Skillnad mellan versioner av "Berendien"

Från Ereb Altor
Hoppa till: navigering, sök
m
m (Kejsardömet Jorpagna (1065-598 f.O.))
Rad 125: Rad 125:
  
 
;600 f.O.
 
;600 f.O.
:Den sydligt belägna staden Nimeii utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta inte bara som en samtida katastrof och tragedi, utan även som ett dåligt omen inför framtiden.
+
:Den sydligt belägna staden [[Nemeii]] utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta inte bara som en samtida katastrof och tragedi, utan även som ett dåligt omen inför framtiden.
  
 
;599-598 f.O.
 
;599-598 f.O.

Versionen från 26 juli 2021 kl. 05.14

Berendien är en feodal monarki i östra Ereb.

Landsfakta

Invånarantal: Ca. 2 000 000
Befolkning: Människor 82%, alver 9%, halvlängdsmän 5%, ankor 4%
Huvudstad: Entika (ca. 20 000)
Statsöverhuvud: Frekvand V
Styrelseform: Monarki
Exportvaror: Timmer, hantverk, spannmål
Importvaror: Tyger, metaller, ädelstenar, vin
Välstånd: Normalt
Armé: Normal, består mestadels av legosoldater. Svag flotta.
Religion: Unga Gudarna, men Lysande Vägen vinner allt mer terräng.
Övrigt:
S berendien.jpg


Inledning

Vad den gamle legosoldaten säger:

Berendierna sägs vara ett fredsälskande folk, så det kan tyckas att sådana som du och jag intet har där att hämta, men så min vän är inte fallet. Sant är förvisso att Konung Frekvand inte har startat några konflikter, vissa skulle till och med drista sig till att kalla honom konflikträdd, men avsaknaden av krig är icke detsamma som avsaknad av hyrsvärdsbehov.

I södra Berendiens bergstrakter är svartbloden överrepresenterade och berendierna har där befästningar för att hålla lortingarna stångna. Skulle felicierna drista sig till en landburen invasion så är det också enda vägen, så där finns alltid plats för en god svärdsarm. Bland deras gudomar har det såtts en del split, och skärmytslingar sinsemellan gudarnas ordnar såväl som mot Lysande Vägen blir allt vanligare. Rykten gör dessutom gällande att felicierna gärna skulle se Berendien som en fjäder i amiralshatten, och när den dagen kommer kan vi tälja guld med pennkniv. Och som om allt detta inte skulle räcka så är definitivt några veckor i Krigarnas Hus i Kandra att rekommendera.

Vad den erfarne äventyraren säger:

Berendien! Hå, ja! Det är som en knytpunkt, ett världens mitt. I Berendien är allt inom räckhåll. I Erbulasbergen finns mer svartfolksnästen än det finns sjömanspiss i Kopparhavet. Säkert fyllda med både berendiskt och feliciskt guld. I norr ligger Landori för dem som inte räds spetsöringarnas pilar. I Hebanon hålls två gånger om året kämpalek och tornerspel där gott om potentiella kompanjoner och uppdragsgivare ansamlas. Kimerabergen och Spindelskogen rymmer mer mysterium och skatter än vad som kan räknas. Och det sägs att spår av de förkastade gamla gudarnas tempel och rikedomar ligger dolda i Berendiens bördiga mylla.

Historia

Krunska tiden (1300-1065 f.O.)

1300 f.O.
Krunska kolonier börjar etableras längs Tolanhalvöns kuster. På den plats Atrema en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.
1080-1065 f.O.
Det krunska kriget mellan hynerna och det Krunska riket rasar, men berör huvudsakligen länderna öster och väster om Tolan. Många av de krunska kustkolonierna blockeras dock av hynernas allierade från Efaro.

Kejsardömet Jorpagna (1065-598 f.O.)

1065 f.O.
Kejsardömet Jorpagna utropas av hynerna och de forna krunska kolonierna svär trohet till den nye kejsaren. Befolkningen på Tolan skickar även emissarier till det nya hovet i Grivela men håller sig avvaktande.
1025 f.O.
Tåget mot Tolan. Kejsar Tiberion leder en jorisk här in på Tolanhalvön, från stödjepunkten i Tremium (Atrema). Målet är att skapa en landförbindelse mellan de västra och östra delarna av Jorpagna, vilket man lyckas med. Alverna i Landori oroas, men lugnas av kejsarens sändebud. Endast i de södra bergen bjuder svartfolk och med dem allierade stammar motstånd.
1022 f.O.
Kejsar Tiberion sluter personligen ett avtal med Landori om att respektera alvrikets gränser.
1020 f.O.
Entichon (Entika) grundas och blir provinssäte i Tolanuz.
1017 f.O.
Joriska legionärer går in i södra Landori för att bygga en väg mellan rikets östra och västra delar. Den anläggs av slavar från fälttåget på södra Tolan och följer den gamla vandringsleden genom Landori tvärs över Tolanhalvön, från Grivela och Argaldium (Argald) in i norra Hynsolge. Även upp leden genom Landori mot Nidapasset tar sig jorerna. Alverna protesterar men kan inget göra då jorerna är numerärt överlägsna och ett krig skulle vara förödande. Ovaterna, den narguriska stam som bebor landet nedanför Nidapasset drivs bort och ett joriskt fort byggs, Grafferburg kallat. Landoris gränser respekteras i övrigt, men alverna skall sent glömma detta brott mot ett ingått avtal.
1012 f.O.
Tolan söder om Erbulasbergen (nuvarande Felicien) erövras i ett grymt utplåningskrig. Hela stammar förintas eller säljs som slavar. Svartfolken drar sig djupt in i sina hålor.
900-talet f.O.
De svaga tolanska stammarna börjar jorifieras. Man tar sig an jorisk kultur, språk och namn.
980 f.O.
Nemeii grundas på sydvästkusten.
973 f.O.
Lindarium (Lindaros) grundas på Berendiens östkust och blir en betydande hamnstad.
960-talet f.O.
Många veteraner från fälttågen på Aidnehalvön får jordlotter på Tolan som pensioner. Detta visar sig vara en populär belöning, då det är en lugn landsända av imperiet med mycket god jord och behagligt klimat. Befolkningen ökar och städerna Tremium (Atrema), Entichon (Entika), Lindarium (Lindaros) och Nemeii blomstrar. Opadalen odlas snabbast upp, och från den här tiden härstammar några av de äldsta och finaste vingårdarna.
912 f.O.
Kejsar Tamsolion I av Jorpagna sammankallar hövdingarna över Nargurs folk till rådsmöte i Grafferburg invid Nidapasset. Sedan hövdingarnas talesman kallat honom "en söderns hund och vekling" låter han sin närmaste man, fältherren Varion, fängsla och avrätta dem alla.
906 f.O.
Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset i en aktion kallad Invasionen av Nargur. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista man. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, starkt stödda av sina fränder i Barbia. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från Cereval och i sydväst mot Mirelien och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas dock inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och ovaterstammens land. Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.
899 f.O.
Prefekten Villiuz i Entichon (Entika) samlar en här för att gripa makten i Grivela, medan hans fosterbror kejsar Tamsolion ligger i fält vid Nidabergen i norr. Han intar Grivela och tar den unga kejsarinnan Amalda som gisslan, men kejsar Tamsolions son Camaluz samlar ihop en här av veteraner och bönder från Tolan och slår Villiuz armé vid höjden Starconion (Himmelsklacken) söder om Atrema. Dock stupar alla utom ett fåtal av Camaluz män. Amalda, som dittills smädat och misstrott sin styvson, blir förälskad i den unge generalen, som dock stoiskt motsätter sig sin styvmors närmanden. Denna blir då så förbittrad att hon falskeligen anklagar Camaluz för förräderi inför Tamsolion. Kejsaren blir rasande och kommenderar Camaluz på ett självmordsuppdrag in i Nargurskogarna, där han och hans armé slaktas av barbarerna. När kejsaren får veta sanningen låter han i vredesmod fängsla och avrätta Amalda, men mördas sedan av dennes kammarjungfru som hämnd. Amaldas unge son Galla tar sedan namnet Tamsolion II som sin kejsartitel. Historien är bevarad för eftervärlden av den främste joriske dramatikern Urepidiuz i tragedin Camaluz och Amalda.
885 f.O.
Tamsolion II dör efter bara ett år på tronen och efterträds av Camaluz yngre bror Triuz som tar namnet Aurelion II. Triuz hade påverkats starkt av gemenskapen i Camaluz armé och sett mycket av samhällets bottenskikt. Därför blev han genom många reformer mycket populär bland plebejerna i riket.
867 f.O.
Akademin i Entichon (Entika) grundas av Aurelion II som en skola i Zenos filosofi.
863 f.O.
Aurelion II dör och inbördeskriget ”Härförarnas krig” (863-828 f.O) bryter ut.
849 f.O.
Nargurerna erövrar Grafferburg och sveper ner genom Nidapasset för att plundra och skövla på Tolanhalvön.
845 f.O.
Försvagade av barbarernas härjningar förfaller Tolanprefekteriet. Svartfolken i Erbulasbergen kan därmed växa sig starkare.
835-830 f.O.
Tolan blir krigsskådeplats i kampen mellan de självutnämnda kejsarna Huminuz som behärskar Hynsolge och Lasutyp, och Umberiz som är härskare över Krun, Erebos och delar av södra Aidne.
830 f.O.
Markion och Zenobias här anfaller Umberiz och Huminuz trupper och tar dem med storm. I slaget vid Pheris (Tvärån) segrar Markions numerärt underlägsna trupper mot de bägge usurpatorerna genom att anfalla dem en efter en. Slaget går till historien som ett genialt strategiskt genomförande. Knappt några tiotal av Markions mannar stupar, i jämförelse med tusentals på motståndarsidan.
828 f.O.
Zenobia kröns och Härförarnas Krig slutar. Kejsarinnan återupprättar Tiberions avtal från 1022 f.O. med Landoris alver och reser vid gränserna stora stenar med villkoren om ömsesidig respekt inhugget på satenu och kejserlig jori.
736 f.O.
Efariska kriget: Tolan blir utgångspunkt för invasionen av Efaro, och skogarna där skövlas för båtbyggandet. Kvar blir de tre stora berendiska skogarna.
740 f.O.
Apelsinträd som medförts från Efaro planteras i Opadalen.
699 f.O.
En grupp magiker med mycket gemensamt med Stjärnläran (demonologer och nekromantiker) samlas i Belemius i södra Berendia. Deras mål är att infiltrera olika maktpositioner inom kejsardömet.
600 f.O.
Den sydligt belägna staden Nemeii utplånas av ett regn av eld och svavel från himlen. Många ser detta inte bara som en samtida katastrof och tragedi, utan även som ett dåligt omen inför framtiden.
599-598 f.O.
Berendien drabbas mycket hårt av köttbitarnas framfart under den Tredje Konfluxen. Det som en gång var kejsardömets kornbod förvandlas till en i det närmaste öde trakt.

Mörkertiden (598-0 f.O.)

Tolan retarderar gradvis bakåt i utvecklingen: naturahushållning återinförs, jordbruket förfaller, gårdar, gods och hela samhällen lämnas öde. De organiserade grupper som finns kvar efter konfluxen försöker på olika sätt överleva. Olika maktfraktioner dyker upp som ivrigt försöker plundra varandra. Landsbygden härjas av rövarband. Svartfolken i Erbulasbergen, som klarat sig undan konfluxen i sina hålor, expanderar norrut mot de tre stora skogarna på Tolan. Landori stänger sina gränser.
525 f.O.
Entichon (Entika) brinner ned till grunden, endast några av jorernas byggnader klarar sig undan förintelsen.

Riket Berendia (149-51 f.O.)

Efter den Tredje Konfluxen var Mörkertiden rådande i stora delar av Ereb. I resterna av det forna Kejsardömet Jorpagna fanns få ljuspunkter av frid och samhällelig ordning. Sen hände något i östra Kopparhavet. På Tolanhalvöns norra del lyckades ett antal stamhövdingar ena sig i motstånd mot de svartfolk som härjade landet. En allians bildades även med alverna i Landoris skogar. I det ödesdigra Slaget vid Sankmas Klint förgjordes svartfolken och nordtolanerna grundade riket Berendia i ett nu fritt land. En krona skänktes de nya berendianerna av alverna och det visa skogsfolket sade att den skulle ges till hövdingen som flest ville se som sin ledare. Alverna lovade också att vara Berendias vänner i tider av krig och i tider av fred. Den förste att bära alvakronan var en mäktig hövding från den gamla joriska staden Entichon (dagens Entika) vid namn Tebarkhuz. Efter honom följde en rad av dugliga och ädla hövdingar på Berendias tron, alla valda och alla med riket och folkets välstånd som högsta mål. Vid sin sida hade kungarna också stödet från de mäktigaste gudarna och deras olika prästerskap. I hundra år var Riket Berendia ett stort land.

Sammandrag av Berättelsen om Riket Berendia, kungariket Berendiens nationalepos. Alstrat vid Lyceet i Pendon 609 e.O. av Borkman Känga.

Riket Berendias kungar
65-61 f.O.
Svartfolksklanen Svarttungorna under halvorchen Ganthog skövlar Berendien i vad som hädanefter minns som de värsta härjningarna i landets historia.

Hövdingatiden (51 f.O.-135 e.O.)

Vad som orsakade riket Berendias fall tvistar de lärde om, alltifrån jorpagnisk röta till ingripanden från gudar har lagts fram som skäl, men ingen vet idag mycket om händelserna som skall ha utspelat sig år 51 f.O. (1016 PV enligt den Kejserliga Jorpagniska tideräkningen som då var i bruk). De flesta är dock ense om att alvakronan försvann och att hövdingen Brumund av Krom var den sista att bära den (berendianerna hade som sed att den nya kungen skulle utses på den gamles dödsplats, men om kronan försvann från hans hövdingasäte innan kungen dog eller under färden till hans dödsplats och det nya kungavalet är okänt. Än idag är denna artefakt förlorad och kung Brumunds mausoleum utanför Entika är plundrat och genomsökt otaliga gånger när äventyrare letat efter alvakronan.) Utan en krona kunde inte de berendianska hövdingarna enas om vem som skulle regera och riket upphörde att existera. De en gång otaliga nordtolanska hövdingarna hade under tiden av frid reducerats till några få dussin och dessa var nu mäktiga män och kvinnor i sina egna hövdingavälden. I nästan tvåhundra år använde hövdingarna sin makt till att tvista om makten och många fruktade att Mörkertidens krig och kaos hade återvänt. Det som ändå upprätthöll en viss form av lugn och samarbete i landet, i stort sett hos det enkla folket, var minnet av de lagar och sedvanor som uppstått under riket Berendia.

Kungariket Berendien (135-610 e.O.)

Kronologi

135 e.O.
Den mäktiga nordtolanske hövdingen Bermond utropar sig till Kung av Berendien. Han svär att det gamla riket skall återuppstå och dess lagar igen handhävas med en kungs makt. Övriga hövdingar ges titeln Hertig och ett feodalt styre liknande det i Aidnes länder byggs upp. Bermond blir redan under sin livstid kallad Riksfadern och hans ätt kommer att ta sig detta namn.
174 e.O.
Kung Adam luras i döden av hovmagikern Zedufar som erövrar tronen.
174-185 e.O.
Zedufar regerar Berendien med fruktansvärda metoder och denna period i landets historia kommer att bli känd som Skräckväldet.
181 e.O.
Den unge ädlingen Limondas, släkting till Ilmond Alvvige, vinner torneringen vid Sommarspelen i Entika och förälskar sig i Zedufars unga konkubin Verelda. Efter att ha fängslats, flytt och förklarats fredlös börjar Limondas ett gerillakrig med bas i skogarna norr om Entika.
183-185 e.O.
Limondas av Skogen inbjuds att medverka i en konspiration bestående av framstående ädlingar i Berendien. Hertigarna Månevit, Aftonfalk och Björnestam ser en samlande kraft i Limondas och med honom som tronpretendent startar man ett väpnat uppror mot Zedufar, det s.k. berendiska inbördeskriget. Denne tar hjälp av jorpagniska och morëlvidynska legotrupper, medan Limondas får folkets stöd. Upproret får också oväntat bistånd från en grupp magiker från Kandra samt den feliciske krigaren Achedon. Efter svåra strider mot Zedufars trupper och magi segrar Limondas i Slaget vid Aro år 184 e.O. Entika belägras och genom list lyckas man ta sig in i borgen via en lönngång. Enligt legenden besegras Zedufar av anden av sin forne läromästare Tychon, och Limondas kan krönas. Han är dock mycket svag efter att ha blivit förgiftad under kriget och utnämner sin page Nevin till tronföljare. Denne är dock en utklädd kvinna och skandalen är ett faktum. Man har dock inte råd med ett nytt inbördeskrig och hertigarna låter Nevinanda I bli Berendiens första drottning.
189 e.O.
Nybyggare seglar uppför Leipterfloden och grundar kolonin Torsborg i ett land befolkat av den narguriska ovaterstammen.
212-213 e.O.
Krig mellan ovaterna och Torsborg.
232 e.O.
Drottning Nevinanda dör barnlös och efterträds av sin marskalk Frekvand.
253 e.O.
Frekvand I dör och efterträds av sin son, Borul.
261 e.O.
Borul I dör ung i en tornering. Hans brorson Gartheld ärver kronan.
275 e.O.
Andra soltåget mot Efaro. Viss berendisk medverkan.
278-281 e.O.
Den Stora Schismen. Den Lysande Vägens splittras i två grenar och missionen blir lidande. Dock har den nya religionen redan fått starkt fäste bland Berendiens nya köpmannaklass.
295 e.O.
Gartheld dör av ålder. Hans son Frekvand II ny kung.
Ca. 300 e.O.
Ökade handelsrelationer med Caddo, Zorakin och Kardien. Handelsutbytet ger ett stort ekonomiskt uppsving och Berendiens städer blomstrar. Med köpmännen sprids också den Lysande Vägens tro i landet.
307 e.O.
Frekvand II dör och efterträds av hans son Frekvand III.
310 e.O.
Felicien invaderas av Dermanien, en solunsk stam och stat.
311 e.O.
En begäran om hjälp från Felicien hörsammas inte av den unge berendiske kungen.
331 e.O.
Frekvand III dör i sitt badkar och efterträds av Gartheld II.
335 e.O.
Torsborg belägras av en stor här narguriska stammar från norr, men staden överlever.
340-talet e.O.
Fler och fler ädlingar ser fördelarna med den Lysande Vägen, tack vare vad de ser som den nya religionens samhällsbevarande lära. Ända sedan feodalismens införande i Berendien har styrelseformen nekats De Unga Gudarnas prästers stöd, då denna är en folklig religion.
343 e.O.
Felicierna besegrar de dermanska inkräktarna i ett kort frihetskrig.
344-411 e.O.
Felicierna anklagar Berendien och dess konung för att inte ha gett dem bistånd mot dermanerna. Felicien anfaller i vad som kommer att kallas det Felicisk-Berendiska kriget. Det är dock inte hela sanningen, man har fått bilden av att det norra grannfolket är fega stackare som inte kan försvara sig. Inledningsvis går kriget mycket bra för felicierna som har övertaget till sjöss. Hertigen av Berget kan dock hålla passen i Erbulas, så felicierna kommer inte fram den vägen. Berendien är dock avskuret sjövägen. Efter att ha fått sin lilla flotta krossad i sjöslaget vid Mitels udde beslutar sig den ängslige kung Gartheld II för ett frontalangrepp genom Erbulas. Hertigarna försöker avråda honom, men konungen har beslutat sig för ett snabbt slut på kriget. I kaltemånad 346 e.O. marscherar en stor här genom Skålklyftan i Erbulasbergen. Man hamnar dock i ett bakhåll av orcher i felicisk sold. Bara genom hertig Björnestams trupps ansträngningar kommer man undan, och kommer genom bergen kraftigt decimerade. Konungen begår ett strategiskt misstag när han går förbi staden Amara och går rakt på Tyros. Utan underhållslinjer är den berendiska hären dömd, och man nedgörs på Tyrosslätten till sista man. Allt som återstår av hären är ett tusental sårade och fångar. Felicien kräver en gigantisk lösensumma för kungen men denne begår självmord i sin cell. Felicierna landstiger nu på västkusten, intar Ventimiglia och marscherar mot Entika som belägras. Den unge sonen till hertig Björnestam mönstrar snabbt en här av vad han kan få tag på och hugger de invaderande trupperna i ryggen. Ett hårt ställningskrig härjar genom Opadalen och båda sidor lider svåra förluster. Berendierna måste hela tiden offra sina reserver för att hålla felicierna borta. Till slut, när felicierna avvaktar för att invänta sina försenade förstärkningar från havet, lyckas greve Sunder Gyllenek bryta genom feliciernas flank, och för att inte bli omringade retirerar de till Ventigmilia. Under tiden har hertigarna av Berget och Björnestam lyckats fly ur sin fångenskap och återvänt till södra Berendien där de organiserar motståndet mot de trupper felicierna sänt genom Erbulas. Dessa finner sig då plötsligt fast i bergen, där de sedermera skingras av arga svartfolk som inte fått sin sold. I ett decennium sker bara sporadiska strider i kriget.
353 e.O.
Exarken i Ekeborg utlyser Fjärde soltåget. Berendiernas medverkan är liten p.g.a. kriget mot Felicien men en mindre styrka seglar ut från Entika. Baronen Olvindrin Stensöte leder den berendiska styrkan.
354 e.O.
Berendierna har slickat sina sår efter den feliciska invasionen. Greve Gyllenek väljs till kung. Man belägrar det ockuperade Ventigmilia som dock understöds via havet.
358 e.O.
Felicierna försöker en överraskningsattack mot Lindaros vars skeppsvarv bränns. Hertigen av Lindaros trupper lyckas slå tillbaka expeditionsstyrkan men skadan är redan skedd.
360-talet e.O.
Upprepade försök görs av felicierna att attackera Berendien via landvägen, men hertigen av Berget har förstärkt fästningarna i Erbulas, och falangerna kan slås tillbaka. Upprepade skärmytslingar med svartfolken gör att felicierna ger upp planerna på ett stort angrepp och skärper istället blockaden till havs.
362 e.O.
Sunder Gyllenek dör och efterträds av sin son Valerian.
370 e.O.
Efter de dramatiska händelser som kommit att kallas "Duellen i Ventimiglia" förklarar konungariket Zorakin Felicien krig.
380-talet e.O.
Feliciernas blockad fungerar inledningsvis dåligt, då berendierna kan handla med Torshem, Landori, Jorpagna och Hynsolge landvägen. Men 375 e.O. drabbas Hynsolge av ett uppror som skakar hela landet och stryper deras utrikes handel, samtidigt som en missväxt drabbar Berendien. Läget blir snabbt prekärt för berendierna. En massiv hjälp från alverna i Landori räddar dem från den värsta hungersnöden på vintern, men på våren är förråden helt tömda. Man vädjar till sina forna handelspartner Zorakin och Erebos om hjälp.
392 e.O.
Sjöslaget vid Selim. Felicien krossar den zorakiska flottan. Ön Hakkai avträds från Zorakin till Felicien.
395 e.O.
Valerian Gyllenek dör när han försvarar sin sondotter mot feliciska lönnmördare. Valerians son Orson blir kung.
401 e.O.
Orson driver lätt tillbaka ett tafatt försök att sjövägen anfalla Entika. Kungen passar på att med de erövrade feliciska galärerna anfalla Ventigmilia vars otränade och osysselsatta garnison faller lätt.
411 e.O.
Kung Orson erbjuder felicierna fred, och överraskande tackar de ja. Inga avträdelser görs.
414 e.O.
Berendien blir ett eget kerisât inom den Lysande Vägen, med kerisâtsäte i staden Ventimiglia.
424 e.O.
Orson dör, hans son Valerian II blir ny kung.
431 e.O.
En pest sveper in över Berendien från Jorpagna. Man klarar sig dock relativt bra tack vare Delitha- och Ninnavetemplen.
432 e.O.
Landori anfalls av orcher från Nidabergen. Valerian II rycker ut till alvrikets hjälp, vilken mottages tacksamt, ty många alver har emigrerat till Goiana under de senaste tjugo åren och man är försvagade.
437 e.O.
Valerian II dör och efterträds av Valerian III.
441 e.O.
Valerian III grundar ambassader i många länder runt Kopparhavet.
Han konverterar även till Lysande Vägen efter en uppenbarelse. Han blir därmed den förste berendiska kung att erkänna denna tro. Detta har ingen större påverkan på riket, men gör att Opadalen så småningom blir Lysande Vägens starkaste fäste i Berendien.
443 e.O.
Landori hotas ånyo av svartfolksinvasioner och Valerian III stupar i striderna. Valerian IV är blott fyra år när detta händer och landet styrs av ett råd tills denne är mogen.
445 e.O.
Lysande Vägens katedral i Entika börjar byggas.
447 e.O.
Prinsens mentor, riddar Rutgred Månevit, upptäcker att rådets ledare är en illasinnad magiker som kallar sig Zedufar. Om det rör sig om den historiske svartkonstnären som överlevt alla år eller om det är en bedragare framgår inte, men denne flyr med den unge prinsen som gisslan. Rutgred Månevit lyckas spåra skurken till Erebos där magikern besegras.
459 e.O.
Valerian IV bestiger tronen. Han visar sig vara en konstens man, och hans hov fylls med sång, musik och skådespel. Kungen själv är en mycket skicklig lutspelare. Den berendiska trubadurlyriken uppstår vid hovet i Entika och sprids i landet.
467-469 e.O.
Berendien förklarar krig mot några jorpagniska furstendömen efter att dessa stört det berendiska fisket. Detta kallas i Berendien det jorpagniska kriget. Jorpagnierna skrattar åt krigsförklaringen och kallar Valerian IV för en flöjtspelande pajas. Denne blir mycket vred och på sommaren 467 e.O. landstiger en här söder om Argald. Jorpagnierna har dock föga att sätta emot och fästena faller lätt ett efter ett, ofta utan att ett enda slag har utväxlats. Berendierna uppnår inte mycket med kriget. I det fattiga Jorpagna finns inget att plundra och då fälttåget blivit för dyrt åker man hem igen.
472 e.O.
Den berendiska grenen av Den Helige Odos Orden bildas.
475 e.O.
Greve Silverdrake grundar sitt stuteri i Anvekull utanför Entika.
487-488 e.O.
Svartfolk ledda av en grupp stora resar invaderar Torshem. Den berendiska kolonin räddas dock av en allians av dvärgar och ovater, samt en stor här legosoldater under ledning av en erebosisk köpman.
489 e.O.
Valerian IV dör och efterträds av sina tvillingsöner, Arvand och Bervand.
501-503 e.O.
Arvand och Bervand kan inte enas om vem som skall ärva tronen. Det hela urartar till ett smärre inbördeskrig, det s.k. "Tvillingkriget", där kungarnas riddare till slut tröttnar och vägrar att slåss mot sina fränder. Kungarna avsätts och deras yngre syster Devonia blir drottning. Denna är gift med hertig Sol och Måne som därmed blir medregent. Deras förstfödde son döps till Bermond.
503 e.O.
Det dalkiska handelshuset Calvado etablerar sig i Entika, Atrema och Ventimiglia.
508 e.O.
Devonia dör i barnsäng och Bermond kröns. Bermond III dör dock i en olycka och efterträds av sin bror Orson II. Senare framkommer att Bermond mördats av sin halvbror Legund.
510 e.O.
Orson II dräps av sin avundsjuke halvbror Legund. Devonias tredje son Frekvand IV kröns. Legunds far, hertig Sol och Måne vägrar låta honom avrättas och låter istället fängsla honom på borgen Törnefästet utanför Berendiens västkust.
516 e.O.
Frekvand IV mördas av Legund som flytt från sitt fängelse. Legund lyckas spela sin far som en marionett med hjälp av droger och tar makten över landet.
520 e.O.
Devonias sista överlevande son, Valerian, dräper sina bröders mördare. Han kröns som Valerian V.
568 e.O.
Den gamle Valerian V dör av hög ålder och efterträds av sonen Frekvand V.
610 e.O.
Nu!

Regentlängd

Riksfaderätten

Skräckväldet

Drottningens tid

Marskalkiska dynastin

Gyllenekska dynastin

  • (443-459 e.O. Rådstyre)

Geografi

Beskrivning av Berendiens geografi.

Ghazam skrev: [1]

Visionen om Berendien del 1: Geografi'
Berendien är ett vackert land med den naturtyp som man kan tänka sig finns i många sagor och klassiska fantasyromaner och spel (t ex "Three Hearts, Three Lions" av Poul Anderson eller "The King of Elflands Daughter" av Lord Dunsany, i spelsammanhang kan man nämna Sommerlund i Ensamma Vargen-världen Magnamund som referens, se gärna de vackra verken av konstnären John William Waterhouse för att få en reell bild av hur jag vill ha Berendiens landskap). I "Kandra" jämförs klimatet med södra Frankrike och Provence och Languedoc står därför nära till hands när man beskriver Berendien, både naturmässigt och kulturellt (längre fram ska jag berätta om den rika berendiska trubadurtraditionen). I de centrala jordbruksregionerna (trakterna kring Kandra, Edsland, Norra Skölderike, Lindaros) tänker jag mig pastorala scenerier a la Österlen i Skåne (rena paralleller finns längs med den magnifika museijärnvägen från Gärsnäs till St Olof) med böljande sädesfält och ängar, vitkalkade bondgårdar och gemytliga täppor, lummiga lövskogsdungar, porlande bäckar och lugnt flytande åar. Den berendiske barden Aemendor beskriver en sådan scen i sin ballad "Dryaden vid Getån"
"Vid Getåns strand, ett pilträd står och välver sina grenar
utöver det mörka vattnet, näckrosor och mossbeklädda stenar"
I västra Berendien, i den trakt som kallas Dal, finns vackra, mjukt böljande kullar där herdar vallar sina får och getter (om någon har varit vid Brösarps backar i Skåne, eller vid Kullen så vet ni, annars kan man spana in de inledande scenerna i "Det sjunde inseglet" för att få en direkt bild, eller varför inte denna vackra vy från Englands Lake District; http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Thirleme_069.jpg
De berendiska skogarna (Felan-, Beda- och Kungaskogen) är lummiga lövskogar där bok, ek, kastanj, oxel och alm är vanliga trädslag. Murgröna klär de åldrade stammarna och marken är om våren täckt av vitsippor och andra vårblommor. Här kan man se kronhjort och dovhjort samt vildsvin i stor mängd. Längre norrut mot Landori blir terängen svårare och skogen än mer gåtfull. Se gärna denna vy från utkikspunkten Kopparhatten på Söderåsen i Skåne för en bild; http://sv.wikipedia.org/wiki/Bild:Kopparhatten.jpg . Det finns naturligtvis även andra naturområden i landet. I den sydöstra delen av landet finns ett magert hedlandskap som bär likhet med det man kan finna på flera håll i England. En vanlig syn här är pinjeträd, vars nötter är en berendisk exportvara. Kring Kromflodens mellersta lopp utbreder sig det snåriga Spindelträsket, beskrivet i "Enhörningshornet". I söder reser sig Erbulas bergskedja kargt mot skyn. Här är landskapet kargt, klippigt och ogästvänligt. Här och var kan man se vattenfall kasta sig ut från ättestupshöjderna. De högsta av bergstopparna är snötäckta, och i dalarna finns svårframkomlig vegetation i form av den fruktade erbulasbusken vars sylvassa taggar kan bli över två decimeter långa.

Karta

[Kartan över Berendien har ändrats flera gånger eftersom källorna är motstridiga. Nuvarande tolkning är en kompromiss. Vissa detaljer behöver dock korrigeras ytterligare.]

caption

Karta över Berendien

Klimat

Beskrivning av Berendiens klimat.

...ett skilje går tvärs över Berendien mellan tempererat inlandsklimat i norra delen och kopparhavsklimat i den södra delen...

Flora & Fauna

Beskrivning av Berendiens växt-och djurliv.

Hertigdömen

Måste redigeras, beskrivningen stämmer inte med geografin.

Karta: [2]

Nordhals (Nordarike)

Heraldiskt vapen:
Hertig:
Måste redigeras:

Skogsklätt och i öster glesbefolkat. Vid kusten mer bördig och lantlig trakt kring centralorten Atrema. Känt för sina goda hantverkare, timmermän och båtbyggare. Unga Gudarna dominerar i öster, Lysande Vägen i väster.

Lardamendrien

Heraldiskt vapen:
Hertig: Aftonfalk
Måste redigeras:

Dominerande biotopen är skog, mot gränsen till Landori övergående i vild urskog. Glesbefolkat med fina jaktmarker. Unga Gudarna är nästan totalt dominerande. Dominerande adelsätt: Aftonfalk.

De lardamendriska bågskyttarna har i alla tider varit ett välkommet och uppskattat inslag i den berendiska hären. Här kan ju nämnas att hertigen av Erbulas försöker se till att alltid ha en pluton lardamendrier vid varje fort som bevakar den södra gränsen mot svartfolken. Dessa pricksäkra män (och kvinnor) från den norra provinsen tränas sedan barnsben att skjuta den klassiska lardamenderbågen, en pilbåge som skiljer sig något från den vanliga långbågen, främst genom sin smäckra och vackra utformning men också på grund av sin oöverträffliga räckvidd. Bågskyttetävlingar är mycket riktigt ett ständigt återkommande inslag på marknader och festligheter i Lardamendrien, Lindaros och de norra delarna av Mälderike. Att bli bågskyttemästare innebär hög status och lokal ära och berömmelse.

I övriga Berendien är den vanliga lång- och kortbågen vanligast bland skogvaktare och jagande allmoge medan adel, stadsvakter och feodala arméer plägar använda armborst. Lardamenderbågen har inte spritt sig till andra delar av landet. Detta är främst p.g.a. att lardamenderbågen enbart görs av skickliga bågmakare och av trä från den nordberendiska idegranen. En annan orsak till att det nästan enkom är nordberendierna som begagnar sig av vapnet är att det kräver mer tid och övning att bemästra den till fullo. En annan egenhet är att det i norr finns pilmakare som kan tillverka olika sorters pilar av ovanligt slag. Bland dessa specialiteter kan märkas "visslaren" (en sorts signalpil), "klyvaren" (en Y-formad pil som är till för att skära av rep eller kapa plymen på en fåfäng riddare) samt andra specialiteter.

Beda (Bedarike)

Heraldiskt vapen:
Hertig: Bjälke
Måste redigeras:

Litet hertigdöme, tämligen glest befolkat. Bedaskogen dominerar. Den viktigaste exportvaran är timmer som skeppas söderut. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt: Bjälke.

Mälderike

Heraldisk vapen:
Hertig: Björnestam
Måste redigeras:

Ett av de rikaste och viktigaste länen i landet, mycket tack vare handelsstaden Kandra och de bördiga jordarna runt floderna. Omfattande jordbruksbygd. Lysande Vägen stark i söder och väster, men Kandra är det viktigaste centret i landet för de Unga Gudarnas lära. Dominerande adelsätt: Björnestam.[3]
Friherregrenen är ett horn i sidan på Hertigen, men är skyddad av Kungahuset. Friherrefamiljen har goda relationer med Kandra, medan Hertig Björnestam av Mälderike sitter på sin traditionstyngda borg Björneborg längre västerut på Riksvägen med endast en mindre köping i närheten. För Hertigen har därför Hebanon och flodleden blivit viktiga att beskydda och uppmuntra. Tyvärr blir han då också i viss mån beroende av att även hertigen av Lindaros uppmuntrar flodtransporterna, men dessa har ekonomiska och tidsmässiga fördelar gentemot landtransporter...så länge handeln inte störs. Även hertigen av Fränderike måste uppmuntras att hålla efter rövare i Piltoppskogen och svartfolken i Piltopparna. Fränderikes hertig tar dock vanligtvis sitt ansvar då handeln på floden ger flodbyarna extrainkomster som inte är oansenliga. Hertigen av Fränderikes män patrullerar floden från borgen på Lindormsnäs där Isrulfloden flyter ut ur Piltoppskogen. Just nu är dock Hertig Björnestam i behov av några billiga legotrupper att stoppa flodpiraterna som stör handeln till Hebanon då hans egna trupper visat sig inkapabla att spåra piraterna. [4]
Flodvägen via Hebanon tar 5-8 dagar. Floden är bred och djup nog för att kustseglare ska kunna segla hela vägen till Keram El-Krom där mindre flodbåtar får ta över. Sista biten går på land Hebanon - Kandra. Båtarna landar vanligtvis två gånger i Piltoppskogen, i byarna Erzelj och Ladra. Nära Lindormsnäset har två mindre syskonköpingar vuxit upp på var sin sida av floden/länsgränsen: i norr Isrulmun och i syd Isrulkaj, i folkmun gemensamt Munkaj. Dit tar det 1-2 dagar från Lindaros att segla. Frakten blir dyrare per dag än landvägen, men man kan lasta mer per transport och det går snabbare, vilket ger bättre resultat i slutändan. En begränsning är dock antalet tillgängliga flodbåtar mellan Keram El-Krom och Hebanon. Landvägen Lindaros - Kandra tar 10-14 dagar med oxkärra, men vägen är vältrafikerad, patrullerad av kungliga Gardet och värdshusen är inte långt emellan. Dessutom är det enklare att få fram en vagn än en båt. [5]

Klinga Fot (Fränderike)

Heraldiskt vapen:
Hertig:

Måste redigeras:

Mindre, glesbefolkat och skogsklätt län. Svagt ekonomiskt, utan större inkomster. Bortom allfarvägarna finns ödemarker dit lagens långa arm ogärna tar sig. Unga Gudarnas religion stark.

Mellima (Lindaros)

Heraldisk vapen:
Hertig: Av Lindaros (?)

Måste redigeras:

Rikt jordbruks- och fiskelän. Stora inkomster från handelsvägarna och handelsstaden med samma namn som länet. I de "civiliserade" delarna kring Lindaros Stad och de olika handelsköpingarna är Lysande Vägen stark, men på landsbygden dominerar Unga Gudarna. Dominerande adelsätt: Av Lindaros.

Kronomarken

Heraldiskt vapen:
Hertig: Gyllenek (kungafamiljen)

Måste redigeras:

Kungens eget län där den bördiga och rika Opadalen ger enorma inkomster från odlingar av druvor, frukt och spannmål. På flera håll finns betydande avelsfarmer för boskapsdjur och hästar. Trakten kring Entika har hög levnadsstandard och är en rik trakt. Lysande Vägen är i det närmaste fullständigt dominerande. Dominerande adelsätt: Kungen tillsätter fogdar och andra administratörer till sina landområden, vilket har gett upphov till en tjänstemannaadel i länet.

Dal

Heraldiskt vapen:
Hertig: Sol och Måne

Måste redigeras:

Län som fått sitt namn från sina böljande kullar och dalar. Huvudnäring är boskapsuppfödning, främst får och getter som betar på sluttningarna. Vissa halvlängdsmannabosättningar på oländiga platser. Lysande Vägen i princip den enda religionen i området. Dominerande adelsätt: Sol och Måne.
Dagens kung av Berendien, Frekvand V, är barnbarn av den tidigare hertigen Sol och Måne av Dal, som var gift med drottning Devonia.

Aldaram (Norra Skölderike)

Heraldiskt vapen:
Hertig: Guldkärve
Måste redigeras:

Jordbrukslän som ekonomiskt och befolkningsmässigt utklassar sin södra granne, Södra Skölderike. De bägge länen var en gång ett, men delades upp på grund av en arvstvist mellan två bröder som valde olika religioner. Enligt sägnen fick länet sitt namn eftersom det betraktades som det unga rikets "sköld" mot svartfolksstammarna i söder. Lysande Vägen genomgående starkt. Hebanon är en viktig handelsstad för regionen. Dominerande adelsätt: Guldkärve.

Södra Skölderike

Heraldiskt vapen:
Hertig: Tvenne Ormar
Måste redigeras:

Glesbefolkat län som anses underutvecklat och som präglas av sina otillgängliga vildmarksområden kring Kromfloden samt annorstädes. Längs med Krom och dess bifloder finns en del mindre samhällen. En del handel och passagerartrafik finns på floden, men denna vattenled genom riket är inte vad den en gång var, vilket bl.a. ruiner av forna fästen och byar vittnar om (Se Enhörningshornet och Sinkadusäventyret (vilket nr.?) Skuggor Ur Det Förflutna för mer detaljer). Många kloster finns i området, bl.a. Delithaordens viktigaste helgedom. De Unga Gudarnas religion stark. Dominerande adelsätt: Tvenne Ormar.

Barlerike

Heraldiskt vapen:
Hertig: Lilja
Måste redigeras:

Jordbrukslän där man odlar främst korn och havre. Medelrikt utan större centralorter, varför naturahushållning är utbredd. En del halvlängdsmän lever på mandat från hertigen i de södra delarna av länet. Lysande Vägen och Unga Gudarna ganska jämnbördiga. Dominerande adelsätt: Lilja.

Edsland

Heraldiskt vapen:
Hertig: Månevit
Måste redigeras:

Rik jordbruksbygd med mycket fina jaktskogar för hjort och vildsvin där ek är det främsta trädslaget. Unga Gudarna traditionellt starka, tack vare visst stöd från ätten Månevit. Dominerande adelsätt: Månevit.

Thun

Heraldiskt vapen:
Hertig: Himmelsvärd
Måste redigeras:

Fattigt län med stora delar obrukbar mark i form av myrar och hedlandskap. Kusten mot Echatiska havet är långgrund varpå sjöfart är omöjlig annat än för fiske i osäkra flatbottnade båtar. Kungsfortet utanför kusten i söder är den enda riktiga naturhamnen söder om Edsland. Centralort är den lilla köpingen Thuninge. Ovanlig religion i form av en lokalt dyrkad havsgud (möjligen en gång del av de Unga Gudarnas pantheon). Dominerande adelsätt: Himmelsvärd.

Jarlmanland

Heraldiskt vapen:
Hertig: Purpursparre
Måste redigeras:

Län med varierad geografi och befolkning, mycket tack vare ätten Purpursparres traditionellt expansiva politik. Genom giftermål, avtal och ibland rena våldshandlingar har man genom årens lopp befäst sin redan starka ställning som den starkaste makten i sydvästra Berendien söder om Solrike. Vissa Purpursparrar sägs ha (haft) ärftliga anspråk på kronan. Lysande Vägen genomgående stark. Dominerande adelsätt: Purpursparre

Sylvervidd (Sylverike)

Heraldiskt vapen:
Hertig: Rödtorn
Måste redigeras:

Av kustklimat präglad region med ett betydande ekonomiskt centrum i handelsstaden Ventigmilia. Fiske, både fisk och skaldjur, är den viktigaste näringen. Länet har drabbats hårt av den feliciska piratverksamheten och hertiginnan Rödtorn är hårt pressad. Lysande Vägen stark. Dominerande adelsätt: Rödtorn.

Övriga

Håvaslätt

Heraldiska vapen:
Greve: Arvid Drakbane

Kuperat län i utkanten av Opadalen. Förläning sedan urminnes tider till ätten Drakbane, som trots grevetiteln endast svarar inför konungen enligt väldigt gamla privilegiebrev. De viktigaste näringarna är uppfödning av nyttodjur, främst hästar. Den nuvarande länsherren, Arvid Drakbane, är sedan en tid försvunnen och hans ännu omyndige son Vidar är arvtagare. Dominerande adelsätt: Drakbane.

Solrike

[Solorden har ändrats till Den Helige Odos Orden]

[6]

Detta grevskap, vid namn Laterna, var det som ursprungligen tillhörde Gilbertus Silvervåg som efter Det furgiska äventyret blev kung av Garhuea i Krun. Senare gick grevskapet till Den Helige Odos Orden. [7]

Måste redigeras:

Genom ett arv från en rik adelsman fick kyrkan och den berendiska grenen av den Helige Odos Orden detta grevskap i besittning. Genom ytterligare arv och markinköp har man utökat sitt område som numera utgör den största sammanhängande kerisâtägda marken i landet. Solriddarna svarar inte inför någon länsherre (annat än Odo själv och möjligtvis Högmästaren i Margind) och frågan är om de ens är kungen eller den berendiske kerisgassen trogna. Detta är också det enda länet i Berendien där alla trosuppfattningar annat än den Lysande Vägen är bannlysta och solriddarna ser till att det inte förekommer några irrläror. Länsherren Stormästare Igniathuz av den Helige Odos Orden har på senare tid låtit hänga kvinnor som påstås vara häxor. Delithaorden har utan resultat protesterat våldsamt.

Platser

Spindelskogen

Kimerabergen

Tårsjön

Irrskogen

Kromsjön

Städer

Berendiens städer

Entika

Huvudartikel: Entika

Atrema

Huvudartikel: Atrema

Lindaros

Huvudartikel: Lindaros

Kandra

Huvudartikel: Kandra

Ventimiglia

Huvudartikel: Ventimiglia

Säte för Lysande Vägens kerisât i Berendien.

Hebanon

Stad söder om Kandra, känd för sitt årliga spel med tävlingar och tornerspel.

Befolkning

Berendier

Huvudartikel: Berendier

Människor

Naturligtvis är det inte någon överväldigande skillnad mellan en vanlig berendier och en zorakier, kardier, klomellier eller annan medborgare i en feodal stat. En berendisk bonde har förmodligen mer gemensamt med en hynsolgisk bonde än med en berendisk adelsman. Men, det finns ändå några saker som utmärker berendierna något.

Ankor

Huvudartikel: Ankor

Berendiska ankor är...

Om ankor i Sylverike: [8]

Om ankhandelshuset Quicho i Kandra: [9]

Om Berendiens ankpopulation: [10]

Om ankor och Lysande Vägen i Berendien: [11]

Om övriga berendiers misstänksamhet gentemot ankor: [12] [13]

Halvlängdsmän

Huvudartikel: Halvlängdsmän

Berendiska halvlängdsmän är...

Kentaurer

Lever i centrala Berendien. (Enhörningshornet)

Reptilmän

Huvudartikel: Reptilmän

Finns i vissa av Berendiens floder och träsk.

Svartfolk

Huvudartikel: Svartfolk

I Erbulasbergen men även här och var i obygden.

Samhälle

Sociala stånd

Adel

Maktstrukturen i Berendien utgörs av en samling mäktiga och rika adelsätter. Ju äldre en ätt är desto finare, och man försöker därför dra sina linjer tillbaka till Slaget vid Sankmas Klint då kung Bermond besegrade svartfolken och det feodala Berendien grundades. De vars förfäder inte var med i detta historiska slag har inte lika lätt att hävda sig och får finna sig i en lågstatusposition. Därför har en hel del tvister kring historiska dokument, med anklagelser för förfalskningar hit och dit, uppstått under årens lopp.

HÖGADEL Hertigar och rika grevar. Några enstaka förmögna friherrar. Notera att hertigen av Jarlmanland kallar sig "jarl" istället för hertig, men det beror på att purpursparrarna alltid ska vara så jäkla märkvärdiga. Högadeln har mycket högre status än lågadeln. Det finns naturligtvis gränsfall. Exempel på högadelsätter är Månevit, Aftonfalk, Björnestam, Purpursparre, med flera.

LÅGADEL Fattigare grevar och baroner, samt de flesta friherrarna (adelsmän som står direkt under kungen). I Kronomarken finns dessutom en sorts tjänstemannaadel som är mer administratörer åt kungen än den övriga adeln som har rustplikt istället för skatteplikt. Inom kronomarksadeln finns riddare ur lågadeln som visat sig dugliga och därmed fått ett fögderi i belöning. Kronomarkens titlar går inte i arv.

Under baronerna finns en nivå till och det är banérriddarna. En banérriddare är en vasall som ingår i en adelsmans rytteri men som har fått en egen egendom som ska försörja honom och hans söner. Denna egendom, vanligtvis inte mer än en bondgård, brukar han själv.

En berendisk ätt har fått sitt namn från sitt heraldiska vapen. Sålunda har Månevit en vit måne på svart grund, Tvenne Ormar har två omslingrande ormar i sitt vapen och Sol och Måne har en sol och en måne på en delad sköld. En ätts färger går igen i klädsel och i sina vakters livré och är något man bär med stolthet.

Präster

...Unga Gudarna har många olika prästerskap och munkpräster, även Lysande Vägen har präster, s.k. riarker...

Borgare

...några är fria, såsom de i den kungliga fristaden Kandra, andra troligen inte...

Bönder

Politik

Diskussion: [14]

Utrikespolitik

Diskussion: [15]

Alver

I dagens läge inskränker sig kontakterna med alverna mest till befolkningen i norra Berendien, där dialekterna är influerade av satenu vilket underlättar gränshandel m.m. Det finns av gammal hävd en officiell diplomatisk kontakt mellan Entika och Landori som dock enbart används när den behövs, men från alvernas sida är man noggranna med att påminna om forna vänskapsband. Man vet att om fara hotar kan berendierna vara en viktig allierad. Vissa religiösa grupper, som t.ex. Ninnave- och Delithaordens prästinnor har ett djupare utbyte med alverna, men detta sker i hemlighet.

Kung Frekvand är en traditionalist och håller fast vid de sporadiska kontakterna med Landori. Kritiken mot detta finns dock i de egna leden men än så länge är kungens linje den officiella. Frekvand sitter dock obekvämt på två stolar i frågan om landets religion. Han är av tradition bärare av ensignier och välsignelser från båda håll och ska vara landets och dess invånares beskyddare. Kungen har ännu inte gett ifrån sig något som helst tecken på att avvika från denna dubbla hållning (även om han själv egentligen bekänner sig till Lysande Vägen), men frågan är om denna politik håller i längden. Han kan komma att finna sig i en ohållbar situation och tvingas välja. De som är insatta i kungens person och politik är tveksamma till om han är kapabel att göra ett sådant val.

Lysande Vägens intåg i Berendien medförde att relationerna med alvriket i norr svalnade. Det berendiska kerisâtet ser mycket misstänksamt mot hednareligionen som fortfarande är stark på landsbygden i de norra, centrala och sydöstra delarna av landet, samt i staden Kandra. Kerisâtets riarker drar gärna alla över en och samma kam och menar att såväl dyrkan av Morder Jord som de Unga Gudarna är hedniskt och blasfemiskt. Bland de rättrogna dyrkarna av Etin har därför en misstro mot alverna grott i århundraden, ivrigt påhejat av kerisâtets män. Adeln ser också alvernas livssyn som något suspekt och subversivt som absolut inte får komma till de livegnas kännedom. Etin vet då vad de tar sig till! Visst finns det en historia av allians och utbyte mellan Landori och Berendien, men kerisâtets och adelsmännens propaganda slår väl rot hos den oupplysta massan och det är få som känner till den verkliga historien, även om barder och trubadurer håller ett viss kollektivt minne vid liv.

Dvärgar

[16]

Militärmakt

Handel

Vägen över Tolan

Atrema-Kandra-Lindaros: http://img5.imageshack.us/img5/4752/01berendien1.jpg [17]

Krun

Viktig köpare av berendiskt spannmål: [18]

Religion

Diskussion: [19]

Unga Gudarna

Huvudartikel: Unga Gudarna

Svartpräster

Se: Zeeris

Lysande Vägen

Huvudartikel: Lysande Vägen

I dagsläget dominerar de Unga Gudarna i Berendien, men Lysande Vägens lära har funnits i landet sedan länge. De etinstrognas antal har genom historien växlat beroende på politiska och religiösa händelser, men de senaste hundra åren har de ökat i betydelse. Tidigt hittade dalkiska solvandrare till Berendien och under de två första soltågen som gick mot Efaro började många följa den Lysande Vägen. Sedan tappade Odos budskap sin framgång i hela Ereb och den Stora Schismen splittrade tron. I Berendien sjönk de etinstrognas antal kraftigt under en period och höll nästan på att försvinna. Dock kom händelserna då flyende solfarare från Efaro sökte tillflykt i en berendisk hamn och Duellen i Ventimiglia och det ventimigliska gatloppet utspelade sig. Den zorakiska kronprinsen undslapp felicierna och räddades av sin berendiska väpnare Nevin. På väg bort såg unge Nevin sin hemstad Ventimiglia på väg att falla och bad sin herre om lov att återvända. Kronprinsen såg i en syn detta som Etins vilja och återvände med den sargade flottan mot Ventimigla. Zorakierna räddade staden men Nevin stupade. Efter dessa händelser strömmade etinstrogna till Ventimiglia både från övriga Berendien och från andra delar av Ereb (inklusive många solfarare från den fallna Solstaten i Efaro). Ventimiglia blev ett centrum för Lysande Vägen i Berendien och 457 e.O. antog stadens styrelse en symbol för Lysande Vägen, caddosolen, i sitt vapen. [20]

Kultur

Gästvänlighet, öppenhet och gemenskap

Det berendiska kynnet är ofta vänligt mot främmande människor och kulturer. På den berendiska landsbygden litar man på varandra, och det är tradition sedan lång tid tillbaka att ge enkel mat och husrum till resande. Denna tradition beror förmodligen på att det var viktigt att hålla ihop mot svartfolken, och kungens soldater var ofta på resande fot och inhystes då i byar på landsbygden. Måhända beror också nyfikenheten och toleransen gentemot det främmande på den framgångsrika allians som behövdes för att under Tebarkhuz tid knäcka svartfolken. Det sägs nämligen att det innan dess var betydligt värre, och att fiendskap rådde mellan såväl olika grupper av människor som mellan människor och halvfolk. God handel är viktigt för landet, och utbytet med främmande raser och nationer gör också att öppenhet och vänlighet är dygder som man håller högt.

Bygemenskapen är i regel stark. På landsbygden delar man på arbetet och skördar frukterna tillsammans. Det är alltså en kultur med starkt kollektiv och viktiga beslut tas av alla vuxna män i byn i samråd. Det är sålunda t.ex. ovanligt att en by är splittrad i religionsfrågan. Visserligen är man öppen och gästvänlig mot främmande kulturer och gäster, men det är mycket svårt för en individ att stå emot bygemenskapen.

Festligheter

Det finns flera tidpunkter på året som berendierna orienterar sig kring. Dessa högtider är dels av religiös karaktär, som t.ex. Drakflygardagen andra veckan i grodde, och dels ekonomisk, som de fyra stora marknadsdagarna varje år. Vilka religiösa högtider man håller beror något på vilken religion man tillhör, men faktum är att även de etinstrogna på många håll i landet firar de Unga Gudarnas festligheter och det är ännu vanligare att de som tillber de Unga Gudarna firar exempelvis Odos födelsedag! Anledningen till detta fenomen är förmodligen att man inte vill gå miste om en bra fest. Men det tyder också på att de etinstrogna fortfarande håller kvar vid en del av sina gamla sedvänjor och att många av de Unga Gudarnas dyrkare ser Etin som en gudom av många, eller möjligtvis en variant av Sholak.

Vid festligheter flödar det berendiska vinet. Berendierna är sedan länge duktiga på att odla och göra vin, och de är också duktiga på att dricka det, något de gör med glädje. Vinkulturen i landet är utbredd, och de flesta invånare kan dessutom skilja på färg, lukt och smak varifrån ett visst vin kommer. Opadalens viner anses som de bästa, men andra distrikt har sin unika karakteristika. Visst finns det de som hävdar att anledningen att man så hängivet håller hårt på högtiderna är att det ger fler tillfällen att dricka vin, men det är inget man pratar högt om, för vem vill förstöra den goda stämningen?

Sång och dans

Musik är ett viktigt inslag i den berendiska kulturen, och det är något som förenar adel och bönder. Det finns en uppsjö olika populära folkvisor som de allra flesta kan, och allsång är vanligt både i arbetet och till fest. Men man lyssnar mer än gärna på de berömda berendiska barderna. Den berendiska trubadurkulturen är känd långt utanför landets gränser, och det finns en rik inhemsk lyrikskatt. Trubadurerna spelar dock olika roller beroende på socialt stånd.

Att skriva och sjunga poesi är något som spritt sig inom adeln, och det ingår som ett obligatoriskt inslag i den höviska utbildningen. En riddare anses faktiskt inte vara en riktigt riddare om han inte någorlunda kan några ballader och helst hantera luta såväl som svärd. Det anordnas många torneringar i landet, men frågan är om inte sångartävlingar är lika vanliga, och den heder en riddare kan vinna i en sådan tävling är minst lika stor som en torneringsseger. Inom adeln följer trubadurlyriken en viss poetik, där natur och ouppnåelig kärlek är de högsta motiven. Sångaren ska utnämna en gift adelsdam till sitt Hjärtas Dam och det är sedan till henne som balladerna riktas. Att ha utsetts till föremål för en trubadurs kärlek anses vara en stor ära och många länsherrar bjuder helt sonika in berömda spelmän till sina borgar för att på så sätt få poesin att bidra till huset och ättens status.

De lägre ståndens trubadurer är viktiga inslag i samhället. I Berendien finns det en yrkeskår av kringresande spelmän, kallade vaganter, som för en kringflackande tillvaro. Dessa vagabonder är populära inslag på festligheter eller på bykrogarna om kvällarna, dels på grund av underhållningen. Men vaganterna fyller en viktig funktion som nyhetsspridare, då de tenderar att snickra ihop visor om t.ex. olyckor, torneringar, kungabröllop och andra stora händelser. Vaganterna anses vara knutna till Sholak, som ju är musikens gud. De har en säregen yrkeskultur med ett eget teckenspråk, både skriftligt och ikonografiskt (jämför med luffarna i Astrid Lindgrens "Rasmus på luffen") och tillskrivs ibland magiska egenskaper.

Mat och Dryck

En rätt som har en särställning och som bland annat namnges i "Mäster Palnes kokbok för kräsne" är de berendiska fisk och vin dolmarna.

Fisk tärnas i lagom bitar och sjudes upp i vin, samman med fräst lök, fint tärnade morötter, peppar, havssalt, kryddnejlika och timjan. Massan rullas sedan in i vinblad, bräseras i vin och serveras. Intages gärna med ett fint...vin.

Tideräkning och kalender

Berendien har som alla användare av den Nyjoriska kalendern följt i Kejsardömet Jorpagnas gamla tradition när det gäller att inte exkludera olika religioner och kulturer ur den gemenskap som bruket av samma kalender anses ge. ”Ej tro, utan tid förenar oss alla” som filosofen Zeno sade. Det står i Berendien var och en fritt att applicera de högtider, festligheter och markeringar som religion eller kultur tillvisar. Dagarna räknas dock enligt det joriska kalendersystemet endast i officiella dokument och historiska annaler, då det är mest praktiskt och översiktligt. I dagligt bruk är det årstider, festdagar och olika religiösa högtider som utgör hållpunkter att relatera till. Åren räknas enligt den Arcivaliska tideräkningen. I huvudstaden Entika finns de fyra så kallade Runstöttorna uppställda, fyra stenstoder av gammalkrunskt eller enligt vissa möjligtvis efariskt ursprung. På dessa monoliter är markeringar och symboler inhuggna som visar årets dygn uppdelade i de olika årstiderna. Kejsardömet Jorpagna använde under första delen av sin historia en liknande kalender, men då i form av endast en stenpelare med årets fyra kvartal på varsin sida. Dessa fungerade även som stora solur och visade dygnets timmar. Numera byggs sällan nya solur i Berendien men i många gamla städer finns de fortfarande kvar sedan kejsardömets tid. De gamla tidssymbolerna från runstöttorna dyker upp lite varstans i det berendiska samhället, exempelvis i gamla religiösa skrifter, inskurna i byggnader och föremål eller använda av kloka gummor och gubbar i trollramsor och sigillteckning, för inte att tala om i den magiska litteraturen.

Festdagar

  • Kungliga födelsedagar

Folket i Berendien har utvecklat en tradition att fira födelsedagarna av medlemmar av kungafamiljen. Alla som tillhör den sittande kungen eller drottningens närmaste familj firas, ju fler desto bättre. Upptåg och parader anordnas. Det viftas med flaggor där respektive födelsedagsbarns vapensköld eller färger syns. Det dansas och kalaseras. Skålar utbringas och det skrattas åt laster nästan lika ofta som dygder prisas. Den kungliga familjen brukar bjuda in till kalas när någon fyller år och ser detta som ett sätt att upprätthålla ett gott förhållande till folket. Om kungen vill belöna ett område eller en stad för exempelvis uppvisad lojalitet i en tvistefråga är det vanligt att en medlem ur kungafamiljen skickas dit och firar sin födelsedag där, till stor förnöjelse och uppskattning av folket. Berendierna älskar sin kungafamilj.

Kung Frekvand V – 10 misiska
Prinsessan Melindor – 1 nusin
Gammelprins Bosmar (Frekvands yngre bror) – 29 giren
Lillprins Nalin (Bosmars son) – 18 tannan
Lillprinsessa Tollininda (Bosmars dotter) – 16 minde
Gammelprins Vyrfrek – 27 taragan (Prins Vyrfrek var kung Frekvands farmors bror och hans tillhängare påstod när det begav sig att han var rättmätig arvinge till tronen. Vissa menar att Vyrfrek fortfarande lever, vilket skulle ge honom den aktningsvärda åldern av 137 år och ett faktiskt krav på tronen, men de flesta använder födelsedagsfirandet som ett sätt att markera missnöje och opposition vid de högre hoven.)
  • Religiösa högtider

För beskrivning se De Unga Gudarna.

Heraldik

En berendisk ätt har fått sitt namn från sitt heraldiska vapen. Sålunda har Månevit en vit måne på svart grund, Tvenne Ormar har två omslingrande ormar i sitt vapen och Sol och Måne har en sol och en måne på en delad sköld. En ätts färger går igen i klädsel och i sina vakters livré och är något man bär med stolthet.

Vapenlek

Angående riddarkulturen vid Kopparhavet så är Berendien självklart en del av denna. Tornerspelen i Hebanon på sommaren och Kungaspelen i Entika på förhösten är två exempel på tillställningar då de berendiska riddersmännen visar upp sig i all sin prakt. Besökande från andra länder vittnar om att berendierna är mycket förtjust i pråliga och färgsprakande utstyrslar, vapenrockar, schabrak, plymer och vimplar. Adelsätterna spenderar t.o.m. guld på kostsamma färger på sina sköldar, vilket ätten Purpursparre är ett exempel på – purpur är en ovanlig färg i heraldiska vapen eftersom pigmentet är så dyrt. [21]