt Pukis prästerskap kan dvärgar aldrig göra något fel.

Utlänningar klär sig som de vill, så länge de inte är bryter mot reglerna. Visa inte för mycket hud. Bär inte smutsiga skor när du beträder stadsklippan. Bär inte rött framför Pukis altare, det är Ogims färg. Och så vidare. Se till att ha en melorghisk rådgivare när ni kommer till staden.

Den hatade stymparsekten smyckar sina svarta kåpor med röda band och bär röda masker när de är ute och härjar och överfaller oskyldigt folk.

Nerxims präster och prästinnor spökar ut sig i skelettmasker och bär benstavar när de vill skrämmas. Under sina nattliga danser målar de självlysande skelettmönster på sina svarta kåpor.

Jag har aldrig sett en av Ögats mystiker, och det är jag glad för. Ingen vet vilka de är, och de rör sig som spöken genom massan. Det sägs att de ibland bär vita kåpor och vita masker, och att de ibland går öppet på stadens gator. Ibland har de olika symboler målade på maskerna, speciellt ögon av varierande antal. Ibland har de vita kåpor och svarta masker, ibland vita masker och svarta kåpor. Vad detta betyder vet kanske Bozsas Råd, men de misslyckades med att besegra Ögat för några år sedan, så jag tror att till och med de svamlar i mörkret. Hur som helst är alla melorghier livrädda för allt som ens påminner om Ögats dräkter. Ögats mystiker kan ta vad de vill och ingen vågar röra dem. Inte för att de tar något. Och det skall till en korkad mercanisk tjuv för att klä ut sig till en av Ögats mystiker, ty alla imitatörer har försvunnit spårlöst, sägs det.

Stadens två nominella ledare, de Främste, klär sig aldrig i kåpa. De Främste var en gång ledarna för dels stadens ursprungliga invånare, ker-bosherna, dels de invandrade jorerna. Staden hade två ledare för att ingen grupp skulle styra över den andra. Nuförtiden är grupperna helt uppblandade, men ämbetena finns kvar. De är ärftliga, men inte i rakt nedstigande led, och tydligen så kan ganska många komma ifråga för ämbetet. Kandidater som är olämpliga eller enfaldiga kan förbigås, liksom de som begår blasfemiska handlingar eller är allt för hängivna en enda kult, och alltså inte kan bli bra ledare för hela staden. Bröder och kusiner kan konkurrera ganska hårt med varandra under uppväxten (alla kandidater kommer för övrigt från överklassen), och översteprästerna lägger sig också i. Trots detta så är de Främstes plikter främst ceremoniella. De får dock bo i det vackra stadspalatsets finaste våningar, och åtnjuter stor respekt. En Främste med huvudet på skaft kan också försöka ta upp kampen om makten med de olika översteprästerna och stadspalatsets byråkrater, då en Främste är oavsättlig och i teorin okränkbar till sin person. De kan dock låsas in i palatset. Den ene Främste bär en officersuniform av gammalt jorpagniskt snitt, komplett med svärd och mantel. Den andre bär en komplicerad rustning av djurben.

Lord Julius Kleptokraten, Melorghs avsatte autokrat, brukade klä sig i fez, solunsk paraduniform, morgonrock och en påmålad mustasch. Lord Julius tyckte om att klä ut sig, och folk tror att han finns kvar i staden, under falskt namn. Förhoppningsvis med stadskassan, som han tog med sig när han sjappade från stadspalatset. Autokrat och lord är titlar som ges till en byråkrat som genom skickliga manövrar lyckas ta makten över staden och behålla den.

Vidina Ingaldiron

Tillägg till Melorghiernas kåpor

[16]

Klippans utvalda hälsar de nobla krigarna av Cudda, Wodurs helgade förkämpar!

I hägn av gudarna håller vi fast vid våra fäders och förfäders vägar, och låter oss ej styras av sådana nycker som i det gudlösa Mercana kallas för ”mode”. Den goda triskiska ullen kan aldrig formas till ett skamlöst åtsittande plagg, ej heller frestas dess bärare till syndig fåfänga. Låt det vara allom känt att ingen melorghier lider av sin sköna kåpa, ty vi behandlar sedan länge klanen Cuddas hantverk med växtsafter för att skänka dem mjukhet. Den melorghier som önskar göra bot för sina synder med en renande strävhet i sitt plagg bär istället melorghiskt linne, det tyg som klippan själv skänkte oss, ett välsignat material som innan vi fann Garrika förhindrade oss från att övermannas av sömn även under det hårdaste arbete. Kåpan, som vi bär som ett ytterplagg, skyddar oss väl mot regn och kyla. När jag skriver detta sitter jag i min underjordiska kammare under Pukis Tempel, prisad vare Puki, och jag kan se vattnet droppa från stenväggarna. Min enda värmekälla är det vaxljus i vars ljus jag skriver, men tack vare min kåpa är jag varm. Vår stads pengar slösas därmed inte heller på onödigt bränsle, som vi skulle vara tvungna att importera.

Måtte gudarna skydda er, särskilt mot mercanska handelsränker!

Vorgal Voosch

Tillägg till Melorghiernas kåpor

[17]

Grivel, din skuldsatta träl!

Skicka hit resten av tyglagret innan det hunnit gå ner för floden! Det trakoriska restpartiet säljer som flinta vid en stening. Jag visste att vi kunde sälja tyget för ett bra pris någon annanstans när fläsktunnan Haliban tog över skrädderiet och sänkte priserna. Jag tänker inte vänta ett år innan vi har ett eget fungerande skrädderi igen, jag vill gå med vinst nu. Glöm Hisskov, det kanske ger lite bättre med pengar vid själva försäljningen, men det uppväger inte transporten och risken för triskiska sjöpirater. Här syr det fina folket kåpor av det lila tyget och underkläder av allt det andra, tro det eller ej. Skicka över tjugo tunnor kol när du ändå utrustar expeditionen, här är svinkallt uppe på platån. Jag kommer inte att ha svårt att sälja det jag får över, det kan jag lova dig. Och se till att ha böckerna i ordning när jag kommer hem den här gången, din lata horunge.

Gust Gombastur, Handelshuset Gombasturs handelsstation i Melorgh.

Segermonumentet

[18]

Herr Mervald Knape fick syn på några kardiska riddare i andra änden av torget, och skyndade sig bort för att förklara att konflikten inte angick dem. Spelknepe tog farväl av mig och gick i maklig takt, utan att låta sin sinnesro störas av fallande stenbumlingar, iväg för att ta itu med sina plikter, vilka den här eftermiddagen innebar en stillsam tupplur på de mjukaste kuddar ambassaden kunde uppbringa. Vodelheim rådde mig att vara försiktig, och höjde sig därefter som en såpbubbla i luften och svävade iväg för att få en bättre överblick över situationen.

Själv lät jag mig ryckas med av den allt större folkmassa som orädd pressade sig fram mot Maure medan stenarna for över våra huvuden. Det verkade som alla var glada över att arbetsveckan var slut. Flaskor svingades och öl spilldes över alla och envar. När vi kom fram till kajen mot Maure såg vi att en lika stor massa av cvyrdobor hade samlats på andra sidan floden.

Cvyrdo, Mercanas nordvästra halva och eviga arvfiende, höjer sig högt över både rådhuset, Olems kupol och Bozsas ambassad. Cvyrdos adelsmän älskar höga och snirklande torn av sten, fulla av tinnar och krusiduller, och även en inbiten patriot som jag själv måste erkänna att Cvyrdos skönhet överträffar Mercanas. Det vill säga, tills jag sänkte blicken och såg den eländiga smuts och de skamliga hyddor som de ofrälse tvingades leva i. Det sägs att magillerska baroner inte riktigt kan glädjas åt sin rikedom om de inte är omgivna av fattiga stackare, och det kan jag gott tro. Cvyrdo har liknats vid en handfull juveler som släppts ner i en komocka, och Mercana vid en grönsakshandlares vagn som välts upp och ner. Mercana är långt mycket större än Cvyrdo, och breder ut sig längre längs med Maures inre lopp, medan Cvyrdo är en högre och tätare stad. Mercana är till stora delar byggt av tegel och trä, medan Cvyrdo är hugget i sten. Ett flertal gamla bastanta stenbroar med höga räcken leder över Maure. Den skambelagda handel som dock bedrivs mellan städerna sköts där över, om den inte sköts med båt. Inflödet av spioner, infiltratörer och sabotörer från bägge sidor begränsas bara av de stora risker som dessa tar.

På kajen såg jag för första gången Segermonumentet, Klomelliens eviga utmaning mot Magilre, ett monument inte över en forntida seger, utan över den framtida seger över adelsmännen som man vet skall komma. Tre man hög står den mitt på kajen och blickar mot Cvyrdo med ett aldrig döende hat, väldig och oförstörbar. Berättelsen om Segermonumentet är också berättelsen om Kradin den Evige, dess skapare. Kradin, en mästersmed bland dvärgar, miste redan vid unga år sina tre söner och sina egna ben under en av de magillerska jakterna. Kradin svor evig hämnd mot baron Marcinus av Cvyrdo och dennes släkt, som torterat honom och dödat hans älskade söner. På den här tiden fanns dock inga mästeranimister i Klomellien som kunde hjälpa honom att få tillbaka sina ben och låta honom utkräva hämnden själv. Kradin drog sig tillbaka till sin smedja för att tänka, och snart hörde man återigen det maniska hamrandet från hans hammare och det ilskna pumpandet från hans väldiga underjordiska bälgar. Nästa gång ett av handelshusen hamnade i konflikt med Cvyrdo hoppade Kradin fram på sina träben, med det vitnande skägget i oordning och ögonen rinnande av tårar, vissa säger av sorg, andra säger av trötthet, då han sällan vilade, och erbjöd mästerligt smidda svärd och kompletta helrustningar till de krigare som stod i begrepp att ge sig av till Magilre, för en bråkdel av vad han kunnat få på marknaden. Han lovade också rikliga belöningar till de som förde tillbaka liken eller huvudena av magilriska adelsmän, och en furstlig skatt till den som dräpte Marcinus. Kradins dvärgabröder såg med oro på hans beteende, men valde att inte stå mellan en fader och hans vrede. Under tvåhundra och femtio år fortsatte sedan Kradin sitt krig mot Magilre, Cvyrdo och huset Marcinus. Marcinus själv dog i en hovkomplott, men hans släkt lever vidare än idag, ledd av baronessan Marcia. Kradin levde längre än någon hade trott, därav namnet Den Evige, och många unga dvärgar lyssnade på hans ord om människans medfödda ondska. Mot slutet av sin levnad påbörjade han Segermonumentet, ivrigt påhejad av stadens stadsmästare. Det är smitt nästan helt i härdat järn, och dess fundament sträcker sig långt ner i Mercanas jord, där det är fast förankrat i urberget. Till sin form är det en klomull i naturlig storlek, som under sig krossar en magillersk ziplodit. Klomullen har dock ett mänskligt ansikte, en man med dragen förvridna av vrede och lust. Ziploditen har ett kvinnligt ansikte, förvridet av smärta och lust. Klomullen är också utrustad med en biologiskt helt felaktig, och överdimensionerad, mansslem, med vilken den gör ziploditen sin kur. Turligt nog kan just denna skymf mot Magilre inte ses från Cvyrdos sida, men den väcker alltid munterhet från passerande mercanier. Jag har flera gånger hört dem jämföra sin egen eller sin mans personliga utrustning med klomullens. Förståeligt nog så hatar cvyrdoborna Segermonumentet, men Kradins konst har motstått alla försök att skada det. Cvyrdoborna har därför tvingats nöja sig med att smutsa ner det, vilket var den formella anledningen till eftermiddagens kravaller. Någon hade i hemlighet lyckats måla klomullens ansikte illrött, och till cvyrdobornas stora förtjusning så hade mercanierna inte lyckats få bort färgen. Rött är annars en färg som är förbunden med Segermonumentet. Klomullen har fyra klor på varje fot, smidda i ren mithril, fyra decimeter långa och vassa som lönnmördarknivar ännu efter flera hundra år. Jag behöver knappast påpeka att klomuller saknar klor. Alla förrädare och spioner som fångas släpas under spott och spe till Segermonumentet, där de i full åsyn från Cvyrdo hängs upp nakna och utsätts för långsam tortyr. Ett särskilt grymt (och omtyckt) straff är att hänga förrädaren i en rännsnara från klomullens hals, och därefter dra bort fotstödet, för att på så sätt ge honom en långsam död. Medan stackaren långsamt kvävs sprattlar han med benen och söker stöd, men det enda stöd som finns att få är de vassa klorna. Till stadsbornas munterhet kan en sådan avrättning dra ut på tiden medan den dömde ömsom långsamt kvävs till döds och ömsom skär och spetsar sina egna fötter och ben, och därmed också långsamt blöder till döds. Dessa avrättningar har gett upphov till uttrycken ”att spetsas på klomullens klor” och ”att färga klomullen röd”, förolämpningar som används mot fiender och folk man inte tycker är tillräckligt patriotiska.

Cvyrdo har på sin sida av Maure ställt upp en hög helgonstaty och en schavott med stupstock och galge som ett svar på Segermonumentet. Mercanierna säger att Segermonumentet förkroppsligar konflikten mellan Klomellien och Magilre, men själv tror jag att den snarare förkroppsligar Kradins hat mot alla människor. Det sägs att Kradin gjorde en andra staty, och att den är ett verk av stor skönhet, men var den finns, och vad den föreställer, vet ingen människa.

Kradin har nu varit död i tvåhundra år, men hans arv lever vidare. Om det inte varit för Kradin hade dvärgarna förblivit neutrala i de flesta mänskliga konflikter. Precis som Kradin manar dvärgarna inte sina fränder att spilla blod under mänskligt befäl (hamuriterna undantagna), men de stöder och rustar Mercana i alla dess ansträngningar att hålla Magilre på avstånd.

Rörande Cvyrdo

[19]

Över floden hörde jag nu sång. Cvyrdoborna hade stämt upp en känd hymn till Etins ära:

Framåt Etins krigsmän
Vi tågar ut i strid
Vi krossar varje kättare
Vår Odo är så blid

Solen lyser vägen
Där helgon gått förut
Vi vandrar i de fotspår
Där otron stampats ut

Mercanas borgare svarade med en oanständig visa:

Kungen i Munzga har en kort, kort kjol
Kort, kort kjol
Kort, kort kjol
Men ingenting därunder

Marcia i tornet har en stor, stor påk
Stor, stor påk
Stor, stor påk
Men ingenstans att stoppa’n

Visan beskrev sedan ett möte mellan kungen och baronessan, där diverse otuktiga och anatomiskt omöjliga saker tilldrog sig. För de oinsatta så kan jag berätta att baronessa är känd för att få sin vilja igenom, och att kungen av Munzga har setts i plagg som med lite illvilja skulle kunna kallas korta kjolar. De som inte sjöng försökte sig på att slänga sten över Maure, med föga framgång. Katapultstenar ven i luften med jämna mellanrum, och när en landade i Maure med ett stort plask framkallade det jubel från båda sidor. Inte ens när en stor bumling, avskjuten av den egna sidan, slog ner i kajen, och krossade en mercaniers ben, avtog den allmänna feststämningen. Företagsamma gatpojkar sålde kaststenar och ankor krängde öl från tunnor på hjul, medan gatflickor helt oblygt antastade borgarna. Jag fick också en förklaring till Mervald Knapes ord tidigare under dagen, då jag såg att flera mercanier bar en sorts skölpaddsskal på huvudet. Jag tror inte att de hade skyddat mot katapultstenar, men de visade åtminstone i vilket läger de hörde hemma. Jag satte mig och iakttog tumultet på håll. En orch med en rese i släptåg passade på att vittja några överförfriskade borgares fickor. Jag hade god lust att släppa lös några salamandrar på dem för att jaga bort dem. Sedan tänkte jag att salamandrarna nog kunde göra bättre nytta bland Cvyrdos pack. Jag uttalade de första orden av besvärjelsen, men sedan mindes jag de kalla, hårda golven på min akademi, och alla timmar jag tillbringat med att putsa dem. Återhållsamhetens Principer, som jag ristat med krita, gång på gång och varv efter varv på den offentliga toalettens vägg, lös för min inre blick. Jag kom ihåg min egen enfaldige elev, ransarden Andarov Kalamir, som färgar skägget vitt och som med bestämdhet hävdar att allt löser sig bara magiker får ta hand om styret i Klomellien. När han lämnade Bozsa på försök började han envisas med att alla borde kalla honom Ärkelord Mästermagiker och tände eld på allt som han störde sig på och skickade salamandrar på alla som inte visade honom respekt. Bozsa fick släpa hem honom till skolbänken, och jag hoppas att han inte blir utsläppt så länge jag är i livet. Jag suckade och avbröt min besvärjelse. Resen fick för sig att det skulle vara lättare för orchen att knycka börsar om offren var medvetslösa, så han började klubba ner folk med sin stora träklubba. När folk började hugga efter dem så hoppade orchen upp på resens rygg och de rände bort längs kajen. Saker löser sig själva, som vi säger där hemma. Senare fick jag veta att de misslyckade brottslingarna gick under namnen Hurduck och Tugg Tugg Slafsaren.

Plötsligt gick ett argt sus genom folkmassan och allas ögon vändes uppåt. På det högsta tornets krön syntes en liten prick till person, utstyrd i praktfulla kläder i regnbågens alla färger. Baronessan hade nedlåtit sig till att själv titta på spektaklet. Någon måste ha försökt skjuta ner henne, och även om det var omöjligt på det avståndet, så förstår jag honom. Cvyrdoborna var inte sena att besvara beskjutningen, och snart slängde sig alla på marken eller sökte skydd bakom stånd eller lådor. Sången avbröts och ersattes med ilskna glåpord. Medan pilarna och skäktorna flög genom luften så sökte jag mig till en lugnare del av kajen. Mercanas kaj är hög och stensatt, och byggd i flera terrasser, på det att de årliga översvämningarna inte skall störa kommersen. En klomull betade lugnt av murens alger, medan en hisskovitisk skeppare satt på sin last av tegel på pråmen bakom, och väntade på att bråket skulle ta slut.

Ambassader och ambassadörer

[20]

KLOMELLIENS AMBASSADER OCH AMBASSADÖRER

Klomellien är, som alla mina läsare vet, en Union av elva stadsstater; elva städer, diverse köpingar, omkringliggande landsbygd och stora områden av vildmark. Dessa elva städer är sinsemellan mycket olika, och det är ett svårt jobb att få dem att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. Medan andra länders monarker kan stampa fram armeer mot invaderande fiender med kungliga dekret eller bestämma tullar och handelsvillkor enväldigt och utan motstånd så kräver alla sådana saker hårt diplomatiskt arbete i Klomellien. Därför är ambassadörerna långt mycket viktigare i Klomellien än i andra länder. Varje stad har en ambassadör i varje annan stad, så i teorin har Klomellien etthundratio ambassadörer, utländska och inofficiella ambassadörer oräknade. Jag säger i teorin, för det verkliga antalet ligger närmare hundra. Brikho har exempelvis aldrig brytt sig om att sända en permanent ambassadör till Hamur, och det lilla Melorghs nuvarande ambassadör i Bosza pendlar fram och tillbaka mellan magins högborg i Bosza och magins fiender i Nya Arno.

Med så många ambassadörer har vissa konventioner utvecklats. På papperet är en ambassadör okränkbar. I praktiken är det ett högriskjobb. Även hemma i mitt fredliga Bosza råkar ambassadörer ut för olyckor med jämna mellanrum – för två år sedan trillade Hisskovs ambassadör ner i Gimdis och drunknade nästan. Ambassadören i fråga kunde simma, och floden var full med hjälpsamma undiner, så någon naturlig olycka var det inte. Ambassadören hade jobbat hårt för att få Bosza att ta i med hårdhandskarna mot Triska, så motiv saknades inte. Skulden lades, i tur och ordning, på Triska, Mercana, Bosza, Hisskov, Nya Arno, zemniterna och Hemaquiel. Ambassadören återvände till sitt hem i Hisskov och ersattes av en trevlig ung man som tillbringar sin mesta tid med de kvinnliga alverna på animistakademierna, och som aldrig missar en offentlig bankett. Brikhos ambassadör i Triska, resen Urgvatt Kottskallaren, har däremot hittills motstått alla försök att avlägsna honom från sin post. Det sägs att Urgvatt har låtit löda ihop sin rustning, då han ändå aldrig tar den av sig. På kvällarna brukar han sitta på trappen nedanför Vildbetes högborg och långsamt gnugga hål i palissaden med ryggen på sin väldiga tre meters kropp. I ena handen har han en tvåhandsyxa, som han slipar mot en avbild av en av Vildbetes förfäder. I andra handen har han en näve giftiga örter som han tuggar på för att bygga upp sin resistens. Oligarken Vildbete skäms över att ha Urgvatt sittande där, och skäms ännu mer över Urgvatts samling av skallar, som resen visar upp för den nyfikne. Om dagarna sover han i en otillgänglig och labyrintisk grotta som tidigare var hem åt en mantikora. Om nätterna sköter han sitt diplomatiska arbete. Han super och slåss för att vinna triskiernas respekt, försöker förstå sig på läget i landet, och ger goda råd till den som vill lyssna. Råden brukar röra de bästa sätten att slunga en addiaskisk riddare ur sadeln, eller andra sätt att göra livet surt för Brikhos ärkefiende. Ibland lufsar kolossen iväg för att se hur striderna mot Hamur eller Sanzas går. Brikho verkar ha förstått åtminstone några av diplomatins realiteter. Vildbete gör det bästa av situationen och provocerar folk han vill bli av med att angripa Urgvatt.

Medan man inte alltid kan skydda en ambassadör mot avsiktliga mordförsök så kan man åtminstone förhindra att de dör av rent slarv. I det syftet introducerade mercanierna ambassadörshattarna. En ambassadörshatt är en komplicerad och ganska högrest historia, tillverkade av finaste kamsunsk papir. Dess färg är röd och den har svarta bårder. Till formen är den trekantig, och dess krön är bredare än dess bas. Jag kan tyvärr inte beskriva den exakt, då den har ett flertal intrikata veck, men ni kommer inte att kunna ta fel på den om ni ser den. För att sitta kvar på huvudet har hatten dessutom en mycket bred svart hakrem. Utstyrd på det här sättet är ambassadörerna mycket lätta att känna igen. Både en färgblind caddisk bågskytt och en full rese som går bärsärkagång lägger märke till dem. Å andra sidan är det inte alltid en bra sak; herr Nusemang har öppet sagt att det är bra att ambassadörerna bär hattar så att hans krypskyttar vet vem de skall skjuta på. Konstruktionen och det dyra papiret gör att falska hattar är sällsynta. Hatten tvingar också ambassadören att röra sig försiktigt, och det hindrar honom ju åtminstone från att orsaka diplomatiska kriser genom att ge andra ambassadörer på käften. I Mercana möts alltid en mosig hatt med stor munterhet, och barn och skojare försöker ofta kasta prick på dem. Allt detta gör att de flesta ambassadörer bara tar på sig sina hattar när de vill gå före i en kö eller försöker prata sig till gratis passage med en klomull.

Utöver hatten har alla ambassadörer ett kreditivbrev, en pergamentbit som bevisar vem de är. I de flesta fall är det inte mycket att orda om, men i Mercanas fall kan några varnande ord vara på sin plats: läs alltid deras kreditivbrev noggrant. Många av dem har försetts med långtgående förbehåll angående ambassadörens faktiska rätt att förhandla och sluta avtal.

I vissa länder betraktas en ambassad som en del av ett annat land, och landets egna trupper får inte tränga in där. Så inte i Klomellien. Däremot brukar de vara en fristad för främmande sedvänjor; Boszas ambassad i Nya Arno är till exempel den enda plats i stadsstaten där magi lagligen kan utövas.

Nya besökare i Klomellien kommer nästan helt säkert förr eller senare att träffa på en ambassadör. Jag har själv mött flera och även rest tillsammans med dem. Nyanlända äventyrare i Klomellien kan med fördel ta anställning som deras livvakter, och på så sätt bekanta sig med både landets brokiga vägar och dess politik. I bästa fall kan en kontakt med en ambassadör vara ett första steg på den långa vägen mot maktens tinnar.

Vidina Ingaldiron

Diplomati och handel i Melorgh

[21]

DIPLOMATI OCH HANDEL I MELORGH

Det är lätt att tro att melorghiska ambassadörer hamnar i ständiga bråk, men så är inte fallet. Även i Melorgh finns ljumma sinnen, och rabiata fanatiker får inte jobb som diplomater. Jobbet som ambassadör framstår bara som attraktivt för den som längtar bort från klippan, och det gör ingen sann melorghier. På så sätt har Melorghs diplomati kommit att skötas av personer som kan låta flera dagar gå utan att inlåta sig i religiösa gräl. Minns också att en melorghier utanför Melorgh befinner sig på främmande gudars territorium och anpassar sig därefter. I Triska odlar de skägg och super på ett sätt som får triskierna att generat titta bort. I Addiaska tar de av sig kåporna och går i kyrkan, där de ber så högt och ivrigt att de skrämmer slag på de lokala bönderna. Melorgh har ambassadörer i alla de andra städerna. Ambassadören i Brikho är en otvättad, ovårdad gammal präst åt Melorghs äldsta gamla demonskelettgud (vars namn för tillfället undflyr mig) som bland orcherna har uppnått den avundsvärda rangen av shaman och benman, vilket placerat honom i ett bättre förhandlingsläge än någon annan ambassadör. Melorgh har heller aldrig varit motståndare till Brikhos medlemskap i Unionen. Melorgh har inga egentliga utrikespolitiska ambitioner, och lever, i jämförelse med de andra städerna, ett inkrökt liv. Melorghs utrikespolitik dikteras helt av det faktum att de är inklämda mellan Klomelliens största och mäktigaste städer, som till råga på allt ligger i krig med varandra. Utrikespolitikens främsta mål, utöver att behaga gudarna, är att undvika att dras in i kriget och försöka att få de stridande armeerna att välja andra vägar till varandra än över melorghisk mark. Vad gäller Mercana så hatar man deras syndfullhet, men kan just inte göra något åt den. Man har dock inget emot Olem – gudar kan inte synda. Under tider av extrem fanatism har det dock hänt att melorghier har smugit sig in i Mercana och bränt ner bordeller och stuckit rumlare i ryggen. Mercanas hämnd har alltid varit snabb och brutal, utom i de fall när man inte har märkt något eller skyllt på någon annan. Melorghs ambassadör i Mercana för en daglig kamp för att få till drägliga handelsvillkor. Han lyckas inte. Av alla Mercanas handelspartners så är Melorgh den mest hunsade. Mercana betraktar Melorgh som ett gäng farliga men roliga knäppisar som det är ens plikt att blåsa på pengar. Addiaska ser Melorgh som ett kätterskt näste som man skulle kunna ta över på nolltid om man inte var upptagen med konflikten med Mercana. De har fel. Den Lysande Vägens kyrka ser Melorgh som ett mycket lovande missionsfält och gör vad de kan för att få den världsliga makten att avhålla sig från plundringståg och erövringsförsök som bara saboterar deras ansträngningar. Kerisgassen i Addiaska gör sig inga illusioner om att det skulle vara lätt att hålla Melorgh. Melorghierna ser addiaskaborna som de ser på folk i allmänhet: aningslösa och pråliga ådrar de sig gudarnas vrede genom ren okunskap – men de är åtminstone inte lika ruttna som mercanierna. Melorgh sörjer för deras själar men har gett upp om att undervisa omvärlden. Melorgh plundras ibland av Ransard. Då Melorgh är fattigt och stadsklippan hög är staden dock inget prioriterat mål. Både Mercana och Addiaska brukar då komma till Melorghs undsättning, och Melorgh återgäldar alltid tjänsten. Detta är enkel och logisk försvarspolitik: ransarderna har ibland för vana att dra vidare om de inte stöter på motstånd, så någonstans måste de slås ner, annars kommer de bara tillbaka nästa år. Både Addiaska och Mercana tycker att det är roligare att slåss på andras mark (i alla fall om det blir utdraget och lokalbefolkningen lider, annars finns det givetvis fördelar med att slåss på hemmaplan).

Melorgh är en fattig stad, och om inte asketismen hölls så högt skulle de nog vara döda vid det här laget. Ogims stora tempel gnistrar av guld och ädla stenar, men befolkningen är trångbodd, bränslet är snålt tilltaget, kåporna är sträva, arbetsdagarna är långa, tempelskatterna höga, maten trist och nästan slut, och hade man inte huvudet fullt med galna gudar skulle man nog slänga sig ut från klippan eller flytta någon annanstans. Melorgh ägnar sig åt jordbruk och fiske i liten skala, men det räcker inte ens för de egna behoven. Man gör en del stensniderier för Mercanas räkning. Melorgh måste importera virke, mat och diverse saker som behövs för kultismen, och som Mercana tar bra betalt för. Pukis heliga rädisor måste ätas, även om inga rädisor finns att få, och det har Mercanas handelsmän fattat och dragit nytta av. Virke och mat köper man från Addiaska om man kan. Melorgh exporterar salt, som de bryter, dock i mycket mindre skala än Mercana. De har också de enda gruvorna (utöver Brikho) i norra Klomellien, så de kan sälja järn och andra metaller direkt till Mercana, som slipper de långa transporterna från Hamur. Hamur har dock mycket högre kvalitet och större volymer. Melorgh exporterar arbetskraft. De sliter på Addiaskas fält och nere i Mercanas saltgruvor. Slutligen har Melorgh en sak som de är ensamma om; magiska bestar, föremål och växter. Efter det magiska inbördeskriget för tvåhundra år sedan var Melorgh nerlusat med förvridna magiska skapelser och halvöppna portaler till andra dimensioner. För det mesta ställer det här bara till med problem, men ibland hittar man något som går att sälja. Beten från en högrankande demon, till exempel, kan inbringa tusentals guldmynt från rätt köpare. Självlysande blommor som väser åt folk, leviterande stenar och andra konstiga saker har gett Melorgh ett blygsamt välstånd. Gust Gombastur har försökt ge sig in på den här marknaden, men han är tvungen att anställa utländska äventyrare, ingen annan vill leta lönsamma monster i underjordiska kultisthögkvarter.

Brev till greve Molke

[22]

Otte Cusmar och Mervald Knape hälsar greve Molke välkommen.

En duglig kondottiär av nobelt blod från det frejdade Zorakin är ett önskvärt tillskott till stadens försvar, särskilt om han meför egna hustrupper. Greve Molke kommer att finna lönen god och arbetet rikligt. Förhoppningsvis skall han inte behöva strida mot Addiaska - herr Cusmar är klok nog att undvika att placera folk i situationer där de kan tänkas frestas av sitt samvete att bryta ett kontrakt. Däremot behöver vi ett bepansarat kavalleri som kan mäta sig med de slemma magillerna. Maure behöver patrulleras, särskilt då mot triskiska flodpirater, och det är ett styvt jobb. Utan Maure svälter Mercana. Brikho är också något av ett problem för oss - å ena sidan vill vi hålla oss väl med dem, å andra sidan måste vi försvara oss mot plundrande orchklaner. Vi hoppas du förstår varför vi anställer en utlänning till ett sådant jobb.

Skulle du göra dig omöjlig i Mercana har vi oräkneliga reträttposter ute i landet. Vi kontrakterar ut legoknektar till Hisskov till exempel. I Hamur behöver vi försäkringar om att lokalbefolkningen inte plötsligt ställer till med någon av sina omotiverade blockader. Det är en farlig miljö men det betalar därefter.

Herr Mervald Knape låter också hälsa att om greven vill ha ett lugnare jobb så finns det ingen brist på zorakiska och kardiska landsmän som råkat i knipa i Mercana, och som kan behöva väpnad hjälp att lösa sina tvister.

Om Hisskov och Hisskovitiska Spelen

[23]

”I begynnelsen var människan perfekt och god, hon hade alla dygder och härskade över jorden. Men efter den Gyllene Åldern föll människan ner i svaghet och glömska. En del människor miste till och med sin mänskliga höghet, och grävde sig i förkrympt gestalt hålor i bergen och kullarna. Dock fanns glimtar av hennes forna storhet kvar. I Klomellien finns människans alla dygder samlade, fast utspridda på de olika städerna. I Köpmännens Stad hålls påhittigheten högt, och i Gudarnas Stad är stadsborna gudfruktiga. I halvmännens hålor hyllas förnöjsamheten, och i Pärlornas Stad rättrådigheten. I det Åldriga Yolev är kardinaldygden eftertänksamhet, och i Miraklernas Stad prisas visheten. I de hemsökta skogarna sätts tapperheten främst, och i den isiga Stenstaden uthålligheten. Ack, om Klomellien kunde enas, då skulle människans guldålder återvända. Till dess bör vi hålla fast vid våra dygder, inte minst vid den dygd som syns i uppsynen hos varje medborgare i Tävlingarnas Stad, det goda humöret.”

- Rimvors den Gaggige, exilboszier och föga aktad före detta historiker i Yolev.

Jag närmade mig Hisskov från landsidan. Redan på långt håll kunde jag se arenornas höga murar höja sig över hustaken. Det kan tyckas underligt att en stad som Hisskov har arenor som kan mäta sig med den i Tricilve, men det är egentligen inte konstigare än att det finns en katedral i Addiaska. Hisskoviterna älskar sina spel och tävlingar, och det märks på deras arenor. En annan stad skulle ha en fursteborg där Hisskov har en arena. Arenorna är inte bara stora utan också vackra, och jag tvekar inte att kalla dem ett av Klomelliens Sju Underverk. Från sjösidan ger Hisskov ett mer avvisande intryck. På grund av plundringar från triskier och vanliga sjöpirater så inringas stadens hamn numera av ett omfattande pålverk förstärkt med kedjor och krönt med vakttorn. Men inget intryck kunde vara felaktigare. Av alla klomellier så är hisskoviterna de mest tillmötesgående och vänliga. Den hisskovitiske fårfösaren jag hade sällskap med in i staden förklarade saken så här:

-”Ingenting blir bättre av att man skaffar sig fiender. Vi slåss ju när vi måste, eller för att undvika värre konflikter längre fram. Men bara tokstollar och rikemän startar gräl utan att kunna avsluta dem som vänner.”

-”Så ni lever i fred med era grannar?”

-”Om så väl vore. Det är ett bra år när Triska inte försöker plundra oss. Men de är inte så farliga. De slår inte ihjäl oss ens när vi gör motstånd, och de bränner aldrig ner Hisskov eller byarna. Mercanas hämndräder är värre. Addiaska står oftast på vår sida, men inte alltid. Och sen finns det ju…”

-”Vi. Men vi har varit fredliga i mer än ett århundrade nu. För det mesta. Så hur handskas ni med de militära hoten?”

-”Första steget för att besegra en fiende är väl att förstå sig på honom. Det är samma sak som med vargar. Och ingen vet mer om Klomellien än vi. Yoleviterna har sina böcker, men de reser ju aldrig någonstans. Min farfar, han var kondottiär i Mercana. Bror min, han åker upp och ner för Maure med sin klomull, och min syster, hon äventyrar uppe i Hamur. Med en eldsmagiker, kan du tro? Heter Andarov, gör han. Är det nån du känner?”

-”Vi har träffats, det är det minsta man kan säga. För att tala om något helt annat, stämmer det att ni väljer ledare genom lottdragning, och att ni fäktas om vem som skall bli general?”

-”Ha, nej, nej. Det där är bara ett rykte. Ja, jag skall väl inte säga att det aldrig har hänt, men normalt sett gör man inte så. Men tävlar, det gör vi. Vi var två som ville ha det här jobbet, så far min släppte ut en fårskock, och den som fångade in flest får fick jobbet. Och det var jag. Soldaterna måste slåss för sitt jobb, skrivarna skriver, befälen läser kartor. Det är det enda sättet. Annars blir det bara mutor och släktingar, som överallt annars. Tillräckligt av det här ändå. Med en ordentlig tävling hjälper det inte om man har en rik pappa.”

Vi stannade framför en av Hisskovs underligaste arenor, den beryktade Labyrinten. Labyrinten är en underjordisk grotta ovan jord, ett myller av gångar och fällor och monster, ständigt ändrade och förbättrade. Åskådare kan klättra upp längs arenans stenväggar och titta ner i en del av rummen. En del öppningar täcks av glasliknande kristall, andra är öppna mot himlen. Hågade äventyrare kan öva sig här inne. Vissa betalar för att riskera livet, men ibland så erbjuds belöningar till de som tar sig igenom, och ibland tävlar två lag mot varandra.

Vi skildes därefter snart åt, och jag styrde mina steg mot de stora arenorna, där stadens tränare var bara alltför glada att berätta för mig om stadens stolthet och Klomelliens största begivenhet: De Hisskovitiska Spelen. Vart fjärde år anordnas stora spel i Hisskov, och alla klomellier som kan är fria att delta. Under spelen råder fred i landet, eller åtminstone så brukar deltagare och besökare få fri lejd genom fronterna. Det hjälper att spelen infaller innan skörden, så att exempelvis Triskas plundringssäsong inte infaller förrän senare på året. Utlänningar som kan bevisa sin skicklighet brukar inte ha några problem att få delta, då både Mercana och Hisskov mer än gärna låter dem tävla under sin flagg. De enda som inte får delta är ransarder, magiller och odöda, men inte ens den regeln är särskilt hård. En ransard som rakar av sig skägget och en magiller utan brytning kan ganska lätt nästsla sig in bland de tävlande. Bönder och arbetare har varken tid eller råd att besöka spelen, såvida de inte bor i Hisskov eller dess omgivningar, eller har tillgång till en båt över Jaggarack, men adel, borgare och lärde besöker spelen i stort antal. ”Fursten står värd för tre kungar” heter det, och nästan alla Klomelliens styresmän träffas här under spelen. Mercana, Addiaska, och förr i tiden Bosza, må tävla om makten, men landets diplomatiska hjärta ligger i Hisskov. Hisskov ligger mitt i landet, och ingen annan stad tror så starkt på Unionen. De var med och startade den, och genom sina söner och döttrar i diasporan hjälper de till att hålla ihop den. Om vanliga klomellier fick välja huvudstad skulle de utan tvekan välja Hisskov (om det inte gick att rösta på den egna staden alltså). Tyvärr saknar Hisskov den militära styrkan att backa upp sitt goda anseende med, men den saken kan förändras i framtiden. Många anser att köpmän, trollkarlar och riddare är dåliga härskare, och till och med Triska skulle nog understödja Hisskov om de trodde att staden hade en chans att etablera sig som huvudstad. Kardiska och trakoriska ädlingar hedrar också Hisskov med sin närvaro, och så efterlängtade är spelen att de år då inga spel hålls anordnas mindre låtsasspel i förberedelse för de riktiga.

Vadslagningen är förstås omfattande, liksom åtgången på värdshussängar, vin, glädjeflickor, mat och sittkuddar. Vinnaren av en gren mottar en gyllene lagerkrans av Hisskovs furste eller av en överdomare, och benådas dessutom för alla brott han eller hon kan ha begått inom landets gränser, undantaget högförräderi. Det delas även ut kransar av mindre ädla metaller åt de som tagit hem de efterföljande placeringarna. Den verkliga belöningen ligger dock i äran, och med äran följer erbjudande om bra anställningar, giftermålspropåer och inte minst monetära belöningar från den stad som också kan sola sig i vinnarens glans. Mercana erbjuder inte mindre än 10.000 guldmynt till den mercanier, eller den utlänning som tävlar för Mercanas räkning, som tar hem guldkransen i Envig åt staden, och det är bara den officiella belöningen. Den stad som inte kan skicka tävlande, eller som misslyckas med att ta hem vinster, eller som inte företräds av sina ledare under spelen, ses som svag, och det är mycket farligt i Klomellien. Om det är dödligt allvar för städernas ledare så är det dubbelt så för Hisskovs egna ledare, en förlust eller en vinst kan upphöja eller sänka en furste och hans hus.

Under sådana omständigheter är det viktigt att ha omutliga domare. Min handledare Vodelheim har sagt att om hisskovitiska domare inte är omutliga så är de i alla fall mycket svårmutade. En överdomare har en upphöjd position i samhället, och de bugar inte ens för kungar, endast för segrare. Blotta misstanken att en domare inte är opartisk kan avsätta honom, och den domare som fälls för brott mot reglerna avrättas på ett passande plågsamt sätt. Den domare som tagit mutor för att döma fel i grenen boxning skulle till exempel förmodligen boxas ihjäl inne på arenan. Flera domare har fått sin utbildning i Bosza och behärskar både Sannsyn och Sannhörsel. Domarna är också ansvariga för att reglerna utvecklas. Till skillnad från i Yolev, där den årliga kapprodden går till på samma sätt som vid stadens grundande, så strävar hisskoviterna ständigt efter att förbättra sina tävlingar och göra dem mer varierande och mer utmanande. Vid varje spel tillkännages därför ett antal förändringar som kommer att gälla vid nästa spel, vissa offentliga, såsom regeln som förbjuder bruket av tränade djur som vapen under Envig, eller hemliga, såsom tillkännagivandet att nästa spels Löpning kommer att gå längs en ny bana.

En gång i tiden var Spelen en intern hisskovitisk affär, men när Unionen blev verklighet så släpptes de andra städerna in. Ganska snart gruffades det och klagades på att grenarna var för tråkiga, eller på att de bara gynnade hisskoviter. Hisskov införde då nyordningen att varje stad fick rätten att varje spel nominera en ny gren, och om inte Hisskovs domare fann grenen alldeles omöjlig att genomföra skulle den införas om fyra år.

De ursprungliga grenarna, såsom höjdhopp, längdhopp, boxning, bågskytte, hinderlöpning och jorpagniska ringar finns fortfarande kvar, men drar inte till sig lika mycket publik som en del av de nya.

Så fort Addiaska vuxit sig stora och rika nog nominerade man tornerspel som en gren, och de har därefter heller aldrig misslyckats med att vinna den. Tornerspelen bjuder onekligen på ett mycket färggrant skådespel, fyllt med symbolik och ridderliga ritualer. Riddarna rider in, paraderar för publiken, bugar för kungen, nickar åt fursten, låter sitt hjärtas dam knyta en duk runt sin lans, mottar bontisalens välsignelse och presenteras sedan av en härold. Därefter utmanar de varandra genom att stöta sina vapen mot varandras sköldar (fast Hisskovs domare insisterar numera på en opartisk lottning bakom scenen), och rider sedan till varsin ända av rännarbanan. Trumpeter ljuder, vimplar fladdrar i vinden, publiken drar efter andan, och mina bröder och systrar från Animistakademierna får mer jobb. Andra städer brukar ställa upp med beridna ryttare, och de har tagit sig så långt som till semifinalerna, men på det stora hela är tornerspelen en enda stor propagandatriumf för Addiaskas kungahus. Den enda gången den ridderliga äran var nära att såras i hjärteroten var när orchen Baltrug red in på en noshörning och gjorde mos av Addiaskas ädla söner helt utan hjälp av sin lans. Hisskovs domare godtog trots vilda protester från ädlingarna Baltrugs tilltag, och den enda anledningen till att blodbadet inte upprepas vart fjärde år är att tämjda noshörningarna är extremt sällsynta. Baltrug vann dock inte tornerspelen. Man tror att han mottog en furstlig muta för att trilla av noshörningen alldeles innan han skulle ha mött en prins av kungahuset. Om detta stämmer vet man inte, men Baltrug lyckades under de kommande åren utrusta sina livtrupper med så välsmidda vapen att han lyckades hugga sig fram till själva storhövdingens tron. För övrigt brukar alltid ett par halvlängdsmän ridande på åsnor anmäla sig, enbart i syfte att göra narr av sina bepansrade grannar.

På ett fält en bra bit utanför staden utkämpas en annan av de mest publikdragande grenarna i spelen, Katapultkamp. Med sina ständiga småkrig är Klomellien rikt på olika martialiska färdigheter, och Mercana, som för en hundra år sedan eller så framgångsrikt avslutat en belägring av Melorgh, tyckte att deras krigiska excellens kunde vinna lagrar lika väl som Addiaskas. Reglerna för katapultkamp är enkla. Två katapulter ställs upp i varsin ända av ett fält (eller, under vissa spel, på varsin sida av en bäck eller mitt inne i en skog – Hisskovs domare tycker om att variera spelen). Två lag, med i förväg bestämda antal medlemmar, sätter sedan igång att ladda sina katapulter och kasta stenar på varandra. Det lag som först lyckas träffa och skada motståndarens katapult så svårt att den inte längre kan kasta stenar, vinner. Katapultkamp är en dyr sport, och mycket avgörs förstås av hur välbyggda en stads katapulter är, och hur vältränad dess besättning. Husen Nusemang och Cusmar ställer varje spel upp med varsin katapult, och tävlar lika mycket mot varandra som mot de andra städerna, om inte mer. Melorgh har å sin sida aldrig ställt upp med mer än en katapult. Katapultbyggena är omgärdade av en myckenhet hemlighetsmakeri och föremål för mycket dyrbart experimenterande. När spelen närmar sig börjar de olika lagen och deras beskyddare som regel försöka sabotera för varandra. En katapultör som märker att det andra laget håller på att avlossa en sten, ger som regel upp ett tjut för att varna sina kolleger, varefter de lägger benen på ryggen och springer bort från katapulten. På så sätt hålls de köttsliga skadorna nere på ett minimum. Det har dock hänt att Mercana har kedjat fast sina katapultörer vid deras maskin, i syfte att öka deras iver, och förhindra ”haraktiga flykter så fort fiendens maskin gnisslar”. Åskådarna, som saknar katapultörernas vana att bedöma stenars bana, befinner sig däremot i livsfara. Varje år krossas flera åskådare, och mångdubbelt fler trampas ihjäl i panikartade tjurrusningar. Såsom i alla grenar har det utvecklats diverse finter och knep. Det vanligaste är att försöka lura motståndarna att tro att man är redo att avfyra, för att få dem att fly, och därmed vinna tid åt det egna laget. Ett annat ligger i själva katapultens konstruktion. Brikho tillverkade ett år en mycket liten katapult som slungade stenar nästan längs med marken. Den gjorde inte särskilt mycket skada på fiendekatapulten, men irriterade motståndarlagen till den grad att de hade svårt att arbeta, inte minst då orcherna laddade den med i förväg preparerade spetsiga stenar. En intensiv debatt bland domarna följde på dess introduktion i spelen.

Medan katapultkamp bara är till för de rika och mäktiga så är Hamurs getbrottning öppen för alla som är beredda att spetsas på en ilsken bergsgets horn. De obeväpnade (men om de så vill, fullt bepansrade) deltagarna skall försöka springa ikapp en get, brotta ner den och sedan binda den. I många fall vänder dock getterna på steken, och jagar istället den tävlande, som för att undvika att bli ihjälstångad måste fly från arenan, till publikens jubel och spe.

Hamur och Triska tävlar varje år i vedhuggning. De andra städerna har inte visat så stort intresse för den muskelkrävande grenen, men de trätande grannarna har lagt ner så mycket prestige i vedhuggning att Hisskovs domare beslutat att högst två yxor får finnas på arenan, på det att arga åskådare inte skall gå lösa på varandra.

Hästkapplöpning har utvecklats till en kampgren mellan städernas överklasser, sedan man konstaterat att Addiaska är överlägset i tornerspel. För att göra tävlingsmomentet större har domarna tillåtit ryttarna att angripa varandra med käppar.

Resarnas favoritgren är skallning, med eller utan hjälm, medan vargmännen tenderar att triumfera i vrålning och ankorna i stirrning. Bosza, vars alla adepter måste lära sig simma, nominerade simning som en ny gren, bara för att se sig fullständigt utklassade av ankorna. Klättring, vare sig det gäller att ta sig upp för en mur, en skeppsmast, ett träd eller längs med ett spänt rep, brukar vara en rent hisskovitisk uppgörelse, med några enstaka melorghier, hamuriter, utlänningar, svartalfer och vargmän som utmanare.

Alla städer har nominerat grenar där de tror sig om att vara oövervinnerliga mästare, och Melorgh, som, må diplomatins gudar förlåta mig, inte excellerar i någonting, har åtminstone valt grenar som andra finner för osmakliga för att delta i, såsom åderlåtning med eller utan iglar, fall från hög höjd och andra meningslösa, gudfruktiga och självplågande eskapader. Åderlåtningen, som bara attraherar en mycket osmaklig publik, vinns oftast av en rese eller storväxt orch, helt enkelt på grund av den stora mängden svart blod i deras massiva kroppar. Vissa år avstår dock Brikho från att delta, då det ligger föga ära i att sitta och låta sig blödas till dödens rand. Fall från hög höjd är en lika sorglig historia. Melorghierna bor ju som bekant på en hög och brant klippa, och har viss vana vid att trilla nerför backar. Detta, i kombination med den vanliga vidskepelsen och övertron, har fått dem att tro att de är särskilt resistenta mot fallskador. Tävlingen går till så att de tävlande, under ivrigt viftande med armarna och åberopande av Dunderugglan, en efter en hoppar från en två meter hög trappa ner på arenans stengolv. När alla har hoppat läggs ett nytt trappsteg på några decimeters höjd till högst upp, och sedan upprepas proceduren så många gånger som behövs tills bara en tävlande finns kvar. Mercanierna finner hela spektaklet ofantligt underhållande. Regelverket har ändrats fram och tillbaka. Hisskoviterna har vanligtvis bestämt sig för att en tävlande måste kunna gå uppför trappan av egen kraft, medan mercanierna tycker att det är mycket roligare om de tävlande bärs upp och slängs ut när deras ben inte längre bär dem. Mitt Bosza, vars helare inte har obegränsade krafter, vägrar numera att hela tävlande hoppare innan de gett upp och dragit sig ur kampen.

Triska och Mercana bestämde sig för att i skön förening nominera ”eldbollskastning” som en gren, inte i syfte att framhäva sig själva utan för att håna Bosza. Boszas magiker skulle naturligtvis kunna koka hela arenan till rök och aska, men då man inte vill framstå som maktgalna skrytmånsar har man bara skickat medelmåttiga magiker till spelen, med resultatet att Klomelliens andra städer har kunnat framställa sig som magiska stormakter. Hur man än vänder sig…

Grenen Bankett var inte Mercanas verk utan Sanzas. Det finns grenar med fler åskådare, men inga med fler villiga deltagare. Som mest har fyratusen deltagare anmält sig, och domarna har varit tvungna att sålla bland de tävlande genom inledande rundor med snabbätning av dvärgisk gruvgröt och halvkokt ziplodit. Svartfolken utmärker sig alltid i Bankett, men då mängden mat alltid avpassas till den tävlandes kroppsvikt brukar halvlängdsmännen också ligga bra till. Bops företrädare på posten som Olems överstepräst, Hans Skojighet Burp, åt sig bokstavligt talat till döds då han erövrade titeln för de tredje spelen i rad. Maträtterna blir smakligare och mer raffinerade ju färre de tävlande blir, och efter finalen slåss åskådarna om resterna. Grenen Bankett har också ynglat av sig i Ölhävning, som jag inte tänker kommentera närmare.

Som om det inte vore nog med Katapultkamp och Bankett bestämde sig Mercana för att slänga all skam åt sidan och nominera Älskog som en gren. Hisskov godkände grenen, men till stadens försvar skall sägas att deras domare angrep den som alla andra grenar. De konstaterade ganska snart att njutning och finess var alltför svårmätbara för att kunna vägas in i bedömningen, och valde att lägga tyngdpunkten på självkontroll, uthållighet och akrobatisk förmåga, samt, i vissa delmoment, riklighet av effluvia. Addiaska valde att bojkotta grenen, och domarna bedömde att i just detta fall skulle svartfolken utestängas. För att förhindra olagligt bruk av droger, som i detta fall bedömdes vara stor, isoleras de tävlande i en vecka innan spelen. Bedömningen av de kvinnliga deltagarnas prestationer har ännu inte trasslats ut, men Mercana skryter med att de har landets bästa skökor, så oavsett vad man bestämmer sig för så torde Mercana befästa sin position som avskrädets källa i Klomellien. De tävlande i Älskog befinner sig under stor press. Dels omges de av en vrålande publik, och dels så är skammen som förbinds med ett misslyckande om möjligt ännu större än den vid ett misslyckande i Envig. En triskier som hackats halvt i stycken kan fortfarande återvända hem med hedern någorlunda intakt, men efter ett misslyckande i Älskog återstår bara att gå i landsflykt. Under sådana omständigheter är det inte underligt att grenen ett år vanns av melorghiern Vurg Hyvlare, en enkel elvabarnsfar som innan spelen aldrig rört någon annan kvinna än sin hustru. Vurg tillskrev givetvis sin framgång en uppsjö av gudar, men tillstod också att Pukis absoluta bud att fortplanta sig så mycket som möjligt, kombinerat med trångboddheten och stressen i hans hushåll, hade gjort honom till en mästare på fortplanting på kommando.

Bara ett fåtal grenar har avskaffats för att de har varit för farliga. Både Brikho och Triska har vid olika tillfällen försökt introducera dvärgkastning i spelen, men efter hot, misshandel och mystiska överfall i mörka gränder där offren hade ovanligt många sår i midjehöjd så drogs grenen in. Till grenens försvar kan dock sägas att inga dvärgar skadats allvarligt under dess utövande – vilket är mer än man kan säga om de tävlande.

Mercanas försök att nominera klomullvältning som en gren möttes med ramaskrin från hela övriga landet, och den blasfemiska grenen blev aldrig verklighet. Mercanas stadsmästare skyllde på att deras representant bytts ut mot en skicklig magillersk imitatör, en föga trolig förklaring.

Den extremt populära grenen Monsterslakt, nominerad av Triska och Addiaska, måste oftast ställas in på grund av brist på infångade monster. Triska har föreslagit att monstren kan bytas ut mot orcher, något som inte mötts med gillande från Brikho, men applåderats av Addiaska.

Melorghs gren snabbsnidning (av träföremål) och Sanzas gren gåtgissning befinner sig båda i utkanten av vad Hisskov tolererar, den ena är alldeles för tråkig och den andra är alldeles för svår för hisskoviterna att arrangera och kontrollera på ett opartiskt och rättvist sätt. Kurragömma har redan avskaffats sedan den sanzitiske kurragömma-mästaren återfanns ihjälfrusen i en skorsten fem månader efter att spelen avslutats.

Yolev brukar hota med att nominera ”akademisk avhandling” som en gren, men har ännu inte gjort allvar av hotet.

Trots alla innovativa nya grenar så ligger störst status och ära i att vinna Löpning och Envig. Löpning är en av de ursprungliga grenarna. Jag vet inte exakt hur lång sträcka som löps, men de tävlande startar i soluppgången och kommer i mål framåt eftermiddagen. Sträckan går vanligtvis åtta varv runt Hisskov med omgivningar. Domarna ändrar sträckan varje år så att den alltid skall utgöra en utmaning även för vana hisskoviter, och även ibland på grund av översvämningar eller raserade broar. Grenens popularitet kommer sig bland annat av att alla städer, samhällsklasser och raser (undantaget ankor och halvlängdsmän) kan vinna den. Den enklaste tiggare kan svinga sig upp till ära och rikedom, åtminstone i teorin. Det är tillåtet att knuffas men inte att slåss; slagskämpar tvingas stanna upp i flera minuter och ibland diskvalificeras de. Det hindrar förstås inte de skrupelfria från att anmäla en hoper löpare vars enda roll är att sabotera för andra. Hisskov har nyligen infört en regel att löpare som klumpar ihop sig kan splittras upp, och en annan som säger att om ett visst antal löpare från en stad diskvalificeras, så diskvalificeras hela staden. Antalet håller det hemligt. Bedömare jag talat med tror att det kommer att tvinga Mercana med flera att bli mer diskreta i sina försök att sabotera för sina fiender. När starttrumpeten ljuder brukar resar, orcher och vargmän ta ledningen, men dagen är lång, och de tål den gassande solen dåligt. Dvärgar brukar aldrig vinna, men på grund av sin ihärdighet lyckas de alltid ta sig fram till hedervärda positioner. Alla städer, även Sanzas, har vunnit Löpning vid åtminstone ett tillfälle.

Envig är utan tvekan spelens höjdpunkt. Hundratals tävlande brukar anmäla sig. Reglerna är mycket enkla. Alla vapen, tekniker och rustningar är tillåtna, utom magi, magiska vapen och gift. Striden pågår tills den ena parten ger upp, dör eller slås medvetslös. Om en strid drar ut orimligt mycket på tiden kan domarna besluta att de tävlande måste lägga ifrån sig sina sköldar och rustningar. Striderna sker en mot en, utom ibland i den första omgången, då tre kombatanter kan slåss mot varandra på en gång. Efter varje strid står magiker och örtmästare redo att hela de skadade, både vinnare och förlorare. Avhuggna lemmar återställs innan de hunnit kallna, och det enda hotet mot liv och lem är om en tävlande får sitt huvud avhugget med ett perfekt hugg; i så fall finns inte mycket att göra. Striderna är ofta mycket ojämna, exempelvis kan en hamuritisk dvärg med dubbelyxa och helrustning möta en svartalf i höftskynke beväpnad med kaststenar. Svartalfens enda chans är då att träffa dvärgen rakt i ögonen. Det har hänt, då svartalfen har både rörlighet och hastighet på sin sida. Hisskovitiska stridskonstmästare beväpnade med trästavar har besegrat tungt rustade riddare och halvlängdsmän har besegrat resar. Svartalferna brukar vara särskilt påhittiga. Vid ett tillfälle deltog en skicklig svartalf beväpnad endast med ett arbalest på ett bärbart stativ. Då de tävlande inleder striden vid varsin ända av arenan hade han en eller två chanser på sig att sätta en dödlig pil i sin fiende. Denna taktik visade sig så framgångsrik att svartalfen tog sig ända till kvartsfinalerna där han besegrades av en krigare från Nya Arno som under publikens buanden lade sig ner på mage och krälade fram till svartalfen, som omedelbart gav upp. Alla former av rustningar är också tillåtna. När herr Gust Gombastur i egen hög person deltog i spelen var han klädd i en metallkonstruktion som på sin tunnaste punkt var två centimeter tjock. Det behöver knappast sägas att han under hela striderna stod stilla som en antik staty och viftade svagt med armarna. Att han överhuvudtaget tog sig vidare till omgång fyra får tillskrivas hans vapen, som av dvärgiska mästare hade vässats till en övernaturlig skärpa. Om en vinnare av Envig inte redan har ett välbetalt jobb kan han eller hon räkna med att bli anställd som livvakt åt en kung eller få en post som stadsvaktskapten, utöver den hög med guld som skänks av en tacksam stad. Den mest berömda kämpen på Hisskovs Envigsarena bar inget namn och återsågs aldrig i Klomellien. Runt det förra halvsekelskiftet hade kungen av Hamur, Halvfjärs Stenbumling (hamuritiska kungar uppkallas efter det vapen med vilket de segrar i kungakampen) under tung bevakning och mycket hyschanden medfört ett hemligt föremål dolt under en presenning. Alla utgick från att det var en ny fruktansvärd form av katapult förfärdigad av bergens dvärgar, men då deltagarna anmälde sig till Envig avslöjades den fruktansvärda sanningen; Halvfjärs hade på något sätt blivit vän med en väldig jätte från Altos inre. Beväpnad med stammen från ett urträd räckte den leende bestens huvud upp till de förskräckta åskådarna på arenan. Domarna drabbades av panik, men reglerna var tydliga; alla humanoider fick delta. Sedan man avlägsnat en del av arenans mur för att släppa in jätten inleddes kampen. Det blev en kort kamp. Deltagare i drivor vägrade att delta eller gav upp när de lottades mot jätten. Vissa smög sig iväg med svansen mellan benen, andra förbannade högljutt Hisskovs domare innan de marscherade ut med smällande järnstövlar. Till slut fanns bara fyra tävlande kvar; jätten, en yngling från Nya Arno vid namn Tvit, den addiske riddaren Högsol och triskiern Gurt Tveblade Peffo, ingift i släkten Peffomir. Tvit, som med ungdomens dårskap inte fruktade någon fiende, var endast beväpnad med en slunga. När Tvit lottades mot riddar Högsol så lade Högsol ner sitt svärd och förklarade att ridderlighetens lagar förbjöd honom att slåss mot barn och försvarslösa. Gurt Tveblade, som hade siktet inställt på att en dag efterträda huset Peffomirs överhuvud, kunde omöjligt ge upp. Han höll ut i flera minuter medan jätten pucklade på honom med sin trädstam. Till slut fick han släpas ut från arenan, blödande från ett dussin sår och blå som ett sviskon i synen. Jätten, som fått flera hugg i benen av den tappre triskiern, började nu tappa humöret. Finalen inleddes. Publiken ropade åt pojken Tvit att ge upp, men Tvit laddade självsäkert sin slunga och skickade en vass sten rakt i pannan på kolossen. Publiken drog efter andan. En liten rännil av blod rann ner för jättens panna. Jätten gav upp ett ilsket vrål och rusade fram till pojken, lyfte sin fot och stampade ner honom i arenan. Han fortsatte att stampa tills bara blodig gröt fanns kvar under hans fötter. Innan domarna hunnit hämta sig slängde han sedan sin stam åt sidan, gnuggade händerna och klättrade över arenans mur. När folk vågade närma sig såg de vad han hade siktat in sig på: Det stora köket. Jätten slog sig helt sonika ner i köket och började glufsa i sig både rätterna som förberetts för grenen Bankett och alla delikatesser som gjorts i ordning åt kungarna för Segerfesten. Ingen vågade störa honom. När jätten till slut var mätt, reste han sig, tog emot den gyllene lagerkransen från en darrande domare, klämde fast den på högra örat, och gick rapande och muntert gnolande iväg mot bergen i öster, för att därefter försvinna ur historiens annaler. Under den dystra Segerfesten som följde (saltad sill och fjolårets rovor) skällde Addiaskas och Yolevs kungar och Hisskovs furste ut kung Stenbumling och frågade vad han hade tänkt på egentligen. Nya Arno fick också en del av sleven för att de låtit ett knappt byxmyndigt barn delta i Envigen. Mercanas stadsmästare stirrade bara häpet på sina tallrikar som om de inte kunde förstå vart all den goda maten tagit vägen. Tvit skrapades upp från arenan och överlämnades till sin stackars mor i en tunna. Ett halvår senare skulle den årliga kungakampen hållas i Hamur, och kung Halvfjärs måste ha förstått att hans landsmän delade slättfolkets syn på hans tilltag. Hellre än att möta döden på arenan så smög han sig natten innan ut bland de snötäckta bergen, och syntes sedan, precis som hans jätte, aldrig mer i Klomellien.

Vidina Ingaldiron

Bozsas skönhet och vishet

[24]

Staden Bozsa ligger på en ö som omflyts av den magiska floden Gimdis. Som mest är den två fjärdingsvägar bred. En gång var den en vanlig stad, men under Cirkantens styre blev den känd som ”De Tusen Tornens Stad”, och all vanlig bebyggelse, som verkstäder, tjänarbostäder, värdshus, förråd och odlingar drevs ut utanför ön, på den omgivande landsbygden. Kvar blev bara de allt väldigare akademierna. Nästan alla tornen har nu fallit, men istället för att fylla upp staden med handelsbodar och skjul igen, så valde Bozsas vise att med animisternas hjälp låta det förflutnas misstag täckas av böljande gräsmattor och sköna trädgårdar. Om det inte vore för Sanzas skulle Bozsa bära namnet ”Trädgårdsstaden”.

I gryningen vilar ett skimmer över Gimdis, och dess yta bryts av fjälliga sjöormar och skummande undiner. Arvet från gångna mästare skänker ännu skönhet och säkerhet. I hela sin sträckning är ön omgiven av en hög mur, på sina ställen vittrad och ärgad, på andra täckt av murgröna. Över denna gröna mur flimrar torn och kupoler i en överjordisk purpur. Den största bron över Gimdis leder fram till den i jade snidade Drakporten, där utbölingar genomsöks. Bozsas ”hundra och en” akademier är byggda i en mängd olika stilar, då inspiration hämtats från platser långt bortom Ereb, ibland från bortom själva Altor.

Det finns många akademier i världen, men Bozsa fungerar på ett annat och visare sätt än de. I de enklare akademierna tjänar man pengar på att undervisa och lägger besvärjelser av personliga skäl. I Bozsa så är undervisningen en plikt, och besvärjelserna en utkomst. Vi lär upp dig, och sedan betalar du oss med hjälp av dina nya färdigheter. Vi väntar inte på att världens vinddrivna ska komma till våra portar, vi ger oss ut i landet och letar upp unga barn för att se om de har Gåvan, och för att påbörja deras utbildning så snart som möjligt. Därför har vi, och vårt land, fler magiker än några andra. Bönderna är glada att ge oss sina söner och döttrar, för när de kommer hem har de lärt sig besvärjelser de har nytta av; antingen för att hjälpa dem i styret av sina byar, som sannhörsel, eller i försvaret av desamma, som de många elementarkonsterna, men allra oftast för att hjälpa själva jordbruket. Den allra vanligaste besvärjelsen i Klomellien är framkallandet av regn. I de enklare akademierna börjar en novis att lära sig de enklare besvärjelserna och arbetar sig uppåt. Vid mogen ålder har en magiker lärt sig ett brett spektrum av sin skolas formler, de enklaste behärskar de med stor skicklighet, de svåraste med nöd och näppe. Denna ordning är dåraktig. Det vore som att träda in i en stad för att mötas av en man som presenterar sig som den inneboende takläggaren, skomakaren och barden, för att sedan ursäkta sig för sina undermåliga skor. I Bozsa frågar vi oss först vilka besvärjelser vi behöver. Att finna vatten är en god besvärjelse, men knappast något som varje animist behöver kunna. Att besudla vätskor är en färdighet som nästan aldrig efterfrågas, och den lärs i Bozsa bara ut till ett fåtal vid de nekromantiska akademierna. Många elever lär sig bara en, två eller tre besvärjelser, men i gengäld lär de sig dem mycket bra. Själv fick jag arbeta mig upp, men det fanns ett gott skäl till det, då det är klokt att bekanta sig med svagare eldelementarer innan man söker betvinga de mäktigare eldsandarna. Bozsas vishet syns särskilt i utlärningen av de allra svåraste formlerna, såsom upprättandet av magiska portaler eller betvingandet av de högsta odöda. I de fallen kan en ung novis sättas på att endast lära sig en ensam formel. Innan han fått gråa hår kan han eller hon då bemästra sin formel till mästerskap, en formel som i ett kritiskt ögonblick ofta inte på några villkor får misslyckas.

På detta och många andra sätt har Bozsa vuxit sig starkt, mäktigt och respekterat på sina förfäders ruiner.

Vidina Ingaldiron

Karneval i Mercana

[25]

Jag vaknar till skramlet och skrällandet av metall mot metall och tjuten och vrålen från folkmassan. De normalt sett lugna och avstängda gatorna runt Bozsas pyramid-ambassad i överklassens kvarter i Mercana är i natt och igår och flera dagar framåt fyllda av festande, supande och vrålande folkmassor som i skydd av sina maskers anonymitet tar sig in var de lyster. Jag har inte fått många timmars sömn, ty mitt rum saknar den tystnadsbesvärjelse som några av de högra rummen välsignats med. Jag har inte fått mycket sömn, men det spelar ingen stor roll, då jag ändå måste gå upp mitt i natten för att fullgöra mina plikter, ty i Mercana förväntas alla delta i den stora karnevalen efter bästa förmåga och min handledare mäster Vodelheim har försäkrat mig om att mina insatser är nödvändiga för vår stads och vårt skrås rykte och respekt. De enda som inte deltar i festandet är en del militärer, brandvakter, och en del kockar förutan vilka festandet inte skulle bli lika festligt. Till och med dvärgarna deltar, även om deras uppfattning om att klä ut sig betyder att dra på sig full stridsmundering, inklusive yxor, sköldar och armborst, och marschera upp och ner för stadens gator. Så jag sträcker mig motvilligt efter min vackraste vinröda kappa med guldbroderier. Musselpärlor för vattensvin…

Karnevalen infaller på vårens första dagar, när isen just har släppt sitt grepp om Maure, och mercanierna anser att den inleder årets cykel. Några månader tidigare, mitt i djupaste midvinter, har det styrande Handelsrådet beslutat om karnevalen ska vara i tre, fem eller sju dagar. Det är inget lätt beslut, ty karnevalen är Mercanas största fest, och kostar stora summor, dels på grund av all mat och annat som konsumeras, dels på grund av att nästan allt arbete avstannar. Handelsrådet måste noga överväga vad staden orkar med ekonomiskt. Samtidigt anses en storslagen karneval ge staden en bra start på det nya året efter de halvdöda vintermånaderna. Då Mercanas folk, och i sanning hela Klomelliens, är hantverkare, betyder dock vintern bara ett stopp för odling, handel och krig, men inte för snidande, smidande och vävande. Vidare är vanligt folk inte glada åt ett besked om en tredagarskarneval (i år blev den fem dagar lång), särskilt inte om de är hungriga eller arbetslösa. Man behöver pengar som mest när man inte har dem, och det är lätt att hitta investerare när man inga behöver. Som alltid överallt alltså.

Missbelåtna mercanier har för vana att ta till gatorna och skrika att de vill ha en kung istället för ett korrupt råd. Handelsrådet tar sådana hot på djupt allvar och kan ganska lätt fås att förlänga karnevalen. Mercanierna inbillar sig att en kung skulle styra staden med mer rättvisa och givmildhet än deras giriga handelsfurstar, detta trots att de bor granne med Addiaskas kungahus, vilket övergår mitt förstånd. Vi har redan tre kungar och en furste i Klomellien, mer än nog enligt min mening. Som kandidat brukar man föra fram någon yolevitisk prins eller något framträdande men inte regerande furstehus från Hisskov. Jag antar att kronans skimmer ger vilt disparata grupper något att samlas kring.

På morgonen på karnevalens första dag ringer Olems präster i templets karnevalsklockor, och ett osaligt ropande inleds. ”Olem” ”Vakna Olem” ”Det är karneval, Olem!” ”Ole, Ole, Olem!” Man sätter igång med att väcka sin late gud så att han inte ska missa sin största fest, som officiellt hålls för att underhålla honom och bibehålla hans välvilja under det kommande året. Musiker spelar, orkestrar stämmer in, sångare låter sina stämband vibrera, men allt välljudet drunknar snart i folkhopens bidrag, då man bara försöker väsnas så mycket som möjligt genom att slå olika saker mot varandra. Grytor mot lock, påkar mot katter, stenar mot grannens nyputsade vägg, arga grannars huvuden mot varandra… Det värsta oväsendet lugnar ner sig efter någon timme men avtar inte helt förrän karnevalen är över.

[26]

Trots nattmörkret lyckades jag bestiga en hög och ranglig träkonstruktion fastspikad i en vagn. Vagnen drogs av två av ambassadens zombier, för dagen nogsamt täckta av röda kåpor. Jag hade en liten tronstol att falla tillbaka i när jag inte längre orkade stå. Vi rullade in i vår plats i karnevalståget. Bakom mig manövrerade flera ynglingar en konstgjord träklomull med rörliga lemmar och huvud, målad i bjärt grönt. Framför mig marscherade en kontingent av stadsmilisen, klädda i paraduniformer. De hojtade manligt och slog på sina sköldar så ofta de orkade. Längre fram kunde jag se skymten av en så kallad ”trollkonstnär”, en icke-magiker som med tricks och skickligt utformad utrustning låtsades förvandla sig till en kanin och tillbaka igen. Någonstans mycket långt borta gick min stackars mäster Vodelheim i spetsen för tåget med det otacksamma jobbet att försöka röja väg på de av fyllon fullpackade gatorna så att tåget inte fullständigt stannade. Visserligen hade han stöd av några stöddiga resar, men då de tydligen skulle försöka låta bli att döda någon kan de inte ha varit alltför skräckinjagande, då tåget gick plågsamt långsamt.

Gatan kantades av färgglada papperslyktor som lyste upp mörkret. Mina lektioner i brandsäkerhet hemma vid min akademi Urkällan gjorde att huvuddelen av min uppmärksamhet under stora delar av karnvalen var riktad mot de där lyktorna och brandrisken de utgjorde. Jag inledde min rutin; enklaste sortens eldspel och ljusmanifestationer. Ett, två, tre, fyra, fem, upprepa någon minut senare. Vid något tillfälle försökte någon kasta skräp på mig, men jag vågar påstå att jag inte var särskilt utvald, utan bara fick min beskärda del av hopens hyllningar, och att min uppvaktare fick sin beskärda del av hopens uppdämda behov av att klå upp någon. Annars möttes jag av både applåder och hurrarop. Fast det vanligaste utropet var: ”Visa pattarna!”.

”Visa pattarna”. Ibland undrar jag varför jag inte för länge sedan anslöt mig till en magikervänlig men mobbad liten politisk fraktion, som eftersträvar lite mer hyfs och ordning här i landet. Början på namnet låter som en snarkning, om ni undrar.

Två platser bakom mig fick populasen sitt lystmäte av naket kött, då några i princip oklädda och fjäderprydda kvinnor utförde basala danssteg och avsiktligt retade klomullynglingarna och fick dem att krascha gång på gång, till folkets munterhet. Om de var prostituerade som gjorde reklam för sig själva, eller tillhörde någon udda gren av Olems kult, eller om de kanske var sponsrade av Gombasturs utmärkta köttkorvar, vet jag inte, men alla alternativen är möjliga och sannolika. Förmodligen var de bara vanliga mercanier som var glada att kunna ge utlopp för sin exhibitionism och skamlöshet.

Medan publiken tittade på mig tittade jag på publiken. Nästan alla var utklädda. Den populäraste dräkten var kunglig. Gatorna vimlade av kungar, kejsare, drottningar, prinsar och prinsessor. Förmodligen har det att göra med dräktens relativa enkelhet: svep om dig ett tygstycke, sätt på en pappkrona, grip en pinne, och tryck fast ett stycke ull som skägg under näsan och du är klar. Många var dock mycket stiligare utstyrda än så, med vackra dräkter och metallkronor. Drömmen om att vara kunglig fängslar säkert många av de stackars skuldslavarna som för en gångs skull får några lediga dagar, ofta med de mäktigas öppna motvilja. Den näst vanligaste dräkten var som djur eller monster eller någon kombination av de båda. En man med tjurhuvud såg jag, om han skulle föreställa en tjur eller en minotaur hann jag inte fastställa. Stadens högdjur gick inte heller säkra. Skyddade av heltäckande masker rultade feta och groteska parodier på stadens ledande män runt på gatorna, till allmänt hån och jubel. Haliban Nusemangs efterapare fick sina feta kuddmagar spetsad mer än ett dussin gånger bara i min åsyn.

Efter flera timmar, när dagen började gry på morgonen den andra dagen av månaden Iskamsi, måste nattens arbete ha tagit ut sin rätt av mig. Även den enklaste magi kan tömma krafterna om den utövas oupphörligt under en längre tid, och när solen började glittra över de få isresterna på Maure kände jag mig helt urlakad och måste till min stora skam ha somnat eller svimmat av. Jag vaknade på ett av de högre trappstegen framför en av scenerna framför Olems tempel. Hur jag hamnade där vet jag inte, men varken mina kläder eller ägodelar var stulna, så tydligen måste någon ha förbarmat sig över mig. Förmodligen en utsocknes. Bredvid mig satt en hästhandlare iklädd ett hästhuvud, då han gjorde reklam för sin verksamhet, och försökte förklara skådespelet nedanför oss.

[27]

Normalt sett brukar det gå att höra vad skådespelarna säger vid Olems tempel, men idag hade de klokt nog helt gått över till ett sorts överdrivet teckenspråk, uppbackat av en berättare som med en stor lur förklarade huvuddragen i handling. Dagen till ära var det berättelsen om Klomellien. Klomuls hjältedåd, Mercanas frigörelse, magikernas fall, jordernas härjningar och Unionens bildande, det sista som en sorts avslutning, trots att det inträffade mycket tidigare i historien. De kan ha syftat på Unionens ”fullbordande” med alla elva medlemmar. Andra stadsstater avporträtterades med det vanliga parodiska hånet. Under hela spelet agerade en av Olems präster, utstyrd i struthatt och rosa särk, som en sorts ceremonimästare, och eggade på publiken att jubla eller bua på de rätta ställena. Plötsligt vacklade han till och föll av scenen; tydligen hade han svimmat av utmattning. Publiken buade. Min granne förklarade att det var helt i sin ordning att svimma under karnevalen, och om inte översteprästen Bop svimmade vid något viktigt tillfälle sågs inte karnevalen som komplett. Men att svimma efter bara ett dygn sågs som ynkligt; därav buropen.

Eftersom eldspel gör sig bäst på natten hade jag fått ledigt under dagens ljusa timmar, med det underförstådda direktivet att jag skulle försöka bidra till den allmänna ordningens upprätthållande. Medan jag vilade passerade muntrationerna revy framför den alltid uttråkade Olem. Där var dansuppvisningar, fäktuppvisningar, riktiga gladiatorspel, skönsångare från den Lysande Vägens kyrka och en synnerligen kompetent uppvisning av jättelika och formskiftande jordelementarer från akademin Moränmark.

Framåt lunch gick jag till Rådhustorget för att få mig en lätt måltid på mitt vanliga stamlokus. Döm om min förvåning när jag upptäckte att de plötsligt infört ”karnvelspriser” och tog tre gånger så mycket betalt som vanligt. Jag får väl vara glad att jag har en fast sovplats, för jag hade inte haft råd med ett anständigt rum på värdshuset, med deras nya priser. Karnevalen kanske kostar pengar för staden, men de gör vad de kan för att tjäna tillbaka vad de lagt ut genom att pungslå sina besökare. De som har ont om pengar och inte bryr sig så mycket om anständighet ligger dock och sover i gathörnen, lätta offer för stadens många tjuvar. De ännu skamlösare idkar umgänge i grändernas skuggor. Jag vet inte om det är fråga om professionella älskarinnor eller inte, och hade ingen lust att fråga.

Stärkt av maten gav jag mig av till nästa stora attraktion, högdjurens stora skrytfest på det för dagen tömda Stora Marknadstorget. I Milger Muffels ”The Klomelska Stäidher” står det att Mercanas karneval är en sorts ”dårarnas fest” som är vanligt förekommande längre söderut på kontinenten. Under en sådan tar tjänarna plats på toppen av samhällsstegen och blir uppassade av sina herrar. Om en sådan förekom idag var den mycket väl dold. Antingen har den dött ut, eller så har den aldrig förekommit. Muffels bok är just den enda som finns att tillgå på området, och den är som synes inte särskilt tillförlitlig. Det är ett av huvudskälen till att jag beslutade mig för att börja skriva mina krönikor. Inte desto mindre kan Handelsrådets gåvofest vara en rest av just en sådan tradition. Det är nu de ska ge tillbaka till folket vad de under det gångna året plundrat av dem, och visa prov på sin stora människokärlek och generositet.

Först skall rådets medlemmar imponera på sina landsmän genom att visa upp något nytt eller imponerande eller roligt. Med Bop som ceremonimästare inledde Otte Cusmar spektaklet med att säga att han tänkt länge och väl på vad som mest kunde roa hans älskade mercanier (han illustrerade sina tankemödor med vilda grimaser, till spridda skratt) men kommit fram till att det visste de nog bäst själva. Men de kanske inte hade råd? Så istället för att lägga pengar på något tillfälligt nöje (här sneglande han hånfullt på de andra rådsmedlemmarna) tänkte han lägga slantarna på borgarna själva! Därefter lyfte han upp en stor kista och började kasta ut äkta guldmynt till publiken! Naturligtvis utbröt fullständigt kaos. Det var tur att jag hunnit dit i tid, annars hade utan tvekan folk dött, men ett par snabbt frammanade salamandrar fick folk att retirera från scenen och greppa efter guldet på ett mer hovsamt sätt. Därefter tog jag för säkerhets skull plats på scenen, där jag blängde på folket, som surt blängde tillbaka. Herr Cusmar däremot, sken som solen själv, då han med råge hade säkrat sin popularitet.

[28]

Efter att jag med mina salamandrar just räddat livet på den folkmassa som skulle trampat sig själv, och kanske honom med, till döds i jakten på hans guld, så vände sig Otte Cusmar till mig, och nickade nedlåtande, som om jag tog order av honom, som om jag hade agerat utan hans godkännande, som om jag var en glädjedödare som fördärvade vanligt folks enkla nöjen.

”Det räcker så, trollis”, sade han. Åh, den sluge djävulen! Han visste mycket väl vad jag gjort och varför, men låtsades inte förstå, utan tog folkets sida. Jag blev varnad för mercaniernas slingerbultande, men jag var föga förberedd. Kokande av illa dold vrede backade jag, vad annat kunde jag göra?

Jag tänker inte rekapitulera allt som sedan hände, men det var en enda lång parad av självförhärligande. Herr Gombastur, ledande kandidat till utmärkelsen som stadens fetaste man, utmärkte sig som vanligt med sina udda upptåg. Han hade köpt en noshörning av brikhoborna och visade nu upp den för den häpna massan. Den token försökte till och med rida på den! Folk var mer häpna än något annat, men alla ville fram och känna på djurets stora horn.

Vad som sedan skedde vet jag inte riktigt, för jag blev involverad i en störande dispyt med en stadsvaktssergeant som anklagade mig för att ha trampat in på deras territorium och berövat dem deras högt eftertraktade ”risk-tillägg”. Därefter hade han mage att kräva mig på ersättning, och när jag vägrade förslog han att jag skulle skicka räkningen till ambassaden, med, som han sa, sina ”av guld och diamanter svällande kassakistor”.

När jag äntligen blev av med den snikne grobianen hann jag se hur en av Saltkompaniets matriarker visade upp sin nye unge make i hans underdimensionerade sidenunderställ. Därefter var det dags för en mer seriös del av muntrationerna, efterskänkandet av skulder. Det ryktas att någon gång under den gyllene forntiden, aldrig upplevd av någon eller dokumenterad av allvarligt sinnade historiker, så efterskänktes alla skulder på årets första dag. Någon sådan omvälvande kullkastning av skuldslaveriets bas för samhällspyramiden var det inte fråga om nu, men för att visa sin stora godhet skulle stadens rikaste efterskänka en del noggrant utvalda skulder. Herr Nusemang inledde med att hjälpa upp en skröplig gammal gumma på scenen, följd av hennes dussin barnbarn som alla ärvt hennes döda barns skulder. Med ögonen strömmande av tårar bedyrade hon länge och vältaligt hur Nusemang, som efterskänkt hennes släkts inte obetydliga skulder, och därmed befriat dem från skuldslaveriet, var den godaste och givmildaste människa som någonsin vandrat på gudarnas Altor, medan hon överöste hans ringprydda fingrar med kyssar, och hennes barnbarn ylade med i kören. När sedan Nusemang överräckte en korg med bröd och frukt och en liten börs med silver så svimmade hon nästan av tacksamhet. Hela tillställningen var mycket osmaklig, men folkmassan åt upp alltsammans med god aptit, jublade, och bad om mer.

Mindre populär var herr Buacka, känd som stadens snålaste anka. Han var helt klart där bara för att det förväntades av honom, och ville helst inte efterskänka någonting för någon, och när han till slut efter mycket knorrande förklarade att han skulle efterskänka sin oduglige brorsons skulder så möttes han med högljudda och sura burop från folkmassan. Det ryktas att herr Buacka har så mycket guld att han inte vet var han ska göra av det, och att han inte litar på den oförvitliga dvärgbanken, och att han därför borta i ankstaden börjat bygga en så kallad ”binge” för att bättre kunna vaka över sin förmögenhet.

Det är inte bara monetära skulder som efterskänks under karnevalen. På gryningen den första dagen öppnas stadens fängelser och alla fångar tillåts fly ut i folkvimlet. Men deras nyvunna frihet gäller bara under karnevalen, den som återfinns i staden efter karnevalens slut åker tillbaks i fängsligt förvar. Mercanas grannar har protesterat högljutt mot det här oskicket som de ser som ett sätt för Mercana att dumpa sina värsta söner på sina oskyldiga grannar. Jag har dock hört att de flesta banditerna beger sig till ljusskygga ställen som Mykasse eller Cvyrdo. En del verkar dock älska sitt skurkaktiga hem, och går snällt in i arresten igen efter avslutad karneval, för att avtjäna resten av sitt straff. Jag vet inte vad enkelt folk tycker om seden, men det måste ge karnevalen ett extra spänningsmoment att veta att gatorna hemsöks av ännu våldsammare busar än vanligt.

Det ska dock tilläggas att Mercana inte är mycket för att sätta folk i fängelse. Grovt förenklat så ser rättssystemet ut så här: Domare hämtas från Yolev, för att garantera deras pålitlighet. Mord och högförräderi bestraffas med plågsam och utdragen avrättning. Alla andra brott bestraffas med böter. Kan man inte betala sina böter åker man på straffarbete, och, eller, prygel. Tydligen tycker rådet att det kostar för mycket pengar att hålla folk inlåsta utan att det går att göra vinst på dem.

Herr Cusmar efterskänkte hela tygfärgargillets kollektiva skulder, utan tvekan i någon slug affär för att få över dem på sin sida och upprätta någon sorts monopol eller gynnad ställning.

Några korta ord om gillena. De är många och har många medlemmar, men för alltid en osäker tillvaro då handelsfurstarna inte vill se dem växa sig för starka. Ett tecken på deras utsatta situation är att nästan alla leds av ett stort råd av jämlikar; på så sätt kan Handelsrådet medlemmar inte sätta alltför stor press på en enskild gillesmästare.

Sist ut på scenen var den oefterhärmlige herr Gombastur, och han åtföljdes av ett dussin tungt rustade och glada sydlänningar. Herr Gust tillkännagav glatt att han efterskänkt skulderna för dessa hedervärda triskier och hamuriter, och för lika många av deras kusiner, och han nämnde en summa som fick folkmassan att dra efter andan. Strax började det dock grumsas, att efterskänka skulder för utsocknes möttes inte med gillande. Men triskierna putsade så nonchalant på sina yxor, och hamuriterna flinande så okaraktäristiskt att buropen helt kom av sig. Sedan började mumlande konversationer surra upp till mina öron. Vad menade Gombastur med det här? Hur hade han fått hamuriter och triskier att stå sida vid sida? Hade han affärsintressen nere i södern som ingen hört talas om? Hade han slutit en pakt med Vildbete? Eller hade han fått Vildbete att sluta fred med Hamur? Eller hade han bara värvat en ny livvakt – eller kanske en ny och slagkraftig styrka för att säkra hans affärer i Brikho? Gombastur hade återigen cementerat sitt rykte som en oförutsägbar knäppskalle som ibland hittar guld på de mest oväntade ställen.

[29]

Marknadstorget fylldes hela tiden på med mer folk, och nu stundade den mest efterlängtade attraktionen – gratis mat. Alla högdjuren utfordrade de köande massorna, ibland med egna händer. Var och en av dem hade sin egen maträtt att bjuda på, och att få den längsta kön med hungrande mercanier var förstås en mycket visuell statussymbol. Att bjuda på billig mat, eller att få slut på maten, sågs inte med blida ögon, så att välja rätt rätt måste ha varit ett svårt huvudbry under upptakten till karnevalen. Gombastur märkte återigen ut sig genom att bjuda på orcherdrank. Sprit är alltid populärt, men orcherdrank smakar helt enkelt inte gott. Att vägra dricka den ses dock som mesigt, i alla fall om den är gratis. Följaktligen blev folk, som vanligt i Gombasturs närhet, svårt förvirrade och osäkra på vad de skulle göra. De fattigaste köade bestämt till alla matstationer tills maten till slut tog slut. Buacka bjöd på något så motbjudande som saltkakor, för att hedra en av stadens basnäringar, som han sa, men då var måttet rågat, och han jagades från torget under ett bombardemang av hans egna kakor.

När den här aktiviteten hade avslutats fredligt hade jag hoppats att få lite lugn och ro, men folkmassan var av en annan mening. Medan karnevalståget ringlade sig fram på håll så roade sig de mer rastlösa med det relativt oskyldiga nöjet att dansa långdans, och jag blev indragen. Poängen verkade vara att imitera de framförvarande utan att tappa balansen eller humöret, medan man krånglade sig fram på osannolika vägar. Jag blev utsatt för en hel del tafsande och åtminstone ett försök att vittja mina fickor. Efter ett tag dansade vi igenom ett hus. Jag vet inte hur vi hade tagit oss in, men därefter våldgästade vi ett värdshus, där vi oblygt ryckte till oss av mat och dryck för att sedan snabbt försvinna genom bakdörren. Just detta att alla verkar kunna ta sig in överallt är en av de konstigaste särdragen med den mercaniska karnevalen. De rika importerar konstrikt utformade masker från Västerhavet, men även den fattigaste trashank kan dölja sitt ansikte och utan rädsla försöka ta sig in på ställen som han eller hon aldrig annars skulle kunna besöka.

Det gruvligaste inslaget i karnevalen, som dock folket förväntar sig, är lönnmord i skydd av maskernas anonymitet. En enkel sak kan tyckas, men då glömmer man att det kan vara mycket svårt att hitta sitt offer i all villervallan. Det har sagts mig att de som vet att de är förföljda i god tid skaffar sig dubbelgångare och ligger lågt bakom en anspråkslös mask medan en stackars skådespelare får ta emot dolkhuggen i deras ställe. Stadsledningen gör vad den kan för att stoppa morden, men faktum kvarstår att många grannfejder och gamla vendettor når sin kulmen under karnevalen. Man kan tycka att karnevalen vore ett utmärkt tillfälle för till exempel Magilre att anfalla de druckna mercanierna, men enligt den lokala vidskepelsen så kommer årets första dagar att prägla hela det kommande året. Krig med Magilre vid nyår betyder krig med Magilre för resten av året. Magilre skickar därför istället över maskerade marodörer för att ostört sabotera, spionera och lönnmörda, men öppet krig skulle vända hela Mercana mot dem – då mercanierna normalt sett är ett själviskt och självupptaget släkte, som gäspar åt krigsbrott och överlåter krigandet åt legoknektar, men som under karnevalens druckna yra kan uppvisa en stor patriotism och gruppvrede.

Mer lättsmält är folkets törst efter skvaller om lyckliga och olyckliga eller komiska kärleksaffärer. Under karnevalen är det möjligt att träffas och kurtisera över klassgränserna och mot stränga övervakande familjers vilja. Månget ungt par avslutar karnevalen med giftermål och flykt, och många träffar sina tillblivande under det allmänna vimlet. Till detta kommer förstås en myckenhet lössläppthet och otrohet, som ibland får en ände med förskräckelse på en vredgad bedragen äkta makes svärd.

Blod och kärlek i all ära, men mercanier älskar över allt annat glimmande guld. Det stjäls ohämmat under karnevalen. Vissa tjuvar når legendarisk status genom sina djärva stölder från de rika. Andra gör bort sig, och dessa historier blir också ofta en del av stadens traderade historia. En del tjuvar slutar sina liv i djävulska fällor, medan andra misslyckas av mer prosaiska skäl. För något år sedan försökte ett gäng tjuvar tömma Alastor Nunks skattkammare, bara för att upptäcka att han omvandlat hela sin förmögenhet till koppar – långa, tunga, stänger av koppar. Tjuvarna påträffades av stadsvakten efter att ha misslyckats med att bära iväg ens halva kopparlagret, och enligt historien var de glada att få åka vagn till häktet. I år så tröttnade stadsvakten på tjuvarna och bestämde sig för att kringgå domstolarna och helt enkelt slänga in alla tjuvar de grep rakt på arenan, för att försvara sig bäst de kunde mot hydror och vilda orcher. Inte direkt en dödsdom, men nära nog. I sanning, karnevalen är laglös på mer än ett sätt.

Utanför arenan rullas tärning och bryts arm i varje gathörn. De rikaste i staden tävlar normalt sätt bara i grenarna vräkigast dräkt eller störst palats, men en ny gren har tillkommit på senare år, under Hisskovs inflytande. Hisskovs furste har vid flera tillfällen gett uttryck för åsikten att spenderandet av pengar inte är någon konst, vem som helst kan låta slantarna rulla. En ledare måste bevisa sin duglighet på andra sätt (Hisskovs furste är ofta också en god löpare eller bågskytt). Tanken på att Mercanas feta köpmän skulle börja fäktas eller springa ikapp är enbart komiskt, men de har dock börjat tävla med varandra i den udda sporten bärstolsrally. Bärstolar är ingen vanlig syn i Mercana, och används bara vid väldigt formella tillfällen, eller då regnet öser ner, eller kanske om en handelsfurste måste besöka en sällsynt lerig saltgruva. Otte Cusmar själv sätter en stolthet i att gå på stadens gator utan att skita ner sina skor, och han säger att en bärstol bara skulle sakta ner honom. Jag har aldrig sett ett bärstolsrally, men de ska tydligen startas i stundens infall, sakna regler och tydliga banor, och vara omåttligt populära bland åskådarna. Ett officiellt lopp hålls under karnevalen. Våld är förbjudet, med undantag för prygel av de egna bärarna, och där ska tydligen herr Nusemang vara en sällsynt grov förbrytare. Cusmar har däremot fått gott rykte för att han belönar sina bärare i händelse av vinst. Vad alla längtar efter är förstås att se de mäktiga falla och krascha och rulla runt i gatans smuts.

[30]

Under de kommande dagarna följde nu en stor mängd tilldragelser av stort intresse för mercanierna men av föga intresse för den utomstående eller bereste. Ett stort lotteri med väldiga vinster avhölls, och man hävdade att alla möjligheter till fusk eliminerats. Då man till och med anlitat några av mina kolleger från Bozsa kan det faktiskt ha stämt. En pikant detalj i sammanhanget är att officiella livvakter ingår i priset. En natt avfyrades ett väldigt fyrverkeri, delvis magiskt, men för den som regelbundet besökt Kragenspitz imponerade det inte. Vid en annan ceremoni utdelades priser för de bästa dräkterna och de vackraste dräkterna, sponsrade och bedömda av det yolevitiska kungahuset och dess representanter.

Av visst intresse var klomullrallyt, eller man kanske borde säga den värdiga klomullmarschen. Även om mercanierna lever nära sina klomullerna så är det inte ofta flodens klomuller tas upp ur vattnet för att gå på stadens gator, så alla ville dit för att titta och känna. Klomullernas ägare hade smyckat, i mitt tycke förfulat, sina tävlande med påmålade vapensköldar. Inget våld eller skrikande tilläts, bara ett milt lock och pock, och bakifrån ett blockerande av flyktvägar. Då ingen väg är bred nog för att låta ett halvdussin fullvuxna klomuller löpa i bredd så får de gå längs olika gator för att sedan stråla samman vid målet framför Olems tempel. Flera omgångar hölls under flera olika dagar.

De olika gillena hade konstfärdigt utformade vagnar som de deltog med både i det stora tåget och i egna små utflykter. Träsnidarnas vagn var tre våningar hög och närmast ett litet tempel, medan fiskrensarnas vagn inte mötte någon större entusiasm (de är inte heller ett riktigt gille, men gillar att plåga sina medmänniskor, och de mäter sin framgång i antalet framkallade spyor). Smedernas vagn var en veritabel stridsvagn, medan vävarnas var ett fladdrande tält med flygande fanor. Gillena utkämpar små vänskapliga dueller med varandra, de springer ikapp eller kastar torr frukt på varandra och skriker milda glåpord.

Medan de Hisskovitiska Spelen är en nationell angelägenhet så intresserar karnevalen ungefär halva landet, mycket på grund av Mercanas läge långt uppe i norr. Arnier, yoleviter, hamuriter och mina egna Bozsabor har aldrig visat mer än ett ljummet intresse, medan sanzier, triskier och hisskoviter reser till Mercana längs med Maure för att delta med liv och lust, allt efter resurser och hur det ligger till med andra åtaganden. Till skillnad från under de Hisskovitiska Spelen så råder ingen allmän fred under karnevalen. Addierna brukade till kungahusets och kyrkans irritation resa till Mercanas karneval i stort antal, men sedan Musselkriget startade så har de börjat hålla en egen karneval istället. Ute på Waliton firas en så kallad ”Kvackeval” där ankorna klär ut sig till människor och beter sig fånigt å det grövsta. Mercanierna drar å sin sida gärna på sig anknäbbar under karnevalen. Brikho är inte det minsta intresserat, men har flera gånger, särskilt innan de blev medlemmar i Unionen, angripit Mercana under karnevalen. Mercanas egna orcher tar dock chansen att från sina egna kvarter smyga in i stadskärnan förklädda till människor, medan stadens människor som en spegelbild drar på sig groteska svartfolksmasker. Orcherna beter sig inte värre än någon annan, vilket inte är ett högt betyg åt Mercana.

Melorghierna är ett kapitel för sig. De firar inte karneval hemma i sin dystra stad, men kommer till Mercana i stora skockar. Om de klär ut sig så gör de det utan undantag till någon av sina udda gudar, för att därefter hoppa och skutta och låta med stor frenesi. Jag har sett benrasslande kultister utklädda till dödsgudinnan Nerxim eller demonguden Morguck, och bisarra krokodildyrkare med smällande käftar på sina reptilmasker. Andra drar runt med överdimensionerade knivar och gafflar, föreställande deras svältgud Hungrige Hugg, och försöker äta upp allt det kommer över, med resultat att de förstås får stryk, vilket inte stör dem nämnvärt. Väldigt många klär sig i vita fjäderdräkter och far runt och hoar och hoppar från lägre höjder och låtsas flyga som sin dyrkade Dunderuggla.

Konstigt nog verkar melorghierna betrakta den här aktiviteten som mission, trots att de inte brukar ropa något mer avancerat än ”Högt flyger Dunderugglan!” eller ”Stor är Huggs hunger!” Att de aldrig lyckas värva några nya proselyter är inget problem, bara det faktum att de försökt missionera i en främmande stad ger dem tydligen poäng i de himmelska räkenskapsböckerna hos deras gudar.

En del klär ut sig karnevalens huvudperson, Olem själv, och mercanierna vet inte riktigt hur de ska ställa sig till ett sådant tilltag. Sannolikt väntar de på ett vägledande järtecken, som att en olemit blir slagen med blixten eller råkar vinna lotteriet.

Mindre toleranta är triskier som träffar på melorghier utklädda till en parodi på Thorm, då är det gruppstryk som gäller. Tyvärr verkar melorghier som dyrkar Aesir betrakta blåmärken som en del av kulten, och är glada för all uppmärksamhet från triskierna, så deras fåniga tilltag och krav på ”mera mjöd” lär fortsätta tills någon dör.

Melorghierna verkar inte våga klä ut sig till Etin eller till sin egen chefsgud, stenguden Puki, men deras näst mäktigaste gud Ogim är populär, med lösarmar och allt. Då Ogim är ganska populär i Mercana, gud som han är för spel och dobbel och rikedom, så klär faktiskt en del mercanier ut sig till honom. Dessa ”dyrkas” alltid av melorghierna med kopparmynt, då de vet att deras guldglänsande gud älskar monetära gåvor, så fler mercanier lär klä ut sig till Ogim för varje år som går.

Jag blev vittne till en riktigt obehaglig scen då en mercanier utklädd till Ogim högt ropade ”Jag är den levande Ogim!” Knappt hade orden undsluppit hans läppar förrän ett halvdussin melorghier kastade sig över honom och misshandlade den utklädde till döds med bara nävarna. De slutade inte förrän stadsvakten släpade bort dem. Senare fick jag veta att stadsmästare Nusemang ingripit personligen för att få dem frisläppta. Inte bara ska han ha betalat borgen för dem, han ska till och med ha belönat dem ur egen ficka innan de återvände till Melorgh efter karnevalen. Jag misstänker att Mercanas ledning är ense med Pukis tillbedjare om att man aldrig mer vill se någon allsmäktig levande gud försöka ta makten över Klomellien!

[31]

På karnevalens sista dag såg jag vad mercanierna menar med att nyåret är en tid för förnyelse, när jag gick över en gata där det för några dagar sedan legat ett hatat pengautlåningskontor. Jag vet inte hur genomtänkt det är, men folk river faktiskt hus under kaoset. Utöver kontoret hade ett lager för flodräkor (en delikatess), som även ryktades vara en smuggelgömma, samt ett mindre palats jämnats med marken, då folk stulit eller burit bort själva byggstenarna. I ankstaden hade man kommit undan med att få de flesta av sina fina glasfönster krossade. Det här är helt accepterat av alla (utom av ankorna och de direkt drabbade) och ses som ett sätt att hindra stagnation i stadsplaneringen.

Under karnevalens sista timmar sänker sig ett lugn och allvar över staden, ty nu är det dags att spå sin lycka inför det kommande året – eller åtminstone halvåret, då en mycket mindre karneval firas om sex månader, vid skördetiden. Folk spår koffasump, tittar i brunnar, studerar fåglarnas flykt, öppnar slaktdjurens inälvor och lägger tarotkort. Spåmännnen gör goda pengar, och en officiell siare deklarerar varje år att det kommande året kommer att bli det mest fantastiska som Mercana någonsin skådat. Cvyrdo kommer att rasa ihop, Addiaska kommer att kapitulera, skörden kommer att bli god, saltet man gräver fram kommer att vara rent och alla barn som föds kommer att vara friska och vackra. Och, viktigast av allt, alla kommer att tjäna ihop (eller få fallet från skyarna) väldiga mängder guld.

I skymningen ljuder sedan tempelklockorna igen, nu mera dämpat, medan man ropar på Olem och önskar honom god natt och god sömn. Man tackar för karnevalen och offrar en avbild av en vacker yngling och en vacker flicka framför templet. Till sist offras en högst levande påfågel, och karnevalen är slut.

Olem må sova sin gudomliga sömn, men Mercana, som borde vara utmattat och bakfullt, visar sig nu från sin bästa sida. Man börjar utan avbrott återigen handla, bygga, väva, hamra, smida, köpslå, garva, lasta, lossa och snickra. Med andra ord håller man igång både staden och landet, och som i förbigående röjer man undan spåren av karnevalen och reparerar det förstörda.

Vidina Ingaldiron, i Odos år 605.

Klomelliens svartfolk utanför Brikho

[32]

Man har frågat mig om svartfolkens roll i Klomellien, och då jag har studerat ämnet ingående skall jag med glädje upplysa er om den saken. Då Brikhos kultur och särart har avhandlats i mina tidigare reseskildringar, skall jag här begränsa mig till de svartfolk som bosatt sig i andra delar av landet.

Den Lysande Vägens Kyrka må reta upp sig på Olems kult och Melorghs vidskepelse, men den enskilt mest provocerande företeelsen i Klomellien är nog Brikhos status som fullvärdig medlem i unionen. Jag tror inte att någon främmande stat har skickat en ambassadör dit, och Kardien använder alltid Brikho som ursäkt när de vill skicka trupper till Addiaska. Brikhos svartfolk har dock civiliserats och integrerats ovanligt fort. I Mercana lever de vid stadens bortre gräns i nordost, i en kåkstad längs med Maures strand. Där stör de inte mercanaborna i onödan, men de har också nära hem om folkmassan plötsligt skulle fatta hat till dem, vilket har hänt mer än en gång. De bor inte bland människorna, men de arbetar mitt ibland dem. Svartfolk av alla de slag är eftertraktade som grovjobbare, gånggrävare, smugglare, legoknektar, livvakter (ankorna föredrar resar framför människor som livvakter), fällgillrare, jägare, pajasar, narrar, prostituerade (be mig inte utveckla detta), gladiatorer och nattvakter. Dessutom har de sin givna plats i Mercanas omfattande skuggvärld av utpressare, falskspelare, ockrare, rånare, förfalskare och ficktjuvar. Jag vill särskilt nämna en svartalf som jag mötte vid hans stånd vid ett av handelstorgen, den mycket framgångsrike fällmakaren Njeff Grubb, som lagligen gör sig en förmögenhet på brottslighet. När jag närmade mig låg den gode Njeff och dåsade under ett parasoll, med sitt smutsiga röda hår hängande som ett draperi framför ögonen. Jag sträckte fram handen mot de underliga metallrundlar som låg ute till försäljning, men då for han snabbt upp och viftade med händerna.

”Dyraste Mäster Eldsflamma, vänligen dra tillbaka er hand om ni inte vill förlora ett finger.”

”Vad…”

”Ah, jag ber om ursäkt, ni är inte bekant med Njeff Grubbs patenterade pungbitare? Utan tvekan har en mäktig besvärjare som ni aldrig ansatts av ficktjuvar?”

”Vad antyder ni? Jag kommer från en stad där man inte gräver i andras fickor, och om jag inte vaktade som en hök över min börs när jag först kom hit, så berodde det på…!!”

”Förlåt mig, det kan hända den bäste. De feta krämarna i den här staden vågar knappt bära pengar på sig. Men för en billig penning kan ni få säkerhet, och vad mer är…hämnd. Titta här! Ni ser hur pungbitaren är utformad som en liten rävsax. En dvärg hade inte kunna göra det bättre, men det här är mitt eget hantverk, jag går i god för varenda en av de här små skönheterna. Om ni vill ta den här pinnen och sticka ner den så här…Ni ser! Avbiten vid minsta beröring. Den tjuv som försökte ge sig på er pung skulle inte göra om det, och han skulle vara lätt att hitta efteråt, fingerlös och blödande. Inte mindre än de förtjänar! Lätt att ladda, rostar inte och håller i flera år. Kan jag intressera er för…”

”Men jag kan inte gå runt med en sådan där i fickan!”

”Mycket klarsynt av er, man kan inte dölja något för en mästermagiker! Den här speciella pungen håller pungbitaren säker och på plats tills någon tjuvunge sticker sin hand i den. Komplett med några mässingsmynt för trovärdighetens skull, finns i femtio olika utformningar, titta här på väggen, ingen tjuv vet hur just din ser ut, ingen anar oråd. Er verkliga börs bär ni förstås dold. Har ni en stor säck eller ränsel, montera lätt denna falska öppning ovanpå, på, av, på, av, mycket enkelt, utöser inte bitaren, denna större modell kapar med lätthet av en hand.”

”Mycket, öh, genomtänkt. Guld är dock inte ett problem för mig…” (Detta sade jag för att jag åt och sov på ambassaden)

Vid dessa ord vidgades Njeffs smala, illgröna ögon, han började andas väsande, och han grep en käpp och började slå på vad som vid första anblicken verkade vara en säck med sopor som låg vid sidan av hans stånd.

”Tugg Tugg! Tugg Tugg! Upp med dig, ditt lata fä! Få fart på maskineriet! Fram med ritningarna!”

En väldig rese höjde sig över oss båda, sträckte på sig och gäspade, bländades av solen och krockade med ståndet, grep en vev och började vrida runt en märklig mekanism som skiftade ut träplattan med börsar mot en med komplicerade ritningar och en annan med kugghjul och sågar anslutna till en liten ångpanna. Det var en förunderlig syn att se de små kugghjulen vrida sig runt på den upphängda plattan.

”Se hit, se hit! Min kollega Tugg Tugg Nafsaren (JAG ÄR TUGG TUGG! HEJ TROLLIS!) tyst Tugg Tugg, min kollega visar er nu glimtar av visioner som säkert hemsökt era drömmar. Ett torn! Ett alldeles eget torn, hur annars kan en magiker bli lycklig? Ett torn så väl försvarat av fällor att ingen någonsin kommer att hota era planer, trotsa er vilja eller störa edra lärda mödor. Ni kan visa dem, visa dem alla! Tänk er era rivaler nermalda i den här billiga kvarnen…”

”DU kan bygga ett torn åt mig??”

”Åh, oroa er inte, jag har underleverantörer och kontrakterade arbetare, vissa orcher arbetar för mat i sina svultna magar, och material finns alltid att få tag i på svarta marknaden. Det är inte så dyrt som ni tror, och jag är lika skicklig som en dvärg – om man kan hålla till godo med ett torn som håller en mänsklig livslängd vill säga! Det finns sätt, det finns alltid sätt här i Mercana! Har ni inte alltid drömt om att grunda den tolfte stadsstaten?”

Lätt omtumlad försäkrade jag Njeff Grubb att om jag ville bygga ett torn och ta över Klomellien skulle han vara den förste jag vände mig till. Sedan gick jag därifrån och undrade om svartalfer kan få solsting… Senare berättades det för mig att Njeff har sålt sina fantasifulla fällor både till Mercanas borgare och till Bozsas torn. Han har lyckats utveckla någon sorts mycket fruktat torn för stridsklomullerna, som tydligen skall kunna spruta pilar samtidigt som det är helt ointagligt, och detta skall bara ha varit en förstudie för ett vansinnigt projekt som kallas ”Den Mekaniska Klomullen”, för vilket han ännu inte hittat finansiärer. Hans mest ambitiösa projekt hittills har varit någon sorts tävlingslabyrint för äventyrare i Hisskov. Tydligen söker han bli Klomelliens motsvarighet till den legendariske Grymkäft! Vodelheim lät förstå att han även har utfört uppdrag åt mer ljusskygga klienter; nekromantiker och kultister, men att Mercanas Handelsråd osannolikt nog har valt att skydda honom från magisk utfrågning – säkerligen för att inte sätta ett för dem själva farligt prejudikat. Antingen det, eller så gillar de bara hans varor. Njeff behåller trots sin stora omsättning sitt lilla stånd, för ingen vettig och rättskaffens människa vill söka upp en fällbyggande svartalf i hans underjordiska verkstad, och Njeff är mån om att hålla kontakten med sina kunder.

I Sanzas är bara ett yrke öppet för svartfolk, men det är desto bättre betalt. Sanzas ledning har satt upp en ”Svart Legion” helt bestående av svartfolk, med halvlängdsmän som befäl och människor och diverse halvblod som underbefäl. Den Svarta Legionen är en av de mest disciplinerade legotrupperna i landet, och lever strikt kasernliv inom avgränsade områden. I gengäld äter de bättre än några andra svartfolk, har egna nöjesinrättningar, och får bonusar och belöningar vid minsta stridigheter. Utan legoknektar av många raser skulle Sanzas ha svårt att försvara sig, landets kuperade terräng, underjordiska gångar och många skickliga bågskyttar till trots. Den Svarta Legionen har gjort sitt till för att åtminstone delvis hålla Triskas plundrare på avstånd, liksom Addiaskas xenofoba och expansionistiska riddare och sina egna vilda bröder i Brikho. Andra svartfolks hån möter de med överlägsna vapen och rustningar. Utan att vara en elitenhet har de vid flera tillfällen utmanövrerat Brikhos orcher, men det ryktas att fem orcher som fått sin militära skolning i Sanzas numera ingår i Brikhos ledning, så dessa dagar kanske går mot sitt slut.

Triska och Hamur plågas av orcher utan anknytning till Brikho. Bägge städerna ser med öppen fientlighet på Brikho, särskilt då Hamurs dvärgar, men då de inte delar några gränser befinner de sig inte i öppet krig. I Hisskov har ett litet fåtal orcher, resar och svartalfer gjort sig namn som atleter och gladiatorer. Svartfolk tolereras även som sjåare och grävare, men de dröjer sig sällan kvar i Tävlingarnas Stad. I Yolev bor endast en orch, ambassadören Grindelverk, en gammal före detta klanledare. Han är fet, slug och sävlig och sägs förstå sig på yoleviternas lynne. I Nya Arno fylls den rollen av den stackars svartalfen Mjepp Holk som skickats dit som bestraffning för sin exceptionella mjäkighet och belästhet. Jag träffade honom då han hälsade på Bozsas fåtaliga svartfolksstudenter, till största delen svartalfer som vill lära sig att kasta eldbollar vid min akademi, samt några vid mentalistskolorna, och fick intrycket att han trots sin beklagansvärda ensamhet inte längtade hem till Brikhos hugg och slag. På grund av sin mycket svaga läggning för magi så har som ni förstår Bozsa mycket få svartfolksmedborgare.

Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!” Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.

Addiaska, slutligen, har svurit att rensa landet från svartfolk, och det bästa en orch på deras territorium kan hoppas på är ett varningsskott. Tyvärr anser de sig ofta ha rätt att ge sig på orcher var de än träffar på dem, vilket har lett till en del problem. Herr Haliban Nusemang misstänks ha sett till att en framträdande riddare från Addiaska, den till Mercana nyligen anlände riddar Rittel, med nära band till kungahuset, stötte ihop med de orchiska livvakter som huset Buacka avdelat till sin framträdande gäst från huset Mogger. Rittel, upprörd över att se orcher bland fint folk, kämpade med svårighet ner orcherna under högljutt svärande, vilket av ankorna tolkades som ett angrepp på huset Mogger, och sannolikt var detta den avgörande faktorn när ett handelsavtal mellan Mogger och Addiaska, utan Mercana som mellanhand, gick i stöpet. Rittel själv slapp undan med böter, som den hårt prövade kardiske ambassadören i Mercana, herr Mervald Knape, betalade i tysthet, för att förhindra att Rittels vägran i förlängningen skulle leda till ännu ett för handeln med Kardien ödesdigert krig. Kardiska riddare som har blivit vanärade, som saknar framtidsutsikter, eller som har lyssnat för mycket på kerisgassen Ozymandias encyklikor, anländer hela tiden till Addiaska, ibland med personliga trupper i släptåg. Dessa saknar helt den känslighet för klomelliska förhållanden som addiaskaborna kan ha tillägnat sig. Turligt nog så bryr de sig sällan om att angripa Triska, Melorgh eller Mercana, oavsett vad kungen av Addiaska eller kerisgassen Ozymandias säger till dem, utan ansluter sig istället omedelbart till den ädla Drakjägarnas Orden, avlägger högtidliga eder, och rider eller tågar sedan iväg mot bergen. Tyvärr tar de via diverse omvägar gärna vägen över Brikhos marker. Vad Brikho tycker om dessa ständiga intrång vet vi inte. Två hotbilder finns dock. Det sägs att Brikho har vant sig vid de kardiska riddarna, och att de är ett välkommet avbrott i den förklenande fred med människorna som vissa orcher anser suger stridsviljan ur dem. Orchiska ledare som anklagats för att stå i mänsklig sold har kunnat klamra sig fast vid makten genom tapperhet i strid mot kardiska riddare. Vidare utgör inte riddarna något egentligt hot – de känner inte terrängen och de är dåligt organiserade. Det sägs att orcherna till och med avstår från att gillra fällor och från att använda skjutvapen mot dem. Detta kommer sig inte av någon sorts känsla för rent spel, utan för att föga stridsära vinns genom att skjuta ner en fiende på håll med arbalestskäktor, medan ett långsamt hamrande med en morgonstjärna visar orchens styrka. Så kan orchen komma hem med en riddarhjälm eller riddaren med en orchhjälm, och ibland behöver inte någon dö. Vissa riddare träffar på kalydoner eller andra sällsynta bestar, dock blott sällan de eftertraktade drakarna. Vissa hävdar dock att angreppen är välorganiserade och regelbundet nöter på Brikhos försvar. Enligt denna andra hotbild är Brikho trött på angreppen, och förbereder sig på ett överraskningskrig mot Mercana, Sanzas, Melorgh och framför allt mot Addiaska. Understödda av orcher som väntar på en signal i de tre förstnämnda kommer de att med vilda krigsbestar och mörka magiker att störta fram vid ett tillfälle då Addiaska och Mercana är uttröttade av sitt krig för att upprätta ett orchervälde över Klomellien. Jag bör tillägga att denna hotbild ivrigt målas upp av kerisgass Ozymandias. Addiaskas regelrätta här är nu för tiden mest upptagen med att kriga med Mercana, och bara mindre enheter sänds ut mot Brikho. Själv hoppas jag att kungen av Addiaska skall inse att orcherna är här för att stanna. Inget mindre än ett fullskaligt soltåg skulle kunna driva bort dem från Klomellien, och ett sådant vansinnigt krigsföretag skulle ödelägga den handel som Klomelliens makt och välstånd ytterst bygger på.

Vidina Ingaldiron

[33]

Vodelheim, som förbarmar sig över mina skrivarmödor, har låtit mig förstå att medan Njeff Grubb är en nog så skicklig finsmed så har han inte bemästrat konsten att låta vattenånga lyfta järn – en i sanning mirakulös konst om det var sant. Vodelheim, som även han träffat på herr Grubb, försäkrar mig dock om att hans konster är resultatet av vevkraft, dold av ånga. Tydligen har jag inte tillbringat tillräckligt lång tid i Mercana för att se all rost genom förgyllningen ännu.

Vidare påpekade mäster Vodelheim att storhövdingen Grushack III styr över en stam, inte en klan, en i sanning högst akademisk invänding, då svartfolkens namn på sig själva verkar vara den omvända mot den gängse, och då Grushack I för att blåsa upp sig själv kallat sin släkt för en klan, och därmed oavsiktligt anslutit sig till Bozsas definition. Se där en fråga som kunnat driva våra efterlevande att riva sig i skalpen av förvirring.

Vidina Ingaldiron