Andra Soltåget 275-278 e.O.

Upptakten

Sedan det Första soltåget avgick mot Efaro 196 eO hade otaliga solfarare begett sig över havet till den av Solfararorden upprättade statsbildningen. Skälen var många, altifrån fromma tankar om mission, pilgrimsfärd till heliga platser och som bot för allvarliga budbrott , till utsikter för rikdom, strävan efter odödlig ära och ren äventyrslust. Länge var Solstaten ett möjligheternas rike för solfarare men gradvis hade efarierna återhämtat sig och på 270-talet eO lyckades de återta flera besittningar. Sedan det stora slaget vid Hittin 212 eO då hela norra Efaro förlades under Ekir Johan Nordmarks kontroll hade Solfararorden blivit mäktig men den var i ett evigt behov av pengar och krigare. De efariska framgångarna nu gjorde att maktbalansen var i rubbning och ordens stormästare sänder bud till både Aidne och Caddo. Kung Brand II av Kardien är trots sina blott 24 år en kraftfull man, son av självaste Brand Tallerinsbane. Han hörsammar Solfararordens böner om hjälp och rustar för ett nytt soltåg. Starkt stöttad av bontisâl Pergon av Ekeborg samlar sig snart en mäktig styrka. I Zorakin är kung Girlof II i början tveksam men låter sig övertalas av sin karismatiska frände på den kardiska tronen och ställer upp med lika många riddare. Caddo känner sig tveksam i frågan då flera mäktiga handelshus gör stora förtjänster på handeln från Soluna men exarken vill inte att den Lysande Vägen skal befatta sig med soltåg. Mycket tack vare att den zorakiska bontisâlen Kerkel av Framhundra beger sig till Arno för att förhandla, uppnås tillslut en kompromiss. Bontisâlen ser ett officiellt godkännande från exarken som ett sätt jämna ut spänningarna inom den Lysande Vägen och något motvilligt tillåter Benidio II Solorden att delta i soltåget.

Soltåget

Soltåget avseglar officiellt från Ekeborg och Pendon för att ansluta med Solordens skepp utanför Arno. Caddos Riksråd skickar inga egna styrkor men låter många dalker som vill hedra sitt nya helgon S:t Justin ta sig till Efaro genom att följa med civila handelsskepp. Den zorakiska kolonien Hakkai blir ett viktigt mellanstopp på färden österut och här samlas även solfarare från övriga länder för att delta i soltåget. En hel del fria jorpagniska legostyrkor betalade av Solfararorden sluter även upp här. Kung Brand II insjuknar i feber kort tid efter ankomsten till Efaro och tvingas överlämna befälet över de kardiska styrkorna till hertogd Bougar av Darensslätt. Besviken över att inte få visa sig i strid lovar han att återigen gå ut i soltåg när han blir frisk. Kungen beskådar bittert hela soltåget från Solfararordens fäste i Hittin. Soltågets huvudäger förläggs utanför borgen Harkarion som är den viktigaste punkten efarierna har återtagit. Solordens riddare vill visa sig värdiga sin forna solmästare S:t Justin, som året innan förenats med Etin, och väljer att slåss i de främsta leden. Harkarion erövras huvudsakligen tack vare solriddarna, men dessa lider kort tid senare ett mycket stort nederlag i ett nattligt anfall öster om staden och måste låta de aidniska styrkorna leda de fortsatta striderna. Under tre år kämpar solfararna i Efaro men interna konflikter mellan krigarna från Aidne och dalkerna gör att bara dödlagen nås. Många av dessa konflikter handlar om användandet av magi och resulterar eftervart nästan i inbördes stridigheter. Efarierna använder sig nämligen flitigt av magi i striderna och både dessa mäktiga krafters onda och goda sider är mycket tydliga. Solfararorden får mer medla mellan de nyankommna solfararna än att motta hjälp. Även solriddarna är splittrade i synen på magi. Solmästaren Abin Edelfara av Solorden faller på Etinsdagen 278 eO efter att en grupp magiker från Mentalisternas Hus i Pharynx orsakat en massiv snedtänding och sprängt bort halva stadsmuren på staden Kwoske (Kar Vosheke på östefariska) så att efarierna kan strömma in och återta denna för solfararna så viktiga nyckelpunkt. Hans döda kropp återfinns aldrig, ej heller hans mäktiga svärd. Edelfara var den ende som kunnat hålla samman Solorden och hösten 278 eO när den Stora Schismen brutit ut inom den Lysande Vägen lämnar solriddarna Efaro splittrade. Stridigheterna fortsätter efter Kwoskes fall under några år men utan vidare framgång, mycket tack vare Stora Schismen som avspeglar sig starkt mellan de troende, och det Andra soltåget når slutligen bara dödlägen. 281 eO har de flesta solfararna antingen stupat eller lämnat Efaro.

Efterspelet

Solorden splittras 278 eO som en av följderna när den Stora Schismen bryter ut inom den Lysande Vägen. I Aidne tar riddarna sig namnet Solriddarorden medans de dalkiska riddarna tar namnet S:t Justins Orden. Båda de nya ordnarna ser sig som de sanna solriddarna och konflikten dem emellan bidrar starkt till att vidga schismen.

Kung Girlof II av Zorakin mördas i den zorakiska kolonin Hakkai 281 eO på väg hem. Han lämnar tronen till den omyndige Borodrik II, sin tidigare älskarinna och ett maktlystet riksråd.

Bontisâl Pergon av Ekeborg har efter sin delaktighet i soltåget blivit en mycket mäktig man, något han utnyttjar till fullo då han senhösten 281 eO utropar sig till Exark över den Aidniska kyrkan.

Caddo fortsätter att utnyttja marknaden som det Första soltåget öppnade mot Soluna. Den försvåras dock i takt med att Feliciens ständigt ökande jakt på slavar gör de sombatzinska och thelguliska allt karavanlederna farligare.

Solfararorden i Efaro lyckas inte trots stödet från hemländerna återta alla sina förlorade besittningar och tappar mycket makt. De får dock hjälp av den nybildade S:t Willems Orden och lämnar over ett av sina borgkomplex, Akra, till denna.

Felicien gör sin närvaro i norra Soluna än mer aktiv efter att Solstaten och solfararna förlorar mer och mer av sin makt i området, något de dock kommer att ångra sig 311 eO då den efariska dermanerstammen går till massivt motattack.