Altoriska djur

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bestiarium och varelsebeskrivning av djur från över hela Altor. En utgåva av denna bok finns i de flesta Bibliotek och lärda institutioners samlingar.

Beskrivning

  • Ämnen:
  • Språk:
  • Orginal:
  • Innehåll:
  • Avskrifter:

Diskussion och källmaterial: [1]

A

Aidnisk arbetshäst

Denna stora, starka och vanligen mörkt fuxfärgade arbetshäst med tilltaget hovskägg är en vanlig syn i vissa delar av Ereb. Den har rykte om sig att vara härdig och lugn. Hästens mankhöjd ligger runt 170–195 cm och dess vikt runt ett ton.

Aidnisk vinthund

Den aidniska vinthunden eller aidnisk hjorthund som den också kallas är en omåttligt populär hund bland adelsfolket. Den är runt 75–80 cm i mankhöjd och väger drygt 40–50 kg. Pälsen är gråfärgad och strävhårig. Som dess alternativa namn ger en fingervisning om så använder adeln denna vinthund till hjortjakt.

Akrogalisk jättebäver

Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.

Akrogalisk mördarstör

Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel. Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.

Akrogalisk stäppindrik

  • Hemvist: Akrogals stäpper.
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [2]

Mellanklassen bland indriker strövar fritt på de stora akrogaliska stäpperna öster om Kalmurri. De mäter 4–5 m i mankhöjd (tjurarna är mycket större än korna) men är mycket smalare än de övriga indrikarna. Stäppindriken är dock betydligt mer aggressiv än sina kusiner i Kamsun och Furgia och drar sig inte för att anfalla allt den känner sig hotad av. Lyckligtvis finns det få saker som kan hota den, undantaget människor och hippogriffer. Stäppindriken lever ensam med undantaget ko och diande kalv.

Akrogalisk stäpponny

Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.

Akrogalisk tamjak

Den akrogaliska domesticerade jaken är en korsning mellan jak och nötkreatur, men är mindre än den akrogaliska vildjaken. Vikten ligger runt 350–580 kg för tjurar och 225–255 kg för kor. Den något större vildjaken (Stort klövdjur) är däremot mycket sällsynt söder om Slimpaku, men vanlig norröver.

Alerisk björnhund

Detta är en massiv hund med tät päls där hanarna haren mankhöjd runt 70–80 cm och en vikt på 50–90 kg. Tikarna är något mindre. Den används mestadels som herdehund och som boskapsvaktande hund. Den aleriska björnhundens stora mod och försvarslust har också skänkt den dess namn, då djuret sägs kunna jaga bort även de vildaste slagbjörnar. Hunden är mycket självständig och tenderar att vara ytterst misstänksam mot alla utom sin herre.

Allmän vargdräpare

  • Hemvist: Påträffas i alla klimatzoner.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna myggliknande insekt utsöndrar ett gift som är dödligt för hunddjur. Innan hunddjuret dör drabbas det ofta av ett rabiesliknande vansinne, vilket har lett till attacker mot intelligenta varelser.

Ambiorm

Hemvist: Sandöknar i Soluna. Vanlighet: Sällsynt Denna sicksacksmönstrade, brunspräckliga giftorm är runt tre meter lång och förhållandevis kraftig. Den jagar mestadels gnagare och mindre ödlor om nätterna. Dagtid spenderar den i mörka hålor eller nedgrävd i sanden. Det händer ofta att ambiormen söker skugga bland tält och packningar. Det som gör ambiormen så anmärkningsvärd är att den verkar ha ett extra huvud där svansen skulle ha varit. Detta rör sig dock endast om en snillrik försvarsmekanism. Huvudet i svansänden är endast en broskliknande utväxt, men tillräckligt realistisk för att lura ormätande rovvarelser. Det extra ”huvudet” är extra effektivt då ormen ofta förflyttar sig över plan mark genom att ringla i sidled (likt vår egen världs Crotalus cerastes). Det finns dock ett fåtal legender och skrönor rörande äkta, tvåhövdade ormar. Dessa sägs vara avkomman av bisarra magiska experiment som ägt rum i en svunnen tid. Huruvida dessa äkta ambiormar existerar eller inte, må vara osagt.

Arkivariefågel

  • Hemvist: Träsk och sumpmarker i södra Ereb och Samkarna.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna vita, storkliknande fågel lever av att fånga små groddjur, reptiler och fiskar med sin sylvassa spetsnäbb. Fågeln är mest känd för att vara oerhört begeistrad i blänkande föremål. Dessa ”arkiveras” sedan i fågelns bo. Den gamla sägnen om berendierbonden Kåre som hittade en veritabel guldskatt i en arkivariefågels bo är känd runt hela östra Kopparhavet. Berättelsen sägs vara grundad på en sann händelse.

Askgrå tempelvarg

  • Hemvist: Arktiska/subarktiska Altor.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nomadiserande och arktiskt levande vargart är något större än genomsnittliga altoriska vargar och blir omkring 175 cm lång med en vikt runt 60–90 kg. Den jagar främst ren, myskoxe och tundrasvin. Artens namn kommer delvis av dess askgråa päls och delvis p g a vissa gamla skräckhistorier som cirkulerar i norr. I dessa sägs att en stor flock av vargarten attackerade flera missionärsutposter i norr och åt upp munkarna. I vissa versioner av berättelserna rörde det sig om en grupp Etinstrogna solmunkar från Magilre som grundat några utposter vid Orghins sydkust, i andra versioner sägs offren ha varit kafrilermunkar från Mereld. Det finns visst fog för skepsis angående berättelsernas sanningshalt.

B

Bardalon

Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar. Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.

Barkhare

  • Hemvist: Glesa lövskogar runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna gråbruna, nattaktiva hare med hängande öron och överdimensionerade framtänder har vanan att gnaga både bark och trädstammar. Den är ett gissel för folk med fruktträdsodlingar, då träden skadas svårt eller t o m fälls.

Barrslok

  • Hemvist: Täta barrskogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna myrsloksliknande, nordröna växtätare lever av tall– och granskott. Den blir runt 1,5 meter lång, exklusive svansen, och väger mellan 20–30 kg. Den är en superb klättrare och har en alnslång, hullingförsedd tunga. Barrsloken är mycket nyfiken men utforskar oturligt nog allt, inklusive folks kroppsdelar och dyrbarheter, med sin vassa tunga och skarpa klor.

Berendisk mjöhund

Den berendiska mjöhunden eller berendisk varghund som den ibland kallas är en stor, gråraggig vinthund som är vanligt förekommande bland adeln. Den mäter hela 80–90 cm i manken och väger drygt 50–70 kg. Hunden används främst vid jakt på varg och hjort. Den intensiva jakten på varg har dock nästan helt utrotat beståndet i Berendien. De sista berendiska vargflockarna finns numera i Erbulasbergen. Hemvist: Berendien, Jorpagna och Hynsolge. Vanlighet: Vanlig

Bergsponny

Denna lilla vildhäst lever i mindre flockar i karga bergs- trakter och har tvådelade hovar för bättre fäste bland klippor och prång. Djuret är extremt bångstyrigt och svårtämjt, men lyckas man har man ett starkt och uthål- ligt packdjur. Bergsponnyns vikt ligger på 200–270 kg. Mankhöjden är drygt 110–115 cm.

Blåfläckig rovpapegoja

  • Hemvist: Solunska djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Altors absolut största papegojart är en rovfågelnäbbad opportunist. Den har ett vingspann på drygt 1,5 meter samt en meterlång, kraftig kropp med en vikt av nästan 5 kg. Arten lever i stora flockar om ett trettiotal individer. Papegojan är hatad av folken som lever vid djunglernas rand, då flockar ofta attackerar och sargar getter och an- dra tamdjur. Det har även hänt att de har gett sig på barn och äldre personer.

Blågrå piggsvinspadda

  • Hemvist: Vid samkarniska vattendrag.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är en kraftig padda vars rygg är täckt av långa och mycket giftiga, piggsvinsliknande taggar. När den känner sig hotad blåser den upp sig till ett stort klot tre gånger sin vanliga dimension, likt en piggsvinsfisk. Detta får ryggtaggarna att sticka rakt ut, vilket avskräcker de flesta rovdjur och gör den synnerligen besvärlig att sluka.

Bondsyrsa

  • Hemvist: Slätter och annan öppen terräng i östra Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna köttiga insekt är känd för två saker – hur goda de är rostade samt den extremt höga stridulering (syrsans ”sång”) hannarna har när de kallar på honorna. Att stå nattetid mitt i ett fält av spelande bondsyrsor kan vara en nästan öronbedövande upplevelse.

Brandgul jättegräshoppa

  • Hemvist: Spridd över hela Altor (upp till tempererade klimatzoner).
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna art är fruktad och hatad bland Altors bönder då ofantligt stora svärmar förtär all gröda inom enormt stora områden (upp till 1000 km2). Svärmarna består då av flera miljoner jättegräshoppor. Ett exemplar av den brandgula jättegräshoppan kan bli nästan 3 dm lång.

Brokig dvärgzebra

  • Hemvist: Solunas savanner.
  • Vanlighet: Vanlig

Den brokiga, svartvitspräckliga dvärgzebran är en liten, nattaktiv växtätare, knappt metern över manken. Den lever i stora flockar om 20–50 djur och är känd för sin usla syn dagtid. Nattetid jagas de av lejon, dagtid av människor. Köttet är mycket välsmakande.

Brunfläckig jätteschakal

  • Hemvist: Savanner och slättmark, främst i Soluna och samkarniska Morëlvidyn.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nattaktiva asätare lever i små flockar om 6–10 djur. Dagarna spenderar de i jordkulor. I tider av svält kan dessa stora schakaler bli desperata nog för att anfalla småväxta humanoider, som tex ensamma halvlängdsmän, ankor och människobarn.

Brun jättekrokodil

Dessa köttätande bestar kan bli upp till sex meter långa och väga in runt 1 ton. Deras väldiga bepansrade kroppar är brunaktiga och svåra att upptäcka i de grumliga sumpvatten och dyiga träsk de har som hemvist. De äter i princip allt de är stora nog att döda.

Brunstrimmig hjort

  • Hemvist: Öppna skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna hjortart jagas p g a sitt ytterst delikata kött. Den rentutav skoningslösa jakten på den brunstrimmiga hjorten har dock gjort arten mycket aggressiv. Flertalet oförsiktiga jägare har mött sitt öde i form av den brunstrimmiga hjortens framåtriktade, vassa horn.

Brun änkemakerska

Detta är en av östra Kopparhavsregionens absolut giftigaste jaktspindlar. Den är inte särskilt aggressiv men däremot vanlig i kusttrakter där den gömmer sig bland stenar, tång och klippor.

Bäckbjörn

Denna dvärgbjörn blir metern lång och väger blott 30–40 kg. Utseendemässigt uppvisar den vissa drag som skiljer den från de storväxta fränderna. Pälsen är korthårig och gråblå, öronen är långa och spetsiga och dess framtassar har mycket korta klor vilket gör dem extremt smidiga, i klass med utterns. Den är dessutom en mycket god simmare och klättrare. Bäckbjörnens föda består till 99% av fisk, sötvattens- kräftor, bär och annan växtlighet. Detta, tillsammans med artens beskedlighet till sinne och yttre, gör att den har blivit populär att tämja. Det är krävande, men lyckas man har man ett mycket trofast husdjur.

C

Caddisk solstjärna

Bild: [3]

Den caddiska solstjärnan är mycket sällsynt och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till en aln i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som vidrört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Caddoponny

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Vanlig

Caddoponnyn används precis som den caddiska dvärgelefanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter och en vikt runt 150–250 kg. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark (kan dra dubbla sin egen vikt) och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.

D

Dalkermussla

  • Hemvist: Caddos kuster.
  • Vanlighet: Vanlig

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade, något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marine- ras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Dalkisk stridsfalk

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [4]

Den dalkiska stridsfalken är en medelstor rovfågel med 1,6 meters vingspann, en vikt runt 2 kg och en kropps- längd på drygt 60 cm. Den har ett mycket utpräglat revirtänkande och anfaller utan minsta tvekan alla falkar, stridsfalkar som van- liga, som närmar sig den. Vanliga falkar har sällan en riktig chans och försöker fly så fort en stridsfalk närmar sig. Om den dalkiska stridsfalken får tag på den andra fågeln dödas denne oftast omedelbart. Strider stridsfalkar emellan slutar inte alltid med döden. Om en stridsfalk är för skadad försöker den oftast fly undan för att aldrig återkomma till platsen. Under parningssäsongen släpper hanarna in honor nära sig för att kunna uppvakta dessa. Honorna däremot är inte alltid lika pigga på att låta sig uppvaktas, utan kan ibland attackera hanen. Om uppvaktningen lyckas håller de oftast ihop hela livet. Den dalkiska stridsfalken anses vara väldigt svårtämjd, men lyckas man så har man en särdeles effektiv jaktfågel.

Demonkatt

Dessa fruktansvärda kattdjur verkar endast existera i Gormowacs skog i Hynsolge. Denna mystiska och mörka skog skys av folk i allmänhet. Legenderna säger att under Tredje konfluxen så slog någon form av ond himlakropp ned i skogen, och perverterade och förvred skogens flora och fauna. Detta skulle isåfall kunna förklara demonkatternas monstruösa utseende. De liknar förvuxna vildkatter i lejonstorlek, med tätsvart päls, helt mjölkvita demo- niska ögon samt klor och huggtänder likt knivar. Demonkatten är en nattlig effektiv dråpare med starka territoriella instinkter. Den hyser ingen större fruktan för människor eller andra intelligenta varelser. Allt i dess revir betraktas som potentiell föda och den jagar främst ge- nom att ligga i bakhåll vid den hemsökta skogens vattendrag. Sina mjölkvita ögon till trots så har den ett väldigt gott mörkerseende. Dagens ljusa timmar spenderar demonkatten sovande i grottor, jordkulor och andra mörka håligheter. Vanligt- vis är den en ensamlevande jägare, men kan även påträffas parvis om man har otur.

Divrahingst

  • Hemvist: Kardien.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kardiska divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även upp- skattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte ett hårstrå på kroppen som blekts i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Drinn

Bilder: [5], [6]

Drinnen är ett besynnerligt träsklevande rovdjur som numera endast tycks existera i det kardiska Marsklandet. För några sekel sedan fanns det även en mindre grupp drinner i zorakiska Grimmaniträsket, men dessa tros ha dött ut. Lärde vid Lycéeplan diskuterar fortfarande om drinnen är en sorts reptil eller om den har något slags släktskap med de aidniska klövdjuren. En drinn är en massiv fyrbent best, 75–100 cm över manken och med en kroppsvikt runt 150 kg. Dess kropp är mörkt färgad och täckt av hårda silverskimrande eller kopparglänsande fjäll. Huvudet, undersidan av kroppen och benens baksida saknar dock detta naturliga fjällpansar. Den har stora pälsklädda öron och dess klövar kan spärras ut för att underlätta förflyttning över sank mark. En drinns meterlånga svans slutar i en triangulär benspets med sylvassa kanter. Lärde hade länge trott att drinnen var en fridsam växtätare, då exemplar setts smaska på allsköns grönska. Denna uppfattning kom dock att revideras rejält under den aktade mandelmunken och faunologen Ebrars exkursion i marskerna på 500-talet e.O. Ebrar hade bestämt sig för att närma sig ett till synes sävligt exemplar med en näve växtlighet, och detta okloka drag resulterade i att drinnen en kort stund senare sågs mumsa glatt på både blisterbär och den lärde mannens avbitna fingrar. Sanningen är den att drinnen endast äter växtlighet för att underlätta uppstötningar. Den är en aktiv dagjägare som tar små och medelstora byten som t ex fisk, gnagare och hjort. Den kan se sävlig och fredlig ut, men är en etrig och aggressiv rovvarelse som mycket väl kan anfalla intelligenta varelser som klampar in i dess revir. Dess spjutliknande svansände används då som ett formidabelt vapen och den kan utdela kraftfulla bett med sin rovdjursgarnityr. Drinnen lever vanligtvis parvis och är extra oberäknelig under brunst och när paret har nyfödda ungar.

Durenbergare

  • Hemvist: Runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna stora kallblodshäst är framavlad enbart för tungt arbete inom t ex jord- och skogsbruk. Den är en utomordentlig draghäst, stark och massiv till kroppen och sävligt lugn till sinnet. Durenbergaren är oftast brun, rapp eller fuxfärgad. Ett fullvuxet exemplar mäter 160–180 cm i manken och väger runt 900–1000 kg.

Dvärgolifant

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [7]

Den mycket egendomliga dvärgolifanten härstammar troligtvis från Efaro och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är arten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då de knappast står att finna i övriga Ereb så får de ofta stor uppmärksamhet från utlänningar. Dvärgolifanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter och används som drag- och lastdjur på grund av dess styrka. Dvärgolifanten är fredligt sinnad, och slåss väldigt sällan. I normala fall flyr ett av dessa djur då det känner sig hotat, men om djuret är trängt kan det hända att det försvarar sig. Det finns inga vilda exemplar på Caddo, utan samtliga är tamdjur. Det vilda beståndet av dvärgolifant som finns i Efaros djungler är starkt hotat av utrotning p g a den skoningslösa jakten. Dvärgolifanten är för övrigt besläktad med elefantinen, men är växtätare och därmed betydligt fredligare.

Döderdansargroda

Döderdansargrodan har fått sitt namn p g a de konvulsioner dess extremt starka gift orsakar innan offret dör, starkt påminnande om en bisarr dödsdans. Denna rödfläckiga groda med sitt giftiga kroppssekret eftersöks ständigt av diverse mördarkulter och betingar extremt höga priser. Lyckligtvis är arten sällsynt, med sin enda hemvist i Morginnerskogens mörka och otillgängliga djup.

E

Eldgeting

  • Hemvist: Grottor och håligheter över hela Altor
  • Vanlighet: Ovanlig

Dessa getingar ser ut som vanliga getingar men är utrustade med bioluminiscens, ett svagt brandgult sken som används för att locka byten. Eldgetingar har alltid sina kolonier i underjorden, vanligtvis i kalkstensgrottor. Deras stick är lindrigare än ett vanligt getingstick, men om man t ex förstör ett bo, så attackerar hela kolonin. Då kan deras stick utgöra en fara.

Eldstumme (se nedan)

  • Hemvist: Nargurs skogar.
  • Vanlighet: Vanlig

Insektens bioluminiscens skänker den ett svagt rött sken om natten. Dess namn kommer av att den lätt tar miste på fingerliljor och människohänder. När den väl sitter på ens hand så kan man använde insekten för att lysa upp vägen framför sig. Skenet motsvarar en glödande fackla och har runt en halvmeters radie.

Elefantin

Magilre är hemvist åt två arter av elefantiner. Såvitt de lärde vet verkar det flacka landet vara de besynnerliga rovvarelsernas enda naturliga hemvist. Den vanliga elefantinen, som till utseendet liknar den caddiska dvärgelefanten, påträffas i stäpplevande flockar om uppemot 30 djur (båda hanar och honor). Flockar bestående av den flyfotade elefantinen däremot påträffas endast bland träsket Efronzinks sumpgölar och förrädiska gungfly. Den flyfotade elefantinens fötter är försedda med långa tår som den kan spärra ut för att lättare ta sig fram i den svåra terrängen. Vad som kan komma som en obehaglig överraskning är att båda arterna är utpräglade rovdjur, det avlägsna släktskapet med den altoriska dvärgelefanten till trots. En enskild elefantin är knappt mer än metern i mankhöjd men då en flock anfaller, så slits de flesta bytena snabbt itu under vilt trumpetande.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten lever i de caddiska Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Enhornsbuffel

  • Hemvist: Furgia
  • Vanlighet: Vanlig

Denna enhornade, domesticerade buffel förekommer vanligtvis som dragdjur inom det furgiska jordbruket. Enhornsbuffeln är stark, uthållig och saknar temperament överhuvudtaget. Vilda exemplar existerar inte i Furgia längre, men möjligtvis finns arten i inre Akrogal. Buffeln är ungefär av samma storlek som en vanlig oxe från Ereb.

F

Flodgjuse

Flodgjusen lever av allehanda fisk som den fångar i stillaflytande djungelfloder. Fågeln spanar efter byten genom att ryttla, dvs stå stilla i luften med hjälp av snabba vingslag. Därefter störtdyker den och fångar fisken. Bland samkarnas folkslag är det vida känt att man bör vara extra försiktig med dopp i floder där man kan skåda flodgjusens jakt. Detta eftersom dess absoluta favoritbyte är den samkarniska pirayan.

Forgya

  • Hemvist: Vanligtvis varmare hav. Forgyor har dock påträffats så långt norrut som Faltraxbukten.
  • Vanlighet: Ovanlig

Forgyor är något så ovanligt som stimlevande, köttätande flygfiskar. De påträffas vanligtvis ute på de stora haven i stim om 40-300 fiskar, men har även skådats betydligt mer kustnära. Forgya är det namn som används i de flesta joriska kulturerna, men rovfisken går även under namnet Dödsfisk i andra kulturer. Fisken är silverfjällad och långsmal, runt 30 cm lång. Dess käkar är utrustade med pirayaliknande garnityr. Men det som utmärker forgyan mest är dess överdimensionerade bröstfenor med vars hjälp den kan glidflyga över vattenytan. Den nyttjar havets uppvindar och har förmågan att glidflyga upp till 100 meter åt gången på upp till sex meters höjd ovan vattenytan. Många fiskare hävdar att forgyan använder sin glidflygning för att attackera byten ovan vattenytan, men detta är felaktigt då glidflygningen är till för att undvika större rovfiskar. Ett stort stim flygande forgyor kan dock innebära vissa problem för sjöfolk som befinner sig i mindre eller låga båtar. Ett riskmoment är att forgyorna dras till ljuskällor. Detta faktum är välkänt bland infödingsfiskare i Paringuabukten som fiskar forgyor med facklor och nät uppspända ovanför vattenytan. Känner man inte till detta kan en lanterna eller fackla ombord göra att man plötsligt kan få hund- ratals forgyor med smattrande rovkäkar i båten. När en sådan situation är över är det bäst att man kontrollräknar fingrar och tår. En annan orsak till oro är att ett glidflygande stim forgyor är tecken på att det finns en eller flera långt större rovfiskar i närheten. Stora hajar och sjöormar kalasar gärna på forgyor. Ett stim forgyor i sig kan också utgöra en fara om man befinner sig i vattnet och blöder. De dras till blodlukten. Normalt äter de mindre fiskar, men har blivit ökända för att ha rensat förlista sjömän till benen.

Furgisk jätteindrik

  • Hemvist: Furgiska stäpper (i vilt tillstånd).
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [8]

Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets ålder hade man tämjt dessa kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 7,5m och vikt på 10–20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till ett dödlig enhet på slagfältet. Att få detta jättedjur komma dundrande emot sig är något som får både mark och knän att skälva. Indrikar används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur (kor) och krigsdjur (tjurar). Dessa massiva bestar kan vanligtvis ses vandrande längs landets karavanleder och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare.

Furgisk lejonhund

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Vanlig

Den furgiska lejonhunden, eller dahman på furgiska, finns i flera sorter – allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.

Furgiskt fullblod

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Sällsynt

Framavlade av akrogaliska stäpponnier är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trots sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar. Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (ryttaren får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom). Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras oftast med ett huvud.

Furgisk vinthund

  • Hemvist: Furgia.
  • Vanlighet: Vanlig

Den furgiska vinthunden, eller Fahman på furgiska, är likt alla vinthundar slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trots detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är hunden ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahma på gården och de avbildas ofta på väggmotiv. Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter. Pälsen är ofta vit med blonda aningar.

G

Giftig kameleontpadda

Detta är en förhållandevis stor padda vars tio tums långa, klibbiga tunga är försedd med ett starkt paralyserande giftsekret. Paddans mest fantastiska egenskap är dock dess kameleontlika förmåga att smälta in i sin omgivning, tack vare sina kromatoforer. Dessa är celler som innehåller pigment och är ljusreflekterande.

Gigantisk betraktare

Denna havslevande, enorma och planktonätande fisk har fått sitt namn av sin tendens att sticka upp det massiva, benbepansrade huvudet ovanför vattenytan när den nyfiket vill utforska något. Enligt vana fiskare kan detta beteende pågå under flera minuter, vilket gör den till en attraktiv fångst. Den stora mängd kött en gigantisk betraktare ger brukar ofta torkas, och anses som en delikatess. Den gigantiska betraktaren är för övrigt närbesläktad med den fasansfulla pansarfjälliga slukaren, som också jagar sin dumtröga kusin. Detta gör fisket av gigantiska betraktare till en stundtals farlig syssla, då man aldrig kan vara riktigt säker på vilken av de närbesläktade arterna som är på väg upp till vattenytan.

Gingho

Detta är en vargart som påträffas på Evlerslätten i Lhassu (Nidland) och på de akrogaliska slätterna. En gingho är något mindre än en vanlig erebisk varg och har ett längre och smalare huvud. Den är senigt byggd, har gråbrun raggig päls och långsmala ben. På Evlerslätten i synnerhet innebär vargarten ett stort problem för boskapsuppfödare, fåraherdar och bönder, då den gärna tar boskap som får och getter. Endast större, utsvultna ginghoflockar kan innebära ett hot mot större humanoider, då vargarna är ganska skygga djur om de är fåtaliga. Ginghovargarna jagar mestadels på nätterna och har mycket gott mörkerseende.

Glashavsål

  • Hemvist: Glashavet.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna jättelika darrål har endast påträffats i Glashavet. Arten är mest känd p g a de döende exemplar som flytit i land vid Sombatzes kust. Den kan bli 11 meter lång och uppnå en vikt på nästan 300 kg. Längs dess kropp finns elektroreceptorer som känner av de svaga elektriska signalerna från de fiskar den tar som byten. Dess svans är en enda stor muskel där den alstrar elektricitet. Med denna formidabla jakt– och försvarsmekanism så avskräcker den de flesta rovfiskarna. Ålens elektriska försvar är starkt nog att i extrema fall orsaka hjärtstillestånd och omedelbar död. En vältränad individ med en stor portion tur kan klara sig, men medvetslöshet kan naturligtvis leda till drunkning om personen är i vattnet.

Glasmanet

Dessa brännmaneter har upp till 13 meter långa fångsttrådar med giftförsedda nässelceller. Giftet kan döda en vuxen man på bara någon minut, vilket gör glasmaneten till en av Altors absolut giftigaste varelser. De påträffas endast i tropiska och subtropiska vatten, där de driver med strömmarna i hundratal.

Gravplundrarråtta

  • Hemvist: Östra Ereb och Akrogal.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna lilla gnagare påminner om en vanlig svartråtta till utseendet. Kroppen är drygt 15 cm lång och svansen är lika lång som dess kropp. Gravplundarråttan är en allätare som påträffas i stora flockar. Namnet kommer av att de är oerhört vanliga i gamla katakomber, kryptor och gravvalv där de äter allt de kan – allt utom metaller och stenföremål förtärs av de glupska små djuren.

Grottbjörn

  • Hemvist: Bergstrakter i tempererat klimat. Speciellt Kardbergen är kända för att vara hemvist åt grottbjör- nar.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna grottlevande björn är fruktad av folk som bor i Altors bergsregioner. Hanarna är bjässar med en snittvikt på 400–500 kg, en mankhöjd på drygt 1,5 meter och en kroppslängd runt 2,7 m. Honorna väger ungefär hälften så mycket som hanarna. Den liknar i mångt och mycket vår världs utdöda grottbjörn, Ursus spelaeus, och söker sig ofta till naturliga kalkstensgrottor. Grottbjörnen är en allätare.

Grotthyena

Grotthyenorna är fruktade rovdjur som påträffas i tempererade klimatzoner och ännu längre norröver. Grotthyenorna är större än sina solunska artfränder, har längre ben och mäter metern i manken samt har en vikt på 80– 130 kg och en kroppslängd runt 1,5 meter. De lever och jagar i flockar om 10–25 djur, men äter också as. Grotthyenornas vanliga bytesdjur inkluderar ullhårig noshörning, vildhäst, vildsvin, hjort, höglandsmammut och nargurer. Som artens namn ger en hänvisning till så har de sina bohålor i naturliga grottor.

Grå bergspanter

Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas och Solunas stora kattdjur. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång, med en mankhöjd på 80 cm och en vikt runt 100 kg. Den är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. Bergspantern har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. En grå bergspanter anfaller vanligtvis inte vuxna människor om den inte känner sig hotad eller om dess revir kränks, men det har hänt att barn och småväxta var- elser som ankor fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.

Gråfläckig rovsparv

  • Hemvist: Skogar på Nivralerna.
  • Vanlighet: Sällsynt

Dessa små men fruktade rovfåglar attackerar i aggressiva svärmar om 20–100 fåglar. Normalt sett så ger de sig på andra fåglar och smådjur med sina vassa, tandade näbbar. Stora svärmar kan dock utgöra en betydande fara för större varelser. Det är känt bland invånarna på Nivralerna att sådana svärmar t o m har lyckats döda och rensa oxar. Attacker mot människor och boskap verkar alltid ske innan tider av storm, åska och under extrema värmeböljor, precis som om laddningen i luften orsakar ett sjukligt aggressivt beteende hos fåglarna. Detta är också något som är vida känt bland invånarna. En varelse som blir attackerad av en rovsparvssvärm utsätts för skador beroende på exponeringstiden. Decimeras svärmen med en tredjedel eller mer så drar den sig normalt undan.

Grön kärrvråk

I likhet med kaktusvråken så skiljer sig denna rovfågel från de flesta andra arter då den jagar i flockar om ett tiotal djur. Flocken sitter högt uppe i träden i träskområdet och spanar efter byten såsom ormar, grodor, gnagare och andra mindre däggdjur. Det har även förekommit att flockar med grön kärrvråk har tagit större skadade, sjuka och gamla däggdjur. Det är däremot okänt om fågelarten har attackerat intelligenta humanoider.

Grönspräcklig jättepadda

Detta är ett veritabelt monstrum till padda med en kroppslängd av en meter och en vikt runt 20–30 kg. Jättepaddan är brunspräcklig och har ett grönfärgat kamouflagemönster på ryggen. Dess huvud är täckt av hårda fjällplattor. Den är ett synnerligen aggressivt rovgroddjur som äter allt den förmår att fånga, inklusive mindre fåglar, däggdjur och reptiler. Jättepaddan kan lätt lokaliseras via dess högljudda kväkningar som dränker de flesta andra ljud inom ett par hundra meters radie.

Guldfjäril

  • Hemvist: Bergstrakter i östra Ereb.
  • Vanlighet: Extremt sällsynt

Detta är stora fjärilar (hela 8 tums vingbredd) med vingar som ser ut att vara av renaste guld. Rykten går om att de lägger sina ägg i närheten av guldådror, vilket har fått vissa dvärgklaner att försöka föda upp fjärilarna i fångenskap, dock utan större framgång.

Gul gapskrake

Dessa stora, gulfjädrade skrakar lever i skränande kolonier på långt över tusen fåglar, ofta vid otillgängliga och branta havsklippor. De fångar småfisk med sina långa näbbar men är också kända för att vara väldigt aggressiva mot besökare (t ex klättrande rollpersoner) vid häckningklipporna.

Gulryggig giftiller

  • Hemvist: Skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den gulryggiga giftillern är ett drygt 70 cm långt mårddjur som jagar skogsmöss, råttor, kaniner, reptiler, grodor, sorkar, hermerliner och insekter. Vad som skiljer den från vanliga illrar, förutom den gulstrimmiga ryggteckningen, är att dess saliv är giftig (ett förhållandevist starkt hemotoxin).

Gulryggig latmask

  • Hemvist: Floder i Samkarna.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är en mycket giftig (nervgift) men liten vattenlevande orm som påträffas i samkarniska floder. Namnet kommer av att den blickstilla flyter med strömmen likt en pinne när den jagar. Dess rygg är dock knallgul för att skrämma bort rovfåglar.

Gulskinande ögonstingare

  • Hemvist: Nära vattendrag i tropiska regnskogar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Den här otäcka, nattaktiva insekten påminner om en troll- slända och är känd för att attackera ögonen på folk och fä när den känner sig hotad. Den gulskinande ögonstingaren är beväpnad med ett gift som i värsta fall kan orsaka yrsel och t o m temporär galenskap. Insektens namn kommer av att dess bioluminiscens – den lyser med ett svagt, gulaktigt sken i mörkret.

Gyllene glada

  • Hemvist: Bergstrakter i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den gyllene gladan är en av de allra största arterna bland gladorna och uppnår samma storlek som en kungsörn. Fågeln har guldskimrande fjäderdräkt (därav artnamnet) och kluven stjärt. Den är en opportunist som lever av småfåglar, fisk, mindre däggdjur och as. Den gyllene gladan ses ofta sväva på termikvindar när den spanar efter byten. I södra Ereb är det på modet bland förmögna adelsmän att träna denna glada som jaktfågel. Detta har gjort att fågeln betingar höga priser på marknaden. Dessvärre är den dock väldigt svårfångad, sällsynt samt lever i otillgängliga bergstrakter.

Gärdsgårdspipare

  • Hemvist: Öppna, glesa skogar i Ereb (2).
  • Vanlighet: Ovanlig

Gärdsgårdspiparen är en liten brunbrokig lärka som lever av insekter och frön. Den har en uthållig och ryttlande sångflykt. Fågeln är känd för att vara förhållandevis orädd och nyfiken på andra varelser, vilket gör att man lätt kan få sällskap av en gärdsgårdspipare som flyger cirklar ovanför en med ett evigt drillande. Alla försök att smyga sig på någon kommer garanterat att misslyckas så länge man har sällskap av denna luftburna lilla krabat.

H

Huelerponny

Denna mindre ponny används av småfolk kring hela Kopparhavet till både arbete och ridning. Rasen är stark, lugn och uthållig. Mankhöjden ligger runt 110–120 cm och kroppsvikten på 230–300 kg. Huelerponnyn är vanligen rapp, fuxfärgad, black eller brun.

Härmtrana

  • Hemvist: Våtmarker i norra Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna stora, vita trana är en allätare med en alldeles enastående förmåga att härma andra läten. Fågelns kött är för övrigt en dyr, uppskattad delikatess.

Hästbane

Hästbanen är en bromsliknande, eusocial insekt vars kolonier påträffas i underjordiska nästen, t ex övergivna gryt och mullvadsgångar. Dess gift är endast dödligt för hästar och andra hovdjur.

Höglandshäst

Höglandshästen är en vanligt förekommande ridhäst bland norra Erebs och Akrogals nomadfolk och barbarer. Den är känd för sin explosiva energi. Hästrasen har även importerats till Kardregionen. Hästens kroppsvikt varierar mellan 420 och 500 kg och mankhöjden ligger på 150–170 cm. En höglandshäst är vanligtvis black, brun eller gulbrun (bork).

Höglandsmammut

Dessa massiva, raggtäckta djur har en matchvikt runt 6–8 ton, en mankhöjd runt 3–4 meter och en kroppslängd på ca 5–7 meter. Öronen är mycket mindre än de solunska olifanternas, men höglandsmammutens böjda betar är desto mer imponerande, uppemot 5 meter långa.

Höglandsvildfår

Höglandsvildfåret är känt för sin täta, vackert silverskimrande päls. Det har gjorts smärre försök att fånga och domesticera det storväxta vildfåret, men då arten både lever i svårtillgängliga bergstrakter och baggarna är extremt aggressiva så har detta i stort sett misslyckats. Baggarna väger upp till 220 kg, har en mankhöjd på drygt 1,3 meter. Deras horn är meterlånga med en spännvidd på 1,3 meter.

J

Jamarin

Denna välkända, eleganta ridhäst kan sägas vara något av en hynsolgisk symbol och figurerar t o m i Jamarunds vapen. Den muskulösa hästrasen avlas främst i norra Hynsolge men dyrbara avelshingstar exporteras till hela östra kopparhavsregionen. Jamarinen är hetlevrad, snabb, smidig och kraftfull. Den mäter drygt 155–170 cm i manken och väger ungefär 450–550 kg. Jamarinerna är vanligtvis bruna, fuxar, rappa eller skimmelfärgade.

Jorpagnerpudel

Rasen används ofta av fiskare i vattenrelaterat arbete, såsom att simmande hämta redskap och liknande. Dess goda vattenförmågor gör den också populär som vattenhund vid exempelvis jakt av sjöfågel. Vid jakt och krig brukas den inte sällan för att apportera pilar. Svarta pudlar anses inom vissa magiska sfärer stå närmare de demoniska planen varför den ofta används som symbol för demoner och/eller demonologi.

Järnkarp

  • Hemvist: Floder och sjöar i Klomellien.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna flodlevande fisk kan bli manslång och då väga runt 50 kg. Järnkarpen är en skygg allätare som äter bottensediment och vattenväxter, skaldjur och plankton. Unga fiskar jagas av diverse rovfiskar och vadarfåglar. Järnkarpen sägs kunna bli riktigt gammal. Den beryktade, gigantiska järnkarpen Gammelvrid sägs hålla till i Maure väster om Sanzas och sägs vara över 80 år gammal. Sanzas halvlingar har en årlig Feskefest där de försöker fånga den legendariska fisken, men hitills har ingen lyckats. Köttet är hyfsat aptitligt och järnkarp i alla dess former är populära inslag på gästgiverimenyerna runtom Klomellien.

Jättebålgeting

Akrogals och kanske hela Altors giftigaste getingsort kan bli fyra tum mellan vingspetsarna. Det starka giftet angriper nervsystemet och kan även ge upphov till vävnadsdöd.

Jättemungo

Den nattaktiva samkarniska jättemungon blir nästan 2 meter lång och väger runt 40 kg. Den äter mest grodor, ormar, små ödlor och insekter.

K

Kalkustkrabba

Denna rödspräckliga jättekrabba når en benlängd på nästan 4 meter från klo till klo och väger då runt 20 kg. Dess kraftiga ryggsköld blir runt 40 x 40 cm stor. Kalkustkrabban lever normalt på större djup, men lägger sina ägg vid kusten. Den är tämligen aggressiv och kan lätt knipsa av fingrar och tår.

Kalmurrisk vildåsna

  • Hemvist: Kalmurriska stäpper och högland.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna vildåsna, även kallad honager, lever i stora hjordar uppemot 400 djur. Hjordarna består av ston, deras föl samt ungdjur av båda könen. Hjorden leds ofta av en gammal matriark. Hanar vandrar ensamma under sommaren och i små grupper vintertid. Åsnan lever av olika grässorter och andra växter som finns på Kalmurris stäpper och högland. Kroppsligt sett är arten lite större än en vanlig åsna och aningen mer hästlik. Den har dock kortare ben än hästar. Kroppslängden är runt 2,1 meter, vikten är på 280–300 kg och mankhöjden på drygt 1,4 meter. Om sommaren är de fuxfärgade men blir mörkare under vintern. Den kalmurriska vildåsnan är välkänd för att vara synnerligen svårtämjd och aggressiv till sinnet. De stora hjordarna är dessutom kända för att forma hårdsparkande försvarsringar mot varg och andra stora rovdjur. Alla historiska försök att domesticera rasen har i stort sett misslyckats.

Kamsunsk pansarhörning

  • Hemvist: Kamsunska djungler och stäpper.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kamsunska pansarhörningen är en avlägsen släkting till skogsindriken. Pansarhörningen är dock en enhornad noshörning. Den massiva växtätarens kropp skyddas av mycket tjock, gråbrun och veckad hud. Kroppslängden varierar mellan 3–4 meter, vikten mellan 1,5–2,2 ton och mankhöjden är på 1,4–2 meter (ca 5–7 fot). Pansarhörningen är en god simmare, har god hörsel och ett gott luktsinne, men usel syn. Detta gör att man ibland kan se stora hanar attackera träd i tron att de är fiender. Den kamsunska pansarhörningens horn kan bli alnslångt och sägs kunna utgöra en potent ingrediens i många läkande extrakt, salvor och alkemiska brygder. Det är också den största anledningen till att arten jagas i Kamsun. Den är dock långt ifrån ett lätt byte, då ensamma, storväxta hanar inte räds något.

Kamsunsk pansarål

Den kamsunska pansarålen kan uppnå en längd av hela 9 meter och en kroppsvikt på drygt 200 kg. Varelsen är namnet till trots ingen ål utan en marin jätteorm som påträffas i kustvatten såväl som i djupare floder. Dess kropp är boaliknande, men täckt av primitiva pansarfjäll.

Kamsunsk råttpanda

  • Hemvist: Kamsunska djungler.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna dvärgbjörn är av samma dimensioner som den lilla hynsolgiska bäckbjörnen. Utseendemässigt liknar den en bisarr korsning mellan en gråpälsad panda och ett överdimensionerat spökdjur. De stora ögonen ger den ypperligt mörkerseende. Den kamsunska råttpandan är ett är väldigt skyggt nattdjur som inte utgör något som helst hot gentemot rollpersoner. Artens kost består till 99% av bambuskott, frukt och insekter.

Kamsunsk skogsindrik

  • Hemvist: Kamsunska djungler.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kamsunska skogsindriken är den minsta i släktet. Knappt högre än 3 m i mankhöjd för korna och 3,5 m för tjurar är de inte större än en vanlig solunsk olifant. Skogsindriken lever i små hjordar på fyra till sex vuxna honor och två till sex ungdjur. Hjorden leds av en matriark. Ungdjuren är både tjurkalvar och kvigkalvar lever i hjorden men inga tjurar. När en tjurkalv mognar skickas han bryskt bort från hjorden och får klara sig själv för resten av sitt liv. Tjurar och kor träffas under parningssäsongen.

Kardisk jättehummer

Den kardiska jättehummern är egentligen en jättelik havsskorpion i stil med vår egen världs utdöda Jaekelopterus rhenaniae. Den kan bli upp till 3 meter lång, väga runt 100 kg och kan då ha alnslånga, spikförsedda griparklor. Denna bottenlevande best håller till i förhållandevis grunda kustvatten där den jagar fisk och skaldjur. Jättehummern är känd för att slåss aggressivt för sitt liv när den fiskas, och dödas lättast genom att man driver in en pik i dess lilla hjärna mellan ögonen.

Kardkrokodil

Kardkrokodilen är Altors mest nordrönta krokodildjur. Den har en mycket effektiv metabolism som avsöndrar mer värme varför den klara sig utan lika många timmars sollapande som sina sydliga kusiner. Den behöver dock äta betydligt mer och anses därför också som betydligt aggressivare. Den blir runt 3–3,5 meter lång och väger 200–300 kg. Det ryktas att marsklandets reptilliknande halvfolk lärt sig nyttja dem som jaktdjur.

Klomull

Denna gigantiska sköldpadda är något av ett unikum för den klomelliska regionen och har en plats i områdets fornhistoriska hjältesagor (där de har fått namnet av frihetskämpen Klomul). Det finns två arter av klomuller. Nordklomull (även maurisk flodklomull) är den vanligast förekommande arten och är sötvattenslevande. De tämjs regelbundet för att användas till flodtransporter och krigföring. Speciellt Triska är känt för sin mängd stridsklomuller. Sydklomullen, även kallad havsklomull, är mer sällsynt och föredrar det bräckta vattnet vid estuarier i Gryppas vik ( t ex vid Snoarkusten). Det är i princip okänt att sydklomuller har tämjts. Det enda kända fallet i historien var då Mercana attackerade Addiaskas havskust med stridstränade exemplar. Som tidigare nämnts uppnår dessa fruktansvärda sköldpaddor gigantiska mått. Ett fullvuxet exemplar har en kroppslängd på 10 meter och en vikt omkring 30 ton. Avståndet mellan simfenorna på en sådan best ligger runt 12 meter. Det starka skalet på en klomull är stort nog att bära ett fastsurrat stridstorn av tjärat trä med 6–10 båg- och armborstskyttar och en klomullförare. Klomullerna blir oerhört gamla och sägs kunna uppnå en ålder av 250 år. Mercanas kände, gamle stridsklomull Bat’thuzar sägs vara bland de äldsta klomullerna i regionen med sina 200 år. Klomuller lägger sina ägg på grunda stränder i regionen. Det är också då de är som mest sårbara, men få landlevande rovdjur skulle få för sig att attackera något i klomullstorlek.

Kopparhavstumlare

  • Hemvist: Kopparhavets kuster och flodmynningar.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna trubbnosiga, delfinliknande tandval blir runt 1,5 meter lång och väger drygt 50 kg. Den lekfulla krabatens rygg är mörk och undersidan ljus. Kopparhavstumlaren lever av småfisk, mindre bläckfisk och kräftdjur. Den är en mycket snabb simmare (ca 55 km/h) och lever i små flockar om max ett tiotal djur. De använder ultraljud för ekolokalisering och kommunicerar med klickande och pipande läten. Kopparhavstumlare, eller maarsvin som de ofta kalllas, brukar överlag ses som ett gott omen bland sjöfarare som tappat bäringen, då tumlarens närvaro är tecken på att man befinner sig nära en kust. De är nyfikna och simmar gärna nära skepp och båtar. Det finns också de sjöfarare och fiskare som hävdar att tumlarnas läten och ultraljud skrämmer bort sjöormar. Detta får dock tas med en nypa salt. Sant är däremot att Kopparhavstumlare har tämjts och tränats av de mystiska, havsfarande sk gråalverna.

Kopparröd tusenfoting

  • Hemvist: Solunska djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna tolv tum långa enkelfoting har strax över ett tjugotal kopparfärgade kroppssegment försedda med ett benpar. Den är ett rovdjur som lever av groddjur, små ödlor, spindlar, möss och t o m fåglar och fladdermöss. Dess giftbett är inte dödligt för människan, men orsakar svullnad, feberfrossa, illamående och allmän svaghet under ett dygns tid.

Kornhermelin

  • Hemvist: Slätt- och åkermark i södra Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna ljusgula, korthåriga hermelin är uppskattad av södra Erebs bönder. Det anses tursamt att få besök av kornhermelinen i åkern då den jagar allehanda skadedjur. Till skillnad från vanliga, mer nordröna hermeliner så har den ingen vit vinterpäls, vilket också har skyddat arten från jakt.

Krumhornat jättefår

  • Hemvist: Bergstrakter i Cereval och norra Akrogal.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta stora vildfår uppnår nästan samma storlek som Höglandsvildfåret, men har tät,kolsvart päls. Det krumhornade jättefåret har bara påträffats bland Cer-bergens isolerade höjder, men sägs härstamma från norra Akrogals bergstrakter.

Kungsfasan

  • Hemvist: Akrogaliska grässlätter och glesa skogar.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna guldbruna och svartrödspräckliga hönsfågel blir dubbelt så stor som en vanlig akrogalisk fasan, dvs runt 1,4 meter lång och runt 7 kg i vikt. Den svarta, kilformade stjärten med dess 18 fjäderpennor utgör mer än hälften av kroppslängden. Kungsfasanen är känd för att vara ex- tremt skygg då den jagas ihärdigt. Den är dock inte en särskilt god flygare.

Kvarnstensfisk

Denna marulksliknande rovfisk kan bli upp till 3 meter lång och uppnå en kroppsvikt av 800 kg. Fiskens namn kommer av att den snärjer byten med tre tentakelliknande stjärtfenor och drar ned dem i djupet för att dränka dem. Den är allmänt fruktad av fiskare.

Köldvråk

Köldvråkar är mest kända för sin storlek (som en kungsörn), gnistrande vita fjäderdräkt och för att det är tämligen lätt att tämja och träna dem för jakt, vilket många nordliga folk har gjort. Fågeln lever mestadels av fisk, små däggdjur, sälkadaver och annat as.

Köttbitare

Bild: [9]

I djupet av det stinkande Juronaträsket och på de klippiga öarna som utgör arkipelagen Maminira me Delema så finns de fortfarande kvar och bidar sin tid – kolonier med de armslånga, köttätande jättegräshopporna som decimerade stora delar av Erebs befolkning och orsakade Jorpagnas fall under den Tredje Konfluxen.

L

Låglandsnöt

  • Hemvist: Hela Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Låglandsnöt är namnet på en av Erebs vanligaste nötkreatursraser. Denna idisslare är känd för sin oerhörda sävlighet och nästan fullkomliga avsaknad av självbevarelsedrift. Det finns otaliga historier där kor från rasen fortsatt att beta medan de ätits levande av rovdjurflockar.

Långbent brunvadare

  • Hemvist: Sumpmarker, marskland och floddeltan i Ereb.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna hägerliknande storkfågel är känd för sin sylvassa, långa näbb som den använder hätskt mot alla som befinner sig inom ett stenkast från redet. Brunvadaren blir omkring 150 cm hög, väger runt 5 kg och har ett vingspann runt 185–230 cm. Den lever av fisk, groddjur, små däggdjur och insekter. Vadarfågeln jagas ibland med hjälp av jaktfalkar som rent nöje.

Läderätare

  • Hemvist: I hem över hela Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna lusliknande skadeinsekt är nästan osynlig för det blotta ögat och lever av organiska material, såsom tyger, läder, pälsar, pergament, etc. De kan snabbt göra läderrustningar sköra och i värsta fall förstöra dem helt. De kan även ge sig på sovande varelser, där de suger i sig hudens vätska. De kan då lämna efter sig torr, sprucken hud och svidande småsår.

Löpmus

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Vanlig

Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt metern hög. Sitt namn har den fått från sin förmåga att springa oerhört snabbt på bakbenen. Den kan till och med löpa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt i stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.

M

Magillisk knähund

  • Hemvist: Magilre.
  • Vanlighet: Ovanlig

Liksom andra knähundar så är den magilliska knähunden oerhört liten till växten. Rasen är både kelgris och kuttersmycke bland magilliska adelsdamer och välsituerade kvinnor ur borgerskapet. Den ulliga, snövita pälsen brukar ofta uppvisa den traditionella lejonklippningen, allt för att den ska likna ett heraldiskt lejon i miniatyr. Den magilliska knähunden väger blott 3–6 kg och är lite mer än två tvärhänder hög.

Melukhisk långhårskatt

Den melukhiska långhårskatten är en väldigt lugn och beskedlig tamkatt med lång lejongul päls, runt ansikte och trubbig nos. Den är populär bland rikt folk, speciellt i Felicien. Kattrasen sägs ha kommit från Melukha ursprungligen, men avsaknaden av långhåriga vildkatter på ön gör detta föga troligt. Den väger 3–5 kg och har en mankhöjd runt 30 cm.

Morëlvidynsk ettersifon

  • Hemvist: Skogar och slätter i Morëlvidyn.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna giftorm liknar vår egen världs spottkobror och kan bli runt två meter lång. Ettersifonen kan försvara sig med att spraya sitt giftiga sekret (blodgift) med nästintill osviklig precision mot offrets ögon. Detta på upp till två meters håll. Kommer giftet i kontakt med ögon så kan det i värsta fall orsaka permanent blindhet. Den morëlvidynska spottormen kan också utdela potentiellt dödliga bett.

Mustelon

Detta storväxta men smidiga mårddjur har gyllenbrun päls, relativt långsmal kropp och ett kraftigt, spolformat huvud med små öron. Den kan bli nästan två meter lång, svansen inkluderad, och väga runt 50 kg. Djuret stammar ursprungligen från Akrogal, där den kallas vargiller. Mustelonen jagar främst vid gryning– och skymningstimmarna och är allmänt hatad och fruktad av herdar. Detta är mestadels p g a att den ofta verkar döda för nöjes skull. En fullvuxen mustelon kan döda upp till tjugo får i en enda attack. Den uppvisar dessutom en enorm fräckhet och stridslystenhet samt verkar sakna naturlig rädsla för människor. Mustelonen har t om anfallit ensamma vandrare. Det stora mårddjuret brukar anfalla ur bakhåll, och kan förfölja ett byte under långa sträckor innan den går till attack. Mustelonen är ett solitärt rovdjur och de enda gångerna man ser två musteloner tillsammans är när de har ungar ihop. De jagar då tillsammans tills ungarna är gamla nog för att klara sig själva. Mustelons bålda beteende har nästan fått legendstatus via folkliga berättelser. En vida känd sådan är hur kondottiären Galcervis anfölls av en mustelon mitt i sitt härläger under kampanjen mot Ilibaurien. Djurets mod och list ska ha imponerat kondottiären så till den grad att han lät fånga mustelonen levande och lät den tjäna som en läromästare under fälttågen. Det är även allmänt känt att Paratornas urbefolkning, skeckerna, brukar tämja musteloner för att använda dem likt jakthundar.

Mörkmaskad Kamsunerkatt

  • Hemvist: Kamsun.
  • Vanlighet: Vanlig

I varje tempel tillägnat den kamsunska fruktbarhetsgudinnan Maaf så påträffas denna mörkmaskade tamkattsras i hundratals exemplar. Rasen anses vara i helig förbindelse med Maaf, och har samma safirblå ögon som gudinnan sägs ha. Prästinnorna föder upp dessa katter och låter de springa omkring fritt på tempelområdet. I Kamsun innebär det dödsstraff om man dödar en av dessa katter. Förutom mörkt ansikte, öron, svans och tassar så har kamsunerkatten semilång, pärlemorfärgad päls och en långsmal, robust kropp med korta ben. Den har en kroppsvikt på drygt 3–6 kg.

N

Nargurisk jättebäver

  • Hemvist: Vattendrag i de narguriska skogarna.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna gnagare uppnår ungefär samma storlek som den akrogaliska jättebävern men lever i djupet av Nargur.

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Altoriska_djur&oldid=29645"