Jorduashur

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Landsfakta

Invånarantal: 300 000
Befolkning: 50% människor, 7% dvärgar, 10% alver, 33% svart- och stenfolk.
Huvudstad: Halle (ca. 1 000)
Statsöverhuvud: Elfhelm Korp
Styrelseform: Union av fyra jarldömen
Exportvaror: Salt, bärnsten, metaller, dvärghantverk
Importvaror: Lyxartiklar, tyger, "plundringsbyte"
Välstånd: Fattigt
Armé: Ingen. Ovanligt starkt folkuppbåd som omfattar 30% av befolkningen.
Religion: Dyrkan av Æsìr, en gudafamilj.
Övrigt: Invånarna är kända för sina drakskepp.

Historia

Kommer redigeras...

Se: Jorderväldet

Ur Kejsardömet Jorpagnas historia i Västerhavet:

757 f.O.
Guvernören i Drylo Septentrionalis (Magillia) rapporterar till kejsarhovet i Grivela om ett tidigare okänt folk som gjort strandhugg i provinsens norra delar. (Mandelorden har kommit fram till att detta är den första skriftliga källan som vittnar om de sjöfarande jorderna)
750-650 f.O.
Provinserna längs Västerhavet utsätts sporadisk av plundringståg från det sjöfarande folket som jorerna börjar kalla "havsvargar". Drylo Meridionalis, Mercana, Drylo Iolevatica, Mirelia Translacia och Aidna Ulterius drabbas alla av angreppen men de är egentligen inget annat än irritationsmoment för det mäktiga kejsardömet.
654 f.O.
Staden Morillium utsätts för ett massivt anfall från havsvargarna. Aldrig tidigare har en så stor samlad flotta siktats och jorerna anar att maktskiftningar i norr ligger bakom.
654-599 f.O.
Havsvargarna intensifierar sina angrepp kraftigt. Drylo Septentrionalis är särskilt utsatt. Jorernas skeppskonst ute i det stora Västerhavet är inte lika utvecklat som den inne i Kopparhavet och kampen mot havsvargarna kommer därför att mer handla om kustförsvar än vedergällningsaktioner. Angreppen pågår helt till kejsardömets fall vid den Tredje Konfluxen.

Om jorder i Trakorien

Jo då, nog var skeppskonsten väl utvecklad och jordukaerlarna seglade långväga. Första gången skedde nog år 607 fO när två skepp blåstes över till öarna av en storm. De reparerade sina skepp i Ruhl där de blåst iland innan de seglade hem till Svalöarna. Senare seglade en modig expedition mot öarna. Reslutatet blev (förslagsvis) så här:

Trinsmyra: På östkusten möter isbarbarernas ättlingar jorduakaerlarna med vildeld vilket sänker flera skepp, och när man når andra sidan inser man omgående vilken ondskefull svartkonst som finns här. Trinsmyra omnämns i fortsättningen som det onda Iskra.

Palamux: Man gör strandhugg längs östkusten, men finner mkt lite värt att plundra. Ön anses sedan värdelös.

Paratorna: En liten koloni av en klan jorder utkastade från Svalöarna efter en blodsfejd finns i Ruhl. ca år 100 eO finns endast en liten by med fiskare kvar. De jordiska inslagen i befolkningen är få och idag 610 finns inga "jorder" kvar, men några få traditioner som tex "Midvinterblot" lever kvar i Ruhl och firas även av ankorna. Några runstenar står att finna. Kanske är även namnet Ruhl sprunget ur jordiskan?

Saphyna: Besöks sist och blir den ö man återkommer till. Först plundrar man, sedan tar man tribut och plundrar endast efter svårs missväxt i hemlandet. Saphynas bönder delar gärna med sig så förhållandet är rätt gott. :? Någon kolonisering blir det aldrig.

Kring år 0 har jorduashur inte längre samma äventyrslusta och allt mer sällan besöker jorduakaerlar Saphyna ens för tribut. Hundra år senare har ransarderna istället monopol på Saphyna.

[1]

[2]


Om plundringar i Västerhavet:

Under 500-t fO hade plundringen mot södra Kard och Drylo blivit så framgångsrik att det under 400-t blev en årligen återkommande syssla för varje jordisk småjarl och hövding. Medan kvinnor, barn och gamla med hjälp av trälar brukade landets magra jordar och skog, så rövades både livsmedel , varor, slavar och rikedomar från Västerhavets kustländer ända ner till Faltraxnäs i Aidne.

Trakoriska öarna Storjarlen Rotnar Storblote förde också en expedition bortom Svalöarna i väster och utforskade de öar som idag kallas Trakorien, ca 465 fO. Öarna var kända av nordborna från stormblåsta och felnavigerande sjöbusars historier. På den nordligaste ön mötte expeditionen först ett krigiskt eldkastande folk. Efter att "vild eld" sänkt flera skepp och man i land mött besvärjare som skickade tusenbenta sköldmonster mot dem, lämnade man ön ifred och for vidare. På nästa ö fann man inget annat än primitiva folk utan rikedom. En expedition inåt land konstaterade att inlandet var onaturligt hett och befolkat av storvuxna jägare utan silver eller guld. Trots att infödingarna varnade för trollkarlar och tjurmän längre söderut följde Storblotes flotta öns kust söderut och passerade vilda klippiga kuster och täta skogar innan man en omensfylld natt skådade trollkarlarnas violetta himlar och såg eldar brinna på bergstopparna. Efter det rysliga erfarenheterna i norr tvingades jarlen av sina mannar att vända flotta österut igen. På dagens Saphyna fann man dock byte hos fredliga bönder vars hövdingar man efter initial plundring fick årlig tribut ifrån under de kommande 350 åren. Endast under svältår i Jorduashur plundrade man på Saphyna. På Paratorna fann man ett folk som man kuvade och Rotnar lämnade en mäktig hird på öns östkust att härska över undersåtarnas då största by (i dagens Ruhl) och Saphyna.

Drylo Det kontinentaljoriska riket och övriga Drylo hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras nu regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året. Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo.

Delar av dagens Magilre och större delen av Klomellien kuvas under deras yxor innan århundradet är över, men även i belgothernas och sardernas länder, kring Vintervattnet och i Mirel tog jorderna permanent tribut. Kring år 400 fO sker viss frivillig utvandring från Jorduashur till Aidnes Nordmark där man blandar sig med de lokala barbarfolken och betalar skatt till Storjarlen i norr. [3]


Om Det kontinentaljoriska riket

Det kontinentaljoriska riket och övriga Drylo hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras då regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året. Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo. I Klomellien börjar det redan på 470-t när kuststäderna Yolev, Atevina och Catonave plundras. Atevina bränns ner efter att jorderna hängt glödande lavar på duvor och småfåglar som flyger in dem till stadens torvtak. Ståthållaren i Catonave tvingas köpa sig fri från Jarl Storblotes plundring i några år, men snart ser konkurrenten från det joriska rikets östra halva till att betala Storblotes son att återuppta plundringen. Jorderna seglar upp för områdets två floder och övervintrar i reden som kring år 400 har växt till regelrätta kolonier. Hela södra Klomellien betalar tribut till jarlarna från norr och jorderna har kontroll över floderna. Vid några tillfällen försöker och lyckas Catonaves och Yolevs befolkningar hålla stånd på någon befäst bro, men jorderna återvänder snart och straffar stadsbefolkningen hårt. Även hamurer och trisker lyckas göra uppror någon gång. Terror och fruktansvärd brutalitet blir framgångsrika verktyg för jorderna att kontrollera sina kolonier med. [4]


Om ockupationen av Magilre

I Magilre hade jorderna plundrat sedan det Kontinentaljoriska riket började splittras och innan dess, men då halvön saknade navigerbara floder blev det aldrig samma typ av inträngande invasioner som på andra håll. Men så år 399 fO hade jordernas storjarl Hårik Långskagg samlat en väldig armé med sin flotta och anföll Mazunga. Staden gav sig i princip utan strid då dess egen armé då belägrade Moril Dilaz i norr. När magillerna hörde att de fruktansvärda havsvargarna erövrat Munzga blev de gamla fienderna allierade och red tillsammans mot jorderna. När Långskagg hörde att magillerna var på väg avseglade han med större delen av sin flotta, men lämnade resten att hålla staden. Långskagg lät också begära in förstärkningar från kolonierna i Klomellien medan han och flottan utom synhåll från kusten seglade runt till Moril Dilaz. Staden hade i sin egen självgodhet under de decennier de dominerat Magillre försvagats av sitt eget högmod och den Munziska belägringen hade nästan lyckats knäcka staden. När jarl Håriks väldiga flotta gled in mot staden med rytande jorduakaerlar vid relingarna brast det för den underbemannade staden. Maerillernas armé förstod försent jordernas flankning. Med beridna förstärkningar från kolonierna och med motståndarnas familjer som gisslan tog det endast ett par veckor innan jorderna segrade. Långskagg lät avrätta alla ledande magiller han såg som hot och satte betrodda sköldjarlar i deras ställe. Efter att han hade fyllt sina skepp med spannmål lät han övriga jorduakaerlar gå lös på hela halvön. Magillre plundrades och våldtogs grundligt, i princip allt silver och guld skeppades norrut med mängder av färska trälar till de arktiska jordbruken vid Drakrännan och det blomstrande Halle. Magillerna är dock födda med silvertunga och med vackra ord lyckades de efter bara ett halvdussin år skapa intriger och motsättningar mellan sköldjarlarna. När jorderna stred inbördes startade Magillerna uppror och lyckades driva bort jorderna ur flera städer och fästen. Jarl Hårik återvände med en ny armé (inklusive björnkrigare från Mirel) och slog ner upproren. Upprorsmakarna och alla andra magiller med vapen hängdes i takknutar, trädkronor, tempeltorn och stadsmurar. Kråkorna hade så mycket föda att de föråt sig, dog och lät andra as ligga orörda i månader därefter. Några ädla familjer och upprorsmakare undkom ockupationen genom att söka skydd hos ogden av Bzegusta, en ö jorderna hade mycket lite framgång mot. Storjarlen lät sina krigare samla in alla vapen och andra järnföremål de kunde finna i Magilre, stort som smått, och sänkte dem i Gryppas vik (hade annat namn då). Endast sköldjarlar med hird tilläts ha vapen och järnföremål. Magilre tvingades in i den djupaste Mörkertiden med plogar av trä och verktyg av sten. Det tog hundra år innan jorderna åter lät magilerna ha föremål av kvalitetsjärn igen. Tiden därefter fram till några decennier innan Odos födelse inträffade endast ett större uppror i Magilre när Bzegustierna lyckas invadera västligaste Magilre och hålla det innan de pga högmod förgör sig själva. Håriks förbud fick tillslut stå tillbaks för handel som gav skatt och silver till sköldjarlarna och Långskaggs efterträdare i Halle. [5]



Om färd i österled:

300-t jorderna färdades nu också österut. Man koloniserade nya områden på Kards östkust och även på Orghinska halvön i Drakrännan. Man både handlade och plundrade hos Barbias folk. I västerled fortsätter plundringen av Västerhavets kuster. Under jarl Botvin Drakes tid ca 320 fO omfattade Jorduashur hela norra Kard, samt kolonier i sydligaste Orghin, Rung, Magilre och Klomellien. Även ett par fästen längs floden Ommardau (även känd som Vitvindlan eller Ormartau) [6]


Om färd i söderled

Ca 300-0 fO. Fattiga jordiska brotar bosatte sig i de jordiska kolonierna i Klomellien. Framgångsrika krigare gavs sköldjarlastatus över kolonierna där jorderna blev ett styrande ledarskikt av krigare och handelsmän över de lokala folken. En del traditioner och statussymboler anammades under århundradena av den lokala befolkningen. Hamurernas shamaner upptäckte likheter mellan jordernas aesirdyrkan och de egna traditionerna vilket ledde till att aesirdyrkan och dess riter anammades av hamurerna och de andra folken som löd under jorderna, men även andra traditioner blev folkliga. Jorderna blev en accepterad grupp i Klomellien, åtminstone av de flesta undersåtarna.

0-300 eO De jordiska områdena blir allt mindre jordiska då kontakterna med hemlandet begränsas till skatter och tribut eller något enstaka strandhugg. Jordernas överklass har dessutom gift in sig och blandat sig med de lokala folken så att det inte längre kan märkas någon tydlig skillnad. Makten över det Klomelliska inlandet skiftar mellan folken, men jorderna ser till att behålla kontrollen över Yolev och därmed makt nog att återkommande kräva silver till Halle.

400-t eO Jarl Harald Krokig lyckas återupprätta stora delar av det fornjordiska riket. Östra Kard och Orghin återerövras, Västerhavets folk ropar åter till sina gudar efter hjälp mot nordmännens raseri och jarl Krokig etablerar kontakter med både Kardiens kung och Efaros emirer. I Klomellien erövras nya och en del gamla områden. Omfattande plundring sker av kust och skepp som seglar på Gryppas vik. Efter att Jorduashurs kung Krokig ridit med storbystade blondiner till "Aaoskans och blotets gyllene hallar" (där Aesir inväntar Altors sista dagar då Köldulvar sväljer månen, Drakgamarna förmörkar himlen och striden mot underjordens döda och Drottningen av Is tar sin början) lyckades ingen jarl längre betvinga Klomellien utan fick nöja sig med att plundra från tid till annan. [7]


Norra Aidne - Kardien

Under 400-talet fO drabbas man hårt av jordukaerlarnas plundringar och så småningom etablerar dessa kolonier på Antivins udde. Kolonierna växer sig starka och Klippeborg med över 1 000 invånare utgör under några århundraden Kardiens största stad. Det som började med plundringar utvecklas under Jorduashurs storhetstid (200-100 fO) till ett övervägande fredligt handelsutbyte. Nordmarkarna tar till sig skeppsbyggnadsteknik och inlemmar Aesirdyrkan med dyrkan av de Golwyndiska gudarna enligt devisen: ”ju fler desto bättre”. Kontakterna minskar allteftersom jordernas plundringståg möter på större motstånd och dessas besittningarna runt om Västerhavet går förlorade. När Ovar Förstekung så kommer och gör anspråk på överhöghet över Nordmark finns det ingen som protesterar och nordmakarna böjer huvud för kungen och fortsätter sedan sitt liv som förut.

Blev jarladotterns Brynhildur mor till echternas ledare Vidar Odise kring år 100 f.O.? [8]

Kronologi

810 f.O.
Konflikten mellan alver i Kardskogen och dvärgarna i Kûldkres kulminerar i den så kallade Björnnatten.
338 e.O.
Handlare från Kardien seglar runt Ederls huvud och börjar handla med Barbia öster om Jorduashur.
412 e.O.
Jordukaerlar attackerar Erfavelklostret i Klomellien.
45? e.O.
Den solunske upptäcktsresenären Ibram Shahalat besöker Jorduashur.
456 e.O.
Harald Krokig dör.
585 e.O.
Efter stridigheter i nordöstra Jorduashur upprättas jarladömet Nordal. Jarl Toregeir Dräpa av Krakelid dör och efterträds av sin son Ulf Stupa.

Geografi

[Jorduashur geografi]

Karta

caption

Karta över Jorduashur

Klimat

Flora & Fauna

Förslag: [9]

Platser

Kardskogen

Skog som täcker stora delar av Kards inre. Bebos av svartfolk, alver och minotaurer.

Svalöarna

Ögrupp utanför västkusten av Allnemark.

Ederls huvud

Kontinenten Erebs nordligaste punkt.

Dälden

Mytomspunnen plats i Kards indre. Blodsalver sägs leva här.

Solljusets skugga

Område med evig dimma i jarladömet Alnemark. (EASL s.54)

Städer

Jorduashur Städer

Halle

Huvudartikel:Halle

Krakeborg

[10]

Samhälle

Befolkning

Jordukaerlar

Jorduashurs mänskliga befolkning kallar sig jordukaerlar. Även jorder och jordaker och jorduashurer används. Jordukaerlarna tillhör de västnarguriska folken.

Dvärgar

Huvudartikel:Dvärgar

Dvärgarna i Jorduashur tillhör nordadvärgarna.

Svartfolk

Huvudartikel:Svartfolk

Minotaurer

Huvudartikel:Minotaurer

Styre

Storjarl/Kungsjarl Elfhelm Korp.

Jarladömen

Allnemark

Sigsdal

Nordal

Krakelid

Utrikespolitik

Legosoldater tjänar i Felicien

http://www.erebaltor.se/wiki/index.php?title=Felicien&oldid=6019#Legof.C3.B6rband

Förhållande till andra folkslag och länder

Ransard

Barbia

Orghin

Alver

[11]

Militärmakt

Jordukaerl.jpg

Handel

I västra Ereb och kring Kopparhavet betecknas jordukaerlarna gärna som nordfolk när de själva besöker de sydliga länderna.

Religion

Aesirtro

Huvudartikel:Æsír

Prästerskap

Diskussion om präster och magi:

[12] (28-02 2008)
[13] (15-03-2008)
[14] (04-08-2008)
[15] (05-08-2008)

Begravningstraditioner

[16]

Kultur

Högtider

Alvablot

[17]

[18]