"Fjärde Soltåget 353 e.O." och "Nostratiet": Skillnader mellan sidorna

Från Ereb altor
(Skillnad mellan sidor)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
 
 
Rad 1: Rad 1:


=Upptakten=
== Landsfakta ==


Det råder viss förvirring bland Altors lärde huruvida det Fjärde soltåget anses ha gått till [[Morëlvidyn]] eller till [[Efaro]]. Ett nytt soltåg hade länge diskuterats bland Lysande Vägens högre prästerskap och bland etinstrogna länders adel, både på Aidne och i övriga Ereb. Många villle ge begreppet ''soltåg'' den innebörd det var tänkt att ha: Att sprida Etins varma ljus med fredliga medel och vinna troende genom enbart upplysning - militära medel skulle endast användas för att beskydda de missionerande solfararna och de trogna som redan följde den Lysande Vägen. Ett sådant företag i Morëlvidyn skulle dock bli svårt då detta kaotiska piratland inte under det förra, [[Tredje Soltåget]] visat större interesse för Odos budskap och sedan dess heller inte blivit mera välvilligt inställd mot Aidne. De som främst ville söka sig mot Samkarna var exilmorëlver bosatta i den zorakiska staden [[Hixani]] som varmt etinstrogna sedan tidigt på 200-talet e.O., men denna lilla minoritet användes endast som ett svepskäl for krigersk och plundringslusten adel och hade få egna röster. Exark [[Veremar I]] var dock ett undantag, hans mormor var av morëlvisk härstamning och dels av denna anledning men huvudsakligen för att försöka lyckas med ett fredlig soltåg, ville han gärna se Morëlvidyn som målet för det Fjärde Soltåget. Till Efaro ville även många med fredliga avsikter söka sig och mycket av den argumentation som föregick det Första Soltåget användes åter igen. Utsända från [[Solfararorden]] verkade också de med fredliga avsikter, om än i form av önskan om förnödenheter, soldater och pengar for att säkra militärt vad som återstod av [[Solstaten]] i Efaro. De ville dock undvika att det hela skulle urarta likt de tidigare soltågen då deras erfarenheter visade att fredliga medel varit mera lyckosamma för att både vinna nya etinstrogna och säkra besittningar bland efarierna. Ofta hade stöd från mindre hjälpaktioner av solfarare som på egna initiativ valt att resa mot Efaro varit till mera hjälp i sådan verksamhet och ett soltåg ville bli av en stor och mycket mera svåroverskådlig omfattning. Solfararordens stormästare [[Alrik Spjutudde]] var dock desperat och såg inga andra utvägar än att uppmuntra till en ny stor expedition från Aidne. En ansamling magilliska ädlingar som länge samlat stöd hos likasinnade kring Västerhavet och Kopparhavet ville fara mot Efaro och vinna ära likt de första solfararna gjorde. De sade sig villiga att ställa sig under Solfararordens befäl men deras krigerska syften var illa dolda. Exark Veremar kallade till ett koncilium i Pendon for att där avgora frågan och här samlade sig stora delar av den Lysande Vägens högre prästerskap, adliga av både låg som hög rang, mäktiga handelshus och mängder av äventyrare. De aidniska kungarna och echternas jarl meddelade alla att de ville följa konciliets beslut och bidraga med trupper, men var själva inte inställda på att dra ut vare sig mot Morëlvidyn eller Efaro. Konciliet tog sin början och trots, eller kanske snarare tack vare, det stora antal deltagare blev det snabbt tydligt att ett gemensamt beslut svårligen skulle kunna fattas. När så de två bröderna [[Erlof Björnhugge|Erlof]] och [[Orlof Björnhugge]] från Zorakin ankom Pendon tog händelserna en vänding som avgjorde frågan. Björnhuggebröderna som hade försökt ta makten från sin äldre bror hertigen av Dreverike men endast lyckats döda honnom fruktade represalier från kungamakten och ville således snabbt lämna hemlandet. De övertalade de magilliska hertigarna vars skepp redan låg rustade ute på Pendons red att segla mot Efaro utan att avvakta ett beslut från konciliet. <ref>En anlitad kalmurrisk äventyrerska stod för mycket av övertalningen även om detta inte framgick helt tydligt utanför de olika sängkamrarna under de hastiga dagarna innan avresan mot Efaro. Mycket mera detaljerat blev kunskaperna om detta när "[[Lamiras mjuka memoarer]]" dök upp som en skrift baserad på äventyrerskans dagböcker på 460-talet e.O., så detaljerat att den Lysande Vägen fördömt inte bara läsandet av den utan också munkar som ivrigt studerat och kopierat texten under förevånding av att bedriva historiestudier. Många acolyter vid lyceet i Pendon tjänar extra pengar genom att i hemlighet förse zorakiska adelsfröknar med ett exemplar av "Lamiras".</ref> Under mycket röriga forhållanden följde merparten av de ansamlade solfararna med, både de med andliga mål och de med rent värdsliga. Djupt besviken gick exark Veremar ombord på det skepp från Solriddarorden som fört honom till den zorakiska huvudstaden och seglade ensam mot Morëlvidyn ledsagat endast av hixaniska fiskarskutor. Veremar nådde alldrig målet utan dog av feber utanför [[Dunderin]]. I Lysande Vägens annaler har han givits tillnavnet "Martyren" och enligt dessa officiella källor avgick också det Fjärde Soltåget mot Morëlvidyn och inte till Efaro.
'''Invånarantal:''' -
<br>
'''Befolkning:''' människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
<br>
'''Huvudstad:''' -
<br>
'''Statsöverhuvud:''' -
<br>
'''Styrelseform:''' -
<br>
'''Exportvaror:''' -
<br>
'''Importvaror:''' -
<br>
'''Välstånd:''' Fattigt
<br>
'''Armé:''' -
<br>
'''Religion:''' Lysande Vägen
<br>
'''Övrigt:''' -
<br>


=Soltåget=
= Inledning =
Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.


Det Fjärde Soltåget seglade så i en osamlad flotta mot Soluna och Efaro. Många solfarare från Jorpagna och även en del berendier hade samlat sig i Zorakins koloni [[Hakkai]] och här avvaktade de ett beslut från konciliet i Pendon. Deras informella ledare var [[Xerim Ot Aurelo ab Telotanine]] högmästaren av [[Den Helige Odos Orden]]. Utanför Caddos östspets träffade ett utskickade skepp från Hakkai på soltåget från Aidne och berättade om solfararna som väntade, men zorakierna och magillerna valde av senare inte helt klargjorda anledningar att fortsätta mot ön [[Tabris]] utanför Efaros kust istället for att stanna i den zorakiska kolonin. På Tabris fanns [[S:t Willems Orden]] och riddarna tog villigt emot vad de såg som inget annat än stöd för att orden under ledning av stormästare [[Ibler Elaz av Yttersol]] slutligen skulle driva de vantrogna efarierna ut av Solstatens heliga platser. Uppehållet på willemiternas ö blev dock kort eftersom en stor felicisk flottilj syntes till i närheten och solfararna inte ville avledas i någon annan konflikt. Soltåget fortsatte, nu ännu mer oorganiserad då kravet om att ställa sig under S:t Willems Ordens befäl inte gillades men av många ändå sågs som ett sätt att ge soltåget mera legitimitet genom ordens officiella tillhörighet till den Lysande Vägen. Solfararna steg i land på Solunas nordkust och direkt efter ankomsten, eller snarare ankomsterna då de valde att lägga till i olika hamnar, gjorde bristen på samordnad att företaket egentligen var dömd redan från början. Insatserna blev splittrade och de enskilda härforarnas beslut tog sällan i samråd med övrigas. Solfararorden som trott att soltåget skulle gå via Hakkai hade hamnat i konflikt med Den Helige Odos Orden här och var tvungen att ägna många ressurser till att inte ett erebisk inbördeskrig skulle utspelas i Solstaten när solfararna härifrån anlände kort tid efter de från Aidne. Solfararorden hade haft som mål, om än ett fåfängt sådant, att ena de många intresserna men inte många var villiga att lyssna till deras råd om hur efarierna bäst skulle hanteras. Kännetecknande för hela soltåget var en lång rad av missöden och tragiska händelser som de flesta bidrog till att ytterlig försvaga erebierna mycket dårliga ställning i Efaro. De militära styrkorna decimerades, viktiga befästningar och nyckelpunkter förlorades, allierade inhemska stammar vände sig bort, men kanske av det mest avgörande - själva fundamentet till Solstatens existens; möjligheterna för handel och tullverksamhet, gjordes omöjlig. Ett exempel där vilsen religiös övertygelse fick sorgliga följder var "[[Stensötes träskmarsch]]". En solande sades ha uppenbarat sig ute i ett efarisk våtområde dit en munk ur S:t Tyresklostret väster om Hittin sökt sig för att leta örter. Sådana uppenbarelser hade aldrig skett farsegels Caddo och sågs nu som ett Etins mirakel. Baron [[Olvindrin Stensöte]] ur de berendiska styrkorna ledde över 2000 solfarare bort från belägringen av [[Ebewayke]] för att upplysas av denna påstådde ande. Den enda som återvände var en kraftigt mygg- och rostangripen väpnare och hans feberheta ord indikerade inget annat än oheliga lyktgubbar ute i träsken. Den viktiga kuststaden Ebewayke blev alldrig återerövrat. Undsättningsarmen skickat mot [[Ashbathonê]], gränsfästningen som bevakade södra delen av Solstaten, föll i ett bakhåll då befälhavaren [[Morus Kotonobiz ab Ilband]] vägrade lyssna på de inhyrda spejarna ur den allierade efariska [[Sonnekestammen]]. Ashbathonês fall året efter var den enskilda händelse som starkast bidrog till att solfararna fördrevs från Efaro 369 e.O. Riddare ur S:t Willems Orden utplånade hundratals efariska flyktningar utanför [[Udal]], främst barn och åldringar, som efter anfall på deras hembyar utförda av stamfiender passerade staden i ett försök på att ta sig i säkerhet ute vid kusten. Etinstrogna efariter som bevittnade masakern ville få orden dömd for budbrott av kerisgassen av Efaro, men willemiterna hävdade att efarierna på ett lömskt sätt avsett flytta truppstyrkor genom att kamouflera dem som flyktningar och vägrade att ens infinna sig i Kwoske när kerisgassen kallde orden. Med detta förlorade solfararna det indirketa men mycket viktiga stödet från den inhemska grenen av den Lysande Vägen i Efaro.<ref>Det har senare visat sig att willemiterna handlade i god tro men då var den fruktansvärda skadan redan skett.</ref> Många av solfararna som drog mot Efaro 353 e.O. var med under de kataklysmiska händelserna 369 e.O. då Solstaten föll. Soltåget bröt i princip samman direkt efter ankomsten till Soluna men flera av de olika fraktionerna tog istället anställning som legostyrkor hos antingen efariska stamhövdingar som kämpade inbördes eller hos erebiska "rovriddare" som etablerat sig i egenskapade småvälden, och dessa kom under lång tid att bidra till kaoset i landet. När det mot slutet av 360-talet e.O. närmade sig ett ödestyngd avgörande mellan solfarare och efarier var fortfarande många från det Fjärde Soltåget med - på båda sidor. Den sista händelse som räknats till det Fjärde soltåget var "[[Nederlaget vid Saltmine]]" - en liten rest av solfarare som lyckats hålla samman kring [[Valien (VI) Kronprins]] av Zorakin, som senare anlänt Efaro, och Solfararordens stormästare [[Alrik Spjutudde]], krossas. Endas något dussin erebier undsläpper flyende genom staden Saltmines avloppssystem och foga ärofullt blev soltågens sista strid.
Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.


=Efterspel=
{{ citat | '''Östra gränslandet'''
----
Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.
 
"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.
 
Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.
 
När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."
 
Okänd källa från Fristaden |}}
 
=Historia=
== Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O. ==
;1048 f.O.
:Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
 
;610 f.O.
:Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad [[Fodorims fall]] men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.
 
== Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O. ==
Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.
 
== Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O. ==
En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna [[Olvia Kornula]], [[Biriuz Lykar Ataband]] och [[Witanuz Mirbinin Senka]] organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.
 
;598 f.O.
:Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
 
;544 f.O.
:Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. [[Slaget i Morkmyldre skog]] krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.
 
== Mörkertiden 544 f.O.-? ==
;200-talet f.O.
:Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
 
;79 e.O.
:Dvärgar från Aidnebergen bygger [[Zygosunds bro]] på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
 
;110 e.O.
:Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. ''(Svartfolk s. 13)''
 
;239 e.O.
:Brända Jordens första storhetstid inleds.
 
;255 e.O.
:Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
 
;Ca 300 e.O.
:Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
 
;479 e.O.
:Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från [[Häxmästaren]] i [[Svarta Tornet]].
 
;484-486 e.O.
:Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
 
;498 e.O.
:Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
 
;511 e.O.
:[[Fristaden]] grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung [[Ragnvald den Sköne]]. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
 
;520 e.O.
:Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
 
;522 e.O.
:Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
 
;536 e.O.
:Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
 
;540 e.O.
:Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
 
;541 e.O.
:Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
 
;550-557 e.O.
:Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av [[Andra kriget mot Svarta Tornet]] 546-555 e.O.
 
;587 e.O.
:Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. ''(Se Zorakins historia)''


*Exarken i Ekeborg och kerîsariet kom efter det Fjärde soltåget att helt gå bort från tankar på stora militära aktioner och soltåg for att sprida den Lysande Vägen. Solstaten i Efaro började betraktas som ett stort misstag som alldrig skulle ha fått exarkens välsignelse när den utropades 212 e.O. Att kerîsat Efaro inte upplöstes var mycket tack vare den duglige kerisgass [[Inergrid Borodrikson av Ljustersund]] som lyckades beveka den nya exarken [[Lukar I]] till att inte lämna de många etinstrogna som trots allt fanns i Soluna.  
;588 e.O.
:Noldrax retirerar.


*Solstaten föll för efarierna 369 e.O. och med den även Solfararnas Orden som administrerat statsbildningen. Ordens tre sista stormästare [[Alrik Spjutudde]], [[Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst]] och [[Orobin Järnsida av Merk]] kämpade förgäves mot undergången, och drömmen om ett rike av ljus och jorisk kultur i Efaro var över.  
;591 e.O.  
:Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av [[Zorakin#Salamora|Salamora]].  


*Den zorakiske kronprinsen Valien som senare ankom Solstaten och underställde sig Solfararorden och dens stormastare blev en samlingspunk for de etinstrogna, men det var lite han kunde göra för att ändra ödet. Resan han gjorde hem till Aidne 368 e.O. för att samla medel till en hjälpaktion syntes först vara fruktbar men då flottan med nya solfarare under ledning av eckternas jarl [[Kovian Långe]] gick ner i en storm utanför [[Harkarion]] var det hela förgäves. Valien överlevde men det var endast for att se Solstatens fall året efter och under de händelserna få banesår.  
;592 e.O.  
:Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.  


*Erebosiern [[Sagrin Erövraren|Sagrin Tjurhorn]] kom at göra sig ett namn i Efaro efter det Fjärde Soltåget och det var med soldater härdade från strider här han etablerade sitt kortvariga Norderebosiska rike 369 e.O. Som kuriosa kan nämnas att på hans staty som restes i Nohstrils hamn efter erövringen av Dakkilo (i en helt annan historia) kan flera typiska klädesdetaljer från Efaro synas.  
;?
:Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.  


*En av de många grupper solfarare som efter soltågets upplösning kom att göra sig mest bemärkade var "[[Magilliska Fristyrkan]]". Detta var ädlingar som med sina följen såg mojligheten att vinna ära och guld i den nu sammanfallande solfararstaten som legosoldater. Fortfarande berättas det kring Västerhavet om [[Alton Ry'bacaril av Lilla-Kullen]], [[Ynis Torton av Gabrika]], [[Marcaril Ry'doliz]] och [[Nabog Imer av Zallaz]]; historier som gett upphov till såval högstämta ballader som folkliga äventyr.  
;5? e.O.  
:Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.


*När Solstaten for allvar började falla samman efter det mislyckade soltåget såg Krun möjligheter till att göra sin närvaro i Efaro gällande. Flera mindre kuststäder erövrades men en annalkande konflikt med Felicien kom sen att gjöra dessa av mindre betydelse.  
;599 e.O.
:Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.


*Av de två zorakiska tvillingarna Björnhugge var det endast Orlof som återvände til hemlandet, Erlof dog under mystiska omständigheter i Kwoske kort tid efter soltåget och brodern berättade alldrig vad som hänt. I Zorakin förlikades Björnhugge med både kungamakt och sin egen famlj för att sedan leva ett stilla liv helt fram till en höstkväll 409 e.O. då han med en dolk i ryggen vacklade in i riddarsalen hos sin grandsonsson hertigen. Där dog han utan att någon mordare sedan kunde hittas och sedan har han också stannat; som "[[Spöket på Likermark slott]]".  
;604 e.O.
:Det legendariska ''Fyrhäraslaget'' utkämpas i öster om Zygosunds bro. ''(Se Zorakins historia)''


*Caddo var en av få riken som gick stärkta ur händelserna som följde det Fjärde soltåget och Solstatens fall. De dalkiska handelshusen lyckades med skicklig diplomati hålla viktiga handelsrutter öppna och göra sig oumbärliga som mellanhander för de olika stridande fraktionerna i norra Soluna.  
=Geografi=
==Karta==
http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg


*Allianser slutna bland solfarare i Efaro och skeenden där bidrog till att Berendien fick stöd av Zorakin i sin kamp mot Felicien. När Solstaten föll sökte många solfarare skydd i den berendiska staden Ventimiglia, däriblant den sårade kronprins Valien. Den såkallade "[[Duellen i Ventimiglia]]" där en ung berendisk väpnara kämpade mot feliciernas amiral för sin zorakiske prins´ ära, gjorde att berendier och zorakier kom att stå samman i både försvaret av staden och i det fortsatta kriget mot Felicien.
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369


=Personer=
''Senaste kladdkartor över Nostratiet''


'''Zorakins kungar'''
==Östra gränslandet==
Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.


294-330-375 eO [[Valien V]] (Karolu XIIs äldste son)
Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.


321-370 eO [[Valien (VI) Kronprins]] (Valien Vs äldste son)
Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.


'''Kardiens kungar'''
I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.


320-339-360 eO [[Kippin I]] (Ovar IIIs äldste son)
==Klimat==
==Flora & Fauna==
==Platser==


341-360-404 eO [[Kippin II]] den Milde (Kippin Is äldste son)
===S:t Ìleas kloster===
Solkloster tillhörande den [[dalkiska grenen av Lysande Vägen]]. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.


'''Echternas jarl'''
===Timrandels stenar===
Vadställe över [[Zygofloden]] där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer [[Via Aidne]] använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.


330-351-369 eO [[Kovian Långe]]
===Halvevadet===
Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.


'''Högmästare av Den Helige Odos Orden'''
===Fristaden===
:''Huvudartikel: [[Fristaden]]''
Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung [[Ragnvald den Sköne]] gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


299-339-353 eO [[Xerim Ot Aurelo ab Telotanine]] (jorpagnier)


301-353-392 eO [[Legbeg Tizo af Bitterört]] (jorpagnier)
''Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013''


'''Stormästare av Solfararnas Orden'''
===Ereno===


288-329-362 eO [[Alrik Spjutudde]] (kardier)
http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg


311-362-364 eO [[Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst]] (magiller)
''Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...''


324-364-369 eO [[Orobin Järnsida av Merk]] (kardier)
===Kalband===
{{huvudartikel| Solorden}}


'''Stormästare av S:t Willems Orden'''
''Måste redigeras...''


301-349-370 eO [[Ibler Elaz av Yttersol]] (zorakier)
''Nyaste text:'' Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. [[Brända Jordens klan]] gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, [[Belorik Oxhorn]] som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare [[Oban Starke]] också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]], följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten [[Utomund Berck-Jaltudde]] som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)


'''Kerisgassen av Efaro'''
''Gammal text:'' När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.


319-352-401 eO [[Inergrid Borodrikson av Ljustersund]] (zorakier)
Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior [[Gorion Sagal|Gorion Sagal av Tre Ekar]].


'''Exarker'''
===Via Aidne===
Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.


296-352-353 eO [[Veremar I]] Martyren (kardier)
''Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256''


307-354-371 eO [[Lukar I]] (zorakier)


'''Övriga'''
''Bild:'' http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg


325-354 eO [[Erlof Björnhugge]] (zorakier)
''Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne''


325-409 eO [[Orlof Björnhugge]] (zorakier)
Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd.
Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.


304-359 eO [[Alton Ry'bacaril av Lilla-Kullen]] (magiller)
Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)


329-381 eO [[Ynis Torton av Gabrika]] (magiller)
===Hule===
Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för ''huler''. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?


323-369 eO [[Marcaril Ry'doliz]] (magiller)
===Methbôr===
Dvärgporten i Aidnebergen.


330-384 eO [[Nabog Imer av Zallaz]] (magiller)
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204


317-372 eO [[Sagrin Ereövraren|Sagrin Tjurhorn]] (erebosier)
===Fodorim===
Ruinstad med hemskt förflutet.
===Zygosunds bro===
Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.


287-353 eO [[Morus Kotonobiz ab Ilband]] (jorpagnier)
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961


330-353 eO [[Olvindrin Stensöte]] (berendier)
=Handel=
''Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken.
-Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen''


----
----
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408
=Befolkning=
==Människor==
==Halvlängdsmän==
Tre kulturer
*Hulefolket
*Kullfolket
*Lunnefolket




'''Anmärkningar'''
[[category:Nostratiet]]
<references/>

Versionen från 5 juni 2015 kl. 05.05

Landsfakta

Invånarantal: -
Befolkning: människor, halvlängdsmän, svartfolk, dvärgar
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: -
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: Fattigt
Armé: -
Religion: Lysande Vägen
Övrigt: -

Inledning

Nostratiet är det nyjoriska namnet på området med Zorakin och Aidnebergen i väster, Jorpagna i öster, Mörkerbergen och skogen i norr och Kopparhavet i söder. Här fanns engång Kejsardömet Jorpagnas första egna landerövring - Provincia Nostra ("Våran provins") som senare kallades Iorpur Inferior. I Aidne används ofta begreppet Östermarken eller Östra gränslandet även om detta egentligen inte avser hela området. Vidvindens slätter en benämning poeter och trubadurer gärna väljer.

Ett område inget större rike kan eller ens har velat göra anspråk på pga av dess många risker och faror. Det är här man finner det klassiska äventyrslandet där gränsen mellan antik rikedom och ond bråd död är hårfin. Ofta drar svartfolk och svåra epedemier genom området. Här är vänliga leenden långt emellan och dragna dolkar snarstugna. Lokala herrar har ingen över sig och det gäller att färdas med tungan rätt i mun för att inte drabbas av deras nycker.

Östra gränslandet

Känt som en plats med viktiga karavan- och handelsleder och som ett område där osunt stora skaror av krigare, riddare och soldater, som alla hjärtligt avskyr varandra, strövar runt. Strider sägs förekomma dagligen. Ökänt har blivit den händelse som i folkmun kommit att kallas "Fyrmannaslaget". Uppgifterna skiftar om hur striden började, liksom vem som vann...om någon vann. Den huvudsakliga och vanligast berättade händelsförloppet lyder så här.

"Det startade inledningsvis att en av dvärgarnas handelskaravaner bestående av 30 dvärgar attackerades av en större styrka orcher (ca 80-120 krigare). Denna strid har endast hunnit pågå en kortare stund när en grupp dalkiska St. Justinriddare (30 man) dyker upp på scen österifrån och omedelbart går till angrepp mot orcherna. Dessa har knappt hunnit kasta sig in i striden förrän det från väst dyker upp en styrka (24 man) Zorakiska solordenriddare till häst. Vid åsynen av både Orcher och St. Justinriddare fäller styrkan sina lansar, lägger första stöten mot orcherna men fortsätter sedan med att rida rakt in i striden, huggande in på både orcher och riddarna från St. Justin.

Kaoset urartar till en syn som påminner om den när tre ilskna hankatter råkar mötas i samma revir och ingen backar undan. Pälsen flyger, dammet yr, skrik och kaos, blodvite och förvirring. Alla hugger både till höger och vänster. Alla tycks slåss mot alla.

När stridslarmet och dammet hade lagt sig kunde man se enstaka orcher flyende åt nord. Hästar utan herrar som planlöst galopperade runt, solriddare som drar sig linkande ut från stridfältet åt väster. St. Justinriddare försöker i någon form av luggsliten och tilltygad formation halta åt andra hållet. Kvar står karavanen med några konfusa och förvirrade dvärgar som spejar nervöst åt alla håll. För säkerhets skull även upp i skyn utifall en drake skulle dyka upp och också bestämma sig för att ta del i striden. På marken ligger mängder med orcher, ett antal dvärgar, rustade hästar, Solordenriddare och St. Justins riddare om vart annat som vittnesmål om den intensiva och blodiga striden."

Okänd källa från Fristaden

Historia

Kejsardömet Jorpagna 1048-599 f.O.

1048 f.O.
Kejsardömet Jorpagna grundar sin första provins i vad som nu är Nostratiet - Provincia Nostra (Våran Provins). Vissa av de lokala stamfolken gör motstånd men fördrivs av jorernas legioner. Provinshuvudstad blir staden Taltabinoz och även om provinsens formella namn eftervart blir Jorpur Inferior används i dagligt tal alltid den första benämningen.
610 f.O.
Staden Fodorim i norra delarna av provinsen belägras av plötsligt uppdykande svartfolk. De är mer välorganiserade och målmedvetna än någonsin tidigare jorerna mött detta krigerska folk. Innan förstärkningar kan skickas faller staden och jämnas med jorden. Svartfolken återvänder till bergen i nordöst och någon förklaring till angreppet hittas inte under de få år som kejsardömet fortbestår. Sentida lärde har genom historien debaterad Fodorims fall men aldrig hittat någon fullgod förklaring till svartfolkens beteende.

Den Tredje Konfluxen 599-598 f.O.

Köttbitarna lämnar en ficka av västra Jorpur relativt ostört och huvuddelen av befolkningen här överlever. Rundt omkring läggs landet dock närmast totalt öde.

Taltabinoziska triumviratet 598-544 f.O.

En kvarleva av det mäktiga imperiet fortlever en tid efter konfluxen kring Taltabinoz. Under de tre ledarna Olvia Kornula, Biriuz Lykar Ataband och Witanuz Mirbinin Senka organiseras ett styre mitt i kaoset efter köttbitarna. Detta lyckas i huvudsakligen tack vare två relativt intakta legioner. Efter vart börjar andra överlevande söka sig till området.

598 f.O.
Taltabinoziska triumviratet utropas av tre dådkraftiga jorer, en härforare och två senatorer. Kring Provinsia Nostras huvudstad Taltabinoz samlas en statsbildning.
544 f.O.
Ylkor-kha-Oggra, svarfolksklanen Månulvarna, bildas och ett härtåg går mot människorna i Taltabinoziska triumviratet. Slaget i Morkmyldre skog krossar jorerna och den sista rest av Kejsardömet Jorpagna faller in i Mörkertiden.

Mörkertiden 544 f.O.-?

200-talet f.O.
Mandelmunkar söker sig ut i det vilda Nostratiet för att leta efter rester från den joriska kulturen.
79 e.O.
Dvärgar från Aidnebergen bygger Zygosunds bro på platsen för en gammal jorisk flodövergång.
110 e.O.
Svartfolksklanen Brända Jorden (Ignarth Bogglf) bildas i nordöstra Aidnebergen. Dette sker etter ett stort och framgångsrikt fälttog mot människorna. (Svartfolk s. 13)
239 e.O.
Brända Jordens första storhetstid inleds.
255 e.O.
Brända Jorden och Månulvarna (Ylkor-kha-Oggra) sluter en pakt. Det firas med ett fälttåg mot Klomellien.
Ca 300 e.O.
Den gamla joriska vägen Via Aidne som korsar Nostratiet från öst till väst börjar användas av pilgrimer tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.
479 e.O.
Stridigheter mellan Brända Jorden och utsändningar från Häxmästaren i Svarta Tornet.
484-486 e.O.
Brända Jordens svartfolk tågar mot Svarta Tornet.
498 e.O.
Brända Jordens andra storhetstid inleds med en stor seger over den narguriska Arbitherstammen i norra Snoarskogarna.
511 e.O.
Fristaden grundas av egendomslösa från Zorakin på initiativ av kung Ragnvald den Sköne. Staden blir snabbt ett centrum for handeln mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen.
520 e.O.
Dvärgarna i Aidnebergen börjar bygga om den gamla Zygosunds bro till befästning for skydd av handeln med människorna i Fristaden.
522 e.O.
Vägen mellan Methbohr och Fristaden börjar patrulleras av allierade fristadsbor och dvärgar.
536 e.O.
Den mäktiga Solorden etablerar sig nordöst om Fristaden.
540 e.O.
Zygosunds bro belägrat av Brända Jorden.
541 e.O.
Solordens fäste Kalband attackeras av Brända Jorden. Riddarna slår tillbaka svartfolken men området runt omkring plundras.
550-557 e.O.
Norra svartfolkskriget utkämpas i västra Nostratiet och nordöstra Zorakin. Kriget anses ha varit en förlängning av Andra kriget mot Svarta Tornet 546-555 e.O.
587 e.O.
Furst Noldrax från Jorpagna invaderar Östra Zorakin genom Nostratiet. (Se Zorakins historia)
588 e.O.
Noldrax retirerar.
591 e.O.
Fristaden erövrat av den zorarkiska hertigen av Salamora.
592 e.O.
Handelsplatsen Ereno etableras nordöst om Fristaden. Caddo och dvärgarna fortsätter här handeln som den zorakiska erövringen gjort omöjlig.
?
Zorakin utropar markgrevskapet Östmark som ett rikslän tillhörande Kungariket Zorakin.
5? e.O.
Solorden omorganiserar sin verksamhet i Nostratiet.
599 e.O.
Hertig Salamora tvingas lämna Fristaden som blir kunglig fri stad under en borggreve. Salamora behåller kontrollen över vad som blir markgrevskapet Östmark där hans yngre släktning Arviden Grijp blir markgreve.
604 e.O.
Det legendariska Fyrhäraslaget utkämpas i öster om Zygosunds bro. (Se Zorakins historia)

Geografi

Karta

http://img75.imageshack.us/img75/2179/huleinostratietrn4.jpg

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37369#p37369

Senaste kladdkartor över Nostratiet

Östra gränslandet

Området öster om det Zorakiska markgrevskapet Ostmark.

Vilt, farligt och glest befolkat land. Ett landområde bestående av fristående byar och stammar. Byar med människor av olika härkomster, svartalfer och halvlängdsmän befolkar området, huller om buller. Här och var finns enstaka rovriddarborgar vilka oftast inte består av mer än en palissad och ett stenhus på en kulle. Ingen centralorganistation existerar. Plundringståg förekommer dock frekvent i området, både mellan de olika stammarna/byarna i området samt genom större plundringståg från norr. Slavjägare från norr och öster bryter in i Östra gränslandet för att hitta byte. I vissa fall har olika byar slagit sig samman i vårdkasesystem för att varna varandra och dra samman sitt eget försvar. Det finns kanske till och med exempel på försvarsallianser mellan människo- och svartalfsstammar.

Försvarsborgar av typen ringformade folkborgar dit folk kan fly vid fara finns på vissa platser.

I detta annars mörka, kaotiska landområde finns några enstaka civilisationens ljus i form av ett par Karlsordenkloster, solriddarnas ordenssborg Kalband samt den dalkiska staden Ereno. Soldater och riddarna från de båda sistnämnda gör gör knappast Östra gränslandet mindre våldsamt. Runt Karlsklostren har ofta en eller ett par byar vuxit upp och frodas under det skydd och de handelsmöjligheter som klostren utgör.

Klimat

Flora & Fauna

Platser

S:t Ìleas kloster

Solkloster tillhörande den dalkiska grenen av Lysande Vägen. Beläget invid Via Aidne i östra Nostratiet nära gränsfurstendömerna i Jorpagna.

Timrandels stenar

Vadställe över Zygofloden där huvuddelen av färdseln från Zorakin och vidare österut in i Nostratiet går. Pilgrimmarna som följer Via Aidne använder oftast vadstället vid Timrandels stenar.

Halvevadet

Vadställe över södra delen av Zygofloden. Halvlängdsmännen i Hule brukar korsa floden här.

Fristaden

Huvudartikel: Fristaden

Stad grundad av zorakiska brottslingar och förrymda livegna som av kung Ragnvald den Sköne gavs tillstånd att slå sig ned i Östermarken och grunda en stad. Staden blev snabbt ett centrum för handel med Erebs indre, mycket tack vare duktiga handlare från Erebos som här såg en marknad, och framför allt mellan dvärgarna i nordöstra Aidnebergen och dalker från Caddo. Stråtrövarna som fanns talrika i Nostratiet fick också nu en avsättningsplats för sitt plundergods. Fristaden växte tack vare sina fria lagar och skickliga styre. Detta ändrades då staden plötsligt erövrades 591 e.O. av den zorakiska hertigen av Salamora innan den 599 e.O. underlades den kungliga kronan. Fristaden har dock fortfarande kvar sina ursprungliga fria lagar och detta präglar fortfarande staden i stor grad.


Tidiga tankar om Fristaden: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19013#19013

Ereno

http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/handel.jpg

Dalkerna handlar med dvärgarna i Aidnebergen...

Kalband

Huvudartikel:Solorden

Måste redigeras...

Nyaste text: Kres-priorât Kalband etablerades 532 eO delvis som en följd av den nya staden som uppstått här ute i östermarken – Fristaden. Exarken och kerisâriet ville sprida Lysande Vägen för allvar ute i vildmarken och satsade stora resurser på detta projekt. Den gamla joriska borgen Kalband invid Via Aidne rustades upp och försörjningslinjer ner till den nya Fristaden organiserades. Solkloster etablerades och jord började dyrkas upp under överinseende av ulepper i ordens sold. Dessa inledande lugna år i kres-priorâtet var dock en schimär, svartfolken var inte borta utan endast för en period försvagade efter interna krig. Brända Jordens klan gick plötsligt till massivt anfall mot människorna. Kloster och uleppgårdar brändes i dussintal och endast Kalband själv stod emot ondskan. Svartfolken drevs sakta tillbaka upp i bergen, mycket tack vare dvärgarna som själva hade blivit attackerade vid Zygosunds bro. Solorden upplevde nu en mindre kris då de förlorat enormt i prestige och resurser. Krafter inom orden och även kerisâriet som redan inledningsvis varit emot satsningen i Nostratiet fick nu genomslag för sina argument och inga repressalier mot svartfolken inleddes. Kalband fick kvarstå som ett nästan ensamt fäste ute i ödemarken men kompaniet reducerades istället för att styrkas. Det var endast tack vara försörjningskaravanerna upp från Fristaden borgen kunde hållas. Först med hertigen av Salamoras erövring av Fristaden 591 eO kom situationen att ändras. Ett markgrevskap etablerades i östermarken och för att begränsa Salamoras makt gav kungen stora landområder till Lysande Vägen och Solorden att förvalta. Fästet Kalband kom att ligga utanför markgrevskapets gränser och frågan blev nu om inte kres-priorâtet skulle byta huvudsäte till innanför Fristadens murar. Den dåvarande ordensmästaren i Solorden, Belorik Oxhorn som själv kämpat mot svartfolken vid Kalband, motsatte sig detta och då hans efterföljare Oban Starke också står fast vid denna ståndpunkt är ingen flytt genomförd. Mästarrådet i Skapen är utåt enat i frågan men under ytan verkar krafter för omorganisera till Fristaden. Kres-priorât Kalbands prior, Gorion Sagal av Tre Ekar, följer lojalt sina order om att till varje pris hålla fästet men hans utskickade kapten Utomund Berck-Jaltudde som organiserar förnödenhetstransporterna från Fristaden konspirerar dock i hemlighet för det motsatta och är villig till att gå mycket långt för att nå sitt och sina gelikars mål. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=33235&sid=2648367906292f09e218cbe74f115726#33235)

Gammal text: När erövringen av det som skulle bli markgrevskapet Ostmark var ett faktum lades det av den Lysande Vägens aidniska prästerskap mera expansiva planer för Solorden. Detta innebar ytterligare ett priorât utöver det kring Fristaden. Priorât Kalband etablerades, utan att vara mera än en kraftigt befäst ordensborg långt ute i en gles vildmark, men det ansågs dock ha potential. Trots ytterst sporadisk befolkning fanns själar att lysa upp; handelssrutter gick nära i behov av bevakning; fromma pilgrimmar färdades längs den farliga Via Aidne - det såg lovande ut för ett nytt priorât. Så visade svartfolken sig och sin makt. Den Brända Jordens klan attackerade Kalband med massiv styrka. Solriddarna stod emot men med stora förluster och med ett ödelagt land som svartfolken tidigare hade ägnat föga interesse som resultat. Lysande Vägen och Solorden var tvungna att ändra sina planer och istället konsolidera vad som ändå var vunnet, samt återta prestige och ställning. Mera försiktiga strategier utarbetades där svartfolken finns som en mycket viktig punkt att förhålla sig till. Borg Kalband ligger nu som en ö ensam ute i Östermarken men den förser ändå trakterna ikring med en viss säkerhet för pilgrimmer och andra resande. Solriddarna lever ett hårt liv men med varm tro på Etin och ständiga förnödenheter skickade från Fristaden fortlever visionen om ytterligare ett priorât i Nostratiet.

Kompaniet förlagt i priorât Kalband består for närvarande av av tre banér stridande riddare under prior Gorion Sagal av Tre Ekar.

Via Aidne

Pilgrimsväg för etinstrogna mellan Argald (Grivela?) i Jorpagna och Ekeborg i Kardien. Delen som passerar Nostratiet är mycket strapatsfylld.

Om pilgrimarnas vägval genom historien: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37256#p37256


Bild: http://idisk.mac.com/Eikonos-Public/erebaltor/via_aidne.jpg

Zorakiska pilgrimer längs Via Aidne

Via Aidne utgör den aidniska kyrkans heligaste pilgrimsled. Ursprungligen var Via Aidne den väg som förband Imperium Iorpagnums kärnområde med Aidnehalvön och sträckte sig från Grivela ända ut till Faltraxnäs. Numera är Via Aidne den pilgrimsled som begynner i västra Jorpagna, vindlar sig genom Nostratiets vilda vidder, genom det glesbefolkade norra Zorakin och slutligen når Exarkens palatstados i Ekeborg. Den gamla vägen finns delvis kvar, jorerna var duktiga vägbyggare, men de 1200 år som förflutit sedan den tredje konfluxen har satt sina spår. Till största delen har vägen försvunnit under buskar och snår, särskilt i Nostratiet, och pilgrimsleden följer nya sträckningar. Genom Nostratiet är den oftast inte mer än en getstig som hålls öppen av pilgrimernas handyxor och där endast enkla träbroar korsar vattendragen. Allteftersom pilgrimen närmar sig Ekeborg förbättras vägens kondition och de sista dagsetapperna sker på stenlagd väg där två fyrspann kan mötas i bredd. Via Aidne började användas som pilgrimsled ett per decennium efter den stora schismen. På den tiden var vandringen än mödosammare och farligare än idag. Många pilgrimer mötte döden i händerna på stråtrövare, svartfolk på plundringståg, samvetslösa rovriddare eller kringvandrande vettvillingar. De som överlevde strapatserna spred historierna om de rättfärdiga pilgrimer vars kanat slutfört sin vandring i poddorno och om det ädelmodiga sätt de mötte döden på. Mången pilgrim blev på detta sätt både känd i hela norra Kopparhavet och sedemera gudomligförklarad. Efterföljande pilgrimer har så byggt upp helgedomar kring de platser där helgonen mötte döden. Allt detta har bidragit till en kult där många troende känner en stark längtan efter att följa i de heliga männens fotspår, se vattenfallet där S:t Sigfrid den snubbelfotade mötte döden, be vid S:t Fridegunds bönepemod och träda in i grottan där S:ta Ellke svalt sig själv till döds efter att avlagt ett löfte om att inte äta något innan Nostratiet åter blivit en plats av ära och redlighet. Hon trodde in i det sista att Exarken skulle skicka sina Solriddare till hennes undsättning, men efter tre fortdagar av självsvält avled hon till sin stora förvåning vid middagstid den 29:e Skörde år 454 eO. De mest fanatiska pilgrimerna önskar innerst inne att de skall få mördas på det mest brutala vis av horder av skränade svartfolk på det att de sedan må gudomligförklaras av Exarken.

Varje år är det stora skaror som vandrar Via Aidne. De flesta går då inte hela vägen från Jorpagna utan påbörjar sin resa i hemorten och vandrar sedan genom Aidnes relativt lugna nejder. Denna resa kantas av härbärgen, små trevliga bönepemoder att be vid och kapell där man kan spendera natten under tak. Men det är inte heller få som vandrar hela den mödosamma och farliga vägen genom Nostratiet, många av dem har till och med rest med båt från Aidne till Jorpagna för att kunna vandra hela sträckan. Munkarna i S:t Fridegundorden måste alla vandra Via Aidne innan de får avlägga sina munklöften, men har dock förmånen av att göra resan eskorterade av Solriddare. Det är inte heller ovanligt att den aidniska kyrkan ålägger pilgrimsvandring längs Via Aidne som bot för svåra budbrott. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19706#19706)

Hule

Öster om Fristaden och Ostmark ligger Hule, eller Hulehalvön. Området är halvlängsmännens och småfolket benämner sig här för huler. Deras språk kallas hùli. Halvlängdsmännen har alltid funnits på halvön och har anpassat sig till omkringliggande makter genom historien. Erebs lärde har teorier om att Hule kan vara halvlängdsmännens urhem men inga säkra bevis har hittats, och folkslaget generellt har vaga myter om sitt ursprung. Andra halvlängdsmän skulle i så fall alla härstamma från Hule men deras då engång gemensamma språk och kultur måste sedan länge ha utvecklats åt olika håll. Kanske skulle några av de äldsta alverna kunna veta säkert?

Methbôr

Dvärgporten i Aidnebergen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19204#19204

Fodorim

Ruinstad med hemskt förflutet.

Zygosunds bro

Dvärgabyggd bro och tidigare befästning längs den numera avstannade handelsleden mellan dvärgarna och Fristaden.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=18961#18961

Handel

Halakas-stammen på Aidnebergens nordslutningar är pålitliga och tre av Orga-din klanerna kontrollerar en lang bit av en gammal jorisk härväg som är lätt att färdas på. I Birfrax-passet som faktisk ligger inom Brända jordens revir har Talgav Gulöga och hans krigare ett fäste och är ofta anlitade av handelshusen. Visoterklanen som länge bodde uppe i Aidnebergen vid Kvideflodens källa och i flera generationer tjänade som karanvakter är dock numera fördrivna av svartfolken. -Albin Ovarsson, handlare från Luksilo och kännare av handelstraden över norra Aidnebergen

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=19408#19408

Befolkning

Människor

Halvlängdsmän

Tre kulturer

  • Hulefolket
  • Kullfolket
  • Lunnefolket
Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Fjärde_Soltåget_353_e.O.&oldid=11366"