Om Akrogal och de wilda lenderna i öster

Reseberättelse från Akrogal.

• Författare: Melio Blåfot den Vittbereste

• Ämnen:

• Språk:

• Orginal:

• Innehåll: [1]

• Avskrifter:

Utdrag

I detta kapitel färdas Melio, hans vägvisare Alborshan och fyra kamsunska bärare mot Ödelandet i norra Kalmurri när plötsligt historier om en märkvärdig ruinstad når Melios öron och han bestämmer sig för att undersöka saken.

Vi provianterade väl och lämnade Gau en kylig sensommarmorgon. Klimatet i dessa trakter tycktes mig bli allt bistrare för varje mil vi reste norrut, men min vägvisare, jägaren Alborshan, försäkrade att vi skulle få nog av värme så snart vi kommit över Latárbergen och in i Ödelandet. Efter att ha hört ryktas om några märkvärdiga ruiner kallade U-lish uppe bland de otillgängliga Berúgikullarna, beslöt jag mig för att göra en avstickare och undersöka detta närmare. Folket i de små byarna i trakten hävdade att dessa ruiner var de äldsta på jorden och att de vaktades av vederstyggliga gastar, varför också Alborshan vägrade att följa med mig dit. Utrustad som jag var i ungdomen med ett aldrig sinande övermod, bestämde jag mig för att gå själv med två av våra kamsunska bärare som enda sällskap. Dessa två hade jag lyckats övertala genom att påminna dem om att sällskapet endast skulle bestå av fem personer så snart jag lämnat dem. Talet fem är ju, såsom jag tidigare har avhandlat, i vissa fall ogynnsamt enligt den talmystik som kamsunerna alltjämt inte hade fått ur sina envisa huvuden. Till Alborshan sade jag att jag skulle vara tillbaka inom en vecka. Om jag inte var det skulle han lösgöras från sin tjänst hos mig. Många av de kala och branta Berúgikullarna var krönta av stora stenpelare på sådant sätt att de nästan hade sett ut som gravhögar om det inte vore för deras enorma storlek. Dessutom tycktes vinden vina här på ett sätt som fick det att låta som om spöklika röster ropade i luften. Med tanke på detta kunde jag förstå att byborna talat om spökerier. Enkelt folk gör ju ofta det när de ser eller hör saker de inte förstår. Själv antog jag det för mer troligt att det var stenpelarna själva som gav upphov till det kusliga ljudet. Detta visade sig också stämma när jag undersökte dem närmare. Pelarna var nämligen byggda av ett material som var hårdare på utsidan än på insidan, ungefär som de knaprigt friterade potatisknölar som man kan bli serverad på värdshusen i Nohstril. Det mjukare materialet hade på en del pelare vittrat bort så att dessa fungerade som jättelika visselpipor. Kanske hade jag kunnat förstå de märkliga byggnadsverken bättre om jag hade kunnat tyda de uråldriga skrivtecken som var inristade på dem. På eftermiddagen den andra dagen fick jag så äntligen se ruinstaden U-lish, och när det gällde det som sagts mig om densamma, att den var den äldsta ruinen i världen, var jag beredd att tro det när jag såg i vilket skick de raserade murarna var. Själva stenarna de var byggda av var så väderbitna att de knappt behöll den fyrkantiga form de en gång måste ha haft. Mitt i ruinstaden fanns det som var mest förunderligt. En rund byggnad, ungefär 60 eller 70 fot i diameter, som till synes var helt intakt. Väggarna var i det närmaste helt blanka, byggnaden hade inga dörrar och på taket av den såg jag en märkvärdig spira. Jag beordrade de kamsunska bärarna att klättra in genom fönstren och undersöka. Väl inne sade de mig att trappor gick ner i mörkret. Jag sade åt dem att tända oljelamporna och gå ner för att undersöka. Efter ett par minuter ropade en av dem där nerifrån att de befann sig i ett stort gyllene rum vars motstycke saknades i den här världen. Plötsligt genomsyrad av en viss guldtörst och emedan jag var närmast utfattig började jag genast klättra in genom ett fönster när jag hörde ett blodisande tjut nerifrån mörkret tätt följt av vad som måste ha varit ett dödsstön. Med viss tvekan drog jag mitt svärd och begav mig neråt för en snäv spiraltrappa för att om möjligt rädda åtminstone en av mina bärare. Trappan gick runt flera varv och jag måste ha varit flera famnar under marken när jag såg min ena bärare ligga blodig och sönderslagen på de nedersta trappstegen, men dock vid liv och med ett uttryck av yttersta skräck i sitt ansikte. Uppenbarligen försökte han långsamt krypa uppför trappan, och när han fick syn på mig rosslade han svagt något om osynliga faror som dödat hans kamrat samt andra saker på sitt eget språk, vilket jag inte förstod. Det var mörkt härnere och jag hann inte se mycket innan jag bestämde mig för att omedelbart bära upp bäraren för trappan, eftersom han inte verkade kunna gå själv. Väl uppe och ute i friska luften beredde jag ett te av draklövsekollon åt honom och han tycktes återhämta sig något, men somnade. Jag bestämde mig för att själv vila i några timmar, men jag ville inte sova så länge jag var nära den runda byggnaden och jag hade hela tiden ett fast grepp om mitt svärd. Ändå måste jag ha somnat utan att märka det, för nästa sak jag kan dra mig till minnes var att det hade blivit skymning och jag vaknade med ett ryck. Min bärare låg förvriden i en onaturlig ställning bredvid mig. Han var iskall och tydligen stendöd. Någon eller något måste ha förgiftat honom nere i den mörka källaren. Jag tittade upp och såg ett svagt, blekt, otrevligt sken från den märkliga byggnadens fönster. Det blåste och stormade och stenpelarna utanför staden gav ifrån sig riktigt blodisande tjut. Modfälld över mina bärares död och skräckslagen över den förmodade ondskan i källaren tog jag raskt de två väskor vi haft med oss och begav mig utan rast och vila tillbaka till värdshuset, där Alborshan väntade.