Melorgh

Stadsstat i Klomellien.

Landsfakta

Senaste uppdatering: [1]

Historia

Redigering pågår...

Melorgh var ursprungligen en by grundad av en mindre ker-bosh-stam som för länge sedan tagit sig sjövägen norrut, och helt skilts från sitt folk. Man skapade med tiden ett något mer utvecklat samhälle än sina släktingar på Antivins udde, baserat på fiske, jakt och allt mer omfattande jordbruk. Den mycket starka och tämligen hotfullt formulerade religionen höll folket sammansvetsat och man hade vid tiden då jorerna började kolonisera Klomellien en liten men ganska väl fungerande stadsstat.

Man skulle kunna säga att Melorgh påverkades både mycket och lite av jorernas intåg i Klomellien. Å ena sidan bosatte sig allt fler jorer i staden, och med dem kom nya kulturella influenser och framförallt tekniska framsteg. Å andra sidan var Melorghernas religion förvånansvärt ihärdig, och även om man lade till jorernas gudar behöll religionen sin karaktär. Snarare var det kolonisatörernas syn på sina egna gudar som sakta påverkades av kulturens mörka sinnelag.

Om Melorghs äldsta historia: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=35235#p35235

Kronologi

Ca 4000 f.O.

Alver bosätter sig på en ö utanför Klomelliens kust och kallar upp Moder Jords krafter för att skapa ett tropiskt paradis.

Ca 1800 f.O.

Alverna överger Ir-Kah, paradisön, när människor börjar närma sig trakten.

Ca 1000 f.O.

Dvärgar grundar en liten gruvkoloni i vad som skall bli Melorghs stadsklippa.

514 f.O.

Melorgh grundas av de vandrande mirgerna, ett folk med okänd härkomst. Dessa blandas under de kommande århundrandena upp med inflyttade jorer.

Ca 100 e.O.

Magikerna i staden Joraga inleder vad som har blivit känd som Den första magokratin och hävdar sin makt i hela Klomellien.

131 e.O.

En väckelse blåser genom Melorgh, och stadsborna stympar sig själva för att sona sina egna och stadens synder. Pukis präster förbjuder självstympning, men ett fåtal stympare bildar en underjordisk sekt.

186 e.O.

Joraga och hela ön Diamor brinner efter en ödesdiger magisk snedtändning. Händelsen är början till slutet för magikernas styre.

348 e.O.

Stymparsekten i Melorgh reformeras, och börjar angripa oskyldiga främlingar på stadens gator.

350 e.O.

Magiker i hela landet börjar drömma om att återupprätta den magiska högkulturen. Under de närmaste femtio åren kommer magiker att etablera sig som tyranner i nästan hela landet.

398-401 e.O.

Magikernas krig. Akademierna i Mercana, Sanzas, Melorgh och Bozsa för krig mot varandra, och ödelägger stora delar av Klomellien. Odöda, demoner, elemantarvarelser och kimeror härjar på landsbygden. Demonfursten Narkathoth lyckas för första gången manifestera sig på Altor. Melorgh drabbas särskilt hårt, och återhämtar sig aldrig. Akademierna i Sanzas och Mercana förgör varandra, medan Bozsa, som ligger mer avsides till, klarar sig något bättre. Vanligt folk reser sig och dödar de överlevande magikerna och river akademierna. Bozsa sluter sina portar, utom för asylsökande magiker. Nekromantikern Zemnus svär att upprätta en tredje magokrati och fortsätter kampen.

403 e.O.

Det ödesdigra händelseförlopp som kallas Melorghs Fördärv inträffar.

410 e.O.

En Levande Ogim enar Melorgh i ett oväntat härtåg mot Mercana. Härtåget avbryts när den påstådde inkarnerade guden avslöjar sin dödlighet i ett kritiskt ögonblick.

438 e.O.

Melorgh går med i Klomelliska Unionen.

459 eO

På grund av inre stridigheter i Mercana lämnar två handelshus metropolen och etablerar sig i den gamla staden Mykasse på en av Melorghiska öarna.

477 e.O.

Några melorghiska pärlfiskare upptäcker ett enormt bestånd av klomelliska jättemusslor vid kusten norr om Moreze-skogen.

479-487 e.O.

Bråk om kustens musselstråk och intresse från handelsfurstarna i Mercana, Nya Arno och Melorgh förvandlar området till en kaotisk smältdegel av våld, sabotage och illdåd.

495 e.O.

En ny Levande Ogim tillkännager sin gudomlighet i Melorgh.

497 e.O.

Den Levande Ogims makt över Melorgh är total. Kulten sprider sig till Mercana, Addiaska, Hisskov, Brikho och ännu längre bort. De usla handelsvillkoren med Mercana omförhandlas. För första gången står Melorgh i centrum för Klomelliens politik av egen kraft.

522 e.O.

Den Levande Ogim dör av en överdos och Melorghs ”Gyllene år” är slut.

540 e.O.

Pigidyrkan introduceras i Melorgh, men slås snabbt ner av de etablerade kulterna.

548 e.O.

Mercana har infiltrerat och försvagat Mykasses försvar. En ransardisk flotta anfaller och bränner ner staden. Mercana ligger bakom. Legoknektar avslutar jobbet, och dödar alla män, kvinnor och barn på Ir-Jorpag. Mercana har gjort sig av med sin värsta handelskonkurrent och sänt en varning till Klomelliens andra städer. Bara ståtliga ruiner återstår av en av Klomelliens äldsta städer.

567 e.O.

Brikho går med i Unionen, understödda av Sanzas, Mercana och Melorgh. Brikho motarbetas av Addiaska, som dock inte kan göra något, då de vid tillfället är försvagade.

593 e.O.

Ett kort krig mellan Melorgh och Addiaska utbryter till följd av ett missförstånd vad gäller korrekt hovetikett vid banketter.

595 e.O.

Bozsas magiker försöker infiltrera Ögats mystiker i Melorgh, men misslyckas.

Kriget mellan Mercana och Addiaska trappas upp och härjar fram och tillbaka över kusten. Stora mängder legosoldater hyrs in på båda sidor. Melorgh försöker hålla sig utanför.

600 e.O.

Ögats Tempel i Melorgh stormas och förstörs av en allians mellan Bozsa, Melorgh och Addiaska. Ögats mystiker undkommer.

Geografi

Karta

Svart-vit karta: [2]

Melorghiska ortnamn: [3]

Platser

Melorghiska öarna

Huvudartikel:Melorghiska öarna

Ögrupp utanför kusten av Melorgh där stadsstaten Melorgh endast har begränsad inflytande. Flera olika stadsstater och andra grupperingar kontrollerar olika öar.

[4], [5]

Nekropolis

Huvudartikel:Nekropolis

Tempel för gudinnan Nerxim. Ligger utanför staden Melorgh.

[6]

Pukesby

[7]

Städer

Melorgh stad

Melorgh stad ligger på en skarpt uppskjutande bergsplatå, sliten från urberget av någon vredgad gud i forntiden (så tror i alla fall Melorghborna själva). Stadens läge gör den mycket lätt att försvara, så även om melorghierna själva hävdar att deras förfäder bosatte sig på en helig plats så torde möjligheten att släppa ner mycket stora klippblock på anstormade barbarer ha spelat in när de valde boplats. Åtminstone var detta sant en gång i tiden, när Melorgh var mindre, och fick plats på klippans platta topp. Idag har staden svällt ut över kanten och ringlar sig ner för bergssidan och har börjar breda ut sig över den omgivande slätten.

Medium

Huvudartikel:Medium

Stad i östra delen av stadsstaten Melorgh. [8]

Befolkning

Befolkningen i Melorgh består huvudsakligen av människor. Dessa är en blanding av urbefolkningen kallad mirger och senare inflyttade jorer. Ett mindre antal dvärgar bor också i Melorgh och en klan svartalfer. Enstaka individer tillhörande andra folkslag förkommer också.

Människor

Melorghierna är överlag något kortare och har märkbart ljusare hy än folken i Mercana och Addiaska, och de har nästan alltid ljusblont hår. Man lever i en slags storfamiljer som ibland kan bebo hela kvarter. Inom familjen, som inte nödvändigtvis alltid är sammanfogad genom släktskap, gör man sitt bästa för att hjälpa varandra. (Om man inte är hjälpsam kan gudarna bli vreda.)

Om melorghier i exil: [9]

Dvärgar

Huvudartikel:Dvärgar

[Dvärgar fanns enligt Historien i Melorgh redan innan mirgerna och jorerna kom dit.]

Svartalfer

Huvudartikel:Svartalfer

En stam svartalfer ursprungligen från Brikho lever i grottor nedanför Melorghs stadsklippa.

Desto framgångsrikare har den svartalfiska Det Avbrutna Kortspjutets Hämnande Klan varit. Klanen utmärkte sig i Brikho för feghet i strid kombinerat med meningslösa självmordsdåd mot övermäktiga fiender, för sina enfaldiga och uppblåsta ledare, samt för en nästan komisk skräck för allt magiskt och okänt. Utan tvekan hade den utplånats om inte alla hade tyckt att det var så roligt att trakassera dem. Under något oklara omständigheter utvandrade klanen för mindre än hundra år sedan till Melorgh, där de sedan dess bitit sig fast vid bergets rötter och i de oräkneliga krypgångar och grottor som genomborrar stadsplatån. Klanen och dess ledare, den sjukligt paranoide storhövdingen Grushack (numera efterträdd av Grushack III), tillägnade sig snabbt stadens seder och bruk. Melorghiernas tal om oräkneliga gudar och hotfulla makter som måste blidkas bekräftade svartalfernas egen syn på världen. Detta räddade dem förmodligen från utplåning, för även om melorghierna betraktade dem som ondskefull ohyra så vågade de inte angripa exempelvis en svartalf som ivrigt dunkade huvudet i gatan och bad Puki om nåd för sin ynklighet. Svartalferna lade sig till med det lokala modet med heltäckande kåpor, och de många gudarnas krav på rituella bad fick dem till och med att sluta lukta. Särskilt hängiven är klanen de förbjudna kulterna, som de dock fruktar lika starkt, så deras lojalitet är inte att lita på, även det ett mycket melorghiskt drag de lagt sig till med. De visar stark iver i sin tillbedjan av Dunderugglan, och i skymningen kan man skåda svartalfer som inrullade i vita fjädrar kastar sig ut från stadsplatån glidande på hemmagjorda vingar, skrikande ”Jag är Dunderugglans lilla duniga unge!”

Inför en sådan uppenbar integration har melorghierna haft svårt för att helhjärtat gå in för att utplåna dem. Svartalferna har också visat sig mycket skickliga på att gömma sig när sådana stämningar råder. Visserligen kallar Ogims överstepräst dem för ”svarta, otursbringande, slemmiga, små demoner, som måste krossas om vår stad inte skall gå under”, men han sade å andra sidan nästan exakt samma sak om Pukis tillbedjare. Under dessa goda omständigheter har en liten rännil av andra svartalfer och svartnissar börjat söka sig till Melorgh.

Utdrag ur Vidina Ingaldirons klomelliska krönika.

[10]

Samhälle

Styre

Stadsstaten styrs officiellt av ett råd av vise lett av två "Främste" (ursprungligen ledarna för de ursprungliga invånarna och kolonisatörerna.) I själva verket leder dock den enorma gudafruktan och vidskepligheten till att den egentliga makten ligger hos prästerskapet, och en överstepräst kan utan större omsvep sägas ha mer makt än rådsmedlemmarna - till och med de Främste.

Stadsrådet

[11]

Melorghs Stadspalats, givetvis beläget uppe på platån, är en pampig, om än lätt förfallen, byggnad i klassisk stil med pelare, pilastrar, flyglar, kupoler och glasfönster. De två övre planen tjänar som luxuösa bostäder åt De Främste och deras familjer. De inhyser även de flesta av stadens administratörer. Bottenplanet innehåller bland annat stadsarkivet, stadens skrivarverkstad och Stadsrådets mötessal. Stadsrådet har inget fixerat antal medlemmar och man ägnar sig inte åt omröstningar. Det är inte ett möte mellan jämlikar utan makten talar. Man träffas minst en gång i veckan. Mötena är ofta hetsiga, men det är ingenting mot det kaos som råder vid Gudarnas Råd, stadens högsta religiösa myndighet. Medlemmarna inbegriper:

• Mirgernas Främste – huvudsakligen en ceremoniell post nuförtiden.

• Jorernas Främste – huvudsakligen en ceremoniell post nuförtiden.

• Borgmästaren, även kallad Ledaren – en tjänsteman och byråkrat med huvudansvar för stadens dagliga skötsel. Hans makt varierar stort med person och andra omständigheter.

• Skattmästaren

• Vattenmästaren – ansvarig för den varma källan, vattentrappan, platåkanalen, vattenförsörjningen och den allmänna renligheten. Ett mycket viktigt jobb.

• Överbefälhavaren

• Amiralen – kallas ofta ”båtsman” med tanke på hur liten flotta Melorgh har.

• Valda medlemmar av generalstaben

• Utländska kondottiärer

• Gruvmästaren – ansvarar för registreringen av olika inmutningar och därtill hörande tvister.

• Stadsmagikern, eventuellt flera.

• Utländska ambassadörer, när man tycker att det är lämpligt.

• Ledande handelsmän

• Överhuvuden för ledande släkter

• Företrädare för småbyarna ute i landet

• För tillfället framgångsrika spåmän

• De egna ambassadörerna, när de är hemma.

• Domaren – ett av de värsta och farligaste jobben i staden (har flera livvakter) och är ofta utlejt till till exempelvis en lärd yolevit.

• Vargmännens ledare

• Representanter för dvärgarna – när de väljer att yttra sig väger deras ord mycket tungt

• Chefen för underrättelsetjänsten

• Stadsvaktskaptenen

• Svartalfernas storhövding – han sitter med på nåder, och får ofta inte vara med.

• Stadsskrivaren – även ansvarig för arkiven

• Stadsmästaren – ansvarig för byggnation och territoriella tvister.

• Pukis överstepräst, samt Andreprästen och så vidare ner till Tiondeprästen.

• Ogims överstepräst och ledande präster

• Bontisâlen och ledande riarker

• Torms överstepräst

• Nerxims översteprästinna

• Ögats representant – när han väljer att visa sig vågar ingen avvisa honom.

• Krokodilkultens näst högsta präst (översteprästen saknar ju tunga)

• Morgucks överstepräst – allmänt skydd på grund av stanken

• Humfris präster

• Frajirs överstepräst

• Sfinxens väktare

• Andra relevanta präster

• Diverse ritualmästare

Som var och en kan se är Stadsrådet löjligt överdimensionerat – vissa skulle säga lika löjligt överdimensionerat som Melorghs panteon. Om alla var närvarande skulle församlingen omfatta över hundratjugo personer. Många av posterna är vakanta, vissa av dem har inte varit besatta på flera år (till exempelvis chefen för underrättelsetjänsten). En del kan inte ta sig till staden regelbundet, ytterligare andra bryr sig inte (till exempel Sfinxens väktare och Krokodilens präster). Trots detta är Stadsrådet för stort för att utöva daglig exekutiv makt. Denna vilar istället hos Skuggornas Råd.

Skuggrådet

• Ledaren (dvs. Borgmästaren)
• Skattmästaren
• Överbefälhavaren
• Stadsskrivaren

Skuggrådets möten våldsgästas ofta av Pukis och Ogims överstepräster, och på senare år även av bontisâlen, som inte vill bli lämnad utanför.

Stadsrådet kan vid behov begränsa antalet närvarande personer till de mer relevanta och berörda. Stadsrådet kan liknas vid en riksdag, och har formellt den högsta makten. Skuggornas råd är stadens regering. Bägge dessa råd hukar under det oftast betydligt mäktigare Gudarnas Råd.

De Främste

Under den mörka tiden före Odos uppenbarelse sökte sig övergivna och ansatta jorer till Melorghs stadsklippa. Melorghierna, som både fruktar och fascineras av det främmande och alltid söker nya vänner och allierade, välkomnade snart nybyggarna, och efter bara någon generation började de två grupperna gifta in sig i varandras familjer. För att befästa de nya blodsbanden bestämdes att Melorgh för all framtid skulle ha två ledare, två Främste, en som företräder jorerna, Den Främste av Jorpagna (en titel som historiskt bevandrade utlänningar alltid finner storvulen), och en som företräder de urspungliga melorghierna, Den Främste av Mirg (det gamla namnet för Melorgh). De sista spåren av de rasliga särdragen försvann för många hundra år sedan, men ämbetena finns kvar.

Melorghs Främste har otaliga rituella plikter, och till skillnad från den vanlige melorghiern, som bara är ansvarig inför sin familj, sina präster och sitt samvete, har de mycket små möjligheter att unfly dem, då de ständigt åtföljs av ett dussin hovmän och ritualmästare. Pukis överstepräst måste bara genomföra Pukis ritualer, medan De Främste måste närvara vid alla betydelsefulla gudars och gudinnors ritualer. De Främste har dessutom ett särskilt ansvar för att genomföra ritualer åt gudar som inte längre har något eget prästerskap, såsom Hungrige Hugg, och åt gudar som glömts bort. Bara för att melorghierna inte minns vilken gud som någon gång i forntiden krävde en viss ritual betyder det inte att man kan ta risken att inte genomföra den. De Främste lever ett hektiskt liv, men behöver till skillnad från den genomsnittlige melorghiern inte fråga sig vad som mest behagar gudarna i varje givet ögonblick, den saken sköter ritualmästarna åt dem.

De Främste väljs på livstid av familjeöverhuvudena för de trettionio ”gamla mirgiska familjerna” och de fyrtio ”gamla jorpagniska familjerna”. Ursprungligen var det även fyrtio ”mirgiska familjer”, men en dog ut för länge sedan. Då en Främste kan inneha sitt ämbete i många årtionden är det dock sällan så mycket en fråga om en valkampanj och ett val som om att långsamt under många år reducera antalet tänkbara kandidater till en. Kraven på en blivande Främste är, i fallande betydelseordning:

• 1. Han måste vara man.
• 2. Han måste vara född inom de trettionio familjerna (gäller den mirgiska Främste) eller de fyrtio familjerna (gäller den jorpagniske Främste).
• 3. Han måste vid sitt tillträde vara minst 15 år gammal och högst 45 år. Melorghierna lever korta liv, och även om de respekterar ålderdom, vill de inte välja någon med ena foten i graven.
• 4. Han får inte vara vanskapt eller ohjälpligt stympad i något avseende, då kan han inte genomföra ritualerna.
• 5. Han får inte vara svagsint.
• 6. Han måste vara gudfruktig. Hur gudfruktig, och gentemot vilken gud, är en omstridd fråga. I praktiken får han inte begå några grava synder, då blir han diskvalificerad. Exempel på riktigt grava synder är äktenskapsbrott, skymfande av gudom, ateism, homosexualitet, överlagt mord och demondyrkan. De här sakerna kan dock med en mäktig familjs hjälp sopas under mattan om man kan övertyga de andra familjerna om att det inte finns någon bättre kandidat.
• 7. Han får inte vara FÖR gudfruktig. Om till exempel en Pukipräst blev Främste skulle det leda till en för de övriga kulterna oacceptabel maktkoncentration. När kulterna backar upp en kandidat gör de det diskret.
• 8. Han får inte föra otur med sig. Detta krav är mycket svårt att definiera.
• 9. Han får inte vara son, men eventuellt sonson, till en Främste. Melorgh har iakttagit sina grannar och dragit slutsatsen att ärftlig monarki är ett dåligt styrelseskick, särskilt då det kan reta upp gudarna att för all framtid bestämma inom vilken familj makten skall vila. Sådana beslut tillkommer gudarna.
• 10. Han får gärna vara tapper i fält, och vara bra på att leda trupper, då det är en av De Främstes plikter.
• 11. Han får gärna vara bra på administration och politik. En Främste MÅSTE inte ägna sig åt politik, administration och diplomati, men så länge ritualerna utförs och inga större maktfaktorer (kulterna och Mercanas handelshus) retas upp är de faktiskt fria att styra Melorgh efter eget huvud. Om inte den andre Främste invänder, och om inte Stadspalatsets byråkrater sätter sig på tvären, det vill säga.
• 12. Han får gärna vara populär och ha ett tilltalande yttre.

Maktskiftena i Stadspalatset är sålunda en mycket utdragen och mycket offentlig affär. Vanligt folk vet vilka som är Pukis och Ogims överstepräster, men valen av deras efterträdare är en rent intern angelägenhet för kulternas präster. Kandidaterna till Främste däremot, är föremål för offentligt skvaller, spekulationer och vadslagning (även om större delen av kulterna, dock inte Ogims, betraktar vadslagning som syndigt), ibland redan vid deras födsel. Kandidater kan sedan falla ifrån av en uppsjö skäl. Att ha en Främste i familjen medför prestige och inflytande för hans släkt, så det både schackras och intrigeras uppe på stadsplatån, dock vanligtvis utan handgripligheter. År 599 försvann hastigt tre ledande kandidater: en stupade i en misslyckad straffexpedition mot Hamurs orcher, en annan påkoms i säng med en utlännings hustru och den tredje stod inte ut med trycket utan flydde till Mercana, där han nu framlever sina dagar som utkastare i Olems tempel.

Den mirgiska Främste klär sig alltid i en rustning av ben, utom på sina egna rum eller i badhuset. Den jorpagniske främste klär sig i en jorpagnisk soldats uniform och pansar. Bägge rustningarna betraktas som heliga och uråldriga, och att röra vid dem ger tur. Sanningen är dock att ingen del av dem är äldre än 200 år, men detta vet inte ens hovmännen, då de bytts ut bit för bit av olika personer, allteftersom de fallit sönder. Främste lever i relativ lyx i Stadspalatset, där de har nära till stadens andra officiella byggnader, såsom Förvaltningsbyggnaden, Domstolen, Häktet och Staben.

Främste sitter på livstid, och de flesta melorghier drar sig för att mörda sina egna ledare. Mercanas handelsfurstar kan mycket väl tänka sig att lönnmörda en besvärlig Främste, men då de har dåliga erfarenheter av att mördade Främstes efterträdare brukar vara värre än sina föregångare, brukar de först försöka sig på andra lösningar. De Främste omges av en grupp stadiga livvakter och skyddas av en professionell lönnmördare som försöker kontra eventuella hot. Deras rustningar är kanske inte uråldriga och heliga, men i gengäld innehåller de tack vare Bosza ett flertal praktiska besvärjelser, såsom ANTIMAGI och SKYDD, samt i den mirgiskas fall SANNSYN och OSYNLIGHET, och i den jorpganiskas SANNHÖRSEL och TELEPORTERA.

Främste som gör sig omöjliga buras in i Stadspalatset och släpps bara ut när ritualerna kräver det.

Korab Stenfast, Melorghs Främste av Jorpagna

Korab Stenfast är en 43-årig soldat som innehaft posten som Främste i tio år. Huvudet högre än sina landsmän, och med vågigt mörkt hår, en stoisk uppsyn och blicken i fjärran har han blivit populär i alla samhällsskikt och bland de flesta kulter. Korab är normalt sett en fåordig man, men om situationen kräver det kan han hålla uppeldande tal. I verkligheten är Korab en mycket rädd man, något han dock lyckats hålla hemligt för alla utom sin närmaste familj. Korab har tillbringat hela sitt liv med att manövrera mellan olika intressen, vare sig det gäller den stora familjen Stenfast, stadens många gudar och präster eller hans egna underlydande. Han ville aldrig ha posten som Främste, men att öppet vägra hade betytt problem för storfamiljen. Korab är alltid på helspänn, litar inte på någon utom sin hustru, och tänker först och tiger sedan. Han står på god fot med Pukis, Ogims, Etins och Nerxims prästerskap, och sköter diplomatin med Mercana utan några större framgångar eller fadäser. När hans tid inte fylls av ritualer ägnar han sig åt att reformera och stärka armen och folkmilisen, något han visat sig vara mycket lämpad för. Han bekämpar Aesirkulten, som han anser har en destabiliserande och försvagande inverkan på folkmilisen. De enda tillfällen Korab kopplar av är när han kan ge sig hän i strid. Annars försöker han koppla av med stridsövningar eller älskog med sin hustru. Korab är också mycket förtjust i musik, men för att inte väcka Pukis och hans prästerskaps vrede lyssnar han bara på den i Ogims tempel och i Lysande Vägens solkatedral, eller ibland när han besöker Mercana eller Addiaska å tjänstens vägnar. Korabs nätter plågas av mardrömmar om både världsliga och övernaturliga katastrofer.

Ignat Saltkrona, Melorghs Främste av Mirg

Ignat Saltkrona ägnade sig innan sin upphöjelse åt att få ordning på sin släkts affärer. Som Främste försökte han därefter att göra samma sak för staden. Att slänga ut mercanierna eller tvinga dem att handla med staten vore alltför farligt. Istället försökte Ignat, med sin auktoritet som Främste i ryggen, att lära stadens hantverkare och småhandlare den svåra konsten att förhandla med Mercanas slingerbultar. För sina ansträngningar togs han snart i upptuktelse av Vorgal Voosch, Pukis mäktige överstepräst. Vorgal ansåg att vitt spridda färdigheter i ljugande och dubbelspel skulle underminera stadens moral och ådra Melorgh gudarnas, och särskilt Pukis, vrede. Hur mycket Vorgal än avskydde mercaniernas utsugeri så befallde han Ignat att sluta. När befallningen inte omedelbart åtlyddes lät Vorgal med hjälp av sina trogna och de påverkbara i Stadspalatset bura in Ignat på dennes rum. Efter ett tag släpptes han ut, men tilläts nu inte att röra sig nedanför stadsplatån. Vorgal har försökt kanalisera den vältalige Ignats entusiasm i andra riktningar, men hittills inte lyckats. Kampanjen för Templens Förskönande möttes med likgiltighet, och Vorgals omhuldade plan att införa Nio Dagliga Böner i hela staden möttes också med kalla handen. Helst skulle Vorgal vilja skicka iväg Ignat som ambassadör till Mercana, där han säkert skulle göra nytta, men det är nu inte möjligt. Ignat är övertygad om att det är hans uppgift i livet att göra Melorgh starkt, och om han inte lyckas kommer han att straffas av både Puki, Ogim och Etin. Isolerad i Stadspalatset håller Ignat långsamt på att bli galen av rädsla för gudarnas straff och av frustration över sin egen situation. Han tillbringar sina dagar med att läsa över axeln på stadens administratörer och att försöka reformera förvaltningen, något han mycket väl skulle kunna lyckas med, om det inte vore för att han inlett sina ansträngningar med att sparka några senila trotjänare och förflytta några öppet Pukitrogna hovmän. Nu är han allmänt avskydd av större delen av stadsförvaltningen, och oavsett hur kloka hans reformer än är kommer de inte att få fäste. Ignats ständiga vredesutbrott möts numera med tystnad. Ignat är god vän med Korab, men Korab vägrar att låta sig dras med i hans fall.

Ogel Baspelare, ledande kandidat till Främste av Jorpagna

Ogel är blott 12 år gammal men har redan lärt sig nästan alla kulters bud och böner utantill. Han studerar med stor glädje Pukis tunga Stenbok, och avlägger till och med regelbundna och ivriga visiter hos de balsameringsstinkande Nerximprästerna och de blodosande Morguckdyrkarna. Kort sagt anser stadens präster att han är som klippt och skuren att bli stadens näste Främste. Då Korab inte väntas dö än på ett tag utgör hans låga ålder inte ett hinder. Ogels föräldrar har just gift bort honom med den 17 år gamla Bireth Pelarkrona, och därmed slagit två flugor i en smäll. Dels behöver de inte bekymra sig om att Ogel ska börja intressera sig för andra flickor (enligt deras sätt att se på saken) och därmed riskera att diskvalificera sig genom oanständigt beteende, och dels försäkrar de sig om den gamla släkten Pelarkronas stöd i händelse av en omröstning. Bireth har politiska ambitioner, och om de bara lyckas komma överens skulle de utgöra ett perfekt ledarpar.

Löjtnant Barsa Grusfot, ledande kandidat till Främste av Mirg

Barsa är en ärrad och omtyckt veteran i Melorghs lilla fasta arme. Han ses som en av de mest lovande kandidaterna till att efterträda Ignat den dag den Främste blir vansinnig och hoppar över kanten. Det som talar emot honom är en viss otålighet med långrandiga ritualer och en opassande entusiasm för Aesirkulten. De andra prästerna är dock osäkra på om Aesirkulten är organiserad nog att dra nytta av en Främste.

[12]

Politik

Ställning i Klomellien

Melorgh har hållit sig på sin kant i Klomelliens utveckling. Man ser inte grannstaterna som ett hot, eftersom prästerna intygar att så länge man lever fromt kommer staten att bestå. Man har råkat i krig några gånger, och klarat detta mycket på grund av att folkets gudafruktan ger dem en skrämmande oräddhet i strid. Istället för löftet om frälsning vid död i strid drivs Melorgherna av rädsla för att stridsguden Kråka skall bli vred och tortera deras andar när de dött. Denna isolering har dock lett till att man varken är lika tekniskt eller socialt utvecklade som sina grannstater. Det religiösa fruktansväldet leder till en stark traditionalism och de intryck som tas utifrån blir nästan alltid inkorporerade i de gamla strukturerna.

Relationer till andra länder

Något om ransarder här...?

Militärmakt

[13]

Försvar mot plundrande nordfolk och räder från Magilre.

Melorgh är en svår stad att försvara från plundrare. Otaliga skydd och tunnlar har huggits ut i berget, vilka i händelse av en invasion kan användas för att söka skydd, men skulle också kunna föra en dristig erövrare direkt upp i stadens hjärta. Stenar som slängs ner skulle oundvikligen krossa de egna husen, något som har hänt då stadens aristokrater sökte stoppa den senaste ransardiska invasionen och ansåg att arbetarnas hus var ett acceptabelt offer. Med undantag för paradgatorna på platåns topp så finns det inga raka eller breda gator. Det är omöjligt att göra sig någon överblick över staden, det finns alltid något prång man har missat där en religiös fanatiker eller rebell kan gömma sig.

Armé

Infanteribaserad.

Religion

Melorghs otaliga religioner är uppdelade i "kulter" tillägnade massor av olika gudar. Det finns en central kärna av gamla gudar som har bestått, med små förändringar, sedan byadagarna, och melorgherna släpper dem inte, men tar nu in nästan vilken religion som helst. De resulterande kulterna strider med varandra och försöker dra till sig anhängare från varandra hela tiden, men brukar ena sig för att stöta ut utbölingar. Ett fåtal melorgher ägnar sig helt åt en gudom. Resten av befolkningen helgar så många de kan, för de ser alla gudar som verkliga och närvarande. Melorgherna vill hålla sig väl med dem alla eller åtminstone med deras präster. Å andra sidan kan man be en gud om skydd från en annan gud. Melorgher letar alltid efter tecken från gudarna, och de oroar sig för att reta upp någon gud, men försöker samtidigt få fördelar från desamma. De bär på tursamma föremål och skyddsamuletter. All denna vidskepelse och religiösa övertro kan lätt utnyttjas av skrupelfria människor eller rollpersoner...

Gudarnas råd

Vid foten av Melorghs Stadsklippas norra sida springer en varm källa i dagen. Källan värmer Melorgh om vintern, ger melorghierna dricksvatten och hjälper dem att hålla sig till gudarnas många renlighetsbud. Från källan hissas vatten via en magnifik dvärgisk vattentrappa upp till stadsplatån, där en kanal löper i nord-sydlig riktning. Parallellt med kanalen går stadens paradgata. Mitt på platån och gränsle över kanalen står Orakelbarnens Kupol i guld, glas och lapiz lazuli. En kort bit från kupolen åt kusten till står en liten oansenlig kubformad byggnad av huggen sten. Byggnaden har trädörrar på två av sina sidor, och innehåller några låga stenbänkar och en nedsänkt härd vars eld aldrig tillåts slockna. Detta är Gudarnas Råd, Melorghs första och äldsta tempel, höghelig mark som ingen obehörig får beträda och leva. Kort efter sin ankomst till Klippan uppförde mirgerna templet till en okänd gud, ty detta var innan de upptäckte Puki. Under historiens gång har templet varit hem till oräkneliga gudabilder. Ibland har templet varit så fullt med gudabilder att det knappt har gått att gå in, ibland har bara Pukis bild tillåtits. Under De Gyllene Åren, då Den Levande Ogim styrde, var templet tillbommat. En gång i tiden hade en särskild familj ansvar för templets skötsel, men den familjen är sedan länge utdöd. År 610 e.O. är templet mötesplats för stadens alla överstepräster, som kollektivt också kallas Gudarnas Råd. Här tolkas alla viktiga järtecken, och här fattas alla avgörande beslut innan order skickas till tjänstemännen i Stadspalatset. Gudarnas Råd är Melorghs verkliga maktcentrum.

Gudarnas Råd samlas lite när det passar, och det krävs inga tunga skäl; en dålig musselskörd, en ny ambassadör eller oroande molnformationer räcker. När någon överstepräst tycker att staden måste handla rusar han eller hon dit och talar för sin sak. Ingen formell kallelse utgår, men de tunga översteprästerna håller sig alltid underrättade om vad som sker vid Gudarnas Råd, och om de tycker att saken är värd deras uppmärksamhet går de fort dit. Vorgal Voosch, Pukis överstepräst, må styra staden efter eget huvud, men skulle han utebli från Gudarnas Råd med mindre än ett krig eller en mycket viktig ritual som ursäkt skulle det ses som ett svaghetstecken från Pukis prästerskaps sida. Här debatterar och grälar man om järtecken och budord tills man av utmattning måste sluta. Mycket av tiden går åt till att läsa ur heliga skrifter, tid som är bortkastad, då alla är lojala mot olika gudar och olika bud. Vanligtvis får Pukis överstepräst sin vilja igenom, men detta är ett hinder han inte kan ignorera. Om Thôrms, Etins och Ogims prästerskap enas mot honom måste han som regel ge vika.

Vem som ska ha tillträde till Rådet bestäms för närvarande av De Främste, och de godkänner alla överstepräster vars gudar inte är direkt skadliga för staden, och som kan uppvisa åtminstone något tjog kultister. Detta är inget nollsummespel, då melorghier kan tillbe hur många gudar som helst, och antalet överstepräster ökar ständigt, och hålls endast i schack av interna stridigheter bland folket ute i staden. Trängseln är följaktligen kvävande. Gudarnas Råd har ingen dagordning, håller inga omröstningar och för inga protokoll, men vissa av översteprästerna har mycket gott minne. Humfris överstepräst har protesterat mot denna oorganiserade och kaotiska styrelseform, med enda resultat att han själv förbjudits att medföra penna och papper till Gudarnas Råd. Även vapen och alla former av offensiv magi är förbjudna, men trots detta är slagsmål vanliga och vinns vanligtvis av Thôrms muskulöse överstepräst. Vapen är förbjudna, men Pukis överstepräst medför ofta den mycket tunga Lilla Stenboken (Den Stora Stenboken i Pukis tempel kräver fyra man för att rubbas ur sitt läge), och Morgucks överstepräst bär alltid Den Blodiga Benknotan vid sin sida, medan stadens bontisâls solstav har ovanligt välvässade solstrålar. Inget av detta hjälper dock mot Thôrms Hammare, som är ett riktigt vapen fört av en van hand. Tråkigt nog för Thôrms överstepräst är dock inte seger i strid liktydigt med seger i debatten vad Gudarnas Råd anbelangar. Pukis och Ogims överstepräster har i kraft av sin makt rätt att medföra två andra präster, och även att representeras av ersättare (reglerna för ersättare fluktuerar för övrigt kraftigt) och efter en långvarig strid har bontisalen rätt att medföra en riark. Annars tillåts bara överstepräster i templet. Rätt att närvara betyder dock inte jämlikhet, och många överstepräster gör klokt i att hålla tyst om de har någon självbevarelsedrift. Atle Barktungas överstepräst tystas exempelvis alltid ner om han försöker säga något, såvida frågan inte gäller en försvunnen handelsexpedition eller vilsegångna pilgrimer, då väger hans ord tungt. Man skriker ofta i munnen på varandra, och ofta kan ingen auktoritet få ordning på mötena. Dödlägen och ändlösa gräl bryts då av tillrusande budbärare som viskar ny information till de präster som gått ut för att hämta luft.

En för närvarande ständigt återkommande fråga är om man ska sätta upp en avbild av den populära Dunderugglan i eller ovanpå Gudarnas Råd. De flesta är för, men frågan stupar på att Pukis överstepräst helst också vill ha in en avbild av Puki, Ogims överstepräst helst också vill ha in en avbild av Ogim, bontisâlen helst vill slippa fler avgudabilder än nödvändigt, och att Thôrms överstepräst helst vill ha rätt att förtära alkohol i templet.

När viktiga debatter pågår samlas melorghierna utanför Gudarnas Råd för att höra vad som beslutas. Under tiden skvallrar man (trots alla budord har inget bud ännu lyckats stoppa skvaller), debatterar omen och järtecken, hejar på sin egen favoritgud, och slåss för att tysta ner de som hejar på en annan gud. Man har länge debatterat att uppföra ett ordentligt torg runt Gudarnas Råd, men man har helt enkelt för ont om mark. Däremot har värdet på de närmaste överklassbostäderna sjunkit betänkligt på grund av ständiga reparationskostnader. Här utövar melorghierna det närmaste de kommer till demokrati, ty även Vorgal Voosch tvekar i sin maktfullkomlighet om han vill ha fred medan tvåtusen röster vrålar ”KRIG!” utanför Gudarnas Råd. Överklassen utövar större inflytande än underklassen, ty de har närmare till Rådet och mer tid till sitt förfogande. Barn förväntas hålla sig borta från valplatsen, men kvinnor både debatterar, tjuter och slåss, och utövar därmed mer makt än många kvinnor i Klomellien. Medan det är strikt förbjudet för vanligt folk att gå in i Gudarnas Råd så kommer översteprästerna ibland ut för att informera om vad som pågår.

[14]

Gudarna

I Melorgh dyrkas det så många gudar och andeväsen att ingen kan hålla räkningen. Många av dessa har väldigt begränsade intresseområden; andra dyrkas bara under vissa tider av året. En del är egentligen inte gudar alls, men om melorgherna inte är säkra tycker de alltid det är bäst att utföra åtminstone en liten ceremoni eller läsa en liten bön.

Melorgh var lite av ett testområde under den magiska högkulturen. De mäktiga magikerna ansåg befolkningen irrelevant och eftersom det fanns flera mindre maginoder i området så var det inte ovanligt att man genomförde experiment vars bieffekter hade grava konsekvenser för melorgherna. Runtomkring staden och i grottsystemen finns gamla, halvt förfallna altare och ritualplatser, där spillmagi förvrängt omgivningen - både flora och fauna. De flesta magiska varelser tycker om att dyrkas och blir ofta så pass vana vid offer och trohetsbevis att de verkligen blir arga när sådana uteblir.

Puki

Huvudartikel: Puki

Ogim

Huvudartikel: Ogim

Etin

Huvudartikel:Lysande Vägen

Etin är Melorghs tredje starkaste gud efter Puki och Ogim, om man inte räknar Torm och Nerxim, som mer framkallar tillfällig fanatism respektive fruktan, snarare än sann gudfruktighet. Etins kyrka och sjukstuga ligger på den inte särskilt branta södra platåväggen. Stadens bontisal har ständiga problem med melorghiernas bristande förståelse för den Lysande Vägens monoteism; för mer om den saken, se Fader Matteos predikan.

Idag betraktas Melorgh både som omvänt till Den Lysande Vägen och som föremål för mission. Den Lysande Vägens kyrka stöter bort folk genom att inte bara kräva att man tjänar en gud, ty detta krav ställer de alla, utan också på ett sällsynt nitiskt sätt kontrollera att budet efterlevs. Ozymandias vet inte vilket elände hans bud ställer till för hans missionärer.

Morguck

Huvudartikel: Morguck Främlingsdråparen

Nerxim - Syster Död

Huvudartikel: Nerxim - Syster Död

Stymparsekten

Huvudartikel: Stymparsekten

Dunderugglan

Huvudartikel: Dunderugglan

"Beskyddaren av de Fallande"

En jätteuggla, resultatet av en forntida magikers experimenterande, som lever i en grotta nere på slätten. Dunderugglan flyger ut på natten för att fånga folk som faller ner för kanten på Melorghs centralt belägna högplatå (något som händer oftare än man skulle kunna tro), men inte för att, som tillbedjarna tror, rädda dem, utan för att äta upp dem. För ett tag sedan kom någon undan, och en ny religion predikar nu om Beskyddaren av de Fallande. Det sägs att om man hoar som en uggla och kastar en katt (död eller levande) över kanten nattetid, kommer ens barn få vackra sångröster. Resultatet blir mat för Dunderugglan, men också att katter då och då faller från skyarna i nedre Melorgh. Detta förklaras förstås som ett gudomligt tecken av en helt annan lokal kult.

Sluggen

Huvudartikel: Sluggen

En mycket lågrankande demon som krälar fram i Melorghs kloaker. Sluggen sticker ut nosen genom gallret och försöker bita folk i fötterna. Melorgher ser dessa oförklarliga fotskador som ett gudomligt straff för att Sluggen inte ärats genom att man ceremoniellt hoppar över alla kloakgaller. Många propsar på att hoppet måste vara på ett ben och baklänges. Brända brödkanter skall också kastas ned i kloaker femton hjärtslag efter solnedgång.

Hungrige Hugg

Huvudartikel: Hungrige Hugg

Torm

Huvudartikel: Torm

Melorghs tolkning av aesirguden Thôrm.

Atle Barktunga

Huvudartikel: Atle Barktunga

Krokodilkulten

Huvudartikel: Krokodilkulten

Rokim och Rokia

Huvudartikel: Rokim och Rokia - Tjuvarnas gudar

Ögat

Huvudartikel: Ögat

Kråka

Stridsgud

Den Outgrundliga Schackvarelsen, Väktare av Balansen

Vilken grävling som helst. Hur grävlingar har fått denna status är oklart, men vissa melorgher skulle gå så långt att säga att all magi samt kärleken kontrolleras och genereras av den Outgrundliga Schackvarelsen. Detta har lett till problem för besökare från Nargur, där grävling ses som en delikatess...

Gamla Gudarna

[15]

Karkôr

Melorghierna tillber inte Karkôr direkt, men frågar alltid de lokala dvärgarna om Karkôr är på gott humör, och om han vill något särskilt.

Frajìr

Aesirs fruktbarhetsgud har fått ta över rollen som jordbruksgud i Melorgh.

Saltgudinnan

Saltutvinning och saltbrytning är viktiga basnäringar i Melorgh.

Humfri

Byråkratins gud. För mer information, se Vidinas krönikor från Mercana.

Olem

Olems tempel ligger för säkerhets skull långt från Melorghs stad, på vägen mot Mercana. Hans tillbedjare memorerar fromt oräkneliga vitsar, men roar sig ganska krampaktigt.

Olem dyrkas nästan uteslutande i Mercana. Det sägs att mercanerna från början hittade Olem i Melorgh, där han dyrkades som en sträng och ceremoniälskande gudom. Samtidigt som denna tidiga Olemdyrkan långsamt försvann i Melorgh, uppdaterades och populariserades tron i Mercana. På senare år har dock en ny Mercana-influerad Olem-kult fått fäste i Melorgh och lyckats dra till sig ett märkbart antal dyrkande.

Glerkerna

Glerkerna är mytologiska bestar som är allmänt fruktade. En äter aska, en annan sörplar hjärnor, en tredje suger ut folks ryggmärg.

Melorghs tre makter

När folk inte vet vem eller vad de skall be till vänder de sig till Makterna – tre diffusa gestalter i form av en kvinna, en man och ett djur.

Pigi

Pigidyrkan straffas med döden i Melorgh. Trots det finns en liten kult.

För mer information: Melorghs Makter - en text författad vid Boszas Metafysiska Konservatorium.

Hemaquiel

Den Behornade har ett tjog tillbedjare i Melorgh, alla avhoppare från den Lysande Vägens kyrka.

Okranos

Okranos var en gång den gode gud som välsignat Melorgh med den renande och heliga varma källa som springer upp vid stadsklippans fot. Pukis präster utplånade hans kult. Hans gestalt var en gammal mans, med skägg av vitt skum och en dräkt av blått vatten; den vita dimman ovanför vattnet var hans andedräkt.

Hantverksguden - Gamle snabbhand

Hantverkets gud har många namn och gestalter i Melorgh, och hans välsignelser är också förbannelser. De som är alltför hängivna sitt hantverk blir till slut besatta av honom och glömmer både sina familjer, mänskligt tal och att ta hand om sina kroppar.

Skaparen

Melorghierna är rädda för den yttersta Skaparguden och undviker varje form av tillbedjan, då det kan dra hans uppmärksamhet till dem. Skaparen är väldig, fruktansvärd och obegriplig.

För mer information: Melorghs Makter - en text författad vid Boszas Metafysiska Konservatorium.

Tröskeltroll

Varje melorghiskt hushåll vaktas av ett osynligt väsen kallat tröskeltroll, som med sin stora osynliga klubba slår inkräktare i huvudet. Husens huvudingångar har en snidad avbild sittande över entren.

För mer information: Melorghs Makter - en text författad vid Boszas Metafysiska Konservatorium.

Himlens och Havets makter

Allt som har med himmel och hav att göra är ont, solen undantagen. Bakom regnmolnen sitter onda alver och kastar blixtar på Melorgh. Haven är fulla med osynliga demoner. Genom att bära svarta kåpor skyddar melorghier sig både mot skadligt solljus och mot himlamakternas spanande ögon. Alver som vandrar nere på jorden är inte nödvändigtvis onda, men alltid misstänkta. Stjärnorna är illvilliga makter som fjättrar melorghierna i onda livsöden, regnvatten ses som skadligt. Månarna, särskilt Raukhra, är värst av allt. Synen på snö är något kluven.

Nargiv – Den diamantögda spindeln

Nargiv skyddar gruvorna. Han visar var man kan gräva nya lönsamma gruvgångar utan att rubba Pukis perfekta ordning. Trots det vill ingen möta honom ensam i en mörk gruvgång.

Husgudarna

Ständigt nya gudar poppar upp i Melorgh, och de börjar ofta i ett enskilt hushåll, som just det husets beskyddare. Den som inte vet vad guden som bor i huset eller kvarteret heter, bör rannsaka sina drömmar för att ta reda på det.

Sfinxen

Nära den södra gränsen till Addiaska ligger en sfinx, tio gånger större än en vanlig sfinx, och sover framför en utsirad öppning ner i marken. Sfinxen kräver de som vill in på ett lösenord, och det är okänt om någon någonsin har släppts in, eller om alla har blivit uppätna. Melorghierna offrar mat till sfinxen, som i gengäld ger dem kryptiska svar på deras frågor om livet och universum.

Narkathoth

Narkathoth är den främste och farligaste av de demoner som i hemlighet tillbeds i Melorgh. Han härskar över en egen dimension och har horder av olika sorters tjänardemoner. Han kom i kontakt med Altor på allvar under Melorghs Fördärv. Då han har betydligt fler demoner än tillbedjare har han förbjudit sin kult att ta några som helst personliga risker, då de är hans främsta länk till Altor. Vidare har han lovat dem makt, rikedomar och en tillvaro som mäktiga demoner eller odöda efter döden. Åtminstone det sista löftet har han redan nu varit mycket noga med att uppfylla. Kultisterna är bundna av oheliga kontrakt som till och med den Lysande Vägens kyrka har svårt att lösa upp. De lokala svartfolken fruktar och lyder Narkathoth, men tillber honom inte.

Mörka kulter

Konkurrensen mellan kulter har ibland lett till skrämseltaktik om allmänhetens intresse, vilket i sin tur har gjort att vissa gudar dyrkas i Melorgh som är synnerligen grymmare och mer krävande varianter på sina ursprung. De är fruktade och därför mäktiga, mer så än de officiella religionerna. Bosza och Lysande Vägen är mycket fientligt inställda till de här kultisterna, och skickar ut hemliga expeditioner för att ta kål på särskilt farliga kulter. Vissa har tempel som alla undviker eller som ingen talar om eller så är de helt enkelt bokstavligen nergrävda i underjorden. Vissa, som Narkathothkulten, tillber verkliga utomvärldsliga monster. Det ryktas dessutom om underjordiska sällskap som hyllar dödsgudinnan Ereshkigal och Pazuzu, sydanvindens demon. Det har i grannstaterna förekommit rykten om att sådana melorghiska kulter ibland idkar människooffer.

Även melorgher som inte gillar dessa mörka kulter inser att de är där för att stanna och att det därför inte är vist att reta upp dem. De kan ofta därför välja att ta deras sida mot utlänningar som lägger sina näsor i blöt.

Kultur

Melorghiernas stora tur

Kulturell och religiös bildningsresa många melorghier beger sig ut på.[16]

Ur boken ”Till mina efterträdare; Klomellien, dess städer och hur de ska vinnas” av kerisgass Ozymandias (ej publicerad).

”Melorghierna åker kors och tvärs över Klomellien till fler pilgrimsmål än ni kommer att kunna hålla ordning på. Oundvikligen kommer våra anhängare att vilja, eller känna sig tvungna att, besöka platser vi helst skulle se att de undvek. Detta är inget vi ska bråka om eller försöka avskaffa med straffpredikningar. Förklaringen är enkel; även om privata pilgrimer förekommer så är deras månghövdade och långa pilgrimsfärder, deras så kallade stora turer, resultatet av ett kollektivt beslutsfattande där både troende och otrogna är involverade. Hågade män och kvinnor anmäler sig och godkänns sedan av stadens ledning, som också förväntar sig rapport om resultat och järtecken vid hemkomsten. En pilgrimsfärd är därför både till för den egna själen, för den egna storfamiljen och för stadens bästa, och är dessutom en eftertraktad belöning i form av en sorts semester.

Vad vi bör försöka göra är att skydda och stötta dessa pilgrimer så att de lägger mer tid och kraft på den Lysande Vägens pilgrimsmål och mindre på de olämpliga. Detta är ett arbete som bäst utförs ute på vägen, och det vore ett mycket bättre bruk av våra riddare än att slakta orcher och mercanska legoknektar. En hemvändande pilgrim tillbringar resten av året med att berätta historier för sin storfamilj, särskilt under vinterns dystra timmar. Då kan en hängiven Pukianhängare bli lyrisk i sina beskrivningar av katedralen i Addiaskas prakt eller Erfavels generositet och gästfrihet. Betydelsen av detta för vårt långsiktiga arbete behöver knappast påpekas.”

Kalender och högtider

Melorgh använder likt sin mäktiga granne Mercana Trakoriska kalendern och räknar åren enligt Arcivaliska tideräkningen.

Midvinternatt

• Firas 27 Nusin (13 Mörkmånad)

Sent på hösten iakttar, snarare än firar, melorghierna Midvinternatt, på vad de själva felaktigt hävdar är årets kortaste och mörkaste dag. Under Midvinternatt kommer de döda nära, och anhöriga, vänner och trosfränder måste se till att de inte kommer för nära, samt se till deras behov i den andra världen. Högtiden är extremt stressig, då alla springer runt för att offra, putsa, be och utföra ritualer, både vid gravarna och vid alla tempel vars gudar har det minsta lilla med döden att göra (melorghier tror ju att de dödas själar ambulerar mellan olika dödsriken). Nargiv och Frajir har det lugnt, medan Pukis, Ogims, Nerxims, Etins, Wotans, Morgucks med fleras präster är svårt överbelastade då de måste förrätta individuella ritualer för så många som möjligt. I skymningen smyckas husen med dödskallar och offergåvor av guld, sprit och sötsaker ställs ut, för på natten tillhör hela staden Nerxim och hennes präster och deras odöda.

Hela natten lång dansar, skriker och festar Nerxims präster runt utstyrda i skelettdräkter, medan stadens övriga invånare sitter instängda och darrar i sina hus. De enda som sover är ovetande utsocknes och en och annan slutkörd präst som inte ens skräcken kan hålla vaken. Prästerskapet vill demonstrera sin makt och går därför aktivt in för att skrämmas och hunsa de som vågar sätta sig upp mot dem. Då hälften av prästerskapet är nekromantiker har man en uppsjö otrevliga besvärjelser till sitt förfogande, och man backas dessutom upp av skelett, zombier och en och annan gast. Dörrar slås upp för de misshagliga, och prästerskapet våldsgästar de som gått dem emot under det gångna året. Det händer att folk dör av skräck, och varje år brukar åtminstone någon försvinna spårlöst. På senare år vilar skulden hos Nekropolis (Nerxims tempel utanför staden) starkaste vampyr, som tar tillfället i akt att röva till sig ett offer eller en ny tjänarvampyr, utan nerximiternas vetskap. Under morgontimmarna kånkar sedan zombierna hem alla offergåvorna till Nekropolis, och hela staden städar upp, pustar ut och försöker sova ikapp. Dagen innan Midvinternatt ägnas åt febrila förberedelser, och natten innan stryker nerximiter och odöda runt på gatorna för att sondera inför morgondagen.

De enda som trotsar Nerxims makt under Midvinternatten är Morgucks präster som också gör anspråk på att vara ”nattens herrar”, och konfrontationer med dödsoffer dem emellan förekommer. Mercanas skojare har också för vana att lura iväg folk man vill bli av med till Melorghs Midvinternatt. Särskilt zemniterna gillar att leda irriterande äventyrare på villospår, så att de plötsligt mitt i natten står konfronterade med skelett lastade med guld, en oemotståndlig frestelse för det genomsnittliga hyrsvärdet. Därefter visar sig tyvärr motståndet vara större än man först räknat med… [17]

Uggledagen

Firas när vårens första dunderuggla har siktats. [18]

Övrigt

Persongalleri

• Korab Stenfast (Melorghs Främste av Jorpagna]
• Ignat Saltkrona (Melorghs Främste av Mirg)
• Vorgal Voosch (guden Pukis överstepräst)
• Fran Madaraki (gudinnan Nerxims översteprästinna)